9789176970690

Copyright © Mats Dahlquist och Johan Elfner 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-069-0 Tryckt hos ScandBook, Falun 2018

Prolog Det är en sådan där känsla som är i stort sett omöjlig att beskriva.

Det har snöat konstant i fem dagar. Himlen är klarblå och det är vindstilla. Han ser ut över alptopparna och slås av hur vackert det är. Backen nedanför är böljande vit av pudersnö. Han befinner sig i varje skidåkares dröm.

Men han är frustrerad och ledsen. Hans bror borde vara här. Han kunde ge vad som helst för att få dela det här ögonblicket med honom. Sedan skulle de minnas dagen och berätta stories för varandra, och för alla som orkade höra på. De skulle nonchalant berätta hur de hade trotsat berget och liksom gudar glidit nedför alptoppar med snö upp till midjan.

Nu är det bara han och guiden i sin omisskännliga overall. De har tagit kabinen upp till Mont Fort. Därefter har de glidit nedför baksidan och skråat bort mot nästa topp, Rosablanche. De har gått på stighudar uppför i en dryg timme för att hitta den perfekta snön för det perfekta åket. Och nu står han här. Han känner den klara och spröda snön i den tunna luften när han drar några djupa andetag.

Han älskar den här lukten, lukten av vinter när den är som bäst.

Han rättar till skidglasögonen, slår stavarna lätt mot varandra och så tar han ett djupt andetag och sätter fart. Med solen i ryggen ser han skidspetsarna studsa framför sig. Härligt. Han glider genom ett magiskt snömoln. Det här är absolut ett av de bästa åken han varit med om, hinner han tänka innan något plötsligt blir fel. Snön ger vika och hela underlaget börjar glida. Det är som om en undervattensström drar iväg honom. Han blir torr i munnen för han inser att han har hamnat i en lavin. Arg och rädd. Arg på sig själv för att 7

han litade på guiden som försäkrade att den här branten var absolut riskfri, rädd för att han vet vad det innebär att hamna i en lavin. Han borde ha vetat bättre, han borde ha sett faran. Så hör han mullret, dovt och genomträngande. Och pang, han blir träffad av en kraft, en tsunami, och han far med i lavinen utan kontroll. Han studsar handlöst fram och tillbaka. Rullar runt. In i snömassorna och så lika plötsligt befinner han sig ovanför. Han hyperventilerar, men det kommer ingen luft; munnen och näsan fylls av snö. Skulle han i den här farten kollidera med ett träd eller en klippa skulle han krossas.

Han är rädd och samtidigt tacksam för varje ögonblick han lever.

Så avtar allting mycket fort. Det blir tyst. Och stilla. Han försöker röra sig, men det är lönlöst. Kroppen sitter fast som i frusen kvicksand bortsett från ena handen som hamnat i en konstig vinkel framför ansiktet. Han borstar bort lite snö för att få utrymme, men snön faller ner i ansiktet och in i munnen. Han spottar, sväljer och fräser. Saliv rinner nedför hakan och han konstaterar att han inte ligger upp och ner.

Liksom ett bullrande crescendo kommer paniken. Han hör sig själv skrika av ångest. Skriket övergår snabbt i flämtningar. Han hör hjärtat slå och sina egna andetag. Lugn nu, tänker han. Ingen panik, spar på krafter, spar på luft. Han försöker samla sig, få kontroll på andningen.

Det är grått, han kan se ljuset genom snömassan över sig. Han krafsar med den fria handen framför ansiktet igen, men det är lönlöst. Han känner att den andra handen fortfarande håller om skidstaven, och han kan vicka lite på den. Stavens topp måste vara ute i det fria. Han kan inte vara långt under snömassorna. Han vickar staven fram och tillbaka. Kom igen. Hitta mig, gräv fram mig. Bortsett från stavens rörelser så är det obehagligt tyst. Vad hände med guiden? Är han också fast i lavinen?

Så hör han någon närma sig där uppe på ytan. Eller? Jo, han hör hur ett par skidor bromsar till ovanför honom. Det måste vara guiden. Tack och lov! Han viftar allt mer frenetiskt med staven. ”Här!” ropar han. Ropet studsar tillbaka i det trånga snöutrymmet framför hans ansikte. Det är som om han sitter fast med huvudet i en trång 8

hink. Han känner hur guiden, för det måste väl vara han, tar tag i staven och han slutar att vifta. Yes, kom igen, tänker han lättat.

Staven dras med ett bryskt ryck ur hans hand. Så hårt att handsken följer med och en ilande smärta känns i handleden när den böjs onaturligt. Ta’t lugnt.

