9789164205186 by Smakprov Media AB

Tidigare utgivning på Piratförlaget: Fallvatten 2012

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0518-6 © Mikael Niemi 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslagsform: C-A Beckston Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2017

jag vaknar i en vidsträckt tystnad. Världen väntar på att skapas. Mörker och himmel omger mig. Jag ligger med ögonen riktade som brunnar mot rymden, men inget finns där, inte ens luft. Mitt i tystnaden börjar min bröstkorg att skälva och rista. Stötarna blir kraftigare, något som växer därinne hotar att tränga sig ut. Mina revben bänds isär som en spjälbur. Det finns inget jag kan göra. Bara ge efter för denna fruktansvärda makt, som när ett barn krälar på marken under en vredgad husfader. Aldrig vet man var nästa slag ska träffa. Och det är jag som är barnet. Det är jag som är fadern. Innan världen riktigt hunnit skapas skyndar jag mig ut i gryningen. På ryggen bär jag min kont, i handen den handsmidda yxan. Jag stannar en bit från den låga ladugården, tar skydd i skogsbrynet. Jag låtsas upptagen med min klädsel ifall någon skulle se mig och börja undra, lindar ett skoband om och om igen, tömmer mössan på osynliga löss och låtsas skaka ner dem i myrstackens syror. Hela tiden sneglar jag mot gårdsplanen. Morgonens första rök stiger ur pörtesspisen och visar att husfolket stigit upp. Och så kommer hon ut. I hennes händer svänger tomma spannar. Huvudduken lyser vit som en vinterripa i gryningen, ansiktet

är en ljus rundel med klara ögon och mörka bryn. Jag anar kindernas lenhet och de små skära läpparna som hörs lågmält sjunga, forma små mjuka ord. Kreaturen lystrar och råmar av förväntan med spända morgonjuver när hon öppnar den tunga ladugårdsdörren och slinker in. Det hela sker så hastigt, alldeles för fort. Jag försöker skärpa mina sinnen för att bevara denna bild så att jag kan ta fram den igen och igen. Och ändå är det inte nog, jag måste få se henne också i morgon. Hennes svängande höfter under förklädet, barmens mjuka rundel, handen som greppar ladugårdsdörrens hasp. Jag smyger mig närmare, halvspringer över gårdsplanen som om jag var en tjuv, och framme vid dörren hejdar jag mig. Så låter jag min hand omsluta handtaget. Min skavda, seniga hand där hennes lilla mjuka just tagit. Hennes fingrar som kramar stora kospenar därinne, som låter vita strålar piska ner i mjölkspannen. Ett kort ögonblick drar jag i handtaget som om jag tänkt kliva in, men strax vänder jag om och skyndar iväg, rädd att någon sett mig. Men i handen bevarar jag den resten av dagen. Värmen från hennes hud.

när det är matstund väntar jag alltid till sist. Jag döljer mig i vrån medan prostfrun ställer fram den tunga grötgrytan på bordet. Den ryker och är svart som döden på utsidan, som hämtad direkt ur djävulens eldar. Men inuti är gröten ljus och gyllene, lite grynig och krämig där den klistrar sig runt träsleven. Brita Kajsa rör runt med den breda träspateln, hon gräver sig ner till botten och sedan upp igen, river sönder den tunna hinna som lagt sig överst och gör så att dofter av hö och frömjöl fyller varje vrå av pörtet. Barnen och tjänstefolket sitter väntande, jag ser deras bleka ansikten, en tyst vägg av hunger. Med en barsk min fattar hon skålarna och ger stora skopor till de äldsta och mindre klickar till de yngre, hon ger till tjänstefolket och till de besökare som tittat förbi, alla får sin del. Därefter sänks huvudena och fingrarna flätas över bordsskivan. Prosten väntar tills alla stillnat, då böjer även han sitt huvud och tackar med inlevelse för allas vårt dagliga bröd. Så äter de under tystnad. Man hör bara munnarnas malande och träskedarna som slickas. De äldsta vill ha mer och får. Bröd bryts, kall kokt gädda äts med flinka fingrar medan fiskbenen radas upp på bordsskivan som blanka nålar. När alla börjar bli färdiga råkar husmodern kasta en blick mot vrån där jag sitter.

