9789189116993

fornminnen

vägar till midgård 1. Myter om det nordiska. Mellan romantik och politik Catharina Raudvere, Anders Andrén & Kristina Jennbert (red.)

2. Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual Kristina Jennbert, Anders Andrén & Catharina Raudvere (red.)

3. Kunskap och insikt i norrön tradition. Mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser Catharina Raudvere 4. Ordning mot kaos. Studier av nordisk förkristen kosmologi Anders Andrén, Kristina Jennbert & Catharina Raudvere (red.)

5. Minne och myt. Konsten att skapa det förflutna Åsa Berggren, Stefan Arvidsson & Ann-Mari Hållans (red.)

6. Hedendomen i historiens spegel. Bilder av det förkristna Norden Catharina Raudvere, Anders Andrén & Kristina Jennbert (red.)

7. Att se och tänka med ritual. Kontrakterande ritualer i de isländska släktsagorna Peter Habbe 8. Old Norse religion in long-term perspectives. Origins, changes and interactions Anders Andrén, Kristina Jennbert & Catharina Raudvere (eds) 9. Föreställd hedendom. Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia Gunnar Nordanskog 10. De odödliga. Förhistoriska individer i vetenskap och media Nina Nordström 11. Draksjukan. Mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries Stefan Arvidsson 12. En grundläggande handling. Byggnadsoffer och dagligt liv i medeltid Ann-Britt Falk 13. Med kärret som källa. Om begreppen offer och ritual inom arkeologin Åsa Berggren 14. Animals and Humans. Recurrent symbiosis in archaeology and Old Norse religion Kristina Jennbert 15. Fornminnen. Det förflutnas roll i det förkristna och kristna Mälardalen Ann-Mari Hållans Stenholm

vägar till midgård 15

Fornminnen Det förflutnas roll i det förkristna och kristna Mälardalen

Ann-Mari Hållans Stenholm

nordic academic press

Projektet ”Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv” är finansierat av Riksbankens Jubileumsfond

ISSN 1650-5905

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och Ann-Mari Hållans Stenholm 2012 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström, www.sbmolle.com Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Hög och kyrka, Gamla Uppsala. Foto: Leifh Stenholm Tryck: Livonia, Riga 2012 ISBN 978-91-89116-99-3

Innehåll Förord

7

1. Inledning

9

Syfte, metod och avgränsningar Teori och begrepp Avhandlingens frågor, struktur och disposition

2. Människa, minne och muntlighet Minne som diskurs Muntlighet som kontext Minne som teori

3. Människa, minne och historiebruk Återbruk – att minnas det förflutna Förfäders-, helgon- och herokult – att minnas de döda Renässanser – att minnas antiken Spolia – att bygga minnen

4. Minne i de isländska släktsagorna och Eddorna De norröna texterna som historisk källa Medeltida isländsk historieskrivning och historieuppfattning De isländska släktsagorna Eddadiktningen

5. Gården som minne och modell Gården som arkeologiskt källmaterial Gården som tänkt plats – begrepp, myt och föreställning Gården som gravplats – genealogi, arv och ägande Gården som boplats – gårdstyper, bebyggelsemönster och tradition Gården som centralplats – minne, makt och ritual

10 11 12

14 14 21 29

37 37 47 53 55

61 61 63 65 72

76 77 80 83 87 90

Gården som en kontext för att minnas – konklusion

92

6. Gårdsminnen – bruk och återbruk

94

Källmaterial och källkritik Urval, avgränsningar och insamling Systematisering och databasernas uppbyggnad och innehåll Källmaterialets sammansättning, karaktär och representativitet Arkeologiska rapporter som forskningsunderlag Arkeologiska perioder och brytpunter Användning av referenser och noter Hus eller grav eller mitt emellan Homologier, analogier, symboler och metaforer Gravbegreppet Husbegreppet Överlagringar i Mälarområdet Grav på grav Hus på hus Grav på hus Hus på grav

7. Minneskultur – en slutdiskussion Memento Att göra överlagringar Gårdarnas minnen Kulturellt minne

Summary Noter Referenser Bilagor Om författaren

96 96 96 97 101 102 103 103 104 105 106 107 107 167 195 204

216 216 216 218 221

239 247 259 277 325

Förord Vägen till Midgård har varit lång. Det är nästan ett mannaminne sedan jag första gången kom i kontakt med ämnet medeltidsarkeologi, både via fältarkeologin och seminariet i Lund. Ett förord i det här sammanhanget handlar ofta om minnen, som när och hur man påbörjat sitt avhandlingsarbete och om genvägar, senvägar och framkomliga vägar i den processen. Det är för tidigt att veta vad jag egentligen kommer att minnas, annat än de som stött och hjälpt mig. Minnen skapas ju tillsammans med andra så tiden får utvisa hur jag och mina närmaste kommer att se tillbaka på den här tiden. Det jag nu kan säga är emellertid vad jag personligen skulle vilja minnas, men också glömma. Av förklarliga skäl är det sällan ett förord omfattar det man glömt, men lika ovanligt är att det man vill glömma kommer på pränt. Kanske för att man riskerar att bli alltför privat och svartsynt. Jag vill emellertid dela med mig av några sannolikt bestående minnesbilder av avhandlingsarbetet.

