Vasilij Grossman
Allt flyter översättning
Lars Erik Blomqvist
HISTORISKA MEDIA 3
Allt flyter.indd 3
2010-06-11 10:23:22
Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© The Estate of Vasily Grossman 1970 © SVENSK UTGÅVA Historiska Media 2010 ORIGINALETS TITEL Vsio tetjot ÖVERSÄTTNING Lars Erik Blomqvist OMSLAG Elsa Wohlfahrt Larsson OMSLAGSFOTO William Vanderson/ Getty Images/All Over Press. TRYCK Scandbook, Falun 2010 TRYCKNING 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN
978-91-86297-25-1
4
Allt flyter.indd 4
2010-06-11 10:23:22
1 Tåget från Chabarovsk var på väg in till Moskva vid niotiden på morgonen. En ung man i pyjamas kammade sitt toviga hår och såg ut genom fönstret mot det höstliga morgondiset. Han gäspade och vände sig till människorna som stod med sina handdukar och tvålkoppar i korridoren: – Vem står sist i kön här? Man förklarade för honom att en tjock dam var näst i tur efter en gubbe som höll i en urklämd tandkrämstub och en tvålbit inlindad i en bit tidningspapper. – Varför är bara ena toaletten öppen? sa den unge mannen, vi närmar ju oss slutstationen, huvudstaden, men konduktörerna håller bara på med sina svartabörsaffärer, de tycks inte ha tid att passa upp på passagerarna ordentligt … Ett par minuter senare uppenbarade sig den tjocka kvinnan i sin morgonrock, och den unge mannen sa till henne: – Jag är efter er, frun, och under tiden går jag in till mig så att jag slipper stå och hänga i korridoren. Inne i sin kupé öppnade den unge mannen sin apelsingula resväska och tog sig en titt på sina saker. Den ene 5
Allt flyter.indd 5
2010-06-11 10:23:22
av hans reskamrater hade en svällande bred nacke och lüg och snarkade, den andre var en rÜdlätt, skallig ung man som plockade med sina papper i portfÜljen, och den tredje, en mager üldring, satt med huvudet stÜtt mot sin bruna näve och tittade ut genom fÜnstret. Den unge mannen frügade sin rÜdlätte granne: – Ni ska kanske inte läsa längre? Jag müste lägga ner boken i väskan. Han ville att den andre skulle beundra hans resväska: KlU OnJ HWW SDU VNMRUWRU DY NRQVWVLGHQ ´/LOOD ¿ORVR¿RUGboken�, badbyxor och solglasÜgon med vita bügar. Intill ena kanten lüg nügra bitar grütt, hembakat lantbrÜd täckta av en trüngsynt ortstidning. Den andre sa: – Varsügod, jag läste den här boken EugÊnie Grandet redan fÜrra üret när jag var pü vilohem. – En stark sak, inte tu tal om det, sa den unge mannen och lade ner boken i väskan. Under resan hade de spelat priffe, de hade ätit, druckit RFK GLVNXWHUDW ¿OPHU JUDPPRIRQVNLYRU P|EOHU GHW VRFLDlistiska jordbruket och grälat om vilken kedja som var bäst – Spartaks eller Dynamos ‌ Den rÜdlätte skallige mannen arbetade som fackfÜreningsinstruktÜr i en landsortsstad, och mannen med det toviga hüret var efter sin semester pü landet pü väg tillbaka till Moskva, där han var ekonom vid Ryska rüdsrepublikens planeringskommission. Den tredje resenären i kupÊn var en verkmästare frün Sibirien. Han lüg nu och snarkade i underbädden och de andra gillade inte hans enkla vanor: han svor, han rapaGH QlU KDQ KDGH lWLW RFK QlU KDQ ¿FN UHGD Sn DWW HQ DY 6
Allt flyter.indd 6
2010-06-11 10:23:22
hans färdkamrater arbetade med ekonomisk forskning i planeringskommissionen frågade han: – Nationalekonomi, det handlar väl om hur kolchozbönderna åker till stan för att köpa bröd av arbetarna? Vid ett tillfälle hade han supit till på restaurangen vid en järnvägsknut, dit han – som han sa – hade rusat för att stämpla in och det dröjde länge innan han lät sina kamrater få sova, hela tiden väsnades han: – Om man ska hålla sig till lagen så kommer man ingenvart i vårt arbete. Vill man uppfylla planen, måste man arbeta på det vis som livet kräver: ”Jag ger dig så ger du mig”. På tsarens tid kallades det här för privat initiativ, men numera heter det: Låt människan leva, det är vad hon vill; RFK GHW lU GHW VRP lU HNRQRPL 0LQD HOMREEDUH ¿FN L HWW helt kvartal kvittera ut i stället för daghemstanterna, när de hade svårt