9789155260385

K

ampen om bronsdolken närmar sig sitt slut.

Hylas och Pira återvänder hem från Egypten, och jakten på dolken fortsätter. Hylas barndomsvän Telamon tänker göra allt för att Kråkorna ska ta makten och bli oövervinnerliga. Helt ensam måste Hylas förfölja sin gamle vän och numera värste fiende.

Ingen av dem tänker ge sig.

Hylas syster Issi är fortfarande försvunnen – kommer de någonsin att hitta henne?

Rebeller samlas för att slåss mot Kråkorna. Tecknen visar att ödets fullbordan är här. Hylas måste lyckas, eller förlora allt.

Krigarnas borg är femte, avslutande delen i serien Bronsdolken.

MICHELLE PAVER

BRONSDOLKEN

Författaren till Vargbröder är tillbaka! Ett sanslöst spännande äventyr som inte går att släppa! Följ med till bronsåldern och upplev Hylas hårda kamp för överlevnad.

MICHELLE PAVER

Äventyret börjar för 3 500 år sedan …

Av författaren till succéserien Vargbröder

del 5 ISBN 978-91-552-6038-5

9 789155 260385

KRIGARNAS BORG

MICHELLE PAVER

KRIGARNAS BORG

översättning birgitta gahrton

Originalets titel: Warrior bronze ©Michelle Paver 2016 © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2016 www.semic.se Omslagsillustration: Mats Minnhagen Översättning: Birgitta Gahrton Kapitelillustrationer: Fred van Deelen Form: Monica Sundberg First published by Puffin Books, Penguin Group Ltd, London, England The right of Michelle Paver to be identifed as the author of this work has been asserted.

All rights reserved.

Tryckt hos ScandBook, Falun 2016 ISBN 978-91-552-6038-5

H

ylas rodde med kraftiga tag och Messeniens kust kom allt närmare. De hade startat i skydd av mörkret, men vinden hade jagat bort molnen och nu, i månskenet, var det ljust som på dagen. Över axeln såg han Piras spända ansikte – och bakom henne syntes en bergig udde, där de tänkte försöka gå i land. Till vänster låg ett dimmigt område med träskmarker; till höger mörka, branta klippor. Högst uppe såg han ett rött eldsken där spanare hade tänt eldar, och Kråkkrigare syntes i silhuett mot lågorna. Han rös till. Han kunde nästan känna deras pilar mellan skulderbladen.

Vartenda plask från årorna, varenda våg som slog mot båten fick hans hjärta att skena. Ljud färdas snabbare på natten, särskilt i närheten av vatten. Det där kunde Kråkorna säkert höra. Även om de inte gjorde det var det bara en tidsfråga innan de skulle få syn på den lilla roddbåten. Den måste se ut som ett svart löv på ett hav av silver: ett svart löv med en hopkrupen pojke och en flicka med en falk sovande på axeln, och ett lejon som mådde väldigt illa.

Amok satt framför honom och flämtade olyckligt. Strängar

5

av saliv hängde runt käkarna och hon andades tungt. Tidigare hade hon kräkts över hela honom. Hans tunika luktade illa och Pira, som satt bakom honom, andades genom munnen.

Nu tittade lejoninnan längtansfullt på det svala mörka vattnet. Hylas bad en bön att hon inte skulle bestämma sig för att hoppa i och ta en simtur; krigarna på klippan skulle inte kunna undgå att höra det.

Amok reste sig vinglande och fick båten att gunga så häftigt att den var nära att kapsejsa. ”Amok, sitt stilla!” väste Pira. ”Ner med dig!” viskade Hylas och försökte förtvivlat hålla fast lejonet samtidigt som han tog båda årorna i ena handen. Men Amok var dubbelt så stor som han och många gånger starkare, så hon skakade honom lätt av sig.

Ecko vaknade av uppståndelsen och flög iväg med höga, för­ argade rop. ”Det fattades bara det!” andades Pira.

