Ransom Riggs Miss Peregrines hem för
En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier ...
Miss Peregrines HEM FÖR
”Besynnerliga” är bara förnamnet. Riggs isande, fantastiskt märkliga roman har en spikrak väg mot bioduken.” - People Magazine
Ransom Riggs
O_Miss Peregrine.indd 2-3
2012-01-27 15.08
Miss Peregrines HEM FÖR
Ransom Riggs översättning Sanne Näsling
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 3
2012-01-27 11.20
Läs mer om Ransom Riggs på www.rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se Copyright © Ransom Riggs 2011 All rights reserved. First published in English by Quirk Books, Philadelphia, Pennsylvania. This book was negotiated through Capricorn International Rights Agency. Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children Översättning: Sanne Näsling Formgivning: Doogie Horner Omslagsbilder: Yefim Tovbis Första upplagan. Andra tryckningen Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2012 ISBN 97-891-29-68135-2 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 4
2012-06-20 13.08
w
Sleep is not; death is not; Who seem to die, live. House you were born in, Friends of your spring-time, Old man and young maid, Day’s toil and its guerdon – They are all vanishing, Fleeing to fables, Cannot be moored. – Ralph Waldo Emerson
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 5
2012-01-27 11.20
prolog
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 6
2012-01-27 11.20
hade just börjat acceptera att mitt liv skulle bli helt Jagvanligt, när högst ovanliga saker började hända. De första
händelserna kom som en fruktansvärd chock och, liksom allt som förändrar en för alltid, delade in mitt liv i två halvor: Före och Efter. Precis som många av de märkliga saker som väntade så hade de att göra med min farfar, Abraham Portman. Under min uppväxt var farfar Portman den mest fascinerande person jag kände. Han hade bott på barnhem, kämpat i krig, korsat hav med ångfartyg och ridit genom öknar, uppträtt på cirkus, visste allt om vapen och självförsvar och hur man överlevde i vildmarken, och pratade minst tre språk förutom engelska. Alltsammans framstod som enormt exotiskt för en unge som aldrig varit utanför Florida, och jag bad honom att överösa mig med berättelser varje gång jag träffade honom. Han stod alltid till tjänst och berättade historierna som om de var hemligheter han bara anförtrodde mig. När jag var sex år bestämde jag mig för att min enda chans att få ett liv som var ens hälften så spännande som farfar Portmans,
7
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 7
2012-01-27 11.20
var att bli upptäcktsresande. Han uppmuntrade mig genom att, med ryggen krökt över världskartor, ägna hela eftermiddagar vid min sida åt att planera fantasiexpeditioner genom att märka ut spår med röda häftstift och berätta om de fantastiska platser jag en dag skulle upptäcka. Hemma gjorde jag mina ambitioner kända när jag paraderade runt med en kartongrulle mot ögat och skrek: ”Land i sikte!” och ”Gör klart för landstigning!” tills mina föräldrar föste ut mig. Jag tror de var oroliga att min farfar skulle smitta mig med en sorts obotlig drömskhet som jag aldrig skulle återhämta mig från – att de här fantasierna på något vis hindrade mig från mer praktiska ambitioner – så en dag satte sig min mamma bredvid mig och förklarade att jag inte kunde bli upptäcktsresande, eftersom allt i världen redan blivit upptäckt. Jag hade fötts i fel århundrade, och jag kände mig lurad. Ännu mer lurad kände jag mig då jag insåg att mycket av farfar Portmans bästa historier inte rimligtvis kunde vara sant. De längsta sagorna handlade alltid om hans barndom, hur han föddes i Polen men vid tolv års ålder skeppades till ett barnhem i Wales. När jag frågade varför han var tvungen att lämna sina föräldrar var hans svar alltid detsamma: för att monstren var ute efter honom. Polen var alldeles nedsolkat av dem, sa han. ”Vad för sorts monster?” brukade jag storögt fråga. Det blev en sorts återkommande lek. ”Hemska krokryggiga saker med ruttnande skinn och svarta ögon”, brukade han svara. ”Och de gick så här!” Han lufsade efter mig som ett gammaldags filmmonster tills jag skrattande sprang därifrån. Varje gång han beskrev dem kastade han in någon ny kuslig detalj: de stank som ruttnande sopor, ett knippe slingrande tentakler dolde sig i deras munnar och kunde på ett ögonblick piska fram och dra in en i de starka käftarna. Det dröjde inte länge innan jag fick svårt att somna; min hyperaktiva fantasi förvandlade
8
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 8
2012-01-27 11.20
det fräsande ljudet av våta däck mot asfalten till tunga andetag utanför mitt fönster, eller skuggorna under dörren till slingrande tentakler. Jag var rädd för monstren, men förtjust i tanken på hur min farfar kämpat mot dem och överlevt så att han kunde berätta historien. Ännu mer fantastiska var hans berättelser om livet i det walesiska barnhemmet. Det var ett förtrollat ställe, sa han, byggt för att skydda barnen från monstren, på en ö där solen lyste varje dag och där ingen någonsin blev sjuk eller dog. Alla levde tillsammans i ett stort hus som övervakades av en klok gammal fågel – åtminstone enligt sagan. Men när jag blev äldre, började jag tvivla. ”Vad för sorts fågel?” frågade jag honom en eftermiddag när jag var sju år, och synade honom skeptiskt över spelbrädet där han lät mig vinna i Monopol. ”En stor