9789176787809

F

en straff- och offentligrättslig undersökning

johan boucht är jur.kand. från Helsingfors universitets juridiska fakultet och är numera verksam vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet. Han har även en flerårig bakgrund som lärare i straffrätt vid Polisyrkeshögskolan i Tammerfors, Finland.

Johan Boucht

Polisiär våldsanvändning

ör utförande av sina samhälleliga uppgifter har åt polisen bl.a. uppdragits befogenhet att i vissa fall utöva våld mot enskilda och mot egendom. I svensk rätt är rättsgrunden för den polisiära våldsanvändningen dualistisk och bygger dels på befogenhetsnormerna i 10 § polislagen, dels på reglerna om nödvärn och nöd som allmänna rättfärdigande grunder i 24 kap. brottsbalken.

I denna doktorsavhandling analyseras och preciseras innehållet i dessa offentligrättsliga och straffrättsliga regler tämligen noggrant. Därefter undersöks hur förhållandet mellan de två regeltyperna bör uppfattas, särskilt beträffande uppdragande av rättsligt ansvar, och vilken betydelse t.ex. existensen av en offentligrättslig befogenhetsnorm har när en allmän straffrättslig rättfärdigande grund är tillämplig på en situation när en polisman använt våld. Till sist dryftas i ett de lege ferenda-perspektiv ett antal frågeställningar som i den dogmatiska analysen har befunnits diskutabla, bl.a. huruvida tjänsteansvaret enligt BrB 20:1–2 i alla situationer bör vara subsidiärt i förhållande till allmänt brott, huruvida polismän bör äga allmän nödvärnsrätt, samt hur regleringen om polisiär skjutvapenanvändning bör vara utformad.

Johan Boucht

Polisiär våldsanvändning en straff- och offentligrättslig undersökning

ISBN 978-91-7678-780-9

IUSTUS FÖRLAG

IUSTUS FÖRLAG

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 2

11-01-17 14.39.34

Polisiär våldsanvändning En straff- och offentligrättslig undersökning

Johan Boucht

IUSTUS FÖRLAG

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 3

11-01-17 14.39.34

Abstract Johan Boucht. Polisiär våldsanvändning. En straff- och offentligrättslig undersökning.

Use of Force by the Police. A Public Law and Criminal Law Study. Iustus förlag. 512 pp.

Uppsala 2011. ISBN: 978-91-7678-780-9.

This doctoral thesis is a criminal law and public law study, which comprises a dogmatic and normative analysis of the legal norms that give powers to the police to use of force against individuals and property in Swedish law. The legal foundation for the use of force is constituted by legal norms that partly belong to the area of Public Law (10 § Police Act etc.), partly by norms of a Criminal Law character (24:1, 24:4 Criminal Law Act) and is therefore dualistic. Whilst the former establish an administrative authority for the police to use force, the ­latter are general justificatory grounds of Criminal Law that are applicable to police officers when performing their authorised tasks.

The research is divided into three parts. The first part contains a dogmatic analysis (and reconstruction) of the applicable Swedish law de lege lata. This analysis points, inter alia, at certain dogmatic inconsistencies and overlaps between the norms of criminal law and administrative law. Secondly, the ambition is to analyse the relationship between the two groups of legal norm, particularly with regard to legal liability. This relationship is characterised by a formal and a material dimension. The conclusion in this section is that the norms need to be looked upon as separate orders of legal norms and, thus, that legal liability must be differentiated between disciplinary sanctions and criminal law sanctions.

The third part is a normative analysis de lege ferenda of four subject-matters that have been identified in the former parts as somewhat problematic. These include: 1) the so-called subsidiarity of criminal law responsibility for misconduct of office in certain situations; 2) the dogmatic construction of putative defences regarding imagined situations where justificatory norms are applicable; 3) the right for police officers to plead self-defence; and 4) the dogmatic construction of the rules that form authority for police officers to use fire-arms.

Keywords (nyckelord): befogenhet (authority), nödvärn (self-defence), våld (force), putativ (putative), skjutvapen (fire-arms), legalitetsprincipen (principle of legality), strikt tolkning (strict interpretation), rättsstridighet (unlawfulness; rechtswidrigkeit)

© Författaren och Iustus Förlag AB, Uppsala 2011 ISBN 978-91-7678-780-9 Omslag: John Persson Sättning: Harnäs Text & Grafisk Form Tryck: Edita, Västerås 2011 Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala Tfn: 018-65 03 30, fax: 018-69 30 99 Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 4

11-01-17 14.39.34

Innehåll Förord 5 Förkortningar 15 Parlör 18 1 Inledning 19 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5 1.6

Frågeställning och forskningsuppgift 19 Åberopat rättsligt material 22 Befintligt forskningsläge 25 Disposition 26 Terminologiska anmärkningar 28 Avgränsningar 30

FÖRSTA AVDELNINGEN 33 2 Metodologiska överväganden 35 2.1 Preludium (om metod i rättsvetenskaplig f­ orskning) 35 2.2 Ontologiska, epistemologiska och diskursiva reflexioner 40 2.3 Om tolkning de lege lata och de lege ferenda 46 2.4 Upptakt till en juridisk tolkningslära på den rättsstatliga ­polisrättens område 49 2.4.1 Allmänt 49 2.4.2 En differentierad rättstypsindelning som teoretisk ­premiss 52 2.5 En rekonstruktion av en polisrättslig ­legalitetsprincip 56 2.5.1 Inledning: Två övriga ”offentligrättsliga” legalitets­ principer: den straffrättsliga och den skatterättsliga 56 2.5.2 Krav på skriven lag (lex scripta-krav) 62 7

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 7

11-01-17 14.39.34

2.5.2.1 Preciseringens innebörd i svensk ­förvaltningsrätt 62 2.5.2.2 En rekonstruerad rättskällelära för den ­rättsstatliga polisrätten 70 2.5.3 Krav på offentligrättslig lex certa: en ­rekonstruktion 73 2.5.4 Legalitetsprincipens retroaktivitetsdimension 81 2.5.4.1 Preciseringens innebörd i svensk ­förvaltningsrätt 81 2.5.4.2 En rekonstruktion av en retroaktivitets­ dimension i den ­polisrättsliga legalitets­ principen 84 2.5.5 Legalitetsprincipens analogidimension 85 2.5.5.1 Preciseringens innehåll och position i svensk förvaltningsrätt 85 2.5.5.2 En rekonstruktion av en polisrättslig ­tolkningslära 88 2.6 Metodologiska slutanmärkningar 95 2.6.1 Något om legalitetsprincipens normativa ­utsträckning 95 2.6.2 Förhållandet mellan straffrättsliga och ­förvaltnings­rättsliga tolkningsansatser 98 2.6.3 Förhållandet mellan den polisrättsliga legalitets­ principen och opportunitetsprincipen 101