Hylas slutade kämpa med Amok och koncentrerade sig bistert på årorna.

Till hans lättnad verkade hon ha glömt det där med simturen: hon spetsade öronen och vädrade ivrigt i luften. De närmade sig äntligen land.

Längst ut på udden upptäckte Hylas ett klipputsprång; under det kunde de kanske gömma båten. När han rodde närmare såg han att Pira tog ett litet föremål av guld ur börsen och släppte det över båtkanten. Hon rörde läpparna i en tyst bön till sin Gudinna. Han gissade vad hon tänkte: Hjälp oss att hitta Issi och Koronos dolk ... Hjälp oss att besegra Kråkorna… Tyst för sig själv bad han en egen bön till Härskarinnan över allt vilt. Han försökte hämta tröst från sin wedjat, amuletten som han bar om halsen.

Ett plask långt ute till havs – och en kort stund glömde han 6

Kråkorna och spanade ivrigt ut över havet. Han hade tänkt på delfiner sedan de kom till det här området, men hittills hade han inte sett en enda; och inte heller nu kom någon silverglänsande rygg upp ur vattnet och han hörde inte något pfft! från någon delfin.

Fören stötte emot klippan och Amok hoppade ljudlöst upp på udden, gjorde ett ryck med svansen och flämtade lättat. Pira kom efter med repet, sedan Hylas. De hjälptes åt att kila fast båten under utsprånget och oroade sig för det ekande ljudet när trä skrapade mot sten. När Hylas böjde sig ner för att binda fast båten, skymtade han en liten mörk grotta längre in; det måste vara den som gjorde att det ekade så högt. ”Det ser ut att finnas en stig uppför den här bergsryggen”, mumlade Pira.

Han svarade inte. Den där lukten som kom med vinden …

Den där lukten av tjära från mastixbuskarna som fick ögonen att tåras. Den hade han inte känt på två år. Två långa år på rymmen, och nu var han äntligen tillbaka.

Han hade en egendomlig känsla av att allt som hade hänt honom sedan dess: att han hade varit slav i gruvan på Thalakrea, letat efter Pira på Keftiu, hittat och åter förlorat dolken i Egypten – att inget av det hade varit verkligt. Han kände sig som om han var tolv år igen, den där hemska natten när Kråkorna hade anfallit hans läger och dödat hans hund Stick, och när hans syster Issi hade försvunnit …

Pira rörde vid hans axel, och han ryckte till. ”Hylas, hur mår du? Har du fått en vision?” ”Nej, jag …” ”Kom då, annars blir vi upptäckta!”

Stenarna var skrovliga under hans bara fötter. Taggar rev honom på smalbenen. Inga ljud hördes från krigarna uppe på klippan.

7

Till vänster om honom var träskmarken dold av en tunn dimma. Han hade ingen aning om hur långt den sträckte sig inåt land eller hur man skulle ta sig förbi den, eller vart de skulle gå sedan. Han hade vuxit upp i Lykonien, på andra sidan bergen; han visste ingenting om Messenien. Utom att landet var väldigt stort och styrdes av Kråkorna, och att någonstans i den där väldig­ heten kanske hans syster gömde sig – om hon fortfarande levde.

Han och Pira hade betalat skeppets ägare ordentligt för att han skulle föra dem till Messenien, men när kusten syntes i fjärran hade han vägrat att ta dem längre. ”Alldeles för farligt”, hade han morrat. ”Det pågår hårda strider mellan Kråkorna och rebellerna, både här och i Lykonien.” I stället hade han styrt så nära den klippiga kusten som han vågade, gett dem en roddbåt och önskat dem lycka till. ”Fast jag ger inte mycket för era chanser, Kråkorna finns överallt. Be inte bönderna om hjälp, de är alldeles för rädda, de skulle bara förråda er.

