9789170375255

ORDFRONT

Elias Palm

Corpus delicti

Ordfront Stockholm 2010

CORPUS.indd 3

2010-07-08 08.49

Elias Palm: Corpus delicti Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Elias Palm 2010 Omslagsform: Niklas Lindblad Omslagsfoto: JKFPHOTO/Eva Lindblad, 1001bild.se Författarfoto: JKFPHOTO Grafisk form: Eva Jais Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN: 978-91-7037-525-5

CORPUS.indd 4

2010-07-08 08.49

Till Juni och Jocke – min familj

CORPUS.indd 5

2010-07-08 08.49

CORPUS.indd 6

2010-07-08 08.49

Prolog Han la sig frivilligt i bagageutrymmet. Slangen från avgasröret hade dolts med stor omsorg: sinnrikt hade man borrat ett hål i plåten för att på så sätt leda avgaserna dit oupptäckta. Där fanns rädsla i hans blick, men han agerade med största lugn. Försiktigt stuvade han in sin packning och kröp ihop i det begränsade utrymmet, som fortfarande luktade ny bil, och med en dov duns slog luckan igen. Det blev nattsvart.

Bagageutrymmet var trängre än vad han hade föreställt sig och plötsligt kändes planen inte lika genomtänkt längre. Den stora ryggsäcken han hade haft med sig tvingade honom dessutom att ligga med knäna högt uppdragna mot bröstkorgen i någon form av fosterställning. Överallt kunde han känna bagageutrymmets begränsningar. När motorn startade förnam han omedelbart lukten av avgaser. Den unkna, närmast metalliska smaken fick honom intuitivt att hålla andan. Han insåg genast att han inte skulle kunna vända sig, än mindre komma åt låsanordningen. Trots det försökte han hålla sig lugn och tänka rationellt, men inombords växte paniken, det sprängde i bröstkorgen och den mentala närvaro som han var i desperat behov av grumlades allt mer. Tankarna som for runt i hans medvetande stannade inte längre än bråkdelen av en sekund och ångesten var på väg att koppla sitt grepp om honom.

Vid ofullständig förbränning av kolväten, så som i en bensindriven motor, bildas inte bara koldioxid, utan även dess betydligt giftigare kusin koloxiden. Precis som syret passerar koloxiden genom de tunna väggarna i lungblåsorna och ut i blodet. Där binder den giftiga föreningen av kol och syre till blodets syretransporterande molekyl; hemoglobinet. Men koloxiden tar inte bara syrets 7

CORPUS.indd 7

2010-07-08 08.49

plats utan binder även så hårt att något nytt syre inte kan tas upp när blodet passerar lungorna nästa gång. När kroppen blir varse syrebristen försöker den desperat kompensera denna genom att öka andningsarbetet, men de lufthungrande andetagen är förgäves. Hur djupa andetag man än tar binds inget nytt syre i blodet.

Koloxiden som intagit syrets plats fortsätter sin för kroppen fruktlösa karusell i blodomloppet medan man långsamt driver in i allt djupare medvetslöshet. Utan syret avstannar kroppens alla system och döden är ett faktum.

Omsluten av avgaser och mörker nådde så honom plötsligt ett lugn. För sitt inre såg han bilder som från en film. Ett leende ansikte, en strand. Bilder – inte från hans förflutna, utan från en framtid. En ljus sådan. Med bilderna kom även sinnesnärvaron. Han var tillbaka i bagageutrymmet och kämpade mot kroppens hunger efter syre.

Efter ytterligare några försök att vända sig kunde han inte hålla andan längre. Girigt drog han in så mycket luft hans lungor kunde bära. Sedan bankade han. Bankningarna var först intensiva, sedan allt mer orkeslösa. Bilen rullade ut ur staden och vidare ut på landsbygden. Något skrik på hjälp hördes aldrig.

För att vara säker på att avgaserna haft avsedd effekt körde föraren av från den stora vägen och vidare in på mindre och mörka vägar. När gatulyktorna upphört och vägen kantades av höga granar som tornade upp sig mot den mörkblå himlen stannade bilen. Med örat tryckt mot bagageluckans svarta lack hörde föraren endast ett dovt muller från motorn som gick på tomgång. När luckan öppnades sköljde ett moln av avgaser upp i ansiktet och det gick inte att kväva hostattacken som ekade i skogen. Konturerna av en manskropp som låg i fosterställning framträdde i det mörka utrymmet.

Om kroppen någonsin hittades skulle man i varje fall inte kunna identifiera den, tänkte han och slog med all kraft med den redan blodiga hammaren mot ansiktets nedre delar. Han kunde i efterhand inte med säkerhet säga hur många slag han utdelat, men små utspridda tandflisor skvallrade om att slagen träffat där de skulle.

Han satte sig till rätta på förarsätet. Även i den illa upplysta kupén 8

CORPUS.indd 8

2010-07-08 08.49

kunde han se hur blod hade letat sig in under naglarna. Noga med att inte kladda ned bilens inredning la han försiktigt i ettan och körde ut mot den stora vägen.

CORPUS.indd 9

2010-07-08 08.49

Kapitel 1 Vattnet i den vita vasken färgades svagt rött av blod. Ella sköljde händerna och underarmarna i den varma strålen. Med en uppgiven suck såg hon sig i spegeln medan hon noggrant tvättade sig.

Ansiktet såg inte mer utvilat ut än vad det gjort före semestern, tänkte hon. Blicken föll åter på armarna. Det var inte likt henne att besudla sina underarmar med blod, som hon gjort idag. De blå gummihandskarna täckte i och för sig bara en tredjedel av underarmarna, men efter mer än tio års arbete hade hon lärt sig att undvika onödigt kladd. Med tiden hade hon utvecklat en teknik som innebar att hon i de flesta fall på några få minuter hade eviscererat kroppen, utan ett enda blodstänk. Eviscerera. Det var egentligen bara ett finare ord för att ta ut kroppens inre organ, något som avsevärt underlättade för den som skulle undersöka dem. Men denna dag hade hon känt sig tafatt och klumpig. Blod både på henne själv och på golvet kring det rostfria bordet. Bara lite ringrostig efter julledigheten, tänkte hon.

– Ella! Sekreterarens gälla röst ekade från högtalartelefonen ut i obduktionssalen.

– Jag är här! skrek hon tillbaka.

Kommunikationsutrustningen på väggen var långt ifrån modern, men den var praktisk när händerna var kladdiga.

– Vi har en möjlig donation på väg in, basunerade sekreteraren ut.

– Jag tar hand om det när jag kommer upp, svarade Ella uppgivet.

Hon hade hunnit glömma hur intensiva de första dagarna efter en semester kunde kännas, men lyckligtvis var det redan torsdag 10

CORPUS.indd 10

2010-07-08 08.49

och helgen hägrade. Det var inte ofta hon hade kunnat ha en sammanhängande julledighet. Vanligtvis gick det sällan mer än två veckor mellan arbetets lite mer blodiga inslag, men nu var det nästan fyra veckor sedan hon hade satt foten i salen. Hon hade aldrig varit mycket för husligt handarbete, men med kniven var hon förbluffande flink och den fingerfärdighet med vilken hon associerades skulle säkerligen snart infinna sig igen. För många var antagligen jämförelsen mellan att utföra en obduktion på en människokropp och att cykla en smula makaber, men det fanns nog en likhet. Hade man en gång lärt sig, intalade hon sig själv, glömde man det aldrig.

Trots underbemanningen hade hon fått igenom sitt önskemål om lite längre ledighet över julen. De fyra rättsläkarna och två underläkarna på avdelningen hade de senaste fem åren tillsammans utfört ett arbete som var avsett för åtta specialister. Bristen på rättsläkare var lika påtaglig som den var svår att avhjälpa. Visserligen hade intresset för specialiteten ökat bland unga, men det skulle ju ta ungefär tretton år innan dessa intressenter var färdiga rättsläkare.

