9789186183295

KARIN SLAUGHTER

FRAKTUR Översättning Jan Risheden

TELEGRAM BOKFÖRLAG

Fraktur.indd 3

2011-01-17 12.07

fraktur Originalets titel: Fractured Copyright © 2010 by Karin Slaughter

ISBN: 978-91-86183-29-5 Tryck: Wallén Grafiska 2011

www.telegramforlag.se

Fraktur.indd 4

2011-01-17 12.07

PROLOG

A

bigail Campano satt i sin bil som stod parkerad på gatan utanför hennes eget hus. Hon tittade upp på det ståtliga gamla residenset som de hade renoverat nästan tio år tidigare. Det var ett enormt hus – alldeles för stort för tre personer, särskilt som en av dem förhoppningsvis skulle ge sig av till college inom mindre än ett år. Vad skulle hon göra med sin tid när hennes dotter väl fått fullt upp med att forma sitt eget liv? Då skulle det bara vara Abigail och Paul igen, precis som det varit innan Emma föddes.

Tanken gav henne magknip.

Pauls röst knastrade i bilhögtalarna när han kom tillbaka till telefonen. ”Älskling, lyssna ... ”, började han, men hennes tankar var redan på väg någon annanstans medan hon såg upp på huset. När hade hennes liv blivit så litet? När hade världsfrågorna bytts ut mot omsorg om andra människor och saker: Var skräddaren färdig med Pauls skjortor? Hade Emma volleybollträning i kväll? Hade inredaren beställt det nya skrivbordet till kontoret? Hade någon kommit ihåg att släppa ut hunden eller skulle hon få ägna de följande tjugo minuterna åt att torka upp tio liter kiss från köksgolvet?

Abigail svalde. Halsen kändes alldeles hopsnörd. ”Jag tror inte att du lyssnar på mig”, sa Paul. ”Jag lyssnar.” Hon stängde av motorn. Det knäppte till, sedan förflyttades Pauls röst genom ett tekniskt underverk från bilhögtalarna till hennes mobil. Abigail sköt upp dörren och slängde nycklarna i handväskan. Hon klämde fast telefonen mellan axeln och huvudet medan hon tittade i brevlådan. Elräkningen, en paketavi, Emmas skolavgift ...

Paul var tyst i ett ögonblick, vilket hon tog som ett tecken på att det var hennes tur.

7

Fraktur.indd 7

2011-01-17 12.07

”Om hon nu inte betyder någonting för dig, varför gav du henne då en bil? Varför tog du med henne någonstans dit du visste att mina vänner kunde komma?” Abigail uttalade orden medan hon gick längs uppfarten, men kände dem inte längre på samma sätt som hon hade gjort de första gångerna det här hade hänt. Då hade hon bara haft en enda fråga. Varför räcker inte jag till?

Nu var hennes enda fråga: Varför är du en sådan ömklig skitstövel? ”Jag behövde en paus, bara”, sa han. Ännu en klassiker.

Hon stack handen i handväskan för att ta upp nycklarna medan hon gick uppför förstutrappan. Hon hade lämnat klubben på grund av honom, hoppat över veckans massage och lunchen med sina närmaste vänner eftersom hon kände sig så förödmjukad över att allihop hade sett Paul ute med någon blonderad tjugoåring som han hade haft mage att ta med till deras favoritrestaurang. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna visa sig där igen. ”Jag skulle också vilja ha en paus, Paul”, sa Abigail. ”Vad skulle du tycka om jag tog en paus? Vad skulle du tycka om att prata med dina vänner en dag och förstå att någonting hade hänt? Vad skulle du tycka om att praktiskt taget behöva bönfalla dem om att berätta vad det var innan de äntligen sa att de hade sett mig tillsammans med en annan man?” ”Då skulle jag ta reda på vad den jäveln hette och köra hem till honom och döda honom.”

Varför var det alltid någonting inom henne som kände sig smickrat när han sa sådant där? Som mor till en tonårsdotter hade hon övat sig i att leta upp något positivt i till och med de mest brutala anmärkningar, men det här var löjligt. Dessutom var Pauls knän så dåliga att han knappt kunde bära ner soporna till trottoaren när sopbilen skulle komma. Det som var mest chockerande av allt det här var att han fortfarande lyckats hitta en tjugoåring som gick med på att knulla med honom.

Abigail stack nyckeln i det gamla låset i ytterdörren. Gångjärnen knarrade som i en skräckfilm.

