arne sundelin
Allt ska bli ditt Roman
Alfabeta 1
Allt ska bli ditt inlaga.indd 1
2012-07-06 15:42
Av Arne Sundelin har tidigare utgivits: Sprickljus, 1985 Minnet kastar falska tärningar, 1987 Spinalonga – de spetälskas ö, 1989 Medina, 1991 Thomas andra resa, 1995 Det som sker, 1996 Huset bland träden, 1999 Sova räv, 2002 Skammens hud (tillsammans med Anne Sörman), 2004 Bergsundsstrand 23, 2008 Fallet Thurneman, 2010
Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se
Copyright © 2012 Arne Sundelin Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Lisa Zachrisson Författarfoto: Peder Lingdén Tryck: ScandBook, Falun 2012 ISBN 978-91-501-1471-3
2
Allt ska bli ditt inlaga.indd 2
2012-07-06 15:42
IN FRĂ…N KYLAN
7
Allt ska bli ditt inlaga.indd 7
2012-07-06 15:42
(The Village, 1961)
E
n iskall tystnad slår mot honom när han går längs Bleecker Street och viker av vid MacDougal Street. Det är närmare trettio grader kallt, kvällsluften står stilla, man skulle kunna skära frostbitar ur den. Han kryper ihop i den tunna jackan, andetagen som köldrök ur munnen. Längre ner på gatan står två män med skovlar i händerna och försöker skotta fram en bil. En av dem har en klädborste i handen som han drar längs rutorna, vilket ger istäcket på framrutan ett fransigt mönster. Fingrarna kramar hårt om kappsäcken och gitarren, spretar som frysta fiskpinnar i tumvantarna. På andra sidan gatan är ett upplyst fönster och därinne står människor med ölsejdlar i händerna. Ovanför dörren hänger en skylt: Hootenannykväll. Den som vill får uppträda. Han skjuter upp dörren med axeln och går fram till bardisken, beställer en vintoddy. Tar emot det varma glaset av bartendern och kramar glaset med båda händerna tills fingrarna kommer till liv. Han öppnar gitarrfodralet och plockar förstrött på strängarna medan han sneglar mot mannen på scenen. Sätter munspelsstället om halsen, tar upp asken med de tre munspelen och blåser i f-munspelet för att sedan fästa det i hållaren. Mannen sjunger om Pretty Boy Floyd och eftersom sången har elva verser kan han stå kvar vid bardisken och sippa på vintoddyn 8
Allt ska bli ditt inlaga.indd 8
2012-07-06 15:42
och lyssna på sången om den laglöse cowboyen som var de fattigas hjälte. Han vrider och vänder på munspelsstället för att hitta ett bra avstånd till munnen, tänder en cigarett och blåser röken mot taket. I strålkastarljuset får röken en blåaktig färg. – Det ser ut som att du tänker spela, säger bartendern. När han går mot scenen ligger fimpen och ryker i askkoppen. Han vänder sig om och tittar mot bardisken där det svarta gitarrfodralet gapar som en öppen kista. Ena handen griper tag i mikrofonen och han knäpper på strängarna med högerhanden och blåser hårt i munspelet, stoppar ner asken med de två andra munspelen i innerfickan. En man och en kvinna som sitter nära scenen tycks otåliga över att han inte börjar. – Det är kallt, säger han. De ser oförstående ut. – Jag menar därute. Han hör några spridda skratt. – Härinne är det varmare. Ehh, än därute, fortsätter han. Han slår ett e-mollackord och blåser i munspelet, vill att det ska låta plågsamt högt. För säkerhets skull blåser han en gång till i munspelet, sluter ögonen och börjar sjunga, låter orden bli kvar i munnen innan de trillar ut över tungan. Strålkastarljuset bränner mot ögonen och han kisar mot publiken och tycker sig vara ett vittne som skildrar massakern som skedde i Calumet, Michigan för knappt femtio år sedan. Det knackar på dörren och Nora, Guthries elvaåriga dotter, går för att öppna. Därute står en man som liknar de judiska pojkar hon brukar se i grannskapet. Det som skiljer honom från dem är kläderna: han har samma sorts kakibyxor som hennes pappa har på fotografierna 9
Allt ska bli ditt inlaga.indd 9
2012-07-06 15:42
