ian ran kin Ă„ven vilda hundar
Ian Rankin
ÄVEN VILDA HUNDAR
Översättning av David Nessle
Prolog E f t e r en stund tryckte mannen i passagerarsätet ut kassetten och slängde den i baksätet. »Det var ju The Associates«, klagade föraren. »De får gå och associera nån annanstans. Sångaren låter fan som om han har pungen i ett skruvstäd.« Föraren tänkte över detta en kort stund och log. »Minns du när vi gjorde det med… vad hette han nu igen?« Mannen i passagerarsätet ryckte på axlarna. »Grejen var att han var skyldig chefen pengar.« »Men inte särskilt mycket, va?« »Är det långt kvar?« Mannen i passagerarsätet kastade en blick ut genom vindrutan. »Nån kilometer. Det har hänt en del i de här skogarna, eller hur?« Mannen i passagerarsätet svarade inte. Det var mörkt ute och de hade inte mött en bil den senaste milen. Fifes inland, kala åkrar som väntade på vintern. En svinfarm inte långt härifrån, en de hade använt tidigare. »Vad är planen?« frågade föraren. »Vi har bara en spade, så vi får singla slant om skitjobbet. Ta av kläderna, bränna dom sen.« »Han har bara brallor och väst på sig.« »Inga tatueringar och ringar vad jag kunde se. Inget vi be höver skära loss.« »Här är det.« Föraren stannade bilen, steg ur och öppnade en grind. En timmerväg ledde in i skogen. »Hoppas vi inte kör fast«, sa han när han satte sig i förarsätet. »Jag skämtar«, tillade han när han såg den andres ansiktsuttryck. »Det hoppas jag.« 5
De körde sakta några hundra meter. »Här finns det en vänd plats«, sa föraren. »Ja, det funkar.« »Känner du igen dig?« Mannen i passagerarsätet skakade på huvudet. »Det var ett tag sen.« »Jag tror det ligger en begravd rakt framför oss och en annan till vänster.« »I så fall kanske vi skulle kolla på andra sidan vägen. Fick lampan ligger i handskfacket?« »Med nya batterier, som du sa.« Passageraren kontrollerade. »Då så.« De steg ur och stod i närmare en minut, lät ögonen vänja sig vid skumrasket och lyssnade efter oväntade ljud. »Jag letar rätt på ett ställe«, sa passageraren, tog ficklampan och gav sig av. Föraren tände en cigarett och öppnade bak dörren på Mercedesen. Det var en äldre modell, och gångjärnen gnisslade. Han tog upp kassetten med The Associates från baksätet och stoppade den i jackfickan, där den stötte emot några växelmynt. Han behövde dem för slantsinglingen. Han smällde igen dörren, gick bort till bakluckan och öppnade den. Liket var insvept i ett blått lakan. Eller hade varit det. Den provisoriska svepningen hade skakat loss under resans gång. Nakna fötter, bleka nakna ben, synliga revben. Föraren lutade spaden mot ett av bakljusen, men den föll omkull. Han svor och böjde sig ner för att ta upp den. Och det var då liket vaknade till liv, lämnade både svepning och bagageutrymme, och nästan hoppade över föraren innan det tog mark. Föraren flämtade till och cigaretten flög ur mun nen på honom. Han hade ena handen på spadens handtag och stödde sig på den andra för att resa sig upp. Lakanet hängde ut ur bagageutrymmet och dess tidigare innehåll försvann in bland träden. »Paul«, skrek föraren. »Paul!« Paul kom strax bakom ficklampsljuset. 6
»Vad fan är det frågan om, Dave?« skrek han. Föraren kunde inte göra något annat än sträcka fram en darrande hand. »Han stack!« Paul såg på det tomma bagageutrymmet. Ett väsande ljud trängde fram mellan hans sammanpressade tänder. »Men följ efter honom då!« morrade han. »Annars kommer nån annan gräva en grop åt oss.« »Han återvände från de döda«, sa Dave med darrande röst. »I så fall får vi döda honom igen«, sa Paul och tog fram en kniv ur innerfickan. »Ännu långsammare den här gången…«
