9789163732751

Prolog April 1997

Efter flera timmars planlöst irrande ekar orden fortfarande i hans huvud. ”Jag älskar en annan. Jag vill skiljas, skiljas, skiljas…”

Han känner plötsligt en isande vind genom kroppen och inser att han inte har några ytterkläder till skydd mot kvällskylan och att skjortan är våt av regnet. Med baksidan av handen torkar han bort regn blandat med tårar och ser upp mot klockan i Johanneskyrkans torn.

Det är redan efter midnatt. Barnen sover säkert sedan länge, eller kanske inte ändå, den patetiska scen han ställt till med hade gjort åtminstone de två minsta helt förtvivlade. Han hade bett och bönat för att få henne att ta reson när han insåg att hon verkligen menade allvar, helt utan mening förstås, känslomässigt var hon borta sedan länge. Att han ömsom grät och ömsom hotade med att kasta ut henne från huset och att hon inte skulle få träffa barnen mer, för detta fanns bara ett enda ord, patetiskt.

Man hinner tänka mycket på några timmar även om inte hjärnan jobbar särskilt rationellt. Hur hade det kunnat gå så? Visserligen ledde mer än vart tredje äktenskap i Sverige till skilsmässa men det var sådant som hände andra, liksom svåra sjukdomar och bilolyckor.

Visst hade de det bra tillsammans fortfarande? Eller…? Hade det funnits några tecken på vad som höll på att hända?

Han känner hur adrenalinet pumpar i kroppen och har aldrig uppfyllts av en sådan kamplust men inser att den här kampen är förlorad innan den ens börjat. Insikten får honom att stönande gå ner på knä vilket får mannen som just passerar att förvånat stanna till innan han ruskar på huvudet och går vidare.

När han mödosamt lyckas resa sig framkallas en minnesbild i hans hjärna. Hennes trettioåttaårsdag en vecka tidigare. De brukade inte göra så stort väsen av sina födelsedagar längre men den här gången hade han beslutat att göra något extra av dagen. Hade han haft en föraning trots allt? Knappast, men hur som helst, hon blev väckt med tårta, presenter och sång av hela barnakören ackompanjerad av hans egen spruckna bas.

Det var något i hennes ansiktsuttryck när de kom in i rummet som förvånat honom även om han inte tänkt vidare på det just då. Hon hade sett överraskad ut men inte på det glada sätt som man kunnat förvänta sig utan verkat närmast chockad tills hon lyckats samla sig och spela med i det hela.

Han går ända fram till kyrkan och känner med handen på den våta, sträva ytan. Känslomässigt var hon borta sedan länge. Tanken gör rent fysiskt ont och han vill skrika ut sin vanmakt men nöjer sig med att gång på gång dunka huvudet i stenväggen.

Maj 1997

Nätter, oändligt långa. Mörka tankar ältas om och om igen. Sömnen en befriare men när den viker undan återvänder det svarta med förnyad kraft. Gråtattacker som inte går att hejda.

Dagar som en grå massa. Arbete som tillfälligt skingrar tankarna.

Sömnbrist och oändlig trötthet. Äta utan hunger. Frågande blickar men ingen får veta.

Kvällar med oseende ögon framför det magiska fönstret som för in världen i rummet. Neddragna persienner stänger ute vårsolen.

Innesluten i en bubbla av ensamhet medan tankar om livets meningslöshet studsar mot tak och väggar.

Knutna händer när önskan att ge igen blossar upp. Förnuftet som förgäves försöker tränga fram till medvetandet. Till sist, sömnen som utmattningens budbärare.

1 Dimman ligger fortfarande lika tät omkring honom där han vandrar framåt, helt utan mål. Han ropar då och då ut i mörkret men får bara ekot av sin egen röst till svar. Ensamheten omsluter honom som en hinna där han stapplar framåt steg för steg. Fötterna börjar sjunka allt djupare liksom i ett kärr och varje steg kräver en nästan omänsklig ansträngning. Han känner hur krafterna sinar och vill vända men vet att det inte finns någon återvändo. När han faller med ansiktet ner i sörjan försöker han först resa sig men inser snart det lönlösa i detta och låter sig återigen falla. Han känner hur näsa och mun fylls av det smutsiga vattnet. ”Nu dör jag” är hans sista tanke.