falk som rökte pipa”, sa han. ”Du måste tro jag är rätt dum, farfar.” Han tummade på sin sinande hög av gröna och blå sedlar. ”Det skulle jag aldrig tro om dig, Yakob. Men om du inte tror mig, så är det ditt problem.” Jag förstod att jag hade förorättat honom, för den polska accent han aldrig helt gjorde sig av med trädde fram, så att jag blev jak och aldrig blev altrig. Eftersom jag kände mig skyldig bestämde jag mig för att ge honom en chans. ”Men varför ville monstren skada er?” frågade jag. ”För att vi inte var som andra människor. Vi var besynnerliga.” ”Hur då besynnerliga?” ”Åh, på alla möjliga vis”, sa han. ”Det var en flicka som kunde flyga, en pojke hade bin som levde inuti honom, en bror och en syster kunde lyfta stenblock över sina huvuden.” Det var svårt att avgöra om han verkligen var allvarlig. Men å
9
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 9
2012-01-27 11.20
andra sidan var min farfar inte känd som en skämtare. Han rynkade ögonbrynen när han såg tvivlet i mitt ansikte. ”Visst, du behöver inte tro på det jag säger”, sa han. ”Jag har bilder!” Han sköt in sin trädgårdsstol, gick in i huset och lämnade mig på den inglasade verandan. En minut senare kom han tillbaka med en gammal cigarrlåda i händerna. Jag lutade mig framåt för att bättre se hur han plockade ut fyra skrynkliga och gulnande fotografier. Det första var ett suddigt foto av vad som såg ut att vara en uppsättning kläder, som stod upp utan att någon fanns inuti dem. Antingen det, eller en person utan huvud. ”Jodå, han har ett huvud!” sa min farfar och flinade. ”Men du kan inte se det.” ”Varför inte? Är han osynlig?” ”Oj, vilket smarthuvud!” Han höjde ögonbrynen, som om jag överraskat honom med min kraftfulla slutledningsförmåga. ”Millard, hette han. Rolig unge. Ibland brukade han säga: ’Hördu Abe, jag vet vad du har gjort i dag’. Och så berättade han var jag varit, vad jag hade ätit, om jag hade petat näsan när jag trodde att ingen såg. Ibland brukade han följa efter en – han var tyst som en mus och hade inga kläder på sig, så man kunde inte se honom – och så bara iakttog han en.” Han skakade på huvudet. ”Av alla saker man kan hitta på, va?” Han räckte mig ett annat foto. När jag betraktat det en liten stund, sa han: ”Nå? Vad ser du?” ”En liten flicka?” ”Och?” ”Hon har på sig en krona.” Han pekade längst ner på bilden. ”Hur är det med hennes fötter?” Jag höll bilden närmare. Flickans fötter nuddade inte marken.
10
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 10
2012-01-27 11.20
Men hon hoppade inte – hon verkade flyta genom luften. Jag bara gapade. ”Hon flyger!” ”Nästan”, sa min farfar. ”Hon svävar. Men hon kunde inte kontrollera sig så bra, så ibland var vi tvungna att knyta ett rep runt henne så hon inte skulle sväva iväg.” Mina ögon var klistrade vid hennes spöklika dockansikte. ”Är det på riktigt?” ”Klart det är”, sa han buttert, medan han tog bilden ifrån mig och ersatte den med en annan, som föreställde en tanig pojke i färd med att lyfta ett stenblock. ”Victor och hans syster var inte så smarta”, sa han, ”men gosse, så starka de var!” ”Han ser inte stark ut”, sa jag och betraktade pojkens magra armar. ”Tro mig, det var han. Jag försökte besegra honom i armbrytning en gång och han höll nästan på att slita av mig handen!” Men det märkligaste fotot var det sista. Det visade baksidan av någons huvud, med ett påmålat ansikte.
11
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 11
2012-01-27 11.20
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 12
2012-01-27 11.21
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 13
2012-01-27 11.21
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 14
2012-01-27 11.21
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 15
2012-01-27 11.21
Jag stirrade på det sista fotot medan farfar Portman förklarade. ”Han hade två munnar, ser du? En på framsidan och en på baksidan. Det var därför han blev så stor och tjock.” ”Men det är ju fejkat”, sa jag. ”Ansiktet är ju bara ditmålat.” ”Visst, färgen är fejk. Det var inför en cirkusföreställning. Men han hade två munnar. Tror du mig inte?” Jag funderade medan jag betraktade bilderna och farfars ärliga, öppna ansikte. Varför skulle han ljuga? ”Jag tror dig”, sa jag. Och jag trodde honom verkligen – under några års tid, åtminstone – men mest för att jag ville det, precis som andra ungar i min ålder ville tro på tomten. Vi klänger oss fast vid våra sagor tills priset för att tro på dem blir för högt, vilket i mitt fall inträffade en dag i andra klass då Robbie Jensen drog ner mina byxor i matsalen inför ett bord fullsatt av tjejer – och tillkännagav att jag trodde på sagor. Det var inte mer än rätt antar jag eftersom jag hade återberättat min farfars historier i skolan, men under de förödmjukande sekunderna förutsåg jag hur öknamnet ”Sagopojken” skulle förfölja mig flera år framåt och, oavsett om det var rätt eller fel, så klandrade jag min farfar för det. Farfar Portman hämtade mig efter skolan den dagen, vilket han ofta gjorde när båda mina föräldrar jobbade. Jag klättrade in i baksätet på hans gamla Pontiac och deklarerade att jag inte trodde på hans sagor längre. ”Vilka sagor?” sa han och kisade mot mig över sina glasögon. ”Du vet. Historierna. Om barnen och monstren.” Han verkade förbryllad. ”Vem har sagt något om sagor?” Jag sa till honom att en påhittad historia och en saga var samma sak, och att sagor var till för småungar som kissar på sig, och att jag visste att hans foton och historier var fejkade. Jag förväntade mig att han skulle bli arg eller säga emot, men istället sa han bara:
16
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 16
2012-01-27 11.21
”Okej”, och började köra. Hans fot tryckte till gaspedalen så vi krängde över trottoarkanten. Och så var det inte mer med det. Jag antar att han hade haft det på känn – det var oundvikligt att jag skulle växa ur sagorna så småningom – men han släppte alltihop så snabbt att jag kände mig bedragen. Jag kunde inte förstå varför han hade hittat på allt det där, varför han hade lurat mig att tro att fantastiska saker var möjliga, när de inte var det. Det var inte förrän ett par år senare som min pappa förklarade det för mig: farfar hade berättat några liknande historier för honom när han var liten, och det var inte lögner direkt, men överdrivna versioner av sanningen – för historien om farfar Portmans barndom var inte alls någon saga. Den var en skräckhistoria. Min farfar var den enda i sin familj som hade flytt från Polen innan Andra världskriget bröt ut. Han var tolv år gammal när hans föräldrar lämnade honom i främmande händer, genom att sätta sin yngsta son på ett tåg till England utan något mer än en resväska och kläderna på kroppen. Det var en enkelbiljett. Han såg aldrig mer sin mor eller far, och inte heller sina äldre bröder, kusiner eller andra släktingar. Varenda en skulle vara död före hans sextonde födelsedag, dödade av de monster han själv nätt och jämnt lyckats fly undan. Men de var inte den typ av monster som har tentakler eller ruttnande hud, den typen som en sjuåring möjligen kan föreställa sig, utan monster med människoansikten. Iklädda frasande uniformer marscherade de med jämna steg och var så banala att man inte såg vad de var förrän det var för sent. Liksom monstren var också historien om den förtrollade ön en förklädd sanning. I jämförelse med Europas fastland så måste barnhemmet där min farfar tagits omhand ha liknat ett paradis, så i hans historier hade det blivit ett: en säker tillflyktsort med ändlösa somrar och skyddsänglar och magiska barn, som egentligen inte kunde flyga eller bli osynliga eller lyfta stenblock, så klart.
17
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 17
2012-01-27 11.21
Besynnerligheten för vilken de blivit förföljda var helt enkelt deras judiska identitet. Kriget hade gjort dem föräldralösa och de hade spolats upp på den lilla ön av en blodsvåg. Vad som gjorde dem fantastiska var inte att de hade mirakulösa krafter; att de hade flytt från ghetton och gaskamrar var ett mirakel i sig. Jag slutade be min farfar berätta historier, och jag tror att han i hemlighet var lättad. En mystisk dimma slöt sig runt detaljerna kring hans tidigare liv. Jag snokade inte. Han hade gått genom ett helvete och hade rätt till sina hemligheter. Jag skämdes över att ha varit avundsjuk på hans liv, med tanke på det pris han hade betalat för det, och jag försökte känna mig lycklig för det trygga och vardagliga liv som jag inte gjort något för att förtjäna. Då – några år senare, när jag var femton år – inträffade något mycket märkligt, och efter det fanns bara Före och Efter.
18
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 18
2012-01-27 11.21
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 19
2012-01-27 11.21
kapitel ett
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 20
2012-01-27 11.21
den sista eftermiddagen av tidsperioden Före åt Jagatt ägnade bygga en 1/10000-skalig kopia av Empire State
Building, av vuxenblöjsförpackningar. Det var en riktig skönhet, verkligen; med en och en halv meter i omkrets tornade den upp sig längs kosmetikahyllan, där jumboförpackningarna blev basen, mellanstorlekarna utsiktsplanet och ett minutiöst staplande av de minsta lådorna skapade den ikoniska spiran. Det var nästan perfekt, sånär som på en kritisk detalj. ”Du har använt Neverleak”, sa Shelly och synade mitt hantverk med en skeptisk rynka mellan ögonbrynen. ”Extrapriset gäller StayTite.” Shelly var butikschef, och hennes nedsjunkna axlar och bistra uttryck var en lika viktig del av hennes uniform som de blå pikétröjor vi alla tvingades bära. ”Jag tyckte du sa Neverleak”, sa jag, för det hade hon gjort. ”StayTite”, envisades hon och skakade beklagande på huvudet, som om mitt torn var en handikappad travhäst och hon stod med det pärlemorsförsedda pistolskaftet i sin hand. Det uppstod en kort men pinsam tystnad under vilken hon fortsatte att skaka på
21
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 21
2012-01-27 11.21
huvudet och lät blicken vandra från mig till tornet och tillbaka igen. Jag stirrade uttryckslöst på henne, som om jag alldeles misslyckats med att förstå vad hon, på ett passivt-aggressivt sätt, antydde. ”Åhhhhhh”, sa jag till slut. ”Menar du att jag ska göra om det?” ”Det är bara det att du har använt Neverleak”, upprepade hon. ”Inga problem. Jag sätter igång direkt.” Med tån på mina regelmässigt svarta gymnastikskor puffade jag till en enda förpackning från tornets grund. På ett ögonblick föll hela den magnifika byggnaden ihop kring oss, och en jättevåg av blöjor sköljde över golvet; förpackningarna landade framför fötterna på förfärade kunder och for så långt som till de automatiska dörrarna som öppnades och släppte in en pust av augustihetta. Shellys ansikte fick samma färg som ett moget granatäpple. Hon