Konsten
att skriva en
fotnot Vetenskaplig formalia fรถr humanister
Anna Gรถtlind Magnus Linnarsson
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 38725 ISBN 978-91-44-10336-5 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Signalera/Jens Martin Omslagsbild: Ur Rudimentum academicum tangens aliquot abusus eloquentiæ, quod, consensu incliti colleg. philos. ad r. academ. Upsaliensem …, dissertation; preses Petrus Ekerman, Uppsala universitet 1756. Petrus Ekerman var professor i vältalighet i Uppsala 1737–1779. Printed by Interak, Poland 2015
INNEHÅLL
Förord 5 1 Inledning 7
Varför formalia? 7 Prövbara resultat 8 Fyra råd för god formalia 10 Plagiat och fusk 11 Bokens uppläggning 13 Till sist 14 2 Referenssystem 17
Fotnotshistoria 17 Olika referenssystem 20 Referenshanteringsprogram 25 3 Noter 27
Skillnad mellan fotnoter och slutnoter 27 När ska det sättas ut en not? 28 Var ska noten placeras? 28 Skillnad mellan källor och litteratur 31 Skillnad mellan otryckt och tryckt källmaterial 32 Noter till otryckt källmaterial 33 Noter till tryckt källmaterial och litteratur 39 Noter till digitalt material 52
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
3
Innehåll
4 Citat 59
Citera exakt 59 Inskjutna citat och blockcitat 60 Noter till citat 62 Ändringar i och tillägg till citat 63 5 Illustrationer 67
Bilder 67 Tabeller och diagram 71 6 Käll- och litteraturförteckning 75
Källor och litteratur – eller referenser 75 Exempel på käll- och litteraturförteckning 77 7 Språk, disposition och typografi 83
Språk 83 Förkortningar 86 Disposition 88 Typografi 89 8 Smått och gott 91
Innehållsförteckning 91 Register 92 Abstract och nyckelord 95 Korrekturläsning 95 9 Avslutning 99
Litteratur 101 Person- och sakregister 103
4
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
KAPITEL 2
Referenssystem
Det finns ett antal olika system för hur referenser kan skrivas i vetenskapliga texter. Oavsett hur de utformas måste de formuleras i enlighet med de principer som vi diskuterade i inledningen. Författaren får inte glömma bort att referensernas främsta syfte är att på ett tydligt sätt redovisa underlaget för de analyser, tolkningar och argument som förs fram. I det här kapitlet ska vi presentera och diskutera de vanligaste referenssystemen bland humanister. Men eftersom vi är historiker börjar vi med att blicka bakåt.
Fotnotshistoria Vetenskapliga texter har i alla tider innehållit hänvisningar till andra verk och till de källor som författaren använt. Starten på hänvisningarnas historia kan förläggas till före vår tideräkning, då judiska lärde använde ett system av så kallade glossor när de skrev religiösa texter. En glossa var vanligen en förklaring till ett ord på ett främmande språk eller en förklaring av ett komplicerat textställe. Dessa förklaringar placerades i marginalen till texten, i anslutning till det textställe som behandlades. Praxisen att använda glossor för den här typen av information fördes vidare av de kristna skrivare som verkade i Europa under medeltiden. De handskrivna manuskript som de kopierade åt sina beställare innehåller ofta omfattande glossor i marginalen, vanligtvis skrivna i en något mindre stil än texten. När tryckkonsten började användas i Europa under 1400-talet fördes liknande marginalanteckningar in i de tryckta böckerna.5
5 Anthony Grafton, The footnote. A curious history (London: Faber, 1997), s. 27–32.
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
17
2 Referenssystem
Figur 1 Exempel på glossor. Genesis 1, ur Biblia latina cum glossa ordinaria Walafridi Strabonis (Strasbourg, 1481). Notera det begränsade omfånget på huvudtexten, i mitten av sidan, i förhållande till de omgivande glossorna. Källa: Wikimedia Commons.