Så händer ingenting. Han ropar igen. Varför gräver han inte fram mig? Skräcken börjar skälva i varje nerv samtidigt som han känner hur snömassorna obönhörligt kramar honom allt fastare i sitt järngrepp.

Det är då han förstår.

9

Kapitel 1 Amsterdam, lördag 28 februari Bye bye Stavros

Frank Sinatra med ”I've got you under my skin” flödade ur högtalarna. Boudevijn van Dekker var på ett strålande humör. Trots sin aktningsvärda ålder på 73 år kände han sig yngre och starkare än på mycket länge. Miranda. Vilken kvinna. För ung för honom naturligtvis, men det var ju i själva verket de flesta … Boudevijn drog ett djupt andetag, slöt ögonen en kort stund och höjde därefter volymen ytterligare ett snäpp. Sedan gick han fram till barskåpet och hällde upp en generös Remy Martin XO. Det var ju ändå lördag kväll, tänkte han och öppnade humidoren medan han såg sig om efter tändsticksasken. Han såg den på soffbordet och sjöng med i refrängen samtidigt som han med lätta steg gled genom rummet.

Plötsligt genomfors han av en känsla av att vara iakttagen. Han stannade upp mitt i steget och såg ut genom fönstret.

Det var redan så mörkt att han endast såg konturerna av träden, men visst var det någon där. Det hade blänkt till från skogsbrynet på andra sidan kanalen. Det räckte för Boudevijn som drog för gardinen. Han gick med resoluta steg till skåpet där han förvarade sitt vapen. Ur träetuiet tog han vördnadsfullt fram sin Wilson Combat 1911 och beundrade för ett ögonblick sin dyrgrip. Ett sorgset leende drog över hans fårade ansikte. Hans förflutna hade hunnit ikapp honom. *** 10

Alex försökte få kontroll över den gröna laserpunkten som verkade leva sitt eget liv. Han tog ett djupt andetag för att få den att stilla sig i mannens ansikte. Bara han kunde stå stilla också, tänkte han och torkade bort en svettdroppe som gled ner i hans öga. Den gröna punkten såg ut som om den dansade runt hans huvud.

Alex puls rusade. Han kunde höra sina hjärtslag och tyckte att geväret gungade i takt. Han tittade på nytt i kikarsiktet och blev förvånad över vad han såg. Gubben såg äldre ut än han hade väntat sig; uttryckslöst ansikte med kal hjässa och stålbågade glasögon. Han såg mer ut som en bankir än som en hetlevrad knarkkung. Men det är väl kanske så han har lurat alla under dessa år? Men mig lurar du inte.

Han såg framför sig hur det skrynkliga huvudet exploderade i blod.

Om det nu fanns så mycket blod kvar i den torra kroppen, tänkte han. Det kanske bara skulle explodera i ett dammoln. Som när man sparkar på sådana där röksvampar. Alex kunde inte låta bli att fnissa.

Så tog han ett djupt andetag och höll andan. Äntligen stannade laserpunkten på gubbens ansikte. ”Bye Bye Stavros”, sa han tyst för sig själv samtidigt som han kramade av avtryckaren. Men inget hände. Han hade glömt att osäkra geväret. ”Fan också!”

När han slutligen lyckats göra geväret skjutklart tittade han åter genom kikarsiktet och såg att Stavros hade dragit för gardinen. ”Tā māde!” Hans mandarin sträckte sig till ett par svordomar som han använde när han kände sig riktigt frustrerad. Och vad gör jag nu då?

Det hade varit så enkelt när han provskjutit några timmar tidigare. Alex hade tidigt i morse blivit upplockad på Schiphols flygplats av en skäggig man i slitna armébyxor och skinnjacka.

Karln stank av vitlök och Alex höll sig på avstånd då de kryssade genom folkvimlet mot parkeringshuset. När de väl satte sig i bilen vände sig Skinnjackan om och tittade forskande på Alex. ”Efter det här är Tony och jag kvitt.” Han startade bilen och rullade ut ur parkeringsgaraget under Hilton. ”Okej.” Alex tuggade ivrigt på ett mentholtuggummi men förstod inte vad karln pratade om. Vad hade hans far och den vitlöksstinkande skummisen haft för fuffens ihop?

11

Skinnjackan såg irriterat på honom, men sa inget mer. Efter fyrtiofem minuters körning, mestadels på småvägar, kom de in på ett industriområde och stannade framför en hangarliknande byggnad.

Skinnjackan hoppade vigt ur bilen och låste upp ett enormt hänglås.

