Kerstin Lundell
Det svarta blodet Kampen om oljan
Ordfront
Stockholm 2013 ďťż|3
Inlaga Det svarta blodet.indd 3
2013-09-10 11:43:56
Tidigare utgivet av kerstin lundell på Ordfront förlag Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika (2010)
Kerstin Lundell: Det svarta blodet
Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se | forlaget@ordfront.se © Kerstin Lundell 2013 Illustration och omslag: Conny Lindström Författarfoto: Linda Gren Karta: Stig Söderlind Kartor och diagram Grafisk form: Göran Skarbrandt Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-7037-734-1
4 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 4
2013-09-10 11:43:56
Innehåll Förord: Att plundra de fattiga 9 1. När
oljekonvojen kom till byn 13 2. Blod och olja i Ogaden 22 3. Oklara kontrakt i Somalia 33 4. Säkerhet för några, säkerhetsrisk för andra 56 5. Bortfintade kritiker 74 6. En lockande verksamhet 85 7. Tystnad råder 102 8. Lagens korta arm 122 9. De många gruvornas land 136 10. Arvet från historiens mäktigaste imperium 155 11. Sverige – nästan bäst i klassen 168 12. Utan röst 178 Källor 195 Viktiga oljebolag 197
Innehåll | 5
Inlaga Det svarta blodet.indd 5
2013-09-10 11:43:56
Till min och alla mammor som försökt skydda sina barn i en hård värld
Innehåll | 7
Inlaga Det svarta blodet.indd 7
2013-09-10 11:43:56
Förord
Att plundra de fattiga Drygt 70 miljarder fat olja, det är vad som beräknas finnas i Afrika, Sydafrika borträknat och det motsvarar omkring fem procent av alla kända reserver i världen. Försöken att utvinna den afrikanska oljan har redan kostat tusen och åter tusen människor livet. Antalet människor på flykt undan oljekonflikter kan räknas i hundratusental. Minst. För jag har bara räknat med resultatet från en mindre företagsgrupp, Lundinsfären, under ett fåtal år. Med tanke på att det stora Biafrakriget, med två miljoner döda, hade med olja att göra, måste det i själva verket handla om så många att tanken svindlar. Nigeria, Ekvatorialguinea, Republiken Kongo, Sudan, Etiopien, Somalia ... De drabbade länderna blir fler och fler. Till det kommer rapporter om omfattande korruption. De råvaror som utvinns med så mycket blod och tårar ger dålig utveckling åt de länder som drabbas. De stora summor som olja och övriga råvaror inbringar, hamnar till stor del hos en liten elit bestående av statschefer i de berörda länderna, en och annan energi- eller gruvminister, deras närstående samt Att plundra de fattiga | 9
Inlaga Det svarta blodet.indd 9
2013-09-10 11:43:56
företrädare för de internationella företagen. Det gör att jag vågar påstå att det pågår en massiv plundring av Afrika. De som drabbas värst är ofta de som redan är mycket fattiga på denna planetens fattigaste kontinent. Flera av de företag som deltar i det blodiga spelet kring den afrikanska oljan kommer från länder där man vinnlägger sig om att hylla mänskliga rättigheter, som Sverige, Norge, Kanada och Australien. Dessa rättigheter gäller uppenbarligen inte för alla människor på jorden. Den internationella lagstiftningen i all ära, men den visar sig ha stora brister och leder inte till att de skyldiga lagförs och straffas samt andra avskräcks. Lagens arm är för kort för att nå ut dit nöden är som störst. Lundinsfären var ämnet för min förra bok Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika, som publicerades i februari år 2010, även den hos Ordfront. Men de företagen är inte ensamma om att verka i fattiga och konfliktdrabbade regioner. Efter utgivningen strömmade information in till mig om fler företag, fler konflikter och fler offer. Jag fick också kontakter inom oljebranschen som berättade om strategier för företag i konfliktzoner. Samtalen med dem visar att de som verkar i Afrika vet vad som sker och försöker förhålla sig till det på olika sätt. Till slut hade jag material till ytterligare en bok som visar hur det kommer sig att några av världens fattigaste människor som redan kämpar hårt för att överleva riskerar att krossas av mötet med en av industrisamhällets nyckelbranscher. Människor som rör sig över världen till fots ställs mot den bransch som gör det möjligt för denna världens vinnare att 10 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 10
