Mordet på Musikcaféet Kriminalroman av Ove Wahlqvist
1
Av Ove Wahlqvist har tidigare utgivits: Räcker denna sekund (dikter) Det sinnliga blåstället (dikter) Mannen som döpte midnatten till Elsa (noveller)
Copyright Ove Wahlqvist 2017 Förlag: BoD
Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-537-2
2
Prolog - lördag 17 november 1979 Hon visste inte vad det var för ett ställe. Ett gömställe bara, en dörr som kunde stängas, ett hus som kunde dölja henne, människor hon kunde försvinna bland. Så att förföljaren tappade spåret, gav upp. För han fanns fortfarande där, det var hon säker på. Han hade inte gett upp, trots hennes språngmarsch. Porten gick upp. I ögonvrån skymtade hon en disk, en krullhårig yngling bakom ett kassaskrin, och så hörde hon en röst: Välkommen! Ikväll kostar det bara... , men då var hon redan halvvägs uppför stentrappan till andra våningen. Rösten bakom henne höjdes i ilska. Va fan! Du måste ju betala! Kan inte bara smita in! Hann dock inte bry sig om detta. Fortsatte. In i ett större rum som verkade vara någon slags konsertsal. Folk stod i klungor, eller satt vid små runda bord. På en estrad i andra änden höll ett band på att rigga sina instrument och förstärkare. Just när hon skyndade in i salen blev det rundgång i högtalarna, och ett gällt tjut skar genom luften. Folk satte hastigt händerna för öronen och grimaserade. Hon satte kurs mot det bortersta hörnet. Där sjönk hon ned på huk, vände sig om. Var osäker på om förföljaren sett henne gå in i byggnaden, om han vågat följa efter. Trots att salen inte var så stor var det svårt att få någon överblick över den, eftersom människor hela tiden rörde sig, klungor upplöstes, bildades på nytt, förändrades. Men ingenstans såg hon förföljaren. Hade det alltså varit så enkelt? Smita in här, skaka av sig honom. Hon kände ett belåtet småleende smyga sig in över hennes läppar. Så måste musen känna sig när katten rusat åt fel håll i den dödliga jakten. Väntade dock för säkerhets skull ytterligare en stund, tacksam över att den krullhårige inte framhärdat i att kräva in entréavgiften. Han kunde väl inte lämna kassan, förstås. Sakta rätade hon på ryggen, och stötte ihop med en ung kvinna som kom gående med en kaffekopp och en kaka i näven. 3
Ursäkta , mumlade hon. Kvinnan nickade, och smålog lite frånvarande. Det gick bra. Så gick hon vidare. Den jagade kände hur andhämtningen sakta avtog. Nu var hon lugn igen. Jakten hade varit snabb, oväntad, men nu var den över. Förföljaren var säkert borta vid Fristadstorget någonstans nu. Hon hade klarat det! Men trots det uppblossande övermodet tvekade hon inför tanken på att ta sig ut ur byggnaden samma väg som hon kommit in. Dels för den krullhårige, men främst för förföljaren. Hon såg sig om, sökte alternativa flyktvägar. Och upptäckte en dörr till höger om scenen. Sakta började hon gå mot den. Ingen hindrade henne, ingen tilltalade henne. Bakom dörren fanns en smal, fullbelamrad passage. En yngling kom gående med en gitarrsladd i näven, men han tycktes inte ens se henne, han muttrade bara: Jävla glappkontakt! och tog ett vigt skutt ut på scenen där hans förstärkare stod och väntade. I andra änden av passagen fanns en smal trappa. Förhoppningsvis ledde denna ned till sceningången. Det vore ju ett nästan klassiskt enkelt och raffinerat sätt att undkomma. Snabbt var hon framme vid de översta trappstegen, och började långsamt, försiktigt gå nedåt. Det kändes lite som att leka kurragömma, tänkte hon, även om leken var bra mycket allvarligare nu än när hon varit sex år och sprungit runt på Lundbladsvägen. Att det hade varit så enkelt att skaka av sig förföljaren, efter språngmarschen ända från Tunavallen, förbi Centralstationen! Bara smita in här, var hon nu var...? Jovisst, Musikcaféet, mindes hon plötsligt. Hon hade sett affischer om stället, och läst artiklar i Eskilstuna-Kuriren, men aldrig själv besökt det. Hade inte haft tid, inte varit tillräckligt intresserad. Men när detta var över skulle hon återvända som vanlig, betalande besökare. Det lovade hon sig själv. När detta var över... Halvvägs ner i trappan stötte hon ihop med skuggan. I halvdunklet såg hon honom inte förrän de redan var alltför nära. Det enda som lyste var vansinnet i hans ögon. Rent reflexmässigt gick hon till attack, men när hon försökte klösa kände hon bara tyg under sina händer, och naglarna nådde 4
aldrig fram till huden. Hon förstod aldrig vad han sa, eller grymtade, och hon förstod aldrig vad som träffade hennes huvud. Det enda hon förstod var att chanserna till att hon skulle besöka Musikcaféet vid ett senare tillfälle just hade sjunkit drastiskt - och att förföljaren inte alls blivit bortlurad, att han bara legat steget före i planeringen, som så ofta på senare tid. Sedan fanns det ingen anledning eller möjlighet att förstå något mer, någonsin.
