Sarah Bradford Drottning
elizabeth En biografi
Översättning Claes Göran Green och Tove Janson Borglund
HISTORISKA MEDIA
Tidigare verk av Sarah Bradford: Cesare Borgia (1976) Disraeli (1982) Princess Grace (1984) Sacheverell Sitwell (1993) Elizabeth: A Biography of Her Majesty the Queen (1996) America’s Queen: The Life of Jacqueline Kennedy Onassis (2000) Lucrezia Borgia (2005) Diana (2007)
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
originalets titel Queen Elizabeth II. Her Life in Our Times copyright © Sarah Bradford, 2011 © Svensk utgåva Historiska Media 2018 översättning Claes Göran Green och Tove Janson Borglund sättning Typ & Design AB omslag EGO Reklambyrå omslagsbild Elizabeth II (foto: The Royal Collection Trust) tryck ScandBook AB, Falun 2018 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-631-7
Innehåll 1. Hyde Park Corner
5
2. ”Abdikationsdagen”
10
3. ”Vi fyra”
22
4. Krig
37
5. Prinsen träder in
60
6. Ett ungt par
78
7. Kröning
98
8. En ny och farlig värld
113
9. Den unga drottningen
129
10. Det tynande imperiet
144
11. Den kungliga familjen
167
12. Monarkins nya image
192
13. Sjuttiotalet
209
14. Åren med Thatcher
228
15. Familjeproblem
245
16. Krisåren
266
17. Tjugoförsta seklets drottning
287
Tack
311
Noter
313
Bibliografi
321
Register
326
Till Will
1
Hyde Park Corner Prinsessan Elizabeth blev den 6 februari 1952 drottning Eli zabeth II. Hon och hennes make befann sig då på den keny anska landsbygden. De var inkvarterade i Treetops Lodge och bodde bokstavligen uppe bland trädtopparna där de uppmärk samt följde de vilda djuren som släckte törsten i ett vatten drag nedanför. Elizabeth var helt ovetande om vad som hade hänt hundratals mil norrut. Att hennes far, kung Georg VI, hade dött lugnt och stilla en gråkall morgon på sitt lantställe Sandringham i Norfolk: en blodpropp hade stoppat flödet i ett kranskärl. Han hade hittats död klockan 07:30 av sin kam martjänare James Macdonald som just hade dragit isär gardi nerna och ställt ner brickan med morgonte vid kungens säng. ”Hyde Park Corner natten till i dag. Gå och informera pre miärministern.” Klockan i London var 08:45 när kungens pri vatsekreterare per telefon underrättade biträdande privatse kreteraren Edward Ford om att kungen hade avlidit, genom att använda de kodord som var brukliga vid sådana tillfällen. ”Gamle Winston låg i sängen när jag kom vid niotiden på morgonen”, erinrade sig Ford senare. ”[Det låg] papper ut spridda över hela sängen, en cigarr rökt till hälften och bred vid sängen ett grönt stearinljus att tända den med eftersom 5
drottning elizabeth
den slocknade gång på gång. Jag förklarade: ’Jag har dåliga nyheter, herr premiärminister. Kungen avled i natt.’ ’Dåliga?’ sa Winston. ’Sämsta tänkbara.’ Han viftade med händerna och papperen virvlade i luften, papper han hade använt för att skriva ett tal han skulle hålla i underhuset på temat lan dets utrikespolitik. ’Så oviktiga dessa frågor är nu’, sa han. ’Vår chef är död.’”1 Den nya unga drottningen hade på sin väg till officiella be sök i Australien och Nya Zeeland varit i Kenya. På grund av typisk brittisk klantighet hade kodorden ”Hyde Park Corner” inte nått henne: telegrafisten trodde att meddelandet var en adress. När hennes privatsekreterare Martin Charteris besökte henne på Sagana Lodge visste hon ingenting, och inte heller han, om kungens bortgång. Hon pratade mycket begeistrad om att hon i gryningen hade sett en noshörning. ”Hon hade varit på Treetops natten innan då [kungen] dog och återvänt till Sagana Lodge [en bröllopsgåva från det kenyanska folket]. Jag gjorde min plikt och besökte Sagana Lodge och fick höra lite skvaller och hon berättade om noshörningar och annat, [hon såg] strålande ut i blåa jeans. Jag gav mig sedan av och vid lunch fick jag höra att kungen var död. Jag satte mig i bi len och åkte så snabbt jag kunde till Sagana Lodge där jag hit tade henne, mycket samlad. Hon hade funnit sig i sitt öde.” Churchills privatsekreterare, John ”Jock” Colville, kom till sin chef och fann denne sittande ensam med tårar i ögonen och blicken riktad rakt framåt. Premiärministern läste just då inga officiella dokument och heller inga tidningar. ”Jag hade inte fattat hur mycket kungen betydde för honom”, skrev Col ville i sina memoarer.2 I fem år, från 1940 till 1945, hade Wins ton Churchill och Georg VI delat upplevelser och hemlighet er under andra världskrigets avgörande stunder. Den åldrade 6