2013-09-10 11:43:56
röra sig snabbare och snabbare i sina olika fordon och farkoster, onödigt snabbt till och med enligt många, och med förödande konsekvenser för klimatet därtill. Det handlar om att vi i den rika världen rent bokstavligt bygger våra samhällen på blod från människor som inte har en chans att försvara sig. Vi borde veta bättre. Men det är ingen lätt uppgift när fakta är så svåra att få fram och när somliga med stor framgång får oss att tvivla på dem. Tack till min sambo Reg Giles, utan vars stöd det här inte varit möjligt, till Eva Stenberg som fått fason på det hela och så till alla dem som anonymt eller öppet, ibland med fara för eget liv, berättat om det de upplevt i oljans värld. Och tack till alla andra – och ni är många – som på tusen andra sätt hjälpt till med det här projektet. Stockholm i juni 2013 Kerstin Lundell
Att plundra de fattiga | 11
Inlaga Det svarta blodet.indd 11
2013-09-10 11:43:56
12 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 12
2013-09-10 11:43:56
Kapitel 1
När oljekonvojen kom till byn Alla borde ha lämnat Fooljeex innan konvojen med oljearbetare nådde fram. Men så blev det inte. Det började som en vanlig dag, strax innan regnperioden under hösten 2007. I den lilla byn på vägen mellan Kebridahar och Shilabo i södra Etiopien väntade en ung kvinna, Ibadu, på att butikerna skulle öppna så att hon skulle kunna köpa socker. Byn hade bränts ner av etiopiska soldater år 2005 som en del av en våldskampanj riktad mot traktens somaliska befolkning, speciellt Ogadenklanen. Men nu var den uppbyggd igen och kommersen åter i gång. Fooljeex är en handelsplats för traktens befolkning, som till stor del består av nomader som vandrar runt med kameler, kor, getter och andra djur som överlever torrperioder. Ibadu var denna gång även här för att låta sina kameler dricka. Dagen såg ut att bli fin, temperaturen var behaglig på förmiddagen, det var inte för hett utan bara varmt och skönt.
När oljekonvojen kom till byn | 13
Inlaga Det svarta blodet.indd 13
2013-09-10 11:43:57
Fast ingen dag kunde vara fin eller vanlig längre. För det här var efter att trakten delats upp i oljeblock och fyra bolag tecknat kontrakt med Etiopiens regering om att leta efter olja och naturgas. Det hade lett till en upptrappning av en redan blodig konflikt mellan regeringsstyrkor och en rebellgrupp, Ogaden National Liberation Front (ONLF). Denna ville hindra oljebolagen från att pumpa upp oljan och därmed bidra med inkomster till den förhatliga regeringen i Addis Abeba. Upptrappningen efter år 2007 har gjort regionen så farlig att vistas i eller ens tala om, att Ibadus verkliga identitet inte kan avslöjas av säkerhetsskäl, inte heller hennes utseende. Hon tillhör den förföljda Ogadenklanen. Sommaren 2007 hade varit förfärlig med en omfattande militär kampanj och militärt undantagstillstånd. Flera grannbyar hade bränts när regeringsstyrkorna slog tillbaka efter en attack i Obole, ungefär 25 mil åt nordväst, mot oljebolaget South West Energy i april då 74 personer dödades. Händelsen filmades av angriparna och ett tag kunde man se en del av blodbadet på Youtube. Ingen skulle missa vad som skedde. Efter attacken krävde oljebolagen som verkade i trakten förstärkt säkerhet vid ett möte med regeringsföreträdare i Addis Abeba. Precis vad som sades vid mötet har inte offentliggjorts. Men efter det följde i alla fall en serie brutala motattacker från regeringssidan, mot rebellerna och även mot de civila i området. Läget var en aning lugnare nu på hösten, men fortfarande mycket våldsamt. I Fooljeex visste man därför vad som vän14 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 14
2013-09-10 11:43:57