– Kom du också och ät. – Det är inte så noga. – Men kom och sätt dig, ge plats nu för Jussi, ungar. – Jag kan vänta. Jag ser hur även mästaren vänder sig om. Hans blick är glasartad, jag ser hur pinan finns där, hur han kämpar för att dölja den. Med en kort nick får han mig att tassa fram till bordet. Jag håller fram min kåsa, den jag själv slöjdat uppe i Karesuando och som följt mig genom min levnad, först var den vit som dibarnets hud, med tiden har den mörknat av sol och salter och sköljningar i tusentals vatten. Jag känner tyngden när husmodern tömmer sin slev och ser hur hon skrapar kanterna för att samla ihop mer, men då är jag redan tillbaka i mitt hörn på golvet med korslagda ben. Jag stryker snabbt i mig den sega kornsmakande gröten som hunnit svalna, som nu är lika varm som min mun. Jag känner den glida ner genom min strupe och bli omsluten av min mages muskler. Där blir den till kraft och värme som hjälper mig leva. Som en hund brukar jag äta, glupskt och vaksamt. – Kom och ta mer, manar husmodern. Men hon vet att jag inte kommer. Jag äter bara en gång. Jag tar det jag blivit tilldelad, aldrig mer. Kåsan är tom. Jag stryker tummen som en kudde över den rundade väggen och slickar av, lapar och slickar tills den är rendiskad. Mjukt glider den ner i min ficka. Det är kåsan som ger mig maten, som drar till sig det ätbara som råkar finnas. Många gånger har jag utsvulten och matt varit nära att falla. Men om jag då dragit fram kåsan har den fyllts av ett fiskhuvud. Eller renblod. Eller av frysta bär från en fjällsluttning. Bara så där. Och jag har tuggat och återfått krafterna. Man får så man överlever dagen. Det är allt jag hop-

pas på, det är så jag tagit mig fram. Det är därför jag satt mig på golvet. Aldrig skulle jag brösta mig fram och kräva, nappa åt mig som korpen eller fräsa som järven. Hellre viker jag undan. Om ingen ser mig så stannar jag bland skuggorna. Men husmodern, hon ser mig. Jag kräver inget, men hon serverar ändå. Hennes korthuggna vänlighet, samma omtanke inför alla varelser, kor som hundar. Allt som lever måste leva. Ungefär så. När som helst kan jag försvinna. Sådan är vandringsmannen. Nu är jag här och nästa stund är jag där. Jag ställer mig på mina ben, fattar ränseln och går. Det är allt. Är man fattig kan man leva så. Allt jag äger bär jag på mig. Kläderna kring kroppen, kniven i bältet. Eldstålet och kåsan, skeden av horn, påsen med salt. Sammantaget väger det nästan inget. Jag är lätt och snabbfotad, innan någon saknar mig är jag i nästa älvdal. Det blir inga spår av mig. Inte mer än av ett djur. Mina fötter trycker ner gräs och mossa som sedan reser sig igen. När jag gör eld använder jag gamla eldplatser, min aska hamnar på andras aska och blir på det sättet osynlig. Mitt tarv gör jag i skogen, jag vänder upp en torva och viker tillbaka den efteråt. Nästa vandrare kan sätta sin fot rakt ovanpå utan att märka något, endast räven kan ana en svag människolukt. Om vintrarna drar jag mina skidspår över snötäckets mjuka himmel, jag flyger på ett par alnars höjd över jordytan och när våren kommer smälter alla mina stavtag bort. Människan kan leva så, utan att skövla och söndra. Utan att egentligen finnas till. Bara vara som skogen, som sommarens lövmassor och höstens förna, som midvintersnö och de oräkneliga knoppar som kläcks av vårsolen. När man till sist en gång försvinner är det som om man aldrig varit här.

