9789198047080

Mattan och andra noveller Anna Gable 2014

h 1h

h2h

Mattan och andra noveller

Anna Gable Ambar fรถrlag h 3h

www.ambar.se Copyright © Anna Gable 2014 Första upplagan: 2014 Omslag: Anna Gable, fritt efter Viktor Vasnetsovs Samolet Tryck: Hombergs i Malmö via Publit ISBN: 978-91-980470-8-0

h4h

Förord Jag började samla noveller omkring mitten av 1990-talet. Några av dem blev publicerade i tidskriften Palantiren. Nu har jag åter tagit upp novellskrivandet och satt ihop en novellsamling med sagotema.

Alla noveller i samlingen hör ihop på ett eller annat sätt. Precis som romanen Ghosts, Drugs & Rock n’Roll har novellerna ett undertema; att inte titta snett på den som är annorlunda, kommer från ett annat land eller har en ovanlig begåvning.

Mattan och andra noveller kom först ut som e-bok under Steampunkfestivalen i Gävle 28-29 juni 2014. Nu är det även dags för den i pappersformat.

Tack till mina föräldrar som gav mig möjlighet att få odla min fantasi och som alltid har stöttat mig när jag velat skriva. Jag vill även tacka mina kollegor i gruppen Förenade förlag som har stöttat med betaläsning av flera av de här novellerna och speciellt Eva Holmquist för hennes resencion av e-boksutgåvan.

Trevlig läsning!

h 5h

h6h

I förtroende Fingrarna var utkylda av det kalla vattnet, trots gummihandskarna. Pelle sträckte på dem, böjde och sträckte igen. Han önskade att han kunde göra detsamma med sin kropp, men utrymmet tillät inte hans långa gestalt att räta ut sig. Nåja, det gjorde inte så mycket, arbetet var spännande, de var på väg att berätta nya rön om mänskligheten i historien. Han sprutade på med vattnet igen och plockade försiktigt undan lerklumparna med den andra handen. Och så plötsligt, här stack det fram något gulvitt! Mänskliga ben, det såg han direkt. Pelle hade arbetat som arkeolog länge, men han skulle aldrig sluta hänföras av spänningen när han hittat något nytt. Under hans händer i leran låg utan tvekan en människa, en fastklämd människa som dött en våldsam död mer än 300 år tidigare.

Arkeologen gick vant till väga, frilade mer och mer. Hade han inte varit skicklig hade han aldrig fått det här jobbet. Pelle gick så upp i sitt arbete att han inte märkte när ljudet från vattnet han sprutade upphörde och han började höra annat vatten, andra röster. Röster som skrek i förfäran …

Med ett ryck var Pelle tillbaka i verkligheten och slog huvudet i taket när han såg sig om. En bit bort arbetade Bengt-Åke helt oberörd. Han verkade inte ha märkt något. Hade det över huvud taget varit något att märka, eller hade han bara förlorat sig i tanken? Inbillat sig? Pelle drog med handen i nacken, högre kom han inte för hjälmen, men den hade tagit emot den värsta smällen nyss. Han sjönk fundersam ned på huk igen och tog av sig gummihandsken. Den bara handen fick glida över benet på skelettet igen medan han slappnade av och funderade. Tidigare,

h 7h

tänkte han, innan döden, vad hände då min vän? Vem var du?

Var kom du ifrån, hur hamnade du här? *** Lycka, obegränsad lycka, genomströmmade honom. Kyrkklockorna ringde och när han såg upp var det med en annan mans ögon. Han mötte en förtjusande flickas blick. Hon bar en svart klänning med vit spetskrage. Det lilla byltet hon höll i famnen var deras son Andreas. Bara för någon minut sedan hade han blivit döpt till Andreas. Hon hette Katarina. Det var inte många som hade en sån tur som han. Han hade fått den han älskade och det var inte alla förunnat, de hade en gård, hennes fädernegård, och nu en frisk och fin liten. Hon var lärd, kunde skriva och sköta gården. Det var tur att hon var så redig nu när han skulle ut i kriget. En skugga drog genom hans lycka, men snart var den borta igen. Kriget skulle nog inte vara så länge till, snart skulle han komma hem till de sina på nytt. Den första utskrivningen gällde förresten bara ett par månader, inte ens en hel säsong. Han skulle vara hos dem igen före jul.

– Vad tänker du på? frågade hon.

– På dig, fast lite på kriget också.

– Inte i dag Johan, inte i dag, viskade hon. – Vi ska ju ha gäster och dopkalas och allt.

Han nickade och log mot henne.

Lyckan hade kommit sent för honom, han var redan trettiofem år, men de skulle inte fira mindre för det. Han hade fått kämpa för sin Katarina. Grannens Jörgen hade också varit ivrig efter henne, men Jörgen hade förbrutit sig i sin iver att ge henne rikedomar och satt nu på fästning för att avtjänade sitt straff.

Johan tyckte synd om honom, det hade inte behövt gå så långt.

Katarina hade sagt att hon skulle ha valt som hon gjort ändå, men Johan förstod att innan Jörgens misstag hade hennes val inte varit enkelt. Han sände en tacksam tanke till Gud. – Nu blev du sådär tankfull igen, sade hon ömt. – Se, här kommer ju Olof med vagnen!

Om hela bygden var bjudna på dopet var det dock inte alla

h8h

som gick. Ensam i sin stuga väntade Margareta. Hon väntade på den rätta tiden, på mörkret. Det var juli månad, hon skulle få vänta flera timmar än, men hon hade tid, allt var förberett och just i kväll skulle Johan vara upptagen av annat, han skulle inget märka. I kväll skulle det ske. Hon visste att hon riskerade sitt eget liv, men det betydde inget, hon gjorde det för sin son.

Hennes Jörgen som inte hade fått den kvinna han åtrådde, den kvinna han med rätta borde ha fått. De hade varit bortlovade till varandra redan som barn, innan Margareta blev änka och hennes mor brändes på bål som häxa. Det hade förändrat allt.

Katarinas far hade brutit löftet och sagt att hon skulle giftas bort med en redig karl. När sedan Jörgen menat väl och kommit hem med timmer till den nya båten hade han försuttit sin chans. Timret var taget från kungens ägor. Men Jörgen hade ju bara menat väl! Han var en fin pojke.

Sakta sänkte sig skymningen. Lyssnade Margareta noga skulle hon kunna höra stojet från festen på den stora gården.

Hon lade mer ved på elden så att innehållet som hon förberett i grytan började koka. Hon slog i böckerna, gamla och tummade, bruna i kanterna. Visst fanns det läkedom i dem, men också ond bråd död.