5
Kapitel 1 - lördag 17 november Flickan låg med huvudet nedåt i den smala trappa som ledde från sceningången upp till själva scenen. Mot hennes ljusgröna T-shirt avtecknade sig en stor blodfläck, som en makaber mörkröd blomma. Hennes ansikte var vänt åt sidan, hon såg förvånad ut, nästan levande. Men hon var död, alltför död. Det insåg Olle Gustafsson, kommissarie vid länskriminalen i Eskilstuna, genast. "Nej! Nej! Nej! Sådant händer bara inte! En person kan väl för fan inte bli mördad i en trappa fem meter ifrån en sal full med folk utan att någon verkar ha märkt ett skit." Kriminalinspektör Bo Wigardt, bland kollegorna oftast kallad Bowi, skakade misstroget på huvudet, och föreföll att ta händelsen som en personlig förolämpning, som alltid. Olle Gustafsson såg på honom med ett överseende uttryck i ansiktet. "När du har jobbat i det här yrket några år till så kommer du att inse att i princip vad som helst kan hända, utan att en enda jäkel ser någonting." Bowi fortsatte att skaka på huvudet. "Jag tycker ändå att det låter högst otroligt." Olle Gustafsson suckade. "Om vi utgick från att bara det troliga inträffade skulle vi misslyckas med ungefär åttiofem procent av våra fall, jag lovar." De hade varit snabbt på platsen. Larmet hade kommit klockan 20.48. Fem i nio hade den första radiobilen bromsat in framför Musikcaféets port. Personalen i den hade rutinmässigt spärrat alla utgångar, kallat på förstärkningar i form av en piketbil, och utrymt trappan där kroppen hade hittats av en medlem i bandet Asfaltstiger. Bandets namn hade fått kommissarie Gustafsson att dra sin första suck redan när han anlände tillsammans med Bowi åtta minuter senare. Bägge hade av en ren händelse varit kvar på jobbet, och avståndet från polishuset vid Nygatan 4 till 6
Musikcaféet på Kriebsensgatan 13 var inte längre än att det kunde avverkas på några få minuter med bil. De hade inte ens brytt sig om att tända blåljusen och slå på sirenerna. Ambulansen anlände bara halvminuten efter kommissarien och hans kollega, men ambulanspersonalen kunde inte göra mycket annat än att konstatera dödsfallet. Olle lutade sig över den döda flickan, och skakade långsamt på huvudet. "Stackars sate! Kvällen blev nog inte riktigt som hon hade tänkt sig." Han fylldes av samma känslor som han alltid brukade fyllas av när ett brott just hade begåtts - bävan, nästan ödmjukhet. I nuläget visste man absolut ingenting, inte vem offret var, inte vad som hade hänt, vilken händelsekedja som hade fått detta dystra och blodiga slut. Allt var möjligt, vidöppet. Allt återstod att ta reda på. Han suckade igen. Så många namn, så många människor att höra, så många personuppgifter att luska fram. Och han visste ju bara alltför väl att man i sådana här fall alltid hade ont om tid. Ett mord på en ung kvinna i en offentlig lokal väckte alltid uppståndelse, och mer eller mindre berättigad oro. Journalisterna kunde inte vara långt borta, de hade säkert redan snappat upp larmet, grabbat tag i sina bandspelare och anteckningsblock, haffat första bästa fotograf, och var på väg hit. Han skulle aldrig vänja sig vid den tredje statsmaktens krav på att polisen alltid skulle veta allting genast. Han själv, 54 år, allt tunnhårigare, och med trettioett tjänsteår inom polisen bakom sig - först i hemstaden Södertälje, och sedan här i Eskilstuna - var ingen övermänniska. Det var hustrun Birgitta också noga med att framhäva när de hade ett av sina trött-efteren-hel-arbetsvecka-gräl på fredagkvällarna. Han var inte synsk, och långt ifrån någon trollkarl. Han makade sig lite åt sidan så att förste polisassistent Henrik Berggren kunde komma fram med den tejp som han höll på att spärra av trappan med. "Vi får väl kalla in alla förstärkningar som finns till hands. Jag vill ha vakter vid samtliga utgångar, ja det finns väl inte så många förstås. Kan du Henrik be någon av dina mannar att ringa 7