Därefter drog han upp porten med ett kraftigt ryck och körde sedan in bilen i byggnaden. Fortfarande utan att bevärdiga Alex med en blick klev han ur bilen, stängde garageporten och tecknade därefter otåligt åt Alex att följa med. Skinnjackan öppnade ett skåp med ett tiotal gevär uppradade och valde noggrant ut ett och gav det till Alex.

Efter en timmes provskjutning gjorde Skinnjackan tummen upp.

Det var ju kul det här, tänkte Alex, han har ju en riktig skjutbana, och sköt ett par skott till. Till slut viftade Skinnjackan irriterat med armarna för att signalera att nu var det slut. Men istället för att lägga ner geväret vred Alex vapnet och siktade på Skinnjackan. Till sin förtjusning såg han att mannen stelnade till. Alex kände en nästan sexuell upphetsning. Nu är han inte så tuff, tänkte han och till sin förvåning tryckte han av misstag av ett skott. Skottet missade med en hårsmån och obegripligt snabbt sprang Skinnjackan fram till Alex.

Han ryckte bryskt geväret från Alex och slog honom med kolven på ryggen. Alex kved och sjönk ihop på golvet. ”Det var ju inte meningen”, protesterade han.

Skinnjackan säkrade geväret och slängde tillbaka det till Alex som tafatt tog emot det samtidigt som han fick sig en smäll på näsan av den hårda metallen. ”Nu åker vi. Sen vill jag aldrig se dig igen”, sa mannen och betraktade honom med iskalla ögon.

Det var skönt att ha blivit av med den galningen, tänkte Alex. Han drog en djup suck och sneglade buttert mot säkringen på geväret.

Skinnjackan hade gjort det med flit!

Det hade gått tio minuter nu utan en skymt av gamle Stavros, men det lyste fortfarande i ett flertal av gubbens fönster. Han satte sig upp, la ner geväret och plockade fram kikaren. Det sved till när han råkade stöta till såret på näsan. Alex spanade på det imponerande huset men han såg inte att det rörde sig någonstans. Hur många rum 12

har han egentligen? tänkte han medan han fingrade upp ett cigarettpaket. Han hade svårt att förstå hur någon kunde bo ensam i ett sådant enormt hus. Mycket imponerande, men ändå. Alex spejade igen men förgäves. Förr eller senare dyker han väl upp och då … Om inte annat kunde han väl bara slå in ett av de många fönstren, ta sig in och göra slut på gubben inomhus.

Alex förstod inte varför hans far hade varit så orolig, ja till och med rädd, för Stavros. Han såg ju helt ofarlig ut. Alex skulle kunna strypa honom med sina bara händer. Gubben kanske hade gått och lagt sig med löständerna i ett vattenglas på nattduksbordet. En kudde skulle räcka. Han flinade till när han tände cigaretten. I samma ögonblick hörde han en lätt harkling och han vände sig om.

13

Kapitel 2 Amsterdam, söndag 1 mars Att våga är att förlora fotfästet en stund …

Taxin stannade till på den smala gatan utanför The Dylan Hotel. Jonas tog fram sitt kreditkort medan Max öppnade dörren och skyndade sig ur bilen. Han korsade vägen och ställde sig vid kanalen och drog in den kyliga luften. Det är något speciellt med att komma hem, tänkte han medan han lät blicken glida längs Keizersgracht.

Skraltiga husbåtar låg förtöjda utmed kanalen och så detta myller av cyklar överallt. En långsmal turistbåt gled majestätiskt under en låg bro. Det kändes som om det var här allting hade börjat. ”Då så, då var det klart.” Jonas närmade sig honom med energiska kliv. ”Incheckade och redo. Nu nalkas dryck och föda.” ”Redan checkat in?” Max såg på sitt armbandsur som han valt för säsongen; klassiskt, sportigt och exklusivt. ”Klockbög! Hur många har du egentligen?”

Max svarade inte. Det var inget som Jonas förstod sig på. ”Följ mig. Vi äter därborta vid hörnet.” Han vände sig om och pekade på restaurangen. ”The Wine Kitchen”, la han till.

Det var två resliga herrar, en på 190 centimeter och en på 192, som målmedvetet korsade gatan och styrde stegen mot restaurangen.

De hade lärt känna varandra redan som nyfödda 1968, födda med fyra timmars mellanrum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Deras mödrar var bästa barndomsvänner som följt varandra genom åren. I all hemlighet hade de med sina män deltagit i en tidig variant 14

av Swinger Party och båda hade blivit gravida samtidigt. Det hade förblivit en hemlighet om inte Jonas hade råkat hitta sin mors dagbok efter hennes död. Hans pappa kanske inte alls var hans pappa utan Max pappa. Eller tvärtom. Han hade försökt dela med sig av sina funderingar till Max, som inte hade velat lyssna. Men vad spelade det egentligen för roll, hade Max sagt, de var ju ändå som bröder.