ANDRA AVDELNINGEN 105 3 Folkrätten och polisiär ­våldsanvändning 107 3.1 Inledning 107 3.2 Relevanta internationella traktater 108 3.3 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga ­rättigheterna och grundläggande friheterna 111 3.3.1 Allmänt om konventionen 111 3.3.2 Artikel 2: Rätt till liv 114 3.3.3 Artikel 3: Förbud mot tortyr m.m. 131 3.4 Sammanfattning och relevans för svensk rätt 138

8

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 8

11-01-17 14.39.34

4 Polisiär våldsutövning enligt svensk rätt de lege lata: den offentligrättsliga utgångspunkten 141 4.1 4.2 4.3 4.4

Inledning 141 Om befogenhetsbegreppet 141 Något om regleringens historiska bakgrund 146 Tolkningen av PL 10 § 149 4.4.1 Allmänna utgångspunkter 149 4.4.2 Viljeriktning och kunskap om befogenhets­ situationen 151 4.4.3 Innebörden av polisiärt våld 154 4.4.4 Våld, hot om våld och motstånd i PL 10 § st. 1 p. 1 och st. 2 161 4.4.4.1 Allmänt 161 4.4.4.2 Våld och hot om våld enligt PL 10 § st. 1 p. 1 162 4.4.4.3 Motstånd 165 4.4.4.4 Förhållandet till BrB 24:1 170 4.4.4.5 Några anmärkningar de lege ferenda 172 4.4.5 Andra punkten: Laga frihetsberövande 173 4.4.6 Hållande av lagligen frihetsberövad till ordningen m.m. enligt BrB 24:2 175 4.4.7 Tredje punkten: Avvärjande av straffbelagd handling eller annan fara 177 4.4.7.1 Första ledet: Avvärjande av en straffbelagd handling 178 4.4.7.2 Andra ledet: Avvärjande av fara 182 4.4.8 Fjärde punkten: Tvångsåtgärder 188 4.4.8.1 Avvisande och avlägsnande 189 4.4.8.2 Verkställande eller biträdande vid kropps­ visitation, k­ roppsbesiktning eller annan liknande åtgärd 191 4.4.8.3 Verkställande eller biträdande vid beslag eller annat ­omhändertagande av ­egendom 194 4.4.8.4 Husrannsakan enligt RB 195 4.4.9 Femte punkten: Stoppande av fordon 195 4.4.9.1 Innebörden av PL 22 § om stoppande av fordon m.m. 195 4.4.9.2 Användning av våld enligt PL 10 § st. 1 p. 5 200 9

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 9

11-01-17 14.39.34

4.4.10 Sjätte punkten: Laga tillträden m.m. 207 4.4.10.1 Beredande av tillträde m.m. 207 4.4.10.2 Biträdande vid ovan nämnd åtgärd 210 4.4.10.3 Biträdande vid exekutiv åtgärd 210 4.4.11 Sjunde punkten: Våld är uppenbart nödvändigt 211 4.4.12 Utomståendes rätt att bistå polisman i våldsutövning enligt PL 10 § och BrB 24:2 214 4.5 Polisiär användning av skjutvapen 216 4.5.1 Allmänt om polisens skjutvapenbruk 216 4.5.2 Närmare om innehållet i SKunG 218 4.5.2.1 Inledande anmärkningar 218 4.5.2.2 SKunG 2 § 220 4.5.2.2.1 Allmänt 220 4.5.2.2.2 Gripande 222 4.5.2.2.3 Hindrande av rymning m.m. 225 4.5.2.2.4 Omhändertagande m.m. 227 4.5.2.3 Användning av skjutvapen i andra fall än PL 10 § st. 1 p. 2 och BrB 24:2 232 4.5.2.4 Om tilldelande och användande av ­förstärkningsvapen 234 4.5.2.5 Sammanfattning om skjutvapenanvändning i laga befogenhet enligt SKunG 2–3 §§ 236 4.5.2.6 Skjutvapenanvändning i vissa övriga ­situationer 237 4.5.2.6.1 Skjutvapenanvändning för ­förhindrande av självmord 237 4.5.2.6.2 Får skjutvapen användas för stoppande av fortskaffnings­ medel? 242 4.5.2.6.3 Har svensk polis offentligrättslig befogenhet till s.k. riktade dödsskott 244 4.6 Befogenhetsbegränsande normer i PL 249 4.6.1 Allmänt 249 4.6.2 Objektivitetskravet som fundament för polisiära ­ingripanden 252 4.6.3 Försvarlighetsbedömningen enligt PL 10 § st. 1 253 4.6.3.1 Inledning 253 4.6.3.2 Krav på nödvändighet (behovskravet) 257 4.6.3.2.1 Allmänt 257

10

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 10

11-01-17 14.39.34

4.6.3.2.2 Krav på minsta möjliga ­ingripande 258 4.6.3.2.3 Nödvändighetskravets temporära dimension 264 4.6.3.2.4 Nödvändighetskravets ­kunskapskrav 265 4.6.3.3 Krav på proportionalitet stricto sensu 265 4.6.3.4 Exkurs om åtgärdseftergift och åtgärds­ fördröjning 274 4.6.3.5 Försvarlighetsbedömningen och förhållandet till EKMR art. 2 278 4.6.3.6 Prövningsperspektiv avseende försvarlighet enligt PL 10 § st. 1 279 4.7 Den straffrättsliga relevansen avseende ­villfarelse om ­befogenhetens omfattning 280

5 Polisiär våldsutövning enligt svensk rätt de lege lata: den s­ traffrättsliga utgångspunkten 292 5.1 Inledning 292 5.2 Nödvärn 294 5.2.1 Inledning 294 5.2.2 Inledning i nödvärnsregleringens historia 295 5.2.3 Tolkningen av BrB 24:1 299 5.2.3.1 Nödvärnssituationen 299 5.2.3.1.1 Påbörjat eller överhängande ­brottsligt angrepp på person eller egendom 300 5.2.3.1.2 Hindrande med våld eller hot om våld eller på annat sätt att egendom återtas på bar gärning 309 5.2.3.1.3 Någon tränger olovligen in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg 313 5.2.3.1.4 Någon vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse 315 5.2.3.2 Särskilt om nödvärn mot myndighets­ åtgärder 316 5.2.3.3 Kunskap om nödvärnssituationen 320 5.2.3.4 Nödvärnsgärningens tillåtlighet 323 5.2.3.4.1 Allmänt 323 11

