catherine merridale
Lenins resa Vägen till revolutionen 1917
Översättning Claes Göran Green
historiska media
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
Originalets titel: Lenin on the train Copyright © Catherine Merridale 2016 Svensk utgåva © Historiska Media 2017 Översättning: Claes Göran Green Faktagranskning: Kristian Gerner Kartor i den svenska utgåvan: Fugazi form Sättning: Aina Larsson, Sättaren i Ängelholm Omslag: Miroslav Šokčić, Mono Studio Omslagsbild: Lenin anländer till Finlandstationen i april 1917. Målning av M.G. Sokolov (1875–1953), foto av Frank Payne Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-242-5
Innehåll Inledande kommentar
7
Kartor
8
Inledning
11
1 Mörka krafter
31
2 En finansernas trollkarl
57
3 Dödens grepp
79
4 En röd rosett av siden
103
5 Ett vägval
129
6 Det plomberade tåget
153
7 Ledare saknas
175
8 Lenin i Lappland
199
9 Vidare från Finlandstationen
223
10 Guld 247 11 Reskamrater 271 Noter
297
Förslag till vidare läsning
331
Tack
337
Bildförteckning
341
Personregister
345
Inledande kommentar
I Ryssland användes 1917 fortfarande den julianska kalendern, vilket innebär att tideräkningen där låg tretton dagar efter den i resten av Europa och USA (och större delen av världen). Eftersom jag i texten sysslar med brev och telegram (och människor) som rör sig mellan båda områdena har jag ofta tvingats nämna två datum. Det innebär att det finns två påskhelger i den här berättelsen: Lenin lämnade Zürich på morgonen då det katolska Europa firade annandag påsk (datumet i Zürich var 9 april) och anlände till Petrograd på kvällen en vecka senare, på det ortodoxa Rysslands annandag påsk (som för anhängarna som väntade på honom var den 3 april). Catherine Merridale
7
Kartor LENINS RESA I APRIL 1917 0
250
500
km
R omanov (Murmansk)
St
E Bräcke
V
O
E
R
B o t t e n v i k e n
R
G
dömet Finland
I
E
Kar u ng i Boden Tor ne å Haparanda
sten
G
eln
fur
cirk
or
Pol
Tammerfors
K RISTIANIA (Oslo)
S
N
Bergen
Helsingfors
N
STOCKHOLM
F
a s k Reval (Tallinn)
Beloostrov PETROGRAD (Sankt Petersburg)
R
S
J Ö
NORDSJÖN
i n
k e n v i
KÖPEN HAMN
Stralsund
S
T
E
DANMARK Malmö Trelleborg
Ö
RYSKA
Sassnitz
IMPERIET
BE RLIN
Warszawa
T YSKLAND Kiev
Frankfurt Krakow
Karlsruhe Stuttgart Singen BERN
Zürich
SCHWEIZ
Genève
ÖSTERRIKE-UNGERN WIE N BUDAPE ST
Odessa
Ti st
evsk
osp y Pr
1
4
Sta
dsd
15 16
11 18
19
9 Mo
t ka
N e v23 skij pros
er
in
F
an
Ne
8
Sjpalernajagatan
27
28
26 25 29
pekt
30 31
t on
g
5
17
Je
21 22
jk
a
20
a
24
s ki j
va
Vib or
ka
Stadsdelen Ochta
St
a or
Ne
elen
13 14
12
1
va
Nev
a Neva 10
0
7
2
Vasi lijön
tsk
6
3
Lill
re
km
ect
Stadsdelen Petrograd
PETROGRAD 1917
e ll S
ka
soni
ev
Samp
N
ro
32 33 Obv
o d nyj
Ti l l Ts arskoj e S el o
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
Familjen Jelizarovs lägenhet Peter-Paulsfästningen Ksjesinskajas palats Sampsonbron Liteinijbron Finlandstationen Krestyfängelset Arsenalen Amiralitetsbyggnaden Vinterpalatset Eremitaget
12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22
Brittiska ambassaden Franska ambassaden Artilleriets högkvarter Pavslovskijkasernerna Marsfältet Michailovskijteatern Pravdas lokaler Generalstabens byggnad Hotel Astoria Jusupovs palats Mariinskijpalatset
23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33
Grand Hôtel Europé Litovskijkasernerna Volhynskijkasernerna Preobrazjenskijkasernerna Tauridpalatset Smolnyjinstitutet Familjen Allilujevs lägenhet Znamenskajatorget Nikolajstationen Tsarskojeselostationen Izmailovskijkasernerna
Inledning
Massorna måste alltid få höra hela sanningen, den osminkade sanningen, utan att vi behöver frukta att sanningen ska skrämma bort dem. N.K. Krupskaja