Efteråt ligger Pontus länge utan att tända och tittar rakt ut i mörkret.

En strimma av ljus från gatubelysningen nedanför tränger igenom de fördragna persiennerna vilket efter hand gör att fler och fler detaljer framträder. Klockradion visar 04.11. Han känner att han inte kan sova mer den natten. Hur många gånger har han drömt på detta sätt den senaste tiden? Drömmen är aldrig identisk utan små detaljer förändras men han går alltid omkring ensam utan mål i olika miljöer.

När han tänker efter så är det just avsaknaden av andra människor som kännetecknar drömmarna. Han är ensam och hur han än söker dyker aldrig någon annan upp.

Det var först när han med hjälp av sömnmedel kunnat få några timmars regelbunden sömn som drömmarna börjat. Med en suck tänder han lampan bredvid sängen och drar ut lådan till nattduksbordet. Han tar fram burken och låter de återstående tabletterna falla ner i handen. Med en rysning påminner han sig att det faktiskt funnits en tid när han lekt med tanken att ta alla samtidigt även om han inte haft en aning om hur många som krävts för att stiga av för gott. Han motstår impulsen att ta en för att få ytterligare några timmars sömn och sträcker sig istället efter boken han just påbörjat,

”Steget efter” där Kurt Wallander än en gång tog sig an den brutala kriminalitet som sedan några år härjade i det idylliska lilla Ystad med omnejd.

När ett välbekant ljud från hallen två timmar senare förkunnar att morgontidningen anlänt kastar han av sig täcket och reser sig med en djup suck. Kroppen känns stel och en tyngd bakom ögonen förkunnar att han inte heller denna natt fått den vila som kroppen behöver. Jag är inte så ung som jag en gång var tänker han och fyrtioårsdagen väntar runt hörnet. En hastig titt i toalettspegeln gör ingenting för att lyfta humöret. Det mörka håret är tovigt av intorkad svett och ansiktet ger ett trött och glåmigt intryck. Han skvätter lite vatten på kinderna för att vakna till. När han lämnar badrummet slår han foten i tröskeln.

– Helvete, kvider han och stålsätter sig mot den häftiga smärta som han vet kommer med någon sekunds fördröjning. När den molande värken lagt sig går han efter tidningen. Som vanligt på söndagarna är det ett fullmatat nummer med fyra delar som brukar kunna sysselsätta honom ganska länge.

Han ägnar bara ett förstrött intresse åt såväl de nationella som internationella nyheterna men går igenom lägenhetsannonserna med större noggrannhet. Inte för att han har några omedelbara planer på att lämna sin trea men man vet aldrig, det kan vara nyttigt att ha koll på marknaden tänker han. När även sportsidorna som han normalt studerar med stort intresse avklarats går han upp, kokar kaffe och fixar ett par smörgåsar innan han återvänder till sängen beväpnad med en penna. Han bläddrar sedan som så ofta nu för tiden till de sidor där kontaktannonserna finns. I ett ögonblick av eftertanke lutar han sig tillbaka och reflekterar över sina bevekelsegrunder när det gäller intresset för dessa annonser. Visst hade han och Annika haft ett visst nöje av att läsa dem och kanske fnissa över ibland desperata formuleringar i den forntid han mer och mer försökte skjuta bakom sig men att han själv en gång skulle besvara en sådan annons, nej fullständigt otänkbart men han var förstås inte längre densamme.

Visst, han hade tvekat länge men så i oktober slutligen besvarat en kontaktannons från en trettiofemårig kvinna som kallade sig ”Afrodite”. Anledningen till hans tvekan var troligen den barriär han måste övervinna för att kunna ta ett sådant steg ut i det okända. Han

tog reda på att pseudonymen härrörde från den grekiska mytologin där hon var skönhetens och kärlekens gudinna vilket förstås lät lite spännande. Annars var anledningen till att han fastnat för just den annonsen att hon i första hand sökte nya vänner vilket lät ganska ofarligt. Annonsen var också formulerad på ett sätt som gav löften om att en mycket trevlig och intelligent kvinna hållit i pennan.