De fick ett fönsterbord och slog sig ner mitt emot varandra. Solen glittrade genom fönstret. ”Jag ber om ursäkt för att vi nästan missade vår helg här”, sa Jonas samtidigt som de skålade med varsin gin & tonic. ”Det är inte ofta som jag försover mig.” ”Det är lugnt”, flinade Max, ”än är det inte för sent. Det är bara söndag och tekniskt sett är det fortfarande helg.” Han ställde ner sitt glas och tittade uppskattande efter den söta servitrisen. Max njöt av att vara tillbaka i Amsterdam. Imorgon skulle han träffa advokaten och då skulle säkert allt ordna sig. Han kände hur han började slappna av. ”Schysst att du följde med till min gamla hemstad”, sa han och slog ut med armarna. ”Kan väl inte missa en chans att få göra Amsterdam by night och det med en infödd, nästan! Kan inte bli bättre”, sa Jonas. ”Om inte ditt möte med advokaten betyder dåliga nyheter förstås”, la han till och sneglade mot Max. ”Inga problem. Flera av mina investeringar har äntligen visat sig vara guld värda och vi måste skatteplanera. Så enkelt är det. Har bara haft lite otur med några företag som jag satsade lite pengar i. Inga konstigheter alls och nu är jag på grön kvist.” Max fyrade av sitt mest soliga leende mot vännen som nickade och höjde sitt glas. ”Skål för det käre vän. Härligt att det går bra för dig till slut!”

Jonas var inte helt övertygad. Han kände sin barndomsvän, Max var djärv och finurlig, men så positiv att Jonas blev matt bara han tänkte på det. Otur hade Max sagt, men Jonas lutade nog mot naivitet. ”Visst och nu ska vi njuta av Amsterdam”, fortsatte Jonas. ”Låt oss ta en joint till dessert.”

15

”Självklart. Jag måste bara …” Max reste sig och Jonas såg hans ryggtavla försvinna bort mot herrarnas. Jaja, lika bra att betala då, så var det gjort.

När Max kom tillbaka till bordet hade Jonas redan rest sig. ”Kom igen nu Max. Nu är det du som tar ledningen.” ”Håll i hatten”, garvade Max och tog täten ut genom restaurangen.

På andra sidan kanalen blinkade en coffee shop i neon. Jonas nickade gillande när Max slet upp dörren till shopen och en klocka plingade till. Den söta röken slog emot dem som en vägg men de letade sig fram till disken och påkallade ivrigt personalens uppmärksamhet.

En man med en tatuering på kinden, svepte med handen mot en glasskiva. Under låg ett tiotal olika grässorter upplagda och något handfallna blundade de och pekade på måfå. En engelsman som presenterade sig som Jim kom till deras undsättning. Jim introducerade dem för sina skrålande kamrater som alla var utstyrda i rödvita halsdukar och kepsar. Arsenal hade tydligen vunnit och stämningen var hög. Jim och hans vänner utmanade Max och Jonas på dart. Det var Zlatan brothers mot Gunners. Max fick två bullseye på raken och jublet visste inga gränser. När de en timme senare raglade ut från röken med varsin Arsenal-halsduk var humöret på topp. ”Schysst att du betalade. Nästa är på mig!” Jonas rufsade kärleksfullt till kalufsen på Max. ”Självklart, inga problem.” Max såg nöjd ut och de fortsatte på vingliga ben längs kanalen. ”Hallo, je vergat te betalen.” Två män kom utspringande från coffee shopen med andan i halsen. ”Dank u wel!” Max vände sig om och vinkade mot dem. ”Vad händer? Vad vill de?” Jonas förstod ingenting men såg att Max skrattade och ökade takten. ”Klootzakken, Idioten!” Männen skrek ilsket bakom dem. ”Idioten. Idioter? Max, vad tusan har du gjort?” ”Ingenting. Jag bara sa att Ajax var skit i jämförelse med Arsenal. På holländska. Du vet hur känsliga holländarna är.” Max ökade farten.

16

”Nej, det vet jag inte”, sa Jonas och upptäckte att han sprang bredvid sin kamrat.

