I serien om FLISAN har utkommit: Flisans osynliga häst I full galopp Som i en dröm Över alla hinder Tarzan och jag Vänner och ovänner Sommardrömmar Stallkompisar
2
Hagmar Flisan 8.indd 2
11-05-10 16.30.52
Stallkompisar Pia Hagmar
Illustrationer: Sylvia Brunke
3
Hagmar Flisan 8.indd 3
11-05-10 16.30.52
Till familjens nya medlemmar Exet, Chili och Churchill
www.wahlstroms.se flisan
– stallkompisar
2011 Pia Hagmar Utgiven 2011 av B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Sättning B. Wahlströms Bokförlag Tryck Scandbook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-32-16002-8
4
Hagmar Flisan 8.indd 4
11-05-10 16.30.52
Stallkompisar Vi träffas i korsningen bredvid Sverres kiosk. Siri är först på plats som vanligt. Hon har lutat sin cykel mot kioskens slitna vägg och sitter i gräset och väntar. På håll kan jag se hur hon oroligt spanar åt alla håll. När hon får syn på mig lyser hon upp. Det känns bra. Jag är fortfarande inte van vid att någon blir glad över att se mig. Jo, pappa förstås, men ingen annan. Inte förrän nu, när Siri och jag har blivit bästa vänner. − Hej Flisan! ropar hon. − Hej! hojtar jag tillbaka. Siri reser sig upp och ser lättad ut. − Du kom! säger hon.
5
Hagmar Flisan 8.indd 5
11-05-10 16.30.52
− Klart att jag gjorde. Vi skulle ju träffas här klockan nio. − Men man kan aldrig veta säkert, mumlar Siri. Du kunde ha ändrat dig. Hon ser allvarligt på mig. − Du vet hur det är. Jag nickar. Hur det är när kompisar sviker vet jag allt för väl. Plötsligt är man bara bortglömd. Eller så blir man helt utan förvarning förvandlad till reservbästis, någon som bara duger till att leka med i nödfall. Siri har nog varit ännu mer ensam än vad jag har varit, men det vill hon inte prata om. Fast det märks ändå, för hon tror jämt att jag ska svika henne. Ibland är det rätt jobbigt att hon inte vågar lita på mig, även om jag förstår varför. Och nog borde hon förstå att det är annorlunda med mig. Jag är ingen svikare. − Jag har bakat muffins, säger Siri och dinglar med en plastpåse framför min näsa. Med chokladsmak. − Gott, svarar jag. − Fast de är lite smuliga, tillägger Siri.
6
Hagmar Flisan 8.indd 6
11-05-10 16.30.52
Det är sådan hon är. Hon tror aldrig att hon kan göra någonting bra. Inte riktigt bra. − Det gör inget. Ska vi provsmaka? föreslår jag. Siri tvekar. − Jag tänkte att vi skulle fika i stallet. Själv kan jag mycket väl tänka mig en muffins redan nu. Mamma väckte mig så sent att jag inte hann äta mer än ett äpple till frukost. Av någon anledning har mamma fått för sig att det inte är riktigt normalt att jag vill gå upp tidigt när det är sommarlov. Och för mamma är det väldigt viktigt att jag är normal. Förra hösten när Ninna plötsligt blev bästa kompis med Rebecka, hittade jag en osynlig häst som hette Manolito. Men att ha en låtsashäst var inte heller normalt enligt mamma. Hon var jätteirriterad på stackars Manolito. Det som var bra var att mamma lät mig börja rida på ridskolan. Hon trodde att jag skulle glömma bort Manolito om jag fick rida på riktiga hästar som syntes. Det fungerade inte alls, vilket
7
Hagmar Flisan 8.indd 7
11-05-10 16.30.52
gjorde henne ännu mer irriterad. Ändå borde väl alla förstå att det inte är så värst svårt att rida en gång i veckan och ändå hinna med en låtsashäst. Fast när jag fick Tarzan och blev vän med Siri försvann Manolito. En dag var han bara borta. Pappa säger att osynliga vänner flyttar när man inte är ensam längre. De vill bo där de behövs bäst. Det verkar stämma. − Där kommer de! ropar Siri och viftar med muffinspåsen i riktning mot blomsteraffären. Och mycket riktigt kommer Kevin och Sofie trampande sida vid sida. Kevin Olsson är den tuffaste killen på min skola. Alla är rädda för honom, lärarna också. Han har riktigt jobbiga kompisar som han håller ihop med. Det verkar som om de är i skolan bara för att bråka. Jag är också rädd för Kevin och hans gäng när jag är i skolan. Men i stallet är jag inte ett dugg rädd för honom. Kevin i skolan och Kevin i stallet är som två helt olika personer, en farlig och en snäll. Det är konstigt att det kan vara så. − Tjena! hojtar Kevin. Hur är läget?
