Ngũgĩ wa Thiong’o Upp genom mörkret
UPP GENOM MÖRKRET NGŨGĨ WA THIONG’O
Översättning av Jan Ristarp
Modernista stockholm
De l I Det avtagande ljuset
13
Kapitel ett N y o k a b i ropade på honom. Hon var en liten, svart kvinna med markerat men allvarligt ansikte. Man kunde se på hennes små ögon fulla av liv och värme att hon en gång hade varit vacker. Men tiden och dåliga förhållanden är inte skonsamma mot skön het. Nyokabi hade i alla fall bevarat sitt rika leende – ett leende som lyste upp hennes mörka ansikte. »Skulle du vilja börja skolan?« »Å, mor!« Njoroge flämtade till. Han var nästan rädd för att kvinnan skulle ta tillbaka sina ord. Det blev en stunds tystnad tills hon sa: »Vi är så fattiga. Det vet du.« »Ja, mor.« Hjärtat slog till lite grann mot revbenen på honom. Hans röst skalv. »Så du kommer inte att få något middagsmål som andra barn.« »Det förstår jag.« »Du kommer inte att skämma ut mig genom att en dag vägra att gå till skolan?« Å, mor, jag kommer aldrig att skämma ut dig. Låt mig bara komma dit, gör det. Hans barndoms dröm öppnade sig på nytt för honom. En stund tänkte han på drömmen. Han levde endast i den. Den bara fanns där, bara för honom; en ljus framtid… Högt sa han: »Jag tycker om skolan.« Han sa detta lugnt. Hans mor förstod honom. »Nå då så. Du får börja på måndag. Så fort din far har fått sin avlöning ska vi gå till affärerna. Jag ska köpa en skjorta och ett par shorts till dig.« Å, mor, du är en Guds ängel, det är du, det är du. Sedan und rade han. Hade hon varit hos den trollkunnige? Hur hade hon annars kunnat gissa sig till sitt barns outtalade önskan, hans 15
fördolda dröm? Och här står jag, med bara ett stycke kalikå på min kropp och snart ska jag ha skjorta och shorts för första gången. »Tack, mor, tack så mycket.« Han ville säga mer. Men Njoroge var inte van att uttrycka starka känslor i ord. Men hans ögon sa allt. Och Nyokabi förstod. Hon var lycklig. När Kamau kom på kvällen, tog Njoroge honom avsides. »Kamau, jag ska börja skolan.« »Skolan?« »Ja.« »Vem har sagt det? Far?« »Nej, det var mor. Har vår äldre mor sagt samma sak till dig?« »Nej, broder. Du vet att jag lär mig till snickare. Jag kan inte sluta min lärotid. Men jag är glad att du ska börja skolan.« »Å, jag är så glad. Men jag önskar att du också skulle kunna komma.« »Oroa dig inte för mig. Det kommer att ordna sig. Se du till att få utbildning, så ser jag till att bli snickare. Så ska vi, i framtiden, kunna skaffa ett nytt och bättre hem åt hela familjen.« »Ja«, sa Njoroge tankfullt. »Det är vad jag vill. Och du vet, jag tror Jacobo är lika rik som Mr Howlands bara därför att han har fått utbildning. Och det är därför alla sätter sina barn i skolan för att de naturligtvis har förstått hur värdefullt det är.« »Det är sant. Men du förstår, en del skaffar sig lärdom och andra ett eller annat yrke.« »Jo, men du, jag tänkte att om vi bägge två kunde lära oss och bli som John, Jacobos store son, så skulle det vara nåt bra. Folk säger att nu när han är klar med all utbildning i Kenya så ska han resa långt bort till…« »England.« »Eller Burma.« »England och Burma och Bombay och Indien är allihop lika dana ställen. Man måste fara över havet för att komma dit.« »Det är där Mr Howlands kommer ifrån?« »Ja.« 16
»Jag undrar varför han lämnade England, lärdomens hemland, och kom hit. Han måste vara galen.« »Jag vet inte. Man kan aldrig förstå en vit man.« Det fanns bara en väg som löpte rakt igenom landet. Den var lång och bred och sken av svart asfalt, och när man for på den under heta dagar såg man små sjöar framför sig. Men när man kom närmare, försvann sjöarna för att dyka upp igen lite längre fram. En del kallade dem för djävulens dammar för de lurade en och gjorde en ännu mera törstig om ens strupe redan var torr. Och vägen som löpte tvärs över landet och var lång och bred hade ingen början och inget slut. Det var i alla händelser få som kände till var den kom ifrån. Men om man följde den tog den en till den stora staden och lämnade en där medan den fortsatte längre bort till det okända och förenade sig kanske med havet. Vem byggde vägen? Ryktet sa att den kom med de vita männen och en del sa att den byggdes om av de italienska fångarna under Stora kriget som utkämpades långt härifrån. Folk