– Är du säker på att du inte vill följa? Johan höll om sin Katarina.

– Ja, jag behövs här, mor är inte så ung längre. Jag får ju snart se dig igen!

– Men om…

– Inga men, aldrig några men när man drar ut i krig. Du kommer tillbaka till mig snart, eller hur?

– Vill du inte ens följa till staden?

Han undvek den svåra frågan.

– Nej min vän, men jag ska säga dig, jag följer till de stora ängarna och så går jag genom skogen och ser till svinen på betet på vägen tillbaka, då blir det både nytta och nöje.

Han log. Det gjorde han ofta mot henne, hon var en makalös kvinna. Så duktig och fin på alla vis. Hon kunde driva gården bättre än han kunde själv. När han kom hem skulle det finnas gott om vinterförråd och feta djur i ladugården. När han h 9h

kom hem, kom hem, kom hem … orden ekade i hans huvud.

– Då ger vi oss av då, sade han hurtfriskt, ovillig att visa oron.

Olof hade spänt för bästa vagnen och tagit deras yngsta och finaste häst från ängen. De skulle till staden. Ändå visste Johan att där var vagnen bara en klumpig bondfora och hästen en grov kamp, men vad gjorde det? Kanske var det lika så bra att Katarina inte följde, kanske var det bra om hon fick ha sin stolthet och tro att han åkte in genom porten som en greve!

Det var svårt att ta farväl och till sist var det den unga ivriga hästen som skilde dem åt genom att börja dra framåt igen. Johan vinkade, Katarina vinkade, han vinkade igen och så höll de på.

Kistan hon packat åt honom skumpade bak i vagnen. Den var kärleksfullt lastad med bröd för de första dagarna, med lappar, nål och tråd till kläderna och med läst och läder att laga skorna med. Där fanns också några kopparslantar i en skinnpåse, tills första lönen kom, en tunna öl, med tappkranen speciellt packad för sig så att den inte skulle läcka och en hel fårfiol. Det var extraproviant som skulle vara bra att ha senare, som omväxling till all salt fisk. Han tog av sig hatten och svängde med den, den skulle hon se en stund till.

Det var morgon när de for in i staden, ett liv och ett kiv. Solen strålade och den bråkiga staden verkade rent vacker. Det var lördag, dagen före ledig dag, förväntan. Söndagen skulle bli något alldeles extra just den här veckan.

– Vänd du Olof, sade Johan, – så är du hemma till kvällen igen och slipper en övernattning till. Den här hästen är stark, han drar dig hem före mörkret.

Olof såg tveksam ut.

– Jo, åk, jag vet att du är rädd för mörkret, men du hinner gott och väl. Hälsa Katarina från mig att både du och hästen ska vila på måndag, det är ni värda.

Så skildes de. Drängen for iväg och Johan såg stolt att så här i utkanten av staden var det i alla fall några som såg efter den starka hästen. Han lyfte sin kista till axeln. Den var inte stor, mer fick man inte ha med sig. Han var glad att han var utskriven h 10 h

som sjöman, sjön var något han förstod sig på.

Det stora skeppet knarrade där hon låg. Johan önskade att han hade haft en rya att ligga på, men det hade kanske blivit för varmt så här på sommaren. Han skulle skaffa en senare, när det blev kallt. Snart nog skulle han i alla fall vara van att sova på de hårda plankorna på däcket. Han hade redan träffat några av dem han skulle dela utrymmet mellan kanonerna med, några var från trakten, de samtalade snart om sådd och skörd. En var ända från Åland. Det var bra att det fanns fler i hans närhet som var vana vid sjön.

– Vi får se om vi får varpa henne hela vägen, eller om det blir någon vind i seglen, funderade ålänningen.

– Ta det lugnt, du får nog segla tids nog, skrockade en senig liten karl.

Han berättade att han hade varit ute i krig förr och var av den sorten som verkade gilla att skrämma nykomlingar med hårresande historier. Det skulle komma fler av det erfarna folket i morgon, många låg inhysta hos borgarna i staden. I morgon … Vad hade morgondagen i beredskap, och dagen efter den? När skulle de komma fram till kriget? Johan hade svårt att föreställa sig något bortom morgondagen, trots den lilla mannens berättelser, det låg som en dimma över framtiden. Det enda han kunde tänka på var vintern, när han skulle få åka hem till Katarina igen. Om kriget gick väl kanske han skulle slippa någon utskrivning året därpå, de kanske valde någon annan då, för det var gott om sjökunnigt folk uppåt kusten. Han rullade ihop sig vid den stora kanonen. Här skulle han bo, med de andra männen och de andra kanonerna. Tankarna gick vidare och han undrade hur det skulle smälla när de sköt med dem alla.

I boningen i skogen kokade Margareta åter i grytan, men den här gången var det en kärleksdryck. Den skulle hon ge Katarina, men givetvis skulle hon inte tala om vad det var. Jörgen skulle komma från fängelset snart och då skulle Johan vara borta.

Margareta trodde inte att han skulle komma tillbaka. Den brygd hon gjort i slutet av juli var otursbrygden och under festandet h 11 h

på gården hade hon smugit in och hällt den i gårdens ölförråd, lagom långt in för att det skulle vara ur den tunnan de tappade hans färdkost till kriget. Om det kom otur över resten av gården skulle hon kunna häva den på annat vis, senare, när Katarina hade glömt Johan och lagt ögonen på Jörgen. Det bubblade hemtrevligt i grytan, kärleksdryck var en trevlig brygd, inget svart os, ingen unken stank, bara goda dofter och mjölkvita bubblor. Hon bläddrade i örtboken. Tänk om hennes mor ändå hade lärt henne mer av sin konst, vad skulle hon inte kunnat göra då? Men det var kanske bäst att akta sig, familjen hade ögonen på sig. Det fick inte bli för många brygder eller konstiga händelser i bygden. Det var häxjaktens år. De förstod inte, de som jagade. För dem skulle hon aldrig få chansen att förklara.

Det mesta var medicin och det andra … det var bara för sonens skull. För att ge honom en chans till ett bättre liv. Jörgen skulle inte heller förstå, det var bäst att hålla boken gömd när han kom hem igen. Jörgen var redan förtjust i Katarina, honom behövde hon inte uppmuntra.

Johan sjönk ned på lavettens bakkant och torkade sig i ansiktet.

Han hade rott hela morgonen när de börjat varpa det stora skeppet ut ur hamnen. Nu hade han frivakt och skulle befinna sig under däck. Hans kamrater såg också svettiga ut, några sträckte ut sig på de ljusa ekplanken. Det var synd att deras slit inte hade givit resultat än, det hade varit skoj att få vara på väderdäck när skeppet satte segel och kom iväg. De fruar och barn som var med på första delen av jungfrufärden fick vara där uppe, men frivakten var beordrad ner, de skulle nog få segla i sinom tid, hade befälet sagt.

