9789146230083

Pontus Pontus unghiLL LLjjunghiLL ..

LYKTTÄNDAREN en OSYn OSYnLIG LIG en i mi n i naaL Lrroommaann KKrri m

wahhl ls st trröömm&&wwi di ds st trraanndd wa

Av Pontus Ljunghill har också utgivits En osynlig (2012)

Wahlström & Widstrand www.wwd.se ISBN 978-91-46-23008-3 Copyright © Pontus Ljunghill 2016 Enligt avtal med Grand Agency Omslagets formgivning: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016

Jag är också den jag inte är, alla dem jag har velat eller nära nog kunnat vara.

Per Wästberg, Vägarna till Afrika

Stockholm 1923

1.

H a n stod vid fönstret och såg på de vajande träden nere vid Sveavägen. De som syntes som skuggfigurer i lyktornas sken; lykttändaren hade varit där, men han visste inte för hur länge sedan. Haglet smattrade mot rutorna. Han fingrade på rutan men skulle inte öppna.

Han tänkte att det inte stämde. Kölden och blåsten, nästan som om vintern kommit tillbaka.

Han hade inget begrepp om hur lång tid han varit i lägenheten.

Han stod i det stora rummet, där allting hade skett. Där fanns garderoben; dörren dit var stängd, han tänkte inte öppna den igen. Hade redan varit där inne, sett det enkla lilla tvättstället, hittat skurhinken och moppen; hade funnit hennes dagbok i en papplåda på en hylla högt upp. Den hon berättat om, på något sätt förvarnat honom om. Ett par brev hade också funnits i lådan tillsammans med några programblad, han visste deras historia. Han hade stoppat ner allt i sin väska.

Där stod den stora skinnsoffan med det äggformade bordet framför.

På bordet fanns vasen med tulpaner, deras urdruckna glas och den tomma brännvinsflaskan.

Trattgrammofonen stod på ett sideboard vid fönstret. Hennes få skivor fanns i en trälåda på golvet bredvid; de hade lyssnat på några av dem, och hon hade stolt visat dem för honom: ett par med jazz, några med klassisk musik, Bach. Och hon hade haft en inspelning av ”Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” med Karl Gerhard. Sedan hade hon tagit fram en skiva hon skaffat alldeles nyligen, sagt att titeln gjort att hon tänkt på honom, att det var därför hon köpt den på ren impuls. Hon hade berättat att hon lyssnat på den, en enda gång, men att hon inte tyckte om den, och hon hade inte spelat den för honom den här kvällen. Titeln var 9

på engelska, men han visste ändå vad den betydde. Nu när hon var död hade han stoppat ner den i sin väska, ville inte ta några onödiga risker.

Kvinnan halvlåg på ottomanen, den de älskat på tidigare. Hon var klädd i bysthållare i spets och tunn underkjol. Bredvid, på en låg stol, hängde en ljus sommarklänning. Alldeles bakom fanns ett par svarta damskor. De stod prydligt ihop, nu när han skurat golvet under dem.

Inte så där slarvigt som de stått från början, när hon hastigt sparkat av sig dem då de suttit vid det ovala bordet. På ett nattduksbord invid ottomanen låg fortfarande hennes Stamboulpaket nära ena kanten, tillsammans med askkoppen i tenn. Hon hade rökt efteråt. Hon hade pratat och han mest lyssnat. Först med intresse, sedan med den där besvikelsen, hatet som plötsligt hade blossat upp. Det var när hon hade berättat det där andra, orden som träffat honom som en vässad pil. Det var då han gjort det han gjort, handlat i hast, som om han varit styrd av något som inte gick att kontrollera.

Filten under henne var nerblodad, men kuddarna bakom henne hindrade blodet från att rinna ner på golvet. Han såg blodstänken på tapeten, även om de var få. Blodspåret efter henne när hon hasat ner i halv­ liggande ställning; det hade blivit så när han slagit in skallen på henne.

Hon hade aldrig hunnit försvara sig.

Han tog de två brännvinsglasen från det äggformade bordet. Tog med den tomma flaskan och askkoppen.

Han såg in i hennes sängkammare. Han hade ännu inte städat upp där inne, hade sparat det till sist. De hade inte varit i sängkammaren så där borde det inte finnas några spår av honom, men han tänkte ändå göra i ordning. Se till så att det inte stod i kontrast till resten av den nystädade lägenheten.

Pottan stod under sängen. Hon hade ingen vattenklosett i lägen­ heten, men det fanns ett par i husets källare liksom några duschar och badkar, det visste han.

På nattduksbordet låg två böcker: Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portu­ gallien och Strindbergs Giftas. På golvet låg klädesplagg slängda i en hög: en badkappa i blått och lila, en vit korsett med blommönster och en randig pyjamas i flanell. Bredvid låg diverse dagstidningar.

Stockholms-Tidningen, hon prenumererade men hade berättat att hon ibland hoppade över att läsa den. Att hon tog igen tidningsläsandet när hon fick tid eller kände för det. Hon hade sagt att njutningsfullt läsande 10

för henne var bra böcker, att läsa en dagstidning var mer plikt, för att hänga med i allt som hände runtomkring.

Han vände sig om, gick snabbt genom det stora rummet. Stannade i hallen där spegeln ovanför den vitmålade byrån med telefonapparaten fanns, bredvid låg de tre visitkorten. Bakom telefonen stod ett litet skrin i naturfärgat trä. Hennes adress- och telefonbok hade legat på byrån och han hade stoppat ner också den i sin väska.

Hennes kappor hängde på klädhängaren, två svarta och den beigea.

Tillsammans med hans brunbeigea cover-coat. På hyllan ovanför låg hans bredbrättade hatt bredvid ett par av hennes runda, svarta.

Han gick in i köket. Det var litet, högst tre personer fick plats där inne, om de trängde ihop sig. Inget bord. Bara spisen och diskbänken, skafferiet och det skrymmande isskåpet. Han hade tömt skurhinken i diskhon två gånger, haft handskarna på sig när han vridit om vattenkranen. Hennes golv hade varit ganska dammiga och han tänkte på det hon sagt till honom strax efter att de stigit in i lägenheten, liksom urskuldande: ”Jag är ledsen om det är stökigt, nuförtiden är jag inte mycket för att städa.”

Först tänkte han diska brännvinsglasen och ställa in dem i ett av skåpen, men han ångrade sig. Det bästa var att han tog med sig dem härifrån, tillsammans med den tomma spritflaskan, tändsticksasken, askkoppen och en del annat han kunde ha vidrört med bara händer.