7
8
Fรถrsta dagen
9
10
1 M a l c o l m F o x vaknade ur ännu en mardröm. Han trodde sig veta varför han hade dem – han var osäker på sitt jobb. Han visste inte om han ville ha det längre, och befarade dessutom att han var överflödig. I går hade han blivit tillsagd att resa till Dundee för att fylla en vakans under några skift. När han frågade varför fick han veta att polisen han ersatte hade fått order att vikariera för någon annan i Glasgow. »Vore det inte enklare att skicka mig direkt till Glasgow i så fall?« frågade Fox. »Du kan ju alltid fråga.« Så han lyfte luren och gjorde det, bara för att få veta att den anställde i Glasgow var på väg till Edinburgh för att fylla en tillfällig vakans – då gav han upp kampen och körde till Dundee. Vad skulle han göra i dag? Det visste han inte. Hans överordnade på St Leonards verkade inte veta vad de skulle göra med honom. Han var bara en övertalig kriminalkommissarie. »Det är de här gamla trotjänarna«, urskuldade sig kriminal chef Doug Maxtone. »De sabbar hela systemet. Om bara ett par av dem kunde ta emot guldklockan…« »Jag förstår«, hade Fox svarat. Han var inte någon ung idea list själv längre – tre år till så kunde han dra sig tillbaka med en hygglig pension och mycket liv kvar. Han stod i duschen och funderade över sina möjligheter. Enplansvillan i Oxgangs där han bodde borde ge en hygglig slant, tillräckligt för att han skulle kunna flytta någon annan stans. Men han hade sin pappa att tänka på – Fox kunde inte flytta för långt, inte så länge som Mitch var i livet. Och så var det Siobhan. De låg inte med varandra, men de umgicks mer och mer. De visste att de alltid kunde ringa varandra om de 11
var uttråkade. Kanske gå på bio eller restaurang, eller bara käka chips och se en DV D . Hon hade gett honom ett halvt dussin filmer i julklapp och de hade hunnit se tre innan årets slut. Han tänkte på henne medan han klädde på sig. Hon trivdes bättre med jobbet än han gjorde. När de sågs ville hon alltid höra skvaller och nyheter. Hon frågade, och han gav henne några smulor. Hon slukade dem hungrigt, själv betraktade han dem som tråkigt, vitt bröd. Hon jobbade på Gayfield Squares polis station, under James Page. De verkade mer välorganiserade än St Leonards. Fox hade funderat på att begära förflyttning dit, men han insåg att det inte skulle ske – det skulle bli samma problem igen. För många kommissarier. Fyrtio minuter efter att han hade ätit frukost parkerade han utanför St Leonards. Han satt kvar i bilen en liten stund för att samla sig, och drog med händerna över ratten. Vid såna här tillfällen önskade han att han rökte – hade något att syssla med, ett distraktionsmoment. I stället lade han ett tuggummi på tungan och stängde munnen. En uniformerad polis hade kommit ut genom stationens dörr mot parkeringen och höll på att öppna ett cigarettpaket. Deras blickar möttes när Fox närmade sig och den andre nickade mycket kort mot honom. Han visste att Fox tidigare hade arbetat som internutredare – det visste alla på stationen. En del verkade inte bry sig; andra visade öppet sitt ogillande. De gjorde grimaser, svarade bara motvilligt på tilltal, släppte dörrar i ansiktet på honom i stället för att hålla upp dem. »Du är en bra snut«, hade Siobhan sagt mer än en gång. »Om du bara kunde inse det själv…« När Fox kom fram till kriminalavdelningen märkte han att något var i görningen. Stolar och utrustning flyttades runt. Han såg på en rasande Doug Maxtone. »Vi måste fixa utrymme för det nya teamet«, förklarade Maxtone. »Det nya teamet?« 12