till Linda? Och Nivander och Bitte borde vi väl också kunna få tag på. Om inte Nivander är alltför bladig förstås, hur mycket är klockan?" Han såg på sitt armbandsur. Tjugo över nio. Då fanns det en chans att han var kontaktbar. "Sedan vill jag att alla tillgängliga radiobilar kallas hit genast, så att vi kan finkamma gatorna. Varenda misstänkt person ska gripas, och vändas ut och in på. Varenda buss som är på väg mot Skogstorp, Skiftinge, Torshälla, Strängnäs, Kjula Barva eller Nordpolen ska stannas, och passagerarna tvingas att legitimera sig. Och stationen! Kolla vilka tåg som avgått den senaste timmen, och stoppa dem. Kolla om någon hunnit gå av på någon station i grannskapet. Vi ska införa värsta polisstaten här de närmaste timmarna!" Henrik gick iväg för att utföra uppdraget. Olle Gustafsson vände sig mot Bowi. "Och du, Bowi, du får börja med grovarbetet. Jag vill ha namn, adress och telefonnummer på varenda person som befinner sig i dessa lokaler. Och jag vill veta exakt var alla har uppehållit sig under kvällen, när de kom hit, när de gick på muggen, när de gick och handlade kaffe och bulle i fiket. Alla detaljer, och alla iakttagelser de har gjort under kvällen som kan ha med den här stackars flickans hädanfärd att göra. Ja, alla andra iakttagelser också, förresten. Skriv en roman om kvällen! Här är väl ungefär, vad kan det vara, hundrafemtio personer i lokalen. Så det finns lite att göra. Förslagsvis kan du ju börja med våra musikaliska vänner i... Asfaltstiger." Han fann det helt omöjligt att uttala namnet utan att samtidigt göra en grimas. Det kanske var tur att det inte var han som skulle prata med bandet. Bowi suckade. Polisarbetet innehöll vissa moment som han uppskattade mindre än andra. Det här - det långsamma, metodiska insamlandet av fakta som i fyrtionio fall av femtio visade sig inte ha någon relevans för det aktuella fallet - var ett sådant moment. För honom låg utmaningen, anledningen till att han sökt sig till våldsroteln och kriminalpolisen, i det intellektuella pusslandet, och prövandet av mer eller mindre vilda idéer. Men det var inte han som var chef. Vissa sysslor måste bara utföras, hur lång tid de än tog, eller hur tråkiga de än var. Han 8
samlade ihop de polismän som ingick i radiopatrullen, valde ut ett bord under de högt placerade fönstren längs lokalens östra sida, plockade fram en kulspetspenna med reklam för ICAFyren på, och skred till verket. Cirka hundrafemtio personer... Fenan kom först. Han flaxade in på brottsplatsen strax före halv tio, klädd i mörk kostym, och med en bred slips där abborrar i gälla färger avtecknade sig mot en mörkgrön bakgrund dinglande runt halsen. "Det är ju själv faan", gnällde han. "Så fort man gör sig till och försöker ordna en bjudning hemma, köper lammstek, och ett väldigt dyrt vin, gör klyftpotatis, klär upp både sig själv och frugan i bästa stassen... så ringer ni. Aldrig får man vara ledig, alltid ska det rotas i blodiga..." Han tystnade när han såg flickan. "Fy fan!" Och utan ett ytterligare ord drog han av sig kavajen, och på sig de skyddskläder han bar under armen. Snabbt förvandlades han från den helgledige äkte mannen, värden och kocken, till yrkesmannen, den välmeriterade och betrodde polisteknikern. Anledningen till