9789137133485

Den glömda trädgården

Kate Morton

Den glömda trädgården

Översättning Louise Thulin

Forum

Tidigare utgivning Dimmornas lek

Sid. 215. Alfred Tennysons ”Jungfrun av Shalott” i svensk tolkning av Frans G. Bengtsson

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Engelska originalets titel The Forgotten Garden Copyright © Kate Morton 2008 Svensk utgåva enligt avtal med Allen & Unwin och Ia Atterholm Agency Omslagsbilder © Agencia FREE/Alamy (framsidan) och © Travelshots.com/Alamy (baksidan) Omslagsdesign Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13348-5

Till Oliver och Louis, dyrbarare 채n allt spunnet guld i sagolandet

”Varför måste jag hämta tre av älvadrottningens hårstrån?” sa prinsen till den kloka gumman. ”Varför just tre och inte två eller fyra?”

Gumman lutade sig lite närmare men slutade inte spinna. ”Tre är det heliga talet, mitt barn. Tre är talet för tid, och vi har ju det förflutna, nuet och framtiden. Tre är talet för familj, som mor, far och barn. Tre är talet för feer, och vi letar efter dem bland ek, ask och hagtorn.”

Den unge prinsen nickade, det gumman sa var sant. ”Därför behöver jag tre hårstrån till min magiska fläta.”

Ur Älvans fläta av Eliza Makepeace

FÖRSTA DELEN

1

London 1913 Det var mörkt där den lilla flickan satt hopkrupen bakom tunnorna, men hon gjorde som hon blivit tillsagd. Damen hade sagt att hon skulle sitta tyst som en mus och vänta. Det var en lek, precis som kurragömma.

Den lilla flickan lyssnade från sitt gömställe och målade upp en bild i huvudet så som far hade lärt henne. Karlar skrek åt varandra. Det var sjömän, antog hon, med grova, sträva röster som bar spår av havet och dess salt.

Långt bortifrån hördes dova signalhorn, visselpipor och svaga årplask och högt ovanför svävade skriande grå måsar med utspända vingar som fångade solljuset.

Damen hade sagt att hon strax skulle komma tillbaka och flickan hoppades att det skulle bli snart. Hon hade väntat länge, så länge att solen hade vandrat över himlen och nu värmde knäna genom den nya klänningen.

Hon lyssnade efter ljudet av damens frasande kjolar mot däcket och efter de klapprande klackarna. Till skillnad från flickans egen mor hade damen alltid bråttom. Lite förstrött och helt obekymrat undrade flickan var modern kunde hålla hus och när hon skulle komma. Och hon undrade över damen.

Hon visste vem det var, hade hört mormor tala om henne. Damen kallades Sagoberätterskan och bodde i den lilla stugan ute på klippudden, på andra sidan labyrinten. Det var inget som flickan antogs veta. Hon var strängeligen förbjuden att leka i labyrinten, och mor och mormor hade sagt att det var farligt att gå nära klippkanten. Men ibland när ingen såg brukade flickan göra sådant som hon inte fick.

I solgatan mellan två tunnor virvlade dammet. Den lilla flickan log och både damen, klippkanten, labyrinten och modern var som bortblåsta. Hon höll upp ett finger, försökte skrattande fånga de undflyende dammkornen.

Ljuden utanför gömstället hade förändrats. Flickan kunde höra brådskande steg och upphetsade röster. Hon lutade sig framåt, tryckte ansiktet mot tunnans svala trä och betraktade däcket med ett öga.

Hon såg ben, skor och underkjolsfållar, ändarna på kulörta pappersgirlander som fladdrade hit och dit, måsar som kretsade högt ovanför på jakt efter något ätbart.

11

Det väldiga fartyget krängde till och från djupet av dess inre kom ett lågt, utdraget knakande. Vibrationer fortplantade sig genom plankorna till flickans fingertoppar. Det var som om tiden stod stilla och hon upptäckte att hon höll andan med handflatorna pressade mot däcket. Så gjorde fartyget en överhalning och lade ut från kajen. Signalhornet genljöd och folk hurrade och ropade ”Lycklig resa!” De var på väg, till Amerika, till en plats som hette New York där far var född. Sedan en tid tillbaka hade flickan hört föräldrarna viska om det. Mor hade sagt till far att de borde resa så snart som möjligt, att de inte vågade vänta längre.