»Från Gartcosh, det vill säga mestadels från Glasgow, och du vet vad jag tycker om dom.« »Vad gäller det?« »Det har ingen sagt.« Fox idisslade sitt tuggummi. Gartcosh, ett före detta stålverk, inrymde numera skotska insatsstyrkan. Verksamheten hade pågått sedan förra sommaren men Fox hade aldrig haft anled ning att hälsa på. Här fanns poliser, åklagare, kriminaltekniker och tullare, och uppdraget var att arbeta med organiserad brottslighet och terrorism. »Hur många förväntas vi ta emot?« »Uppriktigt talat tänker jag inte ta emot en enda. Men vi behöver skrivbord och stolar till ett halvdussin.« »Och datorer och telefoner?« »De har med sig egna. Däremot begär de…« Maxtone tog fram ett papper och läste ifrån det, »›ytterligare personal, vars bakgrund kommer att kontrolleras‹.« »Och det här kommer från högsta ort?« »Polismästaren själv.« Maxtone skrynklade ihop papperet och kastade det i papperskorgens ungefärliga riktning. »De kommer om någon timme.« »Ska jag städa lite?« »Det kan du ju göra – du kommer i alla fall inte ha nånstans att sitta.« »Blir jag av med stolen?« »Och skrivbordet.« Maxtone drog efter andan och pustade högljutt. »Om du har nåt i lådorna som du inte vill dela med dig av så…« Han log ett dystert småleende. »Du börjar önska att du aldrig stigit upp, eller hur?« »Det är värre än så, sir – jag börjar önska att jag aldrig hade lämnat Dundee.« Siobhan Clarke hade ställt bilen på en gul linje som tydligt markerade parkeringsförbud på St Bernard’s Crescent. Det var en av de storslagnaste gatorna i Edinburghs New Town, full av fasader med pelare och fönster från golv till tak. Två välvda 13
sjuttonhundratalsbyggnader låg mitt emot varandra, åtskilda av en liten park med träd och bänkar. Raeburn Place, med sina affärer och restauranger, låg bara två minuters promenad härifrån, liksom floden Leith. Hon hade tagit med Malcolm till lördagsmarknaden här några gånger, och skämtade om att han borde byta sin villa mot en lägenhet i Stockbridge. Hennes mobil ringde: när man talar om trollen. Hon svarade. »Har du åkt norrut nu igen?« »Inte just nu«, sa han. »Men vi har nåt stort på gång.« »Jag har också saker att berätta – de har satt mig på Minton utredningen.« »När hände det?« »Nu i morse. Jag hade tänkt berätta det vid lunchen. James har fått hand om utredningen och han ville ha mig.« »Det låter vettigt.« Hon låste bilen och gick mot en blank svart ytterdörr försedd med nyputsad mässingsklapp och brevlåda. En uniformerad polis stod på vakt; hon bugade sig lätt till hälsning, och Clarke log till svar. »Har du tid att ta ett litet, litet glas?« frågade Fox. Han försökte få det att låta som ett skämt men hon hörde att han menade allvar. »Jag måste sluta nu, Malcolm. Vi får prata senare.« Clarke avslutade samtalet och väntade medan polisen låste upp dörren. Det var inga journalister där – de hade varit där och försvunnit igen. Någon hade lagt en liten blomsterbukett vid tröskeln, förmodligen grannarna. Vid pelaren till höger om dörren satt en gammaldags ringklocka och över den en namnskylt där det stod M I N TON med stora bokstäver. Dörren öppnades, Clarke tackade den uniformerade och steg in. På parkettgolvet låg lite post. Hon tog upp den och såg att det låg mer på ett hallbord. Breven på bordet var öppnade och granskade – gissningsvis av mordutredarna. Förutom dem fanns det även den vanliga direktreklamen, däribland en flyer från en indisk restaurang som hon kände till i södra delarna 14