Av någon anledning slutförde tyvärr långt ifrån alla underläkare sin specialistutbildning. Kanske var det för många en allt för stor omställning att gå från den tröstande och botande läkarrollen till rättsläkarens objektiva och distanserade. Därför la man nu stor ansträngning på att försöka anställa rätt personer redan från början, men i väntan på dem fick Ella och hennes kollegor hjälpas åt bäst de kunde.

Två veckor, både jul- och nyårshelgen, hade hon och Markus tillbringat i en stuga i fjällen. Resan hade varit deras sista gemensamma satsning för att rädda det fjorton år gamla förhållandet.

Tanken var att de skulle åka bort tillsammans och avskärma sig från omvärlden som allt som oftast gjorde att de aldrig tycktes få tid för varandra. Ella hade sett vardagens rutiner och deras krävande arbeten som den främsta orsaken till att förhållandet knakat i fogarna. Men efter semestern i fjällen var hon på det klara med att det var just dessa faktorer som hade hållit dem samman 11

CORPUS.indd 11

2010-07-08 08.49

så pass länge. I frånvaro av jourer, möten och tjänsteresor, när inga ursäkter för deras bristande engagemang längre fanns, stod det klart att det inte heller fanns något förhållande kvar att rädda.

Kvar fanns bara tomhet och sorg. En sorg inte bara över vad de en gång haft och förlorat utan även över vad de båda en gång hade hoppats skulle komma.

Trettionio år och ensam. Snart fyrtio. Det var ingen tilltalande tanke. Även om Ella någonstans undermedvetet förstått att förhållandet aldrig skulle hålla, så hade hon inte mentalt förberett sig på hur det skulle vara att stå på egna ben. Hon hade träffat den två år äldre Markus samma sommar som hon fått sin läkarlegitimation. Han hade just påbörjat sin specialistutbildning till kirurg och de hade båda arbetat två månader på samma avdelning. En del av spänningen hade legat i att hålla deras romans hemlig för den övriga personalen. Ett leende drog över ansiktet, där hon stod framför spegeln. Hon mindes deras nattliga möten i kulvertar och linneförråd. Det hade varit en underbar sommar. Hon hade då inte haft den minsta tanke på att hon skulle tillbringa resten av sitt liv med Markus, men de hade trivts ihop, och medan de gjort upp planer för framtiden hade tiden gått. Fjorton år! Det var ofattbart.

Ella skrubbade med varmt vatten så att de små bloddropparna på hennes armar löstes upp. Blod är proteinrikt och löser sig betydligt bättre i varmt vatten än i de alkoholinnehållande rengöringsmedel som ofta finns på sjukvårdsinrättningar. På den rättsmedicinska avdelningen användes inga sådana medel, men så var de å andra sidan inte heller en sjukvårdsinrättning. De var rättsvårdande, inte sjukvårdande. Ett plåster och några huvudvärkstabletter kunde de förmodligen rota fram i något skåp, men längre än så sträckte sig inte de vårdande insatserna.

Hon fokuserade åter på sitt eget ansikte. Som så många gånger förr svepte hon med blicken över det långa mörkbruna håret. Hon fastnade vid ett grått hårstrå mitt framtill vid hårfästet. Irriterat ryckte hon bort det. Till sin fasa noterade hon att det inte var ett ensamt grått hårstrå. Hon var förrådd – inte ens fyrtio fyllda och redan grå hårstrån. Hon suckade. Även om hon var väl medveten 12

CORPUS.indd 12

2010-07-08 08.49

om att åldrandet hade börjat samma dag som hon föddes, så var hon, som så många andra, inte riktigt redo för det när det väl blev kännbart. Hennes gener hade välsignat henne med ett utseende som under många år inte hade krävt vare sig någon tid eller ansträngning för att ändå vända ett och annat huvud. I grund och botten visste hon förstås att det inte alls var något fel på hennes utseende, hon hade bara under lång tid valt att inte framhäva det.

Ellas mor och mormor hade under hela barndomen poängterat vikten av att utnyttja och framhäva sina behag, om än på ett stilfullt sätt. De hade gjort detta till den milda grad att hon slutligen valt att revoltera mot dem, och istället vägrat bära smink och valt kläder som hon visste att de skulle ogilla. Långbyxor och polotröja hade blivit den personliga uniform som hon bar fram till mitten av sommaren, då de höga kragarna kändes allt för varma i hettan.

Ellas val att hoppa på läkarlinjen omedelbart efter studenten hade verkat fullkomligt obegripligt för både hennes mor och mormor. De hade gång på gång uttryckt sin oro över de okvinnliga arbetsuppgifter som skulle komma med läkarrollen. Ella å sin sida hade njutit av att poängtera just sådana moment vid de allt sällsyntare släktmiddagarna. Högröd i ansiktet hade hennes mormor Grete bittert ångrat att hon i de övriga gästernas närvaro frågat Ella vad hon lärt sig under den gångna veckan i skolan, som Grete alltid uttryckt det. Som om Ella gick i grundskolan och inte på läkarlinjen. Ella hade målande beskrivit hur de lärt sig att noggrant undersöka prostatan på äldre män, denna körtel som var enklast tillgänglig för undersökning via ändtarmsöppningen. Allt som behövdes var ett finger, lite glidmedel och en handske. Grete hade sett ut som om hon skulle explodera, men Ellas morfar hade des­ armerat den laddade situationen genom att syrligt avbryta Ella i hennes framställning och påpeka att man fick vara glad att det i varje fall bara krävdes ett finger för undersökningen. Alla i sällskapet hade skrattat, även om graden av uppriktighet i detta skratt hade varierat mellan middagsgästerna, framför allt vad värdinnan Grete beträffade.

Grete Liedenburg-Rossing. Bara namnet sa en hel del om den 13

CORPUS.indd 13

2010-07-08 08.49

människan. Grete var uppvuxen i Tyskland och hade kommit till Sverige tillsammans med sin syster efter kriget. Hon var stolt över sitt tyska arv och hade valt att behålla sitt efternamn och skapa ett dubbelnamn när hon gifte sig med Ernst Rossing. Tydligen var Liedenburg en gammal fin släkt från Bayern, vilket Grete i förbifarten lyckades nämna varje gång hennes bakgrund fördes på tal.

Själv hade Ella bytt bort efternamnet så fort hon blivit myndig.

Ella var till skillnad från Grete oerhört återhållsam med att berätta om sin aristokratiska bakgrund, för att inte tala om sitt arbete.

Många av arbetsuppgifterna skulle nämligen för en utomstående te sig fullkomligt obegripliga, om inte rent utav makabra. Vissa skadebedömningar på avlidna krävde minst sagt omfattande och mycket noggranna undersökningar av liken. Men det var endast resultatet av undersökningarna som presenterades i protokollet, inte tillvägagångssättet. Självklart gjordes dessa moment bara om fallet krävde det, men det var just där problemet låg. Det var inte alla skador som drabbade organ som med lätthet kunde plockas ut för att undersökas. Vissa skador krävde betydligt mer avancerade metoder för att visualiseras. Med rätt teknik kunde man exempelvis avgöra varifrån våldet som orsakat vissa specifika brott på halsens benstrukturer kommit, men denna teknik innefattade moment som frysning, sågning och slutligen kokning. Begrepp som för de allra flesta inte hade någon koppling till en obduktion. Så när någon bekant obetänksamt frågade Ella vad hon hade haft för sig på jobbet, valde hon många gånger att svara tämligen svävande.

