9789188769183

Himlen kallar

DE

E EH S I U LO

Himlen kallar Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Louise Ehde © Omslagsbild: iStockphoto Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-88769-18-3

What you feed your mind will shape your future Unknown

Den här boken tillägnar jag Jörgen, Amrit och Jens.

1

Ö

verläkarens uttalande hade varit klart och tydligt. Ja, nästan lite överdrivet tydligt, så chansen att han faktiskt hade hört fel var inte särskilt stor. Ändå tog det honom några sekunder innan den verkliga innebörden gick upp för honom. Det var som om stolen han satt på ryckts undan från honom.

Anders föll hårt mot avgrunden och när han träffade marken löstes hans tankar upp i en explosion av frågor och utplånade nästan genast allt hopp han hade byggt upp de senaste dagarna.

Han hade nämligen intalat sig själv att det inte var någon som helst fara när sjukhuset hade ringt upp honom och sagt att han omedelbart måste komma tillbaka för att provanalyserna var färdiga.

Ren rutinundersökning. Inget att oroa sig för. Han hade bara känt sig lite trött den senaste tiden och det kunde förklaras av att han jobbat för mycket. Naturligtvis föreföll det sig på det viset.

Men läkaren såg på honom med en märkbart rättfram blick som om det absolut inte förelåg några tvivel alls. Ändå letade han förgäves efter någon strimma av hopp.

Han kände sig frisk. Ja, faktum var att han hade joggat en mil i skogen så sent som i förra veckan. Då kunde det väl ändå inte vara så illa? Han frågade läkaren om det möjligtvis kunde röra sig om ett misstag. En laboratorieassistent kunde ha förväxlat proverna i laboratoriet. Men doktor Göransson skakade bestämt på

9

huvudet och försäkrade honom med en allvarlig, läkarmässig röst att så inte var fallet.

Anders började svettas, hjärnan blev tom. Rummets fyra väggar tycktes omsluta honom, situationen kändes främmande och overklig. Som om han egentligen inte var där. Nästan som om han betraktade sig själv utifrån, i en regisserad teaterpjäs. För det här hände väl inte honom? ”Varför just jag?” frågade han.

Läkaren drog en djup suck, lät journalen falla till bordet, tog av sig glasögonen och gnuggade fingertopparna på de mörka ringarna under ögonen. En försiktig dörrknackning hördes bakom honom, dörren öppnades och ett dämpat brus från korridoren sipprade in i rummet. En sjuksköterska kom in och överräckte ytterligare en journal till läkaren.

Doktor Göransson tittade ner på papperna, drog en knappt hörbar suck och satte återigen på sig glasögonen. Efter några sekunder tittade han upp på Anders, med blicken plötsligt fylld av oväntat medlidande. ”Naturligtvis måste vi påbörja behandling omedelbart!”

Anders sänkte blicken, harklade strupen som helt saknade saliv, och försökte få kontroll över händerna som skälvde till.

Läkaren skrev hastigt ner några rader på ett papper och överräckte honom en vit post it-lapp. Anders såg ner på pappret.

Han skulle infinna sig på Karolinska sjukhuset måndag morgon klockan åtta, vid onkolog-avdelningen. ”En operation skulle troligtvis också bli nödvändig”, hörde han doktorn säga. I dag var det torsdag.

Blicken blev suddig, lappen i handen bekräftade vad läkaren sagt. Det var inte inbillning, hur gärna han än hade hoppats på att allt skulle visa sig vara ett olyckligt misstag. Han ställde sig vacklande upp. Blodet pumpade under huden och hjärtat bankade vilt i bröstet på honom. Efteråt kunde han inte minnas om han hade sagt adjö till doktor Göransson. Han hade lagt benen på

10

ryggen och närmast sprungit på en dam i rullstol på väg ut genom sjukhuset.

Utanför entrén stannade han upp som förlamad i ett par sekunder. Eftermiddagen hade trätt in i det sedvanliga gråa vintermörkret och en isande snålblåst ven förbi och öppnade upp hans rockslag i ett enda svep. Han kände inte kylan trots att temperaturen låg strax under noll. Människor skyndade sig förbi honom, ut och in genom sjukhusets glasdörrar.

Om han hade varit på sjukhuset för behandling av en mindre åkomma hade han kanske lagt märke till en högrest man som bar på ett stort omfång röda rosor med ett sedvanligt lyckligt och stressat skimmer i ögonen. Eller en medelålders kvinna som såg blek och trött ut, med handen skyddande över huvudet mot snöfallet och som i sin iver att komma fram faktiskt stötte till Anders lite lätt på sidan, så att han tappade fotfästet i en bråkdels sekund.

Men Anders lade inte märke till någon av dem. Hans synfält var svart, dovt och mörkt. En mörk pulserande rädsla pumpade frenetiskt genom hans kropp.