att Lennart Bengtsson kallades Fenan var väldigt banal och simpel - han var helt enkelt en hängiven fritidsfiskare. Han kände sig inte som en hel människa om han inte varje år fick tillbringa tre veckor, helst fyra, i något fiskeparadis norrut. Och han var alltid lättast att ha att göra med på hösten, veckorna efter att han återvänt från detta paradis. Vad hans fru Gunnel ansåg om dessa resor var det ingen som egentligen visste. Hon var en tystlåten, aningen knubbig dam, några år äldre än hans 46. Olle Gustafsson iakttog honom ett tag när han gjorde den första undersökningen av den döda. Sedan gick han till det provisoriska högkvarter som Bowi upprättat, och där en kö av människor radat upp sig. De flesta var tysta, sammanbitna, men några pladdrade oavbrutet, och slängde nyfikna blickar bort mot sceningångstrappan. Alla visste nu ungefär vad som hänt. Detta underlättade ju arbetet i viss mån. Olle Gustafssons tränade ögon kunde inte upptäcka några fall av hysteri eller chock. De 9
flesta hade nog inte tagit det inträffade till sig känslomässigt, även om de rent intellektuellt förstod. Kommissarie Gustafsson visste att det ibland kunde ligga avsevärda tidsavstånd mellan dessa bägge olika sätt att ta till sig en oerhörd händelse. Och plötsligt fick han en déjà vu. Han hade varit med om det här förut! Sekunden senare insåg han varför - det var det här gänget som anordnade musikfesterna på Djurgården, och en sådan tillställning hade han och hans mannar bevistat för några år sedan, i tjänsten. Han tyckte sig till och med känna igen några ansikten. Innan han hann reflektera mer över detta stod Linda plötsligt bredvid honom. Det gjorde honom tacksam, och livade upp honom på ett sätt som han knappt ville erkänna ens för sig själv. Linda Danielsson, inspektör vid kriminalpolisen, var 33 år gammal, nyskild, och en av hans absolut bästa medarbetare. Det var han inte ensam om att anse, det visste han. Det var en allmän, men oftast outtalad uppfattning i Polishuset att Linda skulle gå långt om hon stannade kvar i huset, i yrket och i staden. Själv tog Linda dessa spekulationer med ro. Hon hade fullt upp med sin Vilhelm, 6 år, som ännu inte vant sig vid att hans föräldrar inte levde ihop längre. Olle Gustafsson hade oroat iakttagit henne på morgnarna den senaste tiden, för att se hur dagsformen var. Ikväll såg hon samlad, och långt ifrån deprimerad ut. "Jaha, vad har hänt?" frågade hon tyst, och såg sig omkring i lokalen. "Ung kvinna mördad i trappan bakom scenen. Ihjälslagen. Fenan är där, och Bowi har dragit igång med insamlandet av vittnesmål och personuppgifter." "Och gärningsmannen?" Linda stirrade på en ung pojke i dreadlocks som stod alldeles framför henne. Rastapojken stirrade tillbaka på henne med ett snett, osäkert leende. "Gärningsmannen har troligen hunnit ge sig av, om han inte är väldigt kallblodig, och gömmer sig här bland allt folket. Men vi ska se..." Han sträckte på sig, och höjde rösten: "Hallå, kan jag få er uppmärksamhet ett tag?" Sakta dog sorlet ut. Olle Gustafsson väntade tills han kunde fortsätta utan att 10