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 11

11-01-17 14.39.34

5.3

5.4

5.5 5.6

5.7 5.8

5.2.3.4.2 Krav på nödvändighet 325 5.2.3.4.3 Krav på proportionalitet 327 5.2.3.5 Medför EKMR art. 2 en inskränkning av nödvärnsrätten enligt BrB 24:1? 331 Särskilt om polismäns nödvärnsrätt 334 5.3.1 Allmänt 334 5.3.2 Agerar en polisman under åberopande av BrB 24 kap. såsom myndighets- eller privatperson 335 5.3.3 Försvarlighetsbedömningen för polismän enligt BrB 24:1 339 5.3.4 Polisens rätt till s.k. nödvärnshjälp 349 5.3.5 Användande av skjutvapen enligt SKunG 1 § 349 Nöd 354 5.4.1 Inledning 354 5.4.2 Nödsituationen 354 5.4.3 Nödgärningens tillåtlighet 359 Om polismäns nödrätt 363 Nödvärnsrättens subsidiaritet 363 5.6.1 Allmänt 363 5.6.2 Nödvärnsrättens förhållande till myndighetshjälp 364 5.6.3 Nödvärnsrättens förhållande till privat hjälp 370 Excess 371 Villfarelse om en rättfärdigande grund 378

6 Om förhållandet mellan de offentligrättsliga och straffrättsliga utgångspunkterna (särskilt ­beträffande rättsligt ansvar) 382 6.1 Utgångspunkten 382 6.2 Den ”formella” normrelationen mellan PL 10 § och BrB 24:1 och 24:4 383 6.3 Närmare om det s.k. materiella förhållandet mellan ­offentligrättsliga befogenhetsnormer och straffrättsliga ­rättfärdigande grunder 390 6.3.1 Inledning 390 6.3.2 Närmare om problemställningen 390 6.3.3 Interludium: Tjänsteansvarsregleringens huvuddrag enligt gällande svensk rätt 394 6.3.3.1 Straffrättsligt tjänsteansvar (BrB 20:1) 394 12

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 12

11-01-17 14.39.34

6.3.3.2 Disciplinärt ansvar (LOA 14 §) 398 6.3.4 En differentierad rättsstridighetsbedömning 401 6.3.5 Grundar BrB 24:1 och BrB 24:4 polisiär ­ingreppsbefogenhet? 405 6.4 Sammanfattande diskussion: om ­rättsligt ansvar vid överlappningar mellan ­offentligrättsliga polisiära ­befogenhetsnormer och straffrättsliga rättfärdigande ­grunder 411 6.4.1 Inledning 411 6.4.2 Den straffrättsliga ansvarsbedömningen avseende ­förorsakad följd och överträdelse av offentligrättslig f­ öreskrift 411 6.4.3 Förhållandet mellan den straffrättsliga ­ansvars­bedömningen av förorsakad följd och den ­disciplinärrättsliga bedömningen avseende överträdelse av offentligrättslig föreskrift 417 6.4.4 Epilog 420

TREDJE AVDELNINGEN 421 7 Konfrontation: konkluderande diskussion de lege ferenda 423 7.1 Inledning 423 7.2 Tjänsteansvarets subsidiaritet enligt BrB 20:1 st. 4 424 7.3 Villfarelse om rättfärdigande grund de lege ferenda 432 7.3.1 Om problemställningen 432 7.3.2 Putativprövning de lege ferenda 435 7.4 Polismäns rätt till nödvärn de lege ferenda 442 7.4.1 Inledning 442 7.4.2 Den tyska diskussionen kring ”Hoheitliches Handeln und Notwehrrecht” 443 7.4.3 Läran om polismäns nödvärnsrätt: den finska ­diskussionen 452 7.4.4 Polismäns nödvärnsrätt – en (kritisk) diskussion 460 7.4.5 Polismans självförsvarsrätt: utkast till en alternativ ren offentligrättslig lösningsmodell 467 7.4.5.1 Närmare om skälen för en alternativ ­reglering 467 13

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 13

11-01-17 14.39.34

7.4.5.2 Närmare om den alternativa regleringens ­dogmatiska konstruktion 471 7.5 Regleringen av polisiärt skjutvapenbruk 476

Summary 483 Åberopade källor 489 Sakregister 509

14

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 14

11-01-17 14.39.35

1 Inledning 1.1 Frågeställning och forskningsuppgift Detta är en rättsvetenskaplig studie med straff- och offentligrättslig ut­­ gångspunkt om den rättsliga grunden i svensk rätt för polisiär användning av våld.1 För utförande av sina samhälleliga uppgifter har polisen tilldelats relativt omfattande befogenheter, bl.a. för ingripanden i enskildas intressen och individualsfärer. Den polisiära verksamheten, och särskilt den polisiära våldsanvändningen, utgör därför i många avseenden en tydlig konkretisering av det statliga maktmonopolet. Samtidigt som effektiva befogenheter är nödvändiga för att inte polisen skall stå handlingsförlamad är det av central betydelse att denna vertikala maktutövning kontrolleras. Detta gäller som en följd av de förväntningar på rättssäkerhet och rättsskydd som enskilda bör kunna ställa i en demokratisk rättsstat,2 1

Rättsvetenskap förstås här i betydelsen rättsdogmatik och rättspolitik. Detta kan benämnas rättsvetenskaplig forskning i snäv bemärkelse. Rättsvetenskap i vid bemärkelse­ inkluderar härutöver icke-rättspositiva ämnen såsom rättssociologi och rättshistoria.

Däremot uppfattas rättsteori, eller den allmänna rättsläran, vara en del av rättsdogmatiken; de frågeställningar som detta ämne i huvudsak sysslar med kan inte på ett meningsfullt sätt separeras från den rättsdogmatiska verksamheten.

2 Med rättssäkerhet avses här i första hand en strävan att genom rättsnormer åstadkomma ordning, stadga och säkerhet i den sociala gemenskapen genom att dels skapa tillräckligt klara och informativa handlingsmönster, dels optimera förutsebarhet och motverka godtycke i den statliga maktutövningen (Taxell 1976, s. 11–12). Man kan alltså säga att rättssäkerhet innebär att inte utsättas för godtycke med avseend­e på rätten. Enligt Frändberg 2005, s. 256–261 kan detta ske p.g.a. rättsbrist (brist på rättslig reglering), rättspervertering (myndigheterna bryr sig inte om den reglering som finns) och rättsmanipulering (att lagar ständigt ändras eller ändras med kort varsel). Se även Jareborg 1992, s. 80–83, Gustafsson 2002, s. 305–306. Jfr t.ex. Peczenik 1995, s. 94. Med rättsskydd avses åter den trygghet som ges enskilda individer att genom rättsnormer och rättstillämpning skyddas från statliga övergrepp (se Taxell 1976, s. 10–11). Rättsskyddet framträder för det första preventivt (prospektivt) genom att avse den frihet att utöva rättigheter och tillgodose intressen på det sätt och i den utsträckning som den enskilde själv vill. Genom rättsnormerna dras följaktligen gränserna upp för den enskildes och samhällets intressesfärer (Taxell 1976, s. 10–11). Mäenpää 2003, s. 427–430 menar att det prospektiva rättsskyddet även innefattar den verksamhet som föregår det rättsliga beslutsfattandet (i princip