Han hade tämligen omgående knäppt på datorn och gett sig hän uppgiften att försöka beskriva sig själv och upptäckte att det inte var helt lätt men vissa basfakta borde förstås vara med. ”39 år, akademiker, tre barn 13, 9 och 5 år gamla, arbetar i databranschen, mörk, 185 cm, 95 kg”. Efter ett tag flöt det hela lättare och vissa formuleringar från detta första brev hade han slipat på så länge att han kunde plocka fram dem när som helst. ”… just brutit upp från ett längre förhållande. Det är ju inte alltid som den eviga kärleken blir verklighet. Jag är nu nyfiken på att gå ut i livet igen för att se vad det har att erbjuda. Att via en annons ha den otroliga turen att träffa den rätta är kanske inte särskilt sannolikt men vad man vet är att den man träffar är en person öppen för nya kontakter. Kanske ett möte leder till att man beslutar att inte ses mer men det kan ju också bli tvärtom d.v.s. att man trivs tillsammans och vill träffas igen…”

Han hade först varit nöjd över dessa formuleringar men efter hand insett att det bara var några ganska meningslösa klyschor som kanske berättade mer om hans formuleringskonst än hans personlighet.

Nåväl, brevet var redan skickat till tidningen så det var bara att hoppas på det bästa.

Den närmaste tiden därefter kände han en viss spänning och förväntan var gång han studerade posten på hallgolvet och brukade snabbt rafsa igenom högen av räkningar och reklam på jakt efter ett kuvert med personlig prägel. Varje dag blev han lika besviken och hade till slut mer eller mindre gett upp och nästan glömt bort det hela. Hon hade antagligen fått massor av svar och hans långa tvekan hade säkert inneburit att brevet kommit alldeles för sent.

Så en fredagskväll när han kom hem sent efter att ha jobbat över, det hade blivit mycket av den varan på slutet, så låg brevet där. Ingen

annan post utan bara ett ensamt ljusblått kuvert låg mitt på golvet. ”Afrodite” hade tyckt om hans brev och velat fortsätta kontakten.

Bakom pseudonymen gömde sig Veronika Ekberg trettiofem år. Hon var skild med två barn och bodde i Kävlinge en mil utanför Lund.

Hon och barnens far hade delad vårdnad vilket fungerade bra. Hon gillade film och teater, tyckte om att dansa, läste mycket och studerade sista året till psykolog. Inte helt oväntat var hon då även intresserad av mänskliga relationer. Hon avslutade med en förhoppning om att han skulle återkomma med ett nytt brev trots att hennes eget svar dröjt ett tag. Han hade läst brevet flera gånger och mindes den känsla av tillfredsställelse som spridit sig genom hans kropp. Han hade vågat, han hade tagit steget och fått ett svar som sporrade till en fortsättning.

Han ler för sig själv vid tanken på med vilken entusiasm han kastat sig över skrivandet av nästa brev men låtit det ligga till sig några dagar för att inte verka alltför angelägen. När eller rättare sagt om ett nytt brev från ”Afrodite” skulle dyka upp stod förstås skrivet i stjärnorna men bollen var ändå satt i rullning.

Efter en stund har han ringat in tre annonser som verkar intressanta.

När han inför sig själv rannsakar sina motiv inser han att detta sätt likaväl som något annat skulle kunna användas för att träffa en ny kvinna i framtiden. Om han nu överhuvudtaget ska försöka träffa någon igen, ibland tvivlar han på detta. Under de år han varit gift hade han sett det som något självklart att detta tillstånd skulle vara beständigt ”tills döden skiljer oss åt” och att leva ensam var, om inte en katastrof så näst intill. Under den första svåra tiden hade det varit just så han tänkt, hans tillvaro hade slagits i spillror och han såg heller ingen ljusning i framtiden.

En barnledig helg i september hade han dock vaknat och insett att om inte hela livet låg framför honom så åtminstone förhoppningsvis halva. Han insåg också att han nu helt bestämde över sitt eget liv, han var en ”singel”. Han hade smakat på ordet. Förr hade det hetat ungkarl eller ännu värre frånskild men nu hette det singel. Han hade läst att i storstäderna var mer än hälften av alla hushåll numera singelhushåll och detta sätt att leva var ett medvetet val för många.