1

.

Min Mästare våndas . Jag ser hans läppar krampa, suga och smacka kring ord som ej vill födas. Hans fiender tränger sig allt närmare, inte en dag går utan nya slag och hånfullheter. Och det enda han har till försvar är sin penna. Mot deras svärd och påkar lyfter han sin pennfjäder, men orden vill inte komma. Varje gång vill jag slå mig själv, nypa mig hårt för att förlösa honom. Vad som helst som kan släppa in ljuset i honom. Han kunde ha varit min far. Jag tänker på honom så, men när jag en gång antydde det blev han vred. Jag förstod att mästarens kind är het och bortvänd. Jag sjunker ner på trasmattan som en hund. Jag väntar troget, jag kan ligga där med nosen mot tassen i timme efter timme, vid varje ögonblick beredd att följa honom. Hans panna är märkt av år av tänkande. Den är smutsig, kanske av tobakssaft, kanske av sot från lampveken. Håret är långt och hänger i feta testar, emellanåt för han dem bakåt som kvistar i en skog. Ensam banar han sig väg genom skuggor och igenvuxna kärrmarker där ingen före honom vandrat. Men alldeles ensam är han ändå inte. Jag följer honom under tystnad, tassar med nosen i hans spår, följer näbbskornas tjärade läder, skohöets fras, byxbenens fuktiga ylle. Han stångar sig vidare ut i det okända men jag finns där

hela tiden. Min mage är tom men jag klagar inte. Som en skugga följer jag med, klistrad vid hans hälar. Under en av våra vandringar slog vi oss ner vid en kallkälla. Medan vi släckte törsten iakttog han mig fundersamt från sidan. – Hur blir man en god människa? frågade han till sist. Jag förmådde inget svara. – Hur blir man god, Jussi? framhärdade han. Vad är det att vara en god människa? – Inte vet jag, stammade jag. Mästaren fortsatte stirra på mig, han utstrålade starkt ljus, en hetta. – Men se på oss båda, Jussi. Titta på dig och mig. Vem av oss båda är god, skulle du säga? – Det är min mästare. – Säg inte mästare till mig när vi är i skogen. – Jag menar … prosten. – Och varför det? – För att prosten är kyrkoherde. Ni ger Guds ord till oss, ni kan ge syndernas förlåtelse ifrån Herren. – Det är mitt ämbete. Kan enbart ett ämbete göra människan god? Finns där inte onda präster? – Nej, nej, det kan jag aldrig tänka mig. – Präster som super. Som horar. Som slår sin hustru halvt fördärvad. Jag har sannerligen stött på sådana. Jag svarade inte. Såg stint mot den rykande tickan som vi lät glöda mot myggsvärmarna. – Se på dig själv, Jussi. Du frossar inte. Du dricker inte. – Men det är för att jag är fattig.

– Du sprider inte stora ord om dig själv. Om något erbjuds är du den siste att komma fram, om någon berömmer dig slår du undan det. – Det gör jag inte, prosten, jag bara … – Ofta märker jag inte ens att du är med mig. Jag måste vända mig om och se dig för att bli säker. Du är så tyst att du försvinner, hur kan man då vara ond? – Men prosten gör många fler goda saker. – Kommer det från Gud, Jussi? Fundera på det, fundera på det. Kanske är det bara ambitionsdjävulen som viskar i mitt öra? Som lockar med världens prål och hyllningar. När jag dör hoppas jag att folk ska minnas mig som en av de stora. Medan du, Jussi, ska strykas bort som en skugga som aldrig funnits. – Jag är nöjd med det jag fått. – Är det verkligen så? – Mm. – Det är det som gör dig god. Du är den vänligaste, finaste jag mött. – Nej, prosten … – Jo, det är du, Jussi. Men vänta. Lyssna nu. Blir du därmed en god människa? – Jag tänker inte så. – Nej, du kanske bara följer din natur. Du och jag är i grunden mycket olika till sättet. Och det är därför jag så ofta jämför oss båda. Vem av oss går den rätta vägen, hur ska man egentligen leva? Jag uträttar mycket gott, det är sant. Men jag skadar också, jag skaffar mig fiender, jag sårar mina motståndare och trampar på dem. Medan du vänder andra kinden till. Han såg att jag ville protestera och höjde sin hand.

