Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 1
2016-02-19 13:52:41
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 2
2016-02-19 13:52:41
Jeanette Winterson Tidsklyftan EN VINTERSAGA PÅ NYTT
Översättning Lena Fries-Gedin
Wahlström & Widstrand
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 3
2016-02-19 13:52:41
Alla citat ur En vintersaga är hämtade ur Britt G. Hallqvist och Claes Schaars översättning, Ordfronts Förlag 1993, med undantag av citatet på sida 241, som är hämtat ur Shakespeares dramatiska arbeten översatta av Karl August Hagberg, C.W.K. Gleerups Förlag, Lund 1928 (upplaga reviderad av Nils Molin). Det inledande citatet är en översättning av Robert Lowells ”For Sheridan” ur Collected Poems. Copyright © 2003 Harriet and Sheridan Lowell. Reprinted by permission of Farrar, Straus and Giroux, LLC. Psalmen på sida 24 är hämtad ur Svenska Psalmboken, psalm 447, översättning av Carl Oscar Mannström. Citatet av William Faulkner på sida 171 är hämtat ur Requiem för en nunna. Översättning av Mårten Edlund, Bonniers 1952. Citatet av Oscar Wilde på sida 188 är hämtat ur Balladen om fängelset i Reading. Översättning av Fredrik Silverstolpe, Ed. Edda 2002. Citatet av T.S. Eliot på sida 217 är hämtat ur Fyra kvartetter. ”Little Gidding IV.” Översättning av Th. Warburton, Bonniers 1948. Alla citat ur Bibel är hämtade ur 1917 års översättning. ”Shiver Me Timbers”, text och musik av Tom Waits © 1974 Fifth Floor Music Inc. (ASCAP) All Rights Administered by BMG Rights Management (US) LLC. Used by permission. All Rights Reserved. ”It’s In His Kiss”, text och musik av Rudy Clark © 1963 Trio Music Company (BMI)/By the Bay Music (BMI). All Rights Administered by BMG Rights Management (US) LLC. Used by permission. All Rights Reserved. ”Mrs Robinson”, text och musik av Paul Simon © 1968, 1970 Paul Simon (BMI). International Copyright Secured. All Rights Reserved. Reprinted by permission. ”She’s Always A Woman”, text och musik av Billy Joel © 1977 Impulsive Music. Copyright Renewed. All Rights Administered by Almo Music Corp. All Rights Reserved. Used by permission. Reprinted by permission of Hal Leonard Corporation. Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Jeanette Winterson 2015 Jeanette Winterson has asserted her right to be identified as the author of this Work in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. First published as The Gap of Time by Hogarth Omslag: Sara R. Acedo. Omslagsfoto: Jonathan Love/EyeEm/Getty Images Tryck hos CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland, 2016 ISBN 978-91-46-22982-7
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 4
2016-02-19 13:52:41
Till Ruth Rendell 1930–2015
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 5
2016-02-19 13:52:41
Efter femtio förstår vi med häpnad och en känsla av besinningslös befrielse att det vi ville och inte uppnådde aldrig kunde ha skett – och måste göras bättre. ”Till Sheridan”, Robert Lowell
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 6
2016-02-19 13:52:41
Innehåll ORIGINALET 9 COVERN 15 ETT 17
Fuktig måne 19 Spindel i bägaren 32 Liderlig planet 63 Är detta ingenting? 70 Taggar och törnen, getingsting och nässlor 86 Mitt liv är värnlöst mot din fantasi 106 Fjädrar för var vind som blåser 108 Till ett främlingsland 119 Korp och glada, varg och björn 125 Mellanakt 133 TVÅ 135
Affärer i rörelse 137 Den stora festen 156 Nyheterna kommer med tiden 201 Mellanakt 219
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 7
2016-02-19 13:52:41
TRE 223
Vandrande vålnader 225 Utan hennes kärlek vore jag ingenting 234 Här i er stad 257 Om detta är trolldom … 266 Musik, väck upp henne! 268 Tack 288
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 8
2016-02-19 13:52:41
ORIGINALET
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 9
2016-02-19 13:52:41
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 10
2016-02-19 13:52:41
Platsen. Pjäsen tar sin början på Sicilien – en av Shakespeares
många fantasiöar. Tiden. Uppdiktad. Historien. Polixenes, Böhmens kung, har vistats hos sin barndomsvän Leontes, Siciliens kung, de senaste nio månaderna. Polixenes vill fara hem. Leontes försöker men lyckas inte övertala honom att stanna. Leontes gravida hustru Hermione ingriper och Polixenes går med på att stanna lite längre. Men Leontes tror att Polixenes och Hermione har en kärleksaffär och att barnet som hon snart ska föda är Polixenes barn. Leontes kallar på sin tjänare Camillo och befaller honom att förgifta Polixenes. Camillo förvarnar i stället Polixenes om att Leontes tänker mörda honom. Polixenes flyr och tar Camillo med sig. Leontes blir rasande över flykten och anklagar omedelbart och offentligt sin hustru för otrohet. Han kastar henne i fängelse – döv för protesterna från hela hovet, särskilt från adelsdamen Paulina, den enda som är tillräckligt modig för att sätta sig upp mot Leontes. Leontes kan inte tåla att ingen tror på hans vanvettiga, skändliga fördömande av Hermione, och för att undvika att 11