Det var Thomas Cook som kom med påpekandet: det finns tre platser som alla som kallar sig beresta i världen måste se. Citadellet i Timbuktu är en av dem, en annan är Samarkand. Den tredje är en liten stad i Sverige. För hundrafemtio år sedan kan det ha varit norrskenet som lockade Cook upp till Haparanda. Lokalbefolkningen stoltserade även med att de hade pirater, men det hade man i alla hamnar längs den kusten, hävdades det. Det som kanske var det verkliga lockbetet var att det berättades att där fanns en klok gubbe som var väl hemmastadd i magiska huskurer och som med fladdrande kappa flög fram på den arktiska himlen likt en stor fågel. Den lilla staden var inte bara avlägset belägen. Där, vid den kända världens slut, var det spännande och farligt. Haparanda ligger längst upp i Bottenviken i en trakt som domineras av ett floddelta. En gång i tiden omfattade staden även ett antal lågt liggande öar och en del av det västra fastlandet. Andra bosättningar tillkom längs floden och bland dem fanns den mycket större staden 11
Lenins resa
Torneå, finska Tornio. För alla som bodde i området var det viktigaste i livet att på vintern jaga villebråd, att på våren driva korna ut på bete och under den isfria perioden fånga ålar som pilade fram i den täta vassen. Människorna där hade inte mycket gemensamt med Stockholm (de flesta använde den lokala språkvarianten meänkieli), men hela området tillhörde Sverige fram till i början av 1800talet. I ett fredsfördrag 1809, efter ett av Rysslands många krig mot Sverige, bestämdes att östra sidan av floden och ön i dess mitt skulle överlåtas till storhertigdömet Finland som ryssarna hade roffat åt sig. Haparanda var nu lämnat åt sitt öde på den svenska sidan och hade mittemot sig sin storasyster T orneå. De två hade skilts åt. Alltsedan dess tillkomst kändes gränsen inte helt säker. Den svenska regeringen anade att Ryssland hade för avsikt att expandera. När stora fyndigheter av järnmalm hittades i Kiruna, knappt trettio mil åt nordväst, tvingades investerare i Stockholm att modifiera sina planer för järnvägsbyggandet eftersom de fruktade att Haparanda skulle bli inkörsport för en ny våg med ryska horder. Sverige var inne i ett skede som man skulle kunna kalla ångåldern och järnvägslinjerna spred sig norrut likt nervtrådar, men Haparanda lämnades utanför. På sommaren, då det inte fanns någon is som kunde bära jägarnas slädar, var den enda fasta förbindelsen till Finland en träbro. I och med första världskriget förändrades situationen. Stormakterna i Västeuropa, Storbritannien och Frankrike, var nu allierade med det ryska imperiet. De behövde skicka folk fram och tillbaka, och de hade även lovat att förse ryssarna med viktig krigsmateriel men vägen mellan väst och öst låg inte öppen. Via Tyskland kunde naturligtvis ingenting forslas och sjövägen över Nordsjön och Östersjön var antingen minerad eller patrul12
Inledning
lerad av ubåtar. Det enda alternativet var landvägen genom norra Sverige, men den var besvärlig och gick i ödsliga trakter. Thomas Cook avled 1892. En gång i tiden hade han tyckt att Haparanda var exotiskt, men då skulle han ha varit där 1917. Järnvägen till Haparanda var klar 1915. Det var bara en bibana med enkelspår från Karungi, som ligger en bit norrut. Den här rutten var nu öppen för viktiga leveranser av krigsmateriel men vid gränsen till Finland tog den slut eftersom järnvägen där (liksom i Ryssland) hade en annan spårvidd. Eftersom de två grannarna hade varit så misstänksamma mot varandra måste därför allt gods lastas av på stationen i Haparanda, forslas över älven, släpas uppför den höga strandbrinken på den andra