9789176455784

Lolita

Vladimir Nabokov

LOLITA

Översättning av Aris Fioretos

Modernista stockholm

De l e t t

1 L o l i t a , ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ.

Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta. Hon hette Lo, kort och gott Lo, om morgnarna, en och femtio stående i ena strumpan. Hon hette Lola i långbyxor. Hon hette Dolly i skolan. Hon hette Dolores på den streckade raden. Men i mina armar hette hon alltid Lolita.

Hade hon föregångare? Ja, det hade hon. Kanske skulle det aldrig ha funnits någon Lolita om jag inte förälskat mig i ett första flickebarn en sommar. I ett prinsdöme vid havet. Å, när?

Ungefär lika många år innan Lolita föddes som jag var gammal den sommaren. Lita på en mördare när det gäller prunkande stil.

Mina damer och herrar i juryn, bevisföremål nummer ett är vad seraferna – dessa enkla, ovetande, bevingade väsen – avun­ dades så. Betrakta detta trassel av törnen.

15

2 J a g föddes 1910 i Paris. Min far var en mild, lättsam person, en sallad av rasgener: schweizisk medborgare av fransk och öster­ rikisk härkomst, med en skvätt Donau i blodet. Om en minut tänker jag skicka runt några vackra blåglansiga vykort. Han ägde ett lyxhotell vid Rivieran. Hans far, farfar och morfar hade sålt vin, juveler respektive silke. Vid trettio års ålder gifte han sig med en engelsk flicka – dotter till alpinisten Jerome Dunn och dotterdotter till två pastorer från Dorset som båda var experter på obskyra ämnen: paleopedologi och eoliska harpor. Min ytterst fotogeniska mor dog i en underlig olycka (picknick, blixt) när jag var tre och bortsett från en ficka av värme i det mörkaste för­ flutna återstår inget av henne i minnets hålrum och dälder över vilka – om ni fortfarande står ut med min stil (jag skriver under observation) – min barndoms sol gick ned: säkert känner alla till dessa väldoftande dröjande dagar med svävande knott intill en blommande häck, dagar som plötsligt beträds och genomkor­ sas av en vandrare vid foten av ett berg i sommarskymningen – pälsaktig värme, gyllene knott.

Mors storasyster Sybil, som gift sig med en av fars kusiner och därefter försummats, tjänade som en sorts oavlönad guvernant och hushållerska i min närmaste familj. Senare berättade någon för mig att hon var kär i far och att han lättsinnigt drog fördel av detta en regnig dag och hann glömma saken innan vädret klarnade. Jag var ytterst fäst vid henne, trots att hennes regler var stränga – ödesdigert stränga. Kanske ville hon i tidernas full­ bordan göra en bättre änkling av mig än far. Moster Sybil hade rödkantade azurblå ögon och vaxartad hy. Hon skrev poesi. Hon var poetiskt vidskeplig. Hon sade att hon visste att hon skulle dö strax efter min sextonde födelsedag, vilket hon också gjor­ 16

de. Hennes make, en framgångsrik handelsresande i parfymer, tillbringade mesta tiden i Amerika, där han senare grundade en firma och skaffade sig en del fastigheter.

Jag växte upp som ett lyckligt, friskt barn i en ljus värld av illustrerade böcker, ren sand, apelsinträd, vänliga hundar, havs­ utsikter och leende ansikten. Runtom mig svävade det strålande Hotell Mirana som vore det ett privat universum, ett vitmenat kosmos inuti det större blå som glödde utanför. Alla från pott­ skuraren i förkläde till potentaten i flanell tyckte om och skämde bort mig. Äldre amerikanska damer stödda på käppar lutade sig över mig likt tornet i Pisa. Ruinerade ryska prinsessor som inte kunde betala far köpte dyra karameller åt mig. Mon cher petit papa tog med mig på båt- och cykelturer, lärde mig att simma, dyka och åka vattenskidor och läste högt ur Don Quijote och Les Misérables, och jag avgudade och vördade honom och gladde mig för hans skull varje gång jag råkade höra betjänterna diskutera hans olika kvinnliga bekantskaper, vackra och vänliga varelser som höll av mig, kuttrade och fällde dyrbara tårar över min obekymrade moderlöshet.

