1
D
et var på sommarlovets första dag som Poppy fick veta att hon skulle dö. Det var en måndag, den första riktiga sommarlovsdagen (helgen räknades inte). Poppy vaknade med en härlig känsla av viktlöshet och tänkte: Ingen skola! Solen strömmade in genom fönstret och förvandlade de tunna förhängena runt sängen till gyllene spindelväv. Poppy förde dem åt sidan och hoppade ner på golvet – och gjorde en grimas. Aj! Där var den igen – smärtan i magen. Ett slags molande, som om något höll på att äta sig igenom henne, från magen och bak mot ryggen. Det lättade lite om hon vek sig dubbel. Nej, tänkte Poppy. Jag tänker inte vara sjuk på sommarlovet. Jag vägrar. Här behövs lite positiv tankekraft. Dubbelvikt och sammanbiten – tänk positivt, pucko! – stapplade hon längs korridoren, bort till det turkos-ochguldkaklade badrummet. Först trodde hon att hon skulle kräkas, men sedan avtog smärtan lika plötsligt som den hade uppkommit. Poppy rätade på sig och betraktade triumferat sitt rufsiga jag i spegeln. 5
”Håll dig bara till mig, tjejen, så blir allt bra”, viskade hon och blinkade i hemligt samförstånd till sin spegelbild. Sedan lutade hon sig närmare. De gröna ögonen i spegeln smalnade misstänksamt. Där på näsan satt fyra fräknar. Fyra och en halv om hon skulle vara helt ärlig, och det var Poppy North för det mesta. Gud, vad barnsligt. Gud, vad … gulligt! Poppy lipade åt sig själv och vände sedan värdigt spegeln ryggen, utan att bry sig om att kamma ut de ostyriga, kopparfärgade lockarna som skockade sig på huvudet. Hon bibehöll värdigheten ända ut i köket, där Phillip, hennes tvillingbror, satt och åt Kellogg’s Special K. Då smalnade ögonen igen, den här gången när hon spände blicken i honom. Det var illa nog att ha lockigt hår och vara liten och obetydlig – att faktiskt se lika älvlik ut som en av de där varelserna på smörblommorna i barndomens bilderböcker – men att dessutom ha en tvillingbror med klassiskt rena drag, lång och blond som en viking … ja, det visade väl bara på en viss utstuderad illvilja hos de krafter som svarade för universums uppbyggnad, eller hur? ”Hej, Phillip”, sa hon. Hennes röst hade en farlig underton. Vilket inte gjorde något intryck på Phillip som var van vid sin systers humörsvängningar. Han lyfte bara helt kort blicken från serierna i L.A.Times. Han hade vackra ögon, det måste Poppy medge; gröna, forskande, med extremt mörka ögonfransar. Det var det enda som tvillingarna hade gemensamt. ”Tja”, svarade Phillip uttryckslöst och återgick till 6
serierna. Poppy kände inte många i deras ålder som läste tidningen och det sa egentligen allt om Phil. Precis som Poppy hade han gått ut junior high året innan – närmare bestämt El Camino Junior High School – men i motsats till Poppy hade han fått A i alla ämnen, samtidigt som han hade åtnjutit stjärnstatus i fotbolls-, baseball- och hockeylaget. Klassrepresentant var han också. Något av det roligaste Poppy visste var att reta honom. Hon tyckte att han var alldeles för pryd. Men för stunden nöjde hon sig med att ge upp ett litet skratt, rycka på axlarna och lägga bort sin hotfulla attityd. ”Var är Cliff och mamma?” Cliff Hilgard var deras styvpappa sedan tre år tillbaka och han var till och med ännu prydare än Phil. ”Cliff är på jobbet. Mamma klär sig. Det är nog bäst att du äter nåt om du inte vill att hon ska börja tjata på dig.” ”Ja, ja …” Poppy höjde sig på tå och grävde i skåpet. Hon hittade ett paket frostflingor som hon stoppade ner handen i, för att försiktigt ta upp en liten flinga. Hon åt den torr. Att vara liten och älvlik hade också sina fördelar. Hon tog några danssteg bort till kylskåpet och markerade takten genom att skaka på flingpaketet. ”Jag är en … sexfé!” sjöng hon taktfast och stompigt. ”Nej, det är du inte”, sa Phillip, förkrossande lugnt. ”Förresten tycker jag att du ska sätta på dig lite kläder.” Poppy höll upp kylskåpsdörren med ena handen och tittade ner på sig själv – på den flera nummer för stora tshirten som hon hade sovit i. Den var lika lång som en 7