Den lilla flickan skrattade igen; fartyget gled genom vattnet likt en jättestor val, som Moby Dick i boken far ofta läste för henne. Mor gillade inte att han läste vuxenböcker för dottern, hon menade att de var för otäcka och skulle sätta griller i huvudet på flickan. Far gav alltid mor en puss på pannan då hon sa så, höll med henne och lovade att inte göra om det. Ändå fortsatte han att läsa för flickan om jättevalen och han berättade sagor för henne – allra bäst tyckte hon om sagan om gumman utan ögon och den modiga prinsessan som seglade över havet – han såg bara till att mor inte fick veta något om det, att det var deras hemlighet.

Den lilla flickan förstod att de måste ha hemligheter för mor. Hon var inte frisk, hade varit sjuklig redan innan flickan föddes. Mormor förmanade ständigt flickan att vara snäll och sa att om mor blev upprörd kunde något fruktansvärt hända, att det skulle vara flickans fel. Hon älskade sin mor och ville inte göra henne ledsen, ville inte att något fruktansvärt skulle hända, så hon höll saker och ting hemliga, som att hon brukade leka i labyrinten, att far berättade sagor för henne och att hon ett par gånger fått följa med honom och hälsa på Sagoberätterskan i den lilla stugan ute på klippudden. ”Aha!” hördes en röst intill henne. ”Du är hittad!” Tunnan vräktes åt sidan och flickan kisade mot det starka ljuset, blinkade tills en pojke ställde sig för solen. Han var stor, åtta nio år gammal, gissade hon. ”Du är ju inte Sally!” utbrast han.

Den lilla flickan skakade på huvudet. ”Vem är du?”

Hon fick inte tala om vad hon hette. Det var en lek hon och damen lekte. ”Det är en hemlighet.”

Han rynkade på näsan så att fräknarna flöt ihop. ”Varför?”

Den lilla flickan ryckte på axlarna. Hon fick inte säga något om damen heller, det påminde fadern henne alltid om. ”Var är Sally någonstans?” Pojken började bli otålig och blicken irrade hit 12

och dit. ”Jag är säker på att hon sprang åt det här hållet.”

En bit bortifrån hördes skratt och ljudet av springande steg. Pojken lyste upp. ”Fort!” sa han och satte av. ”Hon kommer undan.”

Flickan stack ut huvudet bakom tunnan och såg honom pila genom trängseln på jakt efter en hastig skymt av vita underkjolar.

Flickan ville så gärna vara med och leka.

Men damen hade sagt att hon skulle vänta.

Pojken hann allt längre bort, väjde för en korpulent herre med vaxad mustasch som drog ihop ögonbrynen så att han såg ut som ett levande frågetecken.

Den lilla flickan skrattade.

Kanske var det en lek alltihop. Damen uppförde sig inte som de andra vuxna hon kände. Kanske var hon också med och lekte.

Flickan kröp ut från gömstället bakom tunnorna och reste sig långsamt.

Vänsterfoten hade somnat och hon hade stickningar i den. Medan hon väntade på att känseln skulle komma tillbaka svängde pojken runt ett hörn och försvann.

Utan att tänka sig för satte hon efter honom. Benen gick som trumpinnar och hjärtat sjöng i bröstet.

13

2

Brisbane 1930 Det slutade med att de hade Nells födelsedagsfest i samlingssalen uppe på Latrobe Terrace. Hugh hade föreslagit det nya dansstället, men som ett eko av modern hade Nell sagt att det var dumt att dra på sig onödiga utgifter när tiderna var så hårda. Hugh hade gett med sig men envisats med att hon skulle beställa spetsen hon ville ha till klänningen från Sydney. Det var Lil som hade gett honom idén innan hon gick bort. Hon hade lutat sig framåt, tagit hans hand och visat honom tidningsannonsen från butiken på den exklusiva affärsgatan Pitt Street. Hon hade berättat hur fin spetsen var, hur mycket den skulle betyda för Nell och sagt att det kunde tyckas slösaktigt men att spetsen kunde användas till brudklänningen när det blev så dags. Så hade hon lett mot honom och hon var sexton år igen och han var nyförälskad.

Vid det laget hade Lil och Nell sytt på födelsedagsklänningen i ett par veckor. När kvällsmaten var överstökad, småflickorna kivades på verandorna, och det var så tjockt med mygg i den kvava luften att det kändes som om man skulle bli galen av surret, brukade Nell ta fram sykorgen och sätta sig vid moderns sjuksäng. Ibland hörde Hugh dem skratta åt något som hade hänt i tidningskiosken där Nell arbetade. Han brukade dröja sig kvar vid dörren, stoppa pipan och lyssna då Nell sänkte rösten och glädjestrålande berättade vad Danny hade sagt om huset han skulle köpa när de var gifta, om bilen han sett och förmodligen kunde få för en spottstyver eller om den senaste mixern från varuhuset McWhirter’s.