19

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 19

11-01-17 14.39.35

men även med hänsyn till den polisiära verksamhetens legitimitet (denna legitimitet har samtidigt direkt påverkan på de polisiära verksamhetsförutsättningarna i samhället).3 Behovet av såväl effektivitet som kontroll är därför två grundtankar som genomsyrar hela den fortsatta framställningen. En central förutsättning för sådan kontroll är att den befogenhetsreglering som maktutövningen bygger på är tillräckligt tydlig och precis till sitt innehåll. En sådan reglering främjar även polismannens möjligheter att hålla sig inom sina i lag uppdragna befogenheter.

Ambitionen i förevarande avhandling är tredelad. För det första analyseras dogmatiskt de offentligrättsliga och straffrättsliga normer som utgör den rättsliga grunden för polisiär våldsanvändning mot enskilda och mot egendom. De förstnämnda är i första hand PL 10 § och bestämmelserna i SKunG; de senare utgörs närmast av BrB 24:1 och BrB 24:4. Avsikten är till denna del att precisera gällande rätt de lege lata. För det andra analyseras förhållandet, särskilt avseende uppdragande av rättsligt ansvar, mellan de offentligrättsliga befogenhetsnormerna och de straffrättsliga rättfärdigande grunderna i detta sammanhang. Denna fråga är intressant, eftersom det här handlar om regleringar som i utgångspunkten har olika syften, trots att tillämpningssituationerna kan sammanfalla. För det tredje är ambitionen att, med utgångspunkt i de iakttagelser som görs i den första och andra delen, föra ett normativt resonemang de lege ferenda om hur regleringen av polisens maktbefogenheter i vissa avseenden borde vara konstruerad. Den dogmatiska analysen blir därmed både ett mål i sig, dvs. att precisera och (re)konstruera den gällande rätten, och en grund för diskussionen de lege ferenda. Studien präglas delvis av en sorts ideologisk underton i det att en ambition, vid sidan av diskussionen kring gällande rätt, är att utforska den polisrättsliga befogenhetsregleringens legitimitetsgrunder.

Den forskning som har utförts på detta område har ofta bedrivits med utgångspunkt i antingen ett straffrättsligt eller ett förvaltningsrättsligt perspektiv. Problemställningen ligger emellertid i gränszonen mellan straffrätt och förvaltningsrätt (offentlig rätt). Laga befogenhet utgör å ena sidan en förvaltningsrättslig befogenhet som uppdragits för polisen

på alla rättsområden och både vertikalt och horisontellt, men relevansen synes störst i den vertikala relationen) dvs. processuella frågor, regler kring offentlighet, språk osv. För det andra framträder rättsskyddet korrektivt (repressivt) bl.a. när en individ kränkts i sin frihet eller sina rättigheter eller när hot om kränkning är för handen. Fråga är då den processuella möjligheten för medborgarna att få kränkningar prövade i domstol eller annat fristående rättsligt organ, inklusive sökande av ändring.

3 Kontrolldimensionen synes erhålla ytterligare aktualitet mot bakgrund av det rådande politiska klimatet och den stundtals passionerade diskussion som förs om bl.a. ökade polisiära befogenheter i syfte att effektivera brotts- och terrorismbekämpningen.

20

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 20

11-01-17 14.39.35

i egenskap av statlig myndighet i syfte att utföra av ett antal samhälleligt värdefulla uppgifter. I ett straffrättsligt perspektiv uppfattas existensen av befogenhet å andra sidan som en rättfärdigande grund som avlägsnar gärningens straffrättsliga rättsstridighet. Samma företeelse, liksom dess premisser, kan följaktligen definieras olika beroende på vilket perspektiv som begagnas. Denna dualistiska karaktär har implikationer både i riktning mot straffrätten och mot förvaltningsrätten och gör att man, för att helt uppfatta och förstå problemområdets komplexitet, bör angripa frågan från bägge hållen, dvs. från både ett straffrättsligt och ett offentligrättsligt perspektiv. I förevarande studie försöker jag anamma ett sådant analytiskt dubbelperspektiv. Detta gör att studien varken kan beskrivas som rent straffrättslig eller rent offentligrättslig. Möjligen är det mest adekvat att beteckna den som polisrättslig.4 Avhandlingen bör betraktas som ett inlägg i den ständigt pågående rättsliga diskursen i syfte att skapa ytterligare kunskap och bidra till reflektion kring relevanta frågeställningar. Diskussionen kan möjligen till vissa delar ha särskilt framhållna adressater, som dessutom kan variera i avhandlingens olika delar: den dogmatiska delens budskap är riktat till i första hand rättstillämparen (domstol, polis m.fl.), men i vissa delar även lagstiftaren, medan den tredje sista avdelningen har lagstiftaren som en given adressat.

Ingen analys företas i ett vakuum. Man förhåller sig istället alltid medvetet, eller omedvetet, till en viss referensram mot vilken man ställer den ordning/företeelse m.m. som är föremål för undersökning för att där­efter dra egna slutsatser. Min referensram i detta sammanhang, och mot vilken den svenska rätten ställs, direkt eller indirekt, utgörs huvudsakligen av finsk, men även av tysk rätt. Den finska rätten som referensram kan motiveras med att de svenska och finska samhällena i stor utsträckning utgår 4

Polisrätten har vedertaget ansetts utgöra en del av förvaltningsrätten. En annan möjlighet är att betrakta polisrätten som ett samlingsbegrepp för de rättsnormer som har med den polisiära verksamheten att göra, dock utan att göra anspråk på egna allmänna läror m.m. Om polisrätten betraktas på detta sätt kan man säga att den består av normer från olika rättsområden, t.ex. offentlig rätt, straffrätt, processrätt, civilrätt, socialrätt osv. och att den förenande länken är normernas relevans för den polisiära verksamheten. För egen del är jag benägen att se på polisrätten i denna bemärkelse. Samtidigt kan man inte utesluta att delar av polisrätten, t.ex. det område som utgör föremål för analys i denna avhandling, utan att utgöra sui generis ändå kan ställa egna krav på bl.a. den tolkningslära som tillämpas. Detta innebär även att man bör vara uppmärksam på att tillämpligheten av normer från skiljda rättsområden kan resultera i olika normspänningar när de får polisrättslig relevans. En del av den polisrättsliga forskningens uppgifter kan kanske vara att försöka komma till rätta med dylika spänningar. I förevarande avhandling diskuteras och analyseras t.ex. förhållandet mellan straffrättslig och offentligrättslig reglering på den polisiära våldsanvändningens område.