Max rusade in i en smal gränd med Jonas hack i hälarna. De hörde hur de arga holländarna närmade sig oroväckande snabbt. Just som Jonas tvärt girade efter Max in i en ännu smalare gränd föll han rakt över en soptunna med ett brak. I röran hann han uppfatta hur Max vände och kom tillbaka för att hjälpa honom men insåg i samma stund att jakten var över. Holländarna, hade kommit ikapp. De dröp av svett och adrenalin. Långsamt, och flåsande ställde de sig framför Max och Jonas. ”Vad är det som händer?” Jonas reste sig och borstade av sina byxor. Han såg på Max och sedan oroligt på de två rödlätta holländarna. En av dem böjde sig ner och tog tag i en tom vinbutelj som rullat ut ur den omkullvälta soptunnan. Han reste sig och slog den lätt mot den andra handflatan samtidigt som han flinade. ”Jag tror det är dags att ni får lära er en läxa”, sa mannen med vinflaskan på holländska och fick en bifallande blick från sin kamrat.

Jonas som inte förstod ett ord holländska tittade frågande på Max som med stelt leende febrilt försökte övertyga männen om att det hela var ett misstag. ”Men för i helvete”, utbrast Jonas på engelska och vände sig åter till Holländarna. ”Vi bryr oss faktiskt inte alls om fotboll.”

Mannen med vinflaskan slog av botten av flaskan mot husväggen så att glaset splittrades. Han höll om flaskans hals och pekade med den trasiga änden mot Jonas. Just som han tog ett kliv fram öppnades en dörr bakom soptunnan och ut kom en jätte till man. Allas blickar vände sig mot jätten. Jesus, han var säkert huvudet längre än någon annan i gruppen, reflekterade Jonas. Jätten hade uppkavlade skjortärmar och visade sina tatuerade armar tjocka som Jonas lår. Han pekade argt på den välta soptunnan och sedan på innehållet som låg utspritt framför deras fötter. Sedan tog han ett stort kliv fram och vände sig mot de två holländarna. ”Kom”, sa Max som såg sin chans och drog Jonas i armen. Jonas tvekade inte utan satte full fart efter Max, bort från jätten och de två galna holländarna. De svängde höger in på en ännu smalare gränd 17

och sedan vänster till en något bredare. Till slut kom de ut på en större gata och befann sig plötsligt mitt i turistvimlet. ”Här”, ropade Max och kastade en blick över axeln. De båda holländarna hade tydligen lyckats undkomma jätten och närmade sig återigen oroväckande snabbt. Jonas var Max hack i häl, men flåsade högt. Max manade på: ”Kom igen, över bron.” ”Vänta”, protesterade Jonas, ”här kan de väl inget göra.” ”Du skojar? Häng med”, ropade Max som inte brydde sig om Jonas protest.

De tog av från bron och sprang utmed en kaj. Max tog täten förbi en lång kö av turister som förundrat stirrade på honom när han graciöst hoppade på en turistbåt som just höll på att lägga ut. Max tog tag i relingen och snurrade runt. Han såg på Jonas som flåsande stannat upp på kajen. ”Kom igen, du klarar det”, ropade Max samtidigt som han såg de två holländarna närma sig hans kamrat. Jonas följde Max blick, fick också syn på de två envisa fotbollshuliganerna och tog sats under Max hejarop. Med ett jättesprång hamnade han rakt på Max och de föll i en hög på durken.

Turisterna som stod i kö på kajen började applådera och några tog ivrigt upp sina kameror. De två holländarna fräste och spottade men gav snart upp. Andfådda satte de sig ner vid kajkanten och blängde surt efter båten. ”Fotboll, det är en emotionell sport tydligen.” sa Jonas med en viss sarkasm i rösten när han fått tillbaka lite av andhämtningen. ”Max, för i helvete”, upprepade han, ”vad var det som hände?”

Max svarade inte utan följde istället två måsar med blicken.

Det var nära ögat, tänkte han, men det gick ju bra den här gången också. Långsamt satte han sig upp och började ohejdat fnittra och Jonas kunde inte låta bli att låta sig smittas. Och det blev än värre när de hörde hur guiden berättade om stadens historia. På ryska.

De hade hoppat på en rysk guidad kanalbåt. Jonas buffade Max hårt i sidan och sa att han nog skulle tvinga honom att berätta senare, men nu behövde han först något att dricka. De stapplade fram till en enkel bar och beställde två ljumma öl.

18

”Skål ta mej fan.” Jonas skakade leende på huvudet och beställde två till.

Efter båtturen satte de kurs mot närmaste bar och fortsatte kvällen med vodka i rysk stil. Kalinka, kalinka, kalinka min vän. Hur de sedan skrattande hamnade på nattklubben de Schander, visste de inte riktigt. Det verkade inte spela någon roll att det var söndag, det var fullpackat med folk. Och kvinnor. Deras favoritgren. Och sprit.