visste inte hur stort kriget hade varit för de flesta av dem hade aldrig sett ett stort krig ut kämpas med flygplan, gift, eld och bomber – bomber som kunde göra slut på ett land som ingenting när de fälldes från luften. Det var sannerligen ett stort krig för det fick engelsmännen att oroas och be, och de av landets egna svarta söner som dragit i väg för att slåss sa att det var ett stort krig. En gång till blev det ett nytt stort krig. Det första var för att driva bort tyskarna som hotade att anfalla de svarta och tvinga dem till slaveri. Det var i alla fall vad folket fått höra. Men det var långt borta och för länge sedan och bara gamla män och medelålders män kunde komma ihåg det. Det var inte så stort som det andra för då fanns det inga bomber, och svarta for inte i väg till Egypten och Burma. De italienska fångarna som byggde den långa asfaltvägen hade efterlämnat ett rykte om sig, för en del hängde ihop med svarta kvinnor och de svarta kvinnorna fick vita barn. Det var bara det att barnen till svarta mödrar och italienska fångar som ju var vita inte blev »vita« på det vanliga sättet. De var fula och en 17
del fick när de växte upp små sår över hela kroppen och särskilt runt munnen så att flugorna förföljde dem hela tiden och överallt. En del sa att det var ett straff. Svarta skulle inte ligga med vita som styrde över dem och behandlade dem illa. Varför hade de vita satt i gång att slåss? Å, man blev aldrig rik tigt klok på vad de människorna tog sig för. Trots att de allihop var vita så dödade de varandra med gift, eld och stora bomber som förstörde landet. De hade till och med kallat in folket för att hjälpa dem att döda varandra. Det var förbryllande. Man kunde inte riktigt förstå det, för fast de sa att de slogs mot Hitler (å, Hitler, den tappre mannen, som alla engelsmännen var rädda för, han blev alltså aldrig dödad, han bara helt enkelt försvann), så var Hitler också en vit man. Det gjorde en inte mycket klokare. Det var lika bra att ge upp försöken och vara nöjd med att man kände det land som man levde i och de människor som levde nära en. Och om inte detta räckte och man ville träffa mer folk och höra historier fjärran ifrån – till och med historier från andra sidan havet, Ryssland, England, Burma – så kunde man smita undan sin hustrus vaksamhet och bege sig till närmaste stad, Kipanga. Man kunde till exempel säga åt henne att man skulle köpa lite kött åt familjen. Det var alltid något. »Låt gå för det då, men gå inte och slå dank i stan för mycket. Jag känner er karlar. När ni vill slippa arbeta går ni till stan och dricker medan vi, era slavar, måste slita och släpa.« »Jag kommer strax tillbaka.« »Se bara hur du vänder bort blicken. Du kan inte ens se mig i ögonen för du vet att du kommer att stanna där hela dan…« »Nej då, du kan lugnt lita på att jag snart kommer tillbaka.« »Att lita på dig, vilken idé!« Det fanns många vägar från Mahua by till Kipanga. Man kunde följa stora vägen. Den passerade nära staden. Eller också kunde man följa en stig som gick genom en dal in i staden. I ett land av åsar som Kikuyuland finns det många dalar och små slätter. Också den stora vägen gick genom en dal på andra sidan. När de 18
båda möttes hade de som det verkade omslutit varandra och vid gat sig till en slätt. Slätten, som var mer eller mindre rektangulär till formen, hade fyra dalar som i hörnen ledde in på eller ut ur den. De första två dalarna ledde in i de svartas land. De andra två skilde de svartas land från de vitas land. Det innebar att det var fyra åsar som stod och bevakade varandra. De två åsarna mittemot varandra längs slättens långsidor var breda och lika varandra. De andra två var smala och skarpryggade. Man kunde urskilja de svartas land därför att det var rött, oländigt och osunt, medan de vita nybyggarnas land var grönt och inte sönderslitet i små strimlor. Kipanga stad var byggd på den här slätten. Det var inte en stor stad som huvudstaden. Men det fanns en skofabrik och många svarta förtjänade sitt uppehälle där. De indiska affärerna var många. De indiska handelsmännen påstods vara mycket rika. De hade också några svarta anställda som de behandlade som nollor. Man kunde aldrig tycka om indierna för deras seder var egen domliga och lustiga på ett otäckt sätt. Men deras affärer var stora och fullproppade med saker. Vita nybyggare kom ofta med sina hustrur och barn till de rika indierna och köpte allt de ville ha. Indierna var rädda för européerna, och om man gick in i en affär för att handla och det kom in en vit, så slutade indiern att sälja åt en och började, darrande i hela kroppen, betjäna honom. Men en del sa att det var ett slugt sätt att lura de vita kvinnorna för när indiern darrade och höll på med sitt »Varsågod, memsahib, var det någonting mer?