Visst var en hel del av dessa ofrivilliga singlar men det var ändå ett ord med övervägande positiv värdeladdning. Han hade sedan ett tag

insett att hela den smärtsamma och omtumlande process han genomgått hade förändrat honom radikalt på ett avgörande sätt. Visst såg han fortfarande en ny partner vid sin sida någon gång i framtiden men det gick att leva ett bra liv ensam och en ny relation måste verkligen kännas rätt för att vara värd att satsa på.

Efter en snabb dusch sätter sig Pontus framför datorn och skriver raskt svar till de tre annonser han ringat in i tidningen, ”Mysiga hemmakvällar”, ”Vi två” och ”Fånga mitt hjärta”. Han utgår från det brev han tidigare skrivit till ”Afrodite” och behöver endast göra några smärre ändringar anpassade till de respektive annonserna.

2 När Pontus kommer ut på gatan har ett lätt regn börjat falla. Vi är nu inne i den grå fuktiga vinter vi normalt har i den här landsändan tänker han dystert. Han går bort till brevlådan med de tre breven men tvekar en kort stund i ett ögonblick av eftertanke innan han slutligen låter dem falla och överlägger sedan med sig själv om den planerade promenaden ner mot havet verkligen är en god idé. En blick upp mot en blygrå himmel och dropparna som rytmiskt faller i hans utsträckta hand får honom att slå dessa tankar ur hågen och han nöjer sig med att ta sikte på närbutiken för några nödvändiga inköp.

Tillbaka i trapphuset ser han att hissen är på väg ner och när dörrarna går upp finner han sig stå öga mot öga med Erika.

– Nämen hej, det var ett tag sedan, säger hon och ser glatt överraskad ut. Det regnar ser jag, tillägger hon småleende.

Hon verkar så glad att se honom att han känner ett styng av dåligt samvete. Under de sex månader han bott i huset hade han bara lärt känna en av grannarna och det var Erika. Det var egentligen slumpen som spelat in eftersom han en fredag efter jobbet stannat till på ett café vid Stortorget beväpnad med kvällstidningarnas spelbilagor och V75-Guiden med ambitionen att över en kopp kaffe dra upp riktlinjerna för morgondagens travsystem. Av detta hade emellertid blivit intet för när han kommit gående med sin bricka hade han upptäckt sin granne sittande ensam vid ett bord. Med viss irritation hade han insett att han inte skulle kunna göra som planerat och att det skulle verka konstigt om han inte bad att få slå sig ner hos henne.

Trots att de varit grannar i flera månader hade de hitintills inte mer än hälsat på varandra och kanske utbytt någon standardfras om väder och vind. Då båda varit helt oförberedda på situationen hade konversationen till en början gått ganska trögt och en besvärande tystnad hade då och då tornat upp sig emellan dem. Efter hand hade de dock hittat en hel del gemensamma intressen och när servitrisen

en timme senare diskret meddelade att det var stängningsdags visste han inte vart tiden tagit vägen. Senare då de råkat träffas i tvättstugan hade Erika bjudit honom på middag och de hade haft en mycket trevlig kväll tillsammans. De hade kommit överens om att träffas igen och han hade lovat att ta initiativet men det var länge sedan nu och inget hade hänt.

– Jag har handlat lite. Han håller upp sin varukasse liksom för att bevisa sitt påstående.

– Allt väl? fortsätter han efter en stund när tystnaden börjat bli besvärande.

– Jodå jag ska också till affären, svarar hon och fäller upp ett paraply.

– Ha det bra, mumlar han lite tafatt när hon försvinner ut i regnet. *** Erika går fram till stereon och väljer bland CD-skivorna som ligger huller om buller i skåpet. Hon har otaliga gånger tänkt skaffa ett CDställ men det hade ännu inte blivit av. Hon ser på röran med lätt avsmak och letar med en suck fram ett av sina senaste inköp, ett operapotpurri med Pavarotti. Hon vrider upp volymen så högt hon vågar och fortsätter bort till barskåpet. Där låter hon blicken fara över flaskorna och väljer slutligen en Cointreau. Hon fyller ett av kristallglasen och sjunker med en belåten suck ner i den mjuka soffan där Miranda tittar upp och ser sig sömnigt omkring.

– Väckte jag dig gumman?

Hon kliar katten bakom öronen en stund och den sjunker belåtet ner i soffan igen och vänder upp magen.