8
Hagmar Flisan 8.indd 8
11-05-10 16.30.52
Han sladdar över vägen på sin gamla damcykel och tvärnitar precis framför Siri och mig. Hans lugg hänger ner över ögonen på honom och leendet går från öra till öra. I pannan har han en stor plåsterlapp. − Bara bra, svarar jag. Har du gjort illa dig? Kevin fingrar lite på sitt plåster. − Ingen fara. Råkade bara hamna i slagsmål. − Det gjorde du inte alls det, invänder Sofie. Du cyklade omkull. Kevin flinar ännu bredare. − Shit, jag glömde att du var med. Han blänger på Sofie. − Här försöker jag impa på småtjejerna och så förstör du allting. − Vi tycker inte om slagsmål, säger Siri allvarligt. Kevin Olsson skrattar. − Här kan vi inte stå och hänga, kom igen nu! Han slänger sig upp på sin cykel och trampar iväg. Vi andra har fullt sjå att hinna med. Det är
9
Hagmar Flisan 8.indd 9
11-05-10 16.30.52
rätt långt till stallet. Jag hinner bli rejält svettig innan vi är framme vid Göstas gård. Egentligen var det inte alls meningen att jag skulle få en egen häst. Mamma och pappa skulle aldrig ha köpt en åt mig. Men så fick pappa en ponny som betalning för en lång taxiresa och gav den till mig. Min pappa kör taxi, det är hans jobb. Tarzan är liten och rund och har ganska korta ben. Men för mig är han den finaste hästen i världen.
Hagmar Flisan 8.indd 10
11-05-10 16.30.52
Nu är Tarzan inhyrd hos Gösta och går i hagen tillsammans med Göstas tre skrangliga travhästar. Alla hans hästar är bruna och jag har fortfarande svårt att se skillnad på dem. − Det här är den bästa sommaren i mitt liv, säger Sofie när vi parkerar cyklarna vid stallväggen. Hennes stripiga hår är solblekt och hennes annars så vita armar har börjat bli solbrända. Hon vänder sig mot mig. − Tack vare dig, Flisan! Jag blir alldeles varm, så glad blir jag. Det är inte ofta Sofie säger snälla saker. Hon och Kevin är flera år äldre än vad Siri och jag är. Till hösten ska de börja i sjuan. Båda två brukar hjälpa till på ridskolan och kan massor om hästar och ridning. Ändå var det jag som fick en egen häst och det har Sofie varit väldigt avundsjuk på. Inte så konstigt i och för sig, men jobbigt ändå, eftersom Sofie är rätt elak när hon är avundsjuk. För att få rida gratis på Tarzan har Sofie och
11
Hagmar Flisan 8.indd 11
11-05-10 16.30.52
Kevin hållit ridlektioner för mig. Men att vara tre stycken som ska rida på samma häst är inte helt lätt. Till slut kändes det nästan som om Tarzan var deras häst mer än min. Ända tills jag fick en smart idé och frågade Gösta om inte Kevin och Sofie kunde få hjälpa till med hans hästar i stället. Numera sköter Siri, Kevin och Sofie om var sin av Göstas travhästar, medan jag får ha Tarzan helt för mig själv. Det är perfekt. Vi går och hämtar hästarna i hagen och leder in dem i stallet för att borsta av dem. Tarzan buffar på mig med mulen. Det är hans sätt att tigga godis. − Du är bortskämd, grälar jag. Ruskigt bortskämd. Ändå kan jag inte låta bli att ge honom en näve havre. Han är så söt med sin tjocka pannlugg och sina busiga ögon. − Det känns som att ha en egen häst, säger Sofie. Och finare häst än Max finns inte. Hon stryker handen utmed Max hals. Kevin mumlar instämmande.