18
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
2 Referenssystem
Under 1600-talet hade traditionen med marginalanteckningar utvecklats till ett avancerat system med flera nivåer av texter och korsreferenser till antika skrifter och moderna tryckta editioner (systemet påminner till en del om dagens internetanvändning). Dåtidens vetenskapssamhälle ställde krav på författarna att in absurdum dokumentera och kommentera allt som hade minsta beröring med deras ämne. Resultatet blev många gånger ett naivt förhållningssätt till referenser som på samma gång kom att innefatta allt och inget. Det var inte ovanligt att driva med vetenskapsmännen som skrev sina texter i denna svåröverskådliga väv av referenser.6 Fotnoten infördes som ett svar på behovet av en mer tydlig uppdelning mellan texten och de källor som den baserades på. Historikern Anthony Grafton har till och med angett när den moderna fotnoten först användes; i Pierre Bayles bok Dictionnaire Historique et Critique från 1697. 7 Från och med 1700-talet ersattes de omständliga marginalanteckningarna med fotnoter, placerade nedtill på sidan. Fördelarna med fotnoterna var flera. Dels krävde systemet med glossor att en del av boksidan måste reserveras för dessa och att textmängden på varje sida därför begränsades (se figur 1), dels var de svåra att sätta för de typografer som skulle trycka böckerna.8 Den amerikanske professorn i engelska Robert J. Connors menar att fotnoter hade slagit igenom i vetenskapliga texter redan 1740 och att de hundra år senare var mer eller mindre standard.9 Anthony Grafton argumenterar för att fotnoten banade vägen för en mer analytisk och professionell historieskrivning. Med fotnoter blev det möjligt för författaren att tydligare än tidigare göra åtskillnad mellan rena beläggshänvisningar och mer diskuterande kommentarer till texten.10 Janken Myrdal, professor i agrarhistoria, har karaktäriserat nyttjande av noter som att det närmar sig det mänskliga sättet att tänka, med flera parallella tankar samtidigt och på flera nivåer.11
6 Robert J. Connors, ”The rhetoric of citation systems, part I: The development of annotation structures from the Renaissance to 1900”, Rhetoric Review 17:1 (1998), s. 11. 7 Grafton 1997, s. 192–199. 8 Connors 1998, s. 9. 9 Connors 1998, s. 35. 10 Grafton 1997, s. 224–226. 11 Janken Myrdal, Spelets regler i vetenskapens hantverk. Om humanvetenskap och naturvetenskap (Stockholm: Natur & Kultur, 2009), s. 192, not 31.
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
19
2 Referenssystem
Användningen av noter har sedermera utvecklats till en grundläggande del i sättet att stödja den argumentation som förs i vetenskapliga texter. Alla texter som i dag gör anspråk på att delta i det vetenskapliga samtalet måste använda sig av ett vedertaget system för hänvisningar till källor och litteratur. Hur referenserna ser ut i 2000-talets forskarsamhälle varierar dock en del.
Olika referenssystem För hänvisningar i vetenskaplig text finns det flera etablerade referenssystem att använda sig av. De kan delas in i två grupper. Antingen används en notreferens, vanligen en siffra, som placeras i texten, och själva referensen anges då längst ner på sidan eller i slutet av arbetet. Den andra huvudvarianten är att hela referensen anges inom parentes i brödtexten. De två vanligaste varianterna brukar kallas för Oxford- respektive Harvardsystemet. I den här boken för vi fram Oxfordsystemet som det lämpligaste alternativet för texter inom humanistiska ämnen – det utesluter emellertid inte att också humanister kan använda Harvardsystemet, som har sina förtjänster i rätt sammanhang. Det sistnämnda systemet är dock olämpligt att använda i texter som redovisar arkivbaserad forskning. Anledningen är att systemet med parenteser i texten snabbt blir opraktiskt för den som arbetar med otryckt källmaterial. Parenteserna riskerar att bli långa och avsevärt försvåra läsningen av texten. Utöver Oxfordsystemet och Harvardsystemet finns det flera andra referenssystem som används inom skilda vetenskapsområden och som det kan vara bra att känna till namnet på. Mycket vanligt inom samhällsvetenskap är det så kallade APA (American Psychological Association). Det är en variant på Harvardsystemet med skillnaden att årtalet sätts ut inom parentes i referenslistan. Ytterligare ett system som är en variant på Harvardsystemet är MLA (Modern Language Association of America). Vanligt förekommande är även Vancouversystemet. Det används ofta inom medicin och annan naturvetenskap och är ett system där varje referens anges i texten med en siffra inom hakparentes. Ingenjörer använder vanligen en variant av Vancouversystemet som kallas IEEE (Institute of Electrical and Electronics Engineers). Många av systemen har fått sina namn från den organisation som utvecklat det, vilket vittnar om den funktionella betydelse som referenssystemen har inom olika discipliner. 20
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
2 Referenssystem
VILKET SYSTEM SK A JAG VÄL JA?