borde ha avskedat mig på momangen, men jag visste att jag aldrig skulle ha en sådan tur. Jag hade försökt bli sparkad från Smart Aid hela sommaren och det hade visat sig vara snudd på omöjligt. Jag kom försent vid upprepade tillfällen och med usla ursäkter, räknade chockerande fel på växeln, jag packade till och med upp saker på fel hylla med flit – radade upp hudkräm bland laxermedlen och kondomer bland schampo för bebisar. Sällan hade jag jobbat så hårt för något, men oavsett hur inkompetent jag låtsades vara envisades Shelly med att behålla mig som anställd. Låt mig förklara mitt tidigare uttalande: Det var snudd på omöjligt för mig att bli sparkad från Smart Aid. Vilken annan anställd som helst hade kastats ut på gatan för ett dussin mindre överträdelser sedan. Det här var min första lektion i politik. Det fanns tre Smart Aid-apotek i Englewood, den lilla sömniga kuststad där jag bodde. Det fanns tjugosju stycken i Sarasota County och hundrafemton i hela Florida, där de spred sig över staten som ett slags obotligt hudutslag. Anledningen till att jag inte kunde
22
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 22
2012-01-27 11.21
bli avskedad var att mina morbröder ägde varenda en av dem. Anledningen till att jag inte kunde säga upp mig var att den heliga familjetraditionen förespråkade att man anställdes på Smart Aid som sitt första jobb. Det enda min självsaboterande kampanj hade resulterat i var en oövervinnerlig kamp mot Shelly och ett djupt och varaktigt förakt från mina kollegor – som, låt oss vara ärliga, ändå skulle föraktat mig, för oavsett hur många skyltar jag hade omkull eller hur många kunder jag gav fel växel så skulle jag en dag ärva en ansenlig bit av företaget, och det skulle inte de. * * * Medan hon vadade genom blöjor höjde Shelly sitt finger mot min bröstkorg och skulle just säga något strängt när högtalarsystemet avbröt henne. ”Jacob, du har ett samtal på linje två. Jacob, linje två.” Hon stirrade på mig medan jag backade därifrån och lämnade hennes granatäppelröda ansikte mitt bland ruinerna av mitt torn. * * * I personalrummet, som var fuktigt och saknade fönster, fann jag apoteksassistenten, Linda, knaprande på en kantlös smörgås i det klara ljuset från läskmaskinen. Hon nickade mot en telefon som satt på väggen. ”Linje två, till dig. Vem-det-nu-är låter utflippad.” Jag plockade upp den dinglande telefonluren. ”Yakob? Är det du?” ”Hej farfar Portman.” ”Yakob, tack gode Gud. Jag behöver min nyckel. Var är min nyckel?” Han lät upprörd och andfådd. ”Vilken nyckel?” ”Fåna dig inte”, fräste han. ”Du vet vilken nyckel.”
23
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 23
2012-01-27 11.21
”Du har säkert bara förlagt den någonstans.” ”Din pappa har fått dig till det här”, sa han. ”Berätta bara. Han behöver inte få veta något.” ”Ingen har fått mig till något alls.” Jag försökte byta samtalsämne. ”Tog du dina tabletter i morse?” ”De är ute efter mig, förstår du? Jag vet inte hur de hittade mig efter alla dessa år, men det har de gjort. Vad ska jag slåss med, en jädra smörkniv?” Det var inte första gången jag hörde honom tala på det här viset. Min farfar var gammal och började rent ut sagt tappa greppet. Tecknen på hans mentala nedgång hade varit nästan omärkliga till en början, som att han glömde att handla mat eller kallade min mamma för min fasters namn. Men över sommaren hade hans antågande demens tagit en grym vändning. De fantastiska historier han hade uppfunnit om sitt liv under kriget – monstren, den förtrollade ön – hade blivit skrämmande verkliga för honom. Han hade varit särskilt upprörd de senaste veckorna, och mina föräldrar, som fruktade att han blivit en fara för sig själv, övervägde allvarligt att sätta honom på ett hem. Av någon anledning var jag den enda som fick den här typen av apokalyptiska telefonsamtal från honom. Som vanligt gjorde jag mitt bästa för att lugna honom. ”Du är i säkerhet. Allt är bra. Jag kommer förbi med en videofilm som vi kan se lite senare, vad säger du om det?” ”Nej! Stanna där du är! Det är inte säkert här!” ”Farfar, monstren är inte ute efter dig. Du dödade dem allihop under kriget, det kommer du väl ihåg?” Jag vände mig om med ansiktet in mot väggen i ett försök att dölja min del av den bisarra konversationen inför Linda, som kastade nyfikna blickar mot mig medan hon låtsades läsa en modetidning. ”Inte allihop”, sa han. ”Nej, nej, nej. Jag dödade många, visst,
24
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 24
2012-01-27 11.21
men det finns alltid fler.” Jag kunde höra hur han klampade runt i sitt hus, hur han öppnade lådor och slog emot saker. Han var på väg mot ett fullständigt sammanbrott. ”Du måste hålla dig härifrån, hör du det? Jag klarar mig – ska skära ut deras tungor och hugga dem i ögonen, det är allt som krävs! Om jag bara kunde hitta den där jädra NYCKELN!” Nyckeln i fråga gick till låset på ett enormt skåp i farfar Portmans garage. Inuti fanns ett lager av pistoler och knivar som hade kunnat döda en mindre armé. Han hade ägnat hälften av sitt liv åt att samla vapnen; han hade rest till andra stater för att köpa pistoler, åkt på långa jaktresor och dragit med sig sin motvilliga familj till skjutbanor på soliga söndagar för att lära dem att skjuta. Han älskade sina vapen så mycket att han ibland sov med dem. Min pappa hade ett gammalt fotografi som bevisade det: farfar Portman tar en tupplur med en pistol i handen.