Dörren var redan öppen.

8

Fraktur.indd 8

2011-01-17 12.07

”Vänta lite”, sa hon som om hon avbröt Paul, fast han inte hade sagt något. ”Ytterdörren är öppen.” ”Va?” Han hade inte lyssnat på henne heller. ”Jag sa att ytterdörren redan är öppen”, sa hon igen och sköt upp den ordentligt. ”Men herregud. Skolan har bara hållit på i tre veckor och hon har redan börjat skolka igen?” ”Det är kanske städerskan ... ” Abigail stannade när det knastrade av glas under hennes fot. Hon tittade ner och kände hur en vass, kall panik började växa fram någonstans vid slutet av ryggraden. ”Det är glas över hela golvet. Jag klev just i det.”

Paul sa något som hon inte hörde. ”Okej”, svarade Abigail automatiskt. Hon vände sig om. Ett av de höga fönstren bredvid ytterdörren var krossat. Hon såg för sig hur en hand sträcktes in, låste upp och öppnade dörren. Hon skakade på huvudet. Mitt på ljusa dagen? I det här området? De kunde inte ha mer än tre gäster hemma utan att den knäppa gamla tanten på andra sidan gatan ringde och klagade på oväsendet. ”Abby?”

Hon var som i en bubbla, alla ljud var dämpade. ”Jag tror att någon har brutit sig in”, sa hon till sin make. ”Gå ut ur huset!” ropade Paul. ”De kanske är kvar!”

Hon släppte posten på hallbordet och råkade se sig själv i spegeln.

Hon hade spelat tennis de senaste två timmarna. Håret var fortfarande fuktigt och några testar låg klistrade mot nacken efter att ha letat sig ur hästsvansen. Det var svalt i huset, men hon svettades. ”Abby?” ropade Paul. ”Gå ut med en gång. Jag ringer polisen på den andra telefonen.”

Hon vände sig om med munnen öppen för att säga någonting – vad? – när hon såg det blodiga fotavtrycket på golvet. ”Emma”, viskade hon, släppte telefonen och rusade uppför trappan mot sin dotters sovrum.

När hon kom upp till övervåningen stannade hon, chockad av de sönderslagna möblerna och glasskärvorna på golvet. Hennes synfält 9

Fraktur.indd 9

2011-01-17 12.07

sögs ihop till en tunnel när hon såg Emma ligga i en blodig hög längst bort i korridoren. Böjd över henne stod en man med en kniv i handen.

Ett par sekunder var Abigail helt lamslagen. Hon kunde inte röra sig, strupen snörde ihop sig och hon fick inte luft. Mannen kom mot henne. Hon kunde inte fästa blicken på någonting, den flackade mellan kniven som han höll i sin blodiga hand och hennes dotters kropp på golvet. ”Nej ... ” Mannen störtade mot henne, och utan att tänka tog Abigail ett steg bakåt. Hon snubblade och föll nerför trappan med huvudet före medan höften och skulderbladet skumpade mot det hårda träet.

Hennes kropp skrek av smärta: armbågen slog i pinnarna till räcket, fotleden smällde emot väggen, en brännande sveda kändes i halsen när hon försökte hindra att huvudet slog i trappstegens vassa kanter.

Hon landade i hallen utan någon luft kvar i lungorna.

Hunden. Var någonstans var den dumma hunden?

Abigail rullade över på rygg, torkade blod ur ögonen och kände hur krossat glas bet sig in i hennes hårbotten.

Mannen kom rusande nerför trappan med kniven i handen.

Abigail tänkte inte. När han lämnade det sista trappsteget sparkade hon hårt uppåt och träffade någonstans mellan hans pung och anus med tån på sin tennissko. Hon hade missat målet, men det kvittade.

Mannen snubblade och föll med en svordom ner på ett knä.

Hon rullade över på mage och kravlade mot dörren. Han högg tag i hennes ben och drog till så hårt att en ilande smärta sköt genom ryggraden och upp i axeln. Hon klöste bland glasskärvorna på golvet, letade efter en som hon kunde skära honom med, men de var så små att de bara rev sönder skinnet på hennes hand. Hon började sparka efter honom, piskade vilt med benen bakom sig medan hon kröp i snigelfart mot dörren. ”Sluta!” skrek han och högg tag i hennes andra fotled också. ”För helvete, sluta!”