Han hade redan stoppat ner det som funnits i hennes picknickkorg i sin väska. Men han gjorde rent diskbänken, vattenkranen och diskhon, använde diskborsten för att få bort några fettfläckar.

Han hade sett anslaget från Överståthållarämbetet om källsortering som satt på isskåpet. Det som sa att gödselsopor som matrester och blommor skulle hållas för sig, skräpsopor som papper och glas för sig. Det hade gjort att han såg till att ta med sig de sopor som fanns i lägenheten. Han trodde inte att det fanns något som kunde avslöja honom i dem, men han var inte helt säker.

Han hade skurat golven, använt moppen och skurhinken som funnits i garderoben. Hade hittat en säck han lagt ner dem i när han var klar, lyckats bryta av skaftet som moppen satt fast på så att det inte skulle ta så mycket plats. Han hade våttorkat bordet i det stora rummet.

Gjort rent dörren och runt den. Lysknappar. Sopat igen spåren på andra 11

sätt. Han hade handskarna på sig, sommaren var så kylig att han ännu brukade ha dem med sig i ena rockfickan. Han gick i strumplästen.

Dörrklockan ringde. Ljudet skar genom tystnaden. Han hajade till och för första gången på länge såg han på sitt fickur. Hon var snart två på natten.

Han stod blick stilla i det dunkla köket. Han kände sig någorlunda klar i huvudet, trots att pulsen skenade.

Det ringde igen. Två korta signaler. Sedan tystnad för ett tag. Så kom knackningarna.

Det var nersläckt i lägenheten, ändå var mörkret inte särskilt påtagligt, mer grått dunkelt som om sommaren spätt ut det med vatten.

Nyss hade han inte haft något begrepp om tiden, nu var det som om den upptog nästan hela hans tankeverksamhet. Knackningarna hade upphört. Han lät det gå en stund.

Han slog igen dörren, drog i handtaget, kände att det gått i lås. Tog inte på sig skorna förrän han var vid trappan.

Det var mörkt i farstun där utanför. Lyset fungerade inte, han mindes att det inte heller gjort det då de kommit hit när det ännu varit kväll.

Han gick inte försiktigt nerför trapporna. Han gick som vanligt, även om tyngden av hans väska och säcken med moppen och skurhinken saktade ner stegen. Visste att det var det bästa. Gick som om ingenting hade hänt.

När han kom ut i natten hade haglet upphört, men det regnade. Kalla droppar, inte ljumma som sommarens.

Han såg inga nattvandrare; det förvånade honom, för överallt hade det firats. Ändå hade han alltid känt att midsommar inte var stadens högtid, snarare sommarnöjenas, landets. Kanske de stora parkernas, möjligen bakgårdarna till de nedgångna trähusen på Söder, men inte stenstadens.

Han ville undvika Sveavägen, där rörde sig alltid en del människor, oavsett tidpunkt eller datum. Gick i stället uppför den stenbelagda Tegnérgatan. Lämnade den nedsläckta restauranten som låg längst ner i hennes hus bakom sig.

En tanke slog honom plötsligt. Att han kanske borde ha tagit med sig smyckena och portmonnän han visste att hon hade i träskrinet i hallen, 12

för att få det att se ut som något annat. Men den plötsliga ringsignalen hade fått honom att tappa fattningen. Så mindes han mjölken i hennes isskåp, flaskan han druckit ur strax efter det att han slagit ihjäl henne, innan han tagit på sig handskarna. Han kom ihåg att han lutat sig över henne, på något sätt fått lite av hennes blod på sina händer, och det var kort efter det som han hade druckit av mjölken. Han hade varit så torr i halsen, nästan desperat sökt efter något som kunde råda bot på det.

Det var som om det som hänt precis efter det att hon dött var som i en dimma. Han hade inte varit klar i huvudet, känt av berusningen, men han visste att han druckit av mjölken. Sedan sköljt av blodet på sina händer i vasken; det var inte mycket men han hade ändå haft det på sig.

Men han skulle inte kunna ta sig in i lägenheten igen, det var för sent.

Efter några få minuter steg han in i lunden. Hans tidigaste barndomsminne var härifrån. Fast han hade varit så liten att det var svårt att veta vad som var ett verkligt minne och vad som var minnet av det hans far och mor en gång berättat. Kanske var inte minnet hans, kanske var det bara ditplanterat av andra.

Han gick snabbt över grusgångarna, undvek att kliva i blomsterrabatterna eller på de leriga gräsmattorna. Passerade telefonkiosken; han trodde inte att han skulle stöta på någon här.

Minnet han bar på var av kvarnarna. De som rivits 1890, innan parken här uppe börjat anläggas. När han bara hade varit tre år, ändå kunde han nästan se dem framför sig, kvarnarna. Den ena för spannmål, den andra för hampa. De sjaskiga trähusen runtomkring.

Bara några månader innan de rivit kvarnarna hade hans far och mor dragit barnvagnen förbi dem. Efter det att de varit i affären på Drottninggatan, den där de köpt en leksakselefant åt honom. Den grå med vita betar, som gick på hjul. Elefanten hade varit dyr och hans far hade dragit den efter sig i ett snöre.

De hade gått förbi kvarnarna. Som den trygga familjen.

Sedan hade idyllen rämnat. Fyra män hade börjat bråka utanför en av kvarnarna. Härjade, berusade. En av männen hade flytt men hunnits upp av de andra. Fått ta emot slag och sparkar. Till sist träffats av flera knivhugg i ryggen. Legat och förblött framför barnvagnen, medan våldsmännen flytt och hans far sprungit för att larma polisen.

Var det hans föräldrars eller hans eget minne? Han visste inte, skulle 13

aldrig få veta. Men det var ett mörkt minne, ett minne som för alltid fanns inpräntat i honom.

Han var nästan framme på andra sidan lunden. Några män tjafsade långt ifrån honom, på grässlänten ner mot Upplandsgatan. Antagligen lösdrivare som bråkade om en flaska, en butelj brännvin eller något annat.

De verkade inte ha sett honom och snart hade han lämnat dem bakom sig.

När han gick genom den kylslagna sommarnatten fortsatte han att tänka på minnet av kvarnarna. Vad som var verklighet, vad som var fantasi.

2.

Det var dunk elt i trapphuset, solen där utanför hade svårt att leta sig in i fastigheten Tegnérgatan 20.

Portvakten struntade i att ta hissen, gick i stället uppför trapporna.

John Stierna följde efter, tillsammans med låssmeden.

Samtalet hade kommit till Kriminalavdelningen tre kvart tidigare.

Det var inte Stierna som tagit emot det, men det var han som fått åka.