Och vad ni än gör, håll er borta från träskmarkerna, inte ens Kråkorna går in där. Träskfolket brukade vara vänligt sinnade, men sedan Kråkorna kom har de förändrats, de dödar alla som vågar sig dit …”

Kaptenen hade också berättat att en delfin hade setts till i farvattnet. ”Den simmar fram och tillbaka längs kusten”, hade han sagt i vördnadsfull ton, ”som om den – väntar på någon.” Hylas hade genast tänkt på Silver, den delfin som de hade blivit vänner med två somrar tidigare. Han hade hållit utkik från skeppet, lutat sig överbord och visslat tyst på sin vän, och flera nyfikna delfiner hade simmat fram – men inte den stora med ärr på nosen.

Den heta, tjärluktande nattvinden förde honom tillbaka till nuet och klippudden. Glöm Silver, sa han till sig själv. Vad skulle Silver kunna göra mot Kråkorna?

Men han längtade fortfarande efter att delfinen skulle visa sig.

8

Han och Pira hade inte klättrat långt när han kom att tänka på att Amok inte hade kommit ifatt dem ännu. Det borde hon ha gjort, hon var hungrig och hon måste längta efter att jaga.

Han vände sig om – och magen drog ihop sig. ”Amok!” viskade han bevekande. ”Kom hit!” ”Amok, nej!” väste Pira intill honom.

Lejoninnan lyssnade inte. Hon stod kvar längst ut på udden och såg på vattnet som skvalpade så frestande inom räckhåll.

Lockelsen var för stark. Samtidigt som Hylas började gå ner mot Amok hoppade hon i med ett väldigt plask. Det lät mycket högre än någon fisk skulle kunna åstadkomma. Om det inte fick krigarna att komma, skulle ingenting göra det.

Nattvinden väste i törnbuskarna. Vågorna slog mot klippan.

Uppifrån hördes inga rop.

Amok kom upp till ytan, skinande blank. Hon knep njutningsfullt ihop ögonen: hon var sval igen och ren! Uppe på klippan skakade hon högljutt på sig, skuttade sedan förbi Hylas och Pira och försvann bland buskarna.

Fortfarande inte ett ljud från toppen av klippan. Hylas och Pira fortsatte att klättra med bankande hjärtan, de hoppades kunna hitta någon väg längs västra kanten av udden och sedan förbi träskmarkerna …

Ecko kom svepande över deras huvuden och landade på ett stenblock alldeles framför Pira. Falken var orolig, hon bredde ut vingarna och glodde med gapande näbb. Hon flög iväg igen med gälla skrin: eck-eck-eck. ”Vad är det?” viskade Hylas. ”Vad har hon sett?”

Pira tittade spänt mot klippans topp. ”Det kommer någon!”

9

”Jag hörde ett plask!” ropade en man med en röst som dämpades av klipporna. ”Vi är ju vid kusten, din idiot”, fräste en annan man. ”Där plaskar det. Vågor. Fiskar.” ”Det här var något mycket större än en fisk.”

Hylas och Pira simmade djupare in i grottan längst in under klipputsprånget. De hade rusat huvudstupa dit, men när de väl hade smitit in, kom Hylas att tänka på att det kunde bli en fälla och inte ett gömställe.

Grottan var djup och så smal att han och Pira inte kunde simma bredvid varandra. Han ledde vägen, tog sig förbi slippriga stenar och taggiga sjöborrar.

Vattnet blev plötsligt kallare – han gissade att solen aldrig nådde så här långt in. De kom till en klippvägg och kröp ihop bredvid varandra, gungade i dyningen, andades in lukten av ruttnande sjögräs. Det var grunt nog så att de kunde stå på botten, men taket var lågt och därför kunde de bara ha huvudet över vattenytan.

Hylas lyssnade efter ljudet av steg som kom närmare, men det enda han hörde var havets ekande, skvalpande ljud. I dunklet var Piras ögon vidöppna och mörka. Hennes långa hår låg mot halsen i svarta ormlika slingor och läpparna såg också svarta ut.