– Spelar du, Andersson? frågade den senige från gårdagen.

Han höll fram en tunna med ett inristat kvarnspel.

– Tja varför inte, men jag har bara några kopparslantar.

– Det ordnar sig.

De ställde ner tunnan mellan sig. Eftersom de spelade på den andres tunna tog Johan fram sin egen och bjöd på ett första smak av ölet. Det kändes friskt med den porlande drycken efter rodden. Den andre drog ärmen genom skägget för att torka bort det som runnit bredvid. h 12 h

– Det var ett bra öl, sade han uppskattande.

De spelade och Johan vann. Tjugo och ett halvt öre stoppade han i sin ficka, kopparslantar som klingade trevligt mot varandra.

– Nu seglar hon, utbrast den andre förnöjt när det plötsligt började luta på däck. – Men det är inte mycket till vind, knappt så det krusar sig på ytan, lade han till när han tittat ut genom kanonporten. – Vänta tills vi får storm, så får vi se vad skutan duger till!

För Johan var det ingalunda något nytt att vara på sjön, han hade ju fiskeriet, men rörelserna i det stora skeppet var ovana.

Han tittade bortåt i halvdunklet, såg däcket som böjde sig och stormasten där den passerade mitt genom skeppet, svagt lutad akteröver. Sen blundade han och försökte föreställa sig de stora seglen. Några av dem buktade i vinden nu, han hade hört ordergivningen och visste vilka segel som var satta. Det måste vara en ståtlig syn.

Så blev det liv och rörelse under däck, det skulle skjutas salut och då skulle han få sin fråga från gårdagen besvarad, hur kanonerna lät! Två dånande skrällar. Johan höll för öronen för säkerhets skull. Krutröken vällde tillbaka in genom de öppna kanonportarna och männen under däck hostade av den fräna lukten. Nå, det borde skrämma fienden med ett sånt oväsen!

– Nu går jag upp och ser på, sade Johans nya vän. – Ska du med?

– Nej, jag stannar här, det är ju inte tillåtet …

Johan ville inte bli osams med något befäl.

– Gör som du vill, svarade den andra och försvann.

Johan försökte kika ut genom kanonporten, men just då krängde det till våldsamt i skeppet. Vattenytan kom nästan i jämnhöjd med Johans ansikte och han flämtade till. Ovan vid stora skepp eller inte, men så skulle väl ingen farkost bete sig i svag vind? Krängningen upphörde och han hade just funderat på att trotsa order och följa vännen för att ta reda på vad det var frågan om när han hörde order rytas ut där uppe. Fötter sprang ovanför honom. Utan förvarning lade sig skeppet på sidan igen och den här gången rusade vattnet in genom de öppna kanonportarna! h 13 h

Johans första tanke var att dra tillbaka kanonen och få luckan stängd, men just som han släppte på surrningen rullade lavetten. Johan skrek, smärtan var ohygglig. Han förstod att benet var krossat under det tunga hjulet. Han skrek igen, men runt omkring honom hade panik brutit ut och hans rop på hjälp drunknade i oredan. Alla trängde på, ville upp, ville rädda sig själva. Johan drog och drog, men kom inte loss. Skeppet tog in mer vatten och han förstod att lavetten inte skulle rulla tillbaka av sig själv, att den inte skulle släppa honom fri. Sen förstod han också någonstans djupt inne i sig att de skulle sjunka, att detta var slutet på det stolta nya skeppet och att han var med om en katastrof utan dess like. Och att han var en del av katastrofen.

Johan började be.

*** – Få se!

Bengt-Åkes röst kom långt bortifrån.

Pelle lyfte blicken och försökte fokusera på sin arbetskamrat. Mekaniskt stängde han av vattnet i sin slang.

– Han försökte stänga kanonporten, sade han och sedan mer osäkert – … tror jag. Han är klämd under lavetten.

– Stackars sate, mumlade Bengt-Åke. – Fy tusan vilket öde.

Titta på käken, han måste ha skrikit.

– Han bad … nog också … Jo… Lavettmannen.

Johan hade just fått ett nytt namn, långt efter döden.

– Förmodligen, han har då en del kläder kvar, vi får se vad de kan berätta sedan. Nu frilägger vi det som går på plats!

Kollegan var ivrig.

Pelle strök fundersamt en smutsig hand över ansiktet. Vad var det som hänt egentligen? Hade han fått svar på gåtan? Hur var det möjligt, han trodde ju inte på något efter döden. Alla dessa gissningar om händelseförloppet, alla förhör som hållits … Det var inget ovanligt med skeppet, alla skepp vid den här tiden var höga och ranka, hon var bara ovanligt stor. Och hon förde med sig en man som vilade under en häxas förbannelse.

En man som bjöd av häxans otursöl precis före katastrofen. h 14 h

Nej, ingen skulle tro honom om han berättade det här. Det Lavettmannen berättat för Pelle var bara för honom, inte för allmänheten. Kanske behövde han bara få ur sig sin historia för att äntligen få ro? Pelle tittade ned på Johans kvarlevor som nu kom fram igen efter århundraden av slam. Nej, han skrek inte längre med sin öppna käke, han log!

– Sätt på dig handskarna din slarver, han kanske hade tyfus, muttrade Bengt-Åke.

Nej, det hade han inte, tänkte Pelle och log tillbaka mot Lavettmannen.

Var blev det av hans fru och den lilla nydöpta Andreas? Var blev det av Jörgen och hans planerande mor? Kanske skulle man kunna finna dem i något arkiv? Nej. Pelle skulle inte rota, det var ett förtroende från Johan som han fått. Han skulle aldrig vara Johan Andersson mer, bara Lavettmannen, död vid 35 års ålder i en båtsmans kläder och med tjugo och ett halvt kopparmynt i fickan, funnen av arkeologer under utgrävningen av regalskeppet Vasa. © Anna Gable 1991–11–26/27

h 15 h

Tre män blir visa – I Staffans spår, är vi ute och går, tills mer sprit vi får!

Pojkarna skrålade och vinglade över gården. De hade före detta vita särkar. En hade ännu en bucklig pappersstrut på huvudet, en annan hade en stjärna. Alla hade kassar från systembolaget, men det syntes att innehållet i dem sjunkit till ett minimum. En av dem sparkade på en metallbehållare för grovsopor så att det ekade mellan husen.