21

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 21

11-01-17 14.39.35

från likartade sociala, kulturella och politiska värderingar, mycket som en följd av den långa gemensamma historien. Dessutom föreligger i bägge länderna en liknande konception av polisens roll i samhället och det sätt som polisen arbetar på (och förväntas arbeta på). Samtidigt är den finska regleringen märkbart nyare än den svenska och representerar delvis andra lösningar än vad som görs i svensk rätt, vilket gör den intressant i detta sammanhang. Vad gäller den tyska rätten ligger värdet framför allt i den omfattande och ingående rättsvetenskapliga diskussion som i många frågor förts i flera decennier. Diskussionen har därmed många insikter att förmedla.

1.2 Åberopat rättsligt material För att underlätta läsningen bör något sägas redan här om det rättsliga material som analysen och diskussionen utgår från. Detta har att göra med att avhandlingen är tematiskt uppbyggd kring å ena sidan offentlig rätt och å andra sidan straffrätt, samtidigt som ett antal korshänvisningar görs till respektive normmassa. I den fortsatta framställningen presumeras åtminstone viss kännedom om både den centrala offentligrättsliga och straffrättsliga reglering som är relevant för arbetet.

De centrala författningarna är numerärt sett relativt få. Den viktigaste offentligrättsliga författningen är PL (1984:387). PL 10 § utgör grundstadgandet vad gäller polismäns rätt att utöva våld i laga befogenhet och det är därför motiverat att återge bestämmelsen in extenso: ”En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om 1. han möts med våld eller hot om våld, 2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande, 3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, 4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, 5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller skall kontrollera ett fordon eller ett fordons last, 6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon

22

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 22

11-01-17 14.39.35

i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.

I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.

Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken.”

Vid sidan av PL 10 § är även BrB 24:2, om användning av våld för att bl.a. hindra den som är lagligen frihetsberövad att rymma eller för att hålla sådan person till ordningen, viktig. Denna befogenhetsbestämmelse gäller dock inte uteslutande polismän, utan även t.ex. anstalts- eller liknande personal. Härtill kommer med stöd av PL utfärdade författningar, närmast SKunG om polismans rätt att använda skjutvapen. Denna författning, som hierarkiskt befinner sig på förordningsnivå, är inte strikt offentligrättslig utan reglerar vid sidan av skjutvapenanvändning i laga befogenhet (2–3 §§) även nödvärnssituationer (1 §). Slutligen bör även författningar i Rikspolisstyrelsens författningssamling (FAP) nämnas.

Den viktigaste straffrättsliga författningen är BrB (1962:700). Av relevans är i första hand nödvärnsregeln i BrB 24:1 och nödregeln i BrB 24:4, som bägge två fick sina nuvarande lydelser genom lagreformen SFS 1994:458. BrB 24:1 lyder in extenso: ”En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger mot 1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, 2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, 3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller 4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.”

BrB 24:4 lyder: ”En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.­ Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.”

Härutöver är även BrB 24:6 om excess ett relevant stadgande som är tillämp­ligt både på nödvärn och nöd, liksom på laga befogenhet.

23

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 23

11-01-17 14.39.35

Vid sidan av de strikt nationella bestämmelserna finns det även ett antal internationella dokument av betydelse för svensk rätt. Dessa behandlas närmare i avsnitt 3.2. Vissa sådana dokument, såsom The United Nations Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials saknar direkt bindande verkan på nationell nivå, men torde ändå ha en inte obetydlig ”persuasive authority” i förhållande till både (svensk) lagstiftning och lagtillämpning. Därutöver finns även direkt bindande folkrätt. Av störst betydelse är i detta sammanhang EKMR. Samtliga konventionsartiklar är inte av betydelse, utan i första hand art. 2 om rätten till liv och art. 3 om förbudet mot tortyr.5 Denna internationella reglering går inte att bortse från när gällande nationell rätt på detta område analyseras. Existensen av den inte obetydliga mängd folkrättsliga dokument som föreligger, liksom den tämligen omfattande rättspraxis som bildats i EDMR angående polisiär våldsanvändning, indikerar tydligt att fråga inte endast är om en nationell angelägenhet. Den polisiära laga befogenheten berör som problemkomplex spörsmål som aktualiserar det demokratiska samhällets mest grundläggande värderingar och dessa har ytterst internationell räckvidd. EKMR och EDMR:s tolkningar kan sägas utgöra den yttre ram bortom vilken den nationella lagstiftaren inte får gå.

Fråga är alltså om ett slags bindande minimikrav.

Centralt lagtolkningsmaterial är förarbeten (propositioner), föregående kommittébetänkanden (SOU) samt övrigt förberedelsematerial. Även praxis är en central rättskälla. Ett förhållande som gör frågan om polisiär våldsanvändning något speciell beträffande rättslig bearbetning utifrån praxis är den relativa avsaknaden av avgöranden från Högsta domstolen.

HD har endast i ett fåtal fall tagit ställning i dessa frågor. Det är istället primärt hovrättsavgöranden, vilka förekommer i betydande antal, som representerar kvalificerad praxis. Många av hovrättsdomarna på det för förevarande arbete intressanta området är emellertid opublicerade, vilket i viss mån påverkar deras allmängiltiga och prejudicerande värde. En stor del av avgörandena representeras av underrättspraxis. Det är därför svårt att dra några generella slutsatser om hur gällande rätt uppfattas i relevanta frågor, eftersom det allmängiltiga värdet av underrättsavgöranden är begränsat. Underrättsavgöranden nyttjas i huvudsak såsom exemplifieringar av lösningar som i praxis har gjorts.

5

Vidare kan art. 8 om skyddet för privat- och familjeliv vara av relevans om våldsutövningen inte fallit innanför art. 2 eller 3. Denna bestämmelse diskuteras dock inte närmare här. Även art. 1 i första tilläggsprotokollet om skyddet för egendom kan möjligen tänkas vara av relevans när våldsutövningen riktas mot egendom. Sådana situationer som skulle falla under egendomsskyddet får dock anses vara så sällsynta att en närmare analys inte är nödvändig i detta sammanhang.

