4
www.atriumforlag.se Min vän Charlotte Copyright © 1952, renewed 1980 by E. B. White Omslag och illustrationer © Jenny Berggren Översättning © Britt G Hallqvist, reviderad av Kerstin Backman Originalets titel: Charlotte’s Web Första svenska utgåvan i denna version: Atrium Förlag, Umeå 2018 Tryckt hos Bulls Graphics AB, Halmstad 2018 ISBN 978-91-86095-82-6
Före frukost 5 Wilbur 11 På flykt 15 Ensam 25 Charlotte 32 Sommardagar 40 Dåliga nyheter 46 Ett samtal i hemlighet 49 Wilbur skryter 52 En explosion 62 Undret 72 Ett sammanträde 79 Stora framsteg 84 Doktor Dorian 95 Syrsorna 102 Iväg till marknaden 107 Farbror 118 Kvällens svalka 125 Äggsäcken 131 Triumfens timme 140 Sista dagen 147 En varm vind
156
4
”Vart ska pappa gå med den där yxan?” sa Fern till sin mor när de dukade frukostbordet. ”Till grisstian”, svarade mrs Arable. Det föddes några grisar i natt. ”Jag förstår inte vad han ska med yxan till?” fortsatte Fern, som bara var åtta år. ”Jo”, sa hennes mamma, ”en av grisarna är för liten. Den är alldeles för späd och klen och det kommer aldrig att bli något av den. Så därför har far bestämt sig för att göra sig av med den.” ”Göra sig av med den!?” skrek Fern. ”Menar du att han tänker döda den? Bara för att den är mindre än de andra?”
5
Mrs Arable satte en gräddkanna på bordet. ”Skrik inte, Fern”, sa hon. ”Din far har rätt. Grisen skulle antagligen dö i alla fall.” Fern sköt undan en stol som stod i vägen och sprang ut. Gräset var vått och jorden luktade vår. Ferns gymnastikskor var genomblöta när hon hann ifatt sin far. ”Snälla pappa, döda den inte!” snyftade hon. ”Det är orättvist.” Mr Arable stannade. ”Fern”, sa han vänligt, ”du måste lära dig att behärska dig.” ”Behärska mig?” skrek Fern. ”Det handlar om liv och död och du talar om att jag ska behärska mig.” Tårar rann nerför hennes kinder och hon grep tag i yxan och försökte rycka den ur sin fars hand. ”Fern”, sa mr Arable, ”jag vet bättre än du hur man ska föda upp en kull grisar. En svag stackare får man besvär med. Kila iväg nu!” ”Men det är orättvist!” skrek Fern. ”Grisen kan väl inte hjälpa att den var liten när den föddes heller? Om jag hade varit så liten när jag föddes, skulle ni ha dödat mig då?” Mr Arable smålog. ”Säkert inte”, sa han och såg ömt ner på sin dotter. ”Men det är skillnad. En liten flicka är en sak och en liten gris är en annan.” ”Jag ser ingen skillnad”, svarade Fern och klamrade sig fortfarande fast vid yxan. ”Det här är den hemskaste orättvisa jag någonsin har hört talas om.” John Arable fick ett besynnerligt uttryck i ansiktet. Han såg nästan ut att vilja börja gråta själv.