Han tänkte att det här var sådant vaktdistrikten brukade ta, men port­ vakten, Margareta Röing, hade ringt direkt till Kriminalavdelningen: en av hennes grannar, Julia Ekengren, hade inte setts till på sex dagar.

Inte sedan midsommarafton. Portvakten hade reservnycklar till de flesta hyresgästerna, men inte till Julia Ekengren.

Margareta Röing hade både knackat på dörren och försökt ringa till Julia Ekengren de senaste dagarna, det hade hon hunnit berätta ett par gånger. Hon hade pratat med grannar, men ingen visste var kvinnan hon sökte var. Hyran skulle betalas, senast den 27, och Julia Ekengren hade aldrig varit sen med den. Inte förrän nu.

Stierna visste att det troligen inte var något, men han hade ändå åkt förbi låssmedsfirman på Sveavägen. Det hände att de använde sig av den, för att snabbt och enkelt kunna ta sig in i lägenheter där något hänt eller där något kunde ha gjort det.

De stannade till på andra våningen. Portvakten pekade på dörren rakt fram, den var av mörkbrunt trä och på mässingsskylten ovanför brevinkastet stod namnet Ekengren.

14

– Jag är orolig för att det hänt henne något, sa Margareta Röing.

Och jag har varit ute och tittat upp mot hennes fönster från gatan ett par gånger, tidiga morgnar och sena kvällar. Gardinerna har inte varit fördragna någon gång. Och jag har inte sett något av fönstren stå öppna under de senaste dagarna.

– Jag förstår, sa Stierna. Hon kan ju ha rest bort.

Margareta Röing såg på honom i några sekunder utan att säga något.

Stierna gissade att hon var runt femtio, stor och kraftig med gråsprängt hår och en blick som liksom hela tiden såg stint på honom.

– Det tror jag inte, sa portvakten. Då hade hon sagt till mig. Och hon hade betalt hyran innan om hon åkt iväg någonstans.

Stierna hade tänkt ringa Julia Ekengren från Kriminalavdelningen.

Men hon hade inte stått i katalogen, antagligen hade hon skaffat telefon ganska nyligen.

Stierna gick fram till dörren och strök sig över den svarta kavajen. Så tryckte han in ringklockan. Han hörde den skarpa signalen inifrån lägenheten. När han tittade närmare kunde han se att överlåset inte var låst.

Några ungar kom uppför trapporna. Två flickor och två pojkar; de verkade vara i ungefär samma ålder, mellan tio och tolv. Flickorna med ljusa sommarklänningar och rosetter i håret, pojkarna i kortbyxor, långa strumpor, skjorta och keps.

– Ungarna, sa Stierna.

Men han behövde aldrig ingripa, portvakten gick fram till dem.

– Barn, sa hon. Ni får inte vara här. Inte nu när farbror polisen är här.

Ungdomarna vände sig om och gick nerför trapporna. Lydigt, men Stierna såg besvikelsen i deras ögon.

Stierna tryckte in ringklockan igen. Höll inne den längre den här gången. Väntade ett tag. Så vände han sig mot låssmeden, det var en kort, mager man med ovanligt runda ögon. Stierna tog på sig skinnhandskarna han hade i ena kavajfickan.

– Lika bra att gå in, sa han.

– Som ni vill, kriminalkonstapeln.

Låssmeden öppnade sin verktygslåda. Han tog inte fram bräckjärnet, som skulle ha förstört delar av dörren. I stället några dyrkar han prövade i underlåset. Snart hade han fått upp dörren. Överlåset är inte låst, tänkte Stierna. Då är risken större att hon är kvar där inne, trots att hon inte svarat i telefon den senaste tiden, trots 15

att hon inte öppnat ytterdörren när folk ringt på. Kanske skulle han hitta henne död.

– Stanna här, sa Stierna.

Stierna gick in i lägenheten. Han tänkte gå längs väggarna, där han visste att det var minst sannolikhet att en eventuell gärningsman också gått. Såg till att inte röra handtaget på insidan, tänkte att han måste undvika att ta i något här inne, trots att han bar handskar. Han såg ner på sina skor. Sulorna var torra och de skulle lämna få avtryck.

Den kväljande doften slog emot honom. Han hade varit drygt sex år i kåren och han visste direkt vad det betydde.

Han tog fram blocket ur innerfickan. Han skulle anteckna exakt hur han rört sig i lägenheten, vad han gjort, vad han sett, klockslaget när han gått in.

Stierna gick snabbt, samtidigt försiktigt. På en nött golvmatta precis innanför dörren låg ett antal tidningar. Den översta var från idag och när han blickade ner på den kunde han se några av rubrikerna: ”Ny kommunistisk konspiration i Finland upptäckt”, ”Englands tålamod i Ruhrfrågan på upphällningen”.

Stierna tog fram sitt tjänstevapen, Browning-revolvern han bara avlossat när han övat på skjutbanan. Han måste vara beredd på att någon var kvar där inne, någon levande.

Han såg kvinnan direkt. Såg hur hon halvlåg på ottomanen, såg blodet på den och på väggen bakom. På en stol bredvid hängde en ljus sommarklänning. Ett par svarta skor stod på golvet; sulorna såg ut att vara smutsiga, kanske med intorkad lera. På ett nattduksbord bredvid ottomanen låg ett paket cigaretter.

Stierna gick inte fram för att ta hennes puls, han visste att den försvunnit för länge sedan. Det fanns ingen anledning att kontrollera om hon hade någon andning. Han såg likfärgen på hennes kropp, kände doften av förruttnelse. Ögonen var vidöppna och när han tittade på hennes pupiller såg han att de var olika stora. Hon hade varit död i flera dagar, så länge att Stierna insåg att det skulle vara meningslöst att ta dit en hund. Doftspåren från en mördare var borta.

Han hade befarat att han skulle hitta henne död, ändå var han oförberedd, ville inte se mer på hennes sönderslagna huvud, inte hennes utsuddade drag, inte stirra döden i vitögat.

16

Stierna såg på sitt fickur. Det visade på kvart över elva, förmiddagen fredagen den 29 juni. Han skrev ner klockslaget i sitt block.

Stierna tittade sig runtom i rummet, det var mycket välstädat.

Han tänkte på kontrasten. Det pedantiskt prydliga mot den smutsiga, brutala döden.

3.

John Stier na kom ut genom porten. Nere på Sveavägen lät föraren i en svart Maxwell med nedfälld ljus sufflett signalhornet ljuda länge och hotfullt mot en hästkärra.

Restauranten låg alldeles bredvid, i korsningen Tegnérgatan/Sveavägen. Uteserveringen sträckte sig en bit ut på trottoaren, där satt ett tiotal människor. Eller trottoaren var kanske fel ord, det var nästan som ett litet torg härnere.