– Vänta, Jussi. Gör det dig god? Är detta vad Skaparen har menat? En lång stund betraktade jag en broms som vandrade på hans byxben med glänsande grönskimrande flugögon. Förgäves försökte den bita genom tyget. – Jag lärde dig läsa, Jussi. Du lånar mina böcker, du förkovrar dig. Jag ser att du tänker, men vad gör du av dina tankar? Om någon står upp mot dig viker du undan, du tar bara din ränsel och vandrar iväg. Du flyr norrut mot fjällen. Är det så vi ska möta världens dårskap? Tänk på det, Jussi. Gör du rätt i att aldrig stå emot? – Jag usle mask och vandringsman. Prosten kunde inte hålla tillbaka ett leende när jag citerade hans favoritpsalm. – Du är en betraktare, Jussi. Jag har märkt det, du studerar världen omkring dig, eller hur? – Jo, men … – Du vill förstå hur världen och människorna är beskaffade. Men förvaltar du ditt pund? Det är min fråga till dig, Jussi. Vad gör du för att bekämpa världens ondska? Jag kunde inget svara. Min strupe tjocknade, jag kände mig orättvist beskylld, fick lust att rusa därifrån och lämna honom. Med mina snabba fötter skulle jag strax vara utom räckhåll. Han såg min vånda. Lutade sig närmare och lade sin näve över min arm. På det sättet hölls jag kvar. Han fäste en sträng vid min vinge som om jag varit en ursinnigt flaxande sparv. Det var prosten som lärde mig att se. Att världen omkring en kan förändras enbart genom ens blick. Hela min uppväxt hade jag vandrat genom fjälldalar och björkskogar, korsat tallhedar och

plaskat över gungande myrmarker. Det här landskapet var mitt, jag kände det utan och innan, detta karga nordanland med sina steniga älvstränder och ringlande djurstigar. Och ändå hade jag knappt sett något alls. Jag minns när prosten tog med mig på en av sina exkursioner. Jag hade konten fylld av mat och ritmaterial och buntar med tjockt gråpapper, och vi avverkade en avsevärd sträcka. Mot aftonen slog vi läger på en lehto, omgivna av ett blött mosaikformat myrlandskap. Vi var båda trötta, jag gjorde upp eld och började förbereda vårt nattläger. Han bröt brödkakor och skar torkat kött i smala strimlor medan vi återvann krafterna på granriset. Myggen surrade och bet. Prosten erbjöd mig beckolja, men i stället drog jag loss en näve barrlika blad från en stängel intill mig, krossade dem och gned in handlederna. Det doftade kryddigt och insekterna vek undan. – Skvattram, sa han. – Vad? – Plantan som du gned in dig med. Ledum palustre. – Ledum …? mumlade jag. Han kom på fötter med iver i blicken. – Följ mig! Vi lät våra kontar ligga kvar på lägerplatsen. Tallheden sluttade, och snart övergick den torra marken till en blöt, gungande myr. Jag märkte hur han blev ivrig, han skyndade på stegen, nacken blev krum medan blicken for åt alla håll. – Jag har så länge velat besöka denna örtagård, sa han. Och äntligen står jag här inför all rikedom. Jag tittade. Det var en myr. Den var vidsträckt och blöt. – Vad ser du, Jussi? – Ingenting.