Det vanligaste svaret på frågan i rubriken är att någon annan väljer åt dig. Det gäller både för studenter på universitet och högskolor och för den som förbereder en artikel till en tidskrift. På uppsatskurserna är det till exempel inte ovanligt att studenterna uppmanas följa en viss mall, exempelvis en bok som denna. När det gäller vetenskapliga tidskrifter har dessa vanligen strikta krav på att referenserna ska vara utformade i enlighet med tidskriftens regler. Det finns emellertid tillfällen då författaren själv får bestämma, och då kan det vara på sin plats att fundera över vilket system som passar bäst. Generellt används Harvardsystemet framför allt inom samhällsvetenskap och till viss del inom naturvetenskap och teknik, medan Oxfordsystemet dominerar bland de humanistiska ämnena. I vissa samhällsvetenskapliga ämnen förekommer båda. Anledningarna till vilket system som används är flera, men sådana saker som publiceringssammanhang, ämnet och det källmaterial som behandlas, men också tradition, är styrande för vilket system som väljs. För forskare som arbetar med ett historiskt källmaterial, till exempel arkivmaterial, är noter alltid att föredra. Vi rekommenderar därför Oxfordsystemet som hänvisningssystem, och det är det alternativ som vi i de kommande kapitlen kommer presentera och diskutera mer ingående. Först ska emellertid de båda systemen kort introduceras. HARVARDSYSTEMET
Harvardsystemet kallas ibland för författare-årtal-systemet. Systemet innebär att författaren placerar sina hänvisningar i parenteser i brödtexten. I parentesen anges den åberopade författarens efternamn, följt av utgivningsår för det aktuella arbetet. Om författaren omnämns i texten räcker det med årtalet. I det fall det behövs en sidhänvisning, som vid citat, anges också den i parentesen. Fullständiga bibliografiska uppgifter ges i litteraturförteckningen i slutet av arbetet. När det gäller övriga varianter på hänvisningar inom Harvardsystemet, till exempel om det är flera författare eller rör sig om återutgivna verk och referenser till källmaterial, gäller samma principer som för Oxfordsystemet (se kapitel 3). Skillnaden är att i Harvardsystemet anges informationen helt och hållet inom parentes istället för i en not. I rutan nedan ges ett exempel på hur Harvardsystemet ser ut. © F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
21
2 Referenssystem
Referenser enligt Harvardsystemet
I brödtexten: Lekvall och Karlsson (2002) beskriver utförligt, med hjälp av bland andra Stenström (2000), några skillnader mellan konstnären som företagare och företagare inom kommersiell verksamhet, vilka här återges i förkortad form. [---] Kulturföretag konkurrerar inte med varandra på samma sätt som företag inom kommersiell verksamhet. ”Konstföreteelser följer en ackumulerande logik” (Lekvall & Karlsson 2002, s. 27). Det vill säga att ju mer man lär sig om en konstart eller företeelse, desto mer vill man ha och intresse kan vakna även för andra konstområden. I litteraturförteckningen: Lekvall, Lotta & Karlsson, David, Den ofrivillige företagaren. En studie av kultur, ekonomi och företagande (Göteborg: Nätverkstan Kultur i Väst, 2002). Stenström, Emma, Konstiga företag (Stockholm: Ekonomiska forsknings institutet, 2000).
Kommentar: Exempeltexten är hämtad ur Ann-Sofie Köping, ”Varför utbildar vi art managers?”, i Kulturekonomi. Konsten att fånga osynliga värden, red. Binnaz Ayata (Lund: Studentlitteratur, 2007), s. 92.