« så var kvinnorna beredda att betala vilket pris de än fick höra, för de trodde att en indier som var rädd för dem inte vågade luras med priserna. Också de svarta handlade av indierna. Men de handlade också i de afrikanska affärerna som låg för sig själva i ena änden av staden nära postkontoret. Afrikanerna hade inte så många saker i lager och de tog i regel högre priser, så även om indierna inte var omtyckta och de var ovettiga mot kvinnor och använde svordomar som de hade lärt sig på swahili, så tyckte folk att det var bättre och bekvämare att handla hos dem. En del sa att alla 19
svarta skulle hålla ihop och bara bedriva handel med sina svarta bröder. Och en dag sa en gammal fattig kvinna: »Afrikanerna ska hålla ihop och ta mycket låga priser. Vi är alla svarta. Om det inte blir så, varför ska man då missunna en stackars kvinna chansen att handla av vem som helst, antingen han är vit eller röd, som tar mindre betalt för sina varor?« I den indiska basaren blandade sig svarta och vita och indier. Man visste inte vad man skulle kalla indiern. Var han också en vit man? Kom han också från England? Några som hade varit i Burma sa att indierna var fattiga i sitt hemland och också styrdes av vita. Det fanns en man i Indien som hette Gandhi. Den man nen var en märkvärdig profet. Han kämpade ständigt för Indiens frihet. Han var en mager man och alltid torftigt klädd i kalikå som han svept runt sin beniga kropp. När man gick omkring bland affärerna såg man hans fotografi i vartenda indiskt hus. Indierna kallade honom Babu, och man sa att Babu egentligen var deras gud. Han hade sagt åt dem att inte gå med i kriget, så medan de svarta hade tagits ut till armén, hade indierna fullständigt vägrat och blivit lämnade i fred. Det ryktades om att de vita i Kenya inte tyckte om dem därför att de hade vägrat dra ut i krig mot Hitler. Det visade att indierna var fega. Afrikanerna var böjda att hålla med om denna tanke om indiernas feghet. De afrikanska affärerna var byggda i två rader som vette mot varandra. Luften var full av oväsen och runt köttbutikerna låg en stark stank av vidbränt kött. En del unga män tillbringade hela sin tid med att göra ingenting utom att slå dank bland affärerna. En del kunde arbeta en hel dag för ett halvt kilo kött. De kallades lathundarna, och folk i byn sa att sådana som de senare skulle slå sig på stöld och brottslighet. Den tanken fick alltid folk att rysa för kallblodigt mord var något fruktansvärt. En man som mördat var för evigt fördömd i himlen och på jorden. Man kände igen de här pojkarna på att de kunde ses stå och hänga vid tehusen, köttbutikerna och även i den indiska basaren och vänta på något ärende som kunde ge dem dagens mål mat. Ibland kallade de sig Hitler-pojkar. 20
*
Frisörens butik var ett berömt ställe. Frisören själv var en kortvuxen, brun man med mycket noggrant borstat hår. Han var mycket lustig och kunde berätta historier som fick folk att skratta. Frisören kände alla och alla kände frisören. Han kallades ingenting annat än frisören. Om man sa att man inte visste vem frisören var eller var hans butik låg, så visste folk med detsamma att man antingen var främling eller tokig. En tok betydde, med stadens vokabulär, en man som hade en hustru som inte för ett ögonblick lät honom lämna hemmets härd. Hur kunde någon ha råd att inte besöka frisören som kunde sjunga och dansa och tala engelska? »Det lärde jag mig under Stora kriget.« »Var det verkligen så där stort?« (Frisören låter saxen gå klipp-klipp-klipp. Alla står förväntans fullt och väntar på att få höra om Stora kriget. Frisören tar tid på sig.) »Gosse, det skulle du inte ha frågat om du hade varit med. Alla dessa bomber och kulsprutor som höll på bom-krasch! bom-krasch! tarata-tarata! och granater och folk som skrek och dog. Å, jag önskar du hade varit med.