Lucia Carrera Åkesson hade inte heller sovit den här natten, men av helt andra skäl än pojkarna där ute i kylan. Hennes make, som hon varit gift med i 42 år, hade avlidit just den här natten för nu tretton år sedan. Hon hade för vana att stanna uppe och hedra hans minne, även om det började kännas att hon egentligen var för gammal för nattliga vakor numera. Men han var värd det, han hade varit den som till sist fått henne att känna sig hemma i det fjärran nordliga landet dit hon en gång kommit som barn. Hennes far hade pratat så väl om Sverige, han hade varit där en tid och jobbat, hade fått ihop pengar, och sedan hämtat hela familjen. Hon var yngst. Hon borde haft lättast att lära sig det nya, men hon hade aldrig passat in. Inte ens nu passade hon in, tänkte hon. En ensam invandrarkvinna som varit vaken hela natten, klädd i den mantilj hon burit när hon gifte sig med sin svenska man. Staffans familj hade tittat underligt på henne och aldrig tagit henne till sig, men hans mun hade haft ett varmt leende och under alla år hade han sedan stått upp för henne och älskat henne. Vart hade kärleken tagit vägen efter honom? funderade hon och så fick hon en ingivelse.

Hon öppnade fönstret.

– Pojkar? ropade hon med sin åldriga, lätt skrapiga röst.

h 16 h

Två av dem stannade till, den tredje fortsatte att sparka på sopbehållaren.

– Käften käring! hojtade han utan att titta upp.

– Fryser ni? Vill ni ha kaffe och en bulle? sa hon utan att bry sig. – Eller te?

– Te? Är du inte riktig nånstans?? Har�ru ingen glögg? fl flii� nade han med struten.

– Fast jag fryser som fan, sa den tredje fundersamt, – och jag kan inte komma hem till farsan så här …

– Varmt kaffe sa jag, avgjorde hon med bestämd röst.

De pratade lågt sinsemellan, verkade inte helt ense, men till sist kom de med långsamma steg närmare hennes fönster.

– Porten till vänster, 1628 är koden, det står Åkesson på dörren, sa hon och stängde fönstret innan de hann svara.

Hon behövde en stund för att ta sig till hallen, det onda benet blev inte bättre av att hon suttit uppe hela natten. De bullrade i trapphuset, men hon fick upp dörren innan de hann börja ringa på klockan. Två par tunga vinterstövlar landade på hennes dörrmatta, tillsammans med ett par genomdränkta gymnastikskor som tillhört pojken som frusit mest.

– Häng strumporna på elementet, du ska få långa något torrt, sa hon. – Ni andra kan gå in i köket och sätta er. Lämna era kassar här, jag kommer inte att ta dem, men ni får låta bli dem inne hos mig.

Hon var inte rädd för tre pojkar. Erfarenheten sa henne att de oftast inte ens var hälften så berusade som de verkade, eftersom de överdrev inför både varandra och andra. Den här tiden på dygnet hade nog dessutom det mesta runnit av, eller ur, dem.

– Får jag låna muggen, sa killen med struten, som om han läst hennes tankar.

Hon nickade och visade badrummet innan hon haltade in i sovrummet där hon grävde fram Staffans tofflor som altjämnt stod på sin plats i garderoben. Han hade tyckt om att få i rejäla sockor, tofflorna skulle räcka till den unga frusna pojkens stora tonårsfötter. När hon kom ut i köket satt de redan runt bordet med sina sorgligt fläckiga linnen uppdragna runt knäna. Utan ett ord drog hon igång kaffebryggaren och började tina bullar i ugnen. h 17 h

– Så, då blir det snart fika, sa hon. – Vad heter ni?

– Melchior och Baltazar och … och … vafan hette han som jag skulle vara, va hörrni?

– Jag menar era riktiga namn, log hon.

Den som just pratat hette Micke, den frusne Oskar och han med struten var Sebastian.

– Namnet du sökte är Kaspar, sa hon. – Jag heter Lucia, och det är inget skämt ens i dag, jag är från Argentina, men jag har bott i Sverige i mer än 60 år nu.

– Vad är den där grejen du har på huvet? undrade Micke som verkade vara den som förde talan.

– Det är en spansk högtidsslöja som kallas mantilj. Jag hade den när jag gifte mig, och jag bär den en gång om året för att hedra min man.

Kaffet var färdigt och pojkarna högg in på bullarna som svultna vargar. Hon hade tinat många.

– Fan va schysst, sa han som hette Oskar. – Får man ta en till?

Hon höll fram fatet och log.

– Asså … jamenar, varför ...? Sebastian pekade på bullarna och kaffet utan att hitta orden.

– Ni såg ut att behöva det. Och grannarna behöver sin sömn.

– Men vi liksom … å festen … å så …

– Jo, jag förstod att ni varit på fest, men det gör inte folk till sämre människor. I mitt hemland älskar vi fester.

– Dom flesta gam… äldre blir ju rädda, typ.

– Är det det ni vill? Eller vill ni ha roligt? För det är väl inte kul att skrämmas?

De såg på varandra och även om de försökte dölja det såg hon hur förlägna de blev. Micke skramlade med sin kopp och hon fyllde på den medan hon väntade ut dem.

– Va jobbar din man med, så här tidigt? undrade Oskar i ett försök att byta ämne.

– Staffan jobbade med travhästar, men han dog för flera år sedan.

– Staffan stalledräng å Lucia, de e bara för mycke, Micke började flina. – Heter eran son Jesus också? h 18 h

Hon började själv skratta, men hennes skratt var äkta.

– Du … öööh … tant Lucia ..., det var Sebastian.

– Säg du, det duger bra.

– Jag kör hem varor åt morsan på moppen ibland. Tan… du kan väl säga till om jag ska hjälpa dig också? Jag bor i tolvan. … om du e ensam å så …

– Det var snällt.

Hon hade en shoppingvagn på hjul och klarade sig bra, men hon skulle ändå be pojken vid tillfälle, för hon insåg att han skulle tycka om att få göra det.

– Tja … det är ju jul … muttrade han och krafsade i håret under struten.

– Men man kan vara bussig mot varandra hela året, och ändå gå på fest och ha kul. Det är viktigt att ha roligt med sina vänner också. Jag har dansat mycket när jag var yngre.

– Du e inte som andra, andra skulle bara skrikit åt oss att va tysta, sa Micke.

– Hade det varit roligt?

De såg på varandra igen.

– Lite, eller hur? trugade hon.

Plötsligt började de alla skratta och nu skrattade de tillsammans.

– Fan … julspelet … sa Sebastian när skrattet lagt sig.

Hans tog av sig den trasiga struten och stirrade trött på den.