Han vände sig halvt om och smålog. – Ingenting? Allt det här då? – Gräs. – Nej, Jussi. Det är inte gräs. Det är starr. – Jaså, starr. Ja, då ser jag starr. Han drog ett djupt andetag och vände sig ut mot kärrmarkerna. Jag förstod att det var dit ut vi skulle. Det var i början på juli och fortfarande högt vatten. Vi bar heltäckande kläder och virade halsdukar runt nacken som skydd mot de moln av köttätande insekter som kläcktes i varje göl. – Från denna punkt ser jag över ett tiotal arter, Jussi. Nu pratar jag enbart om starren. Och så videt, detta gåtfulla släkte, märker du hur många olika arter här finns. Ser du dem? – Nej. – Och titta därborta! Dem ska vi granska närmare i morgon, se så de lyser! – Menar prosten blommorna? – Orkidéer, Jussi. Orkidéer här i vårt kärva nordanland. Se där, alldeles framför dig! Jag blickade ner. En liten stängel stack upp vid min fot, jag hade nästan trampat på den. – Titta noga, Jussi, böj dig ner. En Orchis. Blomman är oregelbunden, kronbladen är sextaliga med en läpp. Stängeln var full av dessa mörkt rosafärgade blommor. Han höll försiktigt om stjälken, jag fick knäböja i blötan för att kunna se ordentligt. – Närmare, Jussi, närmare. Och så luktar du. Jag förde min näsborre alldeles intill och drog in andan. En svag, knappt kännbar sötma glimmade till och försvann.

– Kände du? Kände du något? – Jo … – Jag tänker att det är så där Gud doftar. Där jag förut bara sett träd, gräs och mossa mötte jag nu en tusenfaldig rikedom. Vart jag än vände blicken väntade nya upptäckter. Och allting kunde namnges, insorteras på en egen sida i Guds väldiga lexikon. Det var ett under att observera hur mångskiftande varje liten planta kunde vara. Att i en glaslupp upptäcka hur stjälken var täckt av små silvriga hår, hur en bladkant var sågad eller vågig eller tandad, och hur dessa karaktärer inte var slumpmässiga utan tillhörde var och en sin egen art i skapelsen. Prosten förklarade hur alla växter var indelade i släkter och familjer. Hur de enhjärtbladiga hade bladnerver som löpte parallellt som hos gräsen eller liljorna. Medan de tvåhjärtbladiga hade en mittsträng varifrån sidonerver strålade ut som hos björklöven. Varför somliga växter var pråliga med de mest färggranna blomställningar som näckrosens krona eller mjölkörtens fackla. Det var dessa som befruktades av insekter. Medan andra blommor knappt syntes, såsom alens eller gräsens grå eller grönaktiga former som spred moln av frömjöl med hjälp av vinden. Blommorna med fyra kronblad benämndes Cruciferae, de kvastlika hette Umbelliferae, där fanns korgformade och där var ärtväxterna med sin fjärilsliknande uppbyggnad. Prosten kunde stanna i vördnad vid anblicken av ett rikblommande kärr och suckande klaga över att livet var för kort, alldeles för knapphändigt för att omfamna allt detta. Sedan dök han ner på knä och drog fram sin lupp inför den knappt fingerhöga stängel han upptäckt därnere. Det var mästaren som lärde mig hemligheten med minnet.