24

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 24

11-01-17 14.39.35

Vad gäller författningshänvisningar tillämpas här den i respektive land brukliga metoden. Det som i svensk rätt benämns ”stycke” motsvaras i finsk rätt av ”moment”. Till vissa delar avviker den finska hänvisningstekniken från den svenska. Detta åskådliggörs enklast med ett exempel. Medan hänvisning till t.ex. polislagens tionde paragrafs andra stycke i svensk rätt uttrycks som PL 10 § st. 2, uttrycks samma hänvisning till finska polis­ lagens tjugosjunde paragrafs andra moment som PolisL 27,2 §. Medan hänvisning till t.ex. polislagens tionde paragrafs första styckes tredje punkt i svensk rätt uttrycks PL 10 § st. 1 p. 3, uttrycks samma hänvisning till finska maktmedelsförordningens andra paragrafs första moments tredje punkt MaktmedelsF 2,1.3 §. Den tyska hänvisningstekniken skiljer sig något från de ovan nämnda. Åberopande av femtiofjärde paragrafens fjärde stycke (moment) i polislagen från Baden-Württenberg uttrycks då § 54(4) BadWürtPolG. Vad gäller internationella dokument och traktater uttrycks t.ex. hänvisning till andra artikelns andra styckes tredje punkt i europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som EKMR art. 2(2c).

1.3 Befintligt forskningsläge Vad gäller befintligt forskningsläge angående polisiär befogenhetsreglering är den nationella litteraturen inte väldigt omfattande. Från tiden efter att BrB trätt ikraft, men före PL:s ikraftträdande, finns två viktiga verk av Erik Sjöholm som behandlar i huvudsak den offentligrättsliga polisrätten i sin helhet: Om politimakten och dess begränsningar (diss.) från 1964 och När och hur får polisen ingripa (1974; 2 uppl. 1978). Särskilt den senare av dessa är en tämligen ingående analys av de befogenhetsnormer, skrivna och oskrivna, som polisens verksamhet omfattas av och bygger på. Även om verket avser tiden före PL:s tillkomst är det fortfarande relevant. Förarbetena i PL har uppenbart tagit inspiration från Sjöholms författarskap samtidigt som PL i sig bygger vidare på en tradition som etablerades redan tidigare under PI:s tid. Från tiden efter PL bör nämnas Nils-Olof Berggrens och Johan Muncks Polislagen. En kommentar, vars första upplaga utkom 1989 (7 uppl. 2008). Verket är en heltäckande, om än bitvis tämligen kortfattad, kommentar till PL. Vidare bör nämnas Ingrid Helmius doktorsavhandling Polisens rättsliga befogenheter vid spaning (2000), som specifikt behandlar frågor i anslutning till spaning.

Vad gäller specifikt polisiär våldsanvändning bör från äldre tid (före både BrB och PL) nämnas Gustaf Petréns doktors­avhandling Om offentligrättslig användning av våld mot person från 1949. Från tiden efter PL:s ikraftträdande bör i första hand Annika Norées produktion lyftas fram.

25

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 25

11-01-17 14.39.35

Norée kan möjligen sägas ha ett i första hand straffrättsligt perspektiv på problematiken. Doktorsavhandlingen Laga befogenhet. Polisens rätt att använda våld (2001) utgör en ingående analys av PL 10 §, BrB 24:1 och därtill hörande i förhållande till polisiär våldsanvändning relevanta författningar. Polisens rätt att skjuta (2004) är en granskning specifikt av bestämmelserna i SkunG, medan Polisers rätt till våld (2008) utgör en mer översiktlig framställning om regelverket kring polisens rätt att använda våld mot enskilda. Även Gösta Westerlunds bok Polisens vapenanvändning (2004) kan nämnas. Vid sidan härav återfinns kommentarer om den polisiära våldsanvändningsbefogenheten i bl.a. kommentaren till brottsbalken, såväl äldre som nyare upplagor.

1.4 Disposition Avhandlingen är tematiskt indelad i tre huvudavdelningar. I första avdelningen diskuteras det teoretiska fundamentet för avhandlingen. Syftet här är att för läsaren introducera de teoretiska referensramar inom vilka undersökningen äger rum. Först diskuteras avhandlingens metodologiska utgångspunkter. Ambitionen är att reflektera över de spörsmål beträffande ontologi, epistemologi och metod som aktualiseras i förhållande till en analys av detta slag. Avsnittet är tämligen omfattande och allt som avhandlas har inte nödvändigtvis direkt betydelse för arbetets genomförande.

Meningen är att framställningen skall vara en grundlig redovisning av de intellektuella referensramar som arbetet utgår från. Metoddiskussionen har sålunda inte endast en rent instrumentell funktion. Vissa delar har följaktligen en mer indirekt påverkan på den fortsatta framställningen. En central tes är att man inte kan uppställa likartade förutsättningar på alla rättsområden, utan att innehållet i den juridiska metoden påverkas av det rättsområde som är föremål för tillämpning och analys. Jag försöker därför identifiera de hänsynstaganden som enligt min mening är särskilt framträdande i förhållande till den förvaltningsrättsliga polisiära befogenhetsregle­ ringen. Legalitetsprincipen utgör här ett centralt ramverk omkring vilket både en rättskällelära och en tolkningslära kan byggas upp.

I den andra avdelningen, som är avhandlingens mest omfattande avsnitt, analyseras dogmatiskt det rättsliga grundlaget för polisiär våldsanvändning. Fråga är om en tämligen detaljerad analys av de relevanta offentligrättsliga och straffrättsliga bestämmelserna på området. Framställningen innefattar även vissa frågeställningar som mer indirekt har bäring på den polisiära verksamheten. Vad gäller de straffrättsliga bestämmelserna har tonvikten lagts på analysen av nödvärnsreglerna i BrB 24:1 och framställningen om nödreglerna i BrB 24:4 är sålunda mindre omfattande. Detta 26

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 26

11-01-17 14.39.35

motiveras i första hand med en presumtion om att nödvärnsreglerna i praktiken är de mest relevanta, liksom att nödbestämmelserna är subsidiära till nödvärnsbestämmelserna. Som framgick ovan har åtskilligt skrivits om den frågeställning som här är föremål för analys och min ambition är därför inte att göra om det som redan har gjorts. Denna analys är därför i första hand komplementär i förhållande till befintliga analyser. Ambitionen har varit att placera fokus på frågeställningar som, enligt min mening, hittills inte alls eller inte i tillräcklig utsträckning erhållit uppmärksamhet i doktrin, praxis, förarbeten m.m. och i så måtto, åtminstone i någon mån, försöka bidra med ny kunskap. För att inte framställningen skall få en fragmentarisk karaktär är dock överlappningar med befintliga framställningar på området oundviklig. Man kunde förvisso invända mot den omfattning som den dogmatiska analysen erhållit. Jag finner den dock motiverad för att uppnå det eftersträvade kunskapsläget. Förhoppningen är även att avhandlingen, bl.a. just genom den dogmatiska analysen, är av intresse också för den praktiska tillämparen. I den andra avdelningens sista kapitel diskuteras förhållandet mellan de offentligrättsliga och straffrättsliga reglerna på detta område och hur de bör anses förhålla sig till varandra de lege lata (sententia ferenda).