miniklänning. ”Det här är kläder”, sa hon lugnt och tog ut en Cola Light ur kylen. Det knackade på köksdörren. Poppy kunde se vem det var genom nätet. ”Hej, James! Kom in bara! James Rasmussen klev in genom dörren och tog av sig sina heltäckande Ray-Bans. Som vanligt gick det en stöt genom Poppy när hon såg honom. Det spelade ingen roll att hon hade träffat honom i stort sett varenda dag under de senaste tio åren. Hon kände i alla fall en kort, snabb och hård stöt i bröstet – en blandning mellan smärta och njutning – när de först träffades på morgonen. Det var inte bara det att han såg oförskämt bra ut och påminde en aning om James Dean. Med sitt silkesblanka ljusbruna hår, sitt känsliga, intelligenta ansikte och sina grå ögon, vars uttryck växlade mellan intensivt och coolt, var han den snyggaste killen på El Camino High. Men det var inte det som var grejen, det var något annat som Poppy reagerade på. Någonting inom honom, någonting mystiskt och oemotståndligt och alltid utom räckhåll. Något som fick hjärtat att slå snabbare och gav henne pirrningar under huden. Phillip reagerade annorlunda. Så fort James kom in i köket stelnade han till och fick ett kyligt uttryck i ansiktet. Avskyn for som en blixt genom luften mellan de två killarna. Sedan log James svagt, som om Phillips reaktion roade honom. ”Hej.” Phil vägrade att tina upp. ”Hej”, svarade han, och såg lika kylig ut som tidigare. Poppy fick en stark känsla av att 8
han helst skulle ha velat bunta ihop henne och snabbt förpassa henne ut ur köket. Phillip hade en tendens att driva sin beskyddarroll lite väl långt i James närvaro. ”Hur är det med Jacklyn och Michaela då?” frågade Phil giftigt. James tänkte efter. ”Ja, det vet jag faktiskt inte.” ”Vet du inte? Javisst, det glömde jag, du brukar ju alltid göra slut med dina tjejer precis innan sommarlovet börjar. För att få större manöverutrymme, eller?” ”Precis”, svarade James älskvärt. Han log. Phillip gav honom en blick fylld av rent osminkat hat. Poppy, å sin sida, fylldes av lycka. Bye bye, Jacklyn! Bye bye, Michaela! Bort med Jacklyns långa eleganta ben och Michaelas fantastiska, välpumpade bröst. Det här skulle bli en underbar sommar! Många trodde att Poppy och James förhållande var platoniskt. Det stämde inte. Poppy hade i åratal vetat att hon skulle gifta sig med honom. Det var den ena av hennes två stora ambitioner – den andra var att se världen. Hon hade bara inte haft tillfälle att informera honom ännu. Därför levde han i illusionen att han gillade långbenta tjejer med lösnaglar och italienska pumps. ”Är det där en ny cd?”, frågade hon för att få honom att sluta stirra ut sin framtida svåger. James vägde skivan i handen. ”Det är den senaste etnotechnon.” Poppy jublade. ”Hurra, mer sibirisk strupsång! Den måste vi gå och lyssna på med detsamma.” Men i samma ögonblick kom hennes mamma in i köket. Hon var sval, 9
blond och perfekt som en Alfred Hitchcock-hjältinna. Omkring henne stod en aura av självklar effektivitet. Poppy höll på att krocka med henne i dörröppningen. ”Förlåt! God morgon!” ”Vänta lite”, sa hennes mamma och högg tag i Poppys t-shirt bakifrån. ”God morgon, Phil! God morgon, James!” tillade hon. Phil sa god morgon medan James böjde, ironiskt artigt, på huvudet. ”Har alla ätit frukost?” frågade hon sedan, och när killarna svarade ja gav hon sin dotter en forskande blick. ”Än du då?” frågade hon. Poppy skakade frostflingepaketet och hennes mamma gjorde en grimas. ”Skulle du inte kunna ta lite mjölk till åtminstone?” ”Nej, det smakar bättre utan”, sa Poppy bestämt, men när hennes mamma sköt iväg henne mot kylen gick hon och tog ut ett paket lättmjölk. ”Och vad har ni tänkt använda den första dagen i frihet till då?” frågade Poppys mamma och tittade först på James och sedan på Poppy. ”Tja, inte vet jag.” Poppy sneglade på James. ”Lyssna på musik … åka upp i bergen kanske? Eller till stranden?” ”Vi kan göra precis vad du vill”, svarade James. ”Vi har hela sommaren på oss.” Sommaren bredde ut sig för Poppys inre syn, varm, guldgul och skimrande. Den doftade klor och havssalt, kändes som solvarmt gräs mot ryggen. Tre hela månader, tänkte hon. Det är en evighet. Tre månader är en evighet. Och av någon underlig anledning var det precis när hon 10
tänkte den tanken som det hände. ”Vi skulle kunna kolla in de där nya butikerna i the Village …” började hon säga, när plötsligt smärtan slog till och fick henne att tappa andan. Den var fruktansvärd – en plötslig, intensiv smärta som snörde ihop kroppen så att hon måste vika sig dubbel. Mjölkpaketet flög ur handen och det svartnade för ögonen.