med krediten. Lagen går emot livet, men livet ställer krav! Har man fullgjort planen så får man sina tillägg och premier, men de kan ge en tio år också för övrigt. Lagen är emot livet och livet är emot lagen. De båda unga männen sa ingenting, men när verkmästaren hade tystnat, eller snarare inte tystnat utan tvärtom börjat snarka högt – då satte de sig till doms över honom: – Såna där får man lov att hålla ett öga på. Under sken av att vara hygglig förstås. ± (Q ¿IÀDUH +HOW SULQFLSO|V 1nW VODJV PHGHOPnWWD De var upprörda över att den här förfärligt grovhuggna karlen uppträdde så föraktfullt mot dem. – Jag hade lägerfångar som jobbade hos mig på ett bygge, och såna som er kallade de för idioter. Det ska kom7
Allt flyter.indd 7
2010-06-11 10:23:22
ma en tid när man börjar forska i vem som har byggt upp kommunismen, och då ska det visa sig att ni ingenting nyttigt har gjort, sa verkmästaren och gick in i grannkupén för att spela kort. Den fjärde i sällskapet hade antagligen inte så ofta rest med tåg där det krävdes sittplatsbiljetter. Mestadels satt han med händerna i knät liksom för att dölja sina lappade byxor. Ärmarna på hans svarta satängskjorta slutade någonstans mellan armbågarna och händerna, och de vita knapparna på kragen och på bröstet gav skjortan en barnslig, ja gossaktig prägel. Det fanns någonting löjligt och rörande i denna förening av vita, barnsliga knappar i hans klädsel och de grå tinningarna, blicken i hans plågade gammelmansögon. När verkmästaren med sin kommandoröst sa: – Flytta dig från bordet gubbe lilla, jag ska dricka te nu, då for gubben upp som en soldat och gick ut i korridoren. , KDQV DYÀDJQDGH WUlNRIIHUW OnJ HQ VPXOLJ OLPSD EUHGvid hans nytvättade underkläder. Han rökte dålig tobak, och när han rullat sig en cigarrett gick han ut för att bolma i korridoren så att han inte skulle besvära de andra i kupén med den illaluktande röken. Det kunde hända att kupégrannarna bjöd honom på en bit korv, och verkmästaren ställde fram ett hårdkokt ägg och ett glas brännvin åt honom. De som bara var hälften så gamla som han duade honom, och verkmästaren skämtade hela tiden om att ”gubben” nog skulle utge sig för att vara ungkarl och gifta sig med en ung kvinna när han kom till huvudstaden. 8
Allt flyter.indd 8
2010-06-11 10:23:22
En gång kom samtalet i kupén in på kolchozerna, och den unge ekonomen började skälla på odågorna på landet. – Nu har jag kunnat se det med egna ögon: där samlas de utanför kontoret och står där och lallar. När chefen och lagbasarna kör iväg dem ut på arbetet blir de så trötta så trötta. Och ändå klagar bönderna över att de LQJHQWLQJ ¿FN EHWDOW Sn 6WDOLQV WLG RFK DWW GH NQDSSW InU nånting nu heller. Fackinstruktören blandade tankfullt kortleken och höll med: – Vad ska de där gossarna ha betalt för om de inte klarar av sina leveranser. Man måste uppfostra dem, just det – och han skakade sin knytnäve i luften, en stor bondsk näve vit av ovana vid arbete. Verkmästaren strök sig över sitt kraftiga ordensprydda bröst. – Vid fronten hade vi bröd, det var det ryska folket som gav oss att äta. Och ingen hade uppfostrat dem. – Just det, sa ekonomen, huvudsaken är i alla fall att vi är ryssar. Ryssar är vi minsann! Instruktören log och blinkade åt sin färdkamrat: – Ryssen, han är storebror, främst bland likar! Det är vad det heter. – Men det är ju också det hemska, sa den unge ekonomen, just ryssar! Inte tyskar. En av dem kom rusande till mig: ”I fem år har vi levat på lindlöv, och sen fyrtisju har vi inte fått nånting för våra dagsverken”. Men arbeta gillar de inte. De vill inte begripa att allt beror på folket självt numera. 9
Allt flyter.indd 9
2010-06-11 10:23:22