tade om oljearbetare skulle råka närma sig. En varning om fara å färde brukade sprida sig snabbt när en konvoj var på väg. Redan när den lämnade någon av städerna i trakten eller när oljearbetare landat på flygplatsen i Shilabo visste invånarna att de skulle vara på sin vakt. Men armén och oljebolagen ville inte att rebellsoldaterna skulle veta när och var en konvoj skulle passera, eftersom ONLF tydligt hade uttalat att oljebolagen utgjorde militära mål. ”Områdena som omfattas av överenskommelsen mellan er och den etiopiska regeringen kan nås vid våra militära operationer”, hade rebellerna skrivit som en varning till Ian Lundin, Lundin Petroleums ordförande, i slutet av år 2006. Inte förrän de första skotten avlossats insåg byns invånare därför att en konvoj med ett tjugotal fordon – pansarvagnar, lastbilar fulla med soldater och tre jeepar för oljearbetarna – var i antågande. – Det är så man vet att en konvoj med oljearbetare anländer. Då skjuter de urskillningslöst mot alla. Oljebolagens militära vakter blir extra grymma när de har vita med sig i bilarna, berättar Ibadu tre år senare, i Sverige dit hon flytt. Den där dagen år 2007 hann Ibadu och de övriga som väntade utanför butiken inte undan. – När man hör ljudet förändras allt och man tänker bara på vem som nu ska bli först att dö, berättar hon. Någon försökte ta skydd inne i matserveringen medan de övriga blev kvar där de stod. En rörelse kunde betyda döden. Det besannades även denna gång. En kvinna rusade gråtande fram mot en man som träffats och fallit. Då sköts hon också. När oljekonvojen kom till byn | 15
Inlaga Det svarta blodet.indd 15
2013-09-10 11:43:57
Under några ögonblick hördes inget annat än skottlossningen. Men så bröts tystnaden i de drabbades strupar, och rop och gråt blandades med ljudet av vapnen. Ytterligare röster hördes efter ett tag, nu från militären. De skrek order åt de civila om att samlas i byns mitt. Att inte lyda hade betytt en säker död. Så Ibadu rättade in sig i klungan för att ta emot hugg och slag av soldaterna. Då såg hon de vita männen. De hade vevat ner rutan och satt där i en av de mörkgrå jeeparna och betraktade händelseutvecklingen. Det var en grupp på sex personer, av vilka tre var mycket ljusa i hyn och någon hade blont hår. Varifrån de vita kom och vart de var på väg vet inte Ibadu, inte heller vilket företag de tillhörde. Bilarna var anonyma. Just vid Fooljeex delar sig dessutom vägen i två; den ena går söderut mot Shilabo, där oljebolagens basläger finns och den andra åt öster, där de malaysiska företagen Petronas och Pexco bedrev verksamhet under den här perioden. Förutom de malaysiska företagen kan det bara ha rört sig om Lundin Petroleum eller någon av dess underentreprenörer. Det fjärde bolaget som bedrev verksamhet i Ogaden, South West Energy, fanns inte i den här trakten. Petronas anlitade dock oftast asiatisk personal vid den här tiden och Pexcos strategi var att undvika konfrontation och skottlossning. Så det mest sannolika var att den militära konvojens syfte var att erbjuda skydd åt Lundin Petroleums medarbetare. Ibadu tror inte att hon skulle känna igen männen hon såg den där dagen i Fooljeex. De var för långt borta och hon 16 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 16
2013-09-10 11:43:57
förklarar att när man står bland döda och sårade människor efter att skott avlossats, då är man chockad och tar inte in alla detaljer. Men att några av dem var ljushyade, det är hon helt säker på. Att de betraktade det som skedde, det är hon också säker på. Kanske hade de som färdades i konvojen tänkt sig någon form av samråd med lokalbefolkningen. Lundin Petroleum hävdar att en anställd stadigvarande befann sig på plats för att sköta kontakter med folk i trakten. Men det blev inget samråd i Fooljeex den dagen. Istället dödades sju personer, en av dem alldeles intill Ibadu utanför serveringen. Förklaringen till det extra brutala våldet i samband med oljekonvojer är, enligt Ibadu, att militären inte vill att någon från befolkningen ska se oljearbetarna. Grymheten ska leda till att alla civila flyr och inte är i närheten när oljearbetarna passerar. Dessa ska inte behöva stå till svars för att de låter sig beskyddas av militärer som begår övergrepp och dödar civila. – De är väldigt smarta och vet precis hur de ska slippa bli inblandade, funderar Ibadu kring de vita männen som arbetar i Ogaden. Etiopiens regering och offentliga företrädare för oljebolagen förnekar att några övergrepp skett, så det finns ingen officiell förklaring till våldet mot civila. Men helt säkert beror det på att även de civila anses vara delaktiga i attackerna på oljebolagen, den i april år 2007 och flera andra mindre attacker senare. ”Collective Punishment”, Kollektiv bestraffning, heter rapporten från människorättsorganisationen Human Rights När oljekonvojen kom till byn | 17