Framför dem var grottans mynning en skiva av månbelyst hav, så liten att han kunde täcka den med knytnäven; grottan var djupare än han hade trott. Han skymtade roddbåtens för. Han bad en bön att den inte skulle lossna, driva iväg och avslöja dem för Kråkorna.

Kylan sipprade in i kroppen på honom, han var tvungen att 10

bita ihop tänderna för att de skulle sluta skallra. Han märkte att Pira darrade okontrollerat bredvid honom.

Plötsligt stelnade hon till och grep honom i armen. ”Hörde du det där?” mimade hon. ”De klättrar ner mot oss!”

Han hörde det också. Småsten föll och fötter skrapade när Kråkkrigare tog sig nerför berget.

I samma ögonblick kände han att något mjukt och slemmigt nuddade vid hans ben. Han kvävde ett skrik och försökte fösa undan det, men nu var det på väg att slingra sig upp på hans bröst. Det var lent och utan ben men ända skrämmande starkt.

Han tänkte på jättelika ålar med tänder som aldrig släppte taget, inte ens om man skar huvudet av dem. Han drog sin kniv, men Pira tog tag i hans handled och skakade envist på huvudet. ”Bläckfisk”, viskade hon i hans öra.

Hylas kämpade för att hålla sig stilla medan djurets ormlika armar grep tag och sög sig uppför hans bröstkorg och upp på axeln. Han vände på huvudet och två utstående ögon stirrade in i hans. Bläckfisken verkade förstå att han inte var en sten, blev blek av skräck och ploppade ner i vattnet igen.

Småsten rasslade och skrapande steg kom närmare. Det lät som om krigarna klättrade hela vägen ut på udden.

Pira ryckte till och var nära att börja skrika. ”Det var något som stack mig!” viskade hon.

Hylas kände en brännande smärta på smalbenet och sedan på låret. Han högg förtvivlat med kniven under vattnet. Pira grimaserade och gjorde likadant.

Det sved till i handen och något sladdrigt gled iväg mellan fingrarna och brände som eld. Manet, tänkte han. ”Manet!” viskade Pira.

Vid grottans mynning föll små stenar ner med ett plaskande ljud.

11

”Hörde du det där?” ropade en mansröst, skrämmande högt.

Av ljudet att döma stod han vid kanten av utsprånget. Om han la sig på knä och kikade under det … ”Och vad var det med det?” sa den andre hånfullt. ”Vad det än är så är det väldigt långt borta.”

Pira hade krupit ihop som en boll och kämpade frenetiskt för att bli av med maneterna utan att det hördes. Hylas skyddade henne med sin kropp medan han skrapade bort djuren med kniven. För sin inre syn såg han Kråkkrigarna sitta på huk ovanför dem. Han såg deras svarta läderrustning och bronsspjutens hårda glans. Han kunde nästan känna lukten av deras lökosande svett och den bittra stanken av askan, som de smorde in huden med …

Den här gången hörde han också plasket långt ute till havs. ”Där ser du!” ropade den förste krigaren. ”Hörde du det nu?” ”Det där är väl inget att fästa sig vid”, morrade den andre. ”Jag hörde något på närmare håll …”

Mer småsten regnade ner från utsprånget. ”Det finns något där nere”, sa den andre mannen. ”Och det är inte någon fisk.”

12

P

lasket hördes igen. Den här gången drog båda krigarna efter andan. ”Vad är det där?” ropade den andre.

Hylas hörde att Pira andades in med en väsning. Hon stirrade på rundeln av månbelyst hav bortom grottans mynning. Då såg han det också: en delfin som höjde sig i en båge över havet och sprutade ut glittrande strålar av ljus när den kom forsande mot dem på mångatan.

Närmare och närmare susade den. Med ett hugg i hjärtat såg Hylas på den blanka silverglänsande ryggen och ärren på nosen.