Jag minns känslorna av ensamhet, otillräcklighet och stress, men också euforin under de perioder då jag kände mig kapabel och kreativ. Jag minns också glädjen i att få fördjupa mig och tänka fritt, men också tröttheten efter intensiva arbetsperioder med försakade semestrar. Jag minns mörkret då jag under kalla och blåsiga höstkvällar hukade mig hem, men jag minns också min underbara arbetsplats på bastion Aurora i Karlskrona med det alltid närvarande havet och strandskatornas kvillrande läte under våren. Mitt minne är mångbottnat, vilket egentligen är helt naturligt när det omfattar en så lång tid och en så stor och utmanande arbetsuppgift.

Det jag absolut inte vill glömma är alla de som gjort denna avhandling möjlig. Tack Anders Andrén för att du erbjöd mig en plats i projektet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv. Tack också för att du som min handledare generöst delat med dig av din djupa och breda kunskap.

Samtalen med dig har ständigt inspirerat till nya perspektiv.

Jag är också dig evigt tacksam att du under mitt långdragna avhandlingsarbete inte tröttnat på mig.

Tack också alla ”midgårdare” för många intressanta seminarier, samtal och synpunkter. Jag minns känslan av inspiration och nytändning på tåget hem efter våra möten. Särskilt tack till Kristina Jennbert som i ett tidigt skede läste delar av manuset och gav mig kommentarer som var betydelsefulla för det fortsatta arbetet. Catharina Raudvere lotsade mig skickligt bland den norröna litteraturens olika textutgåvor och väckte min nyfikenhet för textkritik och olika läsarter. Tack också Peter Habbe och Maria Domeij för många spännande och givande samtal. Jag vill också tacka Jes Wienberg som i ett sent, men avgörande skede läste hela manuset och kom med många värdefulla synpunkter.

Jag vill också rikta ett stort kollektivt tack till alla arkeologer verksamma inom uppdragsarkeologin i Mälardalen, vilka

skapat mitt källmaterial och säkert kan återfinna sig själva i min referensförteckning. Ett särskilt tack till mina kollegor på UV Mitt, ingen nämnd och ingen glömd, som på olika sätt varit ett stöd och en inspiration. Jag vill också tacka min chef Johan Anund som alltid haft stor förståelse för mitt ständiga och återkommande behov av tjänstledighet. Tack också Åsa Östlund och Karlis Graufelds för råd och dåd kring figurer och referenser. Ulf Strucke, tack för omkalibreringar av 14C-dateringar. Ett alldeles särskilt tack Anders Biwall, för att du under flera helger arbetat med spridningskartorna och för att du alltid är lika glad och positiv.

Tack alla ni professionella och alltid lika hjälpsamma bibliotekarier på Vitterhetsakademiens bibliotek.

Tack också Kulturdoktorn AB och Andersson Grafisk Form AB för bl.a. bildproduktion.

Utan Annika Olsson och Christina Sejte på NAP hade mitt manus aldrig blivit en bok. Under deras professionella ledning har jag känt mig trygg. Ett särskilt tack till Annika som varit min förlagskontakt under alla år. Din alltid lika positiva inställning löser alla problem på ett förunderligt sätt.

Tack Ingemar Norrlid för din skarpa och kritiska läsning av den del i kapitel 2 som behandlar forskning inom den historiska disciplinen. Ingemar är också en av mina vänner och jag vill ta tillfället i akt och tacka er alla som på olika sätt har fått sitta i ”vänskapskarantän” under denna tid. Hoppas att ni inte har glömt mig.

Arbetet har finansierats av Riksbankens jubileumsfond och Lunds universitet. Generösa bidrag till arbete och tryckning har lämnats av Berit Wallenbergs stiftelse, Crafoordska stiftelsen, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Riksantikvarieämbetet/UV och Svea Orden.

Sist men inte minst vill jag tacka min familj. Mina svärföräldrar, Gunvor och Gunnar, som alltid har haft stor förståelse för min uppgift. Per, Ellen, Laura som stått ut med min både fysiska och mentala frånvaro under långa perioder – inga spännande resor tillsammans och inga efterlängtade besök.

Leifh, tack för att du finns! Ingen har väl som du tålmodigt och med aldrig sinande humor försökt ge mig perspektiv på detta arbete. Tack lilla mamma för att du också stått ut, men framförallt alltid trott på mig. Du har även sammanställt en förklarad ordlista med främmande ord, vilken finns som ett särtryck med namnet ”Avhandling för alla”. Slutligen vill jag tillägna min far, Nils Hållans, denna avhandling. Jag minns honom med stor värme och saknad.

Stockholm hösten 2012 Ann-Mari Hållans Stenholm

7

1. Inledning Arkeologin som vetenskap blir till i slutet på 1800-talet, vilket kan sägas vara den tidpunkt då arkeologen också upptäcker dåtiden i form av förhistorien i dess fulla tidsdjup. Genom att kombinera geologisk metod (stratigrafi) och jämförande studier av föremål (typologi) kunde dåtiden definieras tidsmässigt i en kronologi (Schnapp 1996:290). Det kom emellertid att dröja ända till 1980- och 90-talet innan arkeologen upptäcker dåtiden i dåtiden som ett forskningsobjekt. Att det förflutna även hade en roll i det forntida samhället var ett viktigt nytt perspektiv. Det är genom att minnas som människor ger dåtiden en plats i nutiden och framtiden. Den relation som skapas mellan dåtid, nutid och framtid i denna process är emellertid inte neutral, utan i allra högsta grad ideologisk och politisk (t.ex. Le Goff 1992:54, 97).