Jag gick i en engelsk skola några kilometer bort, där jag spela­ de tennis och fives, fick utmärkta betyg och kom utomordentligt väl överens med både skolkamrater och lärare. De enda säkert sexuella händelser som jag minns ägde rum innan jag fyllde tret­ ton (det vill säga innan jag skådade lilla Annabel) var: ett allvar­ samt, taktfullt och rent teoretiskt samtal i skolans rosenträdgård, som handlade om pubertala överraskningar och fördes med en amerikansk gosse, sonen till en på den tiden firad filmstjärna som han sällan såg i den tredimensionella världen, samt några intres­santa reaktioner vad min organism beträffar på vissa pärl­ vita och umbrafärgade fotografier med oändligt mjuka veck i Pichons överdådiga La Beauté Humaine, som jag plockade med mig från hotellets bibliotek där de låg under berg av inbundna årgångar av Graphics i marmorerade pärmar. Senare försåg mig far på sitt förtjusande och älskvärda sätt med all den information som han ansåg att jag behövde beträffande sexuallivet. Det var 17

strax innan han hösten 1923 skickade mig till ett lycée i Lyon (en stad där vi kom att tillbringa tre vintrar). Men den sommaren reste han dessvärre runt i Italien med madame de R. och hennes dotter och jag hade ingen att klaga hos, ingen att be om råd.

18

3 I l i k h e t med undertecknad var Annabel av blandad här­ komst: i hennes fall hälften engelsk, hälften holländsk. Jag minns hennes utseende betydligt sämre i dag än jag gjorde för några år sedan, innan jag lärde känna Lolita. Det finns två sorters synminne: ett som uppstår när man noggrant och med öppna ögon återskapar en bild i medvetandets laboratorium (och då ser jag Annabel i så allmänna termer som »honungsfärgad hud«, »smala armar«, »brunt bobbat hår«, »långa ögonfransar«, »stor röd mun«), och ett som man genast frammanar bakom slutna ögon, på ögonlockens dunkla insida, och som är den objektiva, perfekta optiska kopian av ett älskat ansikte, en liten fantom i naturliga färger (och så ser jag Lolita).

Låt mig således sedesamt begränsa beskrivningen av Annabel till att säga att hon var ett ljuvligt barn några månader yngre än jag. Hennes föräldrar var gamla vänner till min moster och lika förstockade. De hade hyrt en villa i närheten av Hotell Mirana.

Den skallige, brune herr Leigh och den feta, pudrade fru Leigh (född Vanessa van Ness). Som jag avskydde dem! Till en början talade Annabel och jag om oväsentliga ting. Hon fyllde händerna med fin sand och lät den sila mellan fingrarna. Våra hjärnor var stämda på samma sätt som andra intelligenta europeiska förpu­ bertala barns på den tiden och i våra umgängeskretsar, och jag tvivlar på att särskilt mycket individuellt snille bör tillmätas vårt intresse för antalet befolkade världar, tennisturneringar, oänd­ ligheten, solipsism och så vidare. Nyfödda djurs bräcklighet och sårbarhet ingav oss samma intensiva smärta. Hon ville bli sjuksköterska i något svältande asiatiskt land, jag berömd spion.

Med ens var vi vansinnigt, klumpigt, skamlöst, plågsamt för­ älskade – och hjälplöst, borde jag tillägga, eftersom intensiteten 19

i vår ömsesidiga åtrå endast skulle ha dämpats om vi verkligen lyckats insupa och införliva varenda partikel av varandras kropp och själ. Men där var vi, oförmögna att ens para oss – vilket barn i slummen hade gjort med största lätthet. Efter ett vilt för­ sök att träffas en natt i hennes trädgård (mer om det senare) fick vi endast vara för oss själva utom hör- men inte synhåll på den folktäta delen av le plage. Där i den mjuka sanden, bara några meter från de vuxna, låg vi hela morgonen i en förstenad ­paroxysm av åtrå och drog nytta av varenda välsignad nyck i tid och rum för att röra vid varandra. Hennes hand, till hälften gömd i sanden, brukade krypa mot mig med sina smala bruna fingrar som liksom gick i sömnen och kom allt närmare, varpå hennes skimrande knä påbörjade en lång och omständlig resa.

Ibland skänkte oss en slumpartad fästningsmur uppförd av några yngre barn tillräckligt med skydd för att vi skulle kunna vidröra varandras salta läppar. Dessa ofullständiga kontakter försatte våra friska och oerfarna kroppar i ett sådant tillstånd av frustration att inte ens det kalla blå vattnet i vars skydd vi fortsatte att famla efter varandra förmådde skänka någon lindring.