Hennes arbete uppfattades kort sagt som annorlunda. Det hade hon accepterat. Hon hade emellertid successivt också förstått att även hon själv kunde uppfattas som avvikande. Ella delade till exempel inte den lyckokänsla som hennes kvinnliga vänner tycktes uppleva när de handlade kläder, väskor och dylikt. Sådana shoppingrundor hade Ellas mor och mormor förvandlat till något som kändes allt annat än lustbetonat. Tidigt hade hon fått höra att hon med sin ganska kurviga men inte så resliga kropp skulle hålla sig borta från rutigt, och skulle det vara randigt så skulle ränderna absolut inte vara horisontella. Hon kunde fortfarande höra deras 14

CORPUS.indd 14

2010-07-08 08.49

röster när hon då och då tvingades till snabba klädinköp. Ella log för sig själv vid tanken på vad hennes kvinnliga släktingar skulle ha haft att säga om de gröna operationskläderna som hon bar vid obduktionerna. När man är kort och kurvig är det viktigt att framhäva midjan, hade hon fått höra sedan tonåren. Visst, tänkte hon, obduktionskläderna skulle med lätthet dölja en graviditet tills krystvärkarna kom.

Hon hade själv inga barn och i ärlighetens namn hade hon och Markus knappt rört vid ämnet under de senaste fem åren. Bara det sa väl en del om förhållandet, tänkte hon. Kanske var det fortfarande inte för sent. Men innerst inne kände hon hur hon ljög för sig själv.

Det var allt för länge sedan som hon verkligen stannat upp och betraktat sig själv, det insåg hon nu. Hon hade helt enkelt inte märkt när åldrandet smugit ifatt henne. Ella sträckte på sig och skakade på huvudet. Hon hade sett nog. Det var inte likt henne att över huvud taget ägna någon tid åt den typ av självömkan som hon nu drabbats av. Det var bara att välja mellan att acceptera eller göra något åt åldrandets framfart. Hennes mor hade gjort sitt första ansiktslyft redan när hon var fyrtiofem, trots att något behov sannerligen inte hade funnits. Men Ella var inte alls redo för att lägga sig under kniven. Hon skulle helt enkelt bara tvingas att göra som alla andra kvinnor gjorde för att känna sig vackra. Fuska.

Arbetet med de avlidna var ett högst påtagligt fysiskt arbete, och inte sällan ett ansträngande sådant. Men för att ge obduktionerna mening krävdes en betydligt större mental än fysisk närvaro. Trots att dödsorsaken ibland verkade självklar redan vid den yttre undersökningen av en kropp, kunde mycket jobb vänta när obduktionen var klar. Detta var något som Ella var alltför väl medveten om, och den här dagen hade varit en direkt påminnelse om det.

Redan när hon på morgonen klivit in i den svala obduktionssalen, iklädd sina kortärmade gröna obduktionskläder och med håret uppsatt i en något tantig knut, hade hon förstått att dagens första fall inte var ett rutinfall. Att kropparna tillhörde yngre människor var hon van vid. Till hennes avdelning kom ju alla de som 15

CORPUS.indd 15

2010-07-08 08.49

dött långt före omgivningens förväntan. En del för egen hand, somliga i olyckor och andra i sjukdomar som varken de själva eller deras omgivning känt till. Men bara ett litet antal av kropparna som hamnade på hennes rostfria bord hade blivit mördade. Någon var emellertid tvungen att avgöra vilken grupp de avlidna skulle räknas till. Det var just denna problematik som gjorde hennes arbete både spännande och nödvändigt. Det var hennes jobb att slå fast att det som kunde se ut som ett självmord eller en olycka inte i själva verket var ett mord. Hon skulle hitta de spår och tecken som andra förbisett. Hon var en del av rättssäkerheten. I varje fall var det så hon hade tänkt under de första åren på avdelningen. Numera behövde hon ibland påminna sig om dessa nobla tankar, framför allt en varm augustidag med tre obduktioner av avlidna som alla hade legat lite väl länge innan de hittats eftersom de varit sena med hyran eller något liknande. Även de ruttna liken var nämligen automatiskt ärenden för rättsmedicin, eftersom identiteten inte alltid var given. Oftast bar de inte längre någon likhet med sina körkortsbilder, eller någon annan bild heller för den delen. Dessutom krävdes det ett tränat öga för att kunna upptäcka eventuella tecken på yttre våld, vilket gjort att lagstiftarna överlämnat alla förruttnade kroppar till rättsmedicinalverket.

Obduktionssalen hölls sval. Alla arbetade i kortärmade operationskläder, men Ella hade ändå aldrig upplevt rummet som kallt.

Kanske var det plastförklädet och handskarna eller bara arbetets fysiska art som höll henne varm. Även under de mörkare årstiderna, då dagen fortfarande grydde när obduktionsarbetet pågick som bäst och de stora frostade fönsterrutorna i salen var till föga hjälp, var salen ljus som mitt på dagen. I taket fanns lysrör som var avsedda att imitera solens strålar och efter dessa ljuskällor var kamerorna kalibrerade, så att färgerna skulle återges så korrekt som möjligt.

Till varje obduktionsbord hörde två duschar och en golvbrunn.

Allt vatten samlades i en stor tank under byggnaden, som tömdes separat. Inget av det blodblandade vattnet som försvann ned i brunnarna blandades med stadens övriga avloppssystem. Deras hyresvärd hade haft en minst sagt lång lista av krav som skulle vara 16

CORPUS.indd 16

2010-07-08 08.49

uppfyllda för att lokalen skulle passa avdelningens speciella verksamhet. Det var inte mycket som hade lämnats åt slumpen. Av naturliga skäl var också ventilationen av stor vikt. Ella hade för länge sedan tröttnat på den ständigt återkommande frågan om hon använde samma vita kräm under näsan som Jodie Foster hade gjort i den berömda obduktionsscenen i När lammen tystnar. Hon gissade att det rörde sig om någon form av mentolkräm och att man med stor sannolikhet inte skulle ha särdeles mycket till överläpp kvar om man använt den under merparten av arbetsdagarna, och lukten var helt enkelt något man vande sig vid. Alla de partiklar som letade sig in i hennes näsa och till en början gav upphov till en symfoni av signaler via luktnerven till hjärnans luktcentrum, spelade efter bara några minuter för döva öron. Hjärnan anpassade sig fort och la sig till med en helt ny referensram för lukter.

Det krävdes numera mer än bara en avliden människa för att Ellas luktcentrum skulle vakna till.

Detta gällde antagligen all obduktionspersonal. Ändå kunde assistenterna ibland få för sig att försöka dölja lukten från de allra mest ankomna kropparna genom att spraya diverse luktförhöjande vätskor i salen. Dessa luktade oftast citrus, lavendel eller något liknande, och den enda följden blev att Ella i fortsättningen associerade även citroner och provensalska landskap med lik. Dessutom helt i onödan. Lukten från de avlidna bekom henne ju inte.

Mycket av det förberedande arbetet med kropparna hade de rättsmedicinska assistenterna utfört redan innan hon var på plats i obduktionssalen. Förutom att de avlidna skulle mätas och vägas, ingick det i assistenternas arbetsuppgifter att klä av de döda.

Dessa luttrade och erfarna medarbetare var således de som hade den första fysiska kontakten med de döda på avdelningen. Redan då kunde de många gånger lägga märke till eventuella avvikelser från det normala, eller snarare avvikelser från vad de i sitt arbete ansåg vara det normala, och som kunde vara av vikt för fallet. När assistenterna tog itu med dagens första fall var det just ett sådant tillfälle då erfarenheten från deras morbida verklighet skulle visa sig vara avgörande.

