9789127138254

Ian Buruma är professor i mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College i New York, och skriver i en rad av de mest inflytelserika tidningarna i ­världen, bland dem New York Times, Financial Times och The Guardian. 2008 tilldelades han det prestige­fyllda Erasmuspriset (som tidigare gått till bland andra den irländska presidenten Mary Robin­ son och Simon Wiesenthal ) för att ha ”givit ett särskilt viktigt bidrag till kultur, samhälle eller samhälls­ vetenskap i Europa”. Han har tidigare givit ut bland annat ­Mordet i Amster­dam, om mordet på filmaren Theo van Gogh.

Ian B u r u ma år noll

D

et skulle vara det goda kriget, och den goda freden.

Och det är också så vi har fortsatt att minnas det.

Andra världskriget satte till slut de ondskefulla på de anklagades bänk, och ­ledde till att demokratin återupprätta­ des i Europa och spreds över världen.

Eller? Som Ian Buruma visar i sin nya bok så är historien om krigsslutet och freden mer komplicerad än så, det är ­historien om en rad nya övergrepp: våldtäkter begångna av både r­ yska och amerikanska soldater i Frankrike och T­ yskland, deportationen av sovjetiska krigsfångar som ­ledde till döden eller Gulag, massomflyttningen av tyskar med hungers­nöd som följd och europeiska nationers för­nyade ­k rigföring i de gamla kolonierna.

Detta är en mästerlig skildring av den svåra freden efter det fasansfulla kriget, ur den enskilda människans perspektiv.

Inte minst är detta historien om hans egen far, ett öde som sammanfattar en hel generation. Han greps av nazisterna i ­Nederländerna, sattes i tvångsarbete i Berlin, svalt, gömde sig i spillrorna under de allierade bombningarna och från ­ryska soldater, och lyckades ta sig hem för att försöka fort­ sätta leva ett vanligt liv.

”Elegant och medmänsklig /…/ Nu när generationer av européer och asiater med få minnen av det andra världskriget har vuxit upp kommer denna strålande bok att påminna dem om vikten av ‘mentala kirurger ‘ de politiker och krigare som rekonstruerade två kon­ tinenter som lagts i spillror ” Financial Times ”En mycket mänsklig historik över 1945” The New Yorker

Ian Buruma

År

noll

”Kanske är hans viktigaste insikt att kriget inte är en prydlig konflikt mellan två sidor. Det fanns ­skurkar bland segrarna, och de besegrade var inte alla nazister. På många fronter – särskilt i Jugo­ slavien – fanns det många stridande sidor /…/ Många av de konsekvenser som segern förde med sig var förskräckliga. Det blev en återgång till det ­normala de kommande årtiondena tack vare att de som drev utvecklingen bort från 1945 års fasor var så fasta i sin beslutsamhet. Burumas bok hedrar ­deras ­ansträngningar ” The Economist

Historien om 1945

ISBN 978-91-27-13825-4

Porträttfoto: Herman Dreyer. Omslagsfoto: Richard Peter Sen Omslag: Conny Lindström

Buruma-Skyddsomslag-Original-150625.indd Alla sidor

9 789127 138254

2015-06-26 12:20

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 7

2015-06-23 14:33

innehåll Prolog 9 DEL I BEFRIELSEKOMPLEXET Kapitel 1 Extas Kapitel 2 Hunger Kapitel 3 Hämnd

21 61 82

DEL II UPPRÖJNING Kapitel 4 Hemfärd Kapitel 5 Giftet drivs ut Kapitel 6 Lag och ordning

137 175 209

DEL III ALDRIG MER Kapitel 7 De strålande utsikternas morgon Kapitel 8 Odjuren civiliseras Kapitel 9 En enad värld

247 281 313

Epilog 340 Författarens tack 343 Noter 344 Register 361 Bildkällor 367

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 7

2015-06-23 14:33

En bild av Klee med titeln ”Angelus Novus” föreställer en ängel som ser ut som om han håller på att dras bort från något som han oavvänt betraktar. Hans ögon stirrar, hans mun är öppen, hans vingar är utbredda.

Det är så här man föreställer sig historiens ängel. Hans ansikte är vänt mot det förflutna. Där vi urskiljer en rad av händelser, ser han bara en enda katastrof som staplar spillror på spillror och dumpar dem framför hans fötter. Ängeln skulle vilja stanna, väcka de döda till liv och laga det som slagits sönder. Men en stormvind blåser från paradiset; den har ryckt tag i ängelns vingar med sådan kraft att han inte längre förmår slå ihop dem. Stormen driver honom obevekligt in i framtiden, med ryggen före, medan högen av rasmassor framför honom reser sig mot himlen.

Stormen är det vi kallar för utveckling. walter benjamin Ninth Thesis on the Philosophy of History

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 8

2015-06-23 14:33

Prolog

Det är en sak med min fars historia som länge har förbryllat mig.

Hans upplevelser under andra världskriget var inte särskilt ovanliga för män i hans ålder med liknande bakgrund. Det finns gott om värre historier, även om han inte hade det helt lätt heller.

Jag var inte gammal när jag först hörde talas om min fars upplevelser under kriget. Till skillnad från somliga höll han dem inte för sig själv, även om en del minnen måste ha varit smärtsamma att återkalla. Och jag gillade att höra på. Det fanns även ett slags illustrationer i form av små svartvita fotografier, inklistrade i ett album som jag hämtade från en byrålåda i hans arbetsrum och roade mig med i min ensamhet. Det var inga dramatiska bilder, men de var tillräckligt märkliga för att göra mig förundrad: bilder av ett primitivt arbetsläger i östra Berlin, av min far som gjorde fula grimaser för att sabotera ett officiellt fotografi, av tyskar som såg viktiga ut i sina utstyrslar och nazistsymboler, av söndagsutflykter till en sjö i utkanten av staden, av blonda ukrainska flickor som log mot fotografen.

Det här var de relativt goda tiderna. Att fraternisera med ukrainare var förmodligen förbjudet, men minnena av dessa flickor framkallar fortfarande en längtansfull blick i min fars ögon. Det finns inga foton av honom där han håller på att dö av hunger och utmattning, plågas av ohyra eller går till den vattenfyllda bombkrater som var lägrets offentliga toalett, tillika det enda stället där man kunde tvätta sig. Men det var inte dessa umbäranden som förbryllade mig. Det var något som hände senare, när han hade kommit hem igen. ”Hem” var den mestadels katolska staden Nijmegen i östra Holland, där slaget vid Arnhem stod 1944. Nijmegen intogs av de ­allierade efter hårda strider, och det var bron i Arnhem som var ”en bro för mycket”. Min farfar hade posterats där på 1920-talet 9

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 9

2015-06-23 14:33

som protestantisk präst för en relativt liten församling av mennoniter.* Nijmegen är en gränsstad. Från platsen där min far bodde kunde man gå till Tyskland. Eftersom det var relativt billigt i Tyskland tillbringades de flesta av familjens semestrar på andra sidan gränsen, till dess att nazisternas närvaro blev outhärdlig till och med för turister någonstans kring 1937. En dag när min familj passerade ett Hitlerjugend-läger, blev de vittnen till hur yngre pojkar misshandlades av äldre pojkar i uniform. På en båttur längs Rhen gjorde min farfar (kanske medvetet) de tyska passagerarna besvärade genom att recitera Heines poetiska ode till Rhenjungfrun, Lorelei. (Heine var jude.) Min farmor tyckte att det fick vara nog.

Tre år senare vällde tyska trupper in över gränsen.

Livet gick vidare, även under den tyska ockupationen. För de flesta holländare (förutom judarna) förflöt det märkligt normalt, åtminstone under något år eller två i början. Min far kom in på universitetet i Utrecht 1941, där han läste juridik. För att ha en framtid som advokat var det (och är fortfarande i viss mån) viktigt att bli medlem i studentkåren, som var exklusiv och tämligen dyr. Att vara protestantisk präst var visserligen socialt respektabelt, men inkomsten räckte inte till att täcka min fars omkostnader. Så en mer välbärgad släkting tog på sig att subventionera min fars sociala åtaganden.

Vid den tiden då min far gick med hade de tyska myndigheterna dock redan förbjudit studentkårer eftersom de var potentiella motståndsnästen. Det här var kort efter att judiska professorer hade fått sparken från universiteten. I Leiden protesterade dekanen på den juridiska fakulteten, Rudolph Cleveringa, mot denna åtgärd i ett berömt tal, med tandborste och ett ombyte nedpackade i väskan i fall han skulle bli arresterad, vilket han också blev. Studenter, många av dem från studentkåren, gick ut

* För att undvika förvirring bör jag nämna att holländska mennoniter är mycket olika sina amerikanska trosfränder. Holländska mennoniter brukar vara ganska progressiva, öppna för andra trosriktningar och inte alls avskärmade från omvärlden. Med amerikanska och tyska mennoniter brukar det vara tvärtom, vilket orsakade en viss osäkerhet när skäggiga figurer i gammaldags svarta kostymer dök upp på formella visiter hos min farfar i Nijmegen.