25
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 25
2012-01-27 11.21
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 26
2012-01-27 11.21
När jag frågade pappa varför farfar var så galen i vapen, sa han att det ibland hände med människor som varit soldater eller hade upplevt trauman. Jag antar att efter allt min farfar varit med om kände han sig egentligen aldrig säker någonstans, inte ens hemma. Det ironiska var att nu när inbillningar och paranoia började ta över honom, så var det sant – han var inte säker i sitt hem, inte med alla vapnen runt sig. Det var därför min pappa hade tagit nyckeln. Jag upprepade lögnen om att jag inte visste var den fanns. Ytterligare svordomar och oljud uppstod medan farfar Portman klampade runt och letade. ”Äsch!” sa han till slut. ”Låt din far ta nyckeln om den är så viktig för honom. Låt honom ta min döda kropp också!” Jag avslutade samtalet så artigt jag kunde och ringde sedan min pappa. ”Farfar håller på att flippa”, sa jag. ”Har han tagit sina tabletter i dag?” ”Det ville han inte berätta. Fast det låter inte så.” Jag hörde hur pappa suckade. ”Kan du titta förbi och se efter hur han mår. Jag kan inte komma loss från jobbet just nu.” Min pappa hade ett ideellt halvtidsjobb på fågelräddningen, där han hjälpte till att rehabilitera påkörda snöhägrar och pelikaner som svalt metkrokar. Han var amatörornitolog och trodde sig också vara författare som skrev om naturen – han hade en hög med opublicerade manus som bevisade det – vilka bara är riktiga yrken om man råkar vara gift med en kvinna vars familj äger hundrafemton apotek. Det är klart, mitt var inte heller det mest ordentliga jobbet och det var lätt för mig att strunta i det när jag kände för det. Jag sa att jag skulle åka dit. ”Tack, Jake. Jag lovar att vi ska komma till rätta med det här med farfar snart, okej?”
27
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 27
2012-01-27 11.21
Det här med farfar. ”Du menar att vi ska sätta honom på ett hem”, sa jag. ”Göra honom till någon annans problem.” ”Mamma och jag har inte bestämt oss än.” ”Det är klart ni har.” ”Jacob…” ”Jag kan ta hand om honom, pappa. Jag lovar.” ”Nu kan du kanske det. Men han kommer bara att bli sämre.” ”Visst. Skit samma.” Jag la på och ringde min kompis Ricky för att få skjuts. Tio minuter senare hörde jag det omisskännligt pipiga tutandet från hans uråldriga Crown Victoria på parkeringsplatsen. På vägen ut informerade jag Shelly om de dåliga nyheterna: hennes torn av StayTite-blöjor måste tyvärr vänta till i morgon. ”Familjekris”, förklarade jag. ”Visst”, sa hon. Jag steg ut i den varmklibbiga kvällen där Ricky satt och rökte på huven av sin misshandlade bil. Något med de leriga kängorna, hans sätt att låta röken sippra ut genom läpparna och hur den sjunkande solen lyste upp hans gröna hår, fick mig att tänka på en punkig, bonnig James Dean. Han var allt det där, en bisarr korsbefruktning av subkulturer, vilket bara var möjligt i södra Florida. Han såg mig och hoppade ner från motorhuven. ”Ha’ru fått kicken än?” skrek han från andra sidan parkeringsplatsen. ”Schhh!” väste jag och sprang emot honom. ”De känner inte till min plan!” Ricky slog till min axel på ett sätt som skulle vara uppmuntrande men som nästan fick axeln att gå ur led. ”Oroa dig inte, Sär. Du får en ny chans i morgon.” Han kallade mig Sär för att jag kvalificerade mig till den högsta nivån i flera ämnen och följaktligen fick gå i särskild grupp, vilket
28
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 28
2012-01-27 11.21
– på schemat – hette Sär. Det var en motsägelsefull terminologi som Ricky tyckte var hysteriskt roande. Sådan var vår vänskap: lika delar irritation och samarbete. Samarbetsdelen bestod av ett ickeofficiellt hjärna-mot-muskler-avtal som vi slutit, där jag hjälpte honom att inte bli underkänd i engelska och han hjälpte mig att inte bli mördad av de galna sociopater som strök runt i skolans korridorer. Att mina föräldrar var ytterst obekväma med honom var bara en bonus. Han var, antar jag, min bästa vän, vilket är ett mindre patetiskt sätt att säga att han var min enda vän. Ricky sparkade till passagerardörren på sin Crown Vic, eftersom det var så man öppnade den, och jag klättrade in. Bilen var fantastisk, ett museivärdigt stycke oavsiktlig folkkonst. Ricky hade köpt den på en soptipp för en burk mynt – det påstod han i alla fall – en härkomst vars stank inte kunde döljas trots den skog av välluktande träd som hängde från backspegeln. Klädseln var försedd med silvertejp så att inte sätenas uppstickande fjädrar skulle vandra upp i ens bak. Det bästa av allt var utsidan, ett rostigt månlandskap med hål och bucklor, vilket var resultatet av en idé om att tjäna bensinpengar genom att låta fulla festprissar smälla till bilen med golfklubbor för en dollar per slag. Den enda regeln, vilken inte hade efterföljts helt, var att man inte fick sikta på något av glas. Motorn hostade till liv i ett moln av blå rök. När vi lämnade parkeringsplatsen och rullade förbi längan av affärer mot farfar Portmans hus, började jag oroa mig för vad vi skulle få se när vi kom dit. I de värsta scenerna såg jag framför mig hur min farfar sprang naken på gatan, svingade ett jaktgevär, satt på gräsmattan med fradga runt munnen – eller låg på lur med ett trubbigt föremål i handen. Allt var möjligt, och att det här skulle bli Rickys första intryck av en man jag talat om med vördnad gjorde mig extra nervös.