Han såg hur den svängde åt sidan framför dem och gjorde ett väldigt språng, brakade ner och skickade iväg en stor våg som dränkte udden där krigarna stod. När Silver än en gång välvde sig upp ur vattnet mötte hans stora mörka öga under ett hastigt hjärtslag Hylas blick. Tack, min vän, sa Hylas tyst till honom. Sedan var delfinen borta.

Vattnet gungade. Silver visade sig inte igen.

Havsvattnet regnade ner från kanten på utsprånget, och krigarna spottade och fräste. ”Det var det du hörde”, muttrade den 13

förste. ”En delfin! Nu går vi härifrån!” ”Hur skulle jag kunna veta det?” fräste den hånfulle som inte längre verkade så hånfull. ”Den gör i alla fall klokt i att inte komma tillbaka!”

Det lät som om de slogs. ”Bort med det där spjutet! Vet du inte att delfiner är heliga?” ”Okej, okej! Nu går vi. Vi är för nära träskmarkerna, och de där träskborna kommer och går som spöken …” Deras röster tonade bort när de traskade uppför backen. ”Tack, Silver”, mumlade Pira.

Hylas sa ingenting. Han längtade efter att delfinen skulle komma tillbaka; men något sa honom att Silver redan var långt borta, på väg ut till havs för att förena sig med sin flock.

Maneterna hade försvunnit lika snabbt som de hade kommit och lämnat efter sig svidande blåsor på Hylas axlar och bröstkorg.

Pira grimaserade och gned sig på armarna. ”Jag har ingen lust att klättra upp på den här udden längre”, muttrade hon. ”Inte jag heller. Vi måste ta oss tillbaka till båten och försöka längre bort vid kusten.” Åt vilket håll? Öster om udden hade Kråkorna direkt uppsikt över kusten. ”Men om vi tar oss västerut”, sa Pira, ”hur ska vi då kunna undvika träskmarkerna?” ”Kaptenen sa att det finns ett vattendrag mellan dem och ­udden. Om vi kan hitta det, kan vi följa det inåt land …” ”Om”, sa hon.

Efter kylan inne i grottan var det en lättnad att komma ut i den varma höstnatten. Månljuset var så starkt att de måste kisa, men en vit dimbank hade smugit sig in och dolde kusten.

14

När de hade släpat fram båten under utsprånget, tog Pira årorna och Hylas stannade kvar i vattnet och simmade med ena handen på fören. För att kunna hitta bäcken tänkte han försöka ett trick som han hade lärt sig av Periphas, den före detta slaven, som han hade blivit vän med sedan de hade rymt från Thalakrea. ”Sötvatten känns kallare än havsvatten”, förklarade han för Pira. ”Om jag har tur kan jag hitta bäcken med känseln.”

Han hoppades också trots allt att Silver skulle komma tillbaka.

När de gav sig iväg satt Pira vid årorna och han simmande med ena handen, medan han förde båten så nära klipporna som han vågade. Men han såg ingen glänsande grå rygg och kände ingen mjuk delfinnos som smekte honom i sidan. Det var bara ett stim med små silverblanka fiskar som höll honom sällskap och flimrande svärmade runt hans ben. Silver skulle inte komma tillbaka.

Det kände han på sig.

Han började tappa modet. Vad gör vi egentligen här, tänkte han bittert. Kråkorna har dolken. Vi vet inte ens var den finns.

Och Issi kanske är död sedan länge.

Under de två år som hon hade varit försvunnen hade han försökt låta bli att tänka på henne, det gjorde för ont; men nu när han var tillbaka hade han svårare att värja sig mot minnena. Hon trängde sig hela tiden in i hans tankar: hans bråkiga, stridslystna, irriterande lillasyster …

Pira började plötsligt darra där hon satt i båten. ”Det är något som inte står rätt till”, viskade hon, Nu kände Hylas det också. Det var inte den skärande huvudvärken, illamåendet och ljusblixtarna som brukade komma före en vision; det var skräck som likt en hand kramade hans hjärta.