hyde park corner
premiärministerns hyllning i radio till sin vän var den mest rörande av alla. ”När kungens död tillkännagavs i går morse”, förklarade han, ”slog det hos oss alla an en sträng som ljöd av stort all var och som när det spreds vida omkring tystade larmet och trafiken i många länder och fick otaliga miljoner människor att stanna upp och se sig om …” Allmänhetens reaktion vid den försagde, stammande mo narkens död var alldeles särskild, inte bara i Storbritannien och Samväldesländerna utan även i USA där kungen var ihåg kommen som en lojal allierad till Roosevelt och Truman un der och efter andra världskriget. BBC:s reporter Leonard Miall förklarade i en radioutsändning från New York att ny heten ”i den här republiken” har fört med sig ”en omedelbar känsla av personlig förlust”. I Washington öppnade utrikesmi nistern sin veckoliga presskonferens med en formell hyllning till kungen och lade sedan sitt manus åt sidan och fortsatte med en egen. Representanthuset uttryckte sin sympati i en re solution och ajournerade sig därefter för resten av dagen. ”Jag tvivlar på att så skulle ske med något annat statsöverhuvud”, noterade Miall. Senaten i Massachusetts, hemstat för såväl irländarna i Boston som pilgrimsfäderna, antog en resolu tion i vilken det talades om ”den älskade monarken som all tid symboliserade styrka för sitt ståndaktiga men k rigströtta folk – en kung som var uppriktigt tillgiven sina undersåtar, som ansträngde sig till det yttersta för att inför dem och värl den fullgöra de kungliga plikterna på ett tillbörligt sätt”. Pre sident Truman uttryckte sig enklare i sin dagbok: ”Han var en storartad människa.” Mängder av människor samlades längs den arton mil långa järnvägen mellan Sandringham och London när tåget med 7
drottning elizabeth
kistan passerade. Med början måndagen den 11 februari låg den avlidne kungen på lit de parade i London och under fyra dagar tågade ungefär trehundra tusen personer tysta för bi för att visa sin aktning. Virginia Potter, en amerikanska bosatt i England, var på plats den sista kvällen. ”Det var en mycket vördnadsbjudande syn”, rapporterade hon, ”hundra tals människor rörde sig långsamt fram genom den enorma salen där belysningen var dämpad och inga ljud hördes, för utom besökarnas stilla fotsteg.”3 Ute på gatan stod tusentals personer helt tysta i den kyliga kvällsluften. BBC, som då var landets enda radiostation, strök sin normala programtablå för tio dagars sörjande till dess begravningen hade ägt rum i Windsor den 15 februari. Under radioutsändningen från be gravningen blev två ynglingar som struntade i att följa påbu det om två tysta minuter och ”släntrade fram på gatan” nästan lynchade. De ”tvingades ta sin tillflykt till en kontorsbyggnad och sedan skyddas av polisen, människor var ursinniga på dem. En kvinna slog en av dem med ett paraply”. Barnen fick ledigt från skolan den här dagen för att följa begravningen av en person som de bara hade sett avbildad på frimärken eller i journalfilmer som en spensligt byggd figur i flottans uniform. Ställd inför hela nationens fulla uppmärksamhet på tilldra gelsen medgav Richard Crossman, socialist och parlaments ledamot för Labour, att kungligheter var ”ett outsinligt ämne”. • • •
Georg VI var bara femtiosex år när han dog. Han hade under sina sista tre år varit allvarligt sjuk. På grund av att han var storrökare hade han genomgått en operation 1948: blodtill förseln från delvis blockerade artärer i hans högra ben hade strypts under knät för att hindra en eventuell blodpropp att nå 8