skrika. "Som ni nog alla vet vid det här laget så har en flicka avlidit här i lokalerna ikväll. Hon har inte dött av naturliga orsaker, och eftersom det skedde för bara en liten stund sedan var troligen de allra flesta av er närvarande i lokalerna då dådet inträffade." Linda såg hur leendet på rastapojkens läppar försvann. Även han verkade nu inse situationens allvar. "Därför är det av yttersta vikt för oss att få ta del av de iakttagelser ni gjort under kvällen, och jag vill att alla ni som tror sig ha sett något misstänkt träder fram och berättar detta genast." Han hade knappt talat färdigt innan en krullhårig yngling banade sig väg fram till honom. "Jag tror jag vet när hon kom", sa han. "Om det är hon som jag tror." "Jaha? Och varför tror du..." Den krullhårige fortsatte: "Jag satt i kassan ikväll. Och plötsligt kom en tjej rusande, som om hon var jagad. Hon verkade helt skräckslagen, och smet in utan att betala. Jag ropade efter henne, men hon bara fortsatte uppför trappan." "När var det här?" "Ungefär... kvart i nio", tror jag. "Och du tror att det är den mördade flickan? Varför?" "Tja..." Den krullhårige tvekade. "Jag vet inte. Jag kände inte igen henne, hon verkade inte passa in här, liksom..." Olle Gustafsson undrade i sitt stilla sinne hur man skulle vara för att passa in, men lät frågan falla. För tillfället fanns det viktigare saker att fördjupa sig i. "Har du lust att följa med och titta på henne? Vad heter du, förresten?" "Anders Wallerå." "Wallerå?" Kommissarie Gustafsson skakade omärkligt på huvudet. Han upphörde aldrig att förvåna sig över vilka namn folk hade. Det vore mycket enklare om alla hade namn som Svensson, Andersson och liknande. Fast onekligen tråkigare, förstås... "Följ med här!" 11
Anders Wallerå svalde, och följde med avvaktande steg efter kommissarien fram mot scenen. De hukade sig under avspärrningstejpen, och kom in i den lilla passagen som ledde fram till trappan. Fenan reste sig just upp när de kom nedför trappstegen. Flickan låg kvar exakt som hon legat, och en polisfotograf som anlänt utan att Olle Gustafsson sett det tog bild efter bild på liket. Hennes ansikte lystes upp av fotoblixtarna, men ögonen hade inte längre något behov av att blinka för att undkomma det skarpa skenet. Kommissarien makade sig åt sidan så att Anders Wallerå skulle kunna se henne. "Jo, visst är det hon!" Anders svalde och svalde, men tycktes inte kunna slita blickarna från den döda. "Och du har ingen aning om vem hon är?" "Nej. Jag har aldrig sett henne förut. Tror inte hon varit här på Musikcaféet." "Du sa något om att hon inte passade in. Vad menade du med det?" Anders Wallerå log lite förläget. "Ja, det lät väl inte så bra, kanske... Men man ser ju ganska tydligt på folk vilka som tillhör gänget, så att säga." "Musikcafégänget?" "Ja. Eller Musikforumgänget, rättare sagt." Kommissarien harklade sig, och drog Anders med sig uppför trappan igen. "Ja, du får ursäkta mig, jag är ju aningen för gammal, och inte alls insatt i det här. Vet egentligen bara att ni brukar anordna musikfester på Djurgården. Det vore nog bra om du berättade mer om Musikforum, och om gänget . Och hur du så tydligt kunde se att flickan här inte passade in." Anders slog ifrån sig. "Nja, det var kanske lite överdrivet. Men det är väl något med kläderna, sminket." "Sminket?" Kommissarie Gustafsson hade inte ens tänkt på att flickan var sminkad. "Menar du att smink är portförbjudet på Musikcaféet?" "Nej! Absolut inte! Men... Tjejerna här brukar kanske inte sminka sig så... Äh, det är inte så viktigt." 12