Det förekommer att författare använder Harvardsystemet för hänvisningar, men att de också använder fotnoter för exempelvis ordförklaringar eller resonerande utvikningar från huvudtexten. För att undvika förvirring avråder vi från användande av båda systemen samtidigt. Mer detaljerad information om Harvardsystemet och hur det ska utformas och användas finns i The Chicago manual of style och på svenska i Guide till Harvardsystemet.12 OXFORDSYSTEMET
Det referenssystem som brukar kallas Oxfordsystemet bygger på att författaren istället för parenteser använder sig av noter. En not är en hänvisning 12 The Chicago manual of style, 16 uppl. (Chicago: The University of Chicago Press, 2010); Guide till Harvardsystemet (Borås: Bibliotek och läranderesurser, 2013), tillgänglig via http://hdl.handle.net/2320/12297.
22
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
2 Referenssystem
i form av en siffra (eller ett annat tecken) i upphöjd stil som placeras ut i brödtexten. Själva nottexten placeras längst ned på sidan och noten kallas då för fotnot. Alternativt placeras den sist i kapitlet, artikeln eller boken och kallas då för slutnot. I själva utformningen skiljer sig de två typerna av noter inte från varandra. När vi i det följande talar om noter avses således både fotnoter och slutnoter, i det fall inget annat preciseras. Vi har valt att i den här boken använda fotnoter. Som författare går det att hantera Oxfordsystemet och noterna på lite olika vis. Det som varierar är vilken information som finns med i noterna. Om det inte finns någon käll- och litteraturförteckning i slutet av texten är det viktigt att alla uppgifter som behövs för att hitta källor och litteratur återfinns i notapparaten. Första gången en källa eller ett verk åberopas ska därför fullständiga uppgifter redovisas. Vid efterföljande referenser behöver inte allt upprepas, utan istället anges enbart författarens efternamn och verkets utgivningsår. I rutan nedan visar vi hur en not ska utformas första gången vi hänvisar till ett arbete i en text utan käll- och litteraturförteckning. Därefter visar vi hur de efterföljande noterna ska se ut. Observera att alla bokens exempelrutor är uppbyggda på detta sätt. I undantagsfall ges dock inga exempel på efterföljande noter då det handlar om noter som vanligen inte upprepas. Noter i texter utan käll- och litteraturförteckning
I första noten: 1
Karin Sennefelt, Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm: Stockholmia, 2011), s. 34.
I efterföljande noter: 2
Sennefelt 2011, s. 35.
Anmärkning: Som med mycket när det gäller det praktiska utformandet av noter finns det alternativa lösningar. En variant är att istället för att i efterföljande noter ange författarens namn och verkets utgivningsår använda en kortform av det åberopade verkets titel. Exemplet ovan skulle då bli: 2
Sennefelt, Politikens hjärta, s. 35.
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
23
2 Referenssystem
Om det finns en käll- och litteraturförteckning i slutet av texten är det inte nödvändigt att ange fullständiga bibliografiska uppgifter i noterna när det gäller litteratur (även om det utgör en service till läsaren). Poängen med en avslutande käll- och litteraturförteckning är att läsaren istället ska kunna återfinna alla uppgifterna där. Det vanligaste är därför att genomgående ange enbart författarens namn, verkets utgivningsår samt sidhänvisning i noterna. Eventuellt kan en förkortad form av titeln på boken eller artikeln användas (se exempelrutan ovan). Otryckt källmaterial hanteras på annat sätt eftersom det för detta oftast är nödvändigt med fylligare information i noten (se kapitel 3 med exempel). Noter i texter med käll- och litteraturförteckning
I noter: 1 Sennefelt 2011, s. 35. I litteraturförteckningen:
Sennefelt, Karin, Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm: Stockholmia, 2011).
I praktiken hanteras noternas utformning inom Oxfordsystemet olika av olika författare. De två alternativ som redovisats ovan kombineras inte sällan. Framför allt gäller det i studentuppsatser, där det är vanligt att studenterna uppmanas att ange fullständiga bibliografiska uppgifter första gången ett verk omnämns, även om det finns en litteraturlista på slutet. Som student är det naturligtvis viktigt att följa de instruktioner som angetts för kursen. Bland vissa forskare finns dessutom åsikter, ibland mycket starka, om huruvida årtalet ska omges av parenteser eller kommatecken, om författarens efternamn ska stå först i noterna och om förlagets namn ska vara med över huvud taget. Den här typen av detaljer, möjligen bagateller, får dock inte skymma de grundläggande gemensamma dragen i hänvisningssystemet. Om författaren gör på det ena eller andra viset spelar mindre roll under förutsättning att vederbörande är konsekvent och tydlig. I följande kapitel ska vi visa hur referenser till en mängd olika sorters material kan utformas i notapparaten. Vi har som sagt valt ett system, men detta går naturligtvis att modifiera för den som är förtjust i parenteser, punkter eller 24
© F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
2 Referenssystem
kommatecken. Våra inledande ledord om hederlighet, t ydlighet, konsekvens och noggrannhet ska ses som överordnade den exakta utformningen.