17

CORPUS.indd 17

2010-07-08 08.49

Ellas första tanke när hon såg kroppen var att hennes medarbetare i ett drag av lättja hade valt att inte klä av den unge mannen. Efter en närmare titt på kroppen anade hon att så inte var fallet. Det fanns något besynnerligt i hur mannen på stålbordet var klädd. Hans åtsittande kortärmade tröja var instoppad i ett par blekta jeans, som satt märkligt högt uppdragna i midjan. Byxorna var av en modell som borde hänga löst över höfterna så att kalsongkanten syntes, men satt nu alltså i höjd med naveln med ett tunt blankt lackskärp. Inte heller var det många ungdomar som sågs i vita tubsockor utanför en sportarena nuförtiden, konstaterade Ella. Arrangemanget var inte så klädsamt, men kunde förstås ses då och då. Problemet här var att det rimmade så illa med den unge mannens uppenbarelse. Även efter livets flykt kunde man se att ynglingen varit vacker. Kroppen var uppmätt till 175 centi­ meter och vägde 63 kilogram. Håret var blont och verkade nästan nykammat. Tröjan såg dyr ut och var moderiktigt sliten i kragen och på ärmarna. Runt halsen låg ett grovt rep i en snara.

Ella tittade frågande på den nästan femton år äldre assistenten Johannes. Han var varken vindögd eller puckelryggig, attribut som många tycktes tro hörde till yrket. Assistenterna hade till helt nyligen åtföljts av fördomar om att de skulle vara särskilt besynnerliga och svåra, eftersom de valt att arbeta med avlidna.

Situationen var emellertid en helt annan i dessa dagar, då filmer och serier med romantiska iscensättningar av mordutredningar och brottsplatsundersökningar avlöste varandra. Plötsligt hade ett jobb på den rättsmedicinska avdelningen givit de anställda en självklar plats i centrum för omgivningens uppmärksamhet. Få saker verkade intressera människor så som ond bråd död.

Studiebesök var därför inte längre ovanliga på avdelningen. Oftast rörde det sig om poliser, åklagare eller sjukvårdspersonal. Deras besvikelse var ofta påtaglig när lokalerna inte alls levde upp till förväntningarna som de byggt upp under åtskilliga timmar framför teven. Obduktionssalen var helt fri från kakel och lysrören i taket varken blinkade eller sprakade. Ingen trasig kran stod och droppade och till besökarnas stora besvikelse visades obduktions18

CORPUS.indd 18

2010-07-08 08.49

salen nästan uteslutande på eftermiddagarna, när den var tom och städad. Det enda som skvallrade om lokalens användningsområde var de fyra borden i rostfritt stål som var förankrade i det målade betonggolvet. Oftast hade assistenterna även plockat bort alla knivar, så att bara några saxar och en stållinjal låg kvar på borden. Det hela var föga upphetsande.

För Johannes var det inte den avlidnes lite besynnerliga klädsel som hade fått honom att vänta med avklädningen tills Ella hade fått tillfälle att se kroppen. Kunskap om ungdomars modemedvetenhet var inte hans område.

– Ta en titt på hans strumpor, sa Johannes med en finurlig blick.

Medan Ella krängde på sig diktafonen som fäste mot bröstet och knöt sitt plastförkläde repeterade hon dagens första fall för sig själv. I slutet av varje arbetsdag hade de en genomgång av vilka avlidna som skulle obduceras följande dag. I de fall där ingen misstanke om brott förelåg begärde polisen alltid en vanlig rättsmedicinsk obduktion. Denna innebar förutom den rutinmässiga undersökningen av kroppens inre organ även en noggrann genomgång av kroppens utsida, för att söka efter tecken på bland annat yttre våld. Det var i samband med denna undersökning som rättsläkaren ibland tog kontakt med polisen för att svårförklarliga fynd på kroppens utsida gjorde att man skulle kunna misstänka brott. Det kunde röra sig om avvärjningsskador på armarna hos en alkoholist, eller blåmärken på halsen vid en hängning. Polisen begärde då istället samma undersökning som man omedelbart begärde vid uppenbara mord, den så kallade utvidgade rättsmedicinska obduktionen. Denna undersökning var både mer resursoch tidskrävande än en vanlig obduktion. I ärlighetens namn var det oerhört sällan man i rutinärendena fann tecken på våld som föranledde ett sådant samtal till polisen.

Dagens första ärende hade vid gårdagens genomgång tyckts vara ett rutinfall – en tjugoettårig man som påträffats död hängandes i ett rep ute i garaget. Den unge mannen läste industriell design på universitetet, men bodde kvar hemma hos sina föräldrar – liksom i de flesta universitetsstäder var studentbostäder en 19

CORPUS.indd 19

2010-07-08 08.49

bristvara. Föräldrarna hade varit bortresta över nyårshelgen och funnit sin son i garaget när de kommit hem. I anslutning till den döda kroppen hade man hittat den avlidnes mobiltelefon, och i dess display var ett kort meddelande skrivet: »FÖRLÅT «. Uppgifter om tidigare självmordsförsök saknades i polisrapporten, som vanligtvis var mycket kortfattad i rutinärenden och unga män som hängde sig hörde tyvärr inte till ovanligheterna.

Ella drog på sig de tjocka blå gummihandskarna och studerade de vita tubsockorna. De var nytvättade och skinande rena. Även undersidan av strumporna var helt vita. Det var först när Ella lyfte den avlidnes ben som hon noterade de små smutsiga områdena vid hälarna.

– Lite udda, eller hur? sa Johannes och ställde sig bredvid henne.

– Under förutsättning att garagegolvet inte hölls kliniskt rent, har antingen ett par skor fallit av, eller tagits av, mumlade Ella för sig själv.

Johannes nickade instämmande och följde henne med blicken.

– Alternativt har någon tagit på honom strumporna efter det att han dött.

Hon resonerade vidare medan hon långsamt rörde sig längs kroppen.

– Kan du vara så snäll och ta några bilder av honom medan han har kläderna på, sa Ella och vände sig mot Johannes. Framför allt på strumporna.

Huden på ynglingens bara armar var knottrig och håren stod upp, som om han frös. Likstelheten kvarstod således, noterade hon, och tog ett stadigt tag i den avlidnes arm och böjde i armbågsleden, för att få sin förmodan bekräftad. När cellernas syretillförsel stryps, upphör ämnesomsättningen. Ingen energi finns längre tillgänglig i muskelcellerna, och eftersom det krävs energi både för att spänna och slappna av muskler, stelnar musklerna i det läge de haft några timmar efter döden inträffat. De allra minsta musklerna, som de som reser hudens små hårstrån, förkortas även något, vilket ger den avlidne gåshud.

20

CORPUS.indd 20

2010-07-08 08.49

Armbågsleden bjöd till hennes förvåning inget motstånd. Det gjorde däremot fingerlederna, som krävde hennes fulla muskelstyrka för att ge vika. Var likstelheten en gång bruten förblev musklerna sedan mjuka och rörliga. Vanligtvis hade assistenterna redan brutit likstelheten i armarna, eftersom det ofta krävdes för att kränga av de avlidnas kläder, men i detta fall var ju ynglingen fortfarande klädd. Hon gick vidare och testade likstelheten i benen, där den fortfarande kvarstod.

– Har du rört armarna?

Johannes följde Ellas varje rörelse och skakade bara på huvudet till svar. Hon konstaterade att axelleden också var mjuk och rörlig.

När Johannes hade fotograferat färdigt klädde han av liket, medan Ella bläddrade i polisrapporten för att kontrollera att hon inte missat något om att den avlidne flyttats. När hon åter vände sig mot kroppen, som nu låg naken på metallbordet, såg mannen betydligt yngre ut än vad han gjort med kläder på.

På bordet låg någons son, kanske någons pojkvän. Ofta var det olycklig kärlek som fick de unga att skrika ut sin förtvivlan på detta självdestruktiva sätt. Männen hängde sig, kvinnorna överdoserade tabletter. Men en hängning var oftast en oåterkallelig handling till skillnad från intag av stora mängder tabletter, som i många fall kunde behandlas om kvinnorna hann komma i kontakt med sjukvården. Efter en magpumpning tillkallades en konsultläkare från psykiatrin, och det hela kallades för ett rop på hjälp. Männen hamnade istället bokstavligen på hennes bord.