12
Hagmar Flisan 8.indd 12
11-05-10 16.30.53
− Det här var ditt livs bästa idé, Flisan. Han flinar retsamt. − Och enda. När vi har borstat hästarna ordentligt, sadlar vi. Ja, alla utom Siri förstås. Sessan som hon sköter om, är bara två år och inte inriden. Men det gör ingenting, för Siri gillar inte att rida. Hon blir rädd så fort hon sitter på en häst. Siri är inte direkt modig av sig. Om vi inte var bästisar skulle jag tycka att hon är en riktig fegis. − Är det okej om jag rider ut med Kevin och Sofie? frågar jag. − Självklart, svarar Siri. Det vet du. Om Gösta ska köra Sessan så kanske jag följer med honom. Annars stannar jag här och pysslar med henne. Lite dåligt samvete får jag ändå när jag skrittar iväg tillsammans med Kevin och Sofie. Siri ser så ensam ut där hon står utanför stallet och vinkar.
13
Hagmar Flisan 8.indd 13
11-05-10 16.30.53
Tjejgrejer Tarzan skrittar med sina små luddiga öron rätt fram. Då och då är han tvungen att trava några steg för att hinna med Max och Nikon. Deras ben är mycket längre än hans. När jag fick Tarzan kunde jag inte rida på honom. Han vägrade att gå ifrån gårdsplanen och det var hemskt pinsamt. Har man en egen häst måste man ju kunna rida den, så är det bara. Men efter alla Kevins och Sofies ridlektioner fungerar det bra. Jag kan till och med rida ut ensam i skogen utan problem. Vi lämnar grusvägen och svänger in på en skogsväg med två hjulspår och en remsa gräs i mitten.
14
Hagmar Flisan 8.indd 14
11-05-10 16.30.53
Hagmar Flisan 8.indd 15
11-05-10 16.30.53
− Nu travar vi! ropar Kevin över axeln. Han skänklar på Nikon och far iväg i en farlig fart. Det märks att Nikon och Max är travhästar, för det går väldigt fort när de travar. Tarzan är tvungen att galoppera för att inte hamna på efterkälken. När skogsvägen smalnar av till en stig, saktar Kevin av igen och vi andra också. − Det är verkligen sjyst av Gösta att låta oss låna hans hästar, säger Kevin. Frågan är om jag vill fortsätta hjälpa till på ridskolan i höst. Det är bara en massa slit för nästan ingenting. − En gratislektion i månaden, instämmer Sofie. För så mycket jobb. Det är inte klokt egentligen. Jag undrar hur många gånger jag har skolkat för att hinna med. Kevin skrattar. − Så långt kan ingen av oss räkna. − Ibland är det tur att mamma inte bryr sig, säger Sofie. Hon blir bara trött när de ringer från skolan och klagar. Och pappa hör inte ens av sig när jag fyller år.
16
Hagmar Flisan 8.indd 16
11-05-10 16.30.53
− Sådana är mina föräldrar också, svarar Kevin. Farsan minns väl knappt vad jag heter. Jag ryser. Tänk att ha det så. Det är omöjligt att förstå hur det skulle vara. Om det är någonting jag är säker på så är det att min pappa älskar mig. Jag vet att Sofie är avundsjuk på mig för det också. Precis som om det är mitt fel att hennes pappa har flyttat och aldrig hör av sig. Kevin och Sofie fortsätter att babbla med varandra hela ridturen. Det känns som om de glömmer att jag är med. Inte för att det direkt gör något. Jag har Tarzan som sällskap och det räcker. Kevin och Sofie har verkligen blivit kompisar sedan de började ta hand om Nikon och Max. Innan dess kände de knappt varandra. Sofie hade förstås spanat in Kevin redan på ridskolan. Hon är konstigt nog kär i honom och tycker att han är supersnygg. Fast det har Kevin tydligen inte fattat än. Han måste vara blind, för Sofie tindrar med ögonen så fort han är i närheten. − Galopp! tjoar Kevin. Det ser lika kul ut varje gång Nikon och Max
17
Hagmar Flisan 8.indd 17
11-05-10 16.30.53