Inlaga Det svarta blodet.indd 17
2013-09-10 11:43:57
Watch som handlar om vad som hänt i området. Alla som attackerades var civila, det fanns inga beväpnade personer i byn den här dagen, enligt Ibadu. Att döda civila är mord. När oljearbetarna såg vad som hände i Fooljeex, blev de därför vittne till brott. Problemet för dem var att de färdades och samarbetade med den grupp som utförde brotten som begicks för deras skull, för att de skulle vara säkra och själva slippa bli attackerade. Automatvapen dominerade eldgivningen i byn, men även tyngre vapen användes. Ibadu berättar om något som måste ha varit en granatkastare. Hon försöker förklara med händerna hur vapnen såg ut och måtta storleken på mynningen. Det handlade om mycket grov kaliber. De vita i bilen gjorde ingenting för att försöka stoppa massakern, efter vad Ibadu kunde se. Kanske rapporterade de senare om vad som hänt och försökte få sin arbetsgivare att sätta stopp för övergreppen. Men i så fall hade det ingen effekt, eftersom övergreppen fortsatte även efteråt. Innan konvojen lämnade byn satte soldaterna eld på husen, och byn förstördes än en gång. När jag träffar Ibadu flera gånger efter flykten som fick sitt slut i Stockholm år 2010, har hon sett ytterligare ett antal konvojer med militärer och oljearbetare i Ogaden och hört talas om en mängd tillfällen där människor skjutits ihjäl efter att de kommit för nära oljebolagens verksamhet. I ett fall sköts en äldre kvinna, i ett annat en kamelherde och i ett tredje handlade det om en kvinna som blev våldtagen och så vidare. De allra flesta fallen inträffade i närheten av oljebo18 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 18
2013-09-10 11:43:57
lagens och militärens basläger utanför Shilabo. Men inget oljebolag i Ogaden har någonsin rapporterat offentligt om vad deras medarbetare måste ha sett när de rest i områdena där de letat efter olja eller naturgas. Lundin Petroleum och därefter det besläktade bolaget Africa Oil, som kom att överta verksamheten i Ogaden, talar istället om utveckling och förnekar att oljeverksamheten skulle ha några som helst oönskade konsekvenser: – Vi hade aldrig gjort det om vi hade trott att det skulle kunna ha en negativ påverkan på de samhällen i vilka vi verkade och på befolkningen där, sa Ian Lundin i en film som företaget självt producerade inför årsstämman år 2012. Redan innan verksamheten påbörjades i Etiopiens somaliska region och kontraktet undertecknades i november 2006 hade ju Fooljeex brunnit en första gång. Där fanns en konflikt redan då, om än lågintensiv, något som Ian Lundin kände till genom sina säkerhetskonsulter. Det hade funnits många varningssignaler. Att det etiopiska valet år 2005 var mycket våldsamt kan knappast ha undgått någon som intresserade sig för landet under den period då Lundin Petroleum förberedde verksamheten där, till exempel. Konflikten med ONLF var också känd av bolagets företrädare. Ibadu hade redan förlorat nära och kära i en annan av de många byar som bränts ner sedan konflikten mellan ONLF och Etiopiens regering inleddes. Hon vill inte ge några närmare detaljer om det, av omsorg om säkerheten för dem som är kvar i trakten. De får inte kunna identifieras. Det är också därför som hon inte vill att hennes riktiga namn ska bli känt. När oljekonvojen kom till byn | 19
Inlaga Det svarta blodet.indd 19
2013-09-10 11:43:57