Ecko flög ner och satte sig på Piras axel, och hon höjde ena handen och rörde vid falkens fot. Ecko hade sjunkit ihop med huvudet mellan skuldrorna. Pira rynkade pannan.

15

”Vad är det för fel på henne?” viskade Hylas. ”Jag vet inte”, sa Pira tyst. ”Det känns som om – som om hon är rädd.” ”Ecko? Hon är inte rädd för någonting! Utom myror.” ”Jag vet. Men jag är också rädd.”

Plötsligt flydde fiskarna runt Hylas i en tyst, silverblank explosion, och ett kort ögonblick var det något som skar tvärsöver månen. Det rörde sig så snabbt att han inte kunde se om det var en fågel eller ett moln, men det var stort, och när ljuset hastigt dog bort, rusade skräcken genom honom som en mörk vind.

Det där på himlen var försvunnet lika snabbt som det hade kommit, och åter lyste månen klart. Varken Hylas eller Pira sa något. De ville inte uttala sina misstankar högt, men båda tänkte på De Vredgade: de hemska varelserna av luft och mörker som dyrkades av Kråkorna.

När de fortsatte framåt kände Hylas att vattnet med ens blev kallare. ”Jag tror att vi har hittat bäcken”, mumlade han. ”Det kan inte stämma!” viskade Pira. ”Vi är ju i träsket!”

Genom flyktiga dimslöjor såg de bäcken som ett band av silver, omgiven av manshög vass med torra bruna vippor som gav ifrån sig en fuktig lukt av förruttnelse. Här och där dök en lågväxt videbuske upp i dimman, eller en hög poppel som stod på vakt. En av popplarna hade dött och fallit tvärsöver bäckens mynning. På de skelettvita grenarna satt tre skarvar med huvudena under vingarna. ”Vi kan inte ta oss in där”, sa Pira. Till och med syrsornas envisa sång och grodornas låga eep-eep lät avskräckande.

Framför dem rörde sig vassen – och Amok dök upp med en stor sprattlande fisk i munnen. Hon kastade en nonchalant blick på Hylas och Pira och hoppade sedan upp på den döda trädstammen. Hon väckte skarvarna som flög iväg i dimman, sedan sträckte hon ut sig i hela sin längd med bakbenen dinglande på 16

varsin sida av stammen. Hon tog ett stadigt grepp om fisken mellan framtassarna och började högljutt mumsa den i sig.

Hylas andades ut. ”Hon verkar inte alltför orolig.” ”Så klart inte”, fräste Pira, ”hon är ju ett lejon!”

Hylas hävde sig upp i båten och vred ur sitt långa ljusa hår. ”Men jag tror att vi måste ta risken. Kaptenen sa faktiskt att träskfolket är utstötta, precis som jag …” ”Och hur ska du få en chans att berätta för dem vem du är?” frågade Pira. ”Kaptenen sa också att de skjuter på fläcken!” ”Pira, vi kan inte vända om, och så vitt vi vet sträcker sig det här träsklandet längs hela kusten! Har du något bättre förslag?”

De hade bundit fast båten vid skelett-trädet, men de tyckte att det var svårt att följa bäcken, eftersom vassen inte ville släppa fram dem. Den var tät och tuvig, utom där den utan förvarning öppnade sig mot förrädiska, sugande dypölar.

Det gick bättre för Amok, som nu hade ätit klart. Hennes stora tassar hindrade henne från att sjunka ner, men hon höll sig tätt intill Hylas och tittade då och då upp på honom med stora ögon som speglade månens silver: Är du säker på det här? ”Såg du?” viskade Pira plötsligt. ”Vad då? Var?” ”Jag såg ljus, men de slocknade … Där borta!”