Ella tryckte på snabbtelefonen och väntade på att någon på expeditionen skulle höra henne.

– Hallå! Återigen sekreterarens gälla röst. I den ålderstigna apparaten lät den metallisk och närmast omänsklig.

– Kan du be Jens att ta reda på när pojken som hängt sig senast var sedd i livet?

Ella bläddrade tillbaka till första sidan och kontrollerade namnet.

– John Westmark, förtydligade hon.

21

CORPUS.indd 21

2010-07-08 08.49

– Det ska jag framföra, hördes i högtalaren, sedan bröts kommunikationen.

För att inte påminnas allt för mycket om den sorg och saknad som dödsfallet inneburit för människor i den dödes närhet, eller hur onödiga och meningslösa vissa dödsfall tedde sig, försökte Ella betrakta de avlidna bara som kroppar. Den fysiska återstoden av ett liv. Den kropp hon fick på sitt rostfria bord var i hennes ögon inget mer än ett skal. I många fall hjälpte detta tankesätt henne att se bortom all tragedi som passerade hennes sal. Bara i enstaka fall trängde smärtan hos de anhöriga, eller den smärta hon föreställde sig att den avlidna behövt uthärda, igenom den mur som hon byggt upp. Hon försökte intala sig att det var detta som gjorde henne mänsklig och påminde henne om att hon fortfarande inte var helt avtrubbad. Gränsen var hårfin. Att låta sig känna med de anhöriga i allt för stor utsträckning tog på Ellas krafter till den grad att det på sikt skulle ha varit omöjligt att sköta arbetet. Hon kände istället in de anhörigas känslor, utan att känna med dem. Det var helt enkelt det enda sättet att överleva.

Efter att ha noterat likfläckarnas utbredning, ställde hon sig vid den unge mannens huvudända och betraktade hans ansikte. Kring ögonen, i pannan, på kinderna och kring öronen noterade hon små punktformiga blödningar i huden. Liknande små blödningar hittade hon också på insidan av ögonlocken och i munslem­hinnan.

Hon avlägsnade sedan repet – som var av den typ som brukar användas vid bogsering av bilar, och var virat tre varv runt halsen – och kände efter om nacken tycktes bruten. Ett kraftigt avtryck efter repet kvarstod på huden, även sedan hon avlägsnat det. Ella beskrev detaljerat avtrycket i sitt protokoll.

När hon gått igenom resten av huden på hela kroppen utan att notera något avvikande, fattade hon kniven och påbörjade den inre undersökningen. Vid hängningar riktade Ella särskild uppmärksamhet mot halsen och nacken. Eventuella skador på tungbenet eller blödningar i halsmuskulaturen kunde tyda på att den döde i själva verket strypts och hängts upp efter döden. Men ynglingen hade inga sådana skador.

22

CORPUS.indd 22

2010-07-08 08.49

Hennes detaljrika protokoll över den yttre och inre undersökningen utmynnade i ett utlåtande, där hon beskrev vilka fynd hon gjort, vad den kemiska undersökningen av kroppsvätskorna visat och vad dödsorsaken varit. Det var också viktigt att göra en bedömning av det som lite klumpigt kallades dödssätt. Hon skulle med andra ord försöka bedöma den avlidnes avsikt med den handling som lett till döden. Denna bedömning var ofta betydligt mer komplicerad när det gällde människor som avlidit till följd av läkemedelsförgiftning än när människor hängt sig. Det var inte bara så att många överdoserade, utan olika personer var dessutom olika känsliga för läkemedel. Det fanns grupper som hade avvikande nedbrytningssystem för vissa preparat. Ella själv tillhörde dem som av någon anledning inte svarade på en viss typ av smärtstillande medicinering. Hon hade upptäckt detta redan under studietiden när hon krävt avsevärda mängder av ett tungt smärtstillande läkemedel för att bli smärtfri efter en ilsken tandinfektion. Dosen hon tagit borde enligt FASS gjort henne medvetslös, vilket hon visserligen stundvis önskat att hon varit. Men avsikten hade varit att bli smärtfri, inte att hon skulle bli medvetslös eller riskera livet.

Avsikten med att arrangera ett rep runt halsen och hänga sig i det från taket var emellertid onekligen svår att misstolka.

Trots det stod Ella efter obduktionen och sköljde sina händer, betraktade sina grå hårstrån och grubblade över dagens första fall.

CORPUS.indd 23

2010-07-08 08.49

Kapitel 2 Ellas blöta hår droppade ned över axlarna. Hon tillhörde den nya generationens rättsläkare som faktiskt duschade efter ett avslutat pass i obduktionssalen. De äldre kollegorna förundrades över de yngre läkarnas hygieniska fanatism. Kanske skulle hon också till sist nöja sig med att bara dra av sig obduktionskläderna, tvätta händerna och stänka på lite extra parfym. Det var inte en tilltalande tanke.

På hennes kontor rådde stor oreda. Man kunde med nöd och näppe ana att det stora L-formade skrivbordet var i något ljust träslag, eftersom det till största delen var täckt av pappershögar. Där stod även två stora skärmar till hennes dator, och i andra änden ett stort påkostat mikroskop. På besöksstolarna låg olika rättsmedicinska tidskrifter och i bokhyllorna stod metervis med pärmar, där hon förvarade all information som kunde tänkas vara matnyttig för henne. Allt från gamla vetenskapliga artiklar till utredningar från olika myndigheter som på något vis hade en beröringspunkt med rättsmedicin.

Personalen på labbet hade uppenbarligen inte legat på latsidan under mellandagarna, konstaterade hon. Intill mikroskopet hade någon staplat sex brickor med tunna vävnadsbitar från hennes obduktioner. Bitarna var nu preparerade och redo för att undersökas. Detta fick allt vänta till en mer lämpad dag, tänkte hon. Överst i pappershögarna låg de handlingar hon behövde för att förbereda eftermiddagens besök i tingsrätten. Jobbet som rättsläkare innebar att hon då och då blev kallad till domstolsförhandlingar för att försvara, förtydliga eller ibland bara upprepa det som hon redan 24

CORPUS.indd 24

2010-07-08 08.49

skrivit i ett utlåtande. Eftermiddagens förhandling hörde till den sista kategorin. Därför satt hon nu, nyduschad och för ovanlighetens skull klädd i dräkt, och förberedde sig. Hon hade egentligen aldrig trivts i den kritstrecksrandiga kjolen och kavajen, men hade noterat att det var just denna klädsel som bidrog till att inge den respekt hon behövde för att bli trovärdig som läkare i statlig tjänst – trots att hon var trettionio år fyllda.

Fallet gällde en undersökning som Ella gjort på en kvinna som sa sig ha blivit våldtagen. Även om omständigheterna sällan var de bästa uppskattade Ella tillfällena då hon arbetade med levande människor. Det var dock viktigt för Ella och hennes kollegor att de undersökta förstod att även om den person som undersökte dem var läkare, var de själva inte patienter, utan målsägande. Det fanns inget inslag av sjukvård under deras korta besök på den rättsmedicinska avdelningen – det handlade bara om att dokumentera skadorna och senare dra slutsatser med utgångspunkt från dessa. Skador i underlivet saknades oftast vid våldtäkter, och så även i detta fall, men för ovanlighetens skull hade kvinnan i fråga klöst och rivit sin angripare för att värja sig, och därmed bidragit till att åklagarens åtal kanske skulle hålla.

