B ERÄTTELSER FR Å N ETT LAND SO M INTE FINNS M ä n n i s ko r , m ö t e n och miljöer i det f o r n a S o vj e t u n i o n e n
Berättelser från ett land som inte finns
Torgny Hinnemo
Torgny Hinnemo
Torgny Hinnemo
Berättelser från ett land som inte finns m ä n n i s ko r , m ö T e n ocH miljöer i deT f o r n a s o vj e T u n i o n e n
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 3
2010-01-18 15:49:17
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Torgny Hinnemo och Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin Omslagsfoto: Torgny Hinnemo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 isbn 978-91-1-302196-6
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 4
2010-01-18 15:49:17
Innehåll
Landet som inte finns 7 Uppsatsen 11 Sasja 13 Finns Ryssland? 18 Streck i resplanerna 29 Danskungen 31 Bergsfolkens förbannelse 33 Asfalt och revolutioner 44 Rosornas stad 50 Revolutionen i Ukraina var inte orange 53 Valdramatik i Transkarpatien 63 Ukraina är inte Ryssland 74 Den utomparlamentariska parlamentarismen 80 Rätt och fel om fornsovjetiska namn i svenska språket 88 Bender 96 Moldova – bortglömt av världen mellan Balkan och Moskva 98 I Belarus har vi det bra 107 Reformstopp i Minsk 110 Gränsen Europa–Asien 121 Musiken som vägvisare 135 Det inringade Armenien – landet som längtar till Europa 140 Oljekyrkogården 153 Lillebror 156 Hårdhet och mjukhet i Långtbortistan 158 Gamla kulturer i ny förpackning 168
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 5
2010-01-18 15:49:17
Ett liv i skuggan av Frankrike 174 Kazakstan – långt från Allah och nära till Moskva 179 Rök utan eld 194 Islam 196 Vägen till Andijan 204 Gafur Guliam 212 Den gråtande polisen 222 Museet i öknen 224 Oaser 228 Att flyga 235 Maktkampen i Kirgizistan 237 Valövervakning i Batken – en kirgizistansk road movie 245 Arvet från en bisarr diktator 252 Döden 264 Vladimirfängelset 267 Dossiern 272 Gorbatjov och Jeltsin 274 Stig Bergling 292 Musik och politik 294 Varför är det krig i Tjetjenien? 296 Pengar 303 Sachalin 306 Bilden som vi trodde var Putin 309 Svinhugg går igen 320 Den ryska lunken 323 Postludium 337 Bildfakta 340
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 6
2010-01-18 15:49:17
Landet som inte finns
Världen ä r i n t e beständig. Det är däremot våra första intryck av den. De är den norm som alla förändringar mäts med. En gång om året, när våren redan är en bit på väg, ser alla som vuxit upp vid en bokskog för sin inre syn ett gulgrönt ljus som bara kan uppstå när solens strålar filtreras genom knoppar som spricker ut i bokkronorna. Det ljuset jämför de med färgerna hos den vår där de befinner sig längre fram i livet. På samma sätt blir för oss namnet på den förste stats- och finansminister vi hör talas om som barn synonymer till just orden statsminister och finansminister. När innehavarna av posterna byts ut förstår vi att världen är föränderlig. I någon mån kommer vi att jämföra alla deras efterträdare oavsett vilket parti de tillhör med våra urbilder av en tung minister. Den första världskartan är lika självklar som den orientering vi skaffar oss om den närmast omgivande naturen. Det finns granar och tallar och björkar och tussilago som är efterlängtade och liljekonvaljer som har en förförisk doft och maskrosor som bör rotas ut. Och så finns det Sverige och våra grannar och ett mäktigt USA och Sovjetunionen som för en del var politikens maskros och för andra dess liljekonvalj. När klockorna i Kremls Frälsartorn slog in midnattstimmen den sista december 1991 halades för sista gången den sovjetiska fanan och den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov var inte längre president eftersom hans land Sovjetunionen då upphörde att existera. Människorna i landet som inte längre fanns liksom de i omvärl7