I det här arbetet vill jag undersöka hur människor på gårdar i Mälarområdet under yngre järnålder och äldre medeltid skapar, överför och bevarar minnen genom att medvetet placera nya hus och gravar på tidigare generationers hus och gravar.

I samband med undersökningar av gravfält från järnåldern i Mälarområdet noterade man tidigt att äldre boplatser ofta överlagrades, men också att gravar från olika tidsskeden kunde vara placerade på varandra (t.ex. Hedman 1987). Dessa överlagringar uppfattades först som slumpmässigt och omedvetet tillkomna, dvs. människor hade ingen vetskap om de äldre lämningarnas existens eller så hade dessa inte längre någon mening. Ett annat synsätt var att se överlagringar som ett resultat av rent funktionella och ekonomiska ställningstaganden. Att de sedan slutet på 1900-talet kommit att tolkas som ideologiska och ritualiserade sätt att referera till det förflutna både sammanfaller och hänger samman med den tidigare nämnda upptäckten av det förflutna i det förflutna.

Arkeologer har sedan disciplinens begynnelse strävat efter att skapa kontext av samtidighet. Det var i en dåtida samtid som arkeologisk forskning kunde bedrivas. Utgångspunkten var att ju längre tid som förflutit mellan två lämningar, desto mindre hade de med varandra att göra. Deras relation var således ointressant för arkeologisk tolkning. Vad kunde rimligen ett röse från bronsåldern säga om järnålderns samhälle? Vår arkeologiska fixering vid kronologi och typologi satte således käppar i hjulet för oss när vi skulle studera skeenden, lämningar eller platser under en längre tidsperiod. Detta är något som arkeologen Mats Burström har uppmärksammat i ett av de första arbeten om historiebruk som publicerats inom svensk arkeologi (1989). Han diskuterar samtidighetens relevans för arkeologisk tolkning och presenterar en hypotes som kan betraktas som ett arkeologiskt axiom:

Ju större tidsavståndet är mellan två företeelser desto mindre relevant är det att korrelera dessa mot varandra. (aa:38) Samtidighet blir den hypotesen arkeologins viktigaste sammanhang. Burström exemplifierar med gravmonumenten på Ekornavallen i Hornborga socken, Västergötland. De äldsta gravarna har daterats till mellanneolitikum och de yngsta till yngre järnåldern, vilket omfattar en period på 4000 år. Burström menar att gravarna från olika tider måste ses i ett sammanhang där de äldre lämningarna sannolikt har givits mening och innebörd av människor i senare skeden av förhistorien, och att det kan ha styrt lokalisering och utformning av de betydligt yngre lämningarna.

Det strikt stratigrafiska och kronologiska tänkandet inom arkeologin skapade således ett uttalat linjärt tidsmedvetande som gjorde att föremål och konstruktioner i samma rum, men från en annan tid än den för tillfället studerade, uppfattades som anomalier eller störningar (aa:39f). De ansågs inte tillhöra samma kontext.

Att återanvändning av äldre lämningar eller platser tolkas som medvetna praktiker inom arkeologisk forskning idag, har inneburit att ”återbruk” (re-use) är såväl en metod som en teori.

Sist men inte minst skulle jag vilja peka på två andra perspektiv inom arkeologin som dyker upp ungefär samtidigt som dåtiden i dåtiden, nämligen dåtiden i nutiden och nutiden i dåtiden. De rör vetenskapsteoretiska och källkritiska problem och är således viktiga för den här studien generellt, varför jag kort vill nämna dem här.

En viktig aspekt för historisk forskning generellt är insikten om nutiden i dåtiden, dvs. att nutida förförståelse påverkar tolkningen av det förgångna. Det var inom ramen för post-processuell, men framförallt kritisk, arkeologi som denna insikt gjordes. En annan förståelse av särskild betydelse för tolkningen av återbruk är dåtiden i nutiden. I en mycket inspirerande artikel har arkeologen Laurent C. Olivier utvecklat tankar kring ”tidens paradox” i relationen mellan tid och det arkeologiska källmaterialet (1999). Han menar att de arkeologiska lämningar vi som arkeologer studerar mer är en del av nutiden, än av dåtiden (aa:533). De utgör vår nutid lika mycket som den materiella kultur vi skapar idag. Han anser att vi måste överge den extrema linjära tidsuppfattningen och istället bli medvetna om alla tiders mångtemporalitet. Det finns inga renodlade och unika perioder. I nutid eller samtid finns alltid en närvarande dåtid. Detta eftersom det i förändring alltid finns något som består. Här spelar den materiella kulturen en avgörande roll som minnets medium genom att registrera nuets många tidsskikt (aa:531). Man kan också säga att den materiella kulturen har en historisk roll i sin fysiska varaktighet (Hodder 1987:1).

Ju mindre tidsavståndet är mellan två företeelser desto mer relevant är det att korrelera dessa mot varandra.

9

fornminnen Betydelsen av det förflutna och av förfäder kan spåras materiellt genom en speciell form av återbruk, s.k. överlagringar mellan hus och gravar inom gårdsterritoriet. Överlagringarna ses som medvetna referenser till det förflutna och därmed också som en form av minneskonstruktion. Utnyttjandet av platsen med äldre lämningar är ett så genomgående mönster att det måste uppfattas som en medveten strategi av gårdarnas dåtida invånare.