tagna innan han insjuknade i Huntingtons chorea. Han har också ett par liknande korta svarta läderstövlar som hennes pappa har. Den brungula jackan, som är alldeles för tunn för denna stränga vinter, skulle pappan också kunnat ha. Byxorna tycks köpta på ett överskottslager. Trots att han ser ut att vara i slutet av tonåren skulle han ändå kunna ha en släng av pappans sjukdom. När som helst skulle han kunna få ett anfall, och handen darrar också när han för cigaretten till munnen och blåser ut röken. – Jag söker Woody. Det är som om han tar sats och så säger han det igen: – Jag söker Woody. Som om han var osäker på om han sagt det eller bara tänkt det. Eller att hon inte hörde vad han frågade? – Pappa är inte hemma, säger hon och stänger dörren. Det här var värre än det brukar vara, tänker hon. De flesta unga männen tar sig till sjukhuset och kommer inte hit och stör. Det knackar åter på dörren. När hon öppnar lutar han sig fram och säger: – Jag måste få träffa Woody. Han låter desperat, han säger att han rest långt. Och Marjorie, Woodys hustru, går fram och lägger händerna på dotterns axlar. Hon ser på främlingen och frågar vad han vill. – Jag har ingenstans att bo, säger han. – Och jag söker Woody, mumlar han sedan. – Släpp in honom, hör de att Arlo, Noras trettonårige storebror, ropar inifrån vardagsrummet. Han tar det som en inbjudan och stiger in i hallen, ställer ifrån sig gitarren och kappsäcken och tittar sig nyfiket omkring. Arlo, som kommit ut i hallen, har ett munspel i handen. Han frågar pojken om han får låna det. 10
Allt ska bli ditt inlaga.indd 10
2012-07-06 15:42
– Javisst, säger Arlo och räcker över munspelet och tittar förväntansfullt på främlingen. – Så här kan man få fram två olika toner samtidigt, säger han och blåser en ljus och en dovare ton tills Arlos förvånade ansikte blir till ett skratt.
11
Allt ska bli ditt inlaga.indd 11
2012-07-06 15:42
Vid hörnbordet sitter en man som på avstånd är en spegelbild av honom själv. Det som skiljer dem är att mannen ser något äldre ut. Dessutom har han skäggstubb och inte en svart keps som Huck Finn skulle kunna ha, med skärmen nerdragen i pannan. Han går fram till mannen och kisar mot honom. – Ursäkta mig, säger han, jag vet att det låter ohyfsat, men det är tomt i magen. Mannen tittar avvaktande på honom. – Kan jag få låna en dollar? Du får tillbaka den så fort jag får en spelning. Mannen pekar mot gitarren som står lutad mot bordet och säger: – Ledsen, jag tänkte fråga dig samma sak. De sitter mittemot varandra på Gaslight. På bordet står en skål tomatsoppa. De skickar skålen mellan sig och slevar i sig soppan med varsin sked. Mannen tycks vara lika hungrig, fast han sörplar inte lika högt. Och han har inte fått någon röd mustasch på överläppen. – Mark Spoelstra, säger mannen och sträcker fram handen. – Bob Dylan. Fast du kan säga Robert om du vill. Pengarna som de skrapat ihop räcker också till varsin kopp kaffe. Och Spoelstra dricker en mun för att sedan böja sig ner och ta fram gitarren. Robert iakttar högerhanden när den plockar med de sex strängarna för att få fram det mjuka 12
Allt ska bli ditt inlaga.indd 12
2012-07-06 15:42
fingerspelet. Han naglar fast blicken, bryr sig inte om vad det är för sång som spelas, det är tekniken han vill lära sig. – Nu är det din tur, säger Spoelstra. Robert fumlar fram sin gitarr och leker fram några ackord innan han börjar sjunga: Old New York City is a friendly old town From Washington Heights to Harlem on down There’s a –mighty many people all millin’ all around They’ll kick you when you’re up and knock you when you’re down It’s hard times in the city Livin’ down in New York town Spoelstra dricker upp kaffet medan han lyssnar. – Den där Guthriesången har jag aldrig hört, säger han. Var har du hittat den? – Ehh, jag skrev den igår kväll. – Skrev du den? På kvällen står de på scenen på Cafe Wha?. De ser ut som två lantisar där den ene har en svart hatt på huvudet och den andre keps med bred skärm. Först sjunger de några Guthriesånger, men det är när Robert sjunger Hard Times in New York Town som publiken lyssnar. Spoelstra tar av sig hatten och sträcker fram den till dem som sitter närmast scenen. En rundlagd man där magen spänner hårt under skjortan viker ihop en dollarsedel och lägger ner den i hatten, en kvinna med hög hals, som gör att hon liknar en svan, släpper ner tjugofem cent och det hörs ett svagt klingande ljud. Spoelstra hör de varma applåderna och han stoppar ner mynten och sedlarna i byxfickan och sätter på sig hatten. Han 13