10

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 10

2015-06-23 14:33

i strejk. Universitetet i Leiden stängdes. Studentkåren i Amsterdam hade redan upplösts av sina egna medlemmar efter ett tyskt förbud mot judiska studenter.

Men universitetet i Utrecht förblev öppet, och studentkåren fortsatte sin verksamhet, fast under jorden. Detta innebar att de ganska brutala nollningsritualerna för nya medlemmar måste äga rum i hemlighet. Förstaårsstudenter, som inom kåren gick under namnet ”foster”, tvingades inte längre raka av håret, för då skulle de ha blivit upptäckta av tyskarna, men det var fortfarande brukligt att tvinga fostren att hoppa groda, störa deras nattsömn, behandla dem som slavar och i största allmänhet förnedra dem genom en rad sadistiska lekar som råkade roa de äldre studenterna. Min far, liksom andra med samma sorts klass- och utbildningsbakgrund, underkastade sig denna prövning utan att protestera. Det var bara så det var (och är). Eller som det väldigt formellt uttrycktes på latin, mos (tradition).

I början av 1943 ställdes unga män inför en annan, allvarligare prövning. De tyska ockupanterna beordrade alla studenter att skriva under en lojalitetsed om att inte göra något motstånd mot Tredje riket. De som vägrade skulle deporteras till Tyskland, där de skulle sättas i tvångsarbete i nazisternas krigsindustri. I likhet med 85 procent av sina studentkamrater vägrade min far att skriva på och gick under jorden.

Senare det året fick han av studentmotståndsrörelsen i Utrecht order om att återvända till sin hemstad. Varför är oklart. Kanske var det ett dumt misstag som begicks i panik, eller så handlade det bara om inkompetens – de var ju trots allt studenter, inga härdade gerillakrigare. Min far kom till stationen tillsammans med farfar. Olyckligtvis hade nazisterna valt just det ögonblicket för att samla in unga män till tvångsarbete i Tyskland. Perrongen var blockerad i båda riktningar av tyska poliser. De hotade med att föräldrar skulle hållas ansvariga om någon rymde. Av rädsla för att farmor och farfar skulle råka illa ut anmälde han sig. Det var en omtänksam men inte särskilt hjältemodig handling som han fortfarande ångrar ibland. Tillsammans med andra män transporterades han till ett otäckt litet koncentrationsläger där SS tränade holländska ligister i sina brutala tekniker. Efter en kort 11

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 11

2015-06-23 14:33

tid där tillbringade min far resten av kriget med att tillverka tågbromsar på en fabrik i Berlin.

Detta var en blandad upplevelse, åtminstone till en början.

Holländska studentarbetare sattes inte i koncentrationsläger så länge de inte gjorde aktivt motstånd mot tyskarna. Det långtråkiga fabriksarbetet, skammen i att arbeta för fienden och det fysiska obehaget av att sova i iskalla baracker fulla av ohyra kunde faktiskt kompenseras ibland. Min far kommer ihåg att han var på konserter med Berlinfilharmonikerna dirigerade av Wilhelm Furtwängler.

Och allt var kanske inte som det verkade på Knorr Broms­ fabrik. En tystlåten, mörkhårig man vid namn Elisohn brukade slinka undan när de holländska stundentarbetarna närmade sig, och det fanns andra som aktade sig för alltför mycket kontakt, män med namn som Rosenthal. Långt senare kom min far fram till att fabriken kan ha gömt judar.

Det blev betydligt värre i november 1943, när Royal Air Force inledde sin långvariga bombkampanj mot den tyska huvudstaden. År 1944 fick RAF:s Lancasterplan sällskap av amerikanska Boeing B-17. Men den verkligt storskaliga attacken mot Berlin och dess invånare började på allvar under de första månaderna av 1945, när bombardemanget och beskjutningen pågick mer eller mindre konstant. Amerikanerna anföll på dagen, britterna på natten, och i april började de sovjetiska ”Stalinorglarna” vräka raketer över staden från öster.

Ibland lyckades studenterna tränga ihop sig i skyddsrum och på tunnelbanestationer, en lyx som koncentrationslägerfångar inte var förunnade. Ibland var ett hastigt utgrävt dike deras enda skydd mot bombräderna, vilka studenterna både välkomnade och fruktade, som min far minns det. En av de värsta plågorna var sömnbristen, för bombningarna och raketbeskjutningen upphörde aldrig riktigt. Det var ett konstant oväsen av flyglarmssirener, explosioner, mänskliga skrik och nedfallande murverk och glas. Ändå hejade studenterna på de anglo-amerikanska bombplanen som så lätt kunde ha dödat dem och i vissa fall gjorde det.

I april 1945 hade arbetarnas barack blivit obeboelig: tak och väggar hade blåsts bort av vind och beskjutning. Genom en kon12

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 12

2015-06-23 14:33

takt, som kan ha förmedlats via en av de mindre nazistpåverkade protestantiska kyrkorna, fann min far tillflykt i en förortsvilla.

Hans hyresvärdinna, Frau Lehnhard, hade redan tagit in flera andra flyktingar från kaoset i centrala Berlin. Bland dem fanns ett tyskt par, advokaten dr Rümmelin och hans judiska fru. Maken som ständigt var rädd för att hon skulle bli arresterad hade en revolver i huset, så att de skulle kunna dö tillsammans om nazisterna kom. Frau Lehnhard tyckte om att sjunga tyska Lieder.

Min far kompade henne på pianot. Det var, med hans ord, ”en sällsynt påminnelse om civilisationen” mitt i förödelsen under Berlins sista strid.

Min fars väg till jobbet i östra Berlin gick genom de raserade gatorna där sovjetiska och tyska trupper stred från hus till hus.

På Potsdamer Platz stod han bakom Stalinorglarna när de med ohyggliga vrål bombarderade Hitlers rikskansli. För resten av livet skulle han vara rädd för kraftiga smällar och fyrverkerier.

Någon gång i april eller kanske tidigt i maj 1945 kom sovjetiska soldater till Frau Lehnhards hus. Sådana visiter brukade betyda gruppvåldtäkt av kvinnorna, oavsett hur gamla eller unga de var.

Men inte den här gången. Min far var dock nära att mista livet när dr Rümmelins revolver upptäcktes. Ingen av soldaterna talade ett ord engelska eller tyska, så det tjänade ingenting till att försöka förklara varför vapnet var där. De två männen i huset, dr Rümmelin och min far, ställdes mot väggen för att avrättas. Min far minns att han hade en fatalistisk känsla inför det. Han hade sett så mycket död vid det laget att det överhängande hotet mot hans eget liv inte kom som någon särskilt stor överraskning. Men sedan, av en osannolik händelse som betydde skillnaden mellan liv och död, dök det upp en rysk officer som talade engelska. Han bestämde sig för att tro på dr Rümmelins berättelse. Avrättningen blåstes av.

Ett visst samförstånd uppstod mellan min far och en annan sovjetisk officer, en gymnasielärare från Leningrad. Utan något gemensamt språk kommunicerade de genom att nynna på stycken av Beethoven och Schubert. Denne officer, som hette Valentin, tog honom till en samlingsplats någonstans i resterna av en arbetarklassförort väster om Berlin. Härifrån fick min far själv leta 13

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 13

2015-06-23 14:33

sig fram till ett DP-läger (displaced persons camp) i östra delen av staden. På sin vandring genom ruinerna fick han sällskap av en annan holländare, möjligen en nazistkollaboratör eller före detta SS-man. Eftersom det var flera veckor sedan min far hade fått ordentligt med mat eller sömn kunde han knappt gå.

De hann inte särskilt långt förrän min far kollapsade. Hans tvivelaktiga följeslagare drog in honom i ett bombskadat hus där mannens flickvän, en tysk prostituerad, bodde i ett rum några trappor upp. Min far minns inte vad som hände sedan; han var förmodligen medvetslös stora delar av tiden. Men den prostituerade kvinnan räddade hans liv genom att sköta om honom tills han mådde tillräckligt bra för att ta sig till DP-lägret, där över tusen personer av alla möjliga nationaliteter, inklusive överlevande från koncentrationsläger, fick samsas om en enda vattenkran.