Också en favorit. Och musik. Juckande i takt med musiken radade Jonas upp fyra tequila framför Max och två blonda holländskor. ”Skit i saltet, vi har bättre pulver än så!” Stället var perfekt. Inte den där vanliga tröttsamma basmusiken, utan riktiga låtar; Bryan Adams, Bruce, Stones. Det här stället hade klös. De garvade högt när ABBAs ”Dancing Queen” oväntat dök upp. De ägde dansgolvet.

De ägde de Schander. De var i sitt esse.

När till sist ”Under Pressure” tonade ut med Freddies typiska röst viskade Max i Jonas öra: ”Amsterdam, I love it! Jag tänker dra med henne där.” Henne där kunde inte vara äldre än Max dotter Stella, reflekterade Jonas och gav Max en high five. Max lämnade honom med sitt byte och Jonas blev kvar i baren framför en gin & tonic. I spegeln ovanför såg han Max försvinna ut med tjejen.

Han kom att tänka på deras tid på Grännainternatet, när Max ”lånade” fysiklärarens bil och de körde till Köpenhamn. Utan körkort, men världsvant, styrde Max bilen in i de trånga kvarteren i staden. Det var typiskt Max att glömma handbromsen vid Havnegade och bilen rullade ner i kanalen. En vild natt med sprit och var sin prostituerad slutade i arresten hos Köpenhamnspolisen. Jonas log åt minnet. Max pappa löste det ekonomiska. Den gången också.

Jonas var svettig och något osäker på hur han skulle fortsätta kvällen. En GT till och sedan får vi se. Det hade varit en härligt galen dag och han hade inga planer på att gå ensam till ett tråkigt hotellrum.

Trängseln började avta, han beställde sin drink och såg sig rastlöst omkring medan han drack ur sugröret.

Plötsligt kände han sig iakttagen. Han lyfte blicken och där, i barspegeln såg han en mörkhyad man, som studerade honom. Det gick 19

en stöt genom kroppen men han höll kvar blicken. Mannen reste sig och började sakta gå mot honom. Han var smärt, muskulös och lång.

När han slog sig ner bredvid Jonas sa han något på holländska, men bytte snabbt till engelska när han såg Jonas frågande ögon. ”Hello, jag heter Michiel. Får man bjuda på en drink?”

Jonas nickade samtidigt som han svalde. Varför blev han så gripen av en främmande man? Vad var det som hände med honom? Konstiga tankar och fantasier passerade för hans inre. Var det detta han hade sökt så länge? Inte kunde han väl …? Jonas försökte få tiden att stå stilla medan han kämpade mot reflexen att hyperventilera. Han lyckades lugna ner sig och log mot mannen. Michiel. ”Jo, jag vill gärna ha en drink. Också,” la han till utan att släppa Michiel med blicken. ”Vad sägs om att ta den hemma hos mig?” Michiel la huvudet på sned och smekte Jonas underarm. Jonas fick svårt att andas, hans hud blev som elektriskt laddad. Han nickade och följde med Michiel ut ur lokalen.

De sa inte ett ord medan Michiel ledde honom genom Amsterdams trånga gränder. Jonas visste inte var han var, vart de var på väg och brydde sig inte heller. Yr av kåthet spelade ingenting någon roll, ingenting utom det han visste – och mer än något annat ville – skulle hända.

Michiel öppnade dörren och släppte in Jonas. Jonas lutade sig mot hallväggen och drog Michiel mot sig och kysste honom begärligt.

Michiel öppnade retsamt långsamt Jonas skjorta, smekte hans bringa och bet försiktigt i hans bröstvårtor. Äntligen, hann han tänka, när Michiel knäppte upp hans byxor. Jonas böjde huvudet bakåt och gav sig hän.

Jonas vaknade tidigt på morgonen. Han hade för första gången haft sex med en man. Inte bara en gång. Det var som om ett helt livs spärrar hade släppt.

Michiel slog förvånat upp ögonen när Jonas väckte honom, men skrattade sedan med sina vita tänder och tog tag i Jonas stånd. ”Jösses! Är du redo igen?”

20

Kapitel 3 Verbier, söndag 1 mars Bättre än sex

Dieter la skidorna på axeln och började marschen uppåt. Redan efter första lilla branten var de två männen långt bakom honom.

Med deras fart skulle det ta halva förmiddagen att komma upp.

Han ropade bakåt att de skulle slå in tårna i snöväggen för att få bra fäste.