Den misstänkte gärningsmannen hade i detta fall tidigare haft en relation med kvinnan och när Ella hade undersökt honom hade han haft djupa rivmärken kring ögonen. Hon undersökte ofta både målsäganden och den misstänkte gärningsmannen, men slutsatsen var oftast att hon varken kunde bekräfta eller utesluta att en våldtäkt ägt rum.

Ella hade slutat att se detta som ett problem. Det måste rimligtvis finnas någon form av teknisk bevisning för att fälla en man för våldtäkt, om man ska upprätthålla rättssäkerheten, resonerade hon. I många våldsbrottsmål kunde hon bidra med den typen av bevisning, men sällan vid våldtäkter. Istället var hon tacksam över att hon slapp att bedöma bevisningen, eller i värsta fall de inblandade parternas trovärdighet, och avkunna ett straff. Det var tack och lov lagmännens och nämndemännens uppgift, inte hennes.

Någonstans under högen av papper som belamrade Ellas skriv25

CORPUS.indd 25

2010-07-08 08.49

bord hördes plötsligt telefonen. Irriterat sköt hon sina anteckningar åt sidan och svarade.

– Yes! Hon hade sett att det var ett internnummer och hade inte tid för hälsningsfraserna.

– Stressad?

Det var Jens – avdelningens rättsmedicinska utredare. För att underlätta rättsläkarnas arbete höll sig avdelningen med en sådan person som oftast var sjuksköterska i grunden, och som hjälpte rättsläkarna med att bland annat begära in patientjournaler som kunde vara till hjälp i vissa fall. Utredaren skötte även en stor del av kontakten med anhöriga och med polisen.

– Det är lugnt, svarade Ella och lutade sig tillbaka i stolen.

– Du efterfrågade när en viss John Westmark senast var sedd i livet, konstaterade Jens. Vad jag kan se så står det faktiskt i papperna, la han försiktigt till.

– Jo, började Ella, men det är enligt föräldrarna som ju var bortresta i tre dagar. Vad vet de om vad sonen gjort under dessa dagar?

Nä, polisen får allt anstränga sig lite mer och se om pojken verkligen inte haft kontakt med någon annan under tiden. En nyårsfest kanske?

– Då förstår jag. Jag ringer och kollar med dem direkt.

Han la på.

När hon läst igenom sina papper om våldtäkten en sista gång och granskat bilderna hon tagit av den misstänkte gärningsmannens skador, öppnade hon en av sina favoritsidor på internet. Utöver stulna minuter på denna sida ägnade hon relativt lite tid till att surfa. Det var en auktionssida där man kunde bjuda på allsköns varor direkt över nätet. Under de senaste åren hade det blivit åtskilliga inköp. Hon hade utvecklat en fäbless för förgyllda speglar, som numera i otal prydde väggarna i arbetsrummet där hemma.

Med tanke på hennes bristande intresse för sitt eget utseende kunde valet av samlarobjekt tyckas något märkligt, men intresset för speglar låg på ett helt annat plan. Det var snarare spegelns his26

CORPUS.indd 26

2010-07-08 08.49

toria och unika karaktär som var det intressanta när hon riktade in sig på en vara på en auktion. Hon hade ägnat timmar åt att fantisera om vem som stått och begrundat sig i speglarna innan dessa hamnat under hennes tak. Hon betraktade dem som tysta vittnen, som aldrig skulle avslöja vad de en gång avspeglat.

Intresset för antika föremål hade hon till viss del gemensamt med sin mor Judit, som hon hade allt sparsammare kontakt med.

Modern hade tagit med Ella till auktioner från det att hon var liten. Hon kunde fortfarande minnas stämningen på de där tillställningarna. Lukten av gamla möbler. Sorlet som följde ett oväntat bud. Hon hade med förundran sett upp till sin mor, som med stor beslutsamhet ropade in den ena dyrgripen efter den andra mitt framför näsan på de feta gubbarna som annars dominerade auktionslokalerna. Orsaken till detta hade hon förstått först senare.

Hennes mor var nybliven änka som bar svart flor och sorgband vid varje auktion de besökte, och ingen man hade haft hjärta att missunna den unga vackra änkan vad hon behövde för att dränka sin sorg. Det faktum att hennes mor dessutom var oerhört förmögen och kom från en familj med stort inflytande missgynnade henne inte heller på auktionerna. Ella hade inget minne av hur hon själv hade varit klädd när hon suttit vid sin mors sida, men hon kunde bara anta att även hon hade varit uppklädd i svart för att öka dramatiken ytterligare.

Deras tragedi hade tydligen varit en riksnyhet på den tiden. Det var trots allt dottern till en av landets ledande företagsledare som förlorat både hem och make i den våldsamma eldsvådan. Ellas morfar Ernst hade varit en av storägarna i Rossingkoncernen, som när branden inträffade på 70-talet varit en av de stora aktörerna på börsen.

Under en kortare tid efter eldsvådan hade mor och dotter bott hemma hos morföräldrarna, men från den tiden mindes Ella inte mycket, förutom att vistelsen hade kantats av regler. Som nyfiken sexåring hade hon förargat sin mormor mer än en gång. Vid något tillfälle hade hon i jakt på något att leka med rotat igenom Gretes vackra mahognysekretär, en dyrgrip som hon för övrigt nu inte 27

CORPUS.indd 27

2010-07-08 08.49

skulle ha haft något emot att lägga beslag på. Grete hade slitit några fotografier ur Ellas händer och skrikit åt henne. Det var ett sådant tillfälle man inte glömde i första taget, kunde hon konstatera.

Hon återfick känslan hon hade haft som liten flicka varje gång hon besökte Grete.

Paradvåningens prakt hade Ella givetvis inte uppmärksammat som liten, utan var något hon blivit varse först många år senare.

När hennes morfar gått bort för några år sedan hade Grete valt att bo kvar i den över tvåhundra kvadratmeter stora våningen. Lägenheten hade från början varit ännu större, men man hade låtit stycka av den när Ernst slutade ha representationsmiddagar hemma. Ellas mormor kunde fortfarande uttrycka sitt missnöje över att de bland annat blivit av med vad hon ansåg vara våningens vackraste rum, eller salongen, som hon alltid uttryckte det. I den salongen hade hon underhållit fruarna medan männen följt med morfar in i herrummet efter middagen. I herrummet hade det alltid legat en svag doft av cigarr i luften. Ella kunde fortfarande förundras över att överklassen, till vilken hon motvilligt accepterat att släkten tillhörde, hade valt att behålla de klassiska könsrollerna.

Det var för henne uppenbart att hennes morfar hade valt Grete just för att hon aldrig skulle försöka rubba dessa givna regler.

Hon hade säkert varit allt en man i hans position kunnat önska sig. Makens vilja och beslut ifrågasatte hon aldrig, men med åren hade den till en början timida kvinnan insett sin makt som finansmannens hustru. Under makens glansdagar, när representationsmiddagarna avlöst varandra, hade de haft både kokerska och husa boende i våningen. Vardagsbestyr som städning, tvättning och matlagning hade helt enkelt lagts ut på entreprenad. Under perioder hade den övriga familjen Rossing också dragit nytta av dessa tjänster. Tvätten hämtades och levererades tvättad och struken även till Ellas föräldrahem.

Efter bara några år hade Grete styrt hushållet med järnhand.

Hon hade satt upp så mycket regler för de anställda att de fått upprätta ett innehållsregister i regelboken. Tidvis hade det varit hög omsättning på personalen, och Grete hade lagt ned stor möda på 28

CORPUS.indd 28

2010-07-08 08.49

att välja ny. Hon hade varit extra noggrann med att inte anställa allt för söta husor. Inte för att hennes make varit den som låtit blicken vandra i onödan, men hon hade inte haft för avsikt att förlora sin roll som hushållets primära blickfång.