29
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 29
2012-01-27 11.21
Himlen slog om till färgen hos ett färskt blåmärke medan vi körde in i farfars kvarter, en vildvuxen labyrint av sammankopplade återvändsgränder som tillsammans var kända som Circle Village. Vi stannade vid vaktgrinden för att informera om vår ankomst, men den gamla mannen i båset snarkade och grinden var öppen, vilket den ofta var, så vi körde rakt in. Min mobil plingade till med ett meddelande från pappa som undrade hur det gick, och på den korta tid det tog mig att svara honom lyckades Ricky köra alldeles, fullständigt vilse. När jag sa att jag inte hade någon aning om var vi befann oss svor han till, gjorde en serie skrikande U-svängar och spottade en båge tobak genom fönstret medan jag spanade ut över området och försökte känna igen mig. Det var inte lätt, trots att jag besökt min farfar oräkneliga gånger under min uppväxt, för alla hus såg likadana ut: låga och kartongliknande med små variationer, försedda med aluminiumpanel eller mörkt sjuttiotalsträ, eller så flankerades de av gipspelare, vilket verkade nästan osannolikt populärt. Gatuskyltarna, av vilka hälften var blanknötta och vitblekta av solen, var inte till någon hjälp. De enda egentliga riktmärkena var de märkliga och färgstarka trädgårdsprydnaderna, som gjorde Circle Village till ett riktigt utomhusmuseum. Till slut kände jag igen en brevlåda som hölls upp av en liten butler i metall som, trots hans raka rygg och snorkiga utryck, verkade gråta tårar av rost. Jag skrek åt Ricky att svänga vänster; bilens däck skrek till och jag kastades mot passagerardörren. Stöten måste ha skakat loss något i min hjärna, för plötsligt kom vägbeskrivningen till mig. ”Höger vid flamingoorgien! Vänster vid de multietniska tomtarna på taket! Rakt förbi de pissande keruberna!” När vi körde förbi keruberna saktade Ricky ner så att bilen kröp fram, medan han skeptiskt kikade ut över min farfars kvarter. Inte en enda trädgårdslampa var tänd, inga tv-apparater flimrade
30
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 30
2012-01-27 11.21
bakom fönstren och inga bilar stod på garageinfarterna. Alla grannar hade flytt norrut för att slippa den hemska sommarvärmen och lämnat trädgårdstomtarna att drunkna i vildvuxna gräsmattor och fönsterluckorna stängda, så att varje hus såg ut som ett litet pastellfärgat skyddsrum. ”Sista huset till vänster”, sa jag. Ricky trampade på gaspedalen och vi åkte nedför gatan med ett fräsande ljud. Vid det fjärde eller femte huset passerade vi en gammal man som vattnade sin gräsmatta. Hans huvud var kalt som ett ägg och iklädd morgonrock och tofflor, sprutade han vatten över det ankelhöga gräset. Huset bakom honom var mörkt och igenbommat precis som de andra. Jag vände mig om för att titta på honom och han verkade stirra tillbaka – fast det var omöjligt, insåg jag med en liten chock, eftersom hans ögon var alldeles mjölkvita. Det var konstigt, tänkte jag. Farfar Portman har aldrig nämnt att en av hans grannar är blind. Gatan slutade vid en vägg av små tallar, och Ricky svängde tvärt till vänster upp på farfars garageinfart. Han stängde av motorn, gick ut och sparkade upp min dörr. Våra skor hasade genom det torra gräset mot verandan. Jag ringde på dörrklockan och väntade. En hund skällde någonstans, ett ensamt ljud genom den kvava kvällsluften. När jag inte fick något svar bankade jag på dörren, eftersom jag tänkte att dörrklockan kanske slutat fungera. Ricky slog mot knotten som hade börjat svärma runt oss. ”Han kanske har gått ut”, sa Ricky och flinade. ”Het dejt.” ”Skratta du”, sa jag. ”Han har större chans än någon av oss, alla dagar i veckan. Det här stället kryllar av intressanta änkor.” Jag drog skämtet för att lugna mina nerver. Tystnaden gjorde mig orolig. Jag hämtade extranyckeln från gömstället i en buske. ”Vänta här.”