– Ska ni spela i skolan?

– Skulle. Så här kan vi ju inte komma … Oskars farsa blir galen.

Hon blev beslutsam. Som hon misstänkt var det gott gry i killarna, de behövde bara få tänka själva, så skulle de bli klokare.

– Jag har tvättmaskin. Ge mig linnena så ska jag tvätta och torka dem.

– Men … klockan är bara halv sex, grannarna … Oskar tvekade med linnet halvvägs över huvudet.

– Jag struntar i grannarna, det gjorde ju ni där ute på gården också. Nu fixar vi till det här tillsammans, eller hur?

– Du e verkligen inte som andra, du e som en sån där julängel på film, sa Oskar.

– Det var det finaste någon har sagt till mig på flera år, vet h 19 h

du det? Ni kanske är de tre vise männen trots allt. I alla fall lika mycket som jag är en ängel.

– Förlåt om jag sa käring, sa Micke och gav henne sitt linne.

– Kaspar, det ska jag komma ihåg.

– Ursäkten är godtagen, log hon. ©Anna Gable 2013

h 20 h

Historiens vingslag – Vad är det som guppar där?

Katarinas pappa pekade ut över det glittrande vattnet.

Flickorna avbröt leken. Katarinas pappa brukade ofta hitta på roliga saker att göra vid stranden och sa han något var det värt att lyssna. I dag verkade han dock inte ha hittat på något själv, utan stod och spanade ut från bryggan.

– Det är flaskpost! ropade han medan Lisa, Cecilia och Katarina skyndade ut på spången.

Katarinas mamma höjde tidningen med korsordet så att hon kunde skugga ögonen.

– Ja, det är det minsann, konstaterade hon.

Nu såg flickorna också. Det var en liten flaska med en kork i änden och inuti skymtade något vitt.

– Ropa på era syskon, sa Katarinas pappa till Cecilia och Lisa.

Om man inte stod längst ut på bryggan, utan en bit in på spången så kunde man se över till kusinernas brygga på ett ställe där vassen var låg. Nu vidtog en snabb konversation. Lisas och Cecilias hela familjer kom strax gående den korta vägen förbi öbornas båtplats. Under tiden hade den lilla flaskan stadigt guppat närmare och nu var den så nära stranden att det gick att vada ut och hämta den. Sju ivriga huvuden lutades över den. Det låg tre brev i flaskan. Brev som såg gamla och hemlighetsfulla ut. Längs den ena kanten var de brända och på ett ställe hade bläcket suddats ut så att det inte syntes vad det hade stått. Anna-Karin som var äldst läste upp texten, så att de andra kunde höra.

h 21 h

”Treällingen, 8 maj 1765, Vid en hemsk storm för lång tid sedan förliste briggen Draken på hvilken jag var styrman. Efter att ha drifvit på en vrakspillra flöt jag i land på denna holme, som jag kallat för Treällingen. Innan jag utandas min …”

Hon tystnade och såg på de båda andra breven.

– Det här ser ut som fortsättningen, sa hon och läste vidare: ”… sista suck, vill jag berätta om den skatt vi rövade från skeppet Tre Liljor, hvilken vi sänkte utanför danska kusten. … Vid ett strandhugg på ön …”

– Här ser jag inte vad det står, det är alldeles smetigt, sa AnnaKarin och pekade i brevet.

– Oj, sa Lisas mamma, – var de pirater?

Anna-Karin fortsatte: ” … grävde jag, kapten Blåfot och styrman Flink ner skatten.

Kartan där skatten är utsatt delades mellan oss. Min del finns på baksidan av detta brev. Styrman Flink har försökt simma rakt in mot norra fastlandet medan kapten Blåfot gifvit sig iväg mot Gyllen Hällen. Det är min sista önskan …”

– Sen är det inte mer.

– Gyllene Hällen, sa Cecilias pappa, – kan det vara Gullhäll?

– Vänta, sa Lisa, – det var väl ett brev till?

Katarina gav det sista brevet till Anna-Karin som fortsatte läsa: ”Jag har träffat Kapten Blåfot, som berättade att han bott i en klipphäll vid en vassvik öster om Gyllene Hällen. Landstig vid pilträdet och gå 11 steg åt öster till en liten enbuske. Följ klippväggen norrut. Jag förmodar att Blåfot gömt sin karta där. Styrman Flink” – Jag undrar om de blev osams om något, eftersom de inte satte

h 22 h

ihop kartorna och hämtade skatten? funderade Cecilia.

– Men vi kan ju leta efter den, föreslog Katarina. – Visst kan vi väl det?

– Hur många är vi då? undrade hennes pappa, – ska vi till Gullhäll måste vi åka båt. Hur många är vi?

Katarinas familj bestod av henne själv och hennes föräldrar.

Lisa hade en lillebror och en storasyster och sina båda föräldrar och Cecilias familj var också fem, fast hon hade enbart systrar.

– Vi behöver nog tre båtar, konstaterade Katarinas pappa.

– Vi kan låna morfars, sa Lisas mamma. – Så kan familjen Volt ta den vi deläger.

Mammorna i familjerna Volt och Dunge var syskon, så alla deras sex barn var kusiner. Katarinas familj var inte släkt med dem men hon hade lekt med Lisa och Cecilia ända sedan de var små, så många fler barn fanns det inte i byn. Katarinas familj hade också en båt. Det blev ju så när de alla bodde nära vattnet. Alla båtarna var dock bara små roddbåtar med en lätt utombordsmotor, sådana som var lagom att meta ifrån, eller lägga ut nät över natten, men de skulle inte långt och vädret var strålande vackert, så det gjorde inte så mycket om båtarna bara var små och öppna. I barnens ögon blev de ändå till stora piratskepp med svällande segel. De kunde riktigt se hur Kapten Blåfot stod där vid relingen och spanade efter byten. I gamla tider hade det nog inte varit badande barn och vattenskidåkare vid stranden, utan helt andra figurer som rörde sig. Visst fanns det fortfarande yrkesfolk på sjön, som fiskaren och de stora skeppen som då och då passerade vid horisonten på väg in mot Kalmarsand. Ibland hörde man också hur militären övade på andra sidan den stora fjärden, men det var ändå en helt annan slags skott än det kanonmuller som måste ha dånat över vattnet på Blåfots tid. Tänk så hemskt, han hade sänkt det där skeppet Tre Liljor, kanske med man och allt! Det kanske var rätt åt honom att hans egen brigg hade förlist så att han aldrig fick njuta av skatten. Ja skatten ja! Tänk om den låg kvar någonstans?