11
2
”P
oppy!” Poppy hörde sin mammas röst, men hon såg ingenting. Köksgolvet skymdes av svarta dansande fläckar. ”Poppy, hur är det?” Nu kände hon hur mamma kramade hennes överarmar, höll dem i ett ängsligt grepp. Smärtan började ge med sig och hon återfick synförmågan. Det första hon såg när hon rätade på ryggen var James som stod framför henne. Hans ansikte var i det närmaste uttryckslöst, men Poppy kände honom tillräckligt väl för att inte missa den oroliga glimten i hans ögon. Han höll i mjölkpaketet, registrerade hon. Han måste ha fångat det i luften när hon släppte det. Vilken fantastisk reaktionsförmåga, tänkte hon lite förstrött. Helt otrolig. Phillip störtade upp. ”Hur är det? Vad hände?” ”Jag … jag vet inte.” Poppy såg sig omkring och ryckte sedan generat på axlarna. Nu när hon mådde bättre ville hon bara att de skulle sluta stirra på henne. Bästa sättet att hantera smärtan var att ignorera den, att tänka på något annat. ”Äsch, det är bara det där fåniga magknipet. Jag tror att det är sån där gastro… vad det nu heter. Ni vet, nåt jag har ätit.” 12
Poppys mamma gav sin dotter den allra lättaste omruskning. ”Poppy, det är inte gastroenterit. Du hade ont förut också, för nästan en månad sedan, eller hur? Är det samma sorts smärta?” Poppy skruvade besvärat på sig. Faktum var att smärtan aldrig riktigt hade gett med sig, men all febril aktivitet inför läsårets slut hade gjort att hon, på något sätt, kunnat förtränga den, och vid det här laget hade hon lärt sig leva med smärtan. ”Ja, ungefär”, sa hon för att vinna tid, ”men …” Det räckte för hennes mamma. Hon gav Poppys hand en lätt tryckning och gick bort till kökstelefonen. ”Jag vet att du inte gillar läkare, men nu ringer jag doktor Franklin. Jag vill att han ska titta på dig. Det här kan vi inte bara ignorera.” ”Men mamma! Jag har sommarlov och …” Hennes mamma satte handen för luren. ”Poppy, det här är inte förhandlingsbart. Gå och klä på dig.” Poppy stönade, men hon insåg att det var lönlöst. Hon gjorde ett tecken åt James som tankfullt stirrade rakt framför sig. ”Vi kan väl i alla fall lyssna på cd:n innan jag måste åka.” Han tittade på skivan som om han aldrig hade sett den förut och ställde ifrån sig mjölkpaketet. Phillip följde efter dem ut i hallen. ”Hörru, du får vänta här medans hon klär sig.” James vred knappt på huvudet. ”Skaffa dig ett liv, Phil”, sa han nästan mekaniskt. ”Och du håller händerna borta från min syster.” 13
Poppy bara skakade på huvudet och öppnade dörren till sitt rum. Som om James skulle vara intresserad av att se henne naken. Det kunde man ju bara drömma om, tänkte hon bistert, och drog fram ett par shorts ur byrålådan. Fortfarande skakande på huvudet klev hon i dem. James var hennes bästa vän, hennes allra bästa vän, och hon var hans. Men han hade aldrig gjort några som helst närmanden. Ibland undrade hon om han överhuvudtaget visste att hon var tjej. En dag ska jag se till att han upptäcker mig, tänkte hon och ropade på honom genom dörren. James log mot henne när han kom in. Det var ett leende som andra människor sällan fick se, varken överlägset eller ironiskt, utan ett rart litet leende, aningen snett. ”Ledsen för det där med doktorn”, sa Poppy. ”Finns ingen anledning. Jag tycker du ska åka.” James gav henne ett skarpt ögonkast. ”Din mamma har rätt. Det här har pågått alldeles för länge, det håller dig vaken om nätterna och du har gått ner i vikt …” Förbluffad stirrade Poppy på honom. Hon hade inte berättat för någon, inte ens för James, att det blev värre på natten. Men … ibland var det som om James bara visste. Som om han kunde läsa hennes tankar. ”Jag känner dig helt enkelt”, sa han med en blinkning, när han märkte att hon stirrade på honom. Han tog bort plasten runt cd:n. Poppy ryckte på axlarna, sjönk ner på sängen och fäste blicken i taket. ”Fast jag tycker i alla fall att mamma kunde låta mig få åtminstone en dags sommarlov”, sa hon. Hon 14