Dieter hade en perfekt kropp för skidåkning. Han var inte för lång och inte för kort med sina 172 cm. Han började varje morgon med ett yogapass, vilket höll hans drygt femtioåriga kropp smidig och stark. Han älskade att känna pulsen öka, värmen från solen steka på ryggen och lungorna fyllas med den klara alpluften.

Trots att han hade gått uppför denna snöbeklädda vägg så många gånger, såg han fortfarande med spänning fram emot att se snöförhållandena på andra sidan bergskammen.

Dieter vände sig om och fick se hur den ene mannen, han som var lite plufsig, började svaja betänkligt. Det såg ut som att han höll på att falla. ”Kom igen nu”, ropade Dieter. ”Det är inte långt kvar. Ta stöd med knäna mot snön så får ni bättre balans.”

Dieter såg att de svettades ymnigt trots den korta stigningen. Tydligen var de inte i någon vidare form. Han förstod inte att folk inte tränade inför sina resor. Att förflytta sig från en storstad på havsnivå till en klättring på nästan 2700 meters höjd krävde sitt av kroppen.

21

Det var ju sunt förnuft och dessutom var det ju inte första gången de här männen tog sig uppför den här branten.

Dieter hade älskat skidåkning och bergen allt sedan han som treåring började åka skidor i finska Messilä, påhejad av sin tyska mor, Helga Stoss. Hon hade kommit till Sverige redan som åttaåring under kriget, som så många andra tyska krigsbarn. Vid tjugo års ålder hade hon förälskat sig i den stilige finske korpralen Hans Lindqvist, som var på besök i Sverige, och kär och galen flyttat med honom till den finska landsbygden. Helga hade acklimatiserat sig snabbt och hade kommit att älska de finska fjällen. En passion som hon hade fört över till sin son tillsammans med en respekt för bergen som satt i Dieters ryggmärg. I hans fall var det en livsstil och innebar en nödvändighet att hålla sig i form. Dieter upphörde aldrig att förvånas över att turisterna inte delade hans uppfattning.

Vissa trodde att allt kunde köpas för pengar. De trodde han kunde snyta ur sig solsken och pudersnö bara för att de betalade 650 francs för en dag. Det verkar som om arrogansen förhåller sig till kvadraten på förmögenheten, tänkte han vidare. Dieter hade haft bra betyg i matematik och fysik, vilket han använde för att förklara den perfekta djupsnösvängens teori. Han skrattade ibland för sig själv när han såg den blanka blicken hos vissa av hans kunder som inte hade en aning om vad han pratade om. Koordinationen var väl inte helt synkroniserad heller, tänkte han, och stannade upp: ”Kan man säga så?” sa han tyst för sig själv. Han vände sig om och såg att de två männen hade ökat farten och hade närmat sig. ”Schysst, ni är i bra form”, ropade han i ett försök att vara hurtigt uppmuntrande. ”Visst”, frustade den plufsige mannen som kallades Tobbe. ”Men nu vore det gott med en cigg”. Dieter tittade förvånat på honom, en lätt överviktig medelålders man. 42 eller 43, gissade han. ”Nu har ni bara femtio meter kvar”, ropade Dieter över axeln och fortsatte sin klättring.

Just som de skulle fortsätta sin stigning såg de att en man, ur gruppen framför som nästan hade nått toppen, tappade fotfästet.

Mannen vinglade till och för ett kort ögonblick var det som om han 22

stod stilla i luften. Sedan föll han bakåt och for med en faslig fart med huvudet före rakt mot dem. Med en hårsmån från att krocka med Dieter, som snabbt hade tagit ett kliv åt sidan, for han rakt mot Tobbe och Anders. Mannen studsade till mot en snötäckt kulle och blev liggande stilla bara ett par meter framför Tobbe. Tobbe tog ett par kliv fram mot mannen som försiktigt satte sig upp. ”Hur är det med dig?” ”Det är okej, tror jag.” Mannen reste sig långsamt och ruskade på huvudet. ”Fy fan”, sa Anders som kommit upp bredvid Tobbe. ”Hade du fortsatt ett par meter till hade det tagit slut.” De såg alla tre med fasa över kanten som stupade hundratals meter ner.

Anders tog fram sin vattenflaska som mannen tacksamt tog emot. ”Kommer ni då?” ropade Dieter en aning irriterad. ”Men Dieter ska du inte hjälpa honom. Han kan ju ha skadat sig?” ”Äh”, svarade Dieter, ”Han ser okej ut och han har väl en egen guide.”

Anders och Tobbe tittade på varandra och skakade på huvudet. När mannens guide kommit fram till honom, och de hjälpts åt att kontrollera att allt var okej, fortsatte Anders och Tobbe i långsamt tempo upp mot Dieter som redan stod och väntade otåligt på dem.