På ett fotografi av min far taget i Holland över ett halvår senare är han fortfarande uppsvullen av hungerödem. Han har på sig en kostym som sitter ganska illa. Det kan ha varit den han fick av en mennonitisk välgörenhetsorganisation i USA, med urinfläckar på byxorna. Eller kanske var det en som han hade ärvt av farfar. Men även om han var plufsig och lite blek ser han glad ut på fotografiet, omgiven av andra män i sin egen ålder, med höjda ölglas och vidöppna munnar, skålande eller sjungande på någon studentsång.

Han var tillbaka i sin studentkår i Utrecht. Det bör ha varit i september 1945. Min far var tjugotvå. Eftersom krigstidens initiationsriter hade utförts i hemlighet, hade tongivande personer inom kåren bestämt att nollningsritualerna måste göras om från början. Min far minns inte att han behövde hoppa groda, eller att han blev alltför omilt behandlad själv. Den sortens behandling var förbehållen yngre pojkar som just hade kommit till universitetet, en del av dem kanske nyss hemkomna från läger som var betydligt värre än hans. Bland dem kan det ha funnits judiska studenter som hade gömt sig i flera år under golvbräder hos modiga icke-judar som var beredda att riskera livet. Men enligt min far var det där inget man brydde sig särskilt mycket om – ingen var intresserad av individuella upplevelser, judiska eller andra; de hade alla individuella upplevelser, ofta otäcka. Som en del av 14

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 14

2015-06-23 14:33

initiationen i kåren skrek man åt de nya ”fostren”, förödmjukade dem och stängde till och med in dem i små källarutrymmen (en lek som i kårkretsar senare kom att kallas för ”leka Dachau”).

Och det var det här som förbryllade mig. Hur kunde min far tolerera sådant groteskt beteende efter allt han just hade gått igenom? Var det ingen som tyckte att det här var märkligt, för att uttrycka sig milt?

Nej, sade min far gång på gång. Nej, det kändes normalt. Det var så man gjorde. Det var mos. Ingen ifrågasatte det. Senare utvecklade han det här och sade att han skulle ha sett det som stötande att bete sig illa mot en judisk överlevande, men han kunde bara tala för sig själv.

Det förbryllade mig, men gradvis tror jag att jag började förstå. Tanken att det här var normalt kan vara en ledtråd. Män­ niskor var så desperata att återgå till den värld de hade känt till före nazisternas ockupation, före bomberna, lägren och morden, att nollningen av ”foster” framstod som normal. Det var en väg tillbaka till hur det en gång varit, något slags sätt att komma hem.

Det finns även andra möjligheter. För män som hade sett allvarligt våld kanske studentlekar verkade relativt harmlösa, som sunda ungdomliga upptåg. Men det är mer troligt att det var de som själva inte hade varit med om särskilt mycket som hängav sig åt nollningen med störst entusiasm. Här fick de en chans att agera, ett nöje som blev desto större som offren var personer som hade varit med om betydligt mer. * * * Det var min fars historia – som sagt, inte lika svår som många and­ras, men svår nog – som gjorde mig nyfiken på vad som hände precis efter det mest förödande kriget i mänsklighetens historia.

Hur tog sig världen upp ur ruinerna? Vad händer när miljontals människor svälter, eller brinner av hämndbegär? Hur sätter man ihop samhällen, eller ”civilisationen” (ett populärt ord vid den tiden) igen? Önskan om att återskapa en känsla av normalitet är en väldigt mänsklig reaktion på en katastrof; mänsklig och illusorisk. För tanken att världen helt enkelt kunde återställas som den 15

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 15

2015-06-23 14:33

var före kriget, som om ett blodigt årtionde, med början långt före 1939, kunde sopas undan som ett mörkt minne, var i allra högsta grad en illusion.

Det var dock en illusion som fanns hos både individer och regeringar. Den franska och den holländska regeringen trodde att de skulle kunna återta sina kolonier och att livet skulle återupptas precis som det var innan japanerna invaderade Sydostasien.

Men det var just det, en illusion. För världen kunde omöjligt bli densamma. För mycket hade hänt, för mycket hade förändrats, för många människor, till och med hela samhällen, hade ryckts upp med rötterna. Det var också många människor, inklusive en del regeringar, som inte ville att världen skulle gå tillbaka till vad den hade varit. Brittiska arbetare, som hade riskerat livet för kung och fosterland, nöjde sig inte längre med att leva under det gamla klassystemet och röstade bort Winston Churchill bara två månader efter att Hitler besegrats. Josef Stalin hade inga avsikter att låta Polen, Ungern eller Tjeckoslovakien återuppbygga någon form av liberal demokrati. Även i Västeuropa fanns många intellektuella som såg kommunismen, iklädd den moraliskt bekvämare skruden ”antifascism”, som ett mer livskraftigt alternativ till den gamla ordningen.

I Asien var den begynnande förändringen om möjligt ännu mer dramatisk. När väl indonesier, vietnameser, malajer, kineser, burmeser, indier och andra hade sett hur ett annat asiatiskt land kunde förödmjuka västerländska kolonialherrar var föreställningen om västerländsk allmakt krossad för alltid, och relationerna kunde aldrig bli desamma igen. Samtidigt var japanerna, liksom tyskarna, som hade sett sina ledares inbilska drömmar gå upp i rök, mottagliga för förändringar som dels uppmuntrades, dels påtvingades av de segrande allierade ockupationsmakterna.

Brittiska och amerikanska kvinnor, som till följd av krigets omständigheter kommit ut på arbetsmarknaden, var inte längre lika villiga att byta sin ekonomiska självständighet mot underkastelse i hemmet. Många gjorde det förvisso ändå, precis som det tog tid för kolonier att uppnå full självständighet. Den konservativa önskan om att återgå till det ”normala” skulle alltid stå i motsättning till önskan om förändring, att börja om från början, att bygga upp 16

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 16

2015-06-23 14:33

en bättre värld där förödande krig aldrig skulle kunna utbryta igen. Sådana förhoppningar var sprungna ur genuin idealism.

Att Nationernas förbund hade misslyckats med att förebygga ett (andra) världskrig dämpade inte idealismen hos dem som 1945 hoppades att FN skulle bevara freden för evigt. Att sådana ideal med tiden visade sig vara lika illusoriska som tanken på att vrida klockan tillbaka minskar inte deras kraft, och gör dem inte nödvändigtvis mindre värda.

Historien om 1945 efter krigsslutet är på sätt och vis väldigt gammal. De gamla grekerna kände mycket väl till den destruktiva kraften i människans hämndbegär, och deras tragiker skrev pjäser om hur blodsfejder kunde lösas med hjälp av lagen; rättegångar i stället för vendettor. Och i öst som väst är historien full av drömmar om att börja på ny kula, om att se krigsruiner som en öppen byggplats för samhällen grundade på nya ideal, fast ofta inte så nya som människor trodde.

Mitt eget intresse för den första tiden efter kriget väcktes bland annat av aktuella händelser. På senare år har vi sett många exempel på revolutionära krig mot diktatorer, åtföljda av stora förhoppningar om att skapa nya demokratier. Men i första hand ville jag se tillbaka i tiden för att förstå min fars värld, och hans generation. Till viss del kan detta bero på ett barns naturliga nyfikenhet på en förälders erfarenheter, en nyfikenhet som växer sig starkare när barnet blir äldre än föräldern var vid den tiden. En sådan nyfikenhet blir särskilt påtaglig när fadern fick utstå prövningar som sonen aldrig har upplevt.

Men det är mer än så. För världen som min far bidrog till att bygga upp ur ruinerna av det krig som var så nära att bli hans död är den värld som formade oss. Min generation växte upp med våra föräldrars drömmar: den europeiska välfärdsstaten, FN, amerikansk demokrati, japansk pacifism, EU. Det finns också en mörk sida av världen som skapades 1945: kommunistiska diktaturer i Ryssland och Östeuropa, Maos maktövertagande i det kinesiska inbördeskriget, det kalla kriget.

Mycket av våra föräldrars värld har redan nedmonterats, eller håller snabbt på att vittra sönder. På nästan alla platser som påverkades av andra världskriget är livet i dag säkert mycket bättre 17

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 17

2015-06-23 14:33

än det var 1945, särskilt materiellt. En del av de saker som män­ niskor var mest rädda för har inte hänt. Det sovjetiska imperiet har fallit. Det kalla krigets sista strider utkämpas på den koreans­ ka halvön, eller möjligen i de trånga taiwanesiska sunden. Men i skrivande stund pratar människor om att hela västvärlden, både USA och Europa, är på tillbakagång. Om några av den tidiga efterkrigstidens rädslor har förbleknat, så gäller det även för många av drömmarna. Få tror fortfarande att evig fred kan uppnås ge­ nom någon sorts världsregering, eller ens att FN kan skydda värld­en från konflikter. Förhoppningarna på socialdemokratin och välfärdsstaten – anledningen till Churchills valförlust 1945 – har kommit på skam, för att inte säga krossats av ideologi och ekonomiska begränsningar.