Hennes familj riskerar att straffas i Etiopien för det hon berättar i Sverige. Hon höll sin dotter i handen när hon flydde med sin mor från hembyn. Hennes far, bror och make kom aldrig iväg. Brodern och maken sköts och fadern hängdes i ståltråd. Ibadu mindes att fadern hade en vit skjorta på sig den dagen och hon såg honom dö innan hon flydde. Hon ser ledsen ut när hon berättar. Men då fanns ingen tid att sörja. – Vi sprang hela dagen genom skogen. Grenar piskade ansiktet och vi snubblade och skadade fötterna. Men när man flyr för sitt liv så märker man inte sådant. Då vi kom fram till andra byar flydde människorna där också när de såg oss. De visste att deras by kunde bli nästa att attackeras, berättar Ibadu. Hon och jag möts vid upprepade tillfällen från år 2010 och framåt då hon berättar på somaliska, även om hon har lärt sig några svenska ord. Hon är en av många flyktingar som finns i de västländer där företagen med verksamhet förknippad med våld i Afrika har sina huvudkontor: Sverige för Lundins del och Kanada för efterföljaren Africa Oil, Australien vad gäller Lundinsfärens samarbetspartner i Puntland Range Resources. Ogadenregionen må vara stängd så att journalister, biståndsarbetare eller andra inte kan rapportera därifrån, men flyktingarnas egna berättelser tar sig förbi informationsmuren och går att lyssna på världen runt. De berättar om de döda gång på gång. Men ingen har räknat dem. Så hur många som dödats i Ogaden efter april 20 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 20
2013-09-10 11:43:57
2007 fram till skrivande stund våren 2013 finns det inga siffror på. Men att våldsam död, liksom tortyr, massvåldtäkter och fängslanden utan rättegång och dom, även drabbat civila berättar förutom flyktingarna även Human Rights Watch, den amerikanska regeringen och andra.
När oljekonvojen kom till byn | 21
Inlaga Det svarta blodet.indd 21
2013-09-10 11:43:57
Kapitel 2
Blod och olja i Ogaden Första gången jag träffade Ibadu var en solig dag tidigt på våren 2010. Strax efter mötet fick jag reda på att ytterligare ett svenskt bolag gett sig in i Ogaden, i samarbete med Africa Oil, nämligen Petro African Resources. Jag hörde också misstankar om att brittiska Tullow Oil hade verksamhet där. Efter ett tag blev även brittiska Afren Plc partner med Lundinsfären i Ogaden. Men Ibadu sa inte mycket vid vårt första möte utan rörde mest i sin tekopp, medan de som följt med till mötet berättade om henne. Hon hade just kommit till Sverige efter sin långa flykt. De flesta deltagarna vid mötet tillhörde den svenska grenen av ONLF. Det visade sig att Ibadu också gjorde det. Nästan omedelbart efter flykten från sin hemby hade hon anslutit sig till rebellerna. Orsaken var att hon behövde skydd från vidare övergrepp. – Den som bor i en by är rädd, men när jag tillhörde ONLF kände jag mig trygg, sa hon till mig vid ett senare 22 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 22
2013-09-10 11:43:57
tillfälle när hon börjat berätta om vad hon varit med om. Medlemskapet i rebellrörelsen var ett sätt att överleva för henne och även för andra, berättade hon, trots att det också innebar en uppenbar risk att bli dödad. Valet stod alltså mellan en stor risk att bli dödad och en ännu större risk att bli dödad. Som rebell brukade Ibadu vandra med fyra patronbälten kring midjan och en kalasjnikov över axeln, förutom den kommunikationsutrustning som var hennes specialansvar. En rebellarmé kan tillryggalägga fyra mil till fots på en dag och lika mycket nästa. Ibland hittade de ingen mat och då tog de piller som dämpar hungern för att orka vidare. Rent formellt var hon alltså en fiende när byn Fooljeex angreps, men i civilt tillstånd och icke stridande. Hon bar varken vapen eller ammunition och hade kommit till byn på permission för att träffa vänner och vila upp sig från det hårda soldatlivet. Hennes berättelse visar dock att byarna i Etiopien verkligen hyser rebellsoldater ibland och att det är svårt att se skillnad på vem som är vem. Det finns anledning för militärerna att vara misstänksamma mot de civila. Därför fanns det också skäl att tro att oljeverksamhet skulle leda till övergrepp på civila. Det var också slutsatsen som drogs av konsulten Hanspeter Heinrich. Han har grundat företaget Safestainable som på Lundin Petroleums uppdrag utredde situationen vad gäller mänskliga rättigheter i Ogaden, innan företaget beslutade sig för investeringen. Hanspeter Heinrich berättade att han avrådde företagets Blod och olja i Ogaden | 23