Hugh tyckte om Danny – kunde inte önska en bättre make åt Nell – vilket var lika så gott eftersom de två hade varit oskiljaktiga sedan de träffades första gången och det var snart två år sedan nu. När Hugh såg dem tillsammans påmindes han om de tidiga åren med Lil. De hade varit så lyckliga, hjälpt och stöttat varandra och nästan aldrig blivit osams. Det hade varit ett bra äktenskap. Visst hade de haft sina prövningar, i början innan barnen kom, men på det ena eller andra sättet hade de alltid lyckats komma överens.

Då pipan var stoppad hade Hugh inte längre någon ursäkt att dröja sig 14

kvar. Han brukade gå ut på den främre verandan och sätta sig i ett mörkt lugnt hörn, så lugnt det nu kunde bli när man hade huset fullt av stimmiga döttrar. Där ute var det bara han och flugsmällan på fönsterblecket som han tog till om myggen blev alltför påträngande. Som vanligt gick tankarna till hemligheten han bevarat i alla år.

Han hade stått emot länge men kände att tiden var inne. Hon var nästan tjugoett år gammal, en vuxen kvinna redo att gå ut i livet. Hon var förlovad och skulle snart gifta sig. Nog hade hon rätt att få veta sanningen?

Hugh visste mycket väl vad Lil tyckte om saken och därför hade han inte talat om vad han tänkte göra. Han ville inte oroa Lil, ville inte att hon skulle ägna sina sista dagar i livet åt att försöka avråda honom, som hon så ofta gjort förr.

Ibland när Hugh funderade på hur han skulle bära sig åt, hur han skulle klä sin bekännelse i ord, kom han på sig med att önska att det vore någon av de andra flickorna. Då skämdes han för att han favoriserade Nell, trots att det bara var i sina egna tankar.

Men det hade alltid varit något särskilt med Nell, för hon hade skilt sig från de andra. Hon hade varit så livlig och fantasifull och mer lik Lil, tänkte han ofta, fast det var ju naturligtvis helt befängt.

De hade hängt upp girlander i taket – vita för att matcha klänningen och röda för att matcha håret. Den gamla samlingssalen var visserligen inte lika elegant som de nyare tegelbyggnaderna i staden, men den dög bra.

Längst in nära scenen hade Nells fyra småsystrar ställt fram ett bord för födelsedagspresenterna och där låg redan en försvarlig hög. Några av kyrkans damer stod för förtäringen och Ethel Mortimer spelade romantiska dansmelodier från kriget på pianot.

Till en början stod ungdomarna längs väggarna i nervösa små klungor, men musiken fick det att spritta i benen och snart följde paren de mer utåtriktade ynglingarnas exempel och vågade sig ut på dansgolvet. Systrarna tittade längtansfullt på tills de uppmanades att hjälpa till att bära in smörgåsfaten till långbordet.

När det blev dags för talen hade folk blivit rosiga om kinderna och skorna var skavda av allt dansande. Marcie McDonald, prästfrun, knackade i glaset och alla vände sig mot Hugh som reste sig och plockade fram en papperslapp ur bröstfickan. Han vecklade upp den, harklade sig och körde handen genom håret. Att tala inför publik hade aldrig varit hans starka sida. Han var en tillbakadragen man som behöll sina åsikter för sig själv och med gläd15

je överlät åt de munviga att sköta pratet. Men en dotter blev bara myndig en gång i livet och det var hans plikt att hålla tal till henne. Han hade alltid varit plikttrogen och följt reglerna, åtminstone för det mesta.

Han log lite då en av arbetskamraterna från hamnen kom med en gliring och drog ett djupt andetag. En efter en läste han upp punkterna på lappen som var skrivna med pyttesmå bokstäver i svart bläck: Hur stolta han och Lil alltid hade varit över Nell, hur lyckliga de hade blivit då hon kom, hur mycket de tyckte om Danny och hur förtjust Lil hade blivit då hon fick reda på förlovningen innan hon dog.

Då Hugh nämnde hustrun som nyligen dött började det svida i ögonen.

Han tystnade och lät blicken glida över vänner och bekanta innan den stannade på Nell, som log åt något Danny viskade i hennes öra. Då ett moln tycktes dra över Hughs panna undrade många om han hade något viktigt att tillkännage. Så var ögonblicket över, han ljusnade och stoppade ner lappen i bröstfickan igen. Det var på tiden att han fick en karl till i familjen, tillade han med ett ironiskt leende; det skulle bli bättre jämvikt.