Allt ska bli ditt inlaga.indd 13
2012-07-06 15:42
äntrar scenen och tar gitarren som står lutad mot pianot och börjar spela Mule Skinner Blues. Nu är det Robert som går mellan borden med kepsen i handen. Det ser ut som om han trevar sig fram i ett dunkelt rum. Plötsligt får han syn på en kvinna med blått pärlhalsband och han tänker att pärlorna är förmodligen inte äkta, kanske är inte heller det platinablonda håret äkta, hon ser ändå ut att ha pengar. Han sträcker fram kepsen och hon ser på honom och viskar: – Jag tyckte om din sång. Han ler blygt mot henne när hon stoppar ner en dollar i kepsen. Han blir övertygad om att han kommer att samla in mer pengar än Spoelstra gjorde, och Spoelstra kommer att tro att det var Mule Skinner Blues som drog in pengarna. Trots att det är New Yorksången som de betalar för i efterskott. Han stoppar ner pengarna i fickan, sätter på sig kepsen och går fram till två kvinnor som sitter tillsammans med en äldre herre som ser förmögen ut. Han lyfter på kepsen, ler förläget och sträcker fram den till damerna. Han rycker samtidigt på axlarna som om det var ett skämt att han bad om pengar, håller därefter fram kepsen till mannen och sätter den mot hjärtat och försöker likna ett sorgset barn. Sträcker sedan kepsen mot mannens högra sida, vid kavajfickan där plånboken borde vara. Han låter sedan kepsen vandra mellan kvinnorna och mannen som om det var en tävling där de så snabbt som möjligt skulle stoppa ner en dollar eller två. Mannen ler ansträngt mot honom och lägger en dollar i kepsen. Robert låter nu kepsen cirkulera mellan de två kvinnorna som om den var en magnet som letade efter pengar, övertygad som han är om att de är roade av leken. – Ge dig av din tiggare, du har fått dina pengar, säger mannen och knuffar till honom. 14
Allt ska bli ditt inlaga.indd 14
2012-07-06 15:42
De beställer varsin löksoppa och en stor öl. Robert tänder en cigarett, tar några bloss och lägger fimpen i det gula askfatet. Han sippar på ölen och tar skeden i högra handen och börjar äta. – Varifrån kommer du? frågar Spoelstra. – Från Gallup i New Mexico, säger han och sörplar högt. – Hur kom du hit, till New York? – Jag arbetade på ett tivoli och reste runt i Amerika. En dag träffade jag Big Joe Williams. – Wha! Har du träffat Big Joe Williams? – Jag träffade honom i Kalifornien. Vi spelade tillsammans, jag förstod att jag borde hoppa av tivolit och börja sjunga istället. Har kommit hit till Greenwich för att se om det finns nåt intressant här. – Här säger vi The Village. Robert tittar avvaktande på honom. – Hur tar du dig fram? frågar Spoelstra. – Jag åker i godsfinkor, det är bara att ställa sig i utkanten av stan och se var nånstans tåget saktar in farten. När man klättrar in i vagnen är det kolsvart därinne. Man vet inte om någon sitter på golvet och iakttar en med ögon som vant sig vid mörkret. Han tar en paus och tittar ut genom fönstret innan han fortsätter: – Ibland så sitter det en luffare därinne. Det kan vara nån som rymt från fängelset och som tänker råna en, då är det bra att ha med en sån här. Han ser sig om och drar upp en pennkniv ur fickan och lägger den mellan soppskålen och askkoppen. Han sneglar på Spoelstra för att se om kniven gjort intryck.
15
Allt ska bli ditt inlaga.indd 15
2012-07-06 15:42
Han sätter sig på ett säte i tunnelbanan, tittar ut genom fönstret. Tåget åker in i en tunnel och han urskiljer några råttor som kryper längs spåret. Svansarna är som tjocka trådar och man skulle kunna ta en av svansarna och lyfta råttan och låta den hänga i luften. De andra råttorna skulle då se den stora råttan när den svängde fram och tillbaka i en pendelrörelse. Råttan skulle hänga ovanför deras huvuden och när råttorna letade efter föda skulle de undvika att rikta blickarna uppåt, för en dag när de blev lika feta skulle kanske också de hängas upp i svansen, dinglande ovanför de andra råttorna.