Referenshanteringsprogram Många akademiker har lagt pannan i djupa veck inför utformningen av noter och litteraturlistor. Vi har redan understrukit betydelsen av noggrannhet, och självklart är det enklare att få allting rätt om strikt disciplin tillämpas redan från början. För den som inte finner nöje i asketiskt noträttande finns det digitala hjälpmedel i form av så kallade referenshanteringsprogram att tillgå. De vanligaste bland humanister är Endnote, Mendeley och Zotero. Principen för ett referenshanteringsprogram är i stort sett densamma oavsett vilket som används. Med hjälp av programmet är det möjligt att skapa en databas där referenserna sparas. Första gången vi ska hänvisa till en bok eller en artikel importerar vi dess bibliografiska uppgifter till programmet, alternativt skriver in dem för hand. När vi fortsättningsvis hänvisar till artikeln finns referensen lätt åtkomlig i den databas som skapats. En stor fördel med ett referenshanteringsprogram är att det med bara ett klick går att formatera om alla referenser i texten. Till programmen finns tusentals stilmallar att ladda ned. De större vetenskapliga tidskrifterna har vanligen en egen mall, varför det är mycket enkelt att formatera en text med referenser som helt överensstämmer med hur tidskriften vill ha det. Ytterligare en fördel med ett referenshanteringsprogram är att det enkelt går att skapa en egen ”bibliotekskatalog” över texter som har använts vid olika tidpunkter. I programmen finns en sökfunktion som gör det lätt att hitta referenser till specifika ämnen som tidigare varit av intresse. En nackdel är emellertid att det än så länge finns relativt få stilmallar anpassade för svenska språket. Det innebär att det kan vara svårt att använda referenshanteringsprogram för längre texter på svenska, eftersom detta i flera fall kräver manuell korrigering i efterhand, exempelvis måste ”p.” bytas ut mot ”s.”, ”ed.” mot ”red.” och så vidare (för förkortningar, se kapitel 7). En annan nackdel är att programmen vanligen är svåra att använda när det kommer till otryckt källmaterial. Förvisso finns funktioner för manuskript och dylikt, men vår erfarenhet är att den som använder ett referenshanteringsprogram än så länge bör hantera det otryckta materialet manuellt vid sidan om. © F ö r fa t t a r na oc h S t uden t li t t e r a t u r
25
Anna Götlind är professor i historia vid Stockholms universitet. Magnus Linnarsson är fil.dr och forskare i historia vid Stockholms universitet.
Konsten att skriva en fotnot Vetenskaplig formalia För humanister Den här boken ger ovärderlig hjälp för alla som ska skriva en vetenskaplig artikel eller uppsats. Att kunna hantera formalia är en viktig del av det professionella vetenskapliga hantverket och förtjänar samma uppmärksamhet som andra delar av forskningsprocessen. I Konsten att skriva en fotnot diskuteras detaljfrågor kring formalia, såsom citat- och referatteknik samt hantering av illustrationer och fotnoter, men framför allt tar författarna ett helhetsgrepp på vetenskaplig formalia. Boken är tänkt att vara ett hjälpmedel att användas under själva skrivandet och ger exempel på en mängd frågeställningar som kan infinna sig för uppsatsskribenten. Hur ska egentligen referenser utformas i en vetenskaplig text? Ska en fotnot stå före eller efter punkten? Hur redovisas internetkällor i källförteckningen? Boken vänder sig till nya studenter som behöver en bok i behändigt format att hålla hårt i under uppsatsskrivandet, men också till den mer erfarna forskaren som kan behöva en uppslagsbok när det uppstår frågor kring hur hänvisningar ska utformas.
Art.nr 38725
www.studentlitteratur.se