Avhandlingens tredje avdelning innebär ett försök till en normativ diskussion om hur vissa i andra avdelningen identifierade frågeställningar bör lösas de lege ferenda, dvs. i ett rättspolitiskt perspektiv. Ambitionen är närmast att lyfta fram och problematisera frågeställningarna samt för varje frågeställning föreslå en tentativ alternativ lösningsmodell enligt vilken situationen möjligen kan hanteras på ett, utifrån de överväganden som jag finner relevanta, mer tillfredställande sätt.

Ambitionen med denna indelning, liksom med indelningen i huvud­ avdelningar, har för det första varit att hålla isär undersökningens teoretiska fundament från övervägandena de lege lata och de lege ferenda. För det andra har tanken varit att försöka hålla åtskiljda de offentligrättsliga och straffrättsliga utgångspunkterna, eftersom en sådan framställning pedagogiskt torde vara mer överskådlig än om de olika regleringarna sammanblandas. Även om ambitionen har varit att renodla framställningen i ovan avsedda sektioner är det ofrånkomligt att visst läckage förekommer. Det är svårt att diskutera element av den offentligrättsliga regleringen utan att också ibland väva in straffrättsliga dimensioner. I vissa avseenden förekommer också kortare överväganden de lege ferenda i avsnittet om de lege lata; detta motiveras närmast av att frågeställningen är alltför begränsad för att motivera en separat diskussion i avsnitt 7. För det tredje har meningen varit att försöka hålla isär analysen de lege lata och de lege ferenda (se dock nedan avsnitt 2.3).

Framställningsmässigt kan noteras att indragna avsnitt brukas i tämli27

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 27

11-01-17 14.39.35

gen stor utsträckning. Systematiken beträffande kommentarer i fotnoter och i indragna stycken är följande: när kommentaren anknyter direkt till brödtexten används fotnoter, medan petittext brukas när kommentaren eller fördjupningen ligger (något) vid sidan av brödtexten. Indragna stycken har särskilt använts i avsnitt 4. För att den analys som görs av PL 10 § skall bli annat än fragmentarisk har det bedömts som viktigt att det betydande omkringliggande regelverk som anknyter till PL 10 § också återges i huvuddrag. Dessa indragna delar har en utpräglat deskriptiv karaktär och de omfattas i huvudsak inte av den avhandlingens analytiska ambition. För att markera att fråga är om sådana deskriptiva avsnitt som ligger vid sidan av själva huvudanalysen, och som intagits i texten för helhetsförståelsens skull, så är även dessa avsnitt indragna.6 Framställningmässigt kan även noteras att latinska uttryck begagnas till viss del.

Detta är ett medvetet stilval.

1.5 Terminologiska anmärkningar Något bör sägas om den terminologi som nyttjas. När termen ”polisman” begagnas åsyftas i första hand en enskild polisman. Termen inbegriper både kvinnliga och manliga poliser. Med ”polis(en)” förstås däremot i första hand polisen som en organisatorisk entitet. I vissa situationer kan avvikelser från denna utgångspunkt förekomma och den betydelse som termen då har måste bedömas kontextuellt. Termen ”polisingripande”, eller (vanligare) ”ingripande”, nyttjas nedan för att beteckna polisiära åtgärder som vidtas i syfte att verkställa en tjänsteåtgärd. Det kan diskuteras om alla åtgärder som polisen utför bör betecknas som (polis)ingripanden. Här används termen, i enlighet med Polisrättsutredningens ställningstagande, om åtgärder i syfte att utgöra en tjänsteuppgift som innefattar konkreta verkningar riktade mot en eller flera individer eller grupper.7 En polismyndighets beslut som endast medför rättsliga konsekvenser, t.ex. administrativa tillstånd, betraktas därför inte här som ett ingripande. Med beaktande av att till det polisiära ingripandets väsen hör att det kan förenas med tvång, instämmer jag i utredningens synpunkt att åtgärder som polisen utför inom ramen för sin hjälpande eller anvisande verksamhet inte bör betraktas som in­­gripanden.

I svensk rätt brukas genomgående termen ”våld” för att beteckna ett polisiärt ingripande med begagnande av fysisk kraft. Termen är emellertid inte i sig given. I finsk rätt nyttjas t.ex. termen ”maktmedel” för att 6

Framställningsmässigt kan ytterligare noteras att de pilar som återfinns inom parentes i brödtexten innebär att ämnet även behandlas (närmare) i det angivna avsnittet.

7 SOU 1993:60, s. 85–86.

28

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 28

11-01-17 14.39.35

be­­teckna samma sak.8 I finska GSL 3:8 (13.5.1932/154), som innehöll dåvarande bestämmelsen om laga befogenhet, begagnades även ursprungligen termen ”våld” fram till 1967 års lagreform (L 1969 29.12.1967/621) då termen ”maktmedel” istället infördes. Motiveringen till den terminologiska förändringen var knapphändig, men omfattade åtminstone två olika synpunkter: dels att maktmedel som term var mer omfattande och därför lämpade sig bättre för polisens befogenhet, dels att man därmed skulle avse tillåtna ingrepp till skillnad från otillåtet våld. I tysk rätt begagnas åter lokutionen ”polisiärt tvång” (polizeilicher Zwang) som en del av det statliga­ förvaltningstvånget. Polisärt tvång innefattar tre typer av tvångsmedel. Av dessa är utnyttjande av fysisk kraft, dvs. ”omedelbart tvång” (unmittelbarer Zwang) endast en typ av polisiära administrativa tvångsmedel vid sidan av s.k. ”Ersatzvornahme” och ”Zwangsgeld”.9 Det terminologiska valet är inte utan betydelse, bl.a. beträffande de signaler som utsänds avseende den statliga våldsanvändningens karaktär och förhållande till enskilda (m.a.o. de konnotationer som termerna framkallar i form av föreställningar hos adressaten; → 2.2). ”Våld” är inte helt oproblematisk som term, i första hand för att den inte åtskiljer mellan legitimt och illegitimt våld; konnotationen av ”våld” är närmast att fråga är om ett otillåtet och våldsamt beteende. Förvisso kan sägas att allt våld egentligen är orättfärdigt och att det därför saknar mening att bruka en särskild beteckning för den maktanvändning som polisen utövar inom ramen för sin laga befogenhet. Jag tror dock att en sådan åtskillnad är meningsfull.