Jag är skeptisk till idén om att vi kan dra lärdom av historien, åtminstone i den meningen att kunskap om gamla galenskaper kan hindra oss från att göra liknande misstag i framtiden. Historia handlar om tolkning. Ofta är felaktiga tolkningar av det förflutna farligare än okunskap. Minnen av gamla oförrätter och fientligheter ger upphov till nya oroshärdar. Men ändå är det viktigt att veta vad som har hänt tidigare och försöka förstå det. För om vi inte gör det kan vi inte förstå vår egen tid. Jag vill veta vad min far gick igenom, för det hjälper mig att förstå mig själv, och det liv vi alla lever, i den långa mörka skuggan av det förflutna.

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 18

2015-06-23 14:33

D el 1

Befrielsekomplexet

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 19

2015-06-23 14:33

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 20

2015-06-23 14:33

kapitel 1

Extas

När allierade trupper i Tyskland befriade miljontals fångar till Hitlers fallna rike – i koncentrationsläger, slavarbetsläger, krigsfångeläger – förväntade de sig att finna dem fogliga, klädsamt tacksamma och villiga att samarbeta med befriarna på alla sätt.

Och ibland var det säkert så. Men ofta möttes de av det som kom att kallas ”befrielsekomplexet”. Med ett ögonvittnes något byråkratiska beskrivning: ”Detta inbegrep hämnd, hunger och extas, tre saker som tillsammans skapade dåligt beteende och uppföran­ de hos deporterade som nyligen befriats, och även problem med vård, bespisning, desinfektion och repatriering av dem.”1 Befrielsekomplexet var inte begränsat till lägerfångar; ordet skulle kunna användas för att beskriva hela befriade länder, och i vissa avseenden även de besegrade länderna.

Jag föddes för sent, i ett alltför rikt land, för att märka några av hungerns effekter. Men där fanns fortfarande svaga ekon av hämnd och extas. Hämnd mot människor som hade samarbetat med fienden eller, än värre, legat med honom, fortsatte att utmätas på ett tyst, nästan förstulet sätt, mestadels på mycket låg nivå. Man köpte inte matvaror i en viss butik, eller cigaretter i en annan, för ”alla” visste att ägarna hade ”gjort fel” under kriget.

Extas, å andra sidan, institutionaliserades i Holland genom att man gjorde det till en årlig ritual: den 5 maj, befrielsedagen.

Som jag minns det från min barndom var det alltid solsken den 5 maj, med ringande kyrkklockor och röda, vita och blå flaggor som vajade i den lätta vårvinden. Den 5 december, Sankt Niko­laus afton, är kanske en större familjehögtid, men befrielsedagen är en fantastisk uppvisning i patriotisk glädjeyra, eller var åtminstone det när jag växte upp på 1950- och 1960-talet. Eftersom hollän21

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 21

2015-06-23 14:33

darna inte befriade sig själva den 5 maj 1945, utan befriades från den tyska ockupationen av kanadensiska, brittiska, amerikanska och polska trupper är det årliga utbrottet av patriotisk stolthet lite märkligt. Men eftersom holländarna, liksom amerikanerna och britterna, gärna vill tro att den nationella identiteten definieras av frihet, är det ändå förståeligt att Tysklands nederlag i det nationella medvetandet smälte ihop med det kollektiva minnet av hur den spanska kronan besegrades i åttioåriga kriget som utkämpades på femtonhundra- och sextonhundratalet.

Sentimentala tårar väller lätt fram hos personer i min generation, födda bara sex år efter kriget, när de får se bilder av skotska säckpipeblåsare som trotsar kulspruteelden på en strand i Normandie, eller franska medborgare som sjunger ”Marseljäsen”, naturligtvis inte genom egna minnen, utan genom Hollywoodfilmer.

Men jag såg lite av den gamla extasen precis femtio år efter den 5 maj 1945, när den kanadensiska arméns intåg i Amsterdam återuppfördes för att fira årsdagen. Det faktum att allierade trupper egentligen inte kom till Amsterdam förrän den 8 maj ses nu som irrelevant. Den ursprungliga händelsen måste ha varit oförglömlig. Enligt en brittisk krigskorrespondent som var på plats: ”Folk har kysst oss, gråtit på oss, kramat oss, dunkat oss i ryggen, skrikit och ropat åt oss så att vi är alldeles mörbultade och utmattade.

Holländarna har plundrat sina trädgårdar så att det faller ett ändlöst regn av blommor över de allierades fordon.”2 Femtio år senare kom åldrade kanadensiska män med medaljer fastnålade på åtsmitande och bleknade fältuniformer åter inåkande i vår stad i sina gamla jeepar och pansarbilar, medan de vinkade till folkhavet med tårar i ögonen och mindes när de var kungar, ett ögonblick som deras barnbarn för länge sedan tröttnat på att höra om, en tid av extas innan krigshjältarna slog sig ner i Calgary eller Winnipeg för att bli tandläkare eller revisorer.

Det som gjorde starkast intryck på mig var inte de gamla gubbarna som återupplevde sitt stoltaste ögonblick, utan reaktionen från de gamla holländska damerna, klädda som de respektabla husmödrar de med all säkerhet var. Dessa kvinnor var alldeles upphetsade och skrek som tonårsflickor på en rockkonsert, sträckte ut armarna mot männen i sina jeepar och försökte ta tag 22

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 22

2015-06-23 14:33

i deras uniformer: ”Tack! Tack! Tack!” De kunde inte kontrollera sig. Även de återupplevde sitt ögonblick av extas. Det var en av de underligaste erotiska scener jag någonsin bevittnat. * * * Faktum är, som jag redan noterat, att kanadensarna inte kom till Amsterdam den 5 maj, och inte heller var kriget officiellt över den dagen. Den 4 maj hade förvisso generalamiral Hans-Georg von Friedeburg och general Eberhard Hans Kinzel kommit till tältet där fältmarskalk Bernard Montgomery (”Monty”) höll till på Lüneburgheden för att meddela att alla styrkor i nordvästra Tyskland, Holland och Danmark kapitulerade. En ung brittisk arméofficer vid namn Brian Urquhart såg tyskarna komma farande längs grusvägen till Montys högkvarter i sina Mercedes-Benz-bilar. Kort dessförinnan hade han varit en av de första allierade officerare som var inne i det närbelägna koncentrations­lägret Bergen-Belsen, där de flesta av de befriade fångarna ”föreföll bortom artikulerat tal, även om vi hade lyckats hitta ett gemensamt språk”. Vad han på avstånd trodde var timmerstockar var staplar av lik ”så långt ögat kunde se”.3 När generalamiral von Friedeburg, fortfarande klädd i sin flotta läderöverrock, några dagar senare konfronterades med en amerikansk nyhetsrapport om tyska grymheter, tog han det som en förolämpning mot sitt land och fick ett vredesutbrott.

Den 6 maj ägde en annan ceremoni rum på en mer eller mind­ re förstörd bondgård i närheten av Wageningen där general Jo­ hannes Blaskowitz kapitulerade sina trupper inför den kanadensiske generallöjtnanten Charles Foulkes. Det var inte mycket kvar av själva Arnhem, efter förstörelsen i september 1944, när brittiska, amerikanska och polska trupper hade försökt slå sig fram genom Holland i den militära katastrof som kallas Operation MarketGarden. En av de personer som förutsett katastrofen var Brian Urquhart, som då var underrättelseofficer och arbetade för en av operationens främsta planerare, general F. A. M. ”Boy” Browning, en djärv person med en hel del blod på sina händer. När Urquhart visade sitt befäl fotografiska bevis för tyska stridsvagnsbrigader som väntade kring Arnhem för att spränga de allierade i luften, 23

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 23

2015-06-23 14:33

fick han order om att ta sjukpermission. Ingen, i synnerhet inte en enkel underrättelseofficer, fick lov att förstöra Montys fest.* Men kriget var inte över än, inte ens i Holland. Den 7 maj hade människor samlats på Dam-torget i centrala Amsterdam framför det kungliga slottet, hurrande, dansande, sjungande, viftande med den holländska kungafamiljens orangefärgade flagga, i väntan på de segerrika brittiska och kanadensiska trupper som skulle komma när som helst. En tysk marinofficer som iakttog det glada vimlet från fönstret till en herrklubb på torget bestämde sig i ett sista minuten-anfall av sårad stolthet för att skjuta in i folksamlingen med en kulspruta som var monterad på taket. Tjugotvå personer dog, och över hundra skadades svårt.