I den här studien förutsätter inte återbruk diskontinuitet.

Till skillnad från de flesta andra studier av ”återbruk” som fenomen fokuserar föreliggande studie på platser/gårdar som brukats mer eller mindre kontinuerligt. Återbruk i detta sammanhang handlar vanligen om att sedan länge etablerade rumsliga strukturer på boplatser och gravfält bryts eller befästs genom överlagringar.

Det finns flera goda skäl till att studera just överlagringar för att undersöka minneskonstruktion under yngre järnålder och tidig medeltid i Mälarområdet. För det första kan de relateras till gården som var den minsta, men samtidigt mest centrala enheten i den kontext jag studerar i såväl produktions- som föreställningsvärld (jfr kap. 5). För det andra omfattar överlagringar företeelser som sannolikt var starkt symbolladdade i den dåtida världen, som graven och huset (jfr avsnittet Hus eller grav eller mitt emellan i kap. 6). För det tredje uppträder överlagringar under flera tidsperioder och kan således studeras i ett långtidsperspektiv. De förekommer även i fyra olika kombinationer: grav på grav, hus på hus, grav på hus, hus på grav, vilka representerar både kontinuitet och diskontinuitet (jfr kap.

6). En annan fördel är att det finns en relativ kronologi mellan lämningarna i en överlagring, vilket gör att jag inte behöver en absolut datering för att veta vad som är äldst respektive yngst.

Jag kan således använda ett större material, och även diskutera de överlagringar där en anläggning är odaterad. Dessutom kan jag genom överlagringar studera hur man använt sin egen tid, dvs. hur människor under exempelvis vikingatiden har brukat samtida lämningar eller det nära förflutna. Vanligtvis är det svårt att studera ”mannaminne” inom arkeologi, eftersom vi ofta har alltför grova dateringsredskap för att kunna fånga upp tidsskikt om exempelvis fem generationer eller 150 år.

Det geografiska analysområdet i studien inbegriper främst Uppland och Södermanland, men även i viss mån Närke och Västmanland. Landskapen binds samman geografiskt av Mälaren och utgör ”Mälarområdet” eller ”Mälardalen”. De har många gemensamma drag i fråga om natur- och kulturlandskap, liksom historisk och kulturell utveckling (Sporrong 1985). Källmaterialet utgörs huvudsakligen av välundersökta grav- och boplatser inom uppdragsarkeologin (jfr avsnittet Gården i grav- och boplatsarkeologi i kap. 5 och Källmaterial och källkritik i kap. 6).

På de grav- och boplatser som ingår i källmaterialet har ofta mycket komplexa rumsliga relationer mellan hus och gravar dokumenterats från romersk järnålder till högmedeltid. Bruket av det förflutna kommer här till uttryck genom att gravar är lagda över äldre gravar eller äldre hus, och att hus är byggda över äldre gravar eller äldre hus. Komplexiteten är stor, eftersom återbruket omfattar såväl ”hedniska” som kristna gravar, liksom boningshus, ekonomibyggnader, hallar och s.k. kulthus.

Jag utgår från en grundläggande förförståelse av att den materiella kulturen är laddad med mening och innebörd, som kan förstås genom en arkeologisk tolkning. Förutsättningen

Figur 1. Lika viktigt som minne är givetvis glömska. Spänningen mellan minne och glömska är en del av liv och död. Gravsten över Anna 1853 som göms och glöms i trädet. Kolerabegravningsplatsen på Saltö, Karlskrona. Foto: Leifh Stenholm.

Dagens förståelse av återbruk som en medveten praktik och tillvarons mångtemporala karaktär är både ett redskap för källkritik och en ny utgångspunkt för att tolka dåtiden.

Syfte, metod och avgränsningar Mitt syfte är att undersöka konstruktion av minne på enskilda gårdar under yngre järnålder och äldre medeltid i Mälarområdet. Att minnas och därmed ge det förflutna en plats och en roll i samtiden är ett medvetet ställningstagande i alla samhällen och vad minnet och glömskan kommer att omfatta är kulturspecifikt (fig. 1).

Studien görs inom ramen för ett minnesteoretiskt perspektiv, med fokus på människan/aktören, den formella och ritualiserade praktiken och den strukturerade och konstruerade verkligheten (jfr kap. 2). Viktiga medium/medel för att skapa, förmedla och bevara socialt minne är materiell kultur, formella och rituella handlingar, berättelser i muntlig och skriftlig form och platser i rummet (jfr van Dyke & Alcock 2003:4). I detta arbete utgår jag ifrån samtliga kategorier av medium/medel: ”att överlagra” som en formell eller rituell handling, materiella lämningar som gravar och hus, platser på olika skalnivåer i landskapet som gård/by, gravfält och gårdstun, men framförallt platsen för den enskilda graven och huset. Den narrativa kategorin representeras av de isländska släktsagorna och Eddorna.

Frågorna kretsar kring tiden, minnet och förfäderna och deras relationer till såväl den hedniska som den kristna föreställningsvärlden under folkvandringstid, yngre järnålder och tidig medeltid i Mälardalen (jfr avsnittet Avhandlingens frågor, struktur och disposition nedan). Föreliggande arbete tar således sin utgångspunkt i 500-talet e.Kr. och omfattar därmed ett kontinentalt tidsperspektiv på medeltiden.