Buss 12 från Kista svepte vrålande fram i hög fart längs trottoaren. Svart snöslask stänkte upp på hans gråa byxor. En man med grov yllehatt och skäggstubb kom fram till Anders. ”Akta så du inte blir påkörd!” muttrade han och skyndade sig bort till bussen som nu stod tio meter bort vid hållplatsen.

Anders började långsamt gå. Små fuktiga snöflingor singlade ner i ett alltjämt ökande tempo. Han hade börjat promenera hem trots att han bodde fyrtiofem minuter med buss från sjukhuset.

Men han hörde varken trafiken eller registrerade något annat runt omkring honom.

Bukspottkörtelcancer. Livet hade oväntat slutat att existera i det ögonblick läkaren hade avkunnat sin dom.

Han, Anders Strömblad, var trettio år och hade bara sex månader kvar att leva.

11

2

L

appen med den avtalade tiden på sjukhuset var uppsatt på kylskåpet bakom en fjärilsmagnet. Det var nedsläckt i lägenheten och väggklockan i köket tickade med jämna monotona slag.

Anders hade inte stigit upp ur sängen på två dagar, och han hade fortfarande samma kläder på som när han tagit sina första vacklande steg mot dödens entré.

Ett svart sugande mörker omslöt honom och närmast kvävde honom med uppgivenhet och en slags ödesdiger sorg. Det var alltså så här det kändes att ta emot sitt dödsbesked. Inte för att han någonsin hade reflekterat över hur det skulle kännas. Han hade varit totalt oförberedd på läkarens dödsdom och den paralyserande chocken gjorde honom oförmögen att stiga upp ur sängen.

Det hade snöat i två dagar. Från sängen hade han följt snöflingornas rasande framfart när de for mot fönsterrutan, krossades mot glaset och bildade små fuktiga, trekantiga flingor som sakta gled de ner från rutan och nästan genast ersattes av nya glänsande flingor.

Snöplogar och saltfordon plöjde besvärligt fram på de smala gatorna nedanför hans lägenhet ett par gånger om dagen. Det monotona pipandet från vägmaskinerna var det enda ljud han registrerat under två dygn. Det kylslagna snöovädret höll människor inomhus. De allra flesta hade bara några få dagars julledighet kvar. Han kunde se det framför sig. Lyckliga familjer samlade för

12

att fira julen tillsammans. Inlagd sill och snapsvisor. Långa promenader på Djurgården, familjespel framför brasan, kanske ett och annat sporadiskt besök i en stämningsfylld kyrka, julsånger och mat i överflöd, allt detta hände samtidigt som han skoningslöst hade blivit fråntagen sitt liv. Bara så där.

Under en bråkdels sekund hade hans liv tagit en helt annan vändning. Det var märkligt, tänkte han samtidigt som han stirrade upp i det vita taket som nu var gråblekt, att hans liv hade upphört i samma sekund som han fått sitt dödsbesked. Under tiden gick livet vidare för alla andra människor, som var ovetande om hur lyckligt lottade de var. Ödets ironi? Kanske. Det spelade hur som helst ingen roll. Livet var fruktansvärt orättvist. Varför just han?

Anders ryckte plötsligt till under de fuktiga lakanen. Telefonens skrälla pipande fick honom att klarna till. Signalens styrka tycktes öka efter varje signal. Han låg stilla. Önskade att telefonen kunde sluta. Det kunde vara hans mor. Med all sannolikhet var det hans mor. Ingen annan gjorde sig besväret att ringa honom. Förutom sekreteraren på Revisionsbyrån förstås. Hon brukade ringa om Anders var sjuk och inte dök upp på jobbet, vilket egentligen hände ganska sällan. Hon var en hygglig och samvetsgrann människa. Ringde upp alla hans välbärgade, men otåliga klienter, och bokade om tiderna. Önskade honom alltid ett snabbt tillfrisknande. Hon hade minsann hjärtat på rätta stället. Däremot misstänkte han att kollegerna snackade skit bakom ryggen på honom.

Men vad som sades om honom var han alltjämt ovetande om. Det spelade hur som helst ingen roll. Han föredrog sitt eget sällskap, sitt sudoku och en varm kopp kamomillte framför sin medfarna, men ändå oerhört vackra och tidlösa kakelugn. Den daterade tillbaka till sent sjuttonhundratal, och stoltserade mitt i det lilla, men gemytliga vardagsrummet.

Telefonen fortsatte outtröttligt att ringa. Det var definitivt hans mamma, tänkte han när han mödosamt reste sig upp ur sängen. Kläderna slöt sig fuktiga kring hans slanka kropp, och

13

benen kändes liksom ihåliga när han gick fram till mobilen som låg på byrån. ”Varför tog du så lång tid på dig att svara?” frågade hans mamma i samma ögonblick som han lyfte upp mobilen. ”Jag låg i sängen.” ”Är du sjuk?” undrade hon oroligt.