31
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 31
2012-01-27 11.21
”Så fan heller. Varför det?” ”För att du är en och nittio och har grönt hår och min farfar känner inte igen dig och äger massor av vapen.” Ricky ryckte på axlarna och stoppade ännu en laddning tobak i kinden. Han gick för att sträcka ut sig på en trädgårdsstol medan jag låste upp ytterdörren och gick in. Trots det skumma ljuset kunde jag se att huset var i katastrofalt skick; det såg ut som om det plundrats av tjuvar. Bokhyllor och skåp hade tömts och allt krimskrams och gamla nummer av Reader’s Digest, som tidigare hade fyllt dem, låg på golvet. Soffkuddar och stolar hade vänts upp och ner. Kyl- och frysdörrarna stod öppna, så att innehållet smälte ut i klibbiga pölar över linoleumet. Mitt hjärta sjönk. Farfar Portman hade blivit galen på riktigt. Jag ropade på honom – men hörde ingenting. Jag gick från rum till rum, tände lampor och letade överallt där en paranoid gammal man möjligen kunde gömma sig för monster: bakom möbler, på den trånga vinden, under arbetsbänken i garaget. Jag tittade till och med i hans vapenskåp, men det var så klart låst och låset var omgivet av cirkelformade repor där han försökt dyrka upp det. Ute på verandan hängde en kruka med vissnande ormbunkar; de bruna bladen gungade i vinden medan jag låg på knä på golvet, kikade under rottingmöblerna och fruktade för vad jag skulle kunna upptäcka där. Då såg jag plötsligt ett svagt ljus glimma till ute i trädgården. När jag sprang ut genom altandörren hittade jag en övergiven ficklampa i gräset; ljusstrålen var riktad mot skogen som gränsade till farfars tomt – en snårig vildmark med sågtandade solfjäderspalmer, vilken löpte drygt en och en halv kilometer mellan Circle Village och nästa tomtområde, Century Woods. Enligt traktens sägner kryllade skogen av ormar, tvättbjörnar och vildsvin. När jag föreställde mig hur min farfar yrade runt där
32
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 32
2012-01-27 11.21
ute, vilsen och i bara morgonrocken, vällde en svart känsla upp i mig. Var och varannan vecka rapporterades det om någon äldre medborgare som hade ramlat i en damm och blivit uppäten av alligatorer. Det värsta var inte svårt att föreställa sig. Jag ropade på Ricky som strax kom kutande från andra sidan huset. Han la omedelbart märke till något som jag missat: en lång, läskig reva i myggnätet över altandörren. Han visslade lågt. ”Det va’ en jävla reva. Kan va’ vildsvin som gjort det. Eller kanske en vildkatt. Du skulle se klorna på dom dära!” Ett vildsint skall hördes från någonstans i närheten. Vi utbytte nervösa blickar. ”Eller en hund”, sa jag. Ljudet startade en kedjereaktion i området, och snart hördes skall från alla möjliga håll. ”Kan vara”, sa Ricky och nickade. ”Jag har en .22 i bagageutrymmet. Vänta här, bara.” Han gick iväg för att hämta den. Skallen avtog och ersattes av nattinsekternas surrande, märkliga korus. Svetten letade sig nedför mitt ansikte. Det var mörkt nu, men vinden hade mojnat och på något sätt verkade luften varmare än på hela dagen. Jag plockade upp ficklampan och gick i riktning mot träden. Min farfar var någonstans där ute, det var jag säker på. Men var? Jag visste ingenting om hur man följer spår, och det gjorde inte Ricky heller. Ändå verkade något leda mig framåt – något vaknade till liv inne i bröstet, en viskning i den grymma luften – och plötsligt kunde jag inte vänta en sekund till. Jag trampade in i snårskogen, likt en blodhund som vittrade en osynlig stig. Det är svårt att springa i en Floridaskog, där varje trädbefriad kvadratmeter är igenvuxen av lårhöga, spjutliknande solfjäderspalmer och trassliga vildvinsnät – men jag gjorde mitt bästa medan jag ropade på farfar och lyste med ficklampan överallt runt omkring mig. Något vitt glimtade till i ögonvrån och jag satte
33
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 33
2012-01-27 11.21
omedelbart iväg i den riktningen, men på närmare håll visade det sig bara vara en bleknad och ihopsjunken fotboll som jag sparkat dit för flera år sedan. Jag var just på väg att ge upp och gå tillbaka till Ricky när jag fick syn på en smal stig av nyligen nedtrampade palmblad alldeles i närheten. Jag gick dit och lyste med ficklampan; löven var nedsmetade med någonting mörkt. Jag blev alldeles torr i munnen. Jag stålsatte mig och började följa spåret. Ju längre jag gick, desto mer knöt det sig i magen, som om min kropp visste vad som väntade och försökte varna mig. Så blev stigen av nedtrampad snårskog bredare, och jag såg honom. Farfar låg med ansiktet ner mot en bädd av klätterväxter; benen var särade och en arm låg vriden under honom som om han fallit från hög höjd. Jag var säker på att han var död. Hans undertröja var genomblöt av blod, byxorna var sönderrivna och han hade inga skor på sig. En lång stund stirrade jag bara, medan ljuset från ficklampan flackade över hans kropp. När jag kunde andas igen sa jag hans namn, men han rörde sig inte. Jag sjönk ner på knä och tryckte handflatorna mot hans rygg. Blodet som letat sig genom kläderna var fortfarande varmt. Jag kunde känna hur han andades svagt. Jag sköt in armarna under honom och rullade över honom på rygg. Han levde, men det var knappt; hans ögon var glasartade, ansiktet ihopsjunket och blekt. Då såg jag skärsåren runt hans midja och höll nästan på att svimma. De var breda och djupa och omgavs av levrat blod som också hade smetat ner marken där han legat. Jag försökte använda trasorna från hans tröja för att binda om hans sår, men utan att titta på dem. Jag hörde Ricky ropa från bakgården. ”JAG ÄR HÄR!” skrek jag, och kanske borde jag ropat något mer, som fara eller blod, men jag kunde inte förmå mig att uttala orden. Allt jag kunde