« »Det var kanske som det första kriget?« »Ha, ha, ha! Det var ett småbarnskrig. Då krigade man bara här. De afrikaner som var med i det var bara bärare. Men det här… (Vrid huvudet åt det här hållet. Nej, hitåt. Ja, så där ja.) det här, vi hade gevär och vi sköt vita.« »Vita?« »Jajamen. De är inte sådana gudar som vi trodde att de var. Vi till och med låg med deras kvinnor.« »Ha, hur är de…?« »Ingen skillnad. Ingen skillnad. Jag gillar en rejäl fet svart kropp med svett. Men de är… du vet… så magra… utan fett… ingenting.« »Men det var väl underbart att…« »Sådär! Innan man började… tänkte man att… det var eh – 21
eh – underbart. Men efteråt… var det ingenting. Och man måste betala pengar.« »Finns det…?« »Många! Många som var villiga att sälja. Och det var i Jeru salem av alla ställen.« Folk runtomkring blev häpna. »Du vill inte påstå att det finns ett sådant ställe som Jeru salem?« »Ha, ha, ha! Det visste du inte. Det visste du inte. Vi har sett olika saker och olika ställen. Så där ja, nu är du färdig. Nej, vänta ett ögonblick (klipp-klipp). Nu är det bra. Du ser flott ut. Hade ni varit i Jerusalem…« »Det börjar bli sent!« »Jag måste gå. Jag måste köpa nåt åt dem där hemma.« »Jag också. Sa till hustrun att jag skulle hit och köpa kött åt dem. Nu är det nästan mörkt.« »Dessa kvinnor!« »Ja, dessa kvinnor!« Och med dessa ord banade sig Ngotho väg genom folksam lingen ut i det fria. Han älskade alltid att lyssna till frisören. På något sätt påminde berättelserna om hans egna resor och besvär ligheter under Första världskriget. Han hade blivit inskriven som pojke och fått bära saker och ting åt de stridande vita männen. Han hade också fått röja buskage och göra vägar. Men han och de andra var den gången inte tillåtna att bära vapen. Men i frisörens krig! Å, det var något! Hans egna två söner hade också varit med i det. Bara en hade kommit tillbaka. Och den som hade kommit tillbaka talade aldrig så värst mycket om det egentliga kriget, utom för att säga att det hade varit ett fruktansvärt slöseri med liv. Ngotho köpte två kilo kött. Men det slogs in i två paket med ett kilo i varje. Ett paket var till hans första hustru, Njeri, och ett till Nyokabi, hans andra hustru. En äkta man måste vara mycket förståndig i sådana här saker annars kunde en liten spricka eller en skenbar förkärlek lätt orsaka inbördeskrig i familjen. Inte 22
för att Ngotho var särskilt rädd för något sådant. Han visste att hans två hustrur tyckte om varandra och var goda vänner och kamrater. Men man kunde inte riktigt lita på kvinnor. De var oberäkneliga och mycket svartsjuka. När en kvinna var arg kunde inte hur mycket stryk som helst lugna henne. Ngotho slog inte sina hustrur särskilt mycket. Tvärtom var hans hem känt för att vara ett fridsamt ställe. Hur som helst, så måste han vara försiktig. Han gick över fälten. Han ville inte följa vägen eller dalen för det var för långt. Han undrade vad Nyokabi och Njeri skulle säga. Han hade inte hållit sitt ord att komma hem snart. Men han hade ju inte haft för avsikt att komma hem snart. Hans hustrur var goda kvinnor. Det var inte lätt att få sådana kvinnor nu för tiden. Det var helt riktigt det som frisören hade sagt om en mullig, svart kropp med svett. Se på den Memsahib hos vars make han var anställd. Hon var så mager att Ngotho ibland undrade om hon hade något hull över huvud taget. Vad skulle en man ha en sådan kvinna till? En man behövde en mullig kvinna. En sådan kvinna hade han i Njeri och Nyokabi, särskilt när han gifte sig med dem. Men tiden hade förändrat dem… Han undrade om frisören verkligen hade talat sanning – det där om att vara ihop med en vit kvinna. Vem kunde tro att en vit kvinna som Mrs Howlands kunde göra sig så billig att hon var ihop med svarta män för pengar? Men man kunde tro vad som helst nu för tiden. Han undrade om hans son Boro hade gjort något sådant. Det var naturligtvis något att ha en son som hade – men tanken på att betala för sig var inte trevlig. Och om de inte hade något extra, ja, då var det bättre att ha en svart kvinna. »Vad snabb du var då!« välkomnade Nyokabi honom. »Det vet du väl att karlar är alltid m-y-c-k-e-t snabba«, tillade Njeri i samma sarkastiska ton. De båda kvinnorna brukade vara tillsammans för att »skynda på« eller »förkorta« natten. Ngotho kände sig belåten. Han visste att när de använde den tonen så tänkte de vara vänliga. »Jag gick till frisören.« 23