6
”Nåja”, sa han. ”Om du går tillbaka in så ska jag ta med mig grisen när jag kommer. Jag ska låta dig föda upp den med flaska, som ett litet spädbarn. Då kommer du att få se hur mycket besvär man kan ha med en gris.” När mr Arable kom tillbaka in en halvtimme senare bar han en papplåda under armen. Fern var på övervåningen och bytte skor. Köksbordet var dukat för frukost och rummet luktade kaffe, bacon, fuktigt murbruk och vedspis. ”Ställ den på hennes stol!” sa mrs Arable. Mr Arable satte ner lådan på Ferns plats. Sedan gick han och tvättade och torkade händerna. Fern kom långsamt nerför trappan. Hennes ögon var röda av gråt. När hon närmade sig sin stol skakade lådan och det hördes ett skrapande ljud. Fern såg på sin far. Så lyfte hon av locket. Där, nere i lådan, satt den nyfödda grisen och tittade upp på henne. Den var vit. Morgonljuset sken genom öronen på den så att de blev skära. ”Han är din”, sa mr Arable. ”Räddad från en för tidig död. Och må Vår Herre förlåta mig min dårskap.” Fern kunde inte ta ögonen från den lilla grisen. ”Åh”, viskade hon. ”Åh, titta på honom! Han är absolut jättesöt.” Hon stängde lådan försiktigt. Först kysste hon sin far och sedan sin mor. Så tog hon av locket igen. Hon lyfte upp grisen och höll den mot sin kind. I det ögonblicket kom hennes bror Avery in i rummet. Avery var tio år. Han var tungt beväpnad med ett luftgevär i ena handen och en trädolk i den andra.
7
8
”Vad är det där?” frågade han. ”Vad har Fern fått?” ”Hon har fått en gäst till frukost”, sa mrs Arable. ”Tvätta ansikte och händer, Avery!” ”Får jag se på den!” sa Avery och satte ner bössan. ”Kallar ni det där eländiga lilla kräket för en gris? Den är ju inte större än en vit råtta.” ”Tvätta dig och ät din frukost, Avery!” sa hans mor. ”Skolbussen är här om en halvtimme.” ”Får jag också en gris, pappa?” frågade Avery. ”Nej, jag delar bara ut grisar till sådana som stiger upp tidigt”, sa mr Arable. ”Fern var uppe så fort det blev ljust och försökte göra slut på orättvisan i världen. Resultatet blev att hon nu har en gris. Visserligen en liten gris, men en gris i alla fall. Det visar vad som kan hända om man stiger upp i tid. Nu äter vi!” Men Fern kunde inte äta förrän hennes gris hade fått en slurk mjölk. Mrs Arable letade rätt på en diflaska och en gumminapp. Hon hällde varm mjölk i flaskan, skruvade på nappen och räckte den till Fern. ”Ge honom hans frukost”, sa hon. En minut senare hade Fern slagit sig ner på golvet i köksvrån med sin baby mellan knäna och höll på att lära honom att suga från flaskan. Fast grisen var liten hade han god aptit och var snart med på noterna. Skolbussen tutade på vägen. ”Spring!” befallde mrs Arable, tog grisen från Fern och stack en smörgås i handen på henne. Avery nappade också till sig en smörgås och tog sin bössa.
9
Barnen sprang ner till vägen och klev på bussen. Fern brydde sig inte om de andra i bussen. Hon satt bara och stirrade ut genom fönstret och tänkte på vilken härlig värld det var och hur lycklig hon var som fick sköta om en gris alldeles själv. När bussen kom fram till skolan hade Fern döpt sin älskling till det vackraste namn hon kunde tänka sig. ”Han heter Wilbur”, viskade hon för sig själv. Hon tänkte fortfarande på grisen när läraren frågade: ”Fern, vad heter huvudstaden i Pennsylvania?” ”Wilbur”, svarade Fern i drömmande ton. Klasskamraterna fnissade. Fern rodnade.
10
4
Wilbur trivs bra i grisstian under lagården, där han bor tillsammans med fåren och gässen. Men så en dag får han veta att bonden tänker slakta honom och Wilbur vet inte vad han ska ta sig till. Då kommer en ny vän till undsättning … E B White är en av alla tiders mest lästa barnboksförfattare. Nu finns hans tre barnböcker i nya svenska utgåvor med färgbilder av Jenny Berggren. Britt G. Hallqvists klassiska översättning av Min vän Charlotte har här reviderats av Kerstin Backman.
www.atriumforlag.se