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 7
2010-01-18 15:49:17
den fick veta att med Sovjetunionen hade ett politiskt och ekonomiskt system gått i graven. De före detta sovjetmedborgarna levde nu i ett tillstånd som på engelska kallades för transition och som skulle vara en viss tid – det var omtvistat om det rörde sig om 500 dagar eller flera år – tills de gamla sovjetrepublikerna blev moderna marknadsekonomier. Det fanns på många håll en förståelse för att omställningen skulle bli hård och leda till social misär för åtskilliga människor. Det fanns de som ansåg att en sådan politik var omänsklig och talade för en gradvis omställning fast ingen visste var man skulle få pengar till detta eftersom sovjetsystemet redan var bankrutt. Att visa vägen och att förklara det som pågick blev en uppgift för statsvetare och ekonomer. Den borde i högre grad också ha anförtrotts psykologer och antropologer. Visst gjorde även de sitt jobb, men det var inte så många som brydde sig om deras perspektiv, Vi förstod olika tidigt att det som skedde den där decemberkvällen 1991 var oundvikligt. Några gjorde det bara några månader före upplösningen, andra ett fåtal år dessförinnan. Men om vi ska vara ärliga var det nog få som tidigare än så trodde att sovjetimperiet skulle braka ihop redan under vår livstid. Både de som levat i Sovjetunionen och utanför är fortfarande präglade av det förflutna. Vi jämför då och nu och gläds åt det som blivit bättre medan de som bara förunnats misär längtar tillbaka till den ekonomiska grundtrygghet som diktaturen Sovjetunionen ändå erbjöd enkla människor. Men allt fler inser också att det aldrig kunde bli fråga om att flytta över färdiga samhällsmodeller från andra länder till de forna sovjetrepublikerna. Där utvecklingen går mot något bättre är det fortfarande mycket fråga om den perestrojka, det vill säga ombyggnad av samhället, som den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov gjorde till sitt slagord. Samhället förändras i stor utsträckning genom att erfarenheterna och de interna relationerna från sovjeteran successivt modifieras, till en del under intryck från omvärlden. Det är sant att den yngsta generationen inte bär på samma arv. 8
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 8
2010-01-18 15:49:17
Den har inte som sina föräldrar riskerat att sättas i läger för sin frispråkighets skull. Men också den lever i samhällen där vägen i mycket stakas ut av människor som fick sin första världsbild formad av den Sovjetunion som omgav dem. Rätt många minns att det bakom den hårda fasaden också fanns individer som brydde sig om andra. De har inget behov av att förneka hela sitt förflutna. Sovjetunionen finns inte längre men den kommer under ett par generationer att överskugga de länder som trätt i dess ställe. Sovjetunionen existerar mentalt om än inte längre på kartan. Några av kapitlen i den här boken uttrycker personliga funderingar kring hur enskilda sovjetrepubliker har utvecklats sen unionsupplösningen. Det är ingen vetenskaplig framställning utan snarare en subjektiv bild som formats av samtal med människor under fyrtio års resor i de här länderna, inklusive under några år som Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva under de sista åren av Sovjetunionens existens och de första åren av de nya staternas uppbyggnad. Essäerna har varvats med korta episoder som illustrerar livet i olika delar av det forna Sovjet vid olika tidpunkter från 1969 och fram till i dag. Torgny Hinnemo
9
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 9
2010-01-18 15:49:17
Uppsatsen
(1969)
