Ă…sa Ă–hnell Voodookvinnans hemlighet
Voodookvinnans
hemlighet
Voodookvinnans hemlighet
Åsa Öhnell
Tidigare Klarabelladeckare: Snögubbens hemlighet, 2013 Droppstensgrottans hemlighet, 2013 Elefantförarens hemlighet, 2013 Tallskogens hemlighet, 2014
Voodookvinnans hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Åsa Öhnell © Omslagsbild: isockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi 2015 ISBN: 978-91-7577-221-9
Till Per och Ritva
Karibien, januari Även den som lyssnade mycket noga skulle bara höra syrsorna som spelade, så tysta var stegen som försvann längre och längre bort i natten. Utanför en av dörrarna fanns det enda spåret av besökaren. En docka av tyg. Det kunde ha varit ett barns leksak. Om det inte vore för en sak. Rakt in i dockans hjärta hade någon stuckit två nålar. En röd för död och sjukdom. En svart för smärta och förbannelse.
7
1. ”Nej, nu flyttar jag snart till Karibien!” Klaras mamma Pia huttrade till. ”Fy sjutton för snöblask!” ”Jag trodde du gillade snö!” sa Klara. Hon hade varit ute och rastat Rune, familjens tax, och stött på mamma som kom med bussen från jobbet. ”Snö, ja! Inte sådan här sörja! Tacka vet jag vintrarna i Norrland! När jag var liten …” ”Eller Karibien”, skyndade sig Klara att säga, så att inte mamma skulle hinna börja berätta om sin hemska uppväxt. Eller, hemska och hemska. Den var fullt normal enligt mormor, men mamma själv fick det alltid att framstå som om hon föddes på artonhundratalet. Eller möjligtvis tidigare. ”Ja, Karibien”, sa mamma. De steg in i hallen och Klara skakade på sig 9
som en hund. Blöta flingor droppade omkring henne. Rune skakade inte på sig fast han var hund. Han såg bara väldigt olycklig ut och tittade hjälplöst på Klara. Hon tog den gröna handduken som hängde på en krok i hallen och torkade av taxens tassar, mage och rygg. Rune började vifta på svansen. Ännu gladare blev han när han fick en bit hundgodis ur burken på hallbyrån. Pelle, Klaras pappa, kom ut från köket med en stekspade i handen. ”Hej älskling.” Han såg glad ut. Ovanligt glad. ”Vet du vad jag har köpt?” Till Klaras förskräckelse gav han mamma en puss mitt på munnen. Blä! Måste de vara så äckliga? Som om de var unga och nykära. ”En ny skruvdragare?” sa mamma. ”Det skulle jag verkligen behöva, för den gamla är helt omöjlig att …” ”Nej”, avbröt pappa. Han höll fram något. Det såg ut som ett kort. Klara fick en vag känsla av att hon sett det förut.
10
”En lott!” sa han. ”Det kom en liten tjej förbi nyss och sålde lotter för något fotbollslag. Det är dragning redan i kväll. Jag brukar inte ens köpa lotter. Men vet ni vad man kan vinna?” ”Vad sa du? En lott?” Pia himlade med ögonen. ”Då hoppas jag att man kan vinna en skruvdragare.” Men nu kom Klara ihåg varför den där lotten såg så bekant ut. Hon hade en likadan själv. Hon hade fått en av sin granne Rut i somras, när hon hjälpt henne med ett mysterium. Som tack för hjälpen. Sedan hade hon alldeles glömt bort den. ”Jag vet vad man kan vinna!” sa hon snabbt. ”En resa!” ”Just det! En resa till Karibien. Alltså Västindien. Dominikanska republiken närmare bestämt”, sa pappa. ”Hur visste du det?” ”Jag har också en sådan lott”, sa Klara. ”Men nu fattar jag inget. Vilket land kunde man vinna en resa till, sa du?” ”Landet heter Dominikanska republiken”, sa pappa. ”Det ligger i Karibien. Eller Västindien
11
som det också kallas. Det är en ögrupp utanför Amerikas kust. Det var där Columbus hamnade när han först kom till Amerika. Han trodde att han var i Indien och kallade människorna för indianer. Det är därför man säger Västindien.” Han kastade en blick på det blöta hallgolvet. ”Tänk om vi vinner”, fortsatte han längtansfullt. ”Jag har alltid velat åka till Karibien!” ”Mamma också”, sa Klara. Fast Pia såg skeptisk ut. Hon rynkade på näsan och stirrade på pappa en stund, sedan skakade hon på huvudet och himlade med ögonen. ”Men vad fint, älskling, en lott! Då går jag genast upp och packar! När åker vi?” Tonfallet avslöjade att mamma inte alls menade vad hon sa. ”Slösar du pengar på lotter?” fortsatte hon. ”När man ändå aldrig vinner.” Pappa tittade surt på henne. ”Det går ju till fotbollen. Dessutom känner jag på mig att jag vinner. Jag vet att chansen är liten, men ändå.”