av staden. Hon trodde inte att lord Minton hade varit typen som åt hämtmat, men man kunde ju aldrig veta. Kriminal teknikerna hade letat efter fingeravtryck i hallen. Lord Min ton – eller David Menzies Minton som var hans fullständiga namn – hade mördats i förrgår, på kvällen. Ingen i närheten hade hört varken inbrottet eller mordet. De skyldiga hade klättrat över ett antal trädgårdsmurar i mörkret och nått fram till tvättstugefönstret intill den låsta och reglade bakdörren. De hade krossat fönstret och krupit in. Minton befann sig i sitt arbetsrum på bottenvåningen. Obduktionen visade att han hade blivit slagen i huvudet, strypt och sedan hade den livlösa kroppen misshandlats ytterligare. Clarke stod i den ödsliga hallen och försökte orientera sig. Sedan tog hon fram en mapp ur sin axelremsväska och började läsa i den igen. Den döde var sjuttioåtta år gammal, hade aldrig varit gift, och bosatt på samma adress i trettiofem år. Utbildad först på George Heriot-skolan och senare vid St Andrew’s och Edinburghs universitet. Han hade arbetat sig upp bland stadens alla advokater och blivit skotsk kronjurist och ansvarig för några av regionens mest uppmärksammade rättegångar. Fiender? I sin krafts dagar måste han ha haft många, men senaste decenniet hade han försvunnit ur rampljuset. Då och då reste han till London och satt i parlamentets överhus. De flesta dagar gick han till sin klubb på Princes Street, läste tidningarna och löste alla korsord han fick tag på. »Ett urspårat inbrott«, hade Clarkes chef, kriminalchef James Page sagt. »Gärningsmannen väntar sig inte att nån ska vara hemma. Får panik. Game over.« »Men varför strypa offret, och sen börja misshandla honom igen när han är död?« »Som jag sa, han fick panik. Förklarar varför angriparen flydde utan att stjäla nåt. Han var förmodligen hög på nåt och behövde pengar för att fixa mer. Letade efter det vanliga – mobiler och iPads, sånt som är lätt att sälja. Men den fine 15
lorden hade inget sånt. Det kanske retade vår man och fick honom att avreagera sig på platsen.« »Låter rimligt.« »Men du vill ta en titt själv?« Page nickade sakta. »Åk dit du.« Vardagsrum, matsal och kök på bottenvåningen, oanvända bostäder för tjänare och tvättstuga i källaren. Fönstret i tvätt stugan var igensatt med brädor, fönsterbågen var avlägsnad för kriminalteknisk undersökning, liksom allt glassplitter. Clarke låste upp bakdörren och såg på den lilla välskötta trädgården. Lord Minton hade en trädgårdsmästare anställd, men vintertid kom han bara en gång i månaden. Han hade blivit förhörd, och beklagat sorgen, samt det faktum att han inte fått lön för förra månaden. Clarke gick uppför den ljudlösa stentrappan till markplanet, och insåg att det bara fanns ett rum kvar att undersöka, förut om toaletten. Det var dunkelt i arbetsrummet, de tunga röda sammetsgardinerna var fördragna. Hon visste från brottsplats fotografierna i mappen att lord Mintons lik hade påträffats framför skrivbordet, på en persisk matta som också forslats bort för kriminalteknisk undersökning. Hår, saliv, fibrer – alla lämnade spår. Man tänkte sig att offret hade suttit vid skrivbor det och skrivit ut checkar för att betala gasen och elräkningen. Han hör ett ljud och reser sig för att undersöka. Kommer inte långt förrän angriparen tränger in och slår honom i huvudet med ett tillhygge – inget vapen hade hittats ännu, obducenten gissade på en hammare. Checkhäftet låg uppslaget på det antika skrivbordet bredvid en penna som såg dyr ut. Där fanns familjebilder – svartvita, kanske offrets föräldrar – i silverramar. Små nog att stoppa i fickan, men orörda. Hon visste att lord Mintons plånbok hittats i kavajen som hängde över stolsryggen, och att kontanter och kreditkort fanns kvar. Armbandsklockan av guld satt också kvar på handleden. »Så desperat verkar du inte ha varit«, mumlade Clarke. En kvinna vid namn Jean Marischal kom två gånger i veckan 16