En skärslipare på velociped hade stannat invid trottoarkanten. Ett par kvinnor kom fram till honom, ville att han skulle vässa några knivar med sin cykeldrivna sliptrissa.

Selma. Restauranten hette så. Stierna hade ett vagt minne av att han hade varit här förr, men det måste ha varit länge sedan.

Det var lunchtid. Matsedeln fanns på en griffeltavla bredvid entrén.

Någon hade skrivit upp dagens tre rätter med vit krita: stekt salt sill, korvkaka eller köttbullar med potatis och lingonsylt. Bara ett alternativ om man ville ha efterrätt: rabarberkräm.

Han gick in.

Det satt en del gäster där inne. En ensam man med mittbena och alltför mycket pomada i håret. Med välpressad kostym; bredvid stod spatserkäppen. Ett större sällskap vid ett bord i mitten. Tre unga kvinnor med axellångt hår och klockkjolar verkade alla ha valt korvkakan.

Stierna slog sig ner vid ett bord långt in i salongen, la hatten på stolen bredvid sig. Alldeles i närheten stod ett självspelande piano.

Stierna tog fram sin anteckningsbok, skrev ner vad han gjort efter att han lämnat Julia Ekengrens lägenhet. Han hade bett Margareta Röing ringa femte vaktdistriktets polisstation som låg alldeles i närheten, medan han själv bevakade dörren till den mördade kvinnans hem.

17

Så att det skulle stå så orört som möjligt, utom räckhåll för nyfikna grannar och andra objudna gäster.

Det hade inte tagit lång tid för dem från femte att komma, och han hade sett till att en konstapel därifrån fortsatte bevakningen av lägenheten. Sedan hade han spärrat av områdena runt ytterporten och bakgården med rep, de två möjliga ingångarna till huset Tegnérgatan 20. Satt ytterligare konstaplar där, så att inte obehöriga skulle kunna ta sig in. Och så för fem minuter sedan ringt Kriminalavdelningen från portvaktslägenheten, den låg på nedre botten. Karl Högstedt skulle komma med fotografen om så där en halvtimme för att börja den tekniska undersökningen. En halvtimme, alldeles lagom för att hinna få något i sig hade Stierna insett.

Innan han gått hade Stierna tänkt att de skulle spärra av större områden senare, när de började gå igenom kvarteren runtomkring.

Restauranten var inte särskilt stor, men han fick intrycket av att den gick bra. Inte bara för att relativt många lunchgäster redan satt här.

Inte bara för att Margareta Röing berättat att så gott som alla husets hyresgäster beställde mat härifrån någon gång då och då. Nej, det var något med restaurantens hela atmosfär. Enkelt, samtidigt med något gammalt, nästan elegant, över sig. Som från en svunnen tid. Träborden var tunga och bastanta. Där fanns en stor öppen spis med diverse tennföremål på spiselkransen: några kannor, flera tallrikar i olika storlekar och ett par ljusstakar. I ett hörn stod en brun moraklocka; nedanför urtavlan hade någon skrivit ett årtal, 1833, med vit målarfärg.

På väggarna hängde mörka målningar, en del med djurmotiv, andra föreställde landskap.

Stierna brukade beställa köttbullar när han var ute på krogen, men han tänkte prova den stekta salta sillen. Han hade ofta svårt att laga det hemma. Det där med att den skulle ligga i blöt tillräckligt länge, ofta blev den för salt när han gjorde det själv.

En ung servitris med svart satinblus och vitt förkläde kom fram till honom.

– Vad önskar herrn?

Stierna beställde sill. Bad att få en karaff svagdricka; bröd och kaffe ingick i priset.

Servitrisen försvann med hans beställning.

Han tänkte på Margareta Röing. Hon hade sagt att hon delade 18

port­vaktssysslan med sin man Samuel, men hon hade berättat att han var hovmästare på Tennstopet på Stora Vattugatan, så frågan var hur mycket de delade på arbetet egentligen. Mannen var visst inte hemma särskilt ofta, men det var Margareta Röing. En kvinna som kände alla i huset. Som hade koll på vad de arbetade med, vilka som besökte dem.

Som visste vem som ställde till bråk, vilka som var underliga, vilka som hade det svårt med ekonomin, och som kände till om det var någon som tittade för djupt i flaskan.

En perfekt person för ett första förhör, tänkte Stierna. Han hade redan förhört henne kort, om det var något akut de måste göra. En våldsman i huset, något hon sett som direkt kunde kopplas till mordet och den som kunde ha gjort det. Men hon hade inte kunnat ge honom något sådant och resten av frågorna kunde vänta någon halvtimme.

Om det ens var han som skulle få ställa dem när de med högre rang på kriminalen kom dit.

Han visste ännu inte vem från Kriminalavdelningen som skulle hålla i utredningen.

Sillen och svagdrickan kom.

Sillen var precis lagom salt, med rikligt med löksås och kokt potatis.

Han betalade tjugo minuter senare. La pengarna ovanpå notan, var generös med dricksen. Han lutade sig tillbaka och tände en cigarett.

Kaffekoppen stod framför honom, han drack några klunkar ur den.

Servitrisen kom snart fram till Stierna. Hon sa ett tyst ”tack, herrn” och tog försiktigt pengarna.

Stierna tog fram sin silverbricka, la den på bordet framför sig. Den med de korsade yxorna och kronorna på framsidan. På baksidan fanns texten som visade vem han var och var han hörde hemma: Stockholms polisdistrikt. Kriminalavdelningen. No 20.

Han hade haft brickan i drygt två år nu. Hade fått den när han lämnat patrullerandet på Södermalm bakom sig, bytt uniformen mot kostym.

Då han gått från vanlig polis med pickelhuva, batong och sabel till detektiv, som många fortfarande sa.

– Ursäkta, fröken. Konstapel Stierna, jag kommer från kriminalpolisen.

Servitrisen stannade till, hon såg oroligt på honom.

– Jag har bara några korta frågor, fortsatte Stierna. Ren rutin. De 19

som bor här i närheten, jag har hört att de brukar äta hos er.

Servitrisen såg på stolen mittemot Stiernas. Men hon satte sig inte ner, kanske vågade hon inte. En äldre kvinna som stod bakom kassa­ apparaten tittade åt deras håll. Säkert föreståndarinnan, tänkte Stierna.

– En del gör det, svarade servitrisen. Men jag vet inte exakt vilka gäster som bor i husen runtomkring.

– Men ni vet att några av dem brukar komma hit?

– Ja. Jag vet att flera brukar göra det.

– Vet ni om några i det här huset brukar äta här? Från uppgången Tegnérgatan 20?