Han sneglade pü den grühürige gubben som tyst satt och lyssnade pü samtalet och sü sa han: – Du ska inte bli ond, gubbe lilla. Ni fullgÜr inte er arbetsplikt, men staten har ansträngt sig fÜr er del. – Tja, vad ska man gÜra med dem, sa verkmästaren, de är inte medvetna om nünting, varenda dag vill de ha mat. 'HWWD VDPWDO VOXWDGH L LQJHQWLQJ SUHFLV VRP GH ÀHVWD VDPWDO Sn WnJ (Q À\JPDMRU PHG VNLQDQGH JXOGWlQGHU WLWWDde in i kupÊn och sa fÜrebrüende till de unga männen: – Men vad är det ni säger, kamrater? Vem ska dü arbeta? Och sü gick de till grannkupÊn fÜr att spela färdigt sitt parti priffe. Men sü är den lünga resan slut ‌ Passagerarna packar ner VLQD WRIÀRU L UHVYlVNRUQD Sn ERUGHQ OlJJHU GH XSS VWHQhürda brÜdbitar, kycklingrester avgnagda ända in pü de blüvita benen, bleknade korvbitar med skinnet kvar. Nu hade redan de dystra städerskorna gütt fÜrbi och plockat ihop de tillknÜlade sängkläderna. Snart ska denna tügvärld skingras. Man kommer att glÜmma alla skämten, ansiktena och skratten, de i fÜrbifarten berättade människoÜdena och den lika händelsevis omnämnda smärtan. Allt närmare kommer den väldiga staden, huvudstaGHQ L GHQ VWRUD VWDWHQ 2FK QX ¿QQV LQWH OlQJUH UHVDQV alla tankar och dess oro. GlÜmda är samtalen ute i korriGRUHQ PHG ÀLFNDQ L JUDQQNXSpQ GlU GHQ VWRUD U\VND VOlWten drar fÜrbi utanfÜr de suddiga fÜnstren och där vattnet kluckar tungt i behüllarna bakom ryggen. 10
Allt flyter.indd 10
2010-06-11 10:23:22
Den trånga lilla tågvärld som uppstått för några korta dagar töar nu bort efter samma lagar som gäller för alla andra världar som människorna skapat, världar som rör sig rakt fram eller i krokar genom rymd och tid. Den stora staden har en väldig dragningskraft. Den får ett hjärta att pressas samman också hos den som är på väg till staden bara för att hälsa på, sorglöst ränna runt i affärerna, gå till zoo eller planetariet. Var och en som hamnat i detta kraftfält, där världsstadens alla osynliga levande energilinjer har spänts, han upplever plötsligt förvirring och trötthet. Ekonomen var nära att inte få sin plats i kön till tvättrummet. Nu har han kommit tillbaka till sin plats och medan han kammar sig studerar han sina kupégrannar. 0HG GDUUDQGH ¿QJUDU KDQ KDU GUXFNLW HQ KHO GHO Sn resan) har verkmästaren plockat i ordning sina papper med alla kalkylerna. Fackinstruktören har redan satt på sig sin kavaj, han har blivit tyst och försagd sedan han hamnat i detta den mänskliga förvirringens kraftfält – den gallsprängda gråhåriga kvinnan som är chef för landsorganisationens instruktörer kommer att ha någonting att säga honom. Tåget far förbi de timrade stugorna och tegelfabrikerna, förbi de tennfärgade kålfälten, förbi stationer med grå pölar i asfalten på perrongerna efter nattens regn. På perrongerna står buttra moskvabor i plastskynken över rockarna. Under de grå molnen hänger högspänningsledningarna … På stickspåren står grå illavarslande vagnar: Station Slakthuset, Ringleden. Men tåget dundrar fram med något slags skadeglad 11
Allt flyter.indd 11
2010-06-11 10:23:22
och hela tiden växande hastighet. Denna hastighet plattar till och klyver rymd och tid. Den gamle mannen satt vid sitt bord, tittade ut genom fÜnstret och stÜdde tinningarna mot sina nävar. FÜr münga ür sedan hade en yngling med lurvigt och okammat hürsvall suttit här pü samma vis vid fÜnstret i en tredjeklassvagn. Och fastän de människor som dü rest tillsammans med honom i vagnen nu var fÜrsvunQD IDVWlQ GHUDV DQVLNWHQ RFK RUG YDU JO|PGD ¿FN QX GHW som verkade att Üverhuvudtaget aldrig ha existerat nytt liv i hans grü huvud. Men tüget hade nu redan lÜpt in i det grÜna bältet kring Moskva. Den grü sÜndertrasade rÜken fastnade i granarnas grenar, och silade ner Üver planken kring sommarstugorna ansatt av luftstrÜmmarna. Sü välbekanta de är dessa stränga gransilhuetter, sü besynnerligt det ljusblü lilla staketet ser ut bredvid dem, sü egendomliga de spetsiga stugtaken, de olikfärgade verandafÜnstren, rabatterna med sina dahlior. Och mannen som under trettio lünga ür aldrig kommit DWW WlQND Sn DWW GHW KlU L YlUOGHQ ¿QQV V\UHQEXVNDU SHQsÊer, trädgürdsgüngar med grus pü, kärror med kolsyrat vatten – han suckade nu tungt, sedan han ännu en güng Üvertygat sig om att livet fortsatt ocksü honom fÜrutan.