16
Allt ska bli ditt inlaga.indd 16
2012-07-06 15:42
Det är en sen kväll när han går genom East Orange, New Jersey. Han har frågat fyra människor om vägen. Den första sa att om han gick rakt fram skulle han komma till huset som han frågade efter, den andra att han skulle vända om och när han kom till en park skulle han snedda genom den, den tredje att han skulle ta åt höger när han kom till parken och den fjärde sa att om han gick tillbaka hundra meter nerför gatan skulle han se huset som han letade efter. Han knackar försiktigt på dörren, han vet ju inte om de somnat. Det dröjer en stund innan dörren öppnas, det är tydligt att Sidsel inte känner igen honom. – Jag var här för några söndagar sedan och hälsade på Woody, säger han. Hon försöker möta hans blick men den är dold under den svarta kepsen. – Är du den där ynglingen som var här tillsammans med Marjorie, säger hon trevande. Han ler och känner sig stolt över att bli sammankopplad med Woodys fru. – Vad vill du? Han tittar ner i backen och får syn på sina svarta boots, de ser ut som om de samlat på sig all världens damm. Ena riktiga luffarboots. – Än så länge får jag inte in tillräckligt med pengar när jag spelar, säger han och lyfter upp gitarren som för att understryka det han sagt. 17
Allt ska bli ditt inlaga.indd 17
2012-07-06 15:42
– Det räcker ofta till mat, säger han, men inte till husrum. Han drar upp kepsen ur pannan och möter hennes blick. Det ser inövat ut. – Inte ens till natthärbärge. Sidsel säger ingenting. Sedan kastar hon en vänligare blick på honom och skjuter upp dörren. Kanske är det för att hon inte har egna barn som hon går in i köket och steker upp en biff och värmer potatismos och häller upp en öl och dukar fram tallrik och gaffel. Hon går in i vardagsrummet och bäddar åt honom i den olivgröna soffan. Om Marjorie hade sett henne nu skulle hon blivit glad, och om Woody haft förståndet i behåll skulle han ha prisat hennes vänlighet, tänker hon. Hon är samtidigt glad över att inte alla Woodys beundrare gör som han som sitter därute i köket och äter en sen middag. För då hade det inte varit tillräckligt att de ibland tog hem Woody från sjukhuset om söndagarna, utan då hade soffan också fått användas till natthärbärge åt såna som han som nu ropar inifrån köket om det finns mer mat. Han kryper in under filten och släcker nattlampan. Gatlyktorna skimrar utanför fönstret. Det är ett blekt ljus. Han trycker kroppen mot dynan, vänder sig om och gnider ryggen mot tyget, vill impregneras av kroppen som legat här före honom. Han är inte rädd för att smittas av Huntingtons chorea, utan vill fyllas av Woodys aura. Han märker inte att dörren öppnas och att Sidsels man kommer in i hallen och ställer resväskan på golvet. Maken går sedan in i vardagsrummet och när han trycker in lysknappen så att vardagsrummet badar i ljus sätter sig Robert upp i soffan med filten om axlarna och säger: – Godafton, sir. 18
Allt ska bli ditt inlaga.indd 18
2012-07-06 15:42
– Godafton, mumlar maken lite förläget och släcker taklampan för att inte störa den oväntade nattgästen. En annan kväll när han inte hittat någonstans att sova och åter ligger under filten i den olivgröna soffan, går Sidsel runt i vardagsrummet och vattnar blommorna som hon inte haft tid att göra under dagen. Hon märker att han vill henne något och han råkar då säga: – Mamma! Hon kramar om blomvattnaren där hon står vid en nästan uttorkad orkidé, och tittar mot konturerna av huvudet som vilar mot huvudkudden. Han kryper in under filten som om han skäms och säger: – Sorry, mam. Sidsel skrattar till och säger: – Nu sa du det igen! De sitter vid frukostbordet och han äter en skinksmörgås och dricker svart kaffe. Han tänder en cigarett och frågar sedan om det är okej att han röker. Om han frågat innan han tänt ciggen hade hon svarat nej, nu känns det konstigt att be honom fimpa. Hon tycker att han ser vilsen ut och frågar var han växt upp någonstans. Han ser blyg ut när han svarar: – Jag har växt upp i olika fosterhem. Sedan möter han hennes blick, som om han vill veta i vilken jord orden landat. – När jag var tretton år tappade jag räkningen, men jag tror det är mellan åtta och tio olika fosterhem som jag växt upp i.
19
Allt ska bli ditt inlaga.indd 19
2012-07-06 15:42