– Speciellt de. Ofta hämtar de mat här. Det finns en dörr längre bak, nära köket. Den går från trappuppgången till restauranten. Ibland ringer de på klockan till den dörren om de vill hämta mat, de som bor i nummer 20 … Om de inte vill sitta här, om de vill sitta hemma. Och oftast vill de äta hemma.

Hon sa sitt namn, Sigrid Ekström, efter att han frågat efter det.

Berättade att hon arbetat på restauranten sedan hon var sjutton; i höst hade hon varit där i tre år.

– Känner ni Julia Ekengren?

Servitrisens svar kom direkt.

– Julia? Visst känner jag fröken Ekengren. Hon är här så ofta.

Stierna lutade sig över bordet.

– Hur ofta?

– Ett par gånger i veckan, svarade Sigrid Ekström. Skulle jag tro.

– Vet ni var hon bor?

– Här i huset. Hon är en av dem som brukar komma in genom dörren vid köket för att beställa mat. Jag har pratat med henne, vet hennes namn.

Stierna fortsatte med sina frågor. Servitrisen berättade med låg röst, ibland så låg att Stierna hade svårt att höra henne, att Julia Ekengren alltid åt ensam när hon var på restauranten. Det var visserligen sällan.

– Oftast hämtar hon mat, sa servitrisen. Det har hänt att en man gjort det åt henne.

Stierna strök sig över slipsen och borstade av kavajen. En onödig gest, för han insåg att kläderna var i sin ordning. Men det var något han lagt sig till med när han bytt uniformen mot kostymen.

– En man, upprepade Stierna. Hur vet ni att det är till henne han hämtar mat?

20

Servitrisen satte sig ner på stolen mittemot honom. Den äldre kvinnan bakom kassaapparaten såg inte längre åt deras håll.

– Sedan i våras ringer hon ofta ner och beställer. Så att det är färdigt … Någon gång ringde hon ner och sa att en man skulle hämta maten. På senare tid, förut ringde hon aldrig. Jag tror inte att hon har haft telefon så länge.

– Hämtade mannen mat åt henne, även innan hon började ringa, innan ni tror att hon hade telefon?

– Ja. Oftast kom hon själv, ibland kom mannen och beställde och hämtade mat åt henne. Eller åt dem båda, antar jag.

– Och innan i våras, då ringde hon inte?

– Nej. Signalhornet från en bil ute på gatan fick servitrisen ur fattningen för några sekunder. Så såg hon på Stierna igen.

– Hur kan ni veta att mannen hämtade mat åt Julia Ekengren? frågade Stierna. Innan hon började ringa på telefon. Hade hon beställt innan, sagt att hon skulle skicka någon att hämta maten åt henne?

– Nej. – Berättade mannen att han skulle hämta mat åt Julia Ekengren?

– Nej. – Så hur vet ni att han hämtade mat till just henne? Innan hon började ringa?

Servitrisen såg ner i bordet. Såg på Stiernas silverbricka, han hade låtit den ligga kvar där, på bordsskivan.

– För att jag kände igen karotten.

– Karotten?

– Ja, hennes karott. Jag känner igen den. Den hon hämtar mat i. Jag vet att det är hennes. Man glömmer den inte.

Han frågade hur den såg ut. Skrev ner hennes beskrivning. Den var rund och ganska stor. Ljusblå med tistlar på. Stierna satt tyst ett tag, han tänkte att servitrisen ännu inte undrat varför han ställde sina frågor.

Mannen med spatserkäpp och för mycket pomada i håret reste sig upp och lämnade restauranten.

– Och den här mannen, sa Stierna. Är det hennes fästman, vet ni något om det?

– Nej. – Hur ser han ut?

21

– Det var aldrig samme man. Tror jag inte i alla fall.

– Inte samme man?

– Nej, svarade servitrisen. Det var inte en. Det var olika män. Flera olika män.

4.

– V em h ar h a nd om utredningen? frågade Stierna.

– Lydman, svarade Högstedt.

De stod utanför Julia Ekengrens lägenhet. Stierna själv. Konstapeln från femte vaktdistriktet var kvar. Och så teknikerna. Karl Högstedt i mörk kostym, med tunn mustasch och det mörka håret bakåtkammat med sidbena. Stierna tänkte att Högstedt alltid var så välklädd; tänkte att det på något sätt var motsägelsefullt, att det inte var rätt klädsel när man grävde i smutsen, den verkliga smutsen. Fotografen var också där. Han hette Bergman, Henry Bergman, och han hade tagit bilder åt Högstedt i något år. Var den första fotograf på heltid som de anställt på Kriminalavdelningen. De hade velat ha en polis, någon som kunde deras arbete. Henry Bergman hade varit perfekt, hade arbetat som konstapel på sjunde vaktdistriktet på Storgatan, samtidigt som han visste mycket om fotografering.

Bergman hade hunnit ta många bilder på de där knappa tolv månaderna. På mordbränder, trafikolyckor, avtryck efter inbrottsverktyg, blodstänk på väggar, spår på klädesplagg, sprängda kassaskåp, krossade fönsterrutor, döden i alla dess former: olycksfall, självspillan och mord.

Så mycket annat.

Stierna vände sig om mot fotografen.

– Var är fotoutrustningen?

– I bilen, svarade Henry Bergman. Det är inte dags ännu.

– Jag förstår.

– Vi kommer behöva dina skor senare, sa Bergman. För att kunna stryka dem när vi söker efter skoavtryck där inne.

Verner Lydman skulle leda utredningen. Stierna undrade om det innebar att det skulle bli de vanliga rutinerna. De som sa att den rotel på Kriminalavdelningen som påbörjat fallet, som fått larmet, också 22

skulle utreda det. Det var den tredje roteln, den Stierna tillhörde, den där Verner Lydman var kommissarie. Men kanske skulle intendent Westergren sätta ihop en speciell mordkommission, han gjorde ofta det.

– Andre stadsläkaren kommer, sa Högstedt. För att titta på kroppen.

– Karlström? frågade Stierna.

– Ja, vem annars? Men vi behöver identifiera kroppen innan. Så att vi vet att det verkligen är Julia Ekengren och inte någon annan som ligger där inne. Vi får ta upp portvaktstanten hit så fort som möjligt.

Ge henne skoskydd, se till att hon inte stökar till något, men att hon får se kroppen. Det blir inte roligt, men det måste göras.

– Pratar du med henne? frågade Stierna.

– Ja, svarade Högstedt. Försöker förbereda henne så gott det går. Men det måste göras snart, innan Lydman och de andra kommer.