Damerna i köket satte fart och började servera gästerna smörgåsar och te, men Hugh bara stod där, lät folk tränga sig förbi honom, fick en eller annan klapp på axeln och en tekopp i handen. Talet hade gått bra, ändå förmådde han inte slappna av. Hjärtat slog fortare och han svettades trots att det inte var varmt.

Han visste naturligtvis varför. Kvällens plikter var ännu inte över. När Nell ensam smet ut genom sidodörren såg han sin chans. Han satte ner tekoppen på presentbordet, lämnade sorlet i salen och steg ut i den svala kvällsluften.

Nell stod vid en ensam silvergrå trädstam. En gång i tiden hade både bergskammen och ravinerna på sidorna varit täckta av eukalyptusträd. Det måste ha varit vidunderligt att se de spöklika stammarna under månljusa nätter, tänkte han.

Men nu försökte han skjuta upp det igen, drog sig undan ansvaret, visade sig svag.

Ett par svarta fladdermöss avtecknade sig mot den mörka himlen då han gick nedför den rangliga trätrappan och över det daggvåta gräset.

Nell måste ha hört honom komma – kände det kanske – för hon vände sig om och log då han närmade sig.

Hon stod och tänkte på modern, berättade hon, och undrade från vilken av stjärnorna Lil tittade ner.

Hugh kunde ha gråtit när hon sa det. Måste hon föra Lil på tal i just det 16

ögonblicket, påminna honom om att hon såg på, att hon var arg på honom för vad han stod i begrepp att göra? Han kunde höra Lils röst, alla de gamla argumenten …

Nej. Det var hans sak att fatta beslutet och han hade gjort det. Det var trots allt han som hade satt i gång alltihop. Även om det varit oavsiktligt så hade han tagit det steg som lett dem in på den här vägen och det var hans ansvar att ställa allt till rätta. Hemligheter hade en förmåga att läcka ut, det visste han, och det var bäst att hon fick veta sanningen av honom.

Han fattade Nells händer och kysste bägge på ovansidan, kramade dem hårt, höll hennes mjuka släta händer i sina valkiga och sträva.

Hans dotter, hans första.

Hon log mot honom, vacker som en tavla i sin vita spetsprydda klänning.

Han log tillbaka.

Sedan ledde han henne fram till ett kullfallet eukalyptusträd. När de satt ner lutade han sig fram och viskade i hennes öra, röjde hemligheten som han och Lil hade bevarat i sjutton år, väntade på att det han sa skulle sjunka in, såg henne förlora fotfästet i tillvaron. På bråkdelen av en sekund försvann den människa hon dittills varit.

17

3

Brisbane 2005 Cassandra hade inte lämnat sjukhuset på flera dagar trots att läkaren inte hade gett henne mycket hopp om att mormodern skulle återfå medvetandet.

Det var inte troligt, hade han sagt, inte vid hennes ålder, inte med all morfin i kroppen. Ändå vakade Cassandra. Hon stod inte ut med tanken på att mormodern mot alla odds skulle vakna upp i livets slutskede och finna att hon var helt ensam.

Nattsköterskan var där igen, så Cassandra förstod att det inte längre var dag, även om hon inte hade en aning om vad klockan var. Det var svårt att avgöra här inne. Lamporna släcktes aldrig i entréer och trapphus, man kunde alltid höra en teve som stod på någonstans och oavsett tid på dygnet kördes rullbord genom korridorerna. Det var lite ironiskt att en verksamhet som var så starkt beroende av rutiner skulle skilja sig så markant från människors vardag.

Sköterskan satte nytt dropp, vred på en knapp på apparaten vid väggen och började rätta till sängkläderna. ”Hon har inte fått något att dricka”, sa Cassandra och rösten lät underlig också i hennes egna öron. ”Inte på hela dagen.”

Förvånad över att ha blivit tilltalad rätade sköterskan på ryggen och tittade över glasögonen mot stolen där Cassandra satt med en blågrön sjukhusfilt över knäna. ”Oj, vad du skrämde mig!” utbrast hon. ”Har du suttit där hela dagen? Fast det är nog lika bra. Det dröjer säkert inte länge nu.”

Cassandra låtsades inte om det sista. ”Borde vi inte ge henne något att dricka? Hon måste vara törstig.”

Sköterskan drog upp lakanet under Nells smala armar. ”Det är ingen fara.

Hon får all vätska hon behöver genom droppet”, svarade hon, kontrollerade något på Nells kurvblad och tillade utan att titta upp: ”Det finns ett litet pentry med vattenkokare längst bort i korridoren.”