Hon slutade, försökte hämta andan, försökte tänka. Det tjöt 10

Fraktur.indd 10

2011-01-17 12.07

fortfarande i öronen, det var omöjligt att fokusera tankarna. En dryg halvmeter framför henne stod ytterdörren fortfarande öppen så att hon såg ut över den lätt sluttande uppfarten och ner till sin bil som stod parkerad vid trottoaren. Hon vred sig så att hon kunde se sin angripare. Han låg på knä och höll om hennes fotleder för att hindra henne från att sparkas. Kniven låg bredvid honom på golvet. Hans ögon var svarta, hotfulla – två mörka stenar under tunga ögonbryn.

Den breda bröstkorgen rörde sig rytmiskt när han flämtade efter luft. Skjortan var genomdränkt av blod.

Emmas blod.

Abigail spände magmusklerna och kastade sig mot honom med utsträckta fingrar, högg naglarna i hans ögon.

Han slog henne över örat med öppen hand men hon fortsatte, tryckte in tummarna i ögonhålorna, kände hur de började ge efter.

Då grep han henne om handlederna, tvingade bort hennes fingrar.

Han var tjugo gånger starkare än hon, men nu tänkte Abigail bara på Emma, på det halva ögonblick då hon hade sett sin dotter, på hur kroppen hade legat, med blusen uppdragen över de små brösten.

Det gick knappt att känna igen henne, huvudet var bara en röd, blodig massa. Han hade tagit allt, till och med hennes dotters vackra ansikte. ”Din jävel!” skrek Abigail. Det kändes som om hennes armar skulle brytas itu när han bände bort hennes händer från sitt ansikte.

Hon bet i hans fingrar tills tänderna nådde ben. Mannen skrek, men höll kvar greppet. Abigail körde upp knäet mellan hans ben, och den här gången blev det en fullträff. Mannens blodiga ögon spärrades upp, munnen öppnades och släppte ur sig en sur pust. Hans grepp blev lösare, men han släppte inte helt. När han föll på rygg drog han med sig Abigail.

Automatiskt slog hon händerna om hans tjocka hals. Hon kände hur halsbrosket rörde sig, ringarna som klädde matstrupen böjdes som mjukplast. Hans grepp om hennes handleder hårdnade men nu hade hon låst armbågarna och hade axlarna i linje med händerna medan hon lade hela sin tyngd mot mannens hals. Blixtar av 11

Fraktur.indd 11

2011-01-17 12.07

smärta sköt genom hennes darrande armar och skuldror. Händerna genomborrades av tusen små nålar som åt sig in i nerverna. Hon kände hur det vibrerade mot handflatorna när han försökte prata.

Tunnelseendet kom tillbaka. Röda små stjärnor exploderade i hans ögon, de våta läpparna öppnades, tungan stack ut. Hon satt grensle över honom och blev medveten om att hon kände hur mannens höftben trycktes mot hennes lår när han stötte dem uppåt för att försöka skaka av henne.

Från ingenstans kom tanken på Paul och natten då de hade gjort Emma – minnet av hur hon på något sätt hade vetat att nu, nu gjorde de ett barn. Hon hade grenslat sin make så här, velat försäkra sig om att hon fick varenda droppe av det som skulle bli en del av deras perfekta barn.

Och Emma var perfekt ... hennes söta leende, det öppna ansiktet.

Hennes sätt att lita på alla hon träffade hur många gånger Paul än varnade henne.

Emma, som låg där uppe. Död. I en pöl av blod. Med avslitna trosor. Hennes stackars lilla barn. Vad hade hon varit med om? Vilka kränkningar hade denne man utsatt henne för?

Plötsligt kände Abigail att det blev varmt mellan benen. Mannen hade kissat på sig – och henne. Han stirrade på henne – såg henne på riktigt – och sedan blev ögonen matta. Armarna föll ner till sidorna, händerna daskade mot glassplittret på golvet. Sedan blev kroppen slapp, med munnen gapande.

Abigail satte sig upp på huk och såg på den livlöse mannen framför sig.

Hon hade dödat honom.

12

Fraktur.indd 12

2011-01-17 12.07

EPILOG

H

uset i Ansley Park stod tomt. Möblerna hade sålts på auktion. Väggarna och golven hade tömts på tavlor och mattor.

Specialutbildade städlag hade utplånat blodet och alla andra spår av brottet. Och ändå såg allting precis likadant ut inne i Abigail Campanos huvud. Hon kunde vara i köket till deras nya hus eller på väg uppför trappan när hon plötsligt kom ihåg Adam Humphreys ansikte och den mörkröda färgen runt hans ögon när hon klämde livet ur honom.