Verner Lydman, tänkte Stierna igen. Han undrade vad kommissarien skulle sätta honom på. Kanske det som Lydman själv och överkonstaplarna inte ville befatta sig med, som att hjälpa Högstedt och Bergman att rota i soptunnorna på bakgården.

– Och när kommer Lydman? frågade Stierna.

– Så småningom, sa Högstedt utan att precisera sig.

Högstedt hade med sig en brun väska i styvt skinn. Han öppnade den med handskbeklädda händer, tog fram två ljusbruna pappåsar som han satte fast med snören över sina skor.

– Jag går in i lägenheten, sa Högstedt. Jag ska inte röra något innan vi har fotograferat och är klara med skisserna, men Lydman vill ha en första rapport så fort som möjligt. Från dig Stierna, eftersom du är på plats. Har du något att anteckna med?

– Givetvis.

– Se till att stanna utanför, sa Högstedt. Jag vill inte ha någon i lägenheten nu, förutom mig själv. Portvakten måste in och titta på kroppen, Karlström också. Men efter det vill jag inte ha någon här på ett tag.

Inte du Stierna, även om du redan varit där. Inga konstaplar från något vaktdistrikt. Varken Gud, djävulen eller polismästare Solman.

Stierna hade hört de där orden förr. Orden Högstedt brukade säga när han ville arbeta i fred, när han ville se till att ingen förstörde en brottsplats för honom.

Högstedt gick in i hallen. Stierna stod kvar utanför, alldeles vid dörröppningen.

23

Högstedt berättade högt vad han såg där inne, så att Stierna skulle kunna anteckna. Dörrmattan som var nött men som nyligen verkade ha rengjorts. Tidningarna som låg på den. Det andra som fanns i hallen.

Stierna antecknade. Han såg in i lägenheten, såg det han sett för bara knappt en timme sedan. Kroppen fanns fortfarande kvar, den skulle ligga där inne ett tag till.

Henry Bergman stod tyst bredvid. Snart skulle han fotografera det mesta där inne, göra skisser av lägenheten i sitt block, men det var Stierna som fick sätta ord på det Högstedt såg där inne. Både det uppenbara, möblerna och det andra, men också slutsatserna, de som inte alltid var synliga för blotta ögat.

– Svart telefonapparat på byrån, sa Högstedt. Med numret skrivet på en liten papperslapp i hållaren nedanför nummerskivan. Vasa 67 84.

Vasa 67 84, tänkte Stierna. Ett telefonnummer som var svårt att komma ihåg.

– På byrån finns också …

Högstedt tystnade i några sekunder innan han fortsatte.

– Jag ser tre visitkort. Jag läser namnen: löjtnant A. M. Aare, Kungliga Svea Artilleriregemente, Sven Ekstrand, ingenjör vid Bolinders mekaniska verkstad, Nils T. Johansson, hovrättsnotarie, Valhallavägen 76.

Stierna tittade sig runtomkring. Han såg på det intetsägande våningsplanet utanför Julia Ekengrens dörr. Det mörkbruna stengolvet verkade nyskurat. Han såg på räckena i trapphuset, på ena sidan ett svartmålat i metall, på andra sidan ett i ljust trä.

Tre visitkort, tänkte Stierna. Från män, utan något givet samband.

Olika män som hämtat mat åt henne från restauranten.

5.

Inget h ä nde när Stierna tryckte in lysknappen.

– Det fungerar inte, sa Margareta Röing. Lyset. Det har inte fun­ gerat på flera veckor. Jag är rädd att vår hyresvärd nog inte är stadens handlingskraftigaste.

Hon darrade lätt på rösten. Det var inte konstigt, tänkte Stierna, för 24

hon hade nyligen identifierat Julia Ekengren som den döda kvinnan i lägenheten. Det hände att poliser som sett ihjälslagna darrade på rösten.

– Jaså, sa Stierna.

– Ja, fortsatte portvakten. Men det finns isskåp i alla lägenheter, så kanske ska man inte klaga. Och ofta tapetserar de om när någon ny hyresgäst flyttar in.

– Tapetserade de om innan Julia Ekengren flyttade in?

– Ja, det minns jag att de gjorde. Det var en gammal dam som bodde där innan och det hade väl inte gjorts på länge. Och det målades om också, dörrar och annat.

– Vad heter värden?

– Herr Ragnar Moberg. Jag tror han äger ett hus till, på Riddargatan.

Stierna bad om värdens adress och telefonnummer. Fick dem och antecknade uppgifterna i sitt block. Trots att Margareta Röing var skakad var hennes svar klara och rediga.

De stod på det dunkla entréplanet. Större delen av golvet var täckt av en röd matta. Portvaktsbostaden var den enda lägenheten på den här våningen, den låg långt bort, nära en inglasad dörr som ledde till bakgården.

– När var sista gången ni såg henne? frågade Stierna.

Margareta Röing behövde inte fundera innan hon svarade: – Lördagen förra veckan. På midsommarafton. Det var sista gången.

– När på midsommarafton?

– Kring lunch. Jag stötte på henne i porten. Jag var på väg in, hade handlat. Vi skulle bort på kvällen, till Värmdö. Jag och min man. Till några bekanta, för att fira midsommar. Så jag hade lovat att ta med mig mat och dricka, vi skulle ha knytkalas. Jag hade köpt sill och öl.

– Jag förstår. Vart var hon på väg?

– På väg ut genom porten.

Stierna log.

– Ut genom porten, upprepade han. Vart skulle hon sedan? Sa hon något om det till er?

– Nej, det gick så fort. Vi hälsade bara kort på varandra.

– Så ni har ingen aning om vart hon var på väg?

– Nej. Men hon var vackert klädd. Jag har aldrig sett henne i så flotta kläder.

– Och efter det såg ni henne aldrig mer?

25

– Nej. Stierna hade sitt anteckningsblock i vänsterhanden, blyertspennan i den högra. Han raspade ner några anteckningar.

– Hur var hon klädd?

– Det var den där kappan, svarade Margareta Röing. Den beigea.

Den jag aldrig sett henne i förut. Och hon som bara brukade bära svart.

Och klänningen … Hon bar ljus sommarklänning under kappan, jag kände inte igen den heller. Den verkade så flott, jag kände knappt igen henne. Hon såg inte ut som hon brukade, ändå passade det henne så väl. Jag tror skorna var nya … de såg nya ut.

– Vi behöver få tag i hennes anhöriga, sa Stierna. Föräldrar. Syskon.

Känner ni till hennes anhöriga?

– Nej, svarade Margareta Röing. Jag vet ingenting om hennes familj.

– Hur väl kände ni Julia Ekengren?