– Du är allt en riktig livsnjutare du misse.

Hon smeker katten över magen och det obligatoriska spinnandet startar omgående. Hon är glad att hon beslutat köpa katten. Den hade varit dyr men det var det värt och den hade blivit en viktig del i hennes liv. Hon hade haft flera katter i barndomen men Miranda var en äkta Ragdoll. Med slutna ögon låter hon för en stund tenorens stämma uppfylla alla sina sinnen. Opera har varit hennes passion så länge hon kan minnas. Hon har själv en inte oäven röst och hade som mycket ung tagit sånglektioner men tidigt insett att hon inte skulle

kunna nå dit hon ville och slutat. Sådan var hela hennes livsfilosofi.

Hon ville bli, om inte allra bäst så i alla fall tillhöra det översta skiktet i allt hon företog sig annars kunde det lika gärna vara.

Numera fick hon utlopp för sin musikalitet som en av många i kyrkokören.

Hon missade sällan en operaföreställning på musikteatern eller i Köpenhamn och såg också en del av det som gavs på huvudstadens operascen. Ja man kunde t.o.m. säga att det stora operaintresset en gång varit nära att kosta henne livet. En vinterdag för femton år sedan hade hon beslutat sig för att helt ensam köra upp till kungliga operan som den kvällen gav Turandot. Hennes vänner hade beslutat att avstå eftersom SMHI förvarnat om en annalkande snöstorm och de hade även försökt övertala Erika att stanna hemma men förgäves.

Hon hade alltid varit en envis och självständig kvinna och vännernas varningar gjorde henne bara mer beslutsam att ge sig av.

Hon hade packat in sina väskor i den gamla amasonen som varit föräldrarnas artonårspresent och gett sig iväg. Strax norr om Gränna hade hon fått sladd i snömodden och kört av vägen rakt in i en bergvägg. Flera svåra frakturer och tre månader på sjukhus hade blivit resultatet men hon hade ändå haft tur. När hon senare såg en bild av bilen, eller det som var kvar av den verkade det som ett mirakel att någon kunnat överleva kraschen.

Hon slår upp en ny skvätt ur flaskan, läppjar på den söta vätskan och låter sina tankar fara fritt en stund. Liksom så ofta på sista tiden kommer hon på sig själv med att tänka på den man hon tidigare mött i hissen. Pontus Lindstam... hon liksom smakar på namnet en stund. I ärlighetens namn kan hon inte riktigt förklara för sig själv varför hon attraheras av honom. Okej han har ett trevligt utseende, så långt som till snygg vill hon inte sträcka sig men han har något som hon inte riktigt kan sätta fingret på. Håret behöver klippas och han måste passa sitt midjemått men det är förstås petitesser i sammanhanget och hon hade verkligen velat lära känna honom bättre. Han intresserade henne på ett sätt som ingen man gjort på mycket länge.

Visst hade hon haft några kortare förbindelser sedan det tog slut med Göran men det hade aldrig blivit riktigt på allvar i varje fall inte från hennes sida. Hon räknar på fingrarna, det var snart fem år sedan hon och Göran gått skilda vägar. Hon kan inte låta bli att le vid

minnet. De hade fått ett par bra år och upplevt mycket trevligt tillsammans innan hon insett att det krävdes en större plattform än så att bygga ett gemensamt liv på.

Hennes intresse för Pontus verkade däremot inte besvarat. Sen den dagen för en dryg månad sedan då hon tagit tillfället i akt att bjuda honom på middag hade han inte hört av sig igen. Hon hade passat på när de båda befann sig i husets gemensamma tvättstuga vilket inte var någon slump utan resultatet av noggrann planering från hennes sida. Erika hade flera gånger åkt ner i källaren för att leta efter hans lägenhetsnummer på bokningslistan. Slutligen en dag hade det funnits där och hon hade skyndat sig att boka det återstående tvättrummet under samma tid.

De hade småpratat en stund om ditt och datt medan tvättmaskinerna utfört sitt arbete och efteråt hade han hjälpt till att hänga upp hennes tvätt. Hon hade snart upptäckt att han som de flesta män inte slätade ut och sträckte på klädesplaggen ordentligt utan bara slängde upp dem för att få det hela avklarat så fort som möjligt. I vanliga fall skulle en sådan sak ha gjort henne irriterad men hon hade insett att detta inte var rätt tillfälle för ett sådant påpekande och låtit honom hållas.