»Som om vi inte kunde ha använt ett rakblad till att skära av håret på dig.« »Ja, men tiderna förändras. Som bwana Howlands säger –« »Du vill bli en modern vit man.« »Ni är två besvärliga kvinnor. Ta nu det här köttet.« Nyokabi tog sin andel och Njeri sin. »Nu är det dags för mig att gå och störa ungdomarna«, sa Njeri. Alla Ngothos söner var tillsammans med andra ungdomar från Mahua-åsen i Njeris hydda. De brukade gå dit för att förkorta natten. Vid sådana tillfällen lämnade Njeri ungdomarna och gick och satte sig hos Nyokabi. När de gick till Nyokabis hydda gjorde hon likadant, lämnade dem och gick och hälsade på Njeri. Men en del kvällar ville ungdomarna höra Ngotho eller kvinnorna berätta historier. Sådana gånger var de allihop tillsammans på samma ställe. »Säg åt Njoroge att komma och visa sina nya kläder för sin far«, sa Nyokabi åt Njeri när denna gick. Ngotho var stolt över att hans son skulle börja studera. När nu någon frågade honom om han hade satt någon av sina söner i skolan, så skulle han stolt säga, »Ja!« Det fick honom nästan att känna sig som Jacobos jämlike. »När ska han börja?« »På måndag.« »Tycker han om det?« »Han såg glad ut.« Hon hade rätt. Njoroge hade känt som om hjärtat skulle sprängas på honom av lycka och tacksamhet när han fått veta att han, liksom Mwihaki, Jacobos dotter, skulle börja lära sig läsa och skriva.
24
Kapitel två På måndagen gick Njoroge till skolan. Han visste inte riktigt var den låg. Han hade aldrig varit där, även om han visste åt vilket håll den låg. Mwihaki tog honom med sig och visade vägen. Mwihaki var en flicka. Njoroge hade alltid beundrat henne. En gång hade några herdepojkar bråkat med Mwihakis bröder. De hade kastat stenar och en hade träffat henne. Sedan hade pojkarna sprungit i väg, förföljda av hennes bröder. Hon hade lämnats kvar, ensam och gråtande. Njoroge, som hade betraktat scenen på avstånd, hade då gått fram och tyckt att han skulle trösta det gråtande barnet. Nu var det hon, som den mer erfarna, som tog honom med sig till skolan. Mwihaki var dotter till Jacobo. Jacobo ägde jorden som Ngotho bodde på. Ngotho var muhoi, en arrendator som kunde sägas upp när som helst. Njoroge hade aldrig kunnat förstå hur hans far hade blivit en muhoi. Kanske kunde ett barn inte förstå sådana saker. De var alldeles för djupa för honom. Jacobo hade små pojkar och en stor son och en stor dotter. Den stora dottern var lärare. Hon hette Lucia. Njoroge tyckte alltid att Lucia var ett vackert namn. Alla hans systrar hade fula namn. Inte som Lucia. De andra pojkarna var fräcka. De skrattade åt honom och kom med råa skämt som chockerade honom. Han trodde han aldrig skulle tycka om att använda sådana skämt. Nyokabi, hans mor, skulle bli arg om han gjorde det. »Du är en njuka«, sa en av pojkarna åt honom. »Nej! Jag är inte någon nju-u-ka«, sa han. »Vad är du då?« »Jag är Njoroge.« Då gapskrattade de. Han kände sig illa berörd. Hade han sagt något lustigt? 25
En annan pojke gav honom order: »Bär den här väskan. Du är en njuka.« Han skulle till att ta den. Men Mwihaki kom till hans rädd ning. »Han är min njuka. Ni får inte röra honom.« En del av dem skrattade, andra fnös. »Låt Mwihakis njuka vara i fred.« »Han är Mwihakis kille.« »Han kommer att bli en duktig äkta man. En njuka som blir Mwihakis man.« »En njuka är en njuka. Han måste bära väskan åt mig.« Allt det här pratet förvirrade och irriterade Njoroge. Han visste inte vad han skulle göra. Mwihaki blev förargad. »Ja, han är min njuka«, utbrast hon. »Försök bara röra honom ni!« Då blev det tyst. Njoroge kände sig tacksam. Tydligen var pojkarna rädda för henne för att hennes syster var lärare och för att Mwihaki kunde anmäla dem. Skolan verkade vara ett egendomligt ställe. Men fascinerande. Kyrkan, stor och tom, lockade honom. Det verkade kunna spöka där. Han visste att det var Guds hus. Men en del pojkar ropade när de var där inne. Det var också något som chockerade honom. Han hade blivit uppfostrad att hysa respekt för alla heliga platser, som kyrkogårdar och buskagen runt fikonträden. Lärarinnan hade vit blus och grön kjol. Njoroge tyckte om det vita och gröna för det var som en utslagen vit blomma på en grön växt. Gräset i det här landet var grönt när det var regnväder, och blommor blommade vita över hela landet, särskilt under regn perioden. Men två dagar senare blev Njoroge rädd för henne när hon slog en pojke, smack! smack! (»Hit med andra handen!