Studien är också ett försök att på ett kritiskt sätt föra samman olika forskningsperspektiv på gården. I religionshistorisk forskning berörs frågor om gården normalt i relation till förfäderskult och kosmologiska modeller. Inom arkeologin har bebyggelse och gravar däremot främst diskuterats i förhållande till funktionella landskap, bebyggelseutveckling, demografi och sociala förhållanden. Men under de senaste åren har även landskapets och platsens mentala och kulturella aspekter lyfts fram, vilket öppnar för en dialog mellan forskningstraditionerna.

10

inledning för denna tolkning är att de stratigrafiska relationerna mellan olika konstruktioner uppfattas som ”metafysiska kontaktytor”.

Dessutom förutsätts att det råder ett komplext förhållande mellan rum och social struktur, mellan tid och människa samt mellan ritual och myt.

paradigmet inom historia idag, men att det finns tendenser till att en ny oförutsägbar fas har påbörjats. Om detta skriver kulturhistorikern Peter Burke i sitt arbete Vad är kulturhistoria?, från vilken jag utgår i följande korta kommentar (2007: 58, 111f). Boken är en slags kulturhistoria över kulturhistorien där Burke på ett mycket initierat sätt redogör för sin syn på kulturhistoriens tillkomst och utveckling över tid, liksom den nya kulturhistoriens inriktningar och tillkortakommanden samt framtida potentialer och möjligheter.

Jag avser att här kort reflektera kring relationen mellan mitt arbete och kulturhistorien i allmänhet och den ”nya” kulturhistorien i synnerhet. Detta görs genom att exemplifiera med några begrepp och perspektiv som jag använt och utgått ifrån. Det mest uppenbara exemplet är mitt fokus på minnets historia och historiekultur, vilket är teman som har vuxit fram och utvecklats inom ny kulturhistoria (aa:74ff) (jfr avsnittet Minne som diskurs i kap. 2). Den diskursiva konstruktionen av den sociala verkligheten är en grundläggande teoretisk utgångspunkt inom såväl inriktningen som min studie av ”minnet” som en social konstruktion. Även begreppsanvändningen placerar mig i den nya kulturhistorien, exempelvis dess nyckelord ”praktik” som i mitt arbete används för att diskutera ”att minnas” som en medveten och aktiv handling (aa:66ff) (jfr avsnittet Minne som teori i kap. 2). Min förförståelse att materiell kultur är meningsbärande kan också återfinnas (aa:77).

Likaså mitt sätt att läsa de isländska släktsagorna kan hänföras till litteraturhistoriens gren av ny kulturhistoria (jfr kap. 4).

Härtill kommer att huvuddelen av de forskare jag refererar till och använder mig av tillhör olika skeden inom kulturhistorien. Arbeten av Jakob Burckhardt och Erwin Panofsky tillhör de äldre skedena, medan Pierre Nora och Kerwin L. Klein representerar ny kulturhistoria (se referenser i bl.a. kap.

2 och 3). Burke delar in kulturhistoriens utveckling över tid i fyra perioder, men betonar att de länge existerar sida vid sida: den klassiska (1800–1950), konstens socialhistoria (1930-tal), folkets kulturhistoria (1960-tal) och den ”nya” kulturhistorien (från början av 1970-talet) (aa:14, 111).

Utan att göra kulturhistoriens hela komplexitet rättvisa vill jag mycket översiktligt skissera de olika perioderna på följande sätt: Den klassiska kulturhistorien som växte fram under slutet av 1800-talet var en reaktion på politisk historia som fokuserade på enskilda individer i samhällets toppskikt och enskilda händelser. Kulturhistorien var således en historieskrivning som lade liten vikt vid händelsernas historia och istället gav plats till människans tankar och idéer. Forskare i det här skedet strävade efter att fånga och skildra en tidsålder eller en tidsanda som exempelvis renässansen (aa:15) (jfr avsnittet Renässanser – att minnas antiken i kap. 3). Det intressanta var det återkommande, oföränderliga och typiska (aa:15). Valet av källmaterial var okonventionellt och omfattade såväl konst som litteratur, vilket kritiserades som oseriöst och amatörmässigt av företrädare för en mer politiskt orienterad historia. Inriktningen kritiserades också av historiker med en marxistisk inriktning för att sakna förankring i ekonomiska grundvalar och förutsättningar. Andra senare invändningar handlade om att ”kulturområden” inte tog hänsyn till sociala skillnader och konflikter.

Under 1930-talet tog framförallt konsthistoriker intryck av sociologi och socialhistoria, vilket resulterade i en intensiv medvetenhet om sambandet mellan kultur och samhälle och

Teori och begrepp Teoretiska resonemang och begreppsdiskussioner är ett återkommande och kontinuerligt inslag i föreliggande arbete, vilket gör att jag inledningsvis endast tar upp ett grundläggande begrepp och ett övergripande teoretiskt sammanhang.1 Båda återkommer jag till mer ingående i kapitel 2.