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 11
2016-02-19 13:52:41
kallas för tyrann skickar han ett sändebud för att rådfråga oraklet i Delfi. Under tiden nedkommer Hermione med en dotter. Leontes förkastar barnet som han betraktar som en oäkting och påbjuder att hon ska dödas. Paulina tar med sig barnet in till Leontes i hopp om att det ska mildra hans vrede. I stället hotar han att slå in skallen på det. Då han inte riktigt klarar av att tysta ner Paulina går han med på att barnet kan få föras till någon öde trakt och överlämnas åt sitt öde. Paulinas make Antigonus måste utföra verket. Medan Antigonus är borta ställer Leontes Hermione inför rätta och förödmjukar henne i närvaro av det kungliga hovet. Ju mer han skymfar henne, desto värdigare framstår hon, anmärkningsvärd i sitt lugn och sitt orubbliga tillbakavisande av hans galenskap. Mitt under denna skenrättegång kommer Oraklets svar tillbaka från Delfi. Oraklet förkunnar att Leontes är en svartsjuk tyrann, att Hermione och Polixenes är oskyldiga, att babyn är oskyldig och att Leontes inte kommer att ha någon arvtagare förrän det förlorade barnet är återfunnet. Leontes grips av ett skummande raseri och förkunnar att svaret från Oraklet är en lögn. Just som han gör detta kommer en budbärare inspringande och berättar att den unge Mamillius, hans ende son, är död. Hermione faller ihop. Leontes ångrar sig. Det är för sent. Drottningen är död. Platsen. Böhmen. Numera en del av Tjeckien. Det har aldrig haft någon havskust. Historien. Antigonus lämnar babyn Perdita på Böhmens 12
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 12
2016-02-19 13:52:41
stränder, med pengar och några föremål som vittnar om hennes börd, och försöker hinna undan innan stormen bryter loss. Hans skepp kapsejsar. Antigonus dödas i världens mest berömda scenanvisning: Han springer ut, förföljd av en björn. Perdita hittas av en fattig herde och hans trögtänkte son, Clown. Traktens lurendrejare, Autolycus, bevittnar alltsammans men gör ingenting förutom att vittja några fickor här och där. Herden och hans son förbarmar sig över babyn och uppfostrar henne som sin egen. Tiden. Sexton år senare.
Prins Florizel, Polixenes son, har blivit förälskad i Perdita. Han tror att hon är dotter till en herde. Scenen visar en glad fest, fårklippningsfesten, med vår Herde och hans son, Clownen, som nu är rika tack vare pengarna som de fann inlindade tillsammans med Perdita. Florizel låtsas vara en vanlig enkel kille, inte en rik prins. Impulsivt friar han till Perdita – och ber två gamla främlingar att vara vittnen. Främlingarna visar sig vara hans far Polixenes och Camillo i förklädnad. Medan Perdita och Florizel förklarar varandra sin kärlek är lurendrejaren Autolycus i full färd med att lätta på folks penningpungar och bana sig väg genom festen sjungande och berättande vilda skrönor. Han är Shakespeares mest älskansvärde skurk – kvick, livlig och oemotståndlig. Och det osannolika medlet till ett lyckligt slut … Medan Clownen är upptagen med att underhålla sina väninnor Mopsa och Dorcas och Herden lyckönskar det unga 13
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 13
2016-02-19 13:52:41
paret kastar Polixenes av sig sin förklädnad och hotar hela sällskapet med ögonblicklig död. Han befaller Florizel att aldrig mer träffa Perdita och stormar i väg. Camillo förstår att det här är hans chans att få fara tillbaka hem. Han erbjuder sig att ta med Florizel och Perdita till Sicilien. De tackar ja och flyr. Efter dem följer Herden, Clownen och Autolycus. Platsen. Sicilien. Tiden. Ett snabbt förflytande nu. Historien. Florizel
och Perdita anländer till hovet. Leontes faller till att börja med för Perdita och upptäcker sedan att hon är hans egen dotter när Herden och Clownen dyker upp med sin låda med bevis som lämnats kvar från hennes födelse. Polixenes, som följt efter flyktingarna, försonas med både Leontes och Florizel. Slutet är i sikte. Paulina bjuder in alla till sitt hus för att titta på en staty av Hermione. Statyn är så verklighetstrogen att Leontes går fram för att kyssa den, men hålls tillbaka av Paulina, som sedan erbjuder sig att få statyn att stiga ner till dem. Slutet på pjäsen kastar, utan förklaring eller varning eller psykologisk tolkning, alla personerna framåt, in i ett nytt liv. Vad de kommer att göra av det lämnas åt ”tidsklyftan”.