Trots att hon närmade sig nittio var hon fortfarande en tjusig kvinna. Om det inte vore för att tanten var så pigg skulle Ella ha misstänkt att Grete var ytterligare något år äldre än vad hon sa sig vara. Att starta om på nytt i ett annat land utan riktiga papper kunde ha sina små fördelar och var det någon som skulle ha utnyttjat detta så var det Grete, hade Ella resonerat.

Det hembiträde som stannat längst hade blivit kvar hos familjen i över trettio år. Estrid. Denna korta och något runda dam med äppelkinder hade alltid haft ett gott öga till Ella. Estrid hade varit tjugosju år när hon börjat jobba för familjen Liedenburg-Rossing.

Hon hade aldrig skaffat egen familj och såvitt Ella visste inte tagit ut någon semester utöver den årliga resan till någon grekisk ö, där hon brukade tillbringa en vecka med sin syster. Den rundlagda damen hade stått för merparten av värmen och omtanken under Ellas uppväxt. I varje fall var det så Ella mindes det.

Estrid hade med åldern utvecklat ledvärk, något som slutligen gjort hennes arbete omöjligt. Länge hade hon fullföljt sina uppgifter trots att hennes leder blivit allt mer stela och omedgörliga. Hur någon frivilligt kunde välja att arbeta för Grete under så många år som Estrid gjort var för Ella obegripligt. När Ella pliktskyldigast besökt Grete på hennes födelsedagsbjudningar de senaste åren hade det varit i hopp om att få träffa Estrid, som denna enda dag om året återgick till sin forna arbetsplats. Efter bästa förmåga bar hon då de vackra silverbrickorna med sina knotiga och av reumatismen vanställda fingrar. Förra året hade Estrid legat på sjukhuset vid tidpunkten för Gretes födelsedag, så besöket hade varit fullkomligt meningslöst för Ellas del. Men hon hade fortfarande dåligt samvete för att hon inte tagit sig tid att besöka Estrid när hon legat inlagd.

Grete hade numera privat städhjälp, men klarade sig i övrigt väl på egen hand. Ellas mor Judit var förstås ofta där och hjälpte till 29

CORPUS.indd 29

2010-07-08 08.49

med vissa vardagsbestyr som Grete trots allt tycktes ha svårt att klara av själv. Även om Judit var utbildad konstvetare som drev ett eget galleri kunde man knappast hävda att detta åtagande upptog mer än en bråkdel av hennes tid. Hon hade två anställda i galleriet och närvarade själv nästan bara på vernissager. Det var uppenbart att utbildning och yrke för henne snarare var kopplade till status än till inkomst och sysselsättning.

Någon enstaka gång hade Judit beklagat sig för Ella över Gretes tendens att få dessa mindre vardagsbestyr att verka som mer eller mindre akut påkomna kriser. Det hade ofta visat sig att hon behövde hjälp med klippning av tånaglar eller putsning av finsilvret inför en tebjudning. Men oftast svalde Judit sin stolthet och skyndade till sin mors undsättning, något som Ella hade svårt att förstå.

Hon antog att det handlade om någon form av återgäldande för de gånger Grete ställt upp för Judit, när hon behövt all hjälp hon kunde få. En hjälp som Ella ansåg borde ha givits villkorslöst. Att förlora sin make, som hennes mor hade gjort i unga år, hade förvandlat Judit från en självständig hustru i ett för den tiden ovanligt jämställt äktenskap till en kuvad kvinna styrd av sina föräldrar och deras pengar som hon uppenbarligen inte ansett sig kunna leva utan.

Ellas förhållande till sin mor och till sin mormor var inte helt okomplicerat. Hon var bara allt för medveten om att båda kvinnorna ansåg att hon inte valt den väg som anstod en väluppfostrad överklassflicka. Att Ella hade ett intellekt som var överlägset hennes mors och mormors tillsammans hade hon förstått redan under högstadiet. Hennes morfar var den ende som förvisso subtilt, men likväl faktiskt hade uttryckt stolthet när Ella på sin studentexamen fått skolans högsta betyg. Han hade antytt att han hade henne i åtanke i sina funderingar kring koncernens framtid. Ernsts bror Hugo hade en son, Waldemar, som i sin tur hade en dotter och son.

Waldemar satt redan med i styrelsen sedan länge, men hans barn var mer än tio år yngre än Ella och hade ännu inte varit aktuella i affärssammanhang. Judit och Grete å andra sidan hade kring Ellas examen varit så upptagna med alla de bestyr som de verkat 30

CORPUS.indd 30

2010-07-08 08.49

anse ha störst betydelse, att Ellas betyg gått dem obemärkt förbi.

Stor möda hade lagts på Ellas studentkläder och på den storslagna mottagning som väntat henne i morföräldrarnas våning.

Tanken på våningen påminde Ella om att hon snart skulle tvingas hitta en ny bostad, något som både skrämde och tilltalade henne. Hon skakade bort tankarna och koncentrerade sig på sin internetsida.

Denna dag var hon egentligen mest ute efter att följa budgivningen på en fantastisk barockspegel med blått glas i ramen, som hon läst skulle auktioneras ut denna vecka. Hon hade redan bestämt sig för att inte lägga något bud på den. Dyrgripen var tillverkad på 1730-talet och priset skulle med all sannolikhet stanna på något som motsvarade en överläkares årslön. Hon konstaterade att bilderna på spegeln inte gjorde den rättvisa. För några år sedan hade spegeln bytt ägare när den såldes på stadens mest anrika auktionsfirma, och Ella hade varit där och beundrat den. Trots de undermåliga bilderna var budgivningen redan i full gång. Det var uppenbart att hon inte var den enda som hyste en särskild kärlek till antika speglar, och de som visste vad det var för dyrgrip skulle inte ge sig i första taget.

Det var vid tillfällen som detta som Ella fick stålsätta sig för att inte tråna efter den förmögenhet som hon visste en dag skulle bli hennes. Men redan när hon hade fyllt arton hade hon fått en större summa pengar genom en livförsäkring som hennes far tecknat.

Ella hade varit ensam förmånstagare. En del av pengarna hade betalt hennes studier, men utöver detta hade hon ännu inte haft en tanke på vad hon skulle använda resten av pengarna till. Det kändes helt enkelt inte som om det var hennes pengar och att köpa antika speglar för dem skulle inte duga.

På artonårsdagen hade en advokat oväntat ringt på dörren. Han hade förklarat att han fungerat som förvaltare av Fredericks arv till Ella. Hon hade fram till dess inte ens känt till att ett sådant arv existerade. Advokat Crona hade talat till Ella som till vilken vuxen som helst och sakligt förklarat hur pengarna hade placerats under åren och vilken avkastning som de givit. Hon hade njutit av 31

CORPUS.indd 31

2010-07-08 08.49

att bli betraktad som en självständig och vuxen tänkande individ.

Pengarna hade varit av underordnad betydelse, även om de underlättat brytningen från släkten. Än idag hände det ofta att hon ringde och rådfrågade den nu snart pensionsfärdige advokaten.

Sebastian Crona och Ella hade med åren blivit goda vänner och eftersom Ella inte intresserat sig för kapitalförvaltning, hade advokaten fortsatt att förvalta pengarna efter bästa förmåga.

Just som hon skulle logga ut och återgå till arbetet fastnade hennes blick på en bordspendyl som skulle auktioneras ut. Det var ett bronsur som var stort som en katt. Hela uret var mycket sirligt utformat och urtavlan hade romerska siffror. Det kändes oerhört bekant. Hennes första tanke var att Grete hade ett likadant i sin våning, men trots att Ella inte besökt Grete sedan förra året borde minnesbilden i alla fall ha varit klarare. Hon kunde för sitt inre se pjäsen stå på en byrå i rokokostil, som hon inte kunde placera.