12
Allt flyter.indd 12
2010-06-11 10:23:22
2 När Nikolaj Andrejevitj hade läst telegrammet, grämde han sig över de drickspengar han gett budet – telegrammet var tydligen inte till honom, och plötsligt erinrade han sig något och stönade: telegrammet kom från hans kusin Ivan. – Masja! Masja! ropade han. Maria Pavlovna, hans fru, tog telegrammet och sa: – Du vet ju att jag är alldeles blind utan mina glasögon, ge mig dem! – Han får knappast uppehållstillstånd i Moskva, sa hon. – Äsch, strunta i uppehållstillståndet. +DQ GURJ KDQGÀDWDQ |YHU |JRQEU\QHQ RFK VD – Märkvärdigt att tänka sig. Här kommer nu Ivan och hittar bara gravar, ja bara gravar. Maria Pavlovna sa tankfullt: – Vad pinsamt det blir med Sokolovs nu. Vi kan ju skicka en present, men det ser i alla fall illa ut, han blir ju femti, det är ingen vanlig födelsedag. – Det gör ingenting, jag ska förklara. – Och från födelsedagsmiddagen går nyheten ut i hela Moskva att Ivan har kommit tillbaka och gått direkt till dig från stationen. 13
Allt flyter.indd 13
2010-06-11 10:23:22
Nikolaj Andrejevitj skakade telegrammet framför ögonen på henne: – Jo men du förstår väl vad Ivan betyder för mig? Han blev arg på sin fru: alla dumheterna som Maria Pavlovna kommit med hade runnit upp i hans medvetande redan innan hustrun började tala med honom. Och så var det ofta. Och därför blev han upprörd när han såg sina egna svagheter hos henne, men han förstod inte att det var de egna bristerna och inte hennes som han var förargad över. Och i sina gräl med hustrun retirerade han så enkelt och snabbt bara därför att han var så egenkär: när han förlät henne förlät han också sig själv. Nu hade den löjliga tanken på Sokolovs femtiårsmiddag satt sig fast i hans huvud. Och eftersom han var skakad av nyheten om att hans kusin skulle komma, och eftersom hans eget liv, fullt av sanning och osanning, nu stod framför honom, skämdes han för att han inte ville gå miste om festen hos Sokolovs och Sokolovs lilla trevliga brännvinskaraff. Han skämdes över hur torftiga hans funderingar var – också han själv hade ju haft tanken på att det skulle bli besvär med Ivans uppehållstillstånd, att hela Moskva skulle få reda på att Ivan kommit tillbaka och att den händelsen på något vis skulle inverka på hans chanser vid invalet i Akademin.” Och Maria Pavlovna fortsatte att plåga Nikolaj Andrejevitj med att uttala hans tankar högt, göra dem klara som dagen dessa tillfälliga och inbillade, aldrig riktigt verkliga tankar. – Du är konstig du, sa han. Jag tycker det hade varit 14
Allt flyter.indd 14
2010-06-11 10:23:22
bättre om jag hade fått det där telegrammet när du inte var hemma. Det han sa var förolämpande för henne, men hon visste att Nikolaj Andrejevitj strax skulle ta henne i famn och säga: – Masja, Masja, vi ska vara glada tillsammans du och jag, vem annars om inte dig har jag att vara glad med. Och naturligtvis: hon stod där med en tålmodig och obehaglig min som betydde: ”Jag har ingen glädje av dina vänliga ord, men jag står ut med dem.” Och strax därefter möttes deras blickar och kärleken rättade till allt ont. De hade levat tillsammans i 28 år – det är svårt att föUHVWlOOD VLJ RFK I|UVWn YLOND UHODWLRQHU VRP ¿QQV PHOODQ människor som levat ihop i nästan ett tredjedels århundrade. Nu var hon gråhårig, och när hon gick fram till fönstret kunde hon se hur han, gråhårig han också, satte sig i bilen. Men förr i tiden hade de brukat äta middag på en liten restaurang vid Bronnajagatan. – Nikolaj, sa Maria Pavlovna stilla. Ivan har ju aldrig sett våran Valja. Han blev satt i fängelse och då fanns inte Valja, men nu när han kommer tillbaka är det åtta år sen Valja blev lagd i graven. 2FK GHQ WDQNHQ ¿FN KHQQH DWW KlSQD
15
Allt flyter.indd 15
2010-06-11 10:23:22