Kunskapen fastnade bäst genom ögonen. När man stött på en växt man aldrig tidigare skådat skulle man först gå runt och betrakta den från alla håll. Därefter skulle man böja sig fram och fingranska varenda liten del av bladen, bladfästet, stjälkens form, foderbladen, frömjölets färgning, precis allt skulle skärskådas. På det viset bevarades en bild i ens inre. Och nästa gång man mötte den, om det så var tio år senare, så väcktes igenkännandets glädje. Besvärligare var det med namnen, all denna latin, där begagnade jag mig av tjatet. När jag fått höra att den vitskummande älgörten hette Filipendula ulmaria försökte jag upprepa detta inom mig tjogtals, ja hundratals gånger, och likväl kunde det vara försvunnet bara någon timme senare. Efter många vandringar med prosten förändrades mitt sätt att se. Växterna och träden förvandlades till vänner, till individer jag lärde känna som levande väsen. ”Jaså, här står du och lapar sol. Och där har du din bror och syster.” Jag kände återseendets glädje när sommaren kom, jag såg fram emot att möta varje ört och lärde mig när den kunde ha sin blomning. Just det att växterna blev välbekanta gjorde att min blick för det som avvek blev skarp. Mitt i en våt granskog kunde jag möta något nytt och obekant. Förut skulle jag ha trampat på utan att tänka desto mer på det. Men nu stannade jag och pekade. Prosten nickade glatt. – Corallorhiza trifida, sa han. Korallrot. Inte alldeles vanlig här i norr, bra Jussi, bra. Hans uppmuntran fick mina kinder att hetta och jag böjde mig snabbt ner. Kände igen den typiska orkidéformen med sin sextalighet och läppens säregna form, och började mitt rabblande: Corallorhiza trifida, Corallorhiza trifida … Snart skulle även hon bli min vän.

en afton stod jag och prosten i hans arbetsrum och pressade våra senaste fynd. Vi hade funnit dem i ett rikkärr inte långt ifrån Kengis, i synnerhet några oansenliga starrstänglar hade fått prosten att darra som en jakthund. Aktsamt hade jag burit hem exemplaren i hans portör, med roten varsamt frilagd och inbäddad i mjuk väv, och nu hjälpte jag honom att byta de fuktiga gråpapperen mot torra för att på bästa sätt bevara plantorna. Tillsammans hjälptes vi åt att spänna växtpressen, vi bände rundstycket tills repen knakade och låste sedan fast med träsprintarna. Mitt i arbetet hörde vi ytterdörren slås upp och en främmande röst ropa efter kyrkoherden. Strax hördes en knackning och vi såg dottern Selma försiktigt kika in genom dörrglipan. – Far? Prosten torkade av sig på en trasa och samlade ihop tobakshacket som jag just skurit till honom ur flätan. – Jag kommer. I samma ögonblick slogs dörren till arbetsrummet upp på vid gavel och en grovlemmad yngling klampade in. Det var något obehagligt över honom, en frånvaro i blicken, något som oroade. Jag

märkte hur mina varningssignaler väcktes och förstod strax varför. Mannen var rädd. – Kirkkoherra, stammade han på finska, kyrkoherden måste komma. Prosten betraktade gästen lugnt. Inte med en min visade han missnöje över att vi blivit störda. Ändå visste jag att han här i sin skrivkammare var mycket mån om sin arbetsro. Nu stod mannen där med svetten droppande från näsan, skjortan var genomvåt som om han sprungit länge. Han gjorde krampaktiga gester med armarna som för att understryka brådskan, som om han slog på något. – Vad är det som har hänt? – Hon är … vi vet inte … hon var i skogen med korna. – Vem pratar du om? – Våran piga Hilda … Hilda Fredriksdotter Alatalo. Jag lystrade när jag hörde namnet. Jag kände till kvinnan. Hon var städslad i en av gårdarna i närheten, jag hade ofta sett henne i kyrkan med husfolket. En rund och blek flicka med uppnäsa, lite långsam i rörelserna. I handen höll hon alltid en näsduk, precis som en gammal tant. När hon kom i andlig rörelse torkade hon sig med den kring ögonen och näsan. – Ja? – Flickan … Hon är borta. Prosten måste komma genast. Prosten gav mig en blick. Timmen var redan sen, och vi var båda trötta efter en lång dags vandringar. Men det var sommar, ljuset skulle fortsätta flöda hela natten. Ynglingen märkte vår tvekan och trampade på stället, han såg ut att vilja slita tag i prosten och dra iväg honom med våld. – Vi kommer, sa prosten. Jussi, kan du ge honom att dricka.