Trots – eller kanske på grund av – sina advokaters protester hade Abby skrivit ett brev till hans föräldrar. Hon hade berättat vad Emma hade sagt om deras pojke, att han var snäll och fin och mjuk.

Hon hade bett om förlåtelse. Hon hade öppet erkänt sin skuld. Hon erbjöd dem allt hon hade och var fullt beredd att ge dem det. Abigail hade själv varit advokat och visste precis vad det var hon gjorde. Två veckor senare hade det legat ett kuvert i brevlådan bland de olika underliga saker som folk kan skicka till någon de inte känner i katastrofsituationer. Det fanns ingen avsändaradress, men poststämpeln var från en liten landsortsstad i Oregon. Två korta meningar var skrivna på kortet som låg i kuvertet: Tack för ditt brev. Vi ber för att vi alla ska finna styrka att gå vidare.

Det lät så banalt, som något Jay Gatsby kunde ha sagt i slutscenen till en gammal svartvit film: Vidare, gamle gosse! Vidare till friheten!

Två månader senare fortsatte livet runt dem, men det fanns fortfarande ett underliggande hot, som om de var beredda på att allting när som helst kunde ryckas bort från dem. Och så mycket de hade att förlora! Det nya huset i Druid Hills var praktfullt, ännu större än det i Ansley Park. De hade åtta sovrum och nio toaletter. Det fanns kontor, gym, bastu, vinkällare, en liten biosalong, stort sällskapsrum 399

Fraktur.indd 399

2011-01-17 12.07

och groventré. Vagnshuset hade två fullt utrustade badrum och ytterligare två sovrum. När de gick runt i lägenheten över garaget hade Abigail fällt en syrlig kommentar om att hon och Paul i varje fall skulle ha mer plats att vara för sig själva på om familjen skulle drabbas av någon ny katastrof.

Han skrattade inte.

Hon köpte möbler, beställde sängkläder och gjorde av med så mycket pengar på nätet att kreditkortsbolagen ringde för att försäkra sig om att det inte var någon som hade stulit hennes identitet. Alla andra verkade falla tillbaka i sina normala spår, eller i det som Abigail tänkte på som ”det nya normala”. Beatrice var tillbaka i Italien. Hoyt hade återvänt till sin älskarinna. Hans fru var tryggt förskansad i deras hus i Puerto Rico. Abigail var säker på att ytterligare en älskarinna gömde sig i kulisserna. Hennes far hade pratat väldigt mycket om London den sista tiden.

Till och med tidningarna hade slutligen gått vidare. People och tvproducenterna hade hoppat av tåget på ett tidigt stadium när familjen Campano gjort klart att de inte hade någon önskan att dela sin historia med omvärlden. Veckotidningarna hade förstås grävt fram ett antal självutnämnda vänner som pratade om Emma och före detta vänner som pratade om Abigail och Paul. Men kvällstidningarna var värre. De stod på andra sidan grinden i slutet av uppfarten och gastade åt alla som lämnade huset. ”Hörru, mördarn!” kunde de hojta när de såg Abigail. ”Mördarn, hur känns det att veta att man har mördat någon?”

Abigail höll god min och vände gamarna ryggen i största möjliga utsträckning, sedan gick hon in i huset och brast i gråt. Ena dagen sa de att hon var kall, nästa hyllade de den vilda björnhonan som skyddade sina ungar. De frågade henne vad hon tyckte om Evan Bernard, mannen som hade orsakat allt deras elände.

Varje gång Bernard öppnade munnen var tv där med en direktsändning från häktet där han satt. Om uppmärksamheten började sina kom han med ett uttalande, gav överraskningsintervjuer från häktet och presenterade exklusiva dokument från sin svåra barndom.

400

Fraktur.indd 400

2011-01-17 12.07

Sedan var det julafton för experterna som analyserade minsta nyans av Bernards liv: var det hade gått snett, hur många barn han hade hjälpt under sitt yrkesverksamma liv. Kvinnor trädde fram, den ena unga kvinnan efter den andra. Alla hävdade att han var oskyldig, trots filmbevisen och ljudinspelningarna. Den Evan Bernard som de kände var en mild och vänlig man. Abigail längtade efter att få vara ensam med det kräket, lägga händerna om hans milda, vänliga hals och se det ynkliga livet släckas i de små svarta ögonen.