sträckte på halsen och gav James ett prövande ögonkast. ”Jag skulle vilja ha en mamma som din. Min ska alltid hålla på och oroa sig och försöka ändra på mig.” ”Och min bryr sig egentligen inte om vad jag gör. Tycker du det verkar bättre?” svarade James beskt. ”Du får bo i egen lägenhet för dina föräldrar.” ”I ett hus som de äger. Och för att det är billigare än att anställa en fastighetsskötare.” James ruskade på huvudet och sänkte blicken mot cd:n som han sköt in i skåran. ”Du ska inte klaga på dina föräldrar, tjejen. Du vet inte hur bra du har det.” Poppy tänkte över saken medan skivan började snurra. Både hon och James gillade trance – det underjordiska elektroniska soundet från Europa. James gillade technobeat i allmänhet och Poppy älskade trance för att det var riktig musik, rå och osminkad, skapad av människor som trodde på den. Människor med en passion i stället för människor med pengar. Dessutom kände hon sig delaktig i andra kulturer när hon lyssnade på etnotechno. Musiken var så annorlunda, hon älskade det exotiska i den. Förresten var det kanske det hon gillade hos James också. Att han var annorlunda. Medan rummet fylldes av det burundiska trumspelets sällsamma rytmer, vred hon på huvudet och betraktade honom. Hon kände James bättre än någon annan, men det var någonting – hade alltid varit någonting – som han höll för sig själv. Någonting som ingen kunde komma åt. Andra människor tolkade det som arrogans eller känslo15
kyla eller högdragenhet, men egentligen var det ingendera. Det var bara … Han var bara annorlunda. Han var mer annorlunda än utbytesstudenterna på skolan. Poppy hade många gånger trott sig vara nära att sätta fingret på vad det var som gjorde honom annorlunda, men det slank alltid ur hennes grepp i sista stund. Och mer än en gång, särskilt sent på kvällen när de lyssnade på musik eller satt på stranden och betraktade havet, hade hon känt att han varit nära att avslöja sin hemlighet för henne. Och hon hade alltid anat att hemligheten, om han avslöjade den, skulle visa sig vara någonting viktigt, någonting precis lika häpnadsväckande och underbart som att en vildkatt plötsligt skulle börja prata med henne. Men när hon nu betraktade James, hans rena, skarpskurna profil och håret som föll i en brun våg ner över pannan, tänkte hon: Han ser sorgsen ut. ”Jamie, det är väl inget som är fel? Jag menar hemma eller så?” Hon var den enda människan på hela planeten som fick kalla honom Jamie. Inte ens Jacklyn eller Michaela hade någonsin vågat sig på det. ”Vad skulle kunna vara fel hemma hos mig?” svarade han med ett leende som inte nådde ögonen. Sedan ruskade han avfärdande på huvudet. ”Oroa dig inte, Poppy. Det är inget viktigt, bara en släkting som hotar att komma på besök. En ovälkommen släkting.” Nu nådde faktiskt leendet upp till ögonen, fick dem att glittra. ”Eller jag kanske bara oroar mig för dig”, sa han. ”Visst, säkert”, hade Poppy på tungan, men i stället hörde hon sig fråga, med konstig röst: ”Gör du verkligen det?” 16