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 14
2016-02-19 13:52:41
COVERN
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 15
2016-02-19 13:52:41
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 16
2016-02-19 13:52:41
ETT
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 17
2016-02-19 13:52:41
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 18
2016-02-19 13:52:41
Fuktig måne Jag såg en väldigt märklig syn i natt. Jag var på väg hem och natten var varm och tung, som den blir vid den här tiden på året, så att huden glänser och skjortan aldrig är torr. Jag hade spelat piano på baren där jag spelar, och ingen ville gå därifrån, så jag blev kvar senare än jag hade velat. Min son sa att han skulle komma förbi med bilen men han kom aldrig. Jag var på väg hem, vid tvåtiden på morgonen, med en kall flaska öl som värmdes upp i min hand. Man ska ju inte dricka ute på gatan, men vad fan, efter att man jobbat nio timmar på raken, serverat shots när det var lugnt i baren och spelat piano när det var mer livat där. Folk dricker mer när de lyssnar på levande musik, så är det bara. Jag var på väg hem när vädret slog om och regnet föll som is – det var is – hagelkorn stora som golfbollar och hårda som en gummiboll. Gatan bar på hela dagens, veckans, månadens, årstidens hetta. När haglet slog i marken var det som att kasta iskuber i en fritös. Det var som om vädret kom upp från gatan i stället för ner från himlen. Jag sprang genom ett såll av lågt flygande granatsplitter, duckade från portgång till portgång, kunde inte urskilja mina fötter genom den väsande ångan. På trappan till kyrkan kom jag upp ovanför det bubblande skummet ett litet tag. Jag var genomblöt. Pengarna i fickan var 19
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 19
2016-02-19 13:52:41
hopklibbade och håret kletade fast vid huvudet. Jag torkade bort regnet ur ögonen. Tårar av regn. Min fru har varit död i ett år nu. Ingen idé att söka skydd. Lika bra att ta sig hem. Så jag tog genvägen. Jag gillar inte att ta genvägen på grund av Babyluckan. Sjukhuset installerade den för ett år sedan. Jag betraktade byggjobbarna dag efter dag medan jag gick på besök till min fru. Jag såg hur de hällde betong i stommen, fäste stållådan inuti, passade in det hermetiskt tillslutna fönstret, drog in ledningar till värmen och ljuset och larmet. En av byggarna ville inte göra det, tyckte det var fel; omoraliskt, skulle jag tro. Ett tidens tecken. Men tiden har så många tecken att om vi läste dem alla skulle vi dö av hjärtesorg. Luckan är trygg och varm. När babyn väl är inuti och luckan stängs, ringer en klocka inne i sjukhuset och det tar inte lång tid för en sköterska att komma ner, precis tillräckligt lång för att modern ska hinna gå sin väg – det är ett gathörn just där. Hon är borta. Jag såg det hända en gång. Jag sprang efter henne. Jag ropade högt: ”Hallå!” Hon vände sig om. Hon tittade på mig. Det var en sekund, av det slag som rymmer en hel värld – sedan rörde sig sekundvisaren vidare och hon var borta. Jag gick tillbaka. Luckan var tom. Ett par dagar senare dog min fru. Så jag går inte hem den vägen. Babyluckorna har sin egen historia. Gömmer inte alltid en berättelse sin egen historia? Man tror att man lever i nuet men det förflutna finns alldeles bakom en som en skugga. Jag gjorde lite efterforskningar. I Europa, långt tillbaka på medeltiden, när den nu var, då hade de Babyluckor. De kallade 20
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 20
2016-02-19 13:52:41