Hon höll på att bli galen av att höra på honom, och Abigail och Paul hade tagit för vana att stänga av nyheterna och hoppa över soffprogrammen eftersom de inte ville bidra mer till Bernards kändisskap. De hade ändå gjort det så fort Emma kom in i rummet.

Sanningen att säga hade det fått Abigail att känna sig smutsig, som om hon hade läst sin dotters dagbok bakom hennes rygg.

Paul hade sagt upp deras prenumeration på morgontidningen.

Tidningsutbärarna hade inte nåtts av beskedet. Det låg så många uppblötta, hopklumpade tidningar längst ner på uppfarten att kvinnan från grannsamfälligheten hade lämnat ett brev i deras brevlåda.

Jag beklagar era motgångar, men Druid Hill äro ett historiskt område, och sålunda finns det vissa regler. ”Äro ett historiskt område”, hade Abigail härmat och tänkt att kvinnan hade en historiskt fisförnäm attityd. Hon hade skrivit ett ursinnigt svarsbrev, giftigt och nedlåtande. ”Vet du hur det känns att veta att ett djur har våldtagit ditt barn?” hade hon frågat. ”Tror du att jag bryr mig ett skit om dina jävla regler?”

Episteln hade blivit till ett slags dagbok, sida efter sida fyllda med alla de fasansfulla saker som Abigail kvävt och svalt ner gång på gång. Hon hade inte ens brytt sig om att läsa igenom det innan hon rev det i småbitar och brände upp det i öppna spisen. ”Lite varmt för att elda”, hade Paul sagt. ”Jag fryser”, hade hon svarat, och därmed var den diskussionen över.

Det var inte förrän helt nyligen som de ens kunde gå till brevlådan utan att någon reporter dokumenterade vartenda steg de tog. Till och 401

Fraktur.indd 401

2011-01-17 12.07

med de sista desperata kvällstidningarna hade lämnat dem åt sitt öde ett par veckor tidigare när en gravid kvinna i Arizona hade försvunnit och hennes make hade börjat verka fasligt misstänkt. Abigail hade smygtittat på tv:n nere i gymmet, studerat bilderna av den tjugosexåriga brunetten och avundsjukt tänkt att Emma var mycket sötare än den blivande modern. Sedan hade man hittat kvinnan död på en ödetomt och hon hade känt sig usel och småaktig.

Nu när journalisterna var borta var de helt ensamma. De hade inget att klaga på i livet utom varandra, och det var helt förbjudet.

Emma hade bara lämnat huset en gång i veckan sedan de flyttade dit.

Paul tog bokstavligen hem omvärlden till henne. Hon fick hemundervisning. Hennes yogalärare kom hem till dem. Frisören hälsade på en gång i månaden. Då och då kom det en flicka och gav henne manikyr. Kayla Alexander och Adam Humphrey hade varit Emmas enda nära vänner, så det var inga andra tonåringar som knackade på dörren. Den enda som Paul inte lyckades muta att göra hembesök var hennes terapeut. Kvinnans mottagning låg bara en dryg kilometer bort och Paul körde Emma dit varje torsdag. Han satt utanför dörren och väntade, redo att rusa in om hon ropade.

Far och dotter stod varandra närmare än någonsin, och Abigail hade svårt att komma på något skäl till att han inte skulle ge Emma allt hon ville ha. Det ironiska var att hon ville ha så lite numera. Hon bad inte om kläder eller pengar eller nya prylar. Hon ville bara ha sin pappa vid sin sida.

Paul hade börjat jobba fem dagar i veckan istället för sina vanliga sex. Han åt frukost med dem varje morgon och kvällsmat varje kväll. Det blev inga affärsresor eller sena representationsmiddagar. Han hade förvandlats till den perfekta maken och fadern, men till vilket pris? Han var inte densamme längre. Abigail kunde hitta honom ensam på kontoret eller sittande framför tv:n med ljudet av.

Hans ansiktsuttryck var plågsamt att se. Hon insåg att det måste vara precis så hon själv såg ut i obevakade ögonblick.