Alldeles ba ko m ax e l n hörde jag någon ropa ”hello”. I skymningen skymtade ett förhoppningsfullt leende inklämt mellan en sommarkort linlugg och en satt kropp i vit T-tröja. Min kamrat och jag låtsades inte om vad vi trodde vara ännu en av Moskvas påhängsna svartabörsväxlare. Men av hans pladder förstod vi snart att han bara ville pröva den engelska han förmodligen lärt genom att lyssna på piratkopierad popmusik. Året var 1969. Han var sjutton år. Pop och vackra flickor fyllde hans tankevärld. På tunnelbanans perrong stelnade han plötsligt till. Den där skuggar mig, sa han med en lätt nick åt en man ett par meter ifrån oss. Vi var misstrogna. Då tillade han viskande: Sovjetunionen är inget fritt land. När tåget kom dröjde vi i det längsta med att stiga fram mot dörrarna. Då vi till sist tog ett snabbt kliv mot vagnen skyndade skuggan ombord. Dörrarna slog igen. Skuggan blängde ilsket mot oss 11
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 11
2010-01-18 15:49:17
på perrongen och den unge ryssen räckte lång näsa åt honom när tågsättet accelererade. Ombord på nästa tåg gick det sämre. Två civilklädda män försökte släpa ut honom från vagnen. Men han var stark och klamrade sig fast vid en ledstång. De slog på honom med knytnävar. Andra passagerare rusade till hans hjälp. Men när våldsverkarna visade sina legitimationer från KGB steg massan förskrämd åt sidan. Han flydde uppför en nedåtgående rulltrappa förföljd av visselpipor. Det är allt jag vet om hans liv. Därefter hade jag svårt att koncentrera mig på de lektioner i ryska som jag kommit till Moskva för att delta i. Sista dagen skrev vi uppsats. Ämnet var våra intryck av Moskva och språkkursen. Senare lärde jag mig att alla språkkurser avslutades så. Uppsatserna hade beställts av kompetenta organ för framtida bruk. Jag skrev om min vrede över att en sjuttonåring inte fick berätta för mig på engelska om han föredrog brunetter eller blondiner – trots att det egentligen inte intresserade mig. På kvällen avslutades språkkursen med ett hejdundrande kalas. Då kände jag i vimlet en hand på min axel. Där stod min lärarinna från Uzbekistan. – Torgny, sa hon milt. Du skrev ingen uppsats. Sedan försvann hon. Kanske ska jag tacka henne för att jag fortsatt att resa i Sovjetunionen och dess efterföljare i ytterligare fyrtio år.
12
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 12
2010-01-18 15:49:17
Sasja
(1976)
Sasja möt t e jag första gången i en hotellkorridor i Irkutsk. Just som jag satte nyckeln i dörren till mitt rum kom han fram. – Förlåt, sa han, hotelliggaren låg öppen när jag gick förbi och jag råkade se att min granne är en medborgare från Sverige. Säg, har Ni tid att svara på några frågor om Ert land? Jag var trött efter att en hel dag ha vandrat utmed Bajkalsjöns strand och försökte klara av intervjun snabbt. Men Sasja propsade på att jag skulle hälsa på i hans rum och diskutera i lugn och ro. Det stod snart klart att han inte var någon svartabörshaj och det var svårt att motstå hans mjuka envishet. Alltså hamnade jag i hans fåtölj. Sasja beställde upp sovjetisk champagne. – Det är så här, förklarade han. En god vän till mig ska åka på en kryssning till flera västeuropeiska länder. Det kostar honom flera månadslöner, men det är en bagatell i sammanhanget för det är en mycket sällsynt chans att få se sig om i världen. För att ta vara på den vill han förbereda resan väl och jag vet att han skulle bli glad om jag kunde berätta något om Sverige. – Min första fråga är: Vilka presenter bör man ta med sig till svenskarna? Jag menar, man kan ju inte komma tomhänt som gäst till ett land. Jag borde ha väntat den frågan. Hälsar man på hos en ryss proppar han i en mat och dryck tills man spricker och åker han själv bort belamrar han alla människor i sin väg med presenter, allt från rockmärken och souvenirkrafs till vodkaflaskor och delikat hantverk. 13
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 13
2010-01-18 15:49:17