och städade. Hon hade egen nyckel och hade hittat liket morgo nen därpå. I förhöret sa hon att stället egentligen inte behövde städas så ofta; hon trodde att lorden var lite sällskapssjuk. På övervåningen fanns för många rum. En salong och ett var dagsrum där ingen någonsin verkade vistas; fyra sovrum, fast bara ett behövdes. Mrs Marischal kunde inte minnas ett enda tillfälle när någon sovit över, eller en enda middagsbjudning, eller någon annan typ av sammankomst heller för den delen. Clarke ägnade knappt någon tid åt badrummet, utan gick ner i hallen igen och blev stående där med armarna i kors. Man hade bara hittat fingeravtryck från offret och hans städhjälp. Inga rapporter om inbrottstjuvar eller mystiska besökare. Ingenting. De hade lyckats övertala mrs Marischal att återvända till brottsplatsen en gång till i dag. Om något verkligen hade blivit stulet så var hon deras bästa chans. Under tiden försökte utred ningsgruppen verka upptagen – den förväntades vara upptagen. Den nuvarande kronjuristen ville bli informerad två gånger om dagen, liksom Skottlands försteminister. Presskonferenser hölls klockan tolv och fyra, och då förväntades spaningsledaren Page ha något nytt att tillföra. Problemet var bara vad. När Clarke gick sa hon åt den uniformerade utanför att hålla utkik. »Det är inte sant att de skyldiga alltid återvänder, men vi kan ju ha tur för en gångs skull…« På vägen till Fettes Avenue stannade hon till vid en affär, köpte en bunt dagstidningar och kontrollerade vid disken att de innehöll rejäla nekrologer över den avlidne. Hon tvivlade på att hon skulle få veta något hon inte redan hade hittat på nätet under en halvtimmes surfande, men de fyllde bra i ut redningsmappen. På grund av lord Mintons ställning hade man valt att leda utredningen från Fettes Avenue i stället för Gayfield Square. Fettes – även känt som »Det stora huset« – hade varit högkvar 17
ter för Lothian och Border-regionens polis ända fram till första april 2013, när Skottlands åtta regionala polismyndigheter för svann och ersattes av en enda, kallad Polisen Skottland. I stället för en polismästare hade Edinburgh nu en polisöverintendent vid namn Jack Scoular, som bara var några år äldre än Clarke. Fettes var Scoulars revir, där administratörerna härskade och möten hölls. Inga kriminalare arbetade här, men det fanns en halv korridor med tomma kontorslokaler som James Page hade blivit erbjuden. Två kriminalassistenter som hette Christine Esson och Ronnie Ogilvie var i full färd med att sätta upp foton och kartor på en naken vägg. »Vi tänkte att du ville ha skrivbordet vid fönstret«, sa Esson. »Om inte annat så får du lite utsikt.« Ja, utsikt över två mycket olika skolor: Fettes College och Broughton High. Clarke stod och insöp panoramat i tre hela sekunder innan hon hängde rocken över stolsryggen och satte sig ner. Hon lade tidningarna på skrivbordet och koncentre rade sig på rapporterna om lord Mintons frånfälle. Det gavs bakgrund och man hade dammat av några gamla arkivfoton. Fall där han varit åklagare, kungliga festligheter, första gången han uppträdde som kronjurist. »En inbiten ungkarl«, sa Esson och sköt in ännu ett häftstift. »Och vi kan inte dra några slutsatser av det«, sa Clarke varnande. »Dessutom sitter det där fotot snett.« »Inte om man gör så här.« Esson lutade huvudet tjugo grader, men rättade sedan till fotot i alla fall. Det visade kroppen på plats, hopsjunken på mattan som i fylleslummer. »Var är chefen?« frågade Clarke. »På Howden Hall«, svarade Ogilvie. »Jaså?« På Howden Hall fanns stadens rättsmedicinska laboratorium. »Han sa att om han inte hinner tillbaka så får du ta press konferensen själv.« Clarke såg på klockan: hon hade en timme på sig. »Typiskt 18