Inlaga Det svarta blodet.indd 23
2013-09-10 11:43:57
företrädare från satsningen. ”Ni borde inte investera i Ogaden eftersom situationen vad gäller mänskliga rättigheter är förskräcklig”, varnade han enligt artikel av den amerikanske journalisten Jonathan Ewing. Företagsledningen informerades alltså om risken för att bli inblandad i övergrepp på olika sätt, till exempel att företaget skulle tvingas att ställa upp med transport. ”Ni kan ställas inför väldigt allvarliga anklagelser och tvingas svara på frågor om er roll i konflikten”, fortsatte Heinrich, enligt Ewing. Det här skedde innan kontraktet tecknades i slutet av år 2006. Åtminstone en del av arbetet och diskussionerna måste ha pågått medan Carl Bildt fortfarande satt i styrelsen, vilket han gjorde fram tills han blev utrikesminister i oktober 2006. Enligt Hanspeter Heinrich var det risken att förknippas med övergrepp som gjorde att Lundin Petroleum i april år 2009 förde över verksamheten i Ogaden till kanadensiska Africa Oil. När jag försökte nå Heinrich för en egen intervju ville han inte tala med någon journalist igen och lät väldigt besvärad när jag försökte lirka med honom. Jag kände igen tonfallet från andra försök att få intervjuer med företrädare för bolag som har med oljebranschen att göra. Därmed upprätthöll den före detta Röda Korset-medarbetaren den mur av tystnad och hemlighetsmakeri som finns kring övergreppen i området. Lundinledningens slutsats av rapporten från Hanspeter Heinrich och Safestainable är i alla fall ingen hemlighet: företaget satsade i Ogaden. 24 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 24
2013-09-10 11:43:57
Jonathan Ewing flög till Addis Abeba och fick en intervju med självaste Ketsela Tadesse, chefen för regeringens petroleumavdelning vid departementet för gruvverksamhet. Han berättade att oljeföretagen i Ogaden vägrade att fortsätta sitt arbete efter attacken i Obole år 2007. De krävde säkerhetsgarantier och skydd mot fler attacker. ”Vi lovade att säkerhetsläget skulle förbättras”, berättade Tadesse för Ewing. Jonathan Ewing berättar sedan om mörkläggningen i en artikel med rubriken ”Teetering on the Edge”. En FN-rapport om det dåliga läget vad gäller mänskliga rättigheter gick till exempel inte att offentliggöra, enligt en intervju med en FN-representant, Paul Hebert. Hade det skett så hade FN körts ut från området och inte längre kunnat hjälpa till att mildra den svält som hotade regionen under perioden. Organisationen måste därför även hålla distans till journalister. Därmed finns det inte heller några rapporter därifrån om oljans följdverkningar i Ogaden, till skillnad från vad som gäller för Sudan där flera personer lade fram en strid ström av rapporter, bland annat från Lundin Petroleums block 5a. Ytterligare två journalister skulle ha berättat om verksamheten i Ogaden. Jag träffade en av dem, fotografen Johan Persson, våren 2011. Han berättade att han och kollegan Martin Schibbye fram emot sommaren skulle göra den farliga resan mot oljebolagens basläger i Shilabo. Johan Persson hade tagit del av vittnesmål om övergrepp under en tidigare reportageresa och nu skulle de två med egna ögon se vad de hört talas om. Att resa med en stridande part i en konflikt kräver förstås en del eftertanke och det var bland annat det vi diskuterade den där soliga dagen vi sågs. Blod och olja i Ogaden | 25
Inlaga Det svarta blodet.indd 25
2013-09-10 11:43:57