Frågans allvar tycktes slå an en sträng. Hans leende slocknade och plötsligt såg de på varandra utan någon skyddande hinna av humor. Bara såg varandra i ögonen. James hade ett osäkert, nästan sårbart uttryck i ansiktet. ”Poppy …” Poppy svalde. ”Ja?” Han öppnade munnen, reste sig sedan tvärt och gick bort för att justera hennes 170-watts Tallboy-högtalare. När han vände sig om igen var hans grå ögon mörka och outgrundliga. ”Det är klart att om du var riktigt sjuk skulle jag naturligtvis bli orolig”, sa han i lätt ton. ”Det är ju vad man har vänner till, eller hur?” Luften gick ur Poppy. ”Precis”, sa hon längtansfullt och log sedan beslutsamt mot honom. ”Men nu är du ju inte sjuk”, sa han. ”Det är bara nåt som du bör låta doktorn titta på. Han ger dig antagligen lite antibiotika eller nåt … med en stor fet spruta”, tillade han retsamt. ”Äh, håll käften”, sa Poppy. Han visste att hon var livrädd för sprutor. Blotta tanken på en nål som trängde igenom huden … ”Din mamma kommer”, sa James och sneglade mot dörren som stod på glänt. Poppy fattade inte hur han kunde höra någon närma sig, när musiken stod på hög volym och golvet i korridoren var täckt av en matta. Men i nästa ögonblick sköt hennes mamma upp dörren. ”Okej, gumman”, sa hon hurtigt. ”Doktor Franklin sä17
ger att vi ska komma genast. Ledsen James, men jag måste skilja er åt.” ”Det är okej. Jag kan komma tillbaka i eftermiddag.” Poppy visste när det var dags att ge upp. Hon lät sig ledas ut till garaget och låtsades inte se James pantomim av någon som fick en stor fet spruta. En timme senare låg hon på doktor Franklins undersökningsbord. Han vände finkänsligt bort blicken när han varsamt klämde henne på magen. Doktor Franklin var lång och smal med gråsprängt hår och hade en landsortsdoktors utstrålning. Någon man kunde känna absolut förtroende för. ”Är det här det gör ont?” frågade han. ”Ja, fast det strålar liksom bakåt mot ryggen. Eller jag kanske bara har sträckt en muskel eller nåt …” De varsamt undersökande fingrarna flyttade sig och stannade plötsligt upp. Uttrycket i doktor Franklins ansikte förändrades. Och av någon anledning förstod Poppy i samma ögonblick att det inte rörde sig om en muskelsträckning. Inte om dålig mage heller. Ingenting så simpelt. Hon visste att livet var på väg att förändras, för alltid. Det enda doktor Franklin sa var: ”Vet ni, jag skulle vilja få det här röntgat.” Hans tonfall var sakligt och lite eftertänksamt, men Poppy kände paniken slingra sig genom kroppen. Hon kunde inte förklara det som hände inom henne – en otäck förkänsla, ett svart hål som öppnades i golvet framför henne. 18
”Varför det?” hörde hon sin mamma fråga. ”Jo, egentligen bara för att kunna utesluta vissa saker.” Doktor Franklin log och sköt upp glasögonen i pannan. Han knackade med två fingrar på undersökningsbordet och fortsatte: ”Poppy säger att hon har haft ont i övre delen av buken, en smärta som strålar bak mot ryggen och förvärras på natten. Hon har inte haft någon aptit på sistone och hon har gått ner i vikt. Och jag kan känna hennes gallblåsa, vilket betyder att den är förstorad. Det här kan vara symtom på många olika saker och en ultraljudsundersökning kan hjälpa oss att utesluta vissa av dem.” Poppy kände sig plötsligt lugnare. Hon kunde inte minnas vad gallblåsan var till för, men hon var ganska säker på att hon inte behövde den. Ingenting som rörde ett organ med ett så löjligt namn kunde vara allvarligt. Doktor Franklin fortsatte att prata – om bukspottskörteln och bukspottskörtelinflammation och förstorad lever och Poppys mamma nickade som om hon förstod. Poppy förstod ingenting, men paniken hade lagt sig. Det var som om någon skyndat sig att täcka över det svarta hålet och snyggt och prydligt undanröjt alla spår av dess existens. ”Ni kan få ett ultraljud på barnsjukhuset tvärs över gatan”, hörde hon doktor Franklin säga. ”Kom tillbaka hit när det är klart.” Poppys mamma nickade allvarligt, alltid lika lugn och kompetent. Precis som Phil. Eller Cliff. Okej, det här ska vi ordna. Poppy kände sig lite viktig. Ingen av hennes kompisar hade någonsin varit på sjukhus för att röntgas. 19