honom att vara så generös«, muttrade hon och satte i gång med den första nekrologen. Hon var just färdig med dem och lämnade dem till Esson för att sättas upp på väggen när Page anlände. Med sig hade han en kriminalinspektör som hette Charlie Sykes. Sykes jobbade i vanliga fall på kriminalen i Leith. Han hade ett år kvar till pension och ungefär lika långt till en hjärtinfarkt, och det förra faktumet men inte det senare hade kommit upp under i stort sett vartenda samtal Clarke hade haft med honom. »En snabb uppdatering«, sa Page medan gruppen stressat samlades kring honom. »Vi fortsätter knacka dörr, och vi har ett par stycken som kollar upp övervakningskameror i närheten. Nån sätter sig vid en dator och ser om det finns andra fall, i stan och utanför, som liknar det här. Vi måste fortsätta höra den avlidnes vänner och bekanta och nån kommer att bli tvungen att gå till arkiven och göra en grundlig genomgång av lord Mintons yrkesverksamma liv…« Clarke sneglade åt Sykes. Sykes blinkade till svar, vilket innebar att något hade hänt på Howden Hall. Självklart hade något hänt på Howden Hall. »Vi behöver också undersöka huset och dess inventarier med lupp«, fortsatte Page. Clarke harklade sig ljudligt och fick honom att hejda sig. »Är det nåt du vill berätta?« sa hon. »För jag tycker det börjar låta som om du inte längre tror att det rör sig om en panikslagen inbrottstjuv.« Han höjde ett varnande finger mot henne. »Vi vågar inte utesluta den möjligheten. Å andra sidan har vi det här.« Han tog fram ett papper ur kavajens innerficka. Det var en fotostat kopia. Clarke, Esson och Ogilvie kom närmare för att se bättre. »Hopvikt i offrets plånbok, instoppat bakom ett kreditkort. Synd att vi inte upptäckte det tidigare, men hur som helst…« Kopian visade en lapp skriven med blockbokstäver på ett vitt papper, tolv gånger åtta centimeter. 19
JAG SK A D ÖDA DIG FÖR DET DU GJOR DE .
De drog hörbart efter andan, och sedan några sekunders total tystnad, som bröts av en rapning från Charlie Sykes. »Vi behåller det här för oss själva tills vidare«, varnade Page de församlade. »Får en journalist tag på det så hämtar jag yxan. Är det förstått?« »Men det ändrar allt«, sa Ronnie Ogilvie. »Det ändrar allt«, sa Page och nickade sakta.
20
2 » M e n varför på Fettes Avenue?« frågade Fox samma kväll när han satt mitt emot Clarke i en restaurang på Broughton Street. »Nej, jag kan gissa – det är för att understryka Mintons status?« Clarke tuggade och nickade. »Om det kommer chefer eller politiker för att titta till utredningen så ser Fettes bättre ut än Gayfield Square. Höjdarna slipper stöta ihop med buset.« »Och det lämpar sig bättre för presskonferenser. Jag såg Page på nyhetskanalen. Lyckades inte se dig.« »Han skötte sig bra, tyckte jag.« »Ja, fast här gäller knappast inga nyheter är goda nyheter. De första två dygnen är avgörande, och så vidare.« Fox höjde vattenglaset till munnen. »Den som gjorde det måste väl finnas i brottsregistret? Eller var det första gången – det skulle förklara varför han klantade till det.« Clarke undvek hans blick, nickade sakta och svarade inte. »Det är nåt du inte säger, Siobhan.« »Vi håller det hemligt.« »Ni håller vad hemligt?« »Det jag inte säger.« Fox väntade och stirrade stint på henne. Clarke lade ifrån sig gaffeln och såg sig om. Restaurangen var bara fylld till en tredjedel, ingen satt nära och kunde höra. Icke desto mindre sänkte hon rösten och lutade sig fram över tallriken tills bara någon decimeter skilde deras ansikten. »En lapp.« »Som mördaren lämnade efter sig?« »Den låg undanstoppad i lord Mintons plånbok. Kan ha legat där i dagar eller veckor.« »Så ni vet inte säkert om den var från mördaren?« Fox tänkte efter. »Inte desto mindre…« 21