Bland de skatter som jag förlorat under vuxenårens vand­ringar fanns ett foto taget av min moster som visade Annabel, hennes föräldrar och den stadgade, äldre och låghalte gentleman, en viss doktor Cooper, som samma sommar uppvaktade min moster, grupperade kring ett bord på en trottoarservering. Annabel syns inte så bra, eftersom hon råkat böja sig över sin chocolat glacé och de smala bara axlarna och mittbenan är allt man ser (så som jag minns bilden) i den soliga suddighet i vilken hennes förlorade ljuvlighet löses upp. Jag däremot sitter lite vid sidan av de övriga och framträder med dramatisk tydlighet: en lynnig pojke med rynkade ögonbryn och korsade ben, i mörk sportskjorta och välskräddade vita shorts, sittande i profil med blicken bortvänd.

Detta foto togs sista dagen av vår ödesdigra sommar och bara några minuter före vårt andra och sista försök att undslippa ödet.

Med den genomskinligaste av förevändningar (detta var vår sista chans och inget spelade längre någon roll) flydde vi från kaféet 20

ned till stranden, där vi hittade en övergiven plats och gav oss hän åt en kort stunds hetsiga smekningar i den violetta skuggan av några röda klippor som formade ett slags grotta, med någons borttappade solglasögon som enda vittne. Jag stod på knä och skulle just ta min älskade i besittning då två skäggprydda badare, den gamle mannen vid havet och hans bror, steg upp ur vattnet och uppmuntrade oss högljutt och skabröst, och fyra månader senare dog hon i tyfus på Korfu.

21

4 O m och om igen bläddrar jag igenom dessa eländiga minnen och frågar mig om det var då, i glittret av denna fjärran sommar, som sprickan i mitt liv uppstod – eller var min överdrivna åtrå till detta barn bara första beviset på en medfödd säregenhet? Då jag försöker analysera mina begär, motiv, handlingar och så vida­ re hänger jag mig åt en sorts retrospektiv fantasi som matar det analytiska medvetandet med gränslösa alternativ och får varenda inbillad väg att ändlöst dela och åter dela på sig i det förflutnas vansinnigt komplicerade perspektiv. Jag är emellertid övertygad om att Lolita på ett magiskt och ödesdigert sätt började med Annabel.

Dessutom vet jag att chocken över Annabels död förstärkte frustrationen jag känt under denna mardrömslika sommar och förvandlade den till ett ständigt hinder för all annan romantik under min ungdoms kalla år. Det andliga och fysiska smälte hos oss samman med en perfektion som måste vara obegriplig för dagens ungdomars sakliga och hårdföra standardhjärnor. Långt efter Annabels död kände jag hennes tankar flyta genom mina.

Långt innan vi träffades hade vi haft samma drömmar. Vi jäm­ förde anteckningar. Vi fann sällsamma överensstämmelser. I juni samma år (1919) hade en vilsen kanariefågel fladdrat in i hennes och mitt hus, i två vitt skilda länder. Å, Lolita, om bara du älskat mig så!

Jag har sparat redogörelsen för vårt första misslyckade kär­ leksmöte till slutet av min »Annabel-fas«. En kväll lyckades hon överlista sin gruvligt vaksamma familj. I en nervös mimosadunge med späda blad bakom deras villa upptäckte vi en viloplats på en låg stenmursruin. I mörkret och mellan de smala träden kunde vi se de upplysta fönstrens arabesker, som förbättrade av ett känsligt 22

minnes färgade bläck nu framstår för mig som spelkort – för­ modligen därför att ett parti bridge just sysselsatte fienden. Hon skälvde och vred sig då jag kysste hennes särade läppars mungipa och heta öronmussla. En klunga stjärnor glödde blekt ovanför oss mellan silhuetterna av långa tunna blad, den darrande ­himlen tycktes lika naken som hon under sin tunna klänning. Jag såg hennes ansikte sällsamt tydligt på himlavalvet, som om det gav ifrån sig en vag egen strålning. Hennes ben, hennes ljuvliga, livfulla ben var inte helt sammanpressade, och då min hand fann vad den sökte drog ett drömskt och overkligt uttryck, halvt njutning, halvt smärta, över hennes barnsliga drag. Hon satt lite högre upp än jag och varje gång som hon i sin ensamma hänfö­ relse sökte kyssa mig böjde hon huvudet med en sömnig, mjukt fallande rörelse som nästan tycktes sorgsen, medan hennes bara knän fångade och pressade ihop min handled – bara för att strax därpå åter släppa den. Och strax intill mitt ansikte kände jag den väsande inandningen från hennes skälvande mun, förvriden av bitterheten i någon hemlighetsfull trolldryck. Hon försökte bli av med kärlekens smärta genom att först kraftfullt gnugga sina torra läppar mot mina, sedan drog sig min älskling undan med en nervös släng med håret och kom åter dunkelt nära för att låta mig dricka av hennes öppna mun – medan jag med en givmildhet som var redo att erbjuda henne allt, mitt hjärta, min hals, mina inälvor, lät henne hålla min lidelses spira i sin tafatta hand.