Detta har att göra med det statliga maktmonopolets huvudsakliga syfte att minimera våldsanvändningen i samhället och att staten som en följd härav, som utgångspunkt, är den enda aktör som legalt får använda våld. Med användande av fysisk kraft mot en enskild inom ramen för laga befogenhet, dvs. tillåtet våld, kan därmed inte på ett principiellt plan dras likhetstecken med brottsligt våld. Den term som betecknar polisiär användning av fysisk kraft bör enligt min mening signalera att fråga är om något annat än otillåtet (brottsligt) våld. De två terminologiska alternativ som synes ligga närmast till hands är dels ”maktmedel”, dels ”omedelbart tvång”. Att tala om ”maktmedelsbruk” istället för våldsanvändning signalerar något annat än otillåtet våld. Termen framstår därför som väl användbar för dessa syften.10 Möjligen är även innebörden av maktmedelstermen något vidare såtillvida, att den omfattar också sådana mer begränsade fysiska ingripanden som i 8

Sinisalo 1971, s. 134–135.

Se Lisken-Denninger (Rachor) 2007, s. 676–693 rdnr 854–916.

10 Helminen et al. 2000, s. 286 finner dock att termen, som en direkt översättning av finskans voimakeino, är mindre lyckad och inte lika tydlig som det finska moderuttrycket.

Helminen et al. noterar istället att ”kraftåtgärder” möjligen vore bättre.

9

29

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 29

11-01-17 14.39.35

sig inte faller väl under våldstermen.11 Å andra sidan framstår även ”omedelbart tvång” som ett plausibelt alternativ. Även detta uttryck konnoterar något annat än otillåtet våld. Ett problem är dock att uttrycket signalerar att en polisman skulle ha rätt till tvång, dvs. att tvinga någon att göra något.

Utgångspunkten är dock, såsom framgår närmare nedan, att fysisk makt inte får användas för att aktivt tvinga någon att göra något. Lokutionen är därmed inte helt lyckad. Dessutom kan det möjligen anses att uttrycket inte tydligt nog framhäver att fråga är om användning av fysisk kraft. Mot denna bakgrund bedömer jag att termen ”maktmedel” är mest adekvat för att beteckna polisiärt utnyttjande av fysisk kraft mot enskilda och egendom i laga befogenhet.

Vad gäller bruket av denna term i förevarande verk finns det två möjligheter. Ett alternativ är att konsekvent byta ut ”våld” mot ”maktmedel”. En sådan begreppsanvändning vore dock enligt min mening inte helt korrekt.

Snarare bör man till den del som gällande rätt analyseras hålla sig till den terminologi som vedertaget används. Följaktligen används genom­gående termen ”våld” vid diskussionen av svensk rätt de lege lata. I avsnittet de lege ferenda brukas istället uttrycket ”maktmedel” och ”våld” parallellt, vilket får ses som en återknytning till den här förda terminologiska diskussionen.

Denna terminologiska diskussion kan dessutom ses som ett självständigt normativt diskussionsinlägg. Synonymt med befogenhet att bruka våld (maktmedel) nyttjas även lokutionen ”laga befogenhet”.

1.6 Avgränsningar Såsom nämndes ovan representerar föreliggande verk rättsvetenskaplig forskning i snäv bemärkelse omfattande dels rättsdogmatik, dels rättspolitik. Till den del fråga är om gällande rätt innebär detta för det första att arbetet är byggt på gällande lagstiftning och att det inte i huvudsak förs någon närmare diskussion om t.ex. den utsträckning av maktbefogenheterna som principiellt (moraliskt m.m.) kan godtas. Detta är en fråga för lagstiftaren.12 Även olika sociologiska frågeställningar i anslutning till polisiär maktanvändning står utanför analysens relevansområde. Utan11 Sinisalo 1971, s. 134–135 i anslutning till den finska diskussionen om revideringen av vissa bestämmelser i SL där man utan att närmare motivera sig ansåg att ”maktmedel” är något mer omfattande än ”våld”.

12 En annan sak är att kritik ibland anförs mot t.ex. avfattningen eller existensen av en befogenhetsnorm. Detta är dock i första hand kritik av rättsteknisk karaktär, t.ex. eftersom författningen inte uppfyller tillräckliga krav på precision eller det föreligger en problematisk överlappning mellan parallellt tillämpliga normer. I vissa fall är dock även materiella synpunkter motiverade.

30

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 30

11-01-17 14.39.35

för står i huvudsak även en närmare granskning av utformningen av de sanktionsmekanismer (ett undantag gäller regleringen kring ansvar för tjänste­fel och disciplinansvar), liksom därtill hörande eventuellt skadeståndsansvar som kan träda in när en polisman överskridit sina befogenheter.

31

10-83 Iustus Boucht 17 jan.indd 31

11-01-17 14.39.36

F

en straff- och offentligrättslig undersökning

johan boucht är jur.kand. från Helsingfors universitets juridiska fakultet och är numera verksam vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet. Han har även en flerårig bakgrund som lärare i straffrätt vid Polisyrkeshögskolan i Tammerfors, Finland.

Johan Boucht

Polisiär våldsanvändning

ör utförande av sina samhälleliga uppgifter har åt polisen bl.a. uppdragits befogenhet att i vissa fall utöva våld mot enskilda och mot egendom. I svensk rätt är rättsgrunden för den polisiära våldsanvändningen dualistisk och bygger dels på befogenhetsnormerna i 10 § polislagen, dels på reglerna om nödvärn och nöd som allmänna rättfärdigande grunder i 24 kap. brottsbalken.

I denna doktorsavhandling analyseras och preciseras innehållet i dessa offentligrättsliga och straffrättsliga regler tämligen noggrant. Därefter undersöks hur förhållandet mellan de två regeltyperna bör uppfattas, särskilt beträffande uppdragande av rättsligt ansvar, och vilken betydelse t.ex. existensen av en offentligrättslig befogenhetsnorm har när en allmän straffrättslig rättfärdigande grund är tillämplig på en situation när en polisman använt våld. Till sist dryftas i ett de lege ferenda-perspektiv ett antal frågeställningar som i den dogmatiska analysen har befunnits diskutabla, bl.a. huruvida tjänsteansvaret enligt BrB 20:1–2 i alla situationer bör vara subsidiärt i förhållande till allmänt brott, huruvida polismän bör äga allmän nödvärnsrätt, samt hur regleringen om polisiär skjutvapenanvändning bör vara utformad.

Johan Boucht

Polisiär våldsanvändning en straff- och offentligrättslig undersökning

ISBN 978-91-7678-780-9

IUSTUS FÖRLAG

IUSTUS FÖRLAG