Solens strålar letade sig in genom den lilla glipan mellan gardinerna och träffade mig rakt i ansiktet. Fåglarna kvittrade utanför fönstret och det var ett underbart sätt att vakna på. Jag sträckte på mig och drog på munnen. Jag undrade om det kunde vara så klassiskt filmsceniskt på riktigt eller om det var jag som skapade denna perfekta atmosfär med mitt strålande humör. Jag skuttade upp ur sängen och svepte den vita morgonrocken runt mig, den som jag fått av Jonas i julklapp. Gräddvit, mjuk frotté. Mitt långfinger svepte längs brudklänningen som hängde över garderobsdörren. Jag var inte alls beredd på det plötsliga pirret i magen och fnittrade till som en liten flicka. I kylskåpet låg en färdig baguette med ost och sallad. Det var Jonas sätt att ge mig frukost på sängen utan att väcka mig. Samtidigt som jag mumsade i mig smörgåsen och drack en kopp ingefärste plockade jag fram kläder. En knälång kjol, en mörk kofta och de nyinköpta stövletterna. Spegelbilden i hallen log glatt tillbaka mot mig. Jag såg precis lika vacker ut som jag kände mig. Ett stundande bröllop kunde verkligen göra mer än alla skönhetsbehandlingar i Stockholm. Jag plockade ner handväskan från hatthyllan och greppade nycklarna på kroken i nyckelskåpet samtidigt som telefonen på hallskänken började vissla sin glada melodi. Jag såg på displayen och värmen spred sig från mitt hjärta och ända ner till tårna. ”God morgon, min älskade Jonas”, svarade jag. ”Älskling …” ”Vad har hänt?” Hjärtat hoppade över ett slag i samma stund som han kallade mig älskling. Jag hörde
på honom och på sättet han sa det att det var något som hade skett. Hans röst var len som honung. Jag undrade om det inte skulle börja rinna socker ur högtalaren på min telefon. ”Jag kom precis till jobbet och jag kommer att bli kvar på anstalten med min klient ett bra tag. Det har hänt några riktigt besvärliga saker här.” ”Vad menar du?” Jag drog en hand genom håret och tittade in i sovrummet, på brudklänningen. Solljuset hade flyttat sig från sängen och lyste nu rakt på min klänning. ”Du vet att jag inte kan berätta så mycket … men …” ”Men herregud, Jonas. Ut med det bara! Vad är det som har hänt?” Jag kände oron segla iväg och istället började ilskan koka inom mig. Jag visste att han som försvarsadvokat inte kunde berätta så mycket om sitt jobb, men det var inget jag tänkte ta hänsyn till. Nycklarna i min hand dansade otåligt mellan fingrarna. Runt tummen, in i handflatan, ut över ringfingret och förlovningsringen. ”Men snälla du, lugna ner dig lite så ska jag förklara.” Jag tystnade och väntade. Jag tänkte: Nu smäller bomben. Det blir ingen resa till Skottland. Det blir inget bröllop. ”Min klient hamnade i ett allvarligt slagsmål. Han sitter i isoleringen och jag får inte träffa honom. Som hans advokat är det min skyldighet att hjälpa honom så fort han blir utsläppt därifrån. Killen som han slogs med ligger på akuten med livshotande skador. Det här kan få katastrofala konsekvenser för min klient.” ”Alltså, jag hör vad du säger, men du ska faktiskt åka
utomlands i morgon för att gifta dig. Du kan inte släppa allt annat du har i ditt liv på grund av en klient.” Jag pratade lågt och sansat, men blixtar och dunder låg precis runt hörnet. Varenda muskel i min kropp var på helspänn. ”Jag ska åka och jag ska gifta mig med dig, älskling, självklart, men jag måste hjälpa min klient. När de släpper honom från isoleringen måste jag vara där. Det är väldigt viktigt att han inte pratar med någon utan att jag är med, förstår du?” Jag suckade. Han pratade med mig som om han pratade med ett litet barn. Även om det kunde låta som det, så var jag inte helt oförstående. ”Jaha, när tänker de släppa honom då?” Mina axlar sjönk. ”Jag vet inte. Jag har precis kommit hit och själv fått informationen. Jag ska ha ett samtal med fängelsedirektören och försöka få ut honom. Så fort han släpps ut kommer han troligen att bli förhörd. Jag hoppas få åka hem senare i kväll, men jag kan inte garantera något.” Jag tappade nycklarna. Mässingsknippan skramlade högt när den träffade parkettgolvet. ”Jag kan inte garantera något”, härmade jag. ”Kan du garantera att du hinner med flyget i morgon bitti när du ska till ditt eget jävla bröllop då?” ”Svär inte, är du snäll.” Jonas hatade när jag svor. Svordomar tillhörde inte hans vokabulär. Han brukade säga att jag var för vacker för att svära. ”Det ska mycket till för att jag ska missa flyget. Det ska vi inte behöva oroa oss för nu, tycker jag. Jag hör av
mig.” Han hade inte alls tid att prata med mig och ville lägga på luren, helst innan han ens hade ringt. Jag förstod att det fanns saker som han var tvungen att ta itu med, men jag tyckte att det faktiskt fanns gränser för hur mycket hans jobb kunde få ta ifrån honom, och ifrån mig. ”Ring mig sedan då”, sa jag kort. ”Absolut. Vi hörs, hej”, sa han och lade på. Inget ”puss”, inget ”jag älskar dig”. Jag stoppade ner telefonen i fickan och stirrade länge på nycklarna på golvet innan jag tog upp dem, drämde igen dörren med en smäll bakom mig och låste med en högljudd suck.