När hon slutligen tvingat sig själv att klämma fram den fråga hon gått och burit på hade han verkat överraskad och hon hade en kort sekund också tyckt sig uppfatta något i hans ögon som hon inte riktigt kunnat tyda. Ett ögonblick hade hon blivit rädd att han skulle tacka nej. Han hade dock försäkrat att det skulle bli trevligt och att han såg fram emot en kväll tillsammans med henne.

Hon tänker tillbaka på middagen. Han hade haft en bukett nejlikor med sig och kramat henne när han kom. En liten omisskännlig alkoholdoft, hon var känslig för sådant, liksom en något högre ansiktsfärg än vanligt avslöjade att han grundat lite i förväg, kanske han behövde lite mod inför kvällen. Hon hade verkligen gjort sitt bästa för att skapa en trevlig stämning och lagt flera timmar på förberedelser. Maten hade varit superb om hon fick säga det själv och i takt med att vinets nivå sjönk i flaskan gick konversationen lättare och lättare.

Efter middagen när de flyttat över i soffan hade de även kommit in på mer personliga saker och han hade berättat om sin separation

ett halvår tidigare. Hon hade förstått att han tagit det väldigt hårt och mått riktigt dåligt de första månaderna.

En ringsignal rycker henne brutalt ur sina tankebanor. Hon sträcker sig efter luren, svarar och hör moderns röst i andra ändan.

– Erika det är mamma.

– Hej Agnes. Hur har ni det därhemma?

Det blir tyst ett par sekunder för länge och Erika känner en otäck föraning. Bara inte Bengt blivit sämre.

– Hej Erika. Jo det är bra här. Hur har du det själv?

– Hur är det med Bengt? Erika kramar luren lite hårdare i väntan på svaret. Det dåliga samvetet gör sig åter påmint. Jag borde åka hem oftare tänker hon. Senast var faktiskt när han fick infarkten i somras.

– Jo det är mycket bättre nu. Han är mycket piggare, inte lika trött och apatisk längre. Du kommer ihåg att jag varit orolig för det.

Erika hör hur Agnes skrattar till.

– Igår retade han faktiskt upp sig över något han såg på TV precis som förr om åren. Det var något uttalande från Göran Persson som irriterade honom, och jag tar det som ett friskhetstecken.

Erika ler inombords. Hon vet att föräldrarna hör till den sortens trogna socialdemokrater som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på något annat parti. Vilka frågor det än gällde, även där konsekvenserna var omöjliga att överblicka som exempelvis den positiva inställningen till den Europeiska gemenskapen och den monetära unionen hade de liksom många andra ur deras generation den självklara åsikten att man måste tro att de gör det som är bäst för landet men statsministern hade aldrig varit Bengts favorit.

– Jo det kommer jag förstås ihåg. Vad glad jag blir att han mår bättre. Är det bra med dig och Astrids familj annars?

– Jodå vi mår bra allihop men vi saknar dig. Det är längesedan nu Erika. När kommer du hem och hälsar på?

Erika gör en grimas. Detta är förstås den egentliga orsaken till samtalet och påpekandet är i högsta grad motiverat men hon kan ändå inte låta bli att känna en smula irritation över den press det sätter på henne.

– Jag kommer snart hem. Du vet att det måste stämma med jobbet och så men jag ska, jag lovar.

Senare försöker hon knyta an till tankarna kring middagen med Pontus igen men märker att hon har svårt att koncentrera sig.

Musiken har slutat och hon överväger om hon ska byta CD men känner att hon inte orkar. Hur som helst det har gått en månad och han har inte hört av sig. Det var inte alls vad hon väntat sig när han tackat för en fantastisk kväll, kysst henne på kinden och gått ner till sig. Var gång det ringt på dörren eller telefonen hade hon tänkt att det kanske var han, men inte. Att hon själv skulle ta ett nytt initiativ var fullständigt otänkbart. Det var hon alldeles för stolt för.

Nåja jag krusar ingen, världen är full av karlslokar tänker hon och tömmer det sista i glaset.