hyde park corner
hjärtat. På hösten 1950 upptäcktes på en röntgenplåt kontur erna av en tumör i hans högra lunga och i november samma år opererades tumören bort. Som Churchill uttryckte det hade kungen sedan dess ”gått med döden vid sin sida, med livet hängande i en skör tråd”. Han hade haft en föraning mindes en vän som hade gjort honom sällskap när han sista gången åkte hem från Balmoral. När han lämnade Balmoral citerade han en rad ur en av drottningens och prinsessan Margarets favoritvisor: ”Kanske tror du att det är slutet … Ja, det är det.”4 Hans änka, drottning Elisabet, trodde alltid att det var på frestningarna i hans arbete som hade tagit livet av honom. Som den andre sonen till Georg V och drottning Mary hade han inte stått på tur att bli kung och om hans äldre bror, Edvard VIII, inte hade abdikerat skulle han inte ha påtvingats posten. Om detta inte hade skett hade kanske inte Georg VI dött vid så låg ålder och hans dotter Elizabeth skulle inte ha blivit drottning Elizabeth II.
9
2
”Abdikationsdagen” 10 december 1936. 145 Piccadilly, London. De två systrarna, tioåriga Elizabeth och sexåriga Margaret, hängde över led stången utanför barnkammaren högst upp i familjens fyra våningshus. De tittade på oroliga människor som kom och gick. Deras far hade lämnat hemmet tidigt för att närvara då hans bror Edvards tronavsägelse undertecknades i Fort Bel vedere. Fadern hade sett bräcklig, blek och spänd ut. Prin sessornas mor Elisabet, hertiginna av York, var sängliggan de i influensa eller en av de psykosomatiska åkommor hon verkade drabbas av då och då under senare år på grund av stress. Människor började samlas utanför huset och de visste att något mycket viktigt var att vänta. Till slut berättade en i personalen vad som hade hänt. Deras mycket avhållne, men under senaste tiden sällan sedde, farbror hade abdikerat som kung Edvard VIII och skulle lämna landet samma kväll som Edvard, hertig av Windsor. Deras far Albert, hertig av York, skulle bli kung i hans ställe. ”Innebär det att du kommer att bli drottning, L ilibet?” frågade prinsessan Margaret. ”Jag tror det …”, svarade prinsessan Elizabeth. Hon gick upp till sitt rum och skrev rubriken ”Abdikationsdagen” i sin dagbok. Hon var bara tio år, men hon visste vad det betydde för hennes framtid. 10
”abdikationsdagen”
Abdikationen var den brittiska monarkins allvarligaste kris i mannaminne. Den 6 maj 1935 hade de två prinsessorna, klädda i rosa, åkt i en öppen vagn tillsammans med föräld rarna, på gator kantade av hurrande människor, för att fira tjugofemårsjubileet av sin farfar kung Georg V:s tronbestig ning i Sankt Paulskatedralen. Och de hade lyssnat på kungens radiotal från Buckingham Palace samma kväll då han riktade sig till sitt ”mycket, mycket avhållna folk” och tackade dem för deras lojalitet – ”och får jag säga så? – kärlek”. Varje kväll den veckan hade människor samlats utanför B uckingham Palace – på andra sidan parken, mitt emot 145 Piccadilly– för att sjunga ”For he’s a jolly good fellow”. Utländska sändebud och representanter för pressen, bland annat de från Deutsche Allgemeine Zeitung i landet som snart skulle ligga i krig med Storbritannien, kommenterade värmen i den bild kung G eorg, ”nationens fader”, gav uttryck för när han beskrev sitt folk som en stor familj: ”Regenten i Storbritannien är mycket mer än kung av England, han är ledare för ett världsimperium och det var G eorg V:s personlighet som gjorde detta möjligt.” Den franske ambassadören i London rapporterade att utländska observatörer inte kunde undgå att ”slås av den sammanhåll ning och kraft de brittiska demokratierna åtnjuter genom sina band till Kronan, som ses som såväl en faderlig makt som en symbol för enhet”.1 Bilden av folket som regentens ”familj” skulle inom arton månader slås i spillror för att kungens äldste son framhärda de i att han tänkte gifta sig med sin älskarinna från Baltimo re, Wallis Simpson, som hade två skilsmässor bakom sig. Ed vard var den i kungafamiljen som hade skaffat sig stjärnstatus, både som prins av Wales och som kung. Till skillnad från de flesta i familjen hade han en i det närmaste hypnotisk charm, 11