Lisas morfar hade inte så stark motor på sin båt och följden blev att Katarinas och Cecilias båtar kom fram först till det ställe vid pilträdet som styrman Flink hade beskrivit. När de h 23 h

började förtöja kom Lisas familj också ikapp och när alla väl kommit i land började de leta sig in över klipporna som glittrade så fint i solnedgången att platsen fått namnet Gullhäll. Frågan var förstås bara om det nu var samma ställe som de gamla breven hade beskrivit. Den Gyllene Hällen kunde ju vara den här platsen, men givetvis fanns det fler runda klippor som glimmade i solen. Det fanns ju pilträd även vid deras egna stränder, så det behövde ju inte heller betyda något. Men pilar kunde bli gamla, så det kunde ju faktiskt hända att det fanns kvar. Men ”en liten enbuske” hur stor hade den hunnit bli med åren, om den ens fanns kvar? Det hade dock även stått elva steg, så med hjälp av detta hittade de platsen där klippväggen började. Att följa den norrut innebar att man måste klättra upp i en skreva.

De hjälptes åt och stöttade varandra. Lisa som var lång nog att spela i basketlaget kunde till sist sträcka på sig nog mycket för att känna att det fanns en hålighet i skrevan.

– Här är det något! ropade hon upphetsat.

Strax hade hon fått tag i ytterligare två papper som hon tog med sig ner på marken. Den här gången fick hon läsa upp dem.

På det ena fanns det bara några få rader: ”… att skatten kommer i goda händer.

Båtsman Krok.”

– Det måste vara slutet på brevet som vi fick i flaskan, sa Cecilia.

– Ja, men vad konstigt att det fanns här, sa Katarina.

– Men det stod ju att de hade delat kartan, så då kanske det blev så, funderade Lisa. – Ska jag läsa det andra också?

– Ja, hoppas vi får veta mer av det, för än hjälper varken texten eller kartan oss närmare skatten, sa Katarina.

Lisa vecklade ut det andra brevet. Det var hopsatt med två röda sigill av lack.

– Oj, sa hon, det här är från Blåfot. ”Här är min del av kartan. Skatten är nergrävd på ön utanför Gyllene Hällen. Landstig där stranden saknar vass och följ sedan kartan.

Kapten Blåfot” h 24 h

– Ön utanför … funderade hon.

– Vänd på breven nu, så att vi får ihop kartan, uppmanade Cecilia.

Alla hjälptes åt att hålla de olika bitarna. Det var inte helt lätt, eftersom några av breven legat hårt rullade i flaskan, men med flera händer som hjälpte till att hålla så gick det bra, trots att alla var så ivriga.

Det fanns en kompassros utritad, en sådan som talar om åt vilket håll de olika väderstrecken finns. Klockan var nu ungefär tolv på dagen, så solen borde stå tämligen rakt i söder.

Strax utanför platsen med pilträdet där båtarna låg så fanns det en ö, och om allt fortfarande såg likadant ut som på Blåfots tid så måste det vara den som både breven och kartan pekade på. Platsen utan vass var utmärkt med ordet ”Hamnen” i stora bokstäver. På ön fanns det dock inte längre någon hamn, men med hjälp av kartan skulle de nog ändå kunna ta sig fram. De tre sjömännen hade noga märkt ut hur man skulle gå.

De fick bege sig ner till båtarna igen och strax stävade de alla långsamt fram mellan fastlandet och ön medan de sökte efter platsen utan vass. Nu spelade det ingen roll om någon båt inte var lika snabb, för motorerna puttrade bara långsamt framåt.

Katarinas pappa styrde den första båten och efter en stund pekade han.

– Där måste det vara, se, där växer ingen vass!

Här måste det ha gått att komma i land även med ett större skepp en gång i tiden när piraterna hade grävt ner sin skatt. Under färden hade Katarina funderat på varför de grävde ner sina skatter och hennes pappa hade förklarat att piraternas hamnar var ökända nästen. Inte ens den mest fruktade sjöbusen skulle våga segla in till en pirathamn med ett skepp fullt av guld, då skulle de andra piraterna snart ha övermannat kaptenen och lagt beslag på bytet för egen del. Alltså grävde de ner sina skatter och hämtade sedan bytet när de behövde det. Han berättade så levande att Katarina riktigt såg alla piraterna framför sig. Någon hade en lapp för ögat, en annan hade en krok istället för sin hand medan en tredje gick på ett träben. Alla hade de pråliga kläder i sidan och sammet med glittrande blanka knappar. De h 25 h

svängde sina trekantiga hattar, några prydda med ståtliga fjädrar och det blänkte om spännena på deras skor eller stövlar. Alla var beväpnade med värjor och pistoler. Väder och vind hade format deras ansikten, gjort dem brunbrända av solen. Kvinnorna som väntade dem i hamnen hade vackra klänningar med vida kjolar som böljade när de gick. De svalkade sig med solfjädrar som de också viskade bakom till varandra. Deras hår var uppsatt och format till korkskruvslockar. Då och då sträckte de fram en elegant känga som fick piraterna att flockas. Katarina skulle gärna velat ha en sån där klänning, fast hon skulle ännu hellre vilja vara en pirat och få segla omkring på vattnet. Hon tyckte att gamla skepp var fantastiskt vackra och berättelser om stormar hade alltid fascinerat henne. Det var en svunnen tid. Ångbåtarna hade för alltid ersatt seglen, sedan kom ännu nyare maskiner. Piraternas tid var försvunnen. Eller var den verkligen det? Om det fortfarande guppade omkring flaskpost från den tiden och fanns kartor som klarat sig från väder och vind inne i hålrum i klippskrevor, då kanske det fortfarande kunde finnas en skatt att gräva upp också. För säkerhets skull hade de lastat spadar i båten.

När de kommit i land lade de ihop kartan igen. Nu tog Lisas storasyster Nenne över befälet, hon höll kartbiten som ledde från hamnen.

– Det står ”Byxträdet” och ”Benen” och så finns det en åtta, sa hon. – Åtta steg till ett träd som ser ut att ha ben alltså.

Hon jämförde kartan med marken och försökte avgöra pilens riktning.

– Jag tror det är häråt.

De andra följde efter medan hon stegade, och mycket riktigt kom de till ett träd där två olika stammar gick ihop till en högre upp.

– Jag behöver nästa del av kartan, bad hon och sträckte ut armen.