Vad jag visste fanns det inte många alternativ till att ta hjälp av rebellgruppen ONLF. Att resa med Lundin Petroleum var förstås uteslutet. Bolaget bjuder visserligen in journalister då och då, men jag har aldrig hört talas om att några som är öppet kritiska erbjudits att åka med. Ibland kan journalister resa med biståndsorganisationer, vilket jag själv gjort i södra Sudan. Men i Ogaden släpptes inga sådana in längre och självaste FN hade svårt att få til�låtelse att resa i regionen. Att resa på eget bevåg, utan hjälp och skydd av en större organisation, var inget alternativ. Området var och är en militär zon där militären är överordnad civila myndigheter. De har mycket att dölja och deras brutalitet är väl känd. En journalist behöver vara inbäddad hos den andra stridande parten för att överleva resan. Det som hände fotografen Johan Persson och journalisten Martin Schibbye blev en bekräftelse på att normala lagar och regler inte gäller i Etiopiens somaliska region. Nästa gång jag såg Johan Persson var på tv. Han och Martin Schibbye paraderades under förödmjukande och vanhedrande former av dem som gripit dem, bara det i strid med de lagar och regler som gäller för konflikter. De dömdes till 11 år i fängelse, en extremt hård dom. Tidigare hade de etiopiska myndigheterna nöjt sig med att utvisa journalister. Men de dömdes med stöd i en lag som klubbades igenom i parlamentet först efter att de rest iväg. Därför kände de inte till den utan trodde att de liksom andra journalister som gripits på sin höjd riskerade några dagar i fängelse. 26 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 26
2013-09-10 11:43:57
Även om de själva inte kunde rapportera förrän efter frigivningen år 2012, resulterade deras resa i mycket information om den somaliska regionen. Intresset för ämnet ökade också och ännu fler journalister började titta närmare på saken, vilket i sin tur genererade ännu mer information. Ytterligare två journalister, Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt, började plöja rapporter, genomföra intervjuer och resa för att undersöka Lundinsfärens agerande. Ett antal artiklar dök upp bland annat med fler detaljer om södra Sudan och ägarförhållanden inom Lundinsfären. Så dök då även dokument om oljeutvinning i konfliktområden upp via Wikileaks. I en hemligstämplad rapport från Addis Abeba från den 28 november 2007, läckt av den amerikanske soldaten Bradley Manning, kunde man läsa: ”ONLF:s attack den 23 april på ett kinesiskt oljeområde i Obole blev startpunkten för användningen av extremt våld från försvarsmaktens sida. Den civila befolkningen hamnade därmed i en fälla mellan rebellerna och regeringstrupperna, vilket förvärrade situationen i en redan underutvecklad och historiskt marginaliserad region … Obole-attacken ledde till en extrem och brutal reaktion från Etiopiens regering och försvarsmakt eftersom den hotade det regerande partiets, Ethiopian People’s Revolutionary Democratic Front (EPRDF), plan för ekonomisk utveckling. Den var också en fundamental attack på den etiopiska regeringens auktoritet. Dessutom förödmjukades militären. Det framstod inför resten av världen som att den saknade kontroll och förmåga att försvara sitt eget område.” Rapporten skrevs av tre personer med efternamnen Frazer, Blod och olja i Ogaden | 27
Inlaga Det svarta blodet.indd 27
2013-09-10 11:43:57
Lowenkron och Sauerbrey på den amerikanska ambassaden, alltså av personer som torde vara bättre informerade än de flesta. USA är Etiopiens samarbetspartner och därför borde den amerikanska ambassaden vara väl informerad om vad som händer i landet. Dokumenten från Wikileaks kommer från diplomater som inte har i uppdrag att försköna eller förtala, utan att leverera användbar information, alltså information som är så nära sanningen som möjligt. Om man på amerikanska ambassaden i Addis Abeba anser att situationen kring oljan är brutal, då är den det. Mina egna källor anser det också, både de som befinner sig i Sverige och de jag träffade i Afrika, i Kenya närmare bestämt, dit de flytt från Etiopien och där jag kan intervjua dem i lugn och ro. En person som enligt en pålitlig källa i Sverige är särskilt väl informerad dyker upp på mitt hotell i Nairobi under en resa i december 2011. Han har glasögonen uppskjutna i pannan och är prydligt och medvetet klädd, kunde vara