«) smack! smack! Käppen gick i bitar. Njoroge kunde nästan känna smärtan. Det var som om den överfördes till honom utan fysisk kontakt. Lärarinnan blev ful när hon bestraffade. Njoroge hatade att se någon få stryk och han tyckte synd om pojken. Men han skulle inte ha tråkat en njuka. Det var inte förrän då som Njoroge förstod att njuka var det namn som en nybörjare fick. 26
*
Njoroge höll sig för det mesta för sig själv. Och han kom alltid hem tidigare än de andra pojkarna i byn. Han ville inte komma hem sedan det blivit mörkt. Elaka pojkar gick långsamt hem efter skolan, för om de kom tidigt hem blev de bara ombedda att hjälpa till med kvällsbestyren. När de kom hem sa de: »Magister Lucia (eller Isaac) höll oss kvar sent.« Men ibland kom man på dem och då fick de stryk. Njoroge tyckte inte om att få stryk. Efter tre veckor gjorde han sin mor arg. Det var Mwihakis fel. Hon hade bett honom vänta på henne så att de kunde gå hem tillsammans. Deras hem låg ju faktiskt nära varandra. Dessutom sa hon att hon var rädd för en del av pojkarna. Njoroge blev för tjust. Tillsammans gav de sig långsamt och pratande hemåt. När de kom upp på kullen som låg intill deras by satte de sig där och började leka. Det var härligt att leka med en flicka och särskilt om den flickan kom från en familj högre upp på den sociala stegen än ens egen. Hon verkade dyrbarare för att hon var sällsynt. Hon var liten och finlemmad. Han glömde snart att solen höll på att gå ner medan han och Mwihaki tävlade i att kasta sten för att se vem som kunde kasta längst. Och det var då hans mor hade kommit och fått se dem. Nyokabi hade sett hur solen långsamt gick ner utan att hennes son visade sig. Hon hade blivit orolig för honom och med ängsligt hjärta hade hon gått och letat efter honom. Njoroge fick inte stryk. Men han visste allt för väl att hon var arg. Hon ville inte att hennes son skulle umgås med en av de rikas familjer för det skulle inte vara hälsosamt för honom. Njoroge tyckte att det var helt och hållet Mwihakis fel. Och han tyckte hon var gemen och lovade sig själv att han inte skulle leka med henne mer. Eller ens vänta på henne. Han kom hem en dag och fann sin mor sitta och sprita ricin oljefrön. Det gjorde hon ofta och när hon hade samlat ihop tillräckligt efter flera månader sålde hon dem på marknaden. »Låt mig hjälpa dig, mor.« 27
»Gå och gör dina läxor först.« Nyokabi var stolt över att ha en son i skolan. Det gjorde henne glad och lätt om hjärtat var gång hon såg honom sitta dubbelböjd över sin griffeltavla eller hörde honom berätta vad han hade sett i skolan. Hon kände sig fylld av stolthet när hon sa åt sin son att gå och göra sin läsning eller räkning. För henne var det den största belöningen hennes moderskap kunde ge henne om hon en dag fann sin son skriva brev, räkna och tala engelska. Hon försökte föreställa sig vad kvinnan Howlands måste ha känt över att ha en dotter och en son i skolan. Hon ville bli likadan. Eller som Juliana. Juliana var Jacobos hustru och hon måste verkligen ha känt sig stolt över att ha en dotter som var lärare och en son som antagligen snart skulle flyga ut till främmande länder. Det var någonting. Det var det riktiga livet. Det spelade ingen roll om man dog fattig om man bara en dag kunde säga: »Titta här bara, jag har en son som är lika bra och välutbildad som någon i det här landet.