34
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 34
2012-01-27 11.21
tänka på var att farfäder skulle dö i sängar, på stilla platser omgivna av surrande maskiner, inte i högar på en våt, stinkande bit mark där myror marscherade över dem medan de kramade en mässingsbrevöppnare med darrande händer. En brevöppnare. Det var allt han hade haft att försvara sig med. Jag drog ut den mellan hans fingrar och han grep hjälplöst rakt ut i luften, så jag tog hans hand och höll den i min. Mina fingrar med sina nedbitna naglar tvinnades in mellan hans bleka, där de lila blodådrorna förgrenade sig som ett nät. ”Jag måste flytta dig”, sa jag till honom och sköt in en arm under hans rygg och den andra under hans ben. Jag började lyfta, men han stönade och stelnade till, så jag slutade. Jag klarade inte av att göra honom illa. Jag kunde inte heller lämna honom, och det fanns inget annat att göra än att vänta, så jag borstade försiktigt bort jorden från hans armar, ansikte och tunna, vita hår. Det var då jag såg att hans läppar rörde sig. Hans röst var knappt hörbar, en svag viskning. Jag lutade mig över honom och la örat mot hans läppar. Han mumlade, det var svårt att förstå och han växlade fram och tillbaka mellan engelska och polska. ”Jag förstår inte”, viskade jag. Jag sa hans namn om och om igen tills hans ögon verkade fokusera på mig, och då drog han djupt efter andan och sa, tyst men tydligt: ”Åk till ön, Yakob. Här är det inte säkert.” Det var den gamla paranoian. Jag kramade hans hand och försäkrade honom att vi var i säkerhet och att han skulle bli bra. Det var andra gången i dag som jag ljög för honom. Jag frågade vad som hade hänt, vad det var för djur som hade gjort honom illa, men han lyssnade inte. ”Åk till ön”, upprepade han. ”Du är i säkerhet där. Lova mig.” ”Det ska jag. Jag lovar.” Vad skulle jag annars säga?
35
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 35
2012-01-27 11.21
”Jag trodde jag kunde skydda dig”, sa han. ”Jag borde ha berättat för dig för länge sedan …” Jag kunde se hur livet rann ur honom. ”Berättat vad då?” frågade jag och höll tillbaka tårarna. ”Tiden räcker inte”, viskade han. Sedan höjde han huvudet från marken, och darrande av ansträngningen andades han i mitt öra: ”Hitta fågeln. I loopen. På andra sidan av den gamla mannens grav. Den tredje september 1940.” Jag nickade, men han såg att jag inte förstod. Med sina sista krafter tillade han: ”Emerson – brevet. Berätta för dem vad som har hänt, Yakob.” Sedan sjönk han ner, utmattad och på väg bort. Jag sa att jag älskade honom. Och så verkade han försvinna in i sig själv, med blicken vandrande från mig och upp mot himlen som fyllts av stjärnor. En stund senare dundrade Ricky fram ur snåren. Han såg den gamla kraftlösa mannen i mina armar och backade ett steg. ”Åh, nej. Gud. Åh, Gud”, sa han och gned händerna över ansiktet, och medan han babblade om att hitta pulsen och ringa snuten och såg du något i skogen – så kom en märklig känsla över mig. Jag släppte min farfars kropp och ställde mig upp, med varje nervtråd kittlande av en instinkt jag inte visste att jag hade. Nog fanns det något ute i skogen – jag kände det. Det syntes ingen måne på himlen och inget rörde sig i skogen utom vi själva, och ändå visste jag på något vis precis när jag skulle höja ficklampan och precis vart jag skulle rikta den, och i den smala ljusstrimman såg jag under ett ögonblick ett ansikte som kunde ha hämtats direkt från min barndoms mardrömmar. Det stirrade tillbaka med ögon som simmade i svart vätska. Håriga bitar av kolsvart kött hängde löst från den krökta kroppen och munnen gapade groteskt så att en bunt långa, ålliknande tungor kunde slingra sig ut. Jag skrek något och då vände den sig om,
36
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 36
2012-01-27 11.21
försvann och satte buskaget i gungning, vilket fångade Rickys uppmärksamhet. Han lyfte sin .22 och fyrade av: pang-pangpang-pang, medan han ropade: ”Vad var det? Vad fan var det där?” Men han hade inte sett den och jag kunde inte säga något, eftersom jag stod som fastfrusen. Den döende ficklampan flackade över den övergivna skogen. Sedan måste det ha svartnat för mig eftersom han sa: ”Jacob, Jake, hörru Sär, mår’ubraeller” och det är det sista jag minns.
37
I_Miss Peregrine - till tryck.indd 37
2012-01-27 11.21