”Jaha du, Poppet”, sa mamma på vägen ut från doktor Franklins mottagning och rufsade om Poppys hår. ”Vad har du nu ställt till med?” Poppy gav henne ett odygdigt leende. Hon hade helt hämtat sig från sin tidigare panikattack. ”Jag kanske måste opereras, jag kanske får ett intressant ärr”, sa hon för att roa sin mamma. Men hennes mamma såg inte särskilt road ut. ”Det får vi verkligen inte hoppas”, svarade hon. Suzanne G. Monteforte Children’s Hospital var en vacker grå byggnad med svängda linjer och jättelika panoramafönster. Poppy betraktade tankfullt varorna i skyltfönstret som de passerade. Det var uppenbarligen en presentbutik för barn, där besökande vuxna kunde köpa Slinky-spiraler och mjukisdjur som sista-minuten-presenter. En tjej kom ut ur butiken. Hon var lite äldre än Poppy – sjutton kanske, eller arton. Hon var snygg, med ett perfekt sminkat ansikte och en bandana knuten runt huvudet för att dölja det faktum att hon var skallig. Hon såg rundkindad och glad ut, med örhängen dinglande nedanför bandanan, men det stack ändå till i Poppy av medlidande. Medlidande … och rädsla. Den där tjejen var allvarligt sjuk. Och det var ju förstås såna som hon som sjukhus var till för – verkligt sjuka människor. Plötsligt ville Poppy bara få sin egen undersökning snabbt avklarade så att hon kunde försvinna därifrån. Ultraljudsundersökningen gjorde inte ont, men den var lite obehaglig. Ultraljudsteknikern smorde in Poppys mage med någon slags gel och förde sedan ett iskallt platt 20
instrument fram och tillbaka över det insmorda området, pepprade henne full med ljudvågor och tog bilder av hennes inälvor. Poppy kom på sig med att tänka på den snygga tjejen utan hår. För att avleda tankarna tänkte hon i stället på James. Och av någon anledning var det minnet av deras första möte som dök upp – dagen när han började på dagis. Han hade varit en blek och smal liten pojke med stora grå ögon och något lätt annorlunda över sig, vilket fått de större killarna att omedelbart ge sig på honom. De gaddade ihop sig och omringade honom ute på gården, som en flock hundar runt en räv, men Poppy fick snart upp ögonen för vad som pågick. Redan som femåring hade hon en fantastisk högerkrok. Hon kastade sig in i klungan och började dela ut örfilar och sparkar på smalbenen, och snart tog de stora killarna till flykten. Då vände hon sig till James. ”Ska vi va kompisar?” Efter ett ögonblicks tvekan nickade han blygt. Det var någonting egendomligt ljuvt över hans leende. Men Poppy upptäckte snart att hennes nya kompis hade vissa små egenheter. När dagisgruppens ödla dog, lyfte han utan minsta tecken på avsmak upp liket och frågade Poppy om hon ville hålla det. Dagisfröken hade blivit förfärad. Han visste även var man kunde hitta döda djur och tog henne med till en ödetomt där det låg döda kaniner i det höga bruna gräset. Han såg helt nyktert på saken. När han blev äldre slutade de stora barnen att mobba honom. Han var då lika lång som vem som helst och för21