sidan och lastas på ryska tåg. Även alla passagerare fick ta sig över älven. På vintern var slädar dragna av renar eller starka hästar i flitigt bruk för färden, på sommaren användes alla båtar som gick att uppbringa. Haparanda var en omständlig och tidsödande flaskhals, men högkonjunktur var att vänta i staden. Där och i Torneå på den finska sidan blev det liv och rörelse, och där fanns snart den viktigaste gränsövergången i Europa. Tidigare hade lokala förmågor varit de enda som hängde vid bardiskarna i staden, men nu vimlade det av fixare och svartabörshajar, och hemliga poliser som fördrev sin tid med att hålla uppsikt över dem. Alla rummen i stadens enda hotell var bokade av diplomater och politiker. De flesta var britter, fransmän och ryssar som plötsligt hade börjat passera. De hade svårt för klimatet och att tåget gick så sakta, men det fanns inget alternativ. Detta förargliga faktum ledde till de mest osannolika besök. Änkekejsarinnan av Ryssland, Maria Fjodorovna, hade befunnit sig i Västeuropa när kriget bröt ut. Själv lyckades hon ta sig hem, men hennes kejserliga tåg blev fast i Danmark och den tyska regeringen vägrade att upplåta det tyska järnvägsnätet för färden 13
Lenins resa
tillbaka till Ryssland. Situationen var penibel, men det hela löstes tack vare rekordkylan i januari 1917. När isen var som tjockast anlände en armé med arbetare för att lägga ut räls på Torne älv mellan Haparanda och stationen i Torneå. Det kejserliga tåget (med Maria Fjodorovnas privata salong, tronsal, kök och el generator) drogs sedan över isen, två vagnar i taget, och kopplades efter ett finskt lokomotiv på den andra sidan. Extrahjul hade monterats på för att passa de bredare spåren. Vagnarna hade knappt försvunnit in i Finland förrän arbetarna var tillbaka ute på isen för att med kofot riva järnvägsspåret.1 Foton från den här tiden, som kan ses på det lokala museet, visar varelser som man skulle kunna tro var från en annan värld. De är stela och korsetterade och ser besynnerliga ut i sin utstyrsel med gyllene hårband och hattar prydda med fjädrar. I dag finns inga som helst spår av dessa vålnader. Tvillingstäderna vid Torne älv har blivit en – i guideböckerna används uttrycket ”HaTo” – och man kan promenera från Sverige till Finland och tillbaka genom att korsa torget utanför ett köpcentrum.2 På den finska sidan ligger man en timme före Sverige, vilket ställer till problem med busstidtabellerna. De störande momenten vid gränsövergångar – passkontroll, tull och bilköer – är borta och man glider över från ett land till ett annat som på en rutschkana. Det enda monument av någon nämnvärd storlek man ser är en stor, kompakt mörkblå låda: ett av världens största Ikea-varuhus. I april är det omgivet av en stor öde yta täckt med smutsiga vattenpölar och högar med grusblandad snö, men när den har smält är parkeringen fullbelagd. Ryssar anländer, liksom samer från Lappland och finnar. Mannen vars upplevelser jag nu ska berätta om skulle säkerligen ha förstått varför. Han skrev en hel del om världshandel. Han tog sig också över älven på is. Det var en resa som förändrade världen. 14
Inledning