Det gick inte att förklara för Sasja att svenskarna far till Mallorca och Afrika utan vänskapsgåvor till spanjorerna och gambianerna. Nästa fråga ställde Sasja lite generat. – Vilka sovjetiska varor kan man sälja till svenskarna? Vi får ju tyvärr inte med oss mer västvaluta än att det räcker till lite snask i varje hamn. Dessutom är vi flera vänner som vill skicka med saker för att vår kamrat ska sälja dem och köpa något åt oss i stället. Själv vill jag ha en miniräknare för jag är ingenjör. Sasja blev alldeles lyrisk när han började tala om miniräknare. En sån där med sinus och cosinus och inverterade värden skulle det vara. Han var som ett barn som drömmer om en egen cykel. Jag sa som det var, att det enda han skulle lyckas kursa till svensken på gatan var vodka och att det tycker tullen inte om. Vårt samtal fortsatte långt efter det att utfrågningen om Sverige var avklarad. Bland annat hittade vi ett gemensamt intresse i musiken. – Jag har en underbar LP-skiva med gammal orgelmusik, sa Sasja plötsligt. Den ska du få. Jag är här i Irkutsk på tjänsteresa, men det är bara fyra mil hem till Angarsk. Jag hämtar skivan i morgon. Jag försökte säga nej, men det går inte med en ryss. Nästa dag tog Sasja bussen hem tidigt på morgonen och kom tillbaka med skivan just innan jag åkte ut till flygplatsen för att fortsätta min resa till Tasjkent. Det var en inspelning med den litauiske organisten Harry Grodberg, musiken från 1100–1700-talen, allt i stereo och pressat i Leningrad på den främsta fabriken i Sovjetunionen. Med andra ord något av det bästa som åstadkommits av den sovjetiska grammofonindustrin. Att upptagningen är gjord i en katedral i Riga har jag bara Sasjas ord på för såna oviktigheter hade konvolutredaktören förtigit. Varje gång jag nu hör Perotinus Point d’orgue en triple ser jag framför mig Sasja som han var då, en man strax över de trettio som rysligt gärna ville gifta sig, med tankfullt ansikte och iklädd en färglös skjorta och mörk kostym. 14
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 14
2010-01-18 15:49:17
*** Ett halvår hade gått. Jag hade hamnat i Helsingfors och blivit auktoriserad guide. Tillsammans med ett tiotal finländska kollegor hade jag gått ombord på ett sovjetiskt kryssningsfartyg för att möta våra grupper. Då känner jag i mängden igen ett ansikte. Det är Sasjas. Mitt välkomstleende dämpar han hastigt med ett finger över munnen. Han finns inte med bland de turister som tilldelas mig men efter någon timme får vi syn på varandra på nytt inne i Nationalmuseum. Han dröjer kvar vid en monter som jag står i tur att visa för min grupp. Han väser att jag ska gå in på herrtoaletten innan vi lämnar museet. När jag är färdig med visningen går jag in på toaletten och strax dyker Sasja upp intill mig vid rännan. – Vi är kvar i morgon också, viskar han. Utan program. Ta en promenad på kajen förbi båten klockan elva. Jag kommer efter dig. Nästa dag på utsatt tid strosar jag förbi båten. Snart har jag en skugga efter mig. Det är Sasja. Efter något kvarter hinner han ifatt mig, samtidigt som en hamnjobbare dyker upp. – Vodka, frågar jobbaren? Beredvilligt hivar Sasja upp en butelj ur sin portfölj. Jobbaren sträcker fram två finländska tior. Sasja gör en snabb räkneoperation i huvudet, tänker på sin miniräknare och skakar sedan på skallen. Sextio mark vill han ha, tecknar han med fingrarna. Hamnjobbaren flinar och går tomhänt därifrån. Efter hälsningsproceduren är Sasjas första fråga: – Var kan jag sälja mina tre vodkaflaskor? Jag har sparat min resevaluta till den här hamnen som är den sista och nu tänker jag skaffa mig resten av pengarna som behövs för att köpa en miniräknare. – Dina vodkaflaskor kan du behålla, säger jag och drar upp ett paket. I det ligger en miniräknare som jag köpt strax innan. Med sinus och cosinus och inverterade värden. Sasja ger upp ett indiantjut och börjar dansa på trottoaren så att 15
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 15