”Minne” som analytiskt begrepp och analysobjekt Jag lägger stor vikt vid begreppsanalyser och begreppsdefinitioner i föreliggande arbete. Begreppens betydelse i vetenskapligt arbete beskriver min ”kollega” i ”Midgårdsprojektet” religionshistorikern Peter Habbe på ett mycket välfunnet och klargörande sätt: … det är genom begrepp som vi begriper. (2005:11) Av den anledningen är det på sin plats att redan här börja med ”minne” som är mitt analytiska begrepp, men också mitt undersökningsobjekt, dvs. det är både ett analytiskt redskap definierat inom en vetenskaplig verksamhet och ett objekt som ”har en faktisk existens oberoende den vetenskapliga verksamheten” (aa:39). Dessa dubbla betydelser eller användningar gör att jag brottas med liknande problem som Habbe uppmärksammat i sin avhandling rörande ritualbegreppet (2005). I mitt fall skulle det således kunna uppstå oklarheter om ”minne” används som begrepp eller som innehåll, vilket är två helt olika saker: … som begrepp är en analytisk kategori inom vetenskapen och som innehåll ett objekt för den vetenskapliga verksamheten. (aa:22) Detta är också ett problem som den s.k. minnesdiskursen har kritiserats för (jfr avsnittet Minne som diskurs i kap. 2). Det är inte alltid man har för avsikt att studera just minneskonstruktion när man använder begreppet ”minne” utan kanske istället som arkeologen Cornelius Holtorf att studera monumentalitet. Han menar exempelvis att ”minne” är nyckeln till att förstå monumentalitet, på så sätt att monumentens historia handlar om det kulturella minnets föränderlighet (1997a). I Holtorfs fall används således begreppet enbart analytiskt. Sammanfattningsvis använder jag i detta arbete således begreppet ”minne” för att studera hur minne skapas, bevaras och överförs i en bestämd kontext.

Konstruktionen av verkligheten Den övergripande teoretiska hemvisten för detta arbete finner man i den s.k. ”nya kulturhistorien”.2 Att den är ”ny” är emellertid relativt eftersom det är en inriktning som har mer än 20 år på nacken. Många menar att den är det dominerande

11

fornminnen om kultur som en avspegling av samhället. Det innebar också att ekonomiska och politiska förklaringsmodeller användes för att tolka kulturella företeelser. Under 1960-talet uppmärksammas populärkultur, underifrånperspektiv och ”vanligt folk” i en slags folkets kulturhistoria (aa:25ff). Problematiseringar som hör samman med detta skede var definitionen av studieobjektet eller perspektivet, dvs. vilka som utgör ”folket” och vad som är ”folkligt” (aa:35f). Uttrycket den ”nya” kulturhistorien kom i bruk i slutet av 1980-talet, men redan i början av 1970-talet sker det verkliga genombrottet (aa:111). Dess framväxt handlar mer om en tyngdpunktförskjutning än något omstörtande (aa:83). Det är emellertid ett skede av kulturhistorien som kännetecknas av ett stort intresse för teoribildning och som har många inspirationskällor. Den nya kulturhistorien är i allra högsta grad eklektisk och det anses allmänt att det är lika hopplöst att definiera den som postmodernismen (Klein 2000:128, Burke 2007: 58f). Ett sätt att ge en bild av en inriktning är att exemplifiera med de nya infallsvinklar och perspektiv som studeras. Inom ny kulturhistoria är de många olika historier som skapas, som kroppens, läsandets, minnets, våldets, varseblivningens och känslornas historia. Som framgår handlar det om kropp, mentalitet och känslor snarare än tankesystem och idéer (2007:58).

Kulturhistoriens styrka men också svaghet är begreppet och företeelsen ”kultur”. Vad är egentligen ”kultur”? Hur skall begreppet definieras? Under hela inriktningens existens har det funnits en kritik av och en diskussion kring begreppet ”kultur”.

Det har i kulturhistoriens gryning varit alltför snävt avgränsat till ”högkultur” som konst, litteratur och intellektuella idéer. I ett närmande till antropologin under 1960-talet skapades ett vidare kulturbegrepp som omfattade symboler, kommunikation och ritualer, men framförallt vardagens verklighet som seder, bruk, värderingar och livsstil. Under 1970- och 80-talen blev begreppet emellertid alltför vittomfattande, vilket gjorde att det kom att sakna avgränsning mot det sociala och samhället. Den breda definitionen av ”kultur” inkluderade kunskaper, trosföreställningar, konst, moral, lagar och vanor, dvs. allt som man som samhällsmedlem kan komma att omfatta (aa:125). ”Att minnas” är enligt mitt sätt att se det både en social och en kulturell praktik och ”minnet” är socialt skapat och således en kulturprodukt. Jag talar därför om ”socialt minne” när jag vill lyfta fram det generella sammanhang och sätt som ”minne” tillkommer på (jfr avsnittet Minne som teori i kap. 2) och ”kulturellt minne” när jag betecknar den kollektiva förståelsen av det förflutna konstruerad i en given social och historisk kontext (jfr avsnittet Kulturellt minne i kap. 7).