Clarke nickade igen. »Om Page nånsin får veta att jag har berättat för dig…« »Jag förstår.« Fox lutade sig bakåt igen och högg efter en morotsbit med gaffeln. »Det komplicerar ju bilden.« »Säg nåt jag inte vet. Förresten, gör inte det. Berätta hur du har haft det i dag i stället.« »Ett gäng från Gartcosh dök upp från ingenstans. De gjorde sig hemmastadda nu i eftermiddags och Doug Maxtone är rasande.« »Några vi känner?« »Jag har inte blivit presenterad för dem än. Chefen har inte fått veta varför de är här, men han ska tydligen bli informerad i morgon.« »Är det nån terroristgrej?« Fox ryckte på axlarna. »Hur många är det?« »Sex som jag har sett till. De håller till på kriminalavdelning en, vilket innebär att vi har flyttat in i en skokartong längre ner i korridoren. Hur är din kummel?« »God.« Men hon hade knappt ätit någonting, utan ägnat sig åt karaffen med husets vin i stället. Fox hällde upp mera vatten ur sin kanna. Han noterade att Clarkes vattenglas fortfarande var fullt. »Vad stod det på lappen då?« »Den som skrev den svor att döda lord Minton för nåt han hade gjort.« »Och den var inte skriven med Mintons handstil?« »Det var bara versaler, men jag tror inte det. Billig svart kulspets, ingen fin reservoarpenna.« »Mycket mystiskt, alltsammans. Tror du att det finns fler meddelanden?« »Så fort det blir ljust ska vi leta igenom huset en gång till. De hade varit där redan om Page hade hunnit styra upp det – budgeten tillåter sjudagarsvecka och obegränsad övertid.« »Vilken tur.« Fox skålade i vatten med henne. Clarkes mobil började vibrera. Hon hade lagt den på bordet bredvid vinglaset. 22
Hon tittade på displayen och bestämde sig för att svara. »Det är Christine Esson«, förklarade hon för Fox och satte mobilen till örat. »Borde inte du vara hemma och vila fötterna, Christine?« Men allt eftersom hon lyssnade så smalnade ögonen en aning. Med sin lediga hand sträckte hon sig efter vinglaset, men det var fortfarande tomt, liksom karaffen. »Okej«, sa hon till sist. »Tack för att du talade om det.« Hon avslutade samtalet och knackade med telefonen mot läpparna. »Jaha?« sa Fox. »Rapporter om skottlossning i Merchiston. Christine hörde just från en kompis på larmcentralen. Nån som bor på gatan ringde. En patrullbil är på väg till platsen.« »Nån gammal skrothög som snedtänt?« »Den som ringde hörde ljudet av krossat glas – ett vardags rumsfönster, tydligen.« Hon gjorde en paus. »Ett fönster i ett hus som tillhör en viss mr Cafferty.« »Big Ger Cafferty?« »Just han.« »Intressant.« »Tur att vi inte är i tjänst.« »Absolut. För Gud förbjude att vi skulle åka dit och ta en titt.« »Precis.« Clarke skar av en bit kummel med sidan av gaffeln. Fox såg på henne över kanten på sitt glas. »Vems tur är det att betala?« frågade han. »Min«, svarade Clarke, lade ner gaffeln på tallriken och vinkade till sig kyparen. Polisbilen stod vid trottoarkanten med blåljusen på. Det var en bred gata med stora, senviktorianska villor. Grindarna till Caffertys uppfart var öppna och det stod en vit skåpbil framför huset. Några grannar hade kommit ut för att titta. De såg ut att frysa och skulle förmodligen snart gå in igen. Clarke kände igen de båda uniformerade poliserna – en man och en kvinna. Hon presenterade Fox och frågade sedan vad som hade hänt. »Damen på andra sidan gatan hörde en knall. Tydligen var 23