« Det behövde man inte vara bildad för att känna till. Hennes modersinstinkt, som längtade efter något vidare än vad som kun de komma från hennes sociala ställning och förhållanden, kunde se det. Det var därför hon hos sin man Ngotho hade inpräglat det nödvändiga i att en son fick studera. Hennes andre son hade dött i Stora kriget. Det hade vållat henne stor smärta. Varför skulle han behöva dö i en vit mans krig? Hon ville inte offra det som var hennes åt andra människor. Om nu Njoroge kunde skaffa sig all den vite mannens kunskap, skulle då Ngotho ens arbeta åt Howlands och särskilt som hustrun hade rykte om sig att vara en hård kvinna? Och skulle de som familj fortsätta att leva som arrendatorer på en annan mans land, en man som tydligt tyckte illa om att ha dem där. En massa motiv hade förvisso slagits samman till en enda önskan, önskan att ha en son som hade skaffat sig all den kunskap som fanns. Sådana dagar tänkte hon till och med att om hon hade haft gott om pengar skulle hon vilja skicka sina gifta döttrar till skolan. Då skulle alla ha en utbildning som åtminstone gjorde det möjligt för dem att tala engelska. 28
»Mor, du måste berätta alla de där historierna för mig igen«, bönföll Njoroge när han satte sig ner på knä för att hjälpa till trots att hon avböjt hans erbjudande. »Mmmmmmmm«, muttrade hon medan hon blåste bort lite skräp från fröna som hon hade i handen. Hon avbröt sitt arbete ett tag och log. »Din sluge lille gubbe. Var det därför du erbjöd dig att hjälpa till, va?« »Du måste, mor«, sa han allvarligt. »Varför måste jag?« frågade hon obekymrat och återupptog arbetet. »Jag blev tillsagd att berätta en historia i dag. Jag kom att tänka på den historien om Irimu som du berättade för oss. Men när jag stod framför klassen och alla ögon stirrade på mig, så blev jag rädd.« Han hejdade sig. »Jag tappade bort historien.« Han avslutade dramatiskt i en tragisk ton som om sådana händelser inträffar sällan. »En man bör aldrig bli rädd. Du borde ha kliat dig i huvudet och hittat en ny historia. Du har ju många. Eller har din äldre mor och jag ödslat bort vår tid med att berätta alla dessa historier om stammen?« »Jag ska säga dig, mor, jag har glömt dem allihop.« Han vädja de så energiskt att Nyokabi var tvungen att skratta. Njoroge kunde vara mycket allvarlig i vissa saker. Men han skrattade också. Han älskade sin mor så när hon skrattade. Hon hade kraftiga, mjölk vita tänder som åren inte hade gått illa åt. »Ni wega, nåja då. Jag ska berätta nåt för dig i kväll… Å, jag höll på att glömma. Din mor vill att du ska springa och hämta din bror. Gör det nu med detsamma.« Han gick in i hyddan, kastade ifrån sig griffeltavlan och sprang ut igen. »Njoroge! Njoroge!« Han gick tillbaka. »Tar du inte av dig skolkläderna?« Han skämdes. Det borde han inte ha glömt. Han gick tillbaka 29
in i hyddan och tog av sig skolkläderna. Han tog på sig den gamla bomullströjan. Det här hade också varit en del av överenskom melsen. Det var nödvändigt att hålla skolkläderna hela så länge som möjligt. Stigen han följde passerade alldeles nedanför Mwihakis hem. Husen låg gömda bakom en stor häck av spirande barrträd som omgav gården. Man kunde se det korrugerade plåttaket och träväggarna på den imponerande byggnaden genom ett par hål i häcken. Njoroge hade varit där, ute på gårdsplanen, ett par gånger när han och andra kommit för att hämta pengar för att de hade plockat krysantemer åt Jacobo. Stället såg ut som ett europeiskt hus och Njoroge kände sig alltid skrämd av atmosfären runt hela gården. Han hade aldrig varit inne i det stora huset och han var alltid nyfiken att ta reda på hur det såg ut där inne. Men han hade en gång varit i köket. Köket var en särskild byggnad, en rund, grästäckt hydda med lerväggar som användes för all matlagning. Det var också där tjänarna sov. Han hade varit i det köket en juldag när många barn som arbetade för Jacobo inbjöds till fest av Juliana. Det var en fet kvinna med ett runt, vackert ansikte och en lite högfärdig blick. Men hon var snäll mot barnen och den här gången hade hon köpt en massa bröd. Det såg så aptitretande ut där det låg alltihop på en bricka och bildade en spetsig, skimrande vit kulle! Det hade vattnat sig i munnen på Njoroge, och han hade stora svårigheter att svälja saliven för han var rädd att åstadkomma något hörbart ljud med halsen som skulle avslöja honom för hans värdinna och hennes barn. Men det tragiska av det som hände den dagen kom när de allihop blev tillsagda att sluta ögonen och läsa bordsbön. Det var under bordsbönen som ett av barnen gjorde ett lustigt ljud som med detsamma fick Njoroge att fnissa. Men han hade inte mer än börjat fnissa förrän han fick sällskap av en annan pojke som fnissade ännu högre tills de båda brast ut i gapskratt som i sin tur snabbt gjorde slut på den långa bordsbönen. Barnen var hungriga. Juliana blev arg och gav Njoroge och alla de församlade barnen en lång föreläsning. Om de (de båda olyckliga) hade varit hennes 30