2

Jag skyndade ut i pörtet och räckte vattenskopan till vår genomsvettige besökare. Han drack som en häst. Timmen var sen när vi anlände till deras gård. Mannen som hämtat oss hette Albin och var äldste sonen i huset. Hela vägen sprang han ett trettiotal meter före, väntade in oss och sprang sedan igen. Jag och prosten höll en jämn och stadig fart, vana vandrare som vi var. När vi nådde gårdsplanen strömmade gårdsfolket ut och mötte oss, de måste ha hållit utkik genom fönstren. Där var husbonden och frun och efter dem en skock barn med sömnrufsiga kalufser. Husbonden och sonen gav sig ingen tid att erbjuda oss något, utan började omedelbart följa en stig inåt skogen. Vi trampade strax efter. Solen närmade sig horisontlinjen i norr medan vi trasslade oss genom snåren. Husbonden hette Heikki Alalehto, och berättade stötigt och osammanhängande hur pigan Hilda som vanligt begett sig ut i skogen den morgonen med korna. Men mot kvällen hade hon inte återvänt till mjölkningen. De flesta kreatur hade självmant kommit lunkande till ladugården men av pigan hördes inget. – Flickan kanske letar efter en försvunnen ko? föreslog prosten. Heikki höll med om att det var en möjlighet. Men det hade aldrig tidigare hänt att hon blivit borta så länge. Då och då ropade de flickans namn. Deras röster ekade tillbaka från någon avlägsen bergknalle. Jag och prosten gick tysta, jag såg hans blick stanna till vid ett Gramineae som tycktes obekant för honom, och märkte hur han hastigt plockade exemplaret och lade det i sin kont. En bra bit in i skogen kom vi fram till en enkel lägerplats. Några brända grenar låg kvar i en slocknad eldstad.

– Här brukar hon ta rast. Heikki skulle just klampa fram till eldstaden när prosten höll fast hans arm. En god stund stod prosten tyst och studerade scenen. Blicken for från eldstaden till det skurna granriset hon suttit på. En liten mjölkhämtare låg omkullvält, locket hade lossnat och en skvätt fil hade runnit ut i mossan, så vit att den verkade lysa inifrån. Prosten lutade sitt huvud intill mitt. – Vad ser du, Jussi? sa han lågmält. – Jo, att … Hilda har suttit här och rastat. Gjort upp eld. Och sedan har hon vält filbunken. – Vet du att det är hon som gjort det? – Neej … det gör jag väl inte. – Använd blicken. Tala om för mig vad som hände, Jussi. Hans röst var dämpad och samtidigt intensiv. Med en otålig gest strök han bak sin hårlugg som ständigt ville hänga ner framför ögonen. Jag ansträngde mig för att registrera varje detalj, försökte frammana bilden av pigan. – Hilda satt och tog rast vid elden. Det borde ha varit mitt på dagen, när solen stod som högst. Det är då man brukar bli hungrig. Men plötsligt händer något så att hon springer härifrån. Eller … ja, hon kanske inte springer, men jag tror det ändå. Det känns så. Och sedan kanske … ja, hon går vilse. Hittar inte tillbaka. Det är väl så det kan ha hänt. Det tror jag åtminstone. – Utgå bara från det du ser, påpekade mästaren och nöp i sin underläpp. Håll dig till fakta, vad har vi framför oss? Jag förstod att han var missnöjd med mig. En lång stund ansträngde jag mig för att utläsa mer ur scenen. – Huvudduken hänger kvar på en buske. Hon hann alltså inte ta med sig den när hon gav sig av. Därför måste hon haft bråttom.