2010-01-18 15:49:17
folk omkring oss på nordbors vis drar sig undan som om det kan vara smittsamt. När Sasja kommer till sans tar han upp sina tre vodkaflaskor och trycker dem i min famn. Dom ska du ha, säger han. Nu stirrar folk ännu mer på oss. Jag blir generad och dessutom orolig, för på platsen spanar ibland civila konstaplar efter såna som sysslar med olaga alkoholförsäljning. Fast sånt förstår inte Sasja. Bäst att snabbt få ner buteljerna i en kasse. Jag vill bjuda hem Sasja på middag. Han säger nej och på min enträgna begäran ger han motvilligt en förklaring: – Människor hemifrån, i synnerhet de äldre, är så konservativa. De tycker att det är skamligt att ha för nära kontakter med utlänningar. Det är OK att vi syns tillsammans på stan. Du är ju guide och vi kan låtsas att jag har stött på dig av en slump och att du hjälper mig till rätta. Men om någon råkar se mig följa dig hem börjar kanske nån elak tunga hitta på saker om mig. Folk blir så lätt avundsjuka. Kanske kan det leda till obehagligheter när jag kommer hem. Jag vet inte. Jag ber också Sasja förklara varför han när vi sågs i Irkutsk inte talade om att det var han själv som skulle ut och resa. – Det var så genant, svarar han, jag visste ju ännu inte om jag verkligen skulle få fara. Det får man veta först några dagar före avresan. Jo, jag vet att det är så. När jag själv administrerat sovjetiska kryssningar har jag fått en deltagarlista med 600 namn, samma lista som gått till den sovjetiska passmyndigheten. Men först en vecka före avresan kommer det definitiva beslutet: Du får åka, och du. Men inte du, står det på det papper som går till var tredje ivrigt väntande. Nu återstår ett problem för Sasja. Rubler är inte gångbara utanför Sovjetunionen. Därför ransoneras resevalutan hårt. För att sovjetiska kryssningsturister inte ska frestas att festa upp hela den magra reskassan vid det första strandhugget ger reseledarna bara ut lite utländsk valuta i taget, cirka femton kronor per hamn. 16
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 16
2010-01-18 15:49:17
Eftersom Sasja har drömt om sin miniräknare har han sparat pengarna från varje stad. Nu står han alltså med motsvarande nittio kronor som han kan använda hur han vill. Vi rusar snabbt genom varuhusen. Det finns så mycket som han skulle vilja ha: kläder med färg i, en skiva med Beatles och en med Abba, en manick som man trycker på så att det låter som om den skrattar, en porrtidning, ett tuggummi och så nåt till farsgubben där hemma. Sasja bläddrar i plånboken och kastar en blick på klockan. Fyrtio minuter återstår för hans livs hittills svåraste beslut. Han kastar sig mellan avdelningarna och stannar upp och sliter sig i håret av vanmakt. Till slut gör han dock sina inköp: ett par billiga jeans, ett par eleganta skor med hög klack på rea, en lågpris-LP med något okänt band och några tuggummin av olika märken. Så får det bli. Dessutom går Sasja runt i några affärer och ber om plastkassar. De kostar tjugofem penni styck men han får dem gratis. – De är så praktiska, menar han. Man kan använda dem länge. Och de är vackra. Sasja packar ihop sina inköp och miniräknaren i en anspråkslös kasse. – För att det ska se lite ut, förklarar han. Så att de andra ombord inte blir avundsjuka. De har gjort slut på sina pengar i varje hamn. De kommer inte att begripa att man kan komma över så här mycket på hederligt sätt. Uppriktigt sagt hade inte heller jag trott att allt detta kunde köpas för nittio kronor om jag inte sett det med mina egna ögon. Ett stycke från hamnen skiljs vi åt. *** I Finland och Sverige gick manschettarbetarna till sina kontor med attachéväskor. I Angarsk promenerade Sasja stolt med en miniräknare i den finländska konsumentföreningen Elantos kasse. 17
I_Hinnemo_korr_cs4.indd 17
2010-01-18 15:49:17