Men inte ens det var krigets sista våldsyttring. Den 13 maj, över en vecka efter befrielsedagen, avrättades två män. De var tyska antinazister som hade deserterat från den tyska armén och gömt sig bland holländarna. Den ena hade en judisk mor. De kom fram från sina gömställen den 5 maj och överlämnade sig till medlemmar av den holländska motståndsrörelsen, som överlämnade dem till kanadensarna. Sedan föll de offer för den oreda som rådde vid den här tiden. När Montgomery mottog den tyska kapitulationen den 4 maj fanns det inte tillräckligt många allierade soldater i Holland för att avväpna tyskarna eller utspisa krigsfångarna. Tills vidare fick tyska officerare behålla kommandot över sina män.

De två olyckliga tyska desertörerna placerades bland andra tyska soldater i en oanvänd Fordfabrik utanför Amsterdam. En tysk militärdomstol sattes hastigt ihop av officerare som gärna ville hävda sin auktoritet en sista gång, och männen dömdes till döden. Tyskarna bad kanadensarna om vapen för att avrätta ”förrädarna”.

Kanadensarna, som var osäkra på reglerna och ovilliga att störa det tillfälliga arrangemanget, gick med på det. Och männen avrättades snabbt. Även andra gick samma öde till mötes, tills kanadensarna, alltför sent, satte stopp för sådant.4 Det officiella datumet för krigsslutet i Europa, Segerdagen, var * Faktum är att operationen på planeringsstadiet gick under namnet ”festen”. En av de mest kända officerarna från slaget vid Arnhem, överste John Frost, hade till och med tänkt ta med sig sina golfklubbor till Holland.

24

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 24

2015-06-23 14:33

faktiskt den 8 maj. Även om den ovillkorliga kapitulationen av samtliga tyska trupper undertecknades i ett skolhus i Reims på kvällen den 6 maj kunde firandet ännu inte börja. Stalin var rasande över att general Eisenhower hade dristat sig till att ta emot den tyska kapitulationen för både västfronten och östfronten. Det borde ha varit Sovjetunionens privilegium att göra det senare, i Berlin. Stalin ville skjuta upp Segerdagen till den 9 maj. Detta i sin tur irriterade Churchill. Över hela Storbritannien var människor redan i färd med att baka bröd till sina festsmörgåsar; flaggor och banderoller hade tagits fram; kyrkklockor hade förberetts för ringning. I den allmänna förvirringen var det tyskarna som först tillkännagav krigsslutet i en radiosändning från Flensburg, där amiral Dönitz fortfarande hade det nominella ansvaret för resterna av det trasiga tyska riket. Detta snappades upp av BBC. Snart fanns specialupplagor av franska, brittiska och amerikanska tidningar att köpa på gatorna.

I London samlades stora folkmassor kring Piccadilly Circus och Trafalgar Square, i väntan på att Churchill skulle förkunna segern så att den största festen i världshistorien äntligen kunde börja.

Det började regna telegrafremsor på gatorna i New York. Men fortfarande kom inget meddelande från de allierade ledarna om att kriget mot Tyskland var över.

Strax före midnatt den 8 maj, på det sovjetiska högkvarteret i Karlshorst, i närheten av min fars gamla arbetsläger, mottog marskalk Georgij Zjukov, det brutala militärgeniet, äntligen den tyska kapitulationen. Återigen skrev generalamiral von Friedeburg under på att Tyskland var besegrat. Fältmarskalk Wilhelm Keitel, uttryckslös, hård, en preussisk soldat ut i fingerspetsarna, sade till ryssarna att han var förfärad över den enorma förstörelse som drabbat den tyska huvudstaden. Varpå en rysk officerare frågade Keitel om han hade blivit lika förfärad när tusentals sovjetiska byar och småstäder utplånades, och miljontals människor, däribland många barn, begravdes under ruinerna, på hans egna order. Keitel ryckte på axlarna och sade ingenting.5 Zjukov bad sedan tyskarna att gå därifrån, och ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak 25

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 25

2015-06-23 14:33

och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de ryska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.

Den 8 maj var folkmassorna redan som galna i New York.

Människor vällde ut på gatorna i London också, men de brittiska folkmassorna var fortfarande märkligt tysta, som om de väntade på att Churchills röst skulle ge klartecken för firandet. Churchill, som hade bestämt sig för att ignorera Stalins önskan att skjuta upp Segerdagen till den nionde, skulle tala klockan 15.00. President Truman hade redan talat tidigare. General Charles de Gaulle, som absolut inte ville låta sig överglänsas av Churchill, insisterade på att göra sitt uttalande till fransmännen vid exakt samma tidpunkt.

Churchills tal på BBC hördes från radioapparater världen över. Det var så trångt att man inte kunde röra sig på Parliament Square utanför Westminster, där högtalare hade satts upp. Män­ niskor stod pressade mot grindarna till Buckingham Palace. Bilar kunde inte längre ta sig igenom folksamlingarna i West End. Big Ben klämtade tre gånger. Folkhavet tystnade, och äntligen dundrade Churchills röst ut genom högtalarna: ”Det tyska kriget är därmed till ända … nästan hela världen var enad mot de onda krafterna, som nu ligger krossade vid våra fötter … Vi måste ägna all vår styrka och våra resurser åt att fullfölja vårt uppdrag, både hemma och utomlands …” Och här sprack hans röst: ”Framåt Britannia! Länge leve frihetskampen! Gud bevare Konungen.”

Lite senare gjorde han V-tecknet (för victory) från balkongen på hälsoministeriet. ”Gud välsigne er alla. Detta är er seger!” Och folkhavet ropade tillbaka: ”Nej, det är din!”

Daily Herald rapporterade: ”Fantastiska ’maffickationer’ utspelade sig i hjärtat av staden då jublande, dansande, skrattande, okontrollerbara massor fyllde bussar, hoppade på biltak, rev rishögar som samlats till bål, kysste poliser och drog med dem in i dansen … Bilister tutade V-signal. Ute på floden svarade bogserbåtar och skepp så att natten ekade och åter ekade av V-sirener.”

Någonstans i folkhavet fanns min då artonåriga mor, som hade 26

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 26

2015-06-23 14:33

fått ledigt från sin internatskola, och hennes yngre bror. Min mormor, Winifred Schlesinger, dotter till tyskjudiska invandrare, hade all anledning att vara lycklig, och hennes beundran för Churchill visste inga gränser. Men hon var orolig att hennes barn skulle komma bort i myllret av ”exalterade, fulla människor – särskilt jänkare”.

I New York firade femhundra tusen människor på gatorna.

Utegångsförbudet hävdes. Klubbarna – Copacabana, Versailles, Latin Quarter, Diamond Horseshoe, El Morocco – var fullpackade och öppna halva natten. Lionel Hampton spelade på klubben Zanzibar, Eddie Stone på Hotel Roosevelt Grill, och ”jumboportioner” av mat kunde beställas på Jack Dempsey’s.

På Place de la République i Paris såg en reporter från tidningen Libération ”en böljande folkmassa, viftande med allierade flaggor. En amerikansk soldat stod och vinglade på sina långa ben, i ett märkligt tillstånd av obalans, och försökte ta fotografier med två flaskor konjak, en tom och en fortfarande full, utstickande ur fickorna på sin kakiuniform.” En amerikansk bombplanspilot fick åskådarna att jubla genom att flyga sin Mitchell B-25 genom öppningen under Eiffeltornet. På Boulevard des Italiens bestämde sig ”en enorm amerikansk sjöman och en ståtlig neger” för att ha en tävling. De tryckte varje kvinna de mötte mot sina ”jättelika bringor” och räknade antalet läppstiftsmärken de fick på kinderna. Det satsades pengar på de två rivalerna. Vid Triumf­bågen hade den största folkmassa som någonsin setts visat sin tacksamhet mot general de Gaulle, som för en gångs skull såg glad ut.

Människor skrålade ”Marseljäsen” och det gamla örhänget ”Madelon” från första världskriget: Pour le repos le plaisir du militaire Il est là-bas à deux pas de la forêt Une maison aux murs tous couverts de lière Aux Tourlourous c’est le nom du cabaret La servante est jeune et gentille Légère comme un papillon Comme son vin son oeil petille Nous l’appelons la Madelon …

27

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 27

2015-06-23 14:33

Till glädje för den ledige soldaten Ligger det där, ett stenkast ifrån skogen Ett hus med murgrönstäckta murar ”Hos Tourlourous” heter kabarén Servitrisen är ung och vänlig Lätt som en fjäril Med ögon lika sprudlande som vinet Vi kallar henne Madelon … [Övers. Maria Clauss, ö.a.]