Det gick ett par sekunder innan han svarade. ”Nej, jag var ute i går … på en bar och drack lite för mycket.” ”Så trevligt. Det är på tiden att du kommer ut och träffar lite människor.” ”Jag vet”, släpade Anders fram.

Det blev tyst en kort stund. ”Dina kolleger på jobbet är förfärligt tråkiga”, sa Carina sen. ”Jo, jag vet.” ”När kom du hem?”

Han låtsades tänka efter i några sekunder. ”Vid tretiden”, svarade han och önskade ett snabbt avslut på samtalet. Ibland var Carina omöjlig att hejda när hon var på det där frågvisa humöret. ”Träffade du någon?” ”Mamma!” utropade han trött. ”Jag vet, jag ska inte lägga mig i. Jag är bara lite nyfiken förstår du. Det är på tiden att du hittar någon att dela ditt liv med.” ”Jovisst”, sa Anders och kopplade automatiskt bort Carinas röst som han så ofta gjorde när det kom till frågan om hans liv och förehavanden med det motsatta könet.

Till slut, efter otaliga råd och förmaningar om hur man lättast botade en bakfylla, avslutades telefonsamtalet och han la mödosamt bort mobilen på sidobordet. Kroppen var stel och tung. Det kändes redan som om cancern bokstavligen åt av honom, tänkte han och gick in i köket.

Anders stirrade på besökslappen som hängde på kylskåpet.

Med ens insåg han att han inte hade varit kapabel att erkänna sin sjukdom för sin mor. Varför? tänkte han sorgset. Carina var den

14

första människan i världen som hade rätt att få veta och han hade heller ingen annan att anförtro sig till. Men om han uttalade de orden skulle också sjukdomen etablera sitt riktiga fäste. Då skulle det inte finnas någon som helst återvändo. Döden låg och lurade runt nästa hörn och han hade helt enkelt inte klarat av att förstöra Carinas liv och mening, genom att annonsera om sitt sjukdomstillstånd och snart förestådda död.

Anders gav ifrån sig en djup suck och öppnade likgiltigt kylskåpet. Det var nästintill tomt förutom ett paket juice, margarin och en limpa Påhlssons bröd. Han var inte hungrig. Istället stängde han igen kylskåpet med en smäll och bestämde sig för att gå tillbaka till sängen igen och dra täcket över huvudet.

Snön utanför den mörka lägenheten vräkte ner lika outtröttligt som de svartvita myrorna som dansade ihärdigt i teverutan.

Natten till måndagen hade Anders legat apatisk i sängen och stirrat in teven och följt den ena såpoperan efter den andra. Han slutade aldrig att förvånas av dessa program. Otrohet och mord, sex och förbjuden kärlek avlöste varandra i ett raskt tempo.

Den ena händelsen naturligtvis mer dramatisk än den andra.

Anders hade alltid avfärdat den typen av program som ett totalt meningslöst tidsfördriv, och ett tecken på moraliskt förfall. Hade människor inget bättre för sig än att glo på teven?

Nu satt han fastklistrad framför den, som om den var det enda som höll honom vid liv. Frampå småtimmarna tystnade emellertid även såporna och ersattes av lugn musik. Det var förmodligen vid den tidpunkten han till slut lyckades slumra in en stund. Sömnen gav honom emellertid ingen ro. Han seglade på ytan och drömde att han förlorade alla kroppsdelar; först armarna, sen benen och till slut föll alla tänderna ut.

När han vaknade ett par timmar senare kom verkligheten tillbaka som en iskall dusch och ångesten tog återigen ett strupgrepp om honom. Tankarna fortsatte att mala, minst lika intensiva och plågsamma som föregående dag.

15

Anders Strömblad är en ung tillbakadragen revisor som lever ett vanligt och inrutat liv i Stockholm, utan några större krav på tillvaron.

När han får beskedet att han har en dödlig cancerform, och en begränsad tid att leva, tar han det vågade beslutet att ge sig ut på en världsomspännande resa, i stället för att påbörja omedelbar behandling.

Resan tar han honom till avlägsna delar av världen, där många intressanta och sällsamma möten påverkar honom både fysiskt och känslomässigt.

Flera gånger under resans gång ställs han öga mot öga med döden, vilket tvingar honom att rannsaka sig själv och sitt liv.

Inget går som Anders har tänkt sig. Inte ens döden håller vad den lovat, och livet tar en högst oväntad riktning.

www.vistoforlag.se ISBN 978-91-88769-18-3

9 789188 769183