dem Hittebarnshjul. Ett runt fönster i ett nunne- eller munkkloster, och man kunde lägga in ett nyfött barn och hoppas att Gud skulle ta hand om det. Eller också kunde man lämna det som lindebarn i skogen och låta hundarna och vargarna uppfostra det. Lämna det utan ett namn men med något som kunde bli början på en berättelse. En bil sladdar alldeles för snabbt förbi mig. Vattnet från rännstenen sprutar över mig som om jag inte redan vore tillräckligt våt. Jävla skitstövel. Bilen stannar – det är min son Clo. Jag kliver in. Han räcker mig en handduk och jag torkar mig i ansiktet, tacksam och plötsligt alldeles slut. Vi kör ett par kvarter med radion på. Akut ovädersvarning. En jättestor måne. Gigantiska vågor ute till havs, flodstränderna översvämmade. Färdas inte ute. Stanna inomhus. Det är inte stormen Katrina men det är inte heller en natt för att gå ut och festa. Bilarna som står parkerade på vardera sidan av vägen har vatten halvvägs upp på hjulen. Sedan får vi syn på den. Alldeles framför oss har en svart BMW 6-serie smällt rakt in i väggen. Fronten är hoptryckt och dörrarna är öppna på båda sidor. En liten skrothög till bil har rammat den bakifrån. Två ligister håller på att spöa skiten ur en kille. Min son hänger sig på tutan, kör rakt emot dem med nervevad bilruta och skriker ”VAD I HELVETE, VAD I HELVETE!” Vår bil sladdar runt när en av männen skjuter ett skott mot oss för att sabba framdäcket. Min son snurrar på ratten, dunkar in bilen i trottoar kanten. Ligisterna hoppar in i BMW:n, skrapar den utmed hela väggen och skyfflar i väg skrotbilen tvärs över gatan. Den misshandlade killen ligger på marken. Han är klädd i en snygg 21
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 21
2016-02-19 13:52:41
kostym. Han kan vara omkring sextio. Han blöder. Blodet strömmar nerför ansiktet på honom under regnet. Han säger någonting. Jag knäböjer intill honom. Hans ögon är öppna. Han är död. Min son ser på mig – jag är ju hans far – vad ska vi göra? Sedan hör vi hur sirenerna börjar tjuta någonstans långt borta som från en annan planet. ”Rör honom inte”, säger jag till min son. ”Backa bilen.” ”Vi borde vänta på snuten.” Jag skakar på huvudet. Vi studsar tillbaka runt hörnet på det sönderskjutna däcket och kör långsamt nerför vägen som går förbi sjukhuset. En ambulans håller just på att lämna utryckningsgaraget. ”Jag måste byta däcket.” ”Kör in på sjukhusområdet.” ”Vi borde berätta för snuten vad vi såg.” ”Han är död.” Min son stannar bilen och går och hämtar verktygen att byta hjulet med. Ett ögonblick sitter jag genomblöt och stilla på det plaskvåta bilsätet. Ljusen från sjukhuset skär genom fönstren; jag hatar det här sjukhuset. Jag satt så här i bilen när min fru hade dött. Stirrade ut genom vindrutan utan att se någonting. Hela dagen gick och sedan blev det natt och ingenting hade förändrats eftersom allting hade förändrats. Jag kliver ur bilen. Min son hissar upp bakdelen med domkraften och tillsammans lyfter vi av hjulet. Han har redan rullat fram reservdäcket ur bagageluckan. Jag sticker in fingrarna i det döda däckets sönderslitna gummi och drar ut kulan. Vad vi än behöver så behöver vi inte den här. Jag tar den och släpper 22
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 22
2016-02-19 13:52:41
ner den i en djup avloppstrumma vid trottoarkanten. Och det är då jag ser det. Ljuset. Det lyser i Babyluckan. På något vis får jag en känsla av att allt det här hänger samman – BMW:n, skrotbilen, den döde mannen, babyn. Därför att det finns en baby där. Jag går mot luckan och min kropp rör sig i slow motion. Barnet sover medan det suger på tummen. Ingen har kommit än. Varför har ingen kommit än? Jag inser utan att inse det att jag har hävstången till däcket i handen. Jag rör mig utan att röra mig för att bända upp luckan. Det går som en dans. Jag lyfter ut babyn och hon är lika lätt som en stjärna.