drottning elizabeth
som han kunde koppla på eller stänga av när han tyckte det var lämpligt, och som framgår av otaliga journalfilmer och foton dessutom en pojkaktig framtoning. Han hade varit sol dat i första världskriget och därefter aktivt arbetat i kungafa miljens välfärdsprogram, med bostadsbristen och arbetslös heten som specialintressen. Under sina resor i imperiet och Storbritannien hade hans spontanitet och öppna attityd vunnit allas hjärtan. ”Han dyrkades på ett sätt som ingen prins förr eller senare har fått uppleva”, skrev en samtida med honom. När han i november 1936 besökte Wales blev han märkbart rörd av de arbetslösa gruvarbetarnas och deras familjers svå ra situation och innan han återvände till London deklarerade han: ”Någonting måste göras.” Vid en fin middag i Belgravia samma kväll tråkade han ut societetslejonen med målande beskrivningar av vad han hade sett. Det första han hade gjort när han kom tillbaka till London var dock paradoxalt nog att uppvakta Wallis Simpson med en enorm smaragdring från Cartier – den hade kunnat utgöra en utomordentlig grundplåt i en fond för hjälp till arbetslösa gruvarbetare. Abdikationskrisen måste ses mot bakgrund av de sociala och politiska förhållandena i dåtidens Storbritannien. Den era som sett prinsessan Elizabeth födas den 21 april 1926 präglades av enorma klyftor mellan rika och fattiga, och arbetarna ansåg att premiärministern Lloyd Georg hade brutit sitt löfte om att Storbritannien efter första världskriget skulle bli ett land för hjältar att leva i. Tidningarna gottade sig åt att kungens första barnbarn hade fötts, men månaden därefter var generalstrej ken den stora nyheten. Sedan följde börskraschen 1929 och den stora depressionen. I oktober 1936, några veckor före kung Edvards besök i South Wales, samlades arbetslösa stålverks arbetare i en protestmarsch som gick från Jarrow i nordöstra 12
”abdikationsdagen”
England till London. I det här sammanhanget sågs Edvard som ”folkets kung”, den ende som kunde hjälpa folket i kam pen mot politikerna och de rikas egenintressen. Fröken Simp sons namn hade den 10 november nämnts för första gången i underhuset: utanför kammaren var entréhallen fylld av arbe tare från Lancashire och South Wales som protesterade mot de nya förordningarna gällande arbetslösheten och vid dörren sjöngs ”The Red Flag”. Det hade gått mindre än tjugo år sedan den ryske tsaren hade avrättats och kejsarna i Österrike och Tyskland drivits bort. Rädslan för bolsjevismen gjorde att en monarki i vanrykte framstod som en stor fara. Trots sin popularitet var Edvard en bortskämd ung man vars liv dittills hade ägnats åt drinkar och jakt på kvinnor och rävar – när han inte representerade sin far på resor runtom i imperiet (även då fick han nog möjlighet att odla sina special intressen). Han kände stundtals en romantiskt färgad empati med folket, men detta kan delvis tillskrivas hans aversion mot sin far och allting denne representerade – och den motbju dande uppgiften att ”spela prins” och stå för kungliga ”konst nummer”. Hans sympatier för de arbetslösa var inte äkta: så snart han hade ärvt familjeegendomarna Balmoral och Sand ringham i januari 1936 avskedade han trädgårdsmästarna och annan personal, på inrådan av Wallis, vars talang för hushålls arbete var legendarisk och som inte tyckte att det var någon vits med en massa trädgårdsmästare när man kunde anlita kändisfloristen Constance Spray. • • •
Året 1936 hade varit traumatiskt för prinsessan Elizabeth: i januari hade hennes älskade farfar Georg V avlidit. De två prinsessorna hade tillsammans med farfar och farmor och 13