Men för en del parisare var Segerdagen ändå någon sorts antiklimax. Frankrike hade ju trots allt befriats redan 1944. Simone de Beauvoir skrev att hennes minnen av den kvällen var ”mycket mer förvirrade än minnet av våra andra, tidigare festligheter, kanske för att mina känslor var så förvirrade. Segern hade vunnits långt borta; vi hade inte väntat på den, så som vi hade väntat på befrielsen, i febrig ängslan; den hade förutsetts under lång tid, och ingav inget nytt hopp. På ett sätt var detta slut som en sorts död …”6 Moskoviterna däremot fyllde gatorna så snart Segerdagen till­ kännagavs tidigt på morgonen den nionde. Människor i massor,­ många av dem fortfarande klädda i nattlinne eller pyjamas, dansade och hurrade hela kvällen och ropade ”Seger! Seger!” I ett brev till den brittiske historikern Martin Gilbert mindes en av Stalins tolkar, Valentin Berezjkov: ”Stoltheten över att segern äntligen var vunnen över den förrädiska och usla fienden, sorgen över de stupade (och vi visste ännu inte att nästan trettio miljoner människor hade dödats på slagfälten), hoppet om en varaktig fred och fortsatt samarbete med våra allierade från krigstiden – allt detta skapade en särskild känsla av lättnad och hopp.”7 Libération från den 8 maj hade nog rätt: det här var framför allt en fest för de unga. ”Det var bara de unga som kände översvallande lycka. Bara de unga som hoppade upp på jeeparna, som likt galopphästarna på Longchamp ringlade längs Champs-Élysées, med flaggor vajande kring huvudena och sånger på läpparna.

Och det är som sig bör. För de unga är faran över.”

Min mormor i England längtade efter sin man som fortfarande tjänstgjorde i den brittiska armén i Indien, och kunde därför 28

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 28

2015-06-23 14:33

inte dela sina barns lycka. På liknande sätt kände säkert många människor som oroade sig för makar och söner långt borta, eller hade förlorat alltför mycket för att känna glädje. Mormor var invandrardotter, men hennes reaktion var märkligt engelsk. ”Jag saknade dig för mycket för att fira”, skrev hon till morfar, ”så jag passade på att få lite extra trädgårdsarbete gjort.”

Min far kommer inte ens ihåg den dagen då kriget officiellt slutade. Han har vaga minnen av ljudet av ryska vapen som avfyrades för att fira. Marskalk Zjukov nämner detta i sina memoarer: ”Vi lämnade banketthallen [den 9 maj] till ackompanjemanget av en kanonad från alla möjliga sorters vapen … det sköts i alla delar av Berlin och dess förorter.”8 Men min far var van vid ljudet av skott, och tog därför ingen särskild notis om det.

Brian Urquhart, den unge brittiske underrättelseofficeren, satt fast i norra Tyskland, fortfarande i chock efter att ha sett Belsen, och kunde inte heller känna fullständig lycka: ”Det är svårt att återge vad jag egentligen kände vid tiden för denna överväldigande händelse. Nästan sex år från förtvivlan till seger, många vänner borta, förluster och förstörelse som knappt gick att föreställa sig … Jag undrade över alla dessa namnlösa ansikten på krigsfotografier, flyktingar, fångar, civila som bombades, ryssar i snön och ruinerna av sitt land, besättningsmän på sjunkande fraktfartyg – hur många av dem skulle få träffa sina familjer igen?”9 Men sådana tankar lade inte sordin på feststämningen i New York, Paris och London. Det var en fest för ungdomen, men också för ljuset. Bokstavligen. ”Staden skiner upp!” löd en rubrik i New York Herald Tribune den 9 maj. ”Londons natthimmel lyste åter” skrev Londontidningen Daily Herald den 8 maj. I Paris tändes belysningen vid Opéra för första gången sedan september 1939, i rött, vitt och blått. En efter en tändes lamporna åter och lyste upp Triumfbågen, Madeleinekyrkan och Place de la Concorde. Och Herald Tribune rapporterade stolt hur ”stora strålkastar­belysta flaggor, Stars and Stripes, Union Jack och Trikoloren” vajade framför deras byggnad på Rue de Berri.

Staden New York hade blivit allt mörkare sedan mörkläggningsbesluten i april 1942 och oktober 1943. Endast Frihetsgudinnans fackla förblev svagt upplyst. Men vid 20-tiden den 8 maj, 29

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 29

2015-06-23 14:33

skrev New York Daily News, ”strålade alla juveler i Broadways krona, och det var som om de enorma folkmassorna badade i ljuset och lät sina sinnen värmas av det.”

Nelsons kolonn på Trafalgar Square i London lystes upp av en strålkastare. St. Paul’s Cathedral, som stod i nästan ensamt ma­ jestät mitt i det utbombade finansdistriktet i centrum, översköljdes av strålkastarljus. Biografer lyste upp Leicester Square i grälla färger. Och sedan kom den mjukt röda glöden från tiotusentals bål som tändes över hela London och andra platser, hela vägen upp till Skottland.

Det var inte bara lättnaden över att lamporna kunde tändas igen nu när man inte längre behövde vara rädd för tyska bomber och kryssningsrobotar. Det var något symboliskt rörande över ljusets återkomst. När jag läste dessa redogörelser kom jag att tänka på en berättelse som jag fick höra av en rysk akademiker i Moskva. Hennes ämne och passion var fransk litteratur. I hela sitt liv hade hon drömt om att få se Frankrike och andra delar av Västeuropa, platser hon bara kände till från böcker. Äntligen, 1990, efter Berlinmurens fall, blev hennes dröm besannad – hon kunde ta tåget till Paris. Jag frågade henne vad som hade gjort starkast intryck. Hon sade att det var det ögonblick då hennes tåg hade passerat från Öst- till Västberlin mitt i natten, och det plötsligt var alldeles ljust ute. * * * Ljusfester, universella och lika gamla som den första fackla människan tände, har ofta ett mytiskt ursprung, förknippat med årstiderna och spirande nytt liv. En del minnesbilder från de första dagarna efter befrielsen andas religiös hänryckning. Detta gäller särskilt den kvinnliga befolkningens extatiska mottagande av allierade soldater. Maria Haayen, som då var en ung kvinna i Haag, kommer ihåg den första kanadensiska stridsvagnen som kom mullrande mot henne, med en soldats huvud uppstickande i tornet: ”Det var som om allt blod rann ur kroppen, och jag tänkte: där kommer vår befrielse. Och när stridsvagnen kom närmare tappade jag andan och soldaten ställde sig upp – han var som ett helgon.”10 30

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 30

2015-06-23 14:33

Denna känsla var kanske vanligast bland unga kvinnor, men den delades även av många män. En holländsk man mindes att det var ”ett privilegium bara att röra vid ärmen på en kanadensisk uniform. Varenda kanadensisk soldat var en Kristus, en frälsare …”11 Särskilt på ett sätt kan det som allierade soldater upplevde i de befriade länderna under sommaren 1945 jämföras med det som hände tjugo år senare, när Beatles kom. Även då uttrycktes frihet­ en som en sorts mani, som framför allt var erotisk. År 1945 var många män i länder som Holland, Belgien och Frankrike, och i synnerhet i besegrade länder som Tyskland och Japan, antingen frånvarande eller fångar, fattiga, undernärda och demoraliserade. Den utländska ockupationen och nederlaget hade mer eller mindre förgjort den manliga auktoriteten, åtminstone tillfälligt. Som en holländsk historiker uttryckte saken vid den tiden: ”Holländska män fick se sig besegrade militärt 1940 och sexuellt 1945.”12 Samma sak kan sägas om Frankrike, eller Belgien, eller ett flertal andra länder som hade varit ockuperade. En av krigets konsekvenser var att många kvinnor hade lagt av sig mycket av sin kvinnliga underkastelse. De hade tagit jobb, arbetat för motståndsrörelser eller lämnats att ta hand om familjen. De hade, som man då ytterst kritiskt sade i Frankrike, blivit homminisée; de hade börjat bete sig som män.

I jämförelse med de taniga holländarna, eller fransmännen, eller tyskarna, smutsiga och sjavigt klädda, måste de prydliga kanadensarna och långa amerikanerna, välmående, välbetalda, snygga i sina sexiga erövraruniformer, verkligen ha sett ut som gudar. Som en av de många holländska kvinnor som gifte sig med en kanadensare uttryckte det: ”I ärlighetens namn, efter allt vi hade gått igenom såg kanadensarna oerhört frestande ut.”

Ingenting uttryckte befrielsens erotik bättre än musiken som ackompanjerade de allierade trupperna, musik som hade varit bannlyst av nazisterna: swing, jazz, Glenn Millers ”In the Mood”, Tommy Dorsey, Stan Kenton, Benny Goodman, Lionel Hampton, ”Hey! Ba-Ba-Re-Bop”. I Paris dansade de unga till ”segerplattor”, jazzskivor som delades ut till amerikanska soldater. Och den fransk-amerikanska andan letade sig in i de franska chansonerna också. En hit från 1945, sjungen av Jacques Pills, gick: 31

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 31

2015-06-23 14:33

Oh! Là là!