det en blixt också, och ljud av glas som krossades. Hon gick fram till sitt fönster men såg inga livstecken. Ljuset i vardags rummet släcktes, men hon kunde se att fönstret var krossat. Gardinerna var inte fördragna, säger hon.« »Det tog tydligen inte lång tid att få tag på en glasmästare.« Fox nickade mot Caffertys hus, där en man var i färd med att spika för fönstret med en plywoodskiva. »Vad säger husets ägare?« frågade Clarke de uniformerade. »Han öppnar inte dörren. Säger att det var en olyckshändelse. Förnekar att det avfyrats ett skott.« »Och det berättade han genom att…« »Skrika åt oss genom brevinkastet när vi försökte få honom att öppna.« »Men ni vet vem han är, va?« »Big Ger Cafferty. En gangster, i alla fall förr i världen.« Clarke nickade sakta och upptäckte att en hund – något slags terrier – stod bredvid henne och luktade nyfiket på hennes ben. Hon föste bort den, men den satte sig på bakbenen och såg frågande på henne. »Måste vara grannens«, gissade en av de uniformerade. »Den irrade fram och tillbaka på trottoaren när vi kom hit.« Han böjde sig fram för att klia hunden bakom örat. »Kolla resten av gatan«, sa Clarke. »Se efter om det finns några fler vittnen.« Hon gick längs uppfarten mot dörren men tog en liten omväg bort till glasmästaren som höll på att spika upp skivan för fönstret. »Går det bra?« frågade hon. Såvitt hon kunde avgöra var vardagsrumsgardinerna fördragna nu, och rummet bakom dem mörkt. »Jag är nästan klar.« »Vi är från polisen. Kan du tala om vad som hände?« »En olyckshändelse. Jag har tagit måtten och det kommer vara som nytt i morgon.« »Du vet att grannarna säger att det var ett skott?« 24
»I Edinburgh?« Mannen skakade på huvudet. »Kan du lämna namn, adress och telefon till mina kollegor innan du sticker?« »Inga problem.« »Har du jobbat åt mr Cafferty tidigare?« Mannen skakade på huvudet en gång till. »Men du vet väl vem han är? Att det inte är helt otroligt att det avfyrades ett skott här?« »Han säger att han snubblade och föll mot rutan. Sånt händer ibland.« »Jag gissar«, avbröt Fox, »att han betalade bra för att du skulle komma direkt?« »Det står ›Glasakuten‹ på bilen. Det är vad jag gör. Jag rycker ut och lagar fönster. Jag kommer direkt när jag kan.« Mannen slog i den sista spiken och inspekterade sitt arbete. På marken bredvid honom stod en verktygslåda och en portabel arbets bänk där han hade sågat till plywoodskivan. Glassplittret hade han sopat upp i en sophink, de större skärvorna låg travade på varandra. Fox hade ställt sig på knä för att undersöka dem, men blicken han gav Clarke när han reste sig igen talade om att han inte upptäckt något. Hon vände sig mot den massiva dörren och ringde på klockan ett halvt dussin gånger. När hon inte fick något svar böjde hon sig fram och öppnade brevinkastet. »Det här är kommissarie Clarke«, ropade hon. »Siobhan Clarke. Jag skulle vilja prata, mr Cafferty.« »Kom tillbaka med en order om husrannsakan!« skrek en röst inifrån huset. Hon satte ögat i höjd med springan och såg hans silhuett i den mörka hallen. »Det är bra att du har släckt«, sa hon. »Svårare att träffa dig då. Tror du att de kommer tillbaka?« »Vad snackar du om? Är du på pickalurven nu igen? Jag hör att du dricker för mycket.« Clarke kände hur hon rodnade. Hon hejdade sig själv från att se efter hur Fox reagerade. »Du riskerar dina grannars liv, liksom ditt eget – tänk på det.« 25