12
Det ryckte i mungipan på mamma. ”Tur i spel, otur i kärlek?” sa hon. ”Med tanke på att du måste dras med mig, tror jag säkert att du har mycket stora chanser att vinna den där resan. Men då måste jag få följa med dig, eftersom det är min förtjänst om du vinner.” ”Jag vill också följa med!” skyndade sig Klara att säga. ”Snälla pappa, får jag?” ”En sak i taget!” sa pappa. ”Jag har inte vunnit än. Precis som mamma antyder är chansen ytterst liten. Minimal faktiskt. Men om jag vinner är det för hela familjen, så då får både du och Malin följa med.” ”Annars kan Malin stanna hemma och så kan Bella få följa med”, tyckte Klara. Klaras storasyster var bara jobbig att ha med på semester. Hon gillade inte att göra något roligt som att bada, utan lyssnade mest på musik, kollade in killar och valde ut dagens outfit att ha på sig. Som om killarna inte hade intressantare saker för sig än att titta på hennes kläder! Klara tänkte aldrig bli sådan. Om det var vad som krävdes för att få en kille, ville hon
13
då inte skaffa någon. I varje fall inte på många år. Vad var det mamma sagt? Tur i spel, otur i kärlek. Av någon anledning kom Klara att tänka på Albin i sin och Bellas klass. Det var han som hade sålt den där lotten till Rut. Lotten som hon sedan fått. Var hade hon lagt den? Det var flera månader sedan. Hon mindes att hon använt den som bokmärke, men vilken bok var det nu igen? Hon fick leta i bokhyllan på rummet senare. ”Maten är färdig”, sa pappa. ”Klara, ropar du på Malin?”
14
2. Det var dags för dragning. Vinstnumret skulle ropas upp på teve. Pappa satte sig på plats i soffan. Mamma slog sig ner i läsfåtöljen med dagens tidning. Det var Malins tur att ta hand om disken. Klara hörde henne muttra och slamra med besticken när hon gick uppför trappan. Nu gällde det att hitta lotten. Vilka böcker hade hon läst de senaste månaderna? En hel del, insåg hon. Hon tittade på högarna i bokhyllan. ”Nu börjar dragningen!” ropade pappa från vardagsrummet. Klara sökte med fingret över bokryggarna. Mest deckare. En del fantasy. Konstigt nog gillade hon att läsa spännande böcker, trots att
15
Tysta steg försvinner i natten. Kvar i mörkret ligger en docka. En vanlig docka. Men rakt in i hjärtat har någon stuckit två nålar. En röd för död och sjukdom. En svart för smärta och förbannelse. När Klara vinner en resa till Karibien blir alla eld och lågor. Men de hinner knappt komma fram till paradisön förrän det börjar hända underliga och otäcka saker på hotellet. Någon pratar om magi. Kan de verkligen vara utsatta för voodoo? Om tidigare Klarabelladeckare: ”[…] en riktigt spännande berättelse […] enkelt och lättläst språk […]” Maj Gustavsson, BTJ ”[…] börjar smågemytligt, och trissas upp. […] ett spänningsmoment som hölls ut i det längsta.” Sanna Juhlin, Barnboksprat ”Underbar deckarserie! Rekommenderar varmt boken.” Kim Kimselius, författare Missa inte övriga böcker i serien! ISBN 978-91-7577-221-9
www.idusforlag.se
9 789175 772219