Jag erinrar mig doften av något slags puder – jag tror att hon stal det av moderns spanska kammarjungfru: en sötaktigt dov, myskartad parfym. Den förblandades med hennes egen kakak­tiga lukt och mina sinnen fylldes plötsligt till brädden. En oväntad rörelse i en intilliggande buske hindrade dem dock från att rinna över och då vi särade på oss och med värkande ådror lystrade till vad som förmodligen varit en kringstrykande katt, hörde vi hennes mor kalla från huset med hysteriskt stigande röst – och doktor Cooper haltade mödosamt ut i trädgården. Men den där dungen med mimosa, stjärnornas dis, ilningen, lågan, honungsdaggen och smärtan förblev inom mig, och allt sedan 23

dess har denna lilla flicka med sina lemmar som havsstränder och glödan­de tunga hemsökt mig – tills jag slutligen, tjugofyra år senare, bröt förtrollningen genom att låta henne återuppstå i en annan.

24

5 Då jag ser tillbaka på min ungdoms dagar tycks de försvinna i ett flimmer av bleka besläktade detaljer likt de snöstormar av an­ vänt toalettpapper som en morgontidig tågpassagerare ser virvla bort bakom den sista vagnen. I mina hygieniska förhållanden till kvinnor var jag rask, praktisk och ironisk. Under studieåren i London och Paris räckte det med betalda damer. Mina studier var noggranna och intensiva, om än aldrig särskilt givande. Till en början planerade jag i likhet med så många ofullgångna ta­ langer att ta examen i psykologi, men jag var till och med mer ofullgången än så: en sällsam utmattning – jag känner mig så betryckt, doktorn – satte in och jag bytte till engelsk litteratur, där så många frustrerade poeter slutar som piprökande lärare i tweed. Paris passade mig. Jag diskuterade sovjetiska filmer med flyktingar. Jag satt med uranister på Deux Magots. Jag publi­ cerade krångliga essäer i obskyra tidskrifter. Jag komponerade pastischer: … Fräulein von Kulp må vända sig om med handen på handtaget: jag tänker inte följa henne. Eller Fresca. Inte heller den där måsen.

En uppsats med titeln »Det proustska temat i ett brev från K ­ eats till Benjamin Bailey« väckte munterhet hos de sex eller sju forskare som läste den. Jag gav mig på en Histoire abrégée de la poésie anglaise för ett framstående förlag och började därefter sammanställa den handbok i fransk litteratur för engelsktalande studenter (inklusive jämförelser med engelska författare) som 25

skulle hålla mig sysselsatt under 1940-talet – och vars sista del nästan var färdig att gå i tryck då jag anhölls.

Jag tog anställning som lärare i engelska åt en grupp vuxna i Auteuil. Därefter fick jag tjänst på en pojkskola under ett par vintrar. Då och då drog jag nytta av de bekantskaper jag gjort bland socialarbetare och psykoterapeuter för att i deras sällskap besöka diverse institutioner såsom barnhem och ungdomsvårds­ skolor, där det gick att stirra på bleka pubertetsflickor med matta ögonfransar i samma känsla av fulländad trygghet som drömmen erbjuder.

Nu önskar jag framkasta följande tanke. Mellan åldrarna nio och fjorton finns det jungfrur som för enstaka förhäxade resenärer, ett par eller många gånger äldre än de, uppenbarar sin sanna natur som inte är mänsklig utan nymfisk (det vill säga: demonisk). Dessa utvalda varelser önskar jag kalla »nymfetter«.