– Bra, Jussi. Heikki stod och trampade, märkbart otålig. Han ville att vi skulle sluta prata och börja leta, men prosten var tydlig med att vi måste vänta. Han slöt ögonen till hälften och liksom kisade. – Huvudduken hänger på busken för att torka, sa han. Det bör alltså ha varit mitt på dagen och så varmt att hon svettades. Trots värmen gör hon upp en eld för att röken ska skingra myggen. Elden brann när hon gav sig av men har nu slocknat. Man ser att veden i mitten brunnit ut, och att den lätta askan blåst ut över lingonriset i ostlig riktning. Nu är det vindstilla, men det blåste i ostlig riktning i eftermiddags. Det måste alltså ha passerat flera timmar sedan hon försvann. Var hon ensam? – Eeh … det tror jag nog. Eller, jag är säker, menar jag. – Varför det? – Om hon fått besök skulle hon ha tagit på sig huvudduken som den anständiga flicka hon var. – Det är möjligt. Hon satt i varje fall och tuggade på en brödbit när något hände. Filbunken välte och brödet tappade hon i mossan. – Tappade … men här finns ju inget bröd? Prosten pekade mot en torrfura alldeles intill oss. – Ser du där på grenen? Tunna, vita flagor. Det är fil som torkat. Småfåglar måste ha trampat runt i filen och återvänt till grenen gång på gång. Något ätbart, förmodligen en brödbit, borde alltså ha hamnat vid filskvätten. – Ja, självklart! utbrast jag imponerad. – Flickan rusar alltså härifrån. Du ser avtrycken i mossan. Så där långa blir stegen om man springer. Först nu lade jag märke till de knappt märkbara fördjupningarna som han pekade på.

– Men det finns ju … där är större spår också? – Bra, Jussi. Från någon som var större än hon. Och tyngre, du ser att spåren tryckts ner djupare. Heikki som stått och lyssnat till oss kved plötsligt till. Innan prosten hann hejda honom sprang han fram till en tallstam och pekade. Barken visade på färska skador. Heikki strök fingertoppen över de djupa räfflorna. – Karhu! sa han med fasa i blicken. – Björn! ekade jag förfärad. Prosten undersökte noga klomärkena. – Vi får samla ihop folk till en skallgång, sa han. Någon får gå med bud till länsman Brahe. Jag är rädd att flickstackarn kan ha råkat illa ut. Heikki nickade, tydligt skärrad, och kastade skrämda blickar omkring sig i sommarnatten. Springande återvände han längs stigen mot gården. Prosten dröjde sig däremot kvar. Jag såg honom varsamt lyfta mjölkhämtaren och granska den från alla håll. Sedan stack han ner fingret i den utspillda filen och rörde runt, spred ut den, och fick tag på något långt och närmast osynligt. Jag förstod att det var ett hårstrå. Han strök det rent, vek in det i en bit tyg och stoppade i fickan. Lika noggrant granskade han hennes kont som fortfarande stod uppsnörd, lutad mot en tuva. Utan kommentarer studerade han klösmärkena på trädet än en gång. Uppmärksamt började vi följa fotspåren. Jag såg prosten böja sig ner och plocka upp något, därefter fortsatte vi. Avtrycken var tydliga ett femtiotal steg framåt, sedan höjde sig marken och blev hårdare. Spåren blev svårare att följa, och snart tappade vi bort dem helt. Under stigande oro tog vi oss tillbaka mot Heikkis gård. Jag ropade Hildas namn och såg mig olustigt omkring. De täta vide-

snåren kändes med ens hotfulla. Något stort kunde gömma sig där. När som helst kunde det störta fram och hugga käften i mina nacksenor. Prostens läppar rörde sig, han tycktes samtala med sig själv, eller kanske med högre makter. Själv plockade jag upp en grov gren som jag svängde i luften. Med jämna mellanrum drämde jag den i de trädstammar vi passerade och hörde de dova smällarna rulla bort bland sommarnattens dimslöjor.