Bonjour mademoiselle Oh! Là là!

Hello, qu’elle fait comme ça Oh! Là là!

Je pense you are très belle Oh! Là là!

You very beau soldat …

Att fraternisera med tyskar var fortfarande officiellt förbjudet för de västallierade 1945. Men i Holland och Frankrike uppmuntrade man aktivt umgänge över gränserna. Det fanns till och med något som kallades Operation Fraternization. I juli instiftades Nederländska nöjeskommittén under beskydd av prinsessan ­Juliana och prins Bernhard, specifikt för att erbjuda engelskspråkigt kvinnligt sällskap till de över hundratusen kanadensarna.

Tanken var att dessa unga kvinnor skulle följa med soldaterna på konstutställningar, museer, biobesök och vederbörligt över­ vakade danstillställningar.

De hoppfulla och gudfruktigt uttryckta förväntningarna var att kvinnorna skulle ”upprätthålla vår nations heder”. Min holländska farmor ombads, i egenskap av hustru till en protestantisk präst, att övervaka danstillställningarna, för att se till att inget hände mellan kanadensarna och deras holländska flickvänner som kunde dra skam över landet. Hennes kollega på detta uppdrag var den katolske prästen fader Ogtrop, vars namn ropades ut av de dansande till låten ”Hey! Ba-Ba-Re-Bop”. Jag vet inte vad dessa tillställningar ledde till. Men som en kanadensisk soldat sade, hade han aldrig ”träffat på en mer villig kvinnlig befolkning än vi gjorde i Holland”.13 Och lika bra var väl det ur de allierade truppernas perspektiv, för deras överordnade såg ogillande på prostitution. Bordelltäta red light areas fick man inte gå till, inte ens i Frankrike, där maisons de tolérance hade frodats under den tyska ockupationen.

Några av de äldre amerikanska veteranerna hade fortfarande ljuva minnen från Paris 1918, efter första världskriget, där bordellerna vid Pigalle (”Pig Alley”) hade tagit emot plattfötterna 32

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 32

2015-06-23 14:33

[amerikanska infanterister, ö.a.] med öppna armar. Och även efter andra världskriget hände det att man struntade i prostitutionsförbudet. I åtminstone ett dokumenterat fall, i staden Cherbourg, drevs flera bordeller indirekt av den amerikanska armén själv.14 En del av bordellerna var särskilt till för svarta soldater, andra enbart för vita, och amerikanska militärpoliser höll ordning i köerna utanför. Men till stor förtret för dem som med rätta oroade sig för spridningen av könssjukdomar i frånvaron av en organiserad sexindustri, sköttes fraterniseringen den här gången mestadels av fria aktörer.

Inte för att relationen mellan soldaterna och de lokala kvinnorna var jämlik. Männen hade pengarna, lyxartiklarna, cigaretterna, silkesstrumporna, och än viktigare, maten som människor var i desperat behov av för att överleva. Och de många uttrycken för dyrkan av befriarna antyder en potentiellt förödmjukande obalans. Men att betrakta de villigt fraterniserande kvinnorna som naiva hjältedyrkare, eller maktlösa offer, skulle inte vara helt korrekt. Simone de Beauvoir nämner en ung parisisk kvinna i sina memoarer vars ”favoritsyssla” är ”amerikanjakt” (la chasse à l’Américain).

Benoîte Groult, som senare blev en populär författare, skrev tillsammans med sin syster Flora om deras amerikanjaktsäventyr. De kallade sin Journal à Quatre Mains (”Fyrhändig dagbok”) för en roman, men det är egentligen en lätt fiktionaliserad dagbok. Groult talade engelska och var en av de franska kvinnor som ställde upp frivilligt som sällskapsdam genom amerikanska Röda Korset. Men hennes verkliga tillhåll var inte lika ärbara. Hon tillbringade de flesta av sina kvällar på klubbar i Paris som vände sig till allierade soldater, där franska kvinnor var välkomna men inte franska män, klubbar med oskyldiga namn som Canadian Club, Independence och Rainbow Corner.

I sina detaljerade fysiska beskrivningar av amerikanska och kanadensiska soldater är Groult lika hänförd som de personer som tyckte att de såg helgon. Fast hennes beskrivningar är förunderligt jordnära, och männen är långt ifrån helgonlika. Hon skriver om sina erövringar på samma sätt som vissa män skryter om hur de raggar brudar. Klubbarna beskriver hon ofta som 33

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 33

2015-06-23 14:33

”slavmarknader”. Men i det här fallet är slavarna de segrande hjältarna.

Så här skriver Benoîte Groult om Kurt, en amerikansk stridspilot: ”Näsan är lite kort, eller snarare är han en aning uppnäst, vilket ger honom ett barnsligt uttryck som är gemensamt för alla amerikaner; hans hud är brunbränd av stratosfären; starka händer, axlar som en orangutang … perfekta höfter, raka, som kompenserar för att resten av hans kropp är aningen satt …” Kurt läser aldrig böcker, och är bara intresserad av mat och flygplan.

Men vad bryr hon sig om det? Hon skriver till och med: ”Jag vill ha en idiots famn, en idiots kyssar. Han har ett förtjusande leende, med mungipor som drar sig uppåt över de perfekta amerikanska tänderna.”15 Kort sagt skulle franska män ha betraktat Groult som hemskt homminisée. Hon hade varit gift men förlorat sin man i kriget.

Befrielsen på sommaren 1944 gav henne licens, och lust, att söka njutning i famnen på män som hon aldrig skulle träffa igen. Detta var en dyrbar frihet. Faktum är att det var Kurt som ville ha ett seriösare förhållande, visade henne fotografier av sina föräldrar och hoppades att hon skulle följa med honom till USA som hans krigsbrud. För Groult, en ung intellektuell parisiska med litterära ambitioner, var detta naturligtvis inte aktuellt.

Benoîte Groult var kanske ovanligt hårdkokt, eller låtsades vara det. Men hennes redogörelse illustrerar en poäng som en fransk historiker gjorde om den tyska ockupationen. Den stora närvaron av unga tyska män i Frankrike under kriget gav enligt Patrick ­Buisson många kvinnor en chans att göra uppror: kvinnor som satt fast i dåliga äktenskap, eller i förtryckande borgarfamiljer, tjänsteflickor som behandlades illa av sina arbetsgivare, ogifta kvinnor som blivit över, eller helt enkelt kvinnor i alla samhällsklasser som, permanent eller temporärt, ville bryta sig loss ur det konservativa patriarkala samhällets bojor. Det faktum att kontakter med en ockupationsarmé också medförde materiella fördelar, vilket gjorde att många sådana kvinnor hade det bättre än andra, i vissa fall till och med bättre än deras före detta herrar, gjorde hämnden extra ljuv.16 Och det gällde inte bara kvinnor. Minoriteter av alla de slag 34

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 34

2015-06-23 14:33

bildar ofta allianser med mäktiga utomstående för att vinna fördelar mot majoriteten. Sådant förekom i alla koloniala samhällen. Men det oproportionerliga antal homosexuella fransmän som antingen kollaborerade med tyskarna eller utnyttjade krigstidens Paris som en sexuell lekplats kan också ha att göra med en harm som även de kände mot den respektabla bourgeoisien.

Det faktum att nazisternas och Vichyregimens propaganda i sig var homo­fobisk var inget hinder. Det var inte nödvändigtvis så att man stödde ockupationen – men den sågs som en möjlighet.

Att fraternisera med de allierade befriarna var, hur som helst, mer lockande än att kollaborera med tyskarna, för det sågs inte som förräderi. Det är svårt att avgöra hur mycket homosexuellt umgänge som förekom, för det var ju en sak man talade tyst om.

Ett fall har beskrivits väldigt vackert av Rudi van Dantzig, dans­ aren, författaren och koreografen vid den holländska national­ baletten. Han skrev en roman, Voor een verloren soldaat (”För en förlorad soldat”), baserad på sina egna erfarenheter efter att ha evakuerats från Amsterdam till en by i norr under ”hungervintern” 1944/45. När kanadensarna nådde fram till hans by var han bara tolv år gammal, men han bar redan på en åtrå som han knappt förstod själv. En jeep stannar på en landsväg. En hand sträcks ut. Han lyfts in i bilen. Det är så Jeroen, pojken, möter Walt, den kanadensiske soldaten, som senare skulle förföra honom.