Man lär anmärka att jag ersätter rumsliga termer med krono­ logiska. I själva verket skulle jag vilja att läsaren föreställer sig »nio« och »fjorton« som gränserna – de spegelblanka stränder­ na och rosiga klipporna – på en förtrollad ö hemsökt av dessa mina nymfetter och omgiven av vidsträckt, dimmigt hav. Är alla flickebarn mellan dessa åldersgränser nymfetter? Självfallet inte.

Annars skulle vi invigda, vi ensamma resande, vi nymfoleptiker, för länge sedan ha blivit vansinniga. Inte heller utgör ett vackert utseende något kriterium, och vulgaritet – i den av samhället vedertagna bemärkelsen – är inte nödvändigtvis något hinder för vissa mystiska egenskaper, som exempelvis den eteriska grace, den undanglidande och skiftande, själsomvälvande och försåtliga charm som skiljer nymfetten från dem av hennes jämnåriga som är ojämförligt mycket mera beroende av den rumsliga världens synkrona fenomen än av den onåbara ö av förtrollad tid där Lolita leker med sina likar. Inom samma åldersgränser är antalet sanna nymfetter frapperande mycket lägre än antalet alldagliga eller blott och bart snälla, »söta«, eller rentav »­ gulliga« och »attrak­ tiva«, vanliga, knubbiga, formlösa, kallhudade och i grund och botten mänskliga småflickor med små magar och hästsvansar, 26

som kanske eller kanske inte växer upp och blir vuxna personer av verklig skönhet (se på de fula ankungar i svarta strumpor och vita hattar som förvandlas till strålande stjärnor på vita duken).

Om en normal man får ett gruppfoto av skolflickor eller flick­ scouter och ombeds att utpeka den vackraste väljer han inte nöd­ vändigtvis nymfetten bland dem. Man måste vara konstnär och galning, en varelse av oändlig melankoli, med en bubbla av het lidelse i lemmarna och en ytterst passionerad, ständigt glödande flamma i sin böjliga ryggrad (å, som vi vrider och förställer oss!) för att med en gång, medelst outsägliga tecken – den aningen kattlika konturen i ett kindben, slankheten i en dunig lem eller andra tecken som förtvivlan, skam och tårar av ömhet hindrar mig från att räkna upp – urskilja den lilla dödliga demonen bland de sunda barnen. Hon befinner sig oigenkänd bland dem och är själv omedveten om sin fantastiska makt.

Eftersom uppfattningen av tid spelar en sådan magisk roll i detta sammanhang bör studenten heller inte förvånas över att det måste föreligga ett avstånd på flera år – jag skulle säga aldrig mindre än tio, vanligen trettio eller fyrtio, och i ett fåtal kända fall så många som nittio – mellan jungfru och man för att den senare ska förtrollas av en nymfett. Det är en fråga om en skärpning av fokus, om ett visst avstånd som det inre ögat gläds åt att över­ vinna, samt en viss kontrast som medvetandet varseblir med en flämtning av pervers njutning. Då jag var barn och hon var barn var min lilla Annabel ingen nymfett i mina ögon: jag var hennes like, en liten faun i egen rätt, på samma förtrollade ö av tid. Men i dag, i september 1952 , efter det att tjugonio år har förflutit, tror jag mig i henne kunna urskilja den första ödesdigra älvan i mitt liv. Vi älskade varandra i omogen kärlek, märkt av den häftighet som så ofta förstör vuxna liv. Jag var en stark pojke och överlevde, men giftet fanns i såret, och såret förblev öppet, och snart mognade jag i ett samhälle som tillåter en man på tjugofem att uppvakta en flicka på sexton men inte en flicka på tolv.

Det bör alltså inte förvåna att mitt vuxna liv tedde sig dub­ belt skrämmande under den europeiska delen av mitt liv. Till 27