ska galoppera. Som travhästar är de inte vana vid att göra det. De liknar två älgar när de vevar igång sina långa ben. Själv skulle jag aldrig våga galoppera på någon av dem. Men på Tarzans rygg känner jag mig trygg. Hovarna smattrar mot stigen och fartvinden sliter i håret. Jag står upp i stigbyglarna och följer med i Tarzans rörelser. Att galoppera ute i skogen är en helt annan sak än att göra det i ridhuset på ridskolan. Det känns farligt och härligt på samma gång. När vi till slut saktar av är Tarzan alldeles svettig på halsen. Han flåsar lite, men det går snabbt över. Han har fått mycket bättre kondition sedan jag fick honom. Då hade han knappt några muskler alls och han blev trött på en gång. Nu orkar han hänga med Max och Nikon utan problem. Siri ligger på mage i gräset utanför hagen när vi kommer. Hon har kavlat upp jeansen till knäna för att kunna sola lite av sina extremt bleka ben. Sessan vankar oroligt fram och tillbaka ut-
18
Hagmar Flisan 8.indd 18
11-05-10 16.30.53
med staketet samtidigt som hon gnäggar. Hon gillar inte att vara ensam i hagen. − Kom så får ni muffins, ropar Siri och viftar med sin påse. Kevin, Sofie och jag sadlar snabbt av och släpper ut hästarna i hagen. Tarzan hinner knappt in i hagen förrän han viker ihop frambenen och rullar sig i lerpölen vid vattenkaret. En lång stund ligger han och sprattlar med benen i vädret. När han till slut kravlar sig upp igen kan ingen tro att han har blivit ryktad det senaste halvåret. Han har till och med lera i öronen. − Du är en riktig smutsgris, ropar jag. Måste du verkligen göra så där? Tarzan vänder på huvudet och tittar på mig. Han är så söt att jag får ont i magen av lycka. Kevin slänger sig ner i gräset bredvid Siri och snappar åt sig hennes plastpåse. Han trycker in en hel muffins i munnen och tuggar så att det yr smulor runt honom. När den första är slut trycker han in en till. − Goda, smaskar han.
19
Hagmar Flisan 8.indd 19
11-05-10 16.30.53
Siri ser nöjd ut. Sofie lägger sig på rygg och drar upp T-shirten så att magen syns. Hon sneglar mot Kevin och ler. − Ska vi åka och bada? undrar hon. Kevin roffar åt sig ännu en muffins ur påsen. − I kväll i så fall, svarar han. Kanske. Jag måste hinna träffa mina kompisar också. De undrar vad jag håller på med hela dagarna. Siri ser undrande ut. − Du är ju här, med oss. Det är väl bara att säga det till dem? Kevin flinar. − Knappast. − Vad menar du? frågar Siri. Du är ju här med oss. − Jag kan ju inte säga att jag tillbringar dagarna tillsammans med ett gäng hästar och småtjejer, det fattar du väl själv? De skulle skratta ihjäl sig. Siri tuggar på sin muffins. Det syns att hon funderar. − Varför då? undrar hon till sist.
20
Hagmar Flisan 8.indd 20
11-05-10 16.30.53
Kevin himlar med ögonen. − Hästar är det fånigaste de vet. − Varför då? frågar Siri igen. Vad är det för fånigt med hästar? Nu är det Kevins tur att vara tyst och fundera en stund. Han pillar lite på plåsterlappen i pannan. − Jag vet faktiskt inte, svarar han till slut. Hästar är väl typ en tjejgrej. Sofie fnyser. − Vad är det för fel på tjejgrejer då? frågar hon. Kevin suckar. − Vad jobbiga ni är, fräser han. Ni fattar ju ingenting! Min mobil surrar till i fickan. Det är pappa, förstås. Nästan varje gång jag är i stallet ringer han för att kolla att jag har överlevt dagens ridtur. Han oroar sig jämt för att någonting hemskt ska hända mig. Just nu har jag inte alls lust att prata med honom. Jag vill vara med Siri och Kevin, Sofie och hästarna. Men jag är
21
Hagmar Flisan 8.indd 21
11-05-10 16.30.53
tvungen att svara, annars tror pappa att någonting hemskt har hänt mig. − Hej pappa, säger jag. − Hur är det, hjärtat? undrar han. − Det är bara bra, svarar jag. Måste du ringa jämt? Pappa blir alldeles tyst. Först tror jag att han har lagt på luren, men sedan hör jag hans andetag. − Pappa? − Det var inte meningen att störa, säger han. Jag ville bara veta när du kommer hem. − Om en timme. − Okej, säger han. Då ska jag inte hindra dig från att göra det du vill längre. Innan jag hinner svara har han lagt på.
22
Hagmar Flisan 8.indd 22
11-05-10 16.30.53