invånare i vilken storstad som helst. En helt vanlig intervju är det dock inte för han vill inte nämna hela sitt namn, med hänvisning till familjens och sin egen säkerhet. Men jag vet i alla fall att han arbetat på platser där han har bättre tillgång till information än andra och att det handlar om en arbetsgivare som borgar för trovärdighet. Jag slår på bandspelaren och lyssnar noga när vi slagit oss ner i fåtöljer i en lugn vrå i hotellet, långt från alla som kan tjuvlyssna. Han ska uppdatera mig om läget på oljefälten i Ogaden. Enligt honom håller allt på att bli värre. Vad som vän28 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 28
2013-09-10 11:43:57
tar härnäst kommer att drabba hundratusentals människor. Den del av oljeverksamheten som är mer omfattande håller på att sättas i gång, vilket kräver en utökning av säkerhets arrangemangen till skydd för utrustning och oljearbetare. Africa Oil och partner planerar nämligen att utföra seismiska undersökningar på block 8, vid den somaliska gränsen och även nära Kenya. Här provborrade amerikanska Tenneco i början av 70-talet, under en period av relativt lugn före det stora Ogadenkriget år 1977 och nu är det dags igen, i Lundin sfärens regi. El Kuran kallas området på företagets hemsida, även om en ort med det namnet egentligen finns på annat håll. Seismiska underökningar är svåra att genomföra med beväpnade rebeller i närheten och det kräver förbättrad säkerhet ute på de vidsträckta områden som oljebolagets medarbetare ska röra sig över. Enligt mannen jag intervjuar betyder det i klartext folkfördrivning. Större delen av befolkningen anses fientlig och måste sålunda bort om oljebolagen ska kunna arbeta tryggt, enligt militärens sätt att se på saken. Människorna från området där Africa Oil söker efter fossila bränslen kommer att tvingas att flytta från sin hemtrakt och inte längre få leda sina kameler till de områden där gräset växer som grönast och där de kan vara säkra på att finna vatten även när det inte regnat på länge. Landet har redan förberetts för fördrivningen. Brunnar har borrats i en annan del av området, där människorna inte kan inkräkta på oljeverksamheten. Folket kommer att avkrävas betalning för vattnet från de brunnarna, för övrigt alldeles för stora summor för att de ska ha råd att behålla sin boskap. Blod och olja i Ogaden | 29
Inlaga Det svarta blodet.indd 29
2013-09-10 11:43:57
Jag har sett ett foto på den dåvarande svenske Etiopien ambassadören Staffan Tillander, vid en brunnsinvigning i trakten. Men brunnen finns inte där för att underlätta för människor som ofta drabbas av torka, utan den är en del av en plan att tvinga dem att flytta från de områden där de bor idag och där det redan finns brunnar, men där det alltså också kan finnas olja eller naturgas. – Försöken att få människorna från regionen att själva delta i brunnsborrandet misslyckades, för motståndet mot förflyttningen är så starkt, berättar den unge mannen. I Gode, en garnisonsstad ungefär 15 mil från El Kuran, byggs den militära närvaron upp. Min sagesman befarar att den bräckliga fred som trots allt råder i trakten snart är slut. Redan innan bolaget påbörjat de seismiska undersökningarna har många människor flytt från regionen, berättar han. – 50 000 personer har säkert flytt sedan 2007. Siffror på hur många som har dött till följd av oljekonflikt en är ännu mer osäkra än uppgifterna om antalet flyktingar. De döda talar inte längre, begär ingen mat från hjälporganisationer och ansöker inte om flyktingstatus. De dör fem till tio i taget, när byarna attackeras, precis som i Fooljeex. De dödas på plats eller förs iväg för att aldrig mer återkomma eller låta tala om sig. – Fler än 1 000 civila har säkert dödats av militär och specialpolis i området, tror den unge mannen. Hur många av dödsfallen som inträffat på grund av Lundinsfären närvaro är omöjligt att ta reda på. Tre företag har haft verksamhet i regionen och delar på infrastruktur som basläger med mera. 30 | Det svarta blodet
Inlaga Det svarta blodet.indd 30
2013-09-10 11:43:58