"Det kan varken du eller jag bedöma i nuläget. För tillfället är allt viktigt, och värt att känna till. Och viktigare än det mesta är att ta reda på vem hon är. Men där kan du alltså inte hjälpa mig?" Anders skakade på huvudet. "Ingen aning, som sagt." "Tror du någon här kan veta det?" Anders tänkte efter. Ryckte på axlarna. "Hon kan ju ha varit någons kompis, förstås. Men när hon kom inspringande fick jag en känsla av att hon inte kommit hit för att träffa bekanta, eller för att roa sig." "Utan...?" "Som sagt, hon rusade in, utan att betala. Jag tror hon ville gömma sig. Jag tror hon var förföljd!" Åke Nivander försökte ignorera telefonen, ville inte bli besvärad - inte av någon föredetta fru eller flickvän, och framförallt inte av polisväsendet. Han såg på klockan. Tjugo över nio. Lördagkväll. Det betydde att om det var från jobbet så var det akut, och han skulle bli tvungen att ge sig iväg. Det var något han absolut inte kände för. Han smuttade trotsigt på groggen, lät telefonen ringa än en gång. Han var en fri man, eller hur? Han arbetade hela veckan i det där jäkla huset på Nygatan. Han stod ut med kommissarie Gustafssons suckande tungsinne, Bowis alla nycker, med småbusets hån, och det större busets iskalla förakt. Hela jäkla veckan, och alltför många helger, låg han i som en blodigel, bara för att kunna ta det lugnt, supa till lite i glada vänners lag under de lediga helgerna. Och då ville han absolut inte att telefonen skulle ringa tjugo över nio en lördagkväll. "Ska du inte svara?" En av damerna som släpats hem till hans enkla boning av Karlsson, en av de andra i "ungkarlsmaffian", reste sig för att ta luren. Men Nivander hejdade henne. "Har inte bestämt mig än." "Men tänk om det är något viktigt." "Det är just det jag är rädd för!" Ungkarlsmaffian hade tunnats ut under de senaste åren. Nu var det bara han själv, Karlsson och Plåt-Nicklas kvar. Alla hade de 13
varit gifta, alla hade de lovat sig själva dyrt och heligt att aldrig trilla dit igen. Men av frånfallet i maffian att döma var de dömda att misslyckas även med den föresatsen. Usch ja, ibland tvivlade han på att de var de stolta, fria män som han försökte intala sig själv - utan istället övergivna små gossar som tvingats bli tonåringar på nytt. Men som vanligt slog han ifrån sig denna tanke. Tungsinne ville han inte drabbas av, det överlät han till kommissarie Gustafsson. Även om denne man naturligtvis inte alltid var tungsint. Han kunde sprudla han också, det måste Nivander medge. I alla fall när Linda Danielsson var närvarande... Han skrattade till, och fick lite med apelsinjuice utblandad vodka i vrångstrupen. Linda ja, hon skulle nog gå långt, om herr Gustafsson själv fick bestämma. Och det fick han ju, i ganska hög grad. Han själv, Åke Nivander, 35 år, polisassistent - inte ens förste! - och utredare på kriminalen, skulle nog inte klättra så mycket högre. Han var ingen karriärist, det hade alla hans tidigare flickvänner insett efter några månaders samvaro. Och redan då hade många av dem dragit vidare. Men inte var han bitter för det, intalade han sig, han levde ett ganska behagligt liv. Och än var han inte ensam kvar i ungkarlsmaffian. Telefonen ringde igen. Han gav upp, lyfte luren med en smått Gustafssonsk suck. "Nivander." "Åke? Det är Henrik Berggren." Nivander gjorde en ofrivillig grimas. Herr Berggren, just vad han fruktade. En av dem som åtminstone blivit "förste". "Jaha. Och du vill?" Henrik Berggren lät aningen andfådd, stressad: "Vi har ett dödsfall, troligen mord, på Musikcaféet." "Vilket jävla musikcafé? Har vi ett sådant här i staden?" "Ja, jag vet att det inte är ett sådant ställe som du brukar frekventera när du är ute och svänger dina lurviga!" Nivander kunde riktigt höra Henrik Berggrens sneda leende. "Men till och med du måste väl ha hört talas om Musikcaféet på Kriebsensgatan! Musikforum, du vet, drogfria vänstermänskor som dansar ringdans och vill göra revolution." "Å fan!" Nivander ställde ifrån sig groggen. Slutsupet för 14