det yttre hade jag så kallade normala förhållanden med ett antal jordiska kvinnor med pumpor eller päron till bröst, men invär­ tes förtärdes jag av en helvetisk eld av särskild åtrå till varenda förbipasserande nymfett som jag som den laglydige ynkrygg jag var inte tordes närma mig. De mänskliga kvinnor som jag tilläts begagna tjänstgjorde blott som lindrande medel. Jag är beredd att tro att den njutning jag upplevde i naturliga samlag var ungefär densamma som den som stora normala män upplever i um­gänget med sina stora normala partners i den rutinmässiga rytm som omskakar världen. Problemet var att dessa gentlemän till skill­ nad från mig inte hade fångat glimten av en ojämförligt mycket starka­re hänryckning. Den vagaste av mina våta drömmar var tusentals gånger mera spännande än all den otukt som det mest virila författargeni eller den mest talangfulle, impotente herre förmår föreställa sig. Min värld var kluven. Jag var medveten om inte ett utan två kön – varav inget var mitt eget. En anatom skulle kalla båda kvinnliga, men för mig, i mina sinnens prisma, »var de lika väsensskilda som smog och sikt«. Allt detta kan jag numera rationalisera. I tjugo-och trettioårsåldern förstod jag emellertid inte mina kval lika väl. Medan kroppen visste vad den suktade efter, förkastade förnuftet alla dess vädjanden. I ena ögonblicket skämdes och skrämdes jag, i det andra var jag oförskämt optimis­ tisk. Tabun strypte mig. Psykoanalytiker uppvaktade mig med låtsasfrigörelser från låtsaslibidon. Det faktum att de enda före­ målen för amorösa skälvningar i min värld var Annabels systrar, hennes kammarjungfrur och tjänsteflickor, framstod stundom som ett förebud om galenskap. Vid andra tillfällen sökte jag intala mig att allt var en fråga om inställning, att det faktiskt inte var något fel i att röras till vansinne av flickebarn. Tillåt mig påminna läsaren om att man i England, då man införde lagen om barn och omyndiga 1933, definierade termen »flickebarn« som »en flicka som är över åtta men under fjorton år« (därefter, från fjorton till sjutton, lyder den lagliga beteckningen »ung person«). I Massachusetts i USA å andra sidan är ett »vanar­ tigt barn« tekniskt sett någon »mellan sju och sjutton år« (som 28

dessutom regelbundet umgås med kriminella eller omoraliska personer). Hugh Broughton, som var en kontroversiell författare under James den förstes tid, har visat att Rahab var sköka vid tio års ålder. Allt detta är mycket intressant och jag vågar nog påstå att ni redan föreställer er hur min mun fradgar under ett anfall. Men nej, jag lider inte av anfall, jag blinkar bara ned lyck­ liga små tankar i en futtig liten bägare. Här kommer ytterligare några bilder. Se på Vergilius som kunde besjunga nymfetten i en enträgen ton men förmodligen föredrog pojkens ändalykt. Här är två av kung Akhenatons och drottning Nefertitis ännu inte könsmogna döttrar vid Nilen (detta kungapar hade en kull på sex), som endast bär rader av halsband med klara pärlor och vilar på kuddar med sina mjuka bruna valpkroppar, kortklippta hår och långsmala ebenholtsfärgade ögon – intakta efter tretusen år. Här är några brudar på tio som tvingas sätta sig på fascinum, det virila elfenbenet i den klassiska lärdomens tempel. Giftermål och samlevnad före puberteten är fortfarande inte ovanligt i vissa östindiska provinser. Hos Lepchafolket kopulerar män på åttio med flickor på åtta och ingen invänder något. När allt kommer omkring blev Dante dödligt förälskad i sin Beatrice då hon var en sprudlande flicka på nio, sminkad, ljuv och juvelprydd i röd klänning. Detta skedde i Florens 1274, vid en privat bjudning i den muntra månaden maj. Och då Petrarca förälskade sig så död­ ligt i Laura var hon en fager nymfett på tolv som sprang i vinden, bland pollen och damm, en blomma i flykt, på den vackra slätten nedanför kullarna i Vaucluse.

Men låt oss förbli pryda och civiliserade. Humbert Humbert ansträngde sig verkligen att vara god. Ja, det gjorde han verk­ ligen. Han hade den största respekt för vanliga barn, för deras renhet och sårbarhet, och under inga omständigheter skulle han ha inkräktat på ett barns oskuld om där fanns minsta risk för bråk. Men som hans hjärta bultade då han i den oskuldsfulla hopen urskilde ett demonbarn, ett enfant charmante et fourbe med beslöjad blick och glänsande läppar, och tio år i fängelse om man så mycket som visade att man tittade på henne. Så förflöt 29

livet. Humbert var fullt kapabel att idka älskog med Eva, men det var Lilith han trånade efter. Knoppstadiet i bröstens utveckling uppträder tidigt (vid 10,7 år) i den sekvens av kroppsliga föränd­ ringar som åtföljer puberteten. Och nästa tillgängliga tecken på mognad är oundvikligen det första färgade könshåret (vid 11,2 år). Min lilla bägare är till brädden fylld av små detaljer.