”minne” som diskurs och analysbegrepp, men också ”att minnas” i relation till talspråklig kultur som kontext. Kapitlet omfattar tre avsnitt. I avsnittet Minne som diskurs tar jag upp mitt vetenskapliga forskningssammanhang i egenskap av forskare med ”minne” som såväl analysbegrepp som undersökningsobjekt och frågar mig vilken diskursiv kontext jag kommer att ingå i, samt hur den s.k. minnesdiskursens ursprung och karaktär kan beskrivas. Jag gör även en forskningshistorisk genomgång av ”minne” som analysbegrepp med utgångspunkt från följande frågor: Vilken teoretisk och metodologisk roll har begreppet inom de historiska disciplinerna? Hur har begreppet definierats? I avsnittet Muntlighet som kontext diskuterar och definierar jag min analyskontext. Jag undersöker talspråklighet som kontext i allmänhet och minnets relation till den muntliga kulturen i Mälarområdet under yngre järnåldern och tidig medeltid i synnerhet. Aktuella frågor i detta sammanhang kretsar kring runor och runstenar som uttryck för såväl skriftspråklighet som minneskonstruktion: Kan runstensresandet betecknas som en skriftbaserad minnespraktik i en muntlig kontext eller reflekterar runinskrifter en förlatinsk skriftlig kultur? Vad karaktäriserar runstensresandet och runstenen som en form av social minnesproduktion i det senvikingatida Mälarområdet?

Vilken roll hade runinskriptionen i förmedlingen, men också tillkomsten av minnet? Frågor om hur minnen skapades, överfördes och bevarades i en huvudsakligen muntlig kultur som den vikingatida/tidigmedeltida Mälarområdet leder mig även in på andra minnespraktiker i denna brytningstid mellan tal- och skriftspråklighet. I det tredje avsnittet Minne som teori definierar jag mitt analysbegrepp och klargör min teoretiska utgångspunkt. Detta sker i relation till aspekter som jag anser är relevanta för minneskonstruktion i min undersökningskontext, som samhällets relation till minnesskapande, ”det förflutnas” relation till minnet, glömskans relation till minnet, praktikens, platsens och den materiella kulturens relation till och roll i skapande, bevarande och överföring av minnet. Frågorna som berörs är exempelvis följande: Hur sker tillkomst, överföring och bevarande av minnet i en social kontext? Vilken relation har minnet till ”det förflutna”? Vilken relation har det sociala minnet till glömska? Vilken roll har handlingar och praktik i tillkomsten och överföringen av minnen? Har ritualen en särskild roll i skapandet och bevarandet av minnen och i sådana fall vilken?

Kapitel 3. Människa, minne och historiebruk är en bred tvärvetenskaplig forskningshistorik med fokus på tolkningar av olika former av åter- och historiebruk. Kapitlet utgörs av fyra avsnitt. I Återbruka och minnas det förflutna tar jag upp den arkeologiska forskningen kring återbruk av monument i förhistorisk tid. Avsnittet Förfäders-, helgon- och herokult – att minnas de döda behandlar kulten av föregångare och föredömen i form av förfäder, helgon och heroer. Tolkningarna är gjorda inom bl.a. historia, religionshistoria och antropologi. I Renässanser – att minnas antiken diskuteras ”renässansen” som begrepp och företeelse inom främst historia och slutligen i avsnittet Spolia – att bygga minnen avhandlas den konsthistoriska tolkningen av återbrukade byggnadskonstruktionsdetaljer (spolia) under antiken, men också den arkeologiska tolkningen av runstensflyttningen till kyrkorna i Mälardalen tas upp.

Avhandlingens frågor, struktur och disposition Detta arbete har en ”lång stubin” bestående av fem kapitel exklusive detta inledningskapitel, innan man når fram till den empiriska undersökningen av överlagringar i kapitel 6 och den avslutande syntesen i kapitel 7. Att startsträckan är så lång beror på att jag valt ett brett forskningshistoriskt, men också teoretiskt, anslag som för med sig omfattande studier av forskning inom flera olika discipliner.

Kapitel 2. Människa, minne och muntlighet behandlar såväl forskningshistoriska som teoretiska utgångspunkter rörande

12

inledning Har storgårdar haft en särställning i skapandet, bevarandet och överföringen av minne? Ett särskilt fokus ligger här på storgården som kontext för rituella praktiker och lämningar.

I avsnittet diskuteras dessa frågor i relation till hur storgårdar har identifierats och karaktäriserats arkeologiskt.

Kapitel 4. Minne i de isländska släktsagorna och Eddorna diskuterar minnets roll i sagasamhället, dvs. när, var, hur och varför skapas minnen, men också vem/vilka är det som minns?

Detta skildras sällan direkt, utan jag har valt att undersöka företeelser som på olika sätt kan relateras till minneskonstruktion i den kontext jag undersöker: gården, generationer och generationsskiften, genealogier och förfäder, de döda, begravning och grav, gravöl och arvkväde. Detta sker genom en associativ läsning av Íslendingasögur och av de mytologiska texterna Den poetiska Eddan och Snorres Edda. Syftet är att söka inspiration och en referensram för tankar och frågor kring det vikingatida och tidigmedeltida samhället i relation till ett arkeologiskt material. Kapitlet utgörs av fyra avsnitt. Det första avsnittet De norröna texterna som historiska källa är en kort forskningshistorik med fokus på källkritik av de norröna texterna som historisk källa. Rubriken på det andra avsnittet, Medeltida isländsk historieskrivning och historieuppfattning säger vad det handlar om. De tredje och fjärde avsnitten, De isländska släktsagorna och Eddadiktningen, utgör själva läsningen av såväl släktsagorna som eddadiktningen, samt en redogörelse inledningsvis av det litteraturvetenskapliga teoretiska sammanhang inom vilket min läsning sker.