Men boken är absolut ingen anklagelse om pedofili. Tvärtom är den skriven som en elegi: ”Armen omkring mig är varm och bekväm, som om jag sitter i en fåtölj. Jag låter det hända nästan med en känsla av lycka. Och jag tänker: ’Det här är befrielse. Det är så här det ska vara, annorlunda än alla andra dagar. Det här är en fest.’ ”17 Benoîte Groult är väl medveten om de materiella fördelarna med att ha sex med en amerikan. Hon sätter uttryckligen den sexuella hungern i samband med hungern efter mat. Att ligga i sängen under Kurts kropp, påpekar hon, är som att ligga med en hel kontinent: ”Och man kan inte motstå en kontinent.” ­Efteråt äter de: ”Min aptit hade vässats av fyra år av ockupation och tjugo­tre år av kyskhet, eller nästan. Jag slukade äggen som värpts för två dagar sedan i Washington. Spam som konserverats 35

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 35

2015-06-23 14:33

i ­Chicago. Majs som mognat över sexhundra mil härifrån … Kriget är faktiskt inte så dumt!”

Det fanns spam, ägg och chokladkakor att äta. Det fanns strumpor att bära. Och Lucky Strike-, Camel-, Chesterfield- eller Caporalcigaretter kunde bytas mot mer mat på svarta börsen. De amerikanska soldaterna hade gott om dem. Detta, i lika stor utsträckning som deras breda axlar, förtjusande leenden, raka höfter och snygga uniformer, var oerhört attraktivt. Bara den enkla tillgången till cigaretter gjorde dem till rika män i väldigt fattiga länder. Alltså ligger slutsatsen nära till hands att kvinnorna som låg med dem egentligen inte var bättre än horor.

Och det var just vad många människor tyckte, i synnerhet kvinnor som kämpade för att klara sig, eller män som inte fick komma in på dansställen, biografer och fritidsanläggningar som var reserverade för befriarna och deras lokala flickvänner. Misstanken skärptes av det faktum att några av de unga kvinnor som hängde med allierade soldater fortfarande virade in huvudet i sjalar för att dölja att de nyligen fått håret avrakat, märkta som straff för att de kort dessförinnan hade haft tyska älskare.

Utan tvivel var en del av dessa kvinnor frilansande prostituerade, i synnerhet i de besegrade länderna där sexuella tjänster var det enda sättet att livnära sig själv eller sina barn. Men även när det gällde kvinnor som otillbörligt snabbt växlade från tyska till allierade älskare, var orsakerna inte alltid enkla eller ekonomiska.

En nyrakad ”horisontalkollaboratör” från en småstad i Frankrike sade till en självutnämnd kommitté av upprensare som hotade henne med ytterligare straff för hennes ”omoraliska” beteende: ”Jag bryr mig inte om i fall ni rakar av mig håret. Jag har ingen kontakt med min man [en före detta krigsfånge] längre. Och jag tänker inte låta det hindra mig från att roa mig med amerikanerna, om jag vill det.”18 När man läser samtida redogörelser och kommentarer i pres­ sen kan man få intrycket att sommaren -45 var en enda lång orgie som utländska soldater och lokala kvinnor hängav sig åt av girighet, åtrå eller ensamhet. Detta intryck förefaller bekräftas av statistiken: i Paris fick fem gånger fler kvinnor söka läkarvård för sexuellt överförda sjukdomar år 1945 än 1939. I Holland föddes 36

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 36

2015-06-23 14:33

över sjutusen utomäktenskapliga barn 1946, tre gånger så många som 1939. De höga könssjukdomstalen kan ha berott på bristen på medicinsk kontroll eller preventivmedel, dålig hygien i fattig­ domsdrabbade områden, eller massvis av andra anledningar.

Faktum är att många kvinnor och män helt enkelt sökte värme, sällskap, kärlek och till och med äktenskap. Lika mycket som de första månaderna efter befrielsen erbjöd en chans till vilda utsvävningar längtade folk också efter att få återgå till det normala.

Man ska inte glömma att de 277 000 inomäktenskapliga födslarna i Holland 1946 är den högsta siffran i landets dokumenterade historia. * * * Bergen-Belsen befriades den 12 april. Brittiska styrkor under ledning av löjtnant Derrick Sington fick order om att ta sig dit så fort som möjligt. Kriget var ännu inte över, men förhållandena i lägret var så eländiga att ortsbefolkningen fruktade att en fläck­ tyfusepidemi – samma epidemi som hade dödat Anne Frank bara några veckor tidigare – skulle sprida sig till dem. Eftersom de tyska myndigheterna varken kunde eller ville hantera ett hotande utbrott av fläcktyfus gick de med på att låta brittiska trupper gå in i Belsen, trots att de fortfarande låg i krig med dem.

När de körde förbi högar av lik och baracker stinkande av exkrementer och ruttnande kött kunde soldaterna knappt tro sina ögon. Bilder från Belsen var bland de första som publicerades i den västerländska pressen, och i Storbritannien blev Belsen den viktigaste symbolen för nazisternas massmord. Brian Urquhart mindes att han hade känt till nazisternas antisemitism: ”Ändå gick det helt enkelt inte att föreställa sig ’den slutgiltiga lösningen’, den faktiska utrotningen av miljontals människor. Vi var helt oförberedda på Belsen.”19 Det som varken han eller andra brittiska soldater förstod var att Belsen inte ens var ett utrotningsläger. De lägren låg i Polen, och de flesta hade redan förstörts av tyskarna innan de drog sig västerut.

Löjtnant Sington körde vidare och ropade ut genom ett hög­ talarsystem till de överlevande att de var fria. De flesta var för illa 37

15-46 N&K Buruma 23 juni.indd 37

2015-06-23 14:33

Ian Buruma är professor i mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College i New York, och skriver i en rad av de mest inflytelserika tidningarna i ­världen, bland dem New York Times, Financial Times och The Guardian. 2008 tilldelades han det prestige­fyllda Erasmuspriset (som tidigare gått till bland andra den irländska presidenten Mary Robin­ son och Simon Wiesenthal ) för att ha ”givit ett särskilt viktigt bidrag till kultur, samhälle eller samhälls­ vetenskap i Europa”. Han har tidigare givit ut bland annat ­Mordet i Amster­dam, om mordet på filmaren Theo van Gogh.

Ian B u r u ma år noll

D

et skulle vara det goda kriget, och den goda freden.

Och det är också så vi har fortsatt att minnas det.

Andra världskriget satte till slut de ondskefulla på de anklagades bänk, och ­ledde till att demokratin återupprätta­ des i Europa och spreds över världen.

Eller? Som Ian Buruma visar i sin nya bok så är historien om krigsslutet och freden mer komplicerad än så, det är ­historien om en rad nya övergrepp: våldtäkter begångna av både r­ yska och amerikanska soldater i Frankrike och T­ yskland, deportationen av sovjetiska krigsfångar som ­ledde till döden eller Gulag, massomflyttningen av tyskar med hungers­nöd som följd och europeiska nationers för­nyade ­k rigföring i de gamla kolonierna.

Detta är en mästerlig skildring av den svåra freden efter det fasansfulla kriget, ur den enskilda människans perspektiv.

Inte minst är detta historien om hans egen far, ett öde som sammanfattar en hel generation. Han greps av nazisterna i ­Nederländerna, sattes i tvångsarbete i Berlin, svalt, gömde sig i spillrorna under de allierade bombningarna och från ­ryska soldater, och lyckades ta sig hem för att försöka fort­ sätta leva ett vanligt liv.

”Elegant och medmänsklig /…/ Nu när generationer av européer och asiater med få minnen av det andra världskriget har vuxit upp kommer denna strålande bok att påminna dem om vikten av ‘mentala kirurger ‘ de politiker och krigare som rekonstruerade två kon­ tinenter som lagts i spillror ” Financial Times ”En mycket mänsklig historik över 1945” The New Yorker

Ian Buruma

År

noll

”Kanske är hans viktigaste insikt att kriget inte är en prydlig konflikt mellan två sidor. Det fanns ­skurkar bland segrarna, och de besegrade var inte alla nazister. På många fronter – särskilt i Jugo­ slavien – fanns det många stridande sidor /…/ Många av de konsekvenser som segern förde med sig var förskräckliga. Det blev en återgång till det ­normala de kommande årtiondena tack vare att de som drev utvecklingen bort från 1945 års fasor var så fasta i sin beslutsamhet. Burumas bok hedrar ­deras ­ansträngningar ” The Economist

Historien om 1945

ISBN 978-91-27-13825-4

Porträttfoto: Herman Dreyer. Omslagsfoto: Richard Peter Sen Omslag: Conny Lindström

Buruma-Skyddsomslag-Original-150625.indd Alla sidor

9 789127 138254

2015-06-26 12:20