I april 1917, under brinnande krig, färdades bolsjevikernas förvisade ledare, Vladimir Iljitj Lenin, tillbaka till Ryssland med tåg. Innan året var slut hade han blivit ledare för en ny revolutionär stat. Lenins bedrift var att använda idéer som Karl Marx hade satt på pränt fyrtio år tidigare till att forma en statsideologi. Han skapade ett sovjetiskt system som styrde i det arbetande folkets namn, beordrade omfördelning av rikedomar och låg bakom radikala förändringar av kulturella och sociala relationer. Lenins politik gav hopp och värdighet till många av landets fattiga, inte minst genom att ge kvinnorna en jämlikhet som de aldrig hade varit i närheten av tidigare. På minussidan fanns otaliga människors liv: redan under Lenins tid vid makten mördades tio tusentals. En del dog för att de hade begått det vidriga brottet att äga ett par glasögon. Under de sju decennier som Sovjetunionen existerade skulle antalet oskyldiga offer stiga till flera miljoner. Samtidigt blev leninismen med sin osentimentala kamp för de medellösa en vägvisare för revolutionära partier från Kina och Vietnam till Indien och Västindien. Startpunkten för allt detta, från den unga sovjetstaten till kalla kriget, var den där resan mitt under brinnande krig. Lenin befann sig i Schweiz när det hela började. Bolsjevikledaren som hade dömts till landsförvisning kände sig trygg i sitt nya hem, men han väntade otåligt på den revolution han hade varslat om i mer än tjugo år. I likhet med många socialister förväntade han sig att den skulle börja någonstans i Västeuropa, men i början av 1917 rapporterades om stora protestyttringar i den ryska huvudstaden, Petrograd. Chocken hade knappt lagt sig när världen fick veta att tsaren hade abdikerat. Strax före den tid på året då offensiver brukade inledas i kriget och med långt framskridna planer på en omfattande sådan i väster var det ryska imperiets framtid plötsligt osäker. Folket i Petrograd jublade. Deras land 15
Lenins resa
hade blivit republik, åtminstone till dess beslut hade fattats om en ny konstitution. I likhet med nästan alla landsförvisade ryssar blev Lenin mycket nöjd när han fick höra vad som hade hänt. Som ledare för Rysslands mest militanta revolutionära parti var det viktigaste för honom nu att ta sig hem. Problemet var att hitta en väg dit. Varken britterna eller fransmännen ville underlätta hans resa. De såg honom som en skarp motståndare till kriget och deras diplo matiska arbete var helt inriktat på att övertala Ryssland, vem som än styrde där, att fortsätta kämpa så att kriget kunde vinnas. I och med detta hade Lenin bara ett alternativ: att åka tåg genom Tyskland, färja till Sverige och fortsätta norrut till gränsen i Hapa randa. Problemet var Tyskland, vars trupper sedan 1914 hade slaktat hundratusentals av hans landsmän i striderna på östfronten. Hans dilemma verkade inte ha någon lösning. Att åka genom Tyskland innebar förräderi, att stanna i Schweiz var att strunta i den kallelse han hade väntat på i hela sitt liv. Lenin valde naturligtvis det förra. Och det som gjorde detta möjligt var ett oväntat samarbete med den tyska krigsledningen. Dödläget i skyttegravskriget hade fått alla Europas stormakter att söka fördelar på andra ställen än på slagfältet. År 1917 förordade en liten grupp befattningshavare på det tyska utrikesministeriet att fienden skulle undermineras med hjälp av upprorsmän. De stödde myterister i den franska hären, de levererade vapen till irländska nationalister och de drömde om att få till stånd ett folkligt uppror längs Indiens gräns. När Lenins namn kom på tal insåg de snabbt hans potential: han skulle allvarligt kunna störa ryssarnas krigsföretag. Om allt gick bra och den tyska armén då utnyttjade tillfället till att rikta ett avgörande slag mot Storbritannien och Frankrike skulle de inte längre behöva Lenins hjälp. Med denna tilltalande tanke i huvudet såg tyskarna inget hin16
Inledning