23
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 23
2016-02-19 13:52:41
Bliv kvar hos mig; se, dagens slut är när. Bliv kvar, o, Herre, snart är natten här. Då allting annat sviker och bedrar, Du ende trogne tröstare, bliv kvar. Församlingen är stark den här morgonen. Omkring tvåtusen av oss som fyller kyrkan. Översvämningarna avhöll inte någon från att komma. Pastorn säger: ”’De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna inte fördränka den.’” Det är ur Höga Visan. Vi sjunger om det som vi känner till. Guds Befrielsekyrka började i ett skjul, växte till ett hus och blev en liten stad. Till största delen svart. Några vita. Vita människor har svårare att tro på någonting att tro på. De fastnar i detaljerna, som Skapelsens sju dagar och Uppståndelsen. Jag bekymrar mig inte om sådana saker. Om det inte finns någon Gud kommer jag inte att få det sämre när jag är död. Bara död. Om det finns en Gud, ja, okej, jag fattar vad ni säger: Var finns i så fall denna Gud? Jag vet inte var Gud finns men jag antar att Gud vet var jag finns. Han har världens första globala app. Hitta Shep. Det är jag. Shep. Jag lever ett stilla liv med min son Clo. Han är tjugo år. Han är född här. Hans mor kom från Kanada, hennes föräldrar kom 24
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 24
2016-02-19 13:52:41
från Indien. Jag kom hit på ett slavskepp, antar jag – okej, inte jag, men mitt dna, fortfarande med Afrika inskrivet i det. New Bohemia, där vi nu finns, var tidigare en fransk koloni. Sockerplantager, stora kolonialhus, skönhet och fasa tätt tillsammans. Balustraderna av järnsmide som turisterna älskar. De små sjuttonhundratalsbyggnaderna målade i rosa eller gult eller blått. Butikernas träfasader med sina stora bågformiga glasfönster ut mot gatan. Gränderna med mörka portöppningar som ledde in till glädjeflickorna. Och så finns floden där. Lika vid som framtiden en gång var. Och så finns musiken – alltid en kvinna som sjunger någonstans och en gammal man som spelar banjo. Kanske bara ett par maracas som flickan skakar bredvid kassaapparaten. Kanske en fiol som påminner en om ens mor. Kanske en melodi som får en att vilja glömma. Vad är förresten minnet annat än en smärtsam tvist med det förflutna? Jag läste att kroppen skapar om sig själv igen vart sjunde år. Varenda cell. Till och med benen inuti bygger upp sig själva som korall. Varför minns vi då det som borde vara försvunnet för länge sedan? Vad är det för mening med varje sår och förödmjukelse? Vad är det för mening med att minnas de goda stunderna när de är borta? Jag älskar dig. Jag saknar dig. Du är död. ”Shep! Shep!” Det är pastorn. Ja, tack, det är bra med mig. Ja, en sådan natt det var i går. Guds straffdom över mänsklighetens miljoner brott. Tror pastorn det? Nej, det gör han inte. Han tror på växthuseffekten. Gud behöver inte straffa oss. Det kan vi göra själva. Det är därför som vi behöver förlåtelse. Männi skorna känner inte till det där med förlåtelse. Förlåtelse är ett ord likt tigern – den finns fångad på film och otvivelaktigt existerar 25
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 25
2016-02-19 13:52:41
den, men få av oss har sett den på nära håll i vilt tillstånd eller verkligen förstått vad den är. Jag kan inte förlåta mig själv för det jag gjorde … En natt, sent, i djupaste natten, då det rådde dödens stillhet – som det så passande heter – kvävde jag min fru i hennes sjukhussäng. Hon var mycket svag. Jag är stark. Hon fick syrgas. Jag tog av henne syrgasmasken och lade händerna över hennes mun och näsa och bad Jesus att komma och hämta henne. Det gjorde han. Monitorn pep och jag visste att de snart skulle vara inne i rummet. Jag brydde mig inte om vad som skulle hända mig. Men det kom ingen. Jag blev tvungen att gå och hämta någon – stället hade för få sjuksköterskor och för många patienter. De kunde inte vara säkra på vem de skulle skylla på – fast jag är ganska övertygad om att de trodde att det var mig. Vi täckte över min fru med ett lakan, och när läkaren äntligen dök upp skrev han ”Andningsstillestånd”. Jag ångrar det inte men jag kan inte förlåta det. Jag gjorde det rätta men det var orätt. ”Du gjorde orätt av rätt anledning”, sa pastorn. Men den saken är vi inte överens om. Det kan låta som om vi bara kastar om orden här, men det är en stor skillnad. Han anser att det är orätt att ta livet av någon men att jag gjorde det för att göra slut på hennes lidande. Jag tycker att det var rätt att ta hennes liv. Vi var gifta. Vi var ett och samma kött. Men jag gjorde det av fel anledning och det insåg jag snart nog. Jag gjorde det inte för att göra slut på min frus lidande; jag gjorde det för att göra slut på mitt eget. ”Sluta att tänka på det, Shep”, säger pastorn.