egna barn som uppfört sig på det viset så sa hon rent ut att de skulle ha fått gå utan mat i två dagar. Men hennes barn skulle aldrig ha kunnat göra något sådant. Hon hade uppfostrat dem till att högakta Ustaarabu och reglerna för ett gott uppförande. Hon slutade sitt tal med att säga att det var hennes fasta övertygelse att alla barn borde uppfostras på samma sätt som hennes. Men eftersom folk inte gjorde det, så tyckte hon aldrig om att hennes barn umgicks med primitiva familjer. Njoroge kände att det sätt som han hade blivit uppfostrad på blev kritiserat. Det var den dagen som Njoroge hade kommit att uppskatta Mwihaki, för efter föreläsningen hade hon blivit mer intresserad av honom, kanske för att trösta hans sårade känslor. Allt det här låg långt tillbaka i tiden. Innan Njoroge hade hunnit så långt såg han henne komma i motsatt riktning på samma stig. Om han fortsatte skulle han möta henne. Plötsligt insåg han att han inte ville möta henne när han hade på sig sin bomullströja, som när den blåstes upp av vinden lämnade nedre delen av hans kropp obetäckt. Ett ögon blick kände han sig obeslutsam och hatade sig själv för att han kände som han gjorde för det han hade på sig. Innan han började skolan, i själva verket när han träffade uppgörelsen med sin mor, skulle han aldrig ha trott att han någonsin skulle skämmas för sin bomullströja, det enda plagg han ända sedan sin födsel hade känt till. Han tog av till vänster och följde en annan stig. Överallt runt honom låg de sluttande fälten med krysantemer som tillhörde Jacobo. Där nedanför låg skogen. Ännu längre ner låg de indiska och afrikanska affärerna. Men det var bara ett par av taken man kunde se. Marken som tillhörde Mr Howlands gränsade till en av de mindre, smala åsarna som man kunde se till höger. Det var där som Ngotho, Njoroges far, arbetade. Njoroge passerade alltid nära där på sin väg till skolan. Han lämnade krysantemfältet, vände tillbaka till stigen han hade lämnat och kom ut på ett nytt fält. Därifrån kunde han skymta Ngangas gård. Nganga var bysnickaren. Kamau var 31
lärling hos honom. Ngotho hade fått betala en stor, fet bock och dessutom etthundrafemtio shilling. Nganga var rik. Han hade jord. Varje man som hade jord ansågs rik. Om en man hade massor av pengar, många bilar men ingen jord kunde han aldrig räknas som rik. En man som gick i trasiga kläder men ägde åtminstone ett tunnland röd jord hade det bättre ställt än mannen med pengar. Nganga kunde ha råd med tre hustrur fast han var yngre än Ngotho. Han hade inte varit med i vare sig det första eller andra kriget. Men han sades vara skicklig, fast han var lite råbarkad och inte ärlig. Alla i byn kom med huggare, hackor eller knivar till honom för att han skulle laga handtagen. Han reparerade också trasiga staket och gjorde bord och sängar av alla slag. Och han kunde berätta en historia. Det var någonting som man satte stort värde på. Njoroge hade ännu inte hunnit fram till gården när han såg sin bror komma gående. Kamau hade just blivit klar med sina uppgifter. Njoroge blev glad när han fick se honom, ty även om Kamau var äldre, så kom de bra överens. »Kom så går vi«, sa Kamau och tog Njoroge i handen. Han verkade dyster. »Du är sen i dag.« »Det är den där karlen!« Njoroge tänkte att det var något som måste vara galet. Det var inte ofta hans bror var så arg. »Är det inte en hygglig karl?« »Hygglig! Om jag inte visste att far skulle bli arg när han nu har betalt så här mycket pengar, så skulle jag sluta att gå hit. Jag har nu varit hos honom i sex månader, och ändå så var det inte förrän i går som han lät mig hantera en hyvel. Hela tiden säger han: ›Håll här! Håll där!‹ och säger åt mig hela tiden att noga titta på och skriva upp. Hur kan man lära sig nåt genom att titta på utan att öva? I alla fall inte genom att sopa gården och ta bort skräpet och bära verktygen åt honom. Men om jag rör någonting! Och kan du tänka dig«, och nu låg det avsmak i Kamaus röst, »hans yngsta fru tvingar mig till och med att hålla 32