– Inte så väl. Jag hälsade på henne när vi stötte på varandra, mer var det inte.

– Vilka kände Julia Ekengren bäst i huset?

Margareta Röing stod tyst i några sekunder.

– Jag vet inte … Kanske fröken Molin, Vera Molin. De bor på samma våningsplan. Jag har sett dem tillsammans flera gånger.

– Är fröken Molin hemma nu?

– Jag vet inte.

Stierna skrev i sitt anteckningsblock.

Han tänkte på kläderna igen, de som hon burit på midsommarafton.

Hon som brukade bära svart. Som om hon velat förändra sig.

– Vet ni vad hon arbetade med? frågade han. Hur hon försörjde sig?

Porten slogs upp. Stierna tystnade, han hörde röster som närmade sig.

Stadsläkaren kom först, han verkade jäktad.

– Karlström, sa Stierna. God dag.

Stadsläkaren nickade åt honom.

– Stierna. God dag.

Tre män var uppe på våningsplanet några sekunder senare. Alla i kostym, alla med hatten i högerhanden.

Gunnar Rehn, som vanligt kortklippt och med den där genomträngande blicken som liksom skar genom allt och alla. Oskar Wallbom, stor och kraftig med den buskiga mustaschen och det kortklippta håret i välvårdad mittbena.

26

Två överkonstaplar, tänkte Stierna. Som ska hålla i dörrknackningen, för han antog att det var därför de var här: för att börja förhöra Julia Ekengrens grannar. Det borde vara en garanti för kvalitet, även om man aldrig visste vad som kunde hända när Wallbom var med.

Sist kom Verner Lydman, han hade knäppt upp sin svarta kavaj och tagit fram fickuret ur västfickan.

– God dag Stierna, sa Lydman kort.

– God dag, kommissarien.

Rehn hälsade på Stierna. Stierna hälsade tillbaka. Wallbom stod tyst; Stierna sa inget till honom, tänkte att det var den som kom som skulle hälsa, inte den som redan var där.

– Var är brottsplatsen? frågade Lydman.

– På andra våningen, svarade Stierna. Teknikerna är där.

– Är hon identifierad? Vet vi att det är Julia Ekengren?

– Ja. Lydman nickade.

– Vi pratas vid snart, sa han. Jag vill veta vad Stierna gjort, hört, sett, antecknat. Sedan får vi se var ni behövs bäst. Jag återkommer. * Verner Lydman stod utanför lägenheten på planet två trappor upp.

Konstapeln från femte vaktdistriktet var kvar i sin blå uniform med hög krage, tillsammans med Henry Bergman. Wallbom och Rehn hade redan börjat med dörrknackningen, hade tagit hissen så långt det gick, velat börja med lägenheterna högst upp.

– Bergman, sa Lydman.

Fotografen vände sig om mot honom.

– Kommissarie Lydman. Ni är här nu.

– Ja. Hur långt har ni kommit med fotograferingen? Med skisserna?

– Vi har börjat.

– Säg till Högstedt att jag är här.

Bergman gick fram till den öppna dörren och ropade något, Lydman kunde inte uppfatta vad.

Några sekunder senare stod Karl Högstedt i dörröppningen.

– Kommissarie Lydman, sa han.

– Högstedt. Hur långt har ni kommit?

27

– En bit. Men jag vill inte ha någon annan här inne. Inte ännu.

– Självklart. Har ni hittat något som skulle kunna vara mordvapnet?

– Nej. – Jag förstår. Jag behöver få tag på hennes anhöriga. Vi får se vad hennes grannar säger, men har du hittat något vi kan använda oss av redan nu?

Högstedt lutade sig mot dörrkarmen.

– Jag har hittat ett åldersbetyg, sa han. Tio månader gammalt. I en av hennes skrivbordslådor.

– Få se, sa Lydman.

Högstedt vände sig om och gick in i lägenheten.

Lydman såg sig runt omkring på våningsplanet. De fyra dörrarna i mörkt trä, Julia Ekengrens och hennes grannars. De två lamporna i taket. Den svarta dörren till hissen. Det mörka stengolvet med sina plattor, i en av dem kunde han se ett vitt fossil.

Högstedt var tillbaka. Han räckte Lydman en liten papperslapp.

Lydman läste: Åldersbetyg Att Julia Charlotta Ekengren är född 2 april 1889 (åttionio) i Johannes församling i Stockholms län, betygar Johannes församling i Stockholms län den 29 augusti 1922.

Underst komministerns oläsliga namnteckning.

– Jag har hittat visitkort från tre män i lägenheten, sa Högstedt. När Stierna pratade med dem som arbetar på restauranten nere på gatan sa de att flera olika män hämtat mat åt henne där. Det behöver inte betyda något, men det kan ju göra det.

Lydman nickade. Vek ihop åldersbetyget och la det i innerfickan. * Stierna var ute på gatan igen, ville ta en cigarett innan Lydman gav honom nya order. En ensam positivhalare med vegamössa och slitna kläder hade ställt sig på andra sidan gatan, mittemot restauranten.

Stierna kände igen melodin mannen vevade fram på sin miniatyrorgel, men han kunde inte minnas vad visan hette.

28

Han tänkte på de förnäma kläderna igen, de som Julia Ekengren burit på midsommarafton.

Stadshuset hade invigts just den dagen.

6.

När John Stier na satte sig i den svarta polisbilen som väntade utanför porten till Tegnérgatan 20 tänkte han att det var onödigt, han skulle ju inte så långt, kunde lika gärna gå.

Verner Lydman hade nonchalant viftat med Julia Ekengrens åldersbetyg framför hans näsa på ett sätt han inte tyckte om, som om Lydman gav uppdraget till honom för att det inte fanns någon bättre för tillfället och kommissariens order hade varit korta och kalla, ungefär som i det militära. När överkonstaplarna som fanns tillgängliga knackade dörr och inte kunde undvaras till annat. Men Stierna hade inget emot uppdraget: söka Julia Ekengrens fotspår, bak i tiden.

Det naturliga var att börja med pastorsexpeditionen för Johannes, Julia Ekengrens födelseförsamling, och det var nästan inpå knuten.

Expeditionen låg i ett pampigt flervåningshus med vitputsad fasad på Kammakargatan, alldeles invid kyrkan med alla gravstenar runtom.

Den skulle egentligen vara stängd och inte öppna förrän senare under kvällen, men Lydman hade ringt en av församlingens komministrar.

Sett till att det skulle finnas folk där när Stierna kom dit.

En äldre kvinna med svart klänning och glasögon tog fram födelseoch dopboken för 1889 till honom när han presenterat sig och visat sin silverbricka.