Ett svagt blått skimmer på andra sidan bäcken. Hylas hann knappt se det förrän det slocknade. ”Vi går tillbaka”, sa Pira bredvid honom. ”Och vart ska vi gå? Om vi bara kan följa den här bäcken, måste den leda oss ut ur träsket …” ”Om vi kommer så långt. Om träskfolket inte … ” Hon ropade 17

till och grep tag i honom.

Kråkhjälmen hade spikats upp på ett fiskespjut som var nedstucket i vassen. Pira hade nästan snubblat över det. Det enda spåret efter hjälmens förre ägare var en lång, svart krigarfläta som satt slarvigt fastknuten överst på spjutet. Från andra änden dinglade en stor bit av en blodig skalp. ”Kan vi gå tillbaka nu då?” muttrade Pira ”Man behöver inte höra till träskfolket för att fatta att det här betyder Håll Er Undan!” ”Men det är riktat till Kråkorna, inte till oss …” ”Och är du alldeles säker på det?”

Efter en kort, intensiv diskussion, som Pira vann, började de gå tillbaka mot skelett-trädet; men när de vita grenarna dök upp i dimman, stannade Hylas. ”Vi kan inte gå tillbaka”, sa han med förändrad röst. ”Båten är borta.”

Pira stirrade oförstående på honom. ”Men du förtöjde den, det såg jag.”

Han fuktade läpparna. ”Träskfolket är utstötta, Pira. Vi lär inte få se dem om de inte vill.”

Nu hade de inget val, de var tvungna att följa bäcken inåt land.

De hade inte gått långt när den smalnade och blev till en liten rännil, nästan kvävd av videbuskar. Hylas kände att han var iakttagen. ”Håll dig nära mig”, mumlade han. ”De finns runtomkring oss, jag känner det.”

Han höjde rösten och ropade dämpat: ”Jag är också utstött.

Jag kommer från Lykasberget i Lykonien, men min mor kom från Messenien och hörde till träskfolket. Som ni.”

Inget svar. En svag nattbris fick vassen att röra sig, och de torra bruna vipporna rasslade. Grodorna och gräshopporna hade tystnat. ”Jag letar efter min syster”, fortsatte Hylas. ”Hon försvann för två somrar sedan när Kråkorna anföll vårt läger. Hon heter Issi.

18

Jag tror att det betyder ’groda’ på ert språk.”

De ryckte till när Amok plötsligt dök upp i mörkret. Hon hade glittrande fiskfjäll på nosen och i hakskägget. Hon gned sitt våta huvud mot Hylas lår och stirrade in i dimman.

Pira tog honom i handleden. Hennes mörka ögon var stora i det bleka, smala ansiktet. ”Ropa inte igen. De verkar inte tycka om det.”

Amok höjde huvudet och vädrade i luften. Svansen var spänd; hon hade fått vittring på något uppströms.

I samma ögonblick blixtrade det bakom Hylas ögon och det kändes som om ett brännhett finger stack honom i tinningen.

Han vek sig dubbel och tog sig om huvudet. ”Hylas!” viskade Pira. ”Är det en vision?”

Han försökte svara, men fick inte fram ett ord. Allt omkring honom blev plötsligt tydligare och klarare. Han såg den vattensjuka gröna lukten stiga upp från vassen. Han hörde hur en grodas små klibbiga fötter sög sig fast när den klättrade uppför en stängel.

Och mitt i vattendraget, där Pira bara såg växter, såg han en vatten­ ande stiga fram.

Först var hon en gestalt av dimma och månsken, men när hon kom högre upp smälte pärlemorglänsande skärvor av ljus samman tills hon var lika tydlig som vasstråna runtomkring. Det gröna håret vajade som sjögräs, och de kalla vita ögonen gled förbi Pira, dröjde kort på Amok – och borrade sig in i Hylas blick.

Med ett leende som snarare var en blek dyster grimas, räckte hon fram den ena långa drypande armen mot honom och höll ut handen. I den satt en liten trädgroda, svart och blank i månskenet.

Med den andra handen pekade hon uppströms.