Sköterskan gick och Cassandra upptäckte att Nells ögon var öppna och stirrade på henne. ”Vem är du?” ”Det är jag, Cassandra.”

18

Nell verkade förbryllad. ”Känner jag dig?”

Läkaren hade förvarnat henne, men det sved ändå. ”Ja.” Nells ögon var vattniga och hon såg osäker ut. ”Jag minns inte …” ”Sch … Det gör inget.” ”Vem är jag?” ”Du heter Nell Andrews”, sa Cassandra mjukt och tog hennes hand. ”Du är nittiofem år och bor i ett gammalt hus i Paddington.”

Nells läppar darrade. Hon koncentrerade sig, försökte fatta.

Cassandra tog en ansiktsservett i asken på sängbordet och torkade försiktigt bort en sträng saliv på Nells haka. ”Du har en monter i antikcentret på Latrobe Terrace”, fortsatte hon lågmält. ”Du och jag har den tillsammans och vi säljer gamla ting.” ”Nu vet jag vem du är”, sa Nell svagt. ”Du är Lesleys flicka.”

Cassandra blinkade förvånat. De talade sällan om modern, hade inte gjort det under hela Cassandras uppväxttid och inte heller sedan hon för tio år sedan kom tillbaka och flyttade in i enrummaren längst ner i Nells hus.

Det var en tyst överenskommelse mellan dem att inte gräva i ett förflutet som båda två av olika skäl föredrog att glömma.

Med panikslagen blick betraktade Nell Cassandra. ”Var är pojken? Inte här, hoppas jag. Är han här? Jag vill inte att han ska röra mina saker och ha sönder dem.”

Med ens kände Cassandra sig svimfärdig. ”Mina saker är värdefulla. Låt honom inte komma i närheten av dem.”

Cassandra återfick talförmågan, snubblade på orden. ”Nej … nej, det ska jag inte. Oroa dig inte, han är inte här.”

Senare, när mormodern på nytt gled in i medvetslösheten, undrade Cassandra över psykets grymma förmåga att rota fram glimtar av det förflutna. Varför genljöd Nells huvud av de dödas röster när hon närmade sig livets slut? Var det alltid på det viset? Brukade de som hade plats bokad på dödens tysta skepp leta efter sedan länge avlidna anförvanters ansikten på kajen?

Cassandra förstod att hon måste ha sovit ett tag, för nästa gång hon vaknade kändes sjukhusatmosfären annorlunda. Ljuset i korridoren var dämpat och ljudet av sovande människor hördes runt omkring henne. Hon satt hopsjunken i den obekväma stolen och var alldeles stel i nacken. Dessutom frös hon om foten som stack ut under den tunna filten och hon var trött.

Vad var det som hade väckt henne?

Nell. Hon andades tungt och var vaken igen. Cassandra skyndade fram 19

till sängen och satte sig på yttersta kanten. I halvljuset såg Nells ögon glasartade ut, bleka och blaskiga som vatten man doppat färgpenseln i. Rösten var spröd och knappt hörbar. Först trodde Cassandra att det bara var läpparna som rörde sig, men sedan förstod hon att Nell försökte säga något. ”Damen … damen sa att jag skulle vänta …”

Cassandra kände på Nells varma panna, strök några mjuka hårslingor som en gång hade glänst som spunnet silver ur ansiktet. Damen igen. ”Hon blir inte arg på dig”, försäkrade Cassandra.

Nells mun blev spänd och började darra. ”Jag får inte gå härifrån. Hon sa att jag skulle vänta här på fartyget.” Rösten sjönk till en viskning ”Damen … Sagoberätterskan … Tala inte om det för någon.” ”Sch”, sa Cassandra. ”Det ska jag inte, jag lovar.” ”Hon sa att hon skulle komma tillbaka till mig, men jag satt ju inte kvar.”

Nu andades Nell mödosamt och tycktes gripas av panik. ”Oroa dig inte, snälla du. Allt är som det ska.”

Nells huvud föll åt sidan. ”Jag fick inte gå härifrån … Damen …”

Cassandra tryckte på larmknappen, men ingen lampa tändes ovanför sängen. Hon tvekade, lyssnade efter snabba steg i korridoren. Det ryckte i Nells ögonlock. Hon var på väg bort. ”Jag hämtar sköterskan …” ”Nej!” Nell sträckte ut handen och famlade efter Cassandra. ”Lämna mig inte!” Hon grät, tysta tårar som glänste på den bleka huden.

Cassandra bet sig i läppen. ”Var inte rädd, mormor. Jag ska skaffa hjälp.

Jag är strax tillbaka.”

20