Ett skeppsbrott. En atoll. Ensam med en drunknad passagera­ res skälvande barn. Älskling, det är bara en lek! Hur underbara var inte mina påhittade äventyr där jag satt på en hård parkbänk och låtsades uppslukad av en darrande bok. Kring den tystlåt­ ne lärde mannen lekte nymfetterna fritt, som om han vore en bekant staty eller del av ett gammalt träds skugga och sken. En gång satte en perfekt liten skönhet i skotskrutig klänning ned sin tungt bepansrade fot med en skräll intill mig på bänken, sänkte de slanka, blanka armarna mot mig och drog åt spännet på rullskridskon – och jag upplöstes i solen, med min bok som fikonlöv, då hennes kastanjebruna lockar föll över det skrapade knäet och lövverkets skugga, där jag satt, pulserade och smälte på den strålande länden strax intill min kameleontiska kind. En annan gång hängde en rödhårig skolflicka över mig i le métro och en uppenbarelse av rödbrunt armhålehår dröjde kvar i mitt blod under flera veckors tid. Jag skulle kunna räkna upp en rad sådana ensidiga små romanser. Några av dem slutade med en rik försmak av helvetet. Till exempel hände det att jag från ­balkongen kunde se ett upplyst fönster på andra sidan gatan och vad som såg ut som en nymfett som höll på att klä av sig framför en samarbetsvillig spegel. Isolerad och preciserad på detta sätt förevisade uppenbarelsen en särskilt intensiv lockelse som fick mig att med all hast rusa till min ensamma tillfredsställelse. Men abrupt och vämjeligt förvandlades den ljuva glimten av nakenhet som jag beundrat till en vedervärdig lampbelyst naken arm på en karl i underkläder som läste tidningen vid det öppna fönstret en varm, fuktig och hopplös sommarkväll.

De hoppade rep och hage. Den där gamla kvinnan i svart som satte sig intill mig på bänken, på min glädjes sträckbänk (under 30

mig famlade just en nymfett efter en försvunnen spelkula), och frågade om jag hade ont i magen, den oförskämda haggan. Ack, lämna mig ifred i min pubertetsmogna park, i min mossbelupna trädgård. Låt dem för alltid leka omkring mig. Aldrig bli vuxna.

31

6 A p r o på det: jag har ofta undrat vad det senare blev av dessa nymfetter. Är det möjligt att den hemliga skälvningen som jag stal från dem inte påverkade deras framtid i den värld av smidesjärn där orsak och verkan flätas och korsas? Jag hade ägt henne – och hon märkte det inte. Låt gå. Men skulle hon inte märka det vid ett senare tillfälle? Hade jag inte på något sätt ingripit i hennes öde genom att förbinda hennes avbild med min vällust? Detta var och förblir en källa till stor och förfärlig undran.

Jag lärde mig dock hur de såg ut då de växte upp, dessa ljuva, bedårande nymfetter med smala armar. Jag minns hur jag en grå våreftermiddag gick på en livlig gata någonstans i närheten av Madeleinekyrkan. En kort, smärt flicka gick förbi mig med små, snabba, högklackade steg, vi vände oss båda om samtidigt, hon stannade och jag tilltalade henne. Hon nådde mig knappt till brösthåret och hade den sortens runda lilla ansikte med skratt­ gropar som franska flickor ofta har, och jag tyckte om hennes långa ögonfransar och den åtsmitande skräddarsydda klän­ ningen i pärlgrått som klädde hennes unga kropp vilken ännu hade – och häri bestod det nymfiska ekot, ilningen av vällust, språnget i mina länder – något barnsligt över sig som blandades med hennes lilla rörliga rumpas yrkeskunniga frétillement. Jag frågade om priset och hon svarade omgående med melodiös, silvrig precision (en fågel, sannerligen en fågel!): »Cent.« Jag försökte pruta, men hon såg den ensamma fruktansvärda längtan i min sänkta blick som riktades långt nedåt hennes runda panna och rudimentära hatt (ett band, en bukett), sade »Tant pis« med ett klipp med ögonfransarna och skulle just till att gå. Kanske hade jag bara tre år tidigare sett henne komma hem från skolan!

Denna inre bild avgjorde saken. Hon ledde mig upp för de sed­ 32