Hylas blick vandrade från den lilla svarta grodan till den ljusa simhuden mellan de smala fingrarna – och blixtsnabbt insåg han vad andevarelsen menade. Groda. Issi. I träsket.

19

Han glömde hotet från träskfolket. ”Hon är där inne!” ropade han och rusade in i vassen. ”Issi är i träsket!” ”Hylas, kom tillbaka!” ropade Pira.

Han brydde sig inte om henne utan plaskade uppströms med Amok i hälarna.

Något grep tag i hans fotled och ryckte upp honom i luften, han hängde i ena benet och gungade över bäcken. Han var fångad i något slags nät.

Men nätet hade också fastnat i en av Amoks framtassar, och hon morrade och snärtade med sina dolkvassa klor så att det sega nätet slets sönder som om det hade varit spindelväv. Hylas föll ner i bäcken med ett plask.

Han kom upp och spottade sjögräs. Amok hade redan skuttat iväg in i vassen.

Pira kom förskräckt och ursinnig springande mot honom. ”Vad tänkte du på? Du kunde ha blivit dödad!”

Hylas klättrade upp på flodbanken och hackade i snaran runt smalbenet – han skämdes och sa ingenting. Snaran var gjord av fiskskinn: tunn men seg. Ovanför honom vajade det unga trädet, som hade böjts ner när fällan riggades. Det vajade nu med det sönderslitna nätet högst upp.

Vattenanden hade försvunnit. Grodor kväkte hånfullt. Vassen rasslade och lät som gälla skratt. Pira hade rätt. Om den där fällan hade varit laddad med ett spjut i stället för ett nät, skulle antingen han eller Amok varit död vid det här laget.

Och ljusen i träsket var tillbaka, en fladdrande blå ring runt dem – men fortfarande syntes ingen till.

Hylas hand sökte sig till hans wedjat, amuletten. ”Låt kniven sitta kvar i slidan”, sa han tyst till Pira. De ställde sig rygg mot rygg. ”Jag har inte dragit den”, svarade hon. Ingen idé. Knivar skulle bara göra allting värre.

20

”Jag kommer från bergen i Lykonien”, ropade Hylas till den fladdrande ringen av ljus. ”Men min mor hörde till träskfolket, som ni!”

Tystnad. Men ljusen började komma närmare.

Hylas höll upp händerna med handflatorna framåt i vänskap. ”Jag letar efter min syster. Hon heter Issi. Hon försvann när Kråkorna …”

Ljusen slocknade. Ett fiskespjut skar sig ner i dyn en hårsmån från Hylas fot. Han tvingade sig att stå stilla. Pira drog efter andan, men stod kvar.

Från vassen hördes en sträv, tjock röst. ”Vi hörde dig första gången. Främling.”

21

K

ampen om bronsdolken närmar sig sitt slut.

Hylas och Pira återvänder hem från Egypten, och jakten på dolken fortsätter. Hylas barndomsvän Telamon tänker göra allt för att Kråkorna ska ta makten och bli oövervinnerliga. Helt ensam måste Hylas förfölja sin gamle vän och numera värste fiende.

Ingen av dem tänker ge sig.

Hylas syster Issi är fortfarande försvunnen – kommer de någonsin att hitta henne?

Rebeller samlas för att slåss mot Kråkorna. Tecknen visar att ödets fullbordan är här. Hylas måste lyckas, eller förlora allt.

Krigarnas borg är femte, avslutande delen i serien Bronsdolken.

MICHELLE PAVER

BRONSDOLKEN

Författaren till Vargbröder är tillbaka! Ett sanslöst spännande äventyr som inte går att släppa! Följ med till bronsåldern och upplev Hylas hårda kamp för överlevnad.

MICHELLE PAVER

Äventyret börjar för 3 500 år sedan …

Av författaren till succéserien Vargbröder

del 5 ISBN 978-91-552-6038-5

9 789155 260385

KRIGARNAS BORG