der för att arrangera säker transport för bolsjevikledaren genom sitt land och de svarade till och med ja på hans begäran att han och hans följe skulle ha exterritorialrätt och hållas avskilda från omgivningen. De behövde alltså inte ha någon som helst kontakt med befolkningen i fiendelandet. Mer diskutabelt var att Lenin även fick ekonomisk uppbackning – det ökända ”tyska guldet” – för sin revolutionära verksamhet. Fransmännen och britterna kände till resan och även om det var svårt för dem att skilja på rykten och fakta gav Lenin dem stor anledning till oro. Vissa yrkade på att han skulle stoppas, kanske i skogarna i Lappland. När tillfälle gavs fanns det dock ingen som ville ta på sig ansvaret för detta. Det som hände liknade innehållet i en roman av John Buchan. Ett par månader tidigare hade han publicerat en spionroman i vilken skurken Greenmantle (även titel på boken) konspirerar mot krigstidens britter och deras vänner. Greenmantles hemland var inte Ryssland (Buchan valde att placera honom i Mellanöstern), men romanen handlar om en agent som ska färdas genom Tyskland för att ta sig till honom. ”Jag hade väntat mig en hög avspärrning med taggtråd och skyttegravar”, förklarar hjälten Richard Hannay i boken. ”Men det enda vi såg på den tyska sidan var ett halvdussin vaktposter i … fältgrå uniform. Vi föstes in i ett stort kalt väntrum där det var tänt i en stor kamin. Två och två fick vi gå in i ett inre rum för kontroll … De tvingade oss att klä av oss nakna … Männen som skötte arbetet där var ganska civiliserade, men mycket noggranna.”3 Lenin skulle få utstå denna prövning i verkligheten och platsen var tullhuset i Torneå. Med en grupp skeptiska ryska gränsvakter som åskådare var det då en brittisk officer som var mycket noggrann. Resan slutade på Finlandstationen i Petrograd. En triumferande Lenin, som inte verkade medtagen efter den åtta dagar långa resan, klev genom leden av beundrande anhängare och 17
Lenins resa
sedan vidare för att ändra kurs på Rysslands historia för alltid. Bolsjevikerna skapade en myt om händelsen, men det mest minnesvärda eftermälet kom från Winston Churchill. ”Hänsyn måste tas till den desperation de tyska ledarna redan hade drabbats av”, var hans kommentar. ”Det var med viss bävan som de gav sig på Ryssland med det gräsligaste av vapen. De forslade Lenin i en plomberad vagn från Schweiz till Ryssland likt en pestbacill.”4 Vagnen var i själva verket inte plomberad: dörrarna var sällan låsta och folk gick av och på. Resan var också mycket mer ansträngande än vad Churchill antyder. Det tog ryssarna tre hela dagar att passera genom Tyskland och under den tiden kunde de inte köpa mat och inte heller gå ut för att sträcka på benen. Om de alls sov var det på hårda bänkar i trånga kupéer, med huvudet lutat mot grannens axel och drömmar parfymerade med doften av gammalt bröd och unkna sockar. Att Churchill liknar Lenin vid en pestbacill är dock mycket fyndigt. Under första världskriget spred sig de onda anslagen som en smitta och även i vår egen tid finns paralleller i det ofta förekommande diplomatiska, ekonomiska och militära intrigerandet. Det råder nästan lika stor instabilitet på vår planet nu som på Lenins tid och en något annorlunda samling stormakter anstränger sig hårt för att hålla sig fast på toppen. En teknik som de använder i regionala konflikter eftersom direkta militära ingripanden kostar för mycket är att hjälpa och finansiera lokala rebeller. En del av dem finns redan på plats, men en del måste precis som Lenin hämtas utifrån. Jag tänker på Sydamerika på 1980-talet och på alla smutsiga krig i Centralasien sedan dess. Jag bävar för de nuvarande konflikterna i arabvärlden. Berättelsen om Lenin och hans tågresa säger något om mer än Ryssland. Den är delvis en allegori om stormakters intrigerande och en regel i det sammanhanget är att stormakter nästan alltid begår misstag. 18