vånansvärt stark och snabb. Och med tiden fick han rykte om sig att vara tuff och farlig. När han blev arg fick han en nästan skrämmande glimt i sina grå ögon. Fast på Poppy blev han aldrig arg. De hade förblivit bästa vänner under alla år. I junior high hade han börjat gå ut med tjejer – alla ville vara med honom – men han höll inte fast vid någon särskilt länge. Och han anförtrodde sig aldrig åt dem. För dem var han en mystisk, hemlighetsfull ”bad boy”. Det var bara Poppy som kände till hans andra sida, hans känsliga, ömsinta sida. ”Okej”, sa teknikern och ryckte Poppy ur hennes drömmar. ”Då var vi klara, om jag bara får torka bort gelen så …” ”Vad visade det då?” frågade Poppy med en blick på bildskärmen. ”Åh, det får din läkare berätta. Först ska radiologen granska bilderna och sedan skickas de vidare till din läkares mottagning.” Teknikerns röst var uttryckslös, så uttryckslös att Poppy gav henne ett forskande ögonkast. Tillbaka i doktor Franklins väntrum satt Poppy och skruvade nervöst på sig medan hennes mamma bläddrade i gamla veckotidningar. När sköterskan sa: ”Mrs Hilgard”, reste de sig båda. ”Öh …Näe”, sa sköterskan och såg lite besvärad ut. ”Doktorn vill prata ett ögonblick med er, mrs Hilgard. Ensam.” Poppy och hennes mamma utbytte en blick. Sedan lade hennes mamma långsamt ifrån sig People Magazine och följde med sköterskan. Poppy stirrade efter henne. 22
Vad sjutton … Så här hade doktor Franklin aldrig gjort tidigare. Poppy upptäckte att hjärtat slog hårt. Inte snabbt, bara hårt. Bom … bom … bom, mitt i bröstet, så hårt att inälvorna skakade. Så hårt att hon blev yr i huvudet och kände sig overklig. Tänk på nåt annat. Det är säkert ingenting. Läs en tidning. Men fingrarna verkade inte fungera normalt. När hon äntligen lyckats slå upp tidningen löpte blicken över orden utan att vidarebefordra dem till hjärnan. Vad pratade de om därinne? Vad var det fråga om? Det dröjde så länge … Och ännu längre. Poppy kom på sig med att växla mellan två tankegångar. 1) Det var inget allvarligt fel på henne och mamma skulle komma ut och skratta åt att hon ens för en sekund hade trott att det kunde vara det, och 2) Det var nåt hemskt fel på henne och hon skulle bli tvungen att utstå en vidrig behandling för att bli bra. Det täckta hålet och det öppna. När hålet var övertäckt kändes det hela skrattretande och hon skämdes för sina melodramatiska tankar. Men när det var öppet fick hon för sig att hennes liv hitintills hade varit en dröm och att hon nu, till slut, skulle konfronteras med den hårda verkligheten. Om jag ändå kunde ringa James, tänkte hon. Äntligen hörde hon sköterskan säga: ”Poppy? Varsågod och kom in.” Doktor Franklins kontor var klätt med träpanel och på väggarna hängde certifikat och diplom. Poppy satte sig i en 23
skinnfåtölj och försökte avläsa sin mammas ansikte utan att det märktes alltför väl vad hon höll på med. Hennes mamma såg … lugn ut. Alltför lugn. Lugn med någonting spänt under den lugna ytan. Hon log, men det var ett egendomligt, lite osäkert leende. Åh, Gud, tänkte Poppy. Det är nåt som är fel. ”Först och främst så finns det ingen anledning att bli uppjagad”, sa doktorn, vilket genast gjorde Poppy ännu mer uppjagad. Handflatorna satt som klistrade mot lädret på armstöden. ”Det var nåt som syntes på dina ultraljudsbilder, nåt lite ovanligt och därför skulle jag vilja göra ett par undersökningar till”, sa doktor Franklin långsamt, med ett väl avvägt, lugnande tonfall. ”Den ena undersökningen måste göras på fastande mage – det vill säga, från midnatt dagen innan. Men enligt din mamma så har du inte ätit nån frukost idag.” Poppy sa mekaniskt: ”Jag åt en frostflinga.” ”En frostflinga? Ja, det kan vi nog räkna som fastande mage. Vi ska göra de här undersökningarna idag och jag tror att det blir bäst att vi lägger in dig under tiden. Undersökningarna jag pratar om är en så kallad datortomografi, eller skiktröntgen, och en ERCP-undersökning, vilket är förkortning för något som inte ens jag kan uttala.” Han log. Poppy bara stirrade på honom. ”Ingendera av de här undersökningarna är något att oroa sig för”, sa han vänligt. ”Datortomografin är som en röntgen. Och ERCP-undersökningen innebär att en slang förs ner i strupen, genom magen och in i bukspottskörteln. 24