Stärkt av framgången med ”byxträdet” fortsatte hon att läsa anvisningarna. Piraterna hade märkt ut platser som ”eldstaden”, ”stubben”, ”tvilling-granen”, ”hackspettstubben”, ”stigen” och ”paraplygranen”. När de kom till ”björken” fanns h 26 h

det inte längre några landmärken, nu skulle de bli tvungna att stega noga, och ta lika långa kliv som piraterna hade gjort. Först var det tjugo steg åt ett håll och därefter 16 åt ett annat. Flera fick hjälpas åt och stega, även de vuxna som kunde tänkas ta lika långa kliv som piraterna en gång gjort. Det stod också att om de gick för långt skulle de komma till något som kallades ”älgkronan”. Tack och lov hade det i alla fall inte brunnit i den här delen av det gamla pappret, för då hade det blivit ännu svårare. Till sist var alla i alla fall överens om att de borde vara på ungefär rätt ställe, det som var utmärkt med ett X på kartan.

– Vi får prova att gräva, sa Nenne, – är det fel får vi stega igen.

Spadarna från båten var med och nu började ett ivrigt grävande. Det visade sig att de hade gått precis lagom långa kliv, för snart slog spadarna emot något hårt. Grävandet blev betydligt försiktigare, och nu krafsade de med händerna istället.

Locket på en skattkista hade blivit synligt och vartefter kom mer och mer av kistan fram. Den var inte så stor, men den var tung, så om de bara kunde få upp den ur marken var det nästan säkert så att skatten låg kvar i den. Med gemensamma krafter lyfte de upp kistan ur hålet och bar den en liten bit till en plats där det gick att sätta sig kring den. Kistan var inte låst, så piraterna måste ha litat på sin förmåga att hålla kartan och platsen hemlig. Nenne som hade läst upp alla vägbeskrivningarna fick äran att öppna den. I kistan fanns det inte bara guldmynt, utan också en hel del kopparmynt.

– Vi delar väl mellan alla? undrade Lisa.

– Dela ni, vi vuxna behöver inte vara med, tyckte Katarinas pappa.

Han fick medhåll av de andra vuxna. Även om det var han som siktat flaskposten först, så var det barnen som gjort det stora arbetet med att pussla ihop breven och delarna av kartan. Även de två yngsta hade ju bidragit genom att hålla i de olika bitarna så att de hade fått ihop kartan borta vid den Gyllene Hällen, så det hade varit med de också. Nenne och Anna-Karin sorterade de olika mynten och började sedan dela ut dem mellan dem. Katarina såg hur hennes hög av piratpengar hela tiden växte framför henne. För tredje gången tänkte hon på hur det h 27 h

skulle ha varit om hon levt på Blåfots tid. Hade kaptenen någonsin kunnat tänka sig att sju barn en gång skulle sitta här i skuggan av träden och fördela hans byte mellan sig? Undrar vad han hade sagt då? Kanske hade han svurit en lång harang. Pirater hade nog ingen som sa åt dem att inte säga fula ord. Hon log vid tanken. Det kändes fortfarande lockande att få vara en pirat, men å andra sidan, då skulle hon ju inte ha fått vara med och gräva upp den här skatten. Nej, det kanske var så att det fanns fördelar och nackdelar med alla olika tidsåldrar. ***

h 28 h

Epilog – Vill du ha chiffonjén? frågade Katarinas pappa.

Han höll på att plocka ihop vad som skulle sparas när han sålde sommarhuset. Han kände att åren började ta ut sin rätt, att han inte orkade ha det kvar, i alla fall inte i samma fina skick som det alltid varit. Att låta det förfalla skulle inte vara kul, då var det bättre att sälja medan det ännu var fint.

Den stora chiffonjén hade stått i husets kärna, delat köket från vardagsrummet. Det var också på den som det alltid stått en lampa och lyst när Katarina hade börjat komma hem sent på kvällarna. Ja, hon ville gärna ha den. Det skulle bli en mycket bättre möbel att ha i arbetsrummet hemma än det moderna skrivbordet som var för stort för hennes nuvarande hem. När de burit in den och satt i de tömda lådorna började hon placera sina egna tillhörigheter i dem. Istället för föräldrarnas saker lade hon pennor och visitkort i lådorna. I mitten fanns det stora lönnfacket där hennes pappa hade förvarat sin filmkamera. Det var inte så svårt att se att facket fanns där, även om det alltid hade saknats en knopp att öppna luckan med. Däremot fanns det två smala fack att dra ut vid sidan om det stora, och dessa var betydligt bättre dolda. I det ena hade hennes pappa förvarat den svarta skrivboken där han skrev ner allt om sommarhuset, alla reparationer, träd som planterades eller märket på en målarfärg han använt. Hennes mamma skrev om blommor och buskar som planterats. Själv hade hon också skrivit några gånger, framför allt när hon först blivit gammal nog att vara ensam i huset. Det facket var tomt, hennes pappa hade tagit rätt på skrivboken. Men i det andra låg det något. Katarina tog upp det.

En del var brev som hon själv skrivit med den barnsliga handstilen av någon som just lärt sig skriva, men fem tjocka bitar hade pappans omisskännliga kraftfulla handstil. Några av

h 29 h

bitarna var brända i kanten, och när hon vände på dem fanns det delar av en karta på dem. Hon hade alltid kommit ihåg äventyret och givetvis med tiden förstått att Kapten Blåfot aldrig hade funnits. Det fina skrinet var numera fyllt av växelmynt från alla hennes resor, samt gamla svenska öresmynt, sådana som inte längre var giltiga som betalningsmedel. Men breven hade hon aldrig trott att hon skulle hitta igen, det var en positiv överraskning.

Hennes pappa skulle snart fira sin åttioårsdag och hon bestämde sig för att skriva ner berättelsen som en liten kort novell. Äventyret med den flygande mattan som hade ägt rum året efter skattjakten hade hon ju redan skrivit en fantasynovell om.

Hon log och hoppades att hennes pappa skulle bli glad över att få detta som present, även om flera av namnen i historien var ändrade och en del av upplevelsen givetvis var sådant som hon hittat på nu, långt efter det att hon själv var barn. Hon hade ju alltid älskat historia, hade läst det och jobbat med det. Och vem vet, kanske hade äventyret med de gamla piraterna bidragit till hennes historieintresse. Hon hade också alltid älskat att skriva, och pappans påhittade historier var säkert något som gått i arv.

Historien kunde verkligen upprepa sig! ©Anna Gable 2013–08–05

h 30 h

Mattan Eftersom vi inte var av någon magisk släkt hade vi ett helt vanligt hus, där man på sin höjd kunde få köksmattan att höja sig en bit från golvet så att man kunde nå det som fanns på den översta hyllan i skåpet utan att dra fram en stol. Som alla förstår var det inte så upphetsande när man visste att det fanns verkliga flygande mattor. Emellanåt kunde man till och med se en susa förbi högt över huset, närmare än så hade jag inte kommit. Men så en dag hände det fantastiska.