Och så var det Emma. Det hände ofta att Abigail stod i dörren till sin dotters rum bara för att se på när hon sov. Detta var hennes ängel 402

Fraktur.indd 402

2011-01-17 12.07

från förr. Ansiktet var slätt, de bekymrade rynkorna i pannan utplånade. Munnen var inte spänd, ögonen inte fulla av mörker. Sedan kunde det hända att Abigail kom in i rummet och Emma redan var vaken. Då brukade hon sitta på fönsterbänken och stirra tomt ut genom fönstret. Hon var där, i samma hus, mindre än tre meter från där Abigail stod, men det kändes som om tiden hade spruckit och Emma inte längre befann sig i sitt rum utan en miljon mil bort.

I flera år hade Abigail oroat sig för att hennes dotter skulle bli precis som sin mor. Nu var hon rädd för att hon inte skulle bli något alls.

Hur kunde det här ha hänt dem? Hur skulle de kunna överleva?

Paul sa inte emot längre. Han steg upp och gick till jobbet. Han körde Emma till terapin. Han ringde telefonsamtal som fick deras liv att rulla på. De hade sex oftare, men det kändes mest som en rutin. När hon upptäckte att det fanns ett mönster, att Paul bara verkade vara intresserad av henne på onsdags- och lördagskvällar, kände hon sig lättad snarare än kränkt. Hon kryssade för dagarna i almanackan.

Det var något att planera in, något hon visste skulle hända.

Abigail letade efter fler mönster i sitt liv, mer saker som hon kunde förlita sig på. På grund av terapin var Emma vresigare på torsdagarna, så Abigail började steka pannkakor till frukost. På fredagarna verkade hon ledsen, så därför instiftades filmkvällar då. Tisdagarna var värst. Allt det hemska hade hänt på en tisdag. Ingen av dem pratade särskilt mycket de dagarna. Det var tyst i huset. Stereon i Emmas rum var urkopplad. Tv:n stod på låg volym. Hunden skällde inte längre. Telefonen ringde sällan.

Detta var alltså det nya normala – de små knep som de alla tre hade lärt sig för att klara av det som hade hänt dem. Abigail antog att det inte skilde sig så dramatiskt från hur det hade varit förut.

Hon hade möten med heminredare och köpte saker till deras nya hus. Paul hade fortfarande sina hemligheter, men den här gången var ingen annan kvinna inblandad. Emma ljög fortfarande för dem om var hon var under dagarna, trots att hon aldrig lämnade huset. ”Jag mår bra”, brukade hon säga, trots att hon bara någon sekund tidigare hade varit en miljon mil därifrån. De valde att tro henne, för 403

Fraktur.indd 403

2011-01-17 12.07

sanningen gjorde mer ont än lögnen.

Så Abigail ägnade sig åt det som utgjorde hennes liv. Dagarna blev kortare nu, och hon visste att de inte kunde fortsätta så här hur länge som helst. Förr eller senare måste det bli en ändring, men tills vidare var denna nya jämvikt det enda som gjorde att de kunde fortsätta.

Så småningom insåg hon att Adam Humphreys föräldrar hade rätt.

Ibland kunde man inte göra annat än att be om styrkan att gå vidare.

404

Fraktur.indd 404

2011-01-17 12.07

FÖRFATTARENS TACK

K

ate Miciak, Kate Elton och Victoria Sanders var lika oförskräckta som alltid när jag arbetade med den här boken, och jag vill tacka alla tre för deras stadiga stöd. Till samma lista ska läggas Irwyn Applebaum, Nita Taublib, Betsy Hulsebosch, Barb Burg, Sharon Propson, Susan Corcoran, Cynthia Lasky, Carolyn Scwartz, Paolo Pepe, Kelly Chian och alla de andra kämparna på Bantam. Jag skattar mig mycket lycklig som får samarbeta med en grupp människor som engagerar sig så hängivet i böcker.

Jag känner mig mycket lyckligt lottad som har mina vänner omkring mig – ni vet själva vilka ni är. DT, min hjälte, jag slår blygt ner blicken inför din vänlighet. FM, dina kärnfulla observationer är en ständig källa till skratt. DM, vi har verkligen kommit långt tillsammans tack vare ditt goda hjärta. Och vad beträffar dig, Mo Hayder – försök inte låtsas att du inte försöker skrämma ihjäl mig också. Det var inte jag som stoppade igen en avloppsbrunn med ett par amputerade händer.

Hur som helst …

Min pappa kom med chokladkaka en kväll när jag satt och slet med den här boken, och bekräftade på så vis min åsikt att han är världens bästa pappa. Och till DA … all den kärlek mina läppar kan säga.

406

Fraktur.indd 406

2011-01-17 12.07