Sedan sprutar vi in en vätska i slangen, en vätska som kommer att synas på röntgenbilderna …” Hans mun rörde sig upp och ner, men Poppy hade slutat lyssna. Hon var räddare än hon kunde minnas att hon varit på mycket länge. Det där med ett intressant ärr var ju bara ett skämt, tänkte hon. Jag vill inte ha en riktig sjukdom. Jag vill inte läggas in på sjukhus och jag vill inte ha några slangar i halsen. Hon såg på sin mamma i stum vädjan. Hennes mamma tog hennes hand. ”Det är ingen stor grej, älskling. Vi åker bara hem och packar ner det du behöver och sen åker vi tillbaka hit.” ”Måste jag läggas in idag?” ”Jag tror att det blir bäst så”, sa doktor Franklin. Poppy kramade sin mammas hand. Hjärnan gick på tomgång. När de lämnade mottagningen sa mamma: ”Tack, Owen.” Poppy hade aldrig tidigare hört henne kalla doktor Franklin vid förnamn. Poppy frågade inte varför. Hon sa inte ett ord medan de gick ut ur byggnaden och satte sig i bilen. Under hemvägen pratade hennes mamma om vanliga saker med lugn röst och ett lätt tonfall, och Poppy tvingade sig att svara, att låtsas som om allt var som vanligt, trots den där hemska äckliga känslan som rasade inom henne. Det var först när de höll på att packa ner några mysterieböcker och en bomullspyjamas i en liten resväska som hon frågade, liksom i förbigående: ”Så vad är det egent25
ligen som han tror att jag har?” Hennes mamma dröjde med svaret. Hon tittade ner i resväskan. Till slut sa hon: ”Ja, han är ju inte säker på att det är nåt fel på dig.” ”Ja, men vad tror han? Han måste ju tro nåt. Och han pratade om min bukspottskörtel, jag menar det låter som om han tror att det är nåt fel på min bukspottskörtel. Jag trodde att han skulle undersöka gallblåsan eller vad det nu var. Jag visste inte ens att buskspottskörteln hade nåt med saken att göra …” ”Älskling.” Mamma tog henne om axlarna och Poppy insåg att hon började låta smått hysterisk. Hon drog ett djupt andetag. ”Jag vill bara veta sanningen, okej? Jag vill bara ha en aning om vad det är som pågår. Det är min kropp och jag har rätt att veta vad de letar efter, eller hur?” Det var ett modigt yttrande och hon menade inte ett ord. Egentligen ville hon bara ha lite tröst, en försäkran om att det som doktor Franklin letade efter var något trivialt. Att det värsta som kunde hända inte var särskilt allvarligt. Men hon fick inte som hon ville. ”Ja, du har rätt att veta.” Hennes mamma uppgav en djup suck och började sedan långsamt prata. ”Poppy, det är bukspottskörteln som doktor Franklin har bekymrat sig för hela tiden. Tydligen är det så att saker kan hända i bukspottskörteln som orsakar förändringar i andra organ, som gallblåsan och levern. När doktor Franklin kände de där förändringarna beslöt han att kolla upp det med en ultraljudsundersökning.” 26
Poppy svalde. ”Och han sa att ultraljudet var … ovanligt. Hur då ovanligt?” ”Poppy, det här är bara preliminärt …” Hennes mamma såg hennes min och suckade igen. Motvilligt fortsatte hon: ”Ultraljudet visade att det kan finnas nåt i din bukspottskörtel. Nåt som inte borde finnas där. Det är därför som doktor Franklin vill göra de här andra undersökningarna. Först då vet vi säkert. Men … ” ”Nåt som inte borde finnas där? Menar du typ … en tumör? Typ … cancer?” Konstigt hur svårt det var att uttala orden. Hennes mamma nickade, en gång. ”Ja, typ cancer.”
27