Jag stod på balkongen när en man med blå turban landade i vår trädgård med en alldeles äkta flygande matta! Det var något som inte stod rätt till med den, det kunde jag se. Annars hade han förresten aldrig landat hos oss. Felaktig eller inte, en äkta flygande matta får man faktiskt inte se varje dag! Jag rusade nedför trappan och ut i trädgården.

Mannen med den blå turbanen hade klivit av mattan och stod nu och strök den efter mönstret som var invävt i den. Jag harklade mig.

– Men se god dag, sade han, – jag är Radahajan av Pagol.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag råkade just ut för en nödlandning, men nu är allt som det ska och jag kan avlägsna mig igen.

– Det … mmm… God dag … det behövs inte, inte alls. Får jag se på mattan?

– Javisst, titta du pojk. Men vill du inte hellre prova den?

– Prova? Jaaa!

Jag kände mig samtidigt väldigt fånig. Hur gör man egentligen för att flyga med en matta? Jag måste fråga.

– Det är enkelt förklarade den vänliga Radahajan, – håll

h 31 h

handen helt nära mattan och styr genom att röra den.

Jag tog plats på mattan och höjde min ena hand. Inget hände.

– Åh, förlåt, den är vänsterstyrd. Den som knöt den var vänsterhänt. Det var väl därför jag fick den så billigt.

Jag provade med andra handen och nu lyfte verkligen mattan. Sen började den virvla runt i trädgården. Det var ett hisnande äventyr. I början hade jag svårt att inte kollidera med huset, fruktträden eller tvättlinan, men snart märkte jag att det skötte mattan helt själv. Ibland svängde den i sista minuten, som om den njöt av spänningen. Plötsligt märkte jag att jag nog hade utmanat ödet lite väl och provat en alltför djärv manöver. För att hålla mig kvar på mattan grep jag tar i fransarna.

Omedelbart ställde sig mattan på tvären och tippade av mig i jordgubbslandet.

– Åh, ropade Radahajan, – hur gick det? Den ... förlåt, den är så nyligen färdigknuten att den är yster ibland!

– Det gick bra, sade jag, kanske väl hurtigt men jag ville inte göra den vänliga mannen ledsen. – Hur gick det för mattan?

– Den tog några skutt och landade på er trädgårdsmöbel.

En matta klarar sig alltid.

Han visslade och mattan kom flygande och stannade på lagom påstigningshöjd för en vuxen, ungefär som en ganska låg säng.

– Nej, nu måste jag ge mig av igen, sade Radahajan.

– Tack så mycket för provturen! ropade jag när han svävade bort över muren mot grannen.

Det sista jag såg var mattan som tog ett ystert skutt över grannens päronträd innan den snabbt steg mot skyn. ©Anna Gable 1993 och 2011

h 32 h

Stjärna Den såg ut som en väg. En väg med en enda obruten linje som löpte längs mitten. Längre bort krökte den och försvann bakom en kulle. Längs sidorna av den fanns det en hel skog med skyltar, men ju längre bort hon tittade, desto glesare blev det mellan dem.

– Kan du se den? frågade rösten långt bort.

Hon viftade bort rösten och fortsatte fascinerat att se sig omkring. Något strök sig mot hennes ben och när hon tittade ner såg hon Mint, hennes vita hund. Men han hade ju gått bort för flera år sedan. Hur var det här möjligt?

– Camilla, kan du se den så nicka, sa rösten och nu lät den befallande.

Hon nickade och kände hur ett saligt leende spred sig över ansiktet samtidigt som tårarna över Mint föll nedför hennes kinder. Vad var detta för en märklig plats?

– Vänd dig om, sa rösten.

Hon vände sig och den fanns bakom henne också, ett asfaltgrått band med sin vita linje. Antalet skyltar var fler än någonsin, men nu såg hon bara de grå baksidorna. Hon ångrade plötsligt att hon inte hade läst på skyltarna när hon stod vänd åt andra hållet och var på väg att snurra runt igen när rösten åter kom med en befallning.

– Nu vill jag att du tar dig bakåt längs vägen.

Hon svävade upp någon centimeter, så som rösten sa åt henne att göra, och gled iväg nedför vägen. Mint hoppade vid hennes sida, blev mindre, blev valp och försvann åt sidan medan hon själv svävade fortare och fortare nedför vägen. Asfalten ersattes av en grusväg med en sträng grönt gräs i mitten. Skyl-

h 33 h

tarna med sina grå baksidor försvann och istället låg det leksaker strödda i vägrenen. Hon kände igen sin älskade leksakshäst.

Så blev det natt, eller i alla fall någon slags sömn. Hon drömde om sina föräldrar, så som de såg ut på bröllopsfotot hon hade i bokhyllan. Dag följde natt, men farten hade ökat nu och snart virvlade tiden förbi.

– Camilla, sa rösten, – Camilla, stanna, var är du?

Vad då var? Frågan var konstig, men hon tvingade sig i alla fall att bromsa och se sig omkring. Det fanns inte längre någon väg. Runt omkring henne bestod världen av sand. Solen brände så het att den direkt kändes rakt igenom kläderna. Den stod högt, det fanns nästan inte några skuggor alls i det sterila landskapet.

– Hur ser dina fötter ut? frågade rösten.

Hon försökte knuffa undan den. Den var besvärlig med sina underliga befallningar och frågor, men trots allt tittade hon ner.

Hovar!

Hade hennes fötter blivit hovar? Men så såg hon resten av hästen. Hon satt på en häst, en ljust grå häst med små hårda hovar som rastlöst flyttade sig på den sandiga marken. Hon lyfte blicken och såg sin ena fot. De var täckta av en mjuk skinnstövel. Kring hennes ben hängde dekorationer från hästens sadel och remtyg.

– Anjum, viskade hon till hästen.

Hon visste att det betydde stjärna och att det både anspelade på hästens snabbhet samt på det vita tecken som, vartefter stoet ljusnat med åren, blivit allt svårare att se i hennes panna.

– Vad säger du? frågade rösten. – Camilla, var är du?

Hon såg vattendropparna som glittrade i solen när de föll från hästens mule.

– Vid källan, sa hon långsamt.

Samtidigt som hon sa det kände hon sig förvånad över att hennes röst lät feminin. När hon var med Anjum var hon ju en man, en ung man som just passerat målbrottet. Hon förde handen till ansiktet, kände tyget som hindrade sanden från att tränga in i mun eller näsa och där under det glesa skägget som en ung man värdesätter som ett tecken på sin manlighet. Men h 34 h