Väl på toppen tände Tobbe sin cigarett och tittade ner på pisten, eller snarare off-pisten som de hade framför sig. Han hade alltid tyckt om Rock Garden, men det var synd att det skulle behöva ta en sådan tid för att få ordning på andningen efter att ha tagit sig hit.

Dieter såg på männen som sakta började återhämta sig. Det hade tagit väl lång tid i hans smak, men nu var de äntligen uppe. Olyckan hade krånglat till det och sinkat dem. Det var ju en perfekt dag för skidåkning. ”Nu skråar vi ut till vänster och sen är det nog rätt orört ända ner till skogen.” Dieter berättade sakligt och männens leenden blev om möjligt ännu bredare. ”För att undvika skare så måste ni hålla vänster under hela åket”, fortsatte Dieter. ”Åk bredvid mina spår så blir det rätt okej.”

23

”Är det inte någon risk för laviner här då?” Anders, den tystlåtne, betydligt smärtare mannen, lät lite osäker. ”Nej då.” Dieter var säker. Han var ju gubevars utbildad bergsguide. Han kunde vad som behövdes för att ta dessa turister säkert nedför bergssidorna. ”Dels har det aldrig gått någon lavin här sen jag kom hit för aderton år sedan. Lutningen är väl under 30 grader.

Man brukar säga att det är gränsen för när det är riskfritt att ta sig ner. Och dels är vi här på tidig förmiddag, så solen har inte värmt upp snön tillräckligt för att det ska kunna bli några laviner. Så rent allmänt ska man undvika djupsnöåk på eftermiddagarna, varma dagar som denna, framför allt i söderläge. Men nu är det absolut ingen fara här.” Dieter tittade på Anders och Tobbe som såg lugnade ut. ”Dessutom är jag utbildad sjukvårdare om trots allt olyckan skulle vara framme.” Den kommentaren verkade få motsatt effekt på herrarna. Dieter gled varsamt ner en bit med skidorna och kände på snön. Trots att den var två dagar gammal var den fluffig och framför allt orörd. Precis som han trott; alltid lika bra om man är tidigt ute på morgonen, tänkte han för sig själv. Han åkte rytmiskt ner och lämnade efter sig ett perfekt sinusspår som strax blandades med spåren efter de två glädjeskrikande männen som tydligen trodde att de kopierade Dieters rytm.

Dieter njöt lika mycket varje gång. Han kunde sina berg, sina pister och ju oftare desto bättre. Han älskade att känna igen sig. Att upprepa samma manöver. Och känna att han inte hade tappat formen. Han stannade upp för att invänta de båda andra. De forsade ner i hyfsade svängar, med mjölksyran pumpande ur öronen och svetten rinnande längs med ryggraden. De släppte ut små skrik; ”Jihaa” och ”Jihoo”. ”Dieter, Dieter för helvete, vilken snö. Det här är bättre än sex.”

Tobbe såg ut som ett stort leende hela han. Dieter hade hört det så många gånger förr, men fick aldrig nog. Av att höra orden alltså. Sex skulle han gärna vilja ha mycket mer av. Det var väl ingen överdrift att säga att han var undernärd på den varan. Om han skulle tänka tillbaka, vilket han inte gärna gjorde, så var det väl framför allt den prostituerade kvinnan han hade lärt känna under sin första säsong i 24

Verbier som hade gett några bestående minnen. Och rabatt hade han fått av henne. Sådant var viktigt för hans självkänsla.

Tre timmar senare satt de på afterski på restaurang Le Rouge och musiken flödade ur högtalarna. Dieter tackade ja till en öl och Jägermeister. Han förstod att musiken var så hög för att höja stämningen och även dryckeskonsumtionen, men för honom var det olidligt.

Dieter hade svårt för den entoniga basmusiken. Det var ingen direkt melodi i den. Nej, tacka vet jag Monica Zetterlund, tänkte han. Hon var en kvinna att njuta av, lyssna till och beundra. När de båda herrarna dessutom började vända sig mot de unga damerna i eleganta skidkläder, tackade Dieter för sig.

Han log stolt när han en stund senare klev på bussen ner mot Verbier-Village. Ingen är bättre än jag på att hitta bra snö. Vad var det han hade sagt, den där Max? ”Image is everything.” Ja, han hade nog rätt. Jag kan snö och jag har aldrig tagit någon ut i en lavin, skulle aldrig utsätta någon för den risken. De idioterna som åker utan mig och hamnar i en lavin får skylla sig själva. Dom skiter jag i.

25