ikväll. "Dödsfall, sa du?" "Ja. En ung stackars flicka, tydligen ihjälklubbad..." "...med ett trubbigt föremål?" "Exakt!" "Ja ja, jag kommer. Kriebsensgatan, sa du?" "13." Nivander lade ner telefonluren i klykan, och reste sig på aningen ostadiga ben. "Karlsson!", skrek han. "Plåt-Nicklas!" De bägge åberopade avbröt motvilligt en livlig diskussion om förhållandet mellan whisky, vermouth och Angostura bitter i en korrekt blandad Manhattan, och såg på sin värd med frånvarande blickar. Karlssons dam för kvällen lutade sig mot hans skuldra, och plockade sina ögonfransar med en pincett. "Ni får klara er utan mig ikväll, jag måste jobba." "Jävla skitjobb du har!" sa Plåt-Nicklas Lindgren med sin djupa finlandssvenska brytning som fick alla hans uttalanden att låta aningen mer betydelsefulla än de vanligen var. "Jo. Ibland är det det. Men... a man's gotta do..." "...what a man's gotta do! Yes, det är bra Nivander. Kläm åt skurkarna bara!" Nivander beställde en taxi, drog på sig överrocken, och gick mot dörren. "Ni slår igen dörren efter er när ni går, va?" "Sure thing, honey!" Han behövde bara vänta fyra minuter nere på Gränsgatan innan taxin kom. "Jag slog ihjäl henne!" Mannen slängde sig mot piketbussens motorhuv i samma ögonblick som konstapel Rolf Smedgård öppnade främre sidodörren. Rolf tog ett snabbt steg framåt, grep tag i mannens armar, och förde upp dem bakom hans rygg. Klockan var exakt 21.19, såg han när han slängde ett ögonkast mot uret högst uppe på det smutsgula stadshuset. "Men va fan skulle jag göra? Hon drev mig till det!" Nu var de övriga i piketpatrullen ute ur bussen, och omringade mannen. Genast började en ring av nyfikna dra sig mot dem från 15
korvkiosken. Denna korkvkiosk utgjorde torgets naturliga medelpunkt och mötesplats, även om den inte kunde uppvisa en lika konstnärligt genomtänkt utformning som monumentet "Arbetets ära och glädje", där tretton reliefbilder omringade en kvinna i en fontän. Kvinnan kallades den sixtinska madonnan, hade Rolf hört någon gång. Varför hade han ingen aning om, och brydde sig inte heller om att fundera på. Snabbt undersökte en av de övriga polismännen om mannen var beväpnad. Det var han inte. Han gjorde inget motstånd när de drog in honom i piketbussen. Och även om han skulle ha gjort det hade hans chanser att undkomma varit lika med noll. Att han företedde tecken på höggradig berusning ökade ju inte heller hans krafter eller snabbhet. Rolf satte sig återigen i framsätet, och vände sig mot mannen som placerats i baksätets mitt. Hade de alltså redan lyckats gripa gärningsmannen? Det vore ju helt otroligt, och fantastiskt bra. Ju längre tid som förflöt efter ett dåd, desto svårare blev arbetet, det var han mycket väl medveten om. Den första timmen var avgörande, på många sätt. Han grabbade tag i radiosändaren, och fick kontakt med larmcentralen. "Misstänkt man gripen på Fristadstorget 21.19", sa han. Kvinnan som svarade lovade att vidarebefordra meddelandet till kommissarie Gustafsson vid brottsplatsen. "Vi kommer in med honom nu!" Samtidigt hade den misstänkte i baksätet börjat gråta. Den kvinnliga polis som satt bredvid honom stirrade kallt på hans tårar. "Ja, va fan är det nu du har gjort?" frågade Rolf. Mannen svarade inte, bara grät och mumlade "Den jävla slynan...". "Var har du varit ikväll då?" fortsatte Rolf det improviserade förhöret, utan större framgång. "Okej, vi tar in honom. Kör!" Piketbussen gjorde en rivstart, och banade sig fram mellan de nyfikna. Någon av dem slog en näve i bussens bakruta. Rolf Smedgårds första impuls var att stanna, och plocka med sig även denne förövare. Men så ångrade han sig. Ikväll hade de 16