Kapitel 6. Gårdsminnen – bruk och återbruk har ett fokus på empirin. Det är indelat i tre avsnitt, där rubriken på det första avsnittet tydligt beskriver dess innehåll och inriktning: Källmaterial och källkritik. Avsnitt två, Hus eller grav eller mitt emellan, är teoretiskt och behandlar de grundläggande kategoriseringarna ”grav” respektive ”hus”. Det är en kritisk diskussion som utgår från begrepp och tolkningar inom arkeologisk forskning. Frågorna som styr detta avsnitt handlar om hur en grav respektive ett hus har definierats och vad som skiljer respektive förenar dem. Avsnittet Överlagringar i Mälarområdet utgör en redogörelse för den empiriska analysen där jag på olika sätt ”vänder och vrider” på de fyra kategorierna av överlagringar var för sig: grav på grav, hus på hus, grav på hus och hus på grav. Studien omfattar frågor i tre skalnivåer: 1. Mälarområdet, 2. gården med gravfält och gårdstun, 3. grav/gravlagd och hus/boende. Frågorna utgår ifrån vad jag uppfattar som betydelsebärande aspekter för att förstå överlagringar som en minnespraktik: när, var och hur överlagringarna skapades och vem/vilka som kan relateras till enskilda gravar och hus som kommer att ingå i en överlagring. Andra frågor är exempelvis: Vilken kronologisk och geografisk spridning har överlagringar i Mälarområdet? Hur relaterar överlagringarna till gravfältets respektive gårdstunets rumsliga struktur? Hur relaterar lämningarna rumsligt, kronologiskt och funktionellt till varandra?

Hur relaterar de gravsatta och de boende socialt till varandra?

Vilka lämningar kom att överlagras respektive inte överlagras?

Täcks den underliggande graven över helt och/eller skadas den vid överlagringen? Frågorna syftar till att urskilja mönster i människors strukturering av gården över tid och deras förhållningssätt till äldre lämningar som gravar och hus.

Kapitel 5. Gården som minne och modell har både ett forskningshistoriskt och teoretiskt perspektiv på ”gården” som begrepp och företeelse. Detta föranleds av att social minneskonstruktion i föreliggande arbete studeras i ett gårdsperspektiv. En gård i enskilt läge eller i en by är den rumsliga och ekonomiska, men också den sociala och rituella kontexten för överlagringar mellan hus och gravar. Gården är förankrad i landskapet, i en släkt och i föreställningar om hävd och tradition. Utgångspunkten för kapitlet är en mycket vittomfattande fråga: Vad är en gård? Frågan preciseras under kapitlets gång mot den förhistoriska gården och dess roll i skapandet av minne och historia. Kapitlet är indelat i fyra avsnitt. I avsnittet Gården som tänkt plats – begrepp, myt och föreställning berörs frågor som: Vilka föreställningar fanns kring gården under järnåldern i Mälarområdet? I vilka mentala och mytologiska sammanhang förekom gården? Vilka innebörder tillskrevs gården? Diskussionen i avsnittet Gården som gravplats – genealogi, arv och ägande utgår ifrån frågorna: Hur har arkeologer över tid analyserat och tolkat den rumsliga relationen mellan gravar och bebyggelse inom järnålderns gårdslandskap? Vilken betydelse har graven och gravplatsen givits i forskningen rörande identitet, legitimitet och det sociala minnet? Avsnittet Gården som boplats – gårdstyper, bebyggelsemönster och tradition utgår ifrån frågan: Vad var det för gård i egenskap av bebyggelse som människor under järnålder och äldre medeltid identifierade sig med, värnade och hävdade? Diskussionen rör olika gårdstyper i relation till deras roll och funktion i en social hierarki/heterarki, men också relation till de boendes livscykel och generationsskiften. Det handlar också om stationära och rörliga bebyggelsemönster i förhållande till kontinuitet och minnets materialisering. I avsnittet Gården som centralplats – minne, makt och ritual berörs frågan om och i sådana fall hur gårdens plats i en hierarki/heterarki har betydelse för den roll den kommer att spela i ett samhälles minneskonstruktion.

Kapitel 7. Minneskultur – en slutdiskussion utgör avhandlingens syntes. Det är uppdelat i tre diskuterande och tolkande avsnitt. I avsnittet Att göra överlagringar frågar jag mig vad människor gör när de överlagrar eller vad handlingen gör i och med sitt samtida sammanhang? Hur man ser på detta hänger samman med hur praktiken kan definieras och karaktäriseras.

Utgångspunkten är att överlagringen ses som materiella lämningar efter en praktik och som ett formaliserat sätt att minnas och glömma. Avsnittet Gårdarnas minnen utgör ett tolkningsförslag till hur överlagringskategorin hus-hus kan förstås som minneskonstruktion. I det allra sista avsnittet Kulturellt minne gör jag en kulturhistorisk tolkning av Mälarområdets föränderliga historiekultur och kulturella minne under huvudsakligen perioden 400–1300 e.Kr. (ang. begreppen ”historiekultur” och ”kulturellt minne” jfr kap. 7). Det är en undersökning av ”minnet” som en historisk enhet, dvs. ett försök att karaktärisera minnesskapande och det förflutnas roll och betydelse under främst perioderna folkvandringstid, vendeltid, vikingatid respektive äldre medeltid.

13