26
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 26
2016-02-19 13:52:41
Efter gudstjänsten gick jag hem. Min son satt och såg på teve. Babyn var vaken, mycket tyst, och tittade med vidöppna ögon upp i taket där ljuset gjorde skuggränder genom spjälorna i persiennen. Jag lyfte upp henne och gick ut igen och styrde stegen mot sjukhuset. Babyn var varm och lätt att bära. Lättare än min son hade varit när han föddes. Min fru och jag hade just flyttat till New Bohemia. Vi trodde på allt – världen, framtiden, Gud, kärlek och fred, och mest av allt, på varandra. Medan jag vandrade gatan fram med babyn i famnen föll jag ner i en tidsklyfta, där en tid och en annan tid blir till en och samma. Min kropp rätades upp, mina steg blev längre. Jag var en ung man gift med en vacker flicka och plötsligt var vi föräldrar. ”Håll om babyns huvud”, sa hon då jag bar honom och höll handen sluten om hans liv. Den där veckan efter hans födelse kunde vi inte ta oss ur sängen. Vi sov och åt med vår baby liggande på rygg mellan oss. Vi tillbringade hela veckan med att bara stirra på honom. Vi hade skapat honom. Utan några färdigheter och utan träning, utan någon collegeexamen och utan forskningsanslag hade vi skapat en människa. Vad är detta för en galen, lättsinnig värld där vi kan skapa människor? Gå inte ifrån mig. Vad var det ni sa, mister? Förlåt, jag dagdrömde. Vilken fin baby. Tack. Kvinnan går vidare. Jag upptäcker att jag står mitt på en gata full med folk och håller en sovande baby i famnen medan jag 27
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 27
2016-02-19 13:52:41
pratar med mig själv. Men jag pratar inte med mig själv. Jag pratar med dig. Fortfarande. Alltid. Gå inte ifrån mig. Förstår ni vad jag menar med minne? Min fru finns inte längre. Den hon var existerar inte. Hennes pass har annullerats. Hennes bankkonto är avslutat. Någon annan bär hennes kläder. Men mitt huvud är fyllt av henne. Om hon aldrig hade levt och mitt huvud var fyllt av henne skulle de låsa in mig för att jag led av falska föreställningar. Som det nu är, är det sorg jag lider av. Jag upptäcker att sorg innebär att man lever med någon som inte finns där. Var är du? Vrål från en motorcykel. Bilar med fönstren nervevade och radion på. Ungar på skejtboards. En hund som skäller. Varubilen som lastar av. Två kvinnor som grälar med varandra på trottoaren. Alla med mobilerna på. En kille som står på en låda och skriker ALLT SKA BORT. Gärna för mig. Ta bort alltihop. Bilarna, människorna, varorna till salu. Rensa ut det och låt det försvinna i jorden under mina fötter och himlen ovanför mitt huvud. Stäng av ljudet. Töm bilden. Ingenting mellan oss nu. Ska jag få se dig komma gående mot mig i slutet av dagen? Såsom du gjorde, såsom vi båda gjorde, dödströtta, på väg hem från arbetet? Ska vi titta upp och se varandra, först långt borta, sedan nära? Den energi som var du i mänsklig form igen. Din kärleks atomära skepnad. ”Det är ingenting”, sa hon när hon visste att hon var döende. Ingenting? I så fall är himlen ingenting och jorden ingenting och din kropp ingenting och våra älskande kroppar tillsammans ingenting … Hon skakade på huvudet. ”Döden är det minst viktiga i 28
Winterson_Tidsklyftan_20160215.indd 28
2016-02-19 13:52:41