Hennes försök att sortera minnesbilderna som väckts till liv av det gamla uret fick ett abrupt slut när hennes manlige, jämnårige kollega Simon Stålhammare stack in huvudet i hennes rum.

– Polisens tekniker ringde just, utbrast han.

Han hade jouren, vilket innebar att han denna vecka fick besvara alla frågor från polis, åklagare och läkare som jobbade inom den offentliga sjukvården.

– En man som skulle dränera sin stuga strax utanför staden har stött på något som han tror är en människokropp, fortsatte han i samma andetag.

– Är det ett fall för oss eller för jourhavande arkeolog? sa Ella med ett leende.

Det var inte allt för sällan som de fick in människoskallar och andra benbitar som visade sig vara flera hundra år gamla. Många gånger var benbitarna inte ens mänskliga, utan från djur.

– Vem dränerar förresten sitt hus i januari? la hon till och höjde ögonbrynen.

Simon ryckte på axlarna.

– Jag åker i alla fall dit nu, sa han och försvann ur Ellas rum.

Ella repeterade snabbt vad hon själv skulle ha gjort på en lik32

CORPUS.indd 32

2010-07-08 08.49

nande fyndplats. Lite beroende på omständigheterna kunde man ibland överväga att koppla in en arkeolog för att hjälpa till med själva utgrävningen. Om detta var nödvändigt eller ej avgjorde oftast tiden i jorden. Efter något år hade huden, musklerna, fettet och all annan mjukvävnad lösts upp och lämnat det hårda skelettet kvar, som i enstaka fall kunde skvallra om vad som skett. Simon hade givetvis gjort samma överväganden innan han åkte iväg i tjänstebilen, men hur han skulle bära sig åt på plats för att inte smutsa ned sina fina kläder var för henne ett mysterium. Till skillnad från Ella såg Simon alltid ut som om han skulle till rätten. Om inte klädd i kostym, så i vart fall i ett par mörka välpressade byxor och en matchande skjorta och slips. I tjänstebilen fanns såvitt hon visste endast ett par stövlar och en ficklampa.

När Ella avverkat två brickor med vävnadsbitar från fall hon obducerat före julhelgerna, tog nyfikenheten överhanden och hon begav sig åter ut på nätet. Hon kunde inte släppa tanken på uret som känts så bekant. Budgivningen på spegeln med det blå glaset var i full gång, trots att auktionen var planerad att avslutas först nio dagar senare. Auktionerna var alltid tidsbegränsade och oftast rätt händelselösa fram till det att auktionen närmade sig sitt slut, då en faslig budgivning kunde uppstå. På bordsuret var än så länge endast utgångspriset bjudet. Ella slöt ögonen och försökte se klockan framför sig i den miljö där hon tidigare sett den, men utan resultat. Innan hon öppnade ögonen for en tanke genom hennes huvud. Hon satt nu och stirrade på bilden av uret och försökte förstå innebörden av det tankefragment som väckts till liv. Hon kunde inte placera pjäsen i vare sig tid eller rum, men hon visste bestämt att den var tyngre än vad den såg ut att vara.

Enligt den beskrivande texten var uret tillverkat i Frankrike under 1800-talets senare hälft och krönt av keruber i patinerad brons. Innan hon visste ordet av hade hennes fingrar med några enkla tryckningar på tangentbordet lagt ett bud strax under det uppskattade värdet. Hon bestämde sig för att försöka följa auktio33

CORPUS.indd 33

2010-07-08 08.49

nen de sista dagarna. Skulle någon lägga ett bud som var högre än det hon just lagt skulle hon bli meddelad via e-post.

Det dröjde dryga tre timmar innan Simon var tillbaka på kontoret. Han var klädd i ett par slitna jeans och en grå munktröja som båda var ordentligt jordiga. Ella skämdes lite över att hon inte haft högre tankar om honom och förstått att han, liksom hon, hade en omgång ombyteskläder på jobbet för liknande fall. Utan sina eleganta kläder och med håret i oordning såg han inte lika mycket ut som den svärmorsdröm som Ella alltid beskyllde honom för att försöka vara. Han hade satt sig i det rättsmedicinska biblioteket som hon hade fri insyn till genom glasrutorna i sitt rum. En av de äldre läkarna verkade leta efter en bok åt honom i bokhyllorna.

Efter fem minuter kunde Ella inte hålla sig längre. Hon gick ut i biblioteket och låtsades också leta efter en bok. Biblioteket dominerades av ett stort konferensbord, där de höll sina möten. I ena änden av rummet stod ett stort mikroskop där flera läkare samtidigt kunde granska samma mikroskopiska preparat.

– Hur gick det? frågade hon, medan hon fiskade upp en tidskrift.

– Grabben har varit ute och letat murklor i skogen, sa den äldre läkaren Kauffman.

– Jag kan inte säga mycket om kroppen, mer än att den är human och inte antik, sa Simon. Teknikerna på plats har mycket grävningsarbete kvar, men de hade grävt fram det mesta av överkroppen när jag stack.

– Var det bara skelettet kvar? undrade Ella nyfiket.

– Det fanns inga tydliga mjukdelar kvar, men det var svårt att avgöra med alla rötter och förmultnade löv i jorden.

– Hur kan du då vara säker på att kroppen inte är antik?

– Vid bäckenet hade teknikerna hittat ett metallspänne till ett bälte, och det såg inte ut att vara av bronsålderssnitt, sa han torrt.

Det var tydligt att detta var den typ av fall som tillhörde arbetets höjdpunkter.

– Aha, utbrast Kauffman, och drog fram en gammal bok ur bokhyllan.

34

CORPUS.indd 34

2010-07-08 08.49

Han ifrågasatte ofta de yngre kollegornas ovilja att läsa gamla klassiska böcker i rättsmedicin. Att något skrevs för mer än hundra år sedan innebar inte att det var felaktigt, brukade han påpeka.

Med en duns la han den tunga boken framför Simon.

– Det är inte bara faunan utan även floran som kan vara användbar, sa han.

På sitt vanliga manér mumlade han några mer eller mindre obegripliga rimmade fraser innan han lämnade dem ensamma: – Fauna, anatomi, flora och dendrokronologi.

Ella slöt upp bredvid Simon. Tillsammans begrundade de bokens titel, La Faune des Cadavres. Även om Ellas kunskaper i franska var begränsade förstod hon att boken handlade om djurlivet kring ett lik. På första sidan framgick utgivningsåret för första upplagan: 1894.

Ella var glad över att det var Simon och inte en av överläkarna som fått fallet. Hur spännande deras fall än tycktes vara, var överläkarna allt som oftast närmast likgiltiga och alltid oerhört återhållsamma i sina spekulationer. Givetvis hyste hon stor respekt för sina kollegor, men hon var ändå av den åsikten att en gnutta entusiasm och nyfikenhet oftast gagnade deras arbete. Simon, Ella och underläkarna brukade dela med sig av sina intressantare fall, dels så att alla kunde dra lärdom av dem, dels för att hjälpa varandra med ärenden som de själva kört fast i. Ibland behövdes bara ett par nya ögon för att finna biten som fick hela bilden att falla på plats.

För tillfället arbetade även två yngre kollegor på avdelningen, David och Stavros. Bortsett från Ella var alltså samtliga män. De båda underläkarna hade tämligen nyligen påbörjat den tjänstgöring som efter fem år skulle leda fram till en specialistkompetens inom rättsmedicin. Yrket hade i stor utsträckning karaktären av ett lärlingsyrke, där den unge adepten först mest var till belastning för mästaren, men med tiden fick ett allt större ansvar och så småningom blev självgående.

– Jag tog bortåt femtio bilder på huset, tomten och på de delar av kroppen som de grävt fram, sa Simon, medan han bläddrade planlöst i den gamla boken.

35

CORPUS.indd 35

2010-07-08 08.49