Stierna satte sig vid ett lågt träbord nära en gammal järnkamin, bläddrade fram till april.

Han hittade henne snart, för hon var född tidigt i månaden, den andra. Stierna antecknade de uppgifter som fanns om henne där.

Dopnamn: Julia Charlotta Ekengren. Hon var markerad som oäkta barn. Föräldrarnas namn. Modern: hembiträdet Fredrika Ekengren, nitton år gammal. Moderns civilstånd: icke gift. Moderns hemvist: Döbelnsgatan 21. Inget om fadern, inget namn, ingen adress. Antag29

ligen betydde det att mannen vägrat att erkänna sitt faderskap, att han velat slippa betala underhållsbidrag. Det var ofta så när det gällde oäkta barn, fattiga män som inte ansåg sig ha råd att betala för sina snedsteg.

Eller inte ville av andra skäl. Det var så lätt att neka, så gott som alltid omöjligt att få fram något som liknade bevis i de fallen. Eller så hade modern inte velat berätta vem som var far till hennes barn.

Där fanns en anteckning om att modern dött i samband med födseln. En senare notering sa att Julia Charlotta Ekengren flyttats till Allmänna barnhuset.

Stierna tog bilen från pastorsexpeditionen, satt tyst medan chauffören körde. Resan gick fort, för barnhuset låg nära, på Norrtullsgatan 14.

De åkte längs Sveavägen. Svängde upp på Odengatan och så var de nästan varit framme.

Den stora röda tegelbyggnaden på Norrtullsgatan såg ut som ett slott, men Stierna visste att förhållandena där inne var långt ifrån kungliga.

Han fick hjälp att gå igenom barnhusets arkiv, den här gången av en ung kvinna med kortklippt hår och grå klänning med vitt förkläde.

Julia Ekengren hade fått ett eget nummer, 4012, och på en egen sida i barnhusets allmänna rullor kunde Stierna följa vad som hänt henne efter det att hon kommit till huset på Norrtullsgatan och flera år framåt. Även om anteckningarna var kortfattade.

Julia Charlotta Ekengren hade blivit intagen strax efter sin födsel, i april 1889, efter remiss från fattigvårdsstyrelsen. Haft samma amma, en Veronika Lindström, under sin första tid i det stora röda tegelhuset.

Veronika Lindström. En kvinna som själv haft sitt barn på barnhuset och som fått amma ytterligare ett i lite drygt trettiosex veckor, såg Stierna. Det var så det fungerade för många fattiga mödrar som inte hade råd att ta hand om sina barn. Som var tvungna att betala för att få dem bortlämnade, till Allmänna barnhuset och sedan som utackorderingar till fosterhem. När de inte kunde betala med pengar fick de betala med arbete, som ammor.

Utackorderas. Stierna hade alltid ogillat det ordet, det var så stelt byråkratiskt. Helt befriat från känslor. Han hade själv sett hur flera barn utackorderats från det fattiga Södermalm där han vuxit upp. Det hade sällan gått bra för dem.

30

Julia Ekengren hade placerats i fosterhem i slutet av december 1889.

Hon hade kommit till landsbygden, en bra bit från ”huvudstadens fördärv”.

Fosterfadern hade varit en Hans Bernard Ekblad, bonde från Tortuna församling i Västerås stift. Hans frus namn stod inte med, men rullorna sa att mannen varit fyrtiotre år i december 1889 och hans hustru ett år yngre. De hade inte haft några egna ungar, men väl ytterligare ett fosterbarn.

Stierna såg att en av barnhusets inspektörer gjort besök i Julia Ekengrens fosterhem med jämna mellanrum flera år framåt utan att anmärka något. Men i en oannonserad inspektion i maj 1894 lät det annorlunda: ”Flickan ser svag och klen ut. Verkar dyster och sluten.”

Där fanns också en bifogad polisanmälan, skriven av fjärdingsmannen i Tortuna, där en granne uppgav att han sett Hans Bernard Ekblad slå flickan ett par gånger; vid ett tillfälle skulle fosterfadern ha slagit henne ”med ett tillhygge av järn utan synbar anledning”. Där fanns inga uppgifter om vad anmälan lett till, men det var uppenbart att Hans Bernard Ekblad inte var lämplig som fosterförälder.

Så Julia Ekengren hade fått komma tillbaka till Allmänna barnhuset.

Stannat där i nio månader innan hon kort före sin sjätte födelsedag, i februari 1895, placerats i ett nytt fosterhem, denna gång hos änkan Astrid Stenfors, fyrtiofyra år gammal, i Esplinge. Några korta anteckningar om inspektioner som gjorts i det nya hemmet genom åren fanns.

De flesta utan anmärkning, men när det fanns sådana var de inget som gav anledning till oro för att flickan vanvårdades: Åttonde maj 1896: ”Flickan är lydig och välartad, stilla och allvarsam.”

Sjunde juni 1897: ”Fostermodern uppger att flickan är duktig i skolan. Styrks av betyg.”

Nionde mars 1899: ”Flickan hade ett blekt och sargat utseende beroende på att hon nyligen haft lunginflammation för vilken hon behandlats av doktor Nordgren på Drottninggatan, Stockholm. Annars inget att anmärka.”

Besök 1901 och 1902 utan anmärkningar.

Där fanns också uppgifter om hur barnhuset bidragit till flickan genom åren, utöver det man betalade ut för underhåll varje kvartal. Allmänna barnhuset hade stått för hennes skolavgift i sex år, skolan hette Esplinge samskola. Tre gånger hade man betalat ut pengar till kläder.

31

Två gånger till mediciner och läkarvård. Annars mest till böcker. Trettonde november 1896, sju stycken. Tjugoandra augusti 1897, fjorton stycken. Femtonde oktober 1898, tolv stycken.

Antagligen hade mycket handlat om skolböcker. Men Stierna fick intrycket av att det varit mer än så; när han hade gått igenom flera av akterna om andra barn fanns inga uppgifter om att så mycket hade betalats ut till böcker.

1903, det året Julia Ekengren fyllt fjorton år, hade barnhuset bekostat något som hade med hennes kommande konfirmation att göra. Stierna antog att det handlat om pengar till kläder, psalmbok och en bibel.

Efter det fanns inget mer antecknat om Julia Ekengren. Då var barn nummer 4012 borta ur barnhusets allmänna rullor.

Men Stierna sökte henne på andra platser. Där fanns brev från tidigare barnhusbarn, arkiverade i nummerordning, men inget hade varit från Julia Ekengren. Där fanns förfrågningar om fosterbarn, men de från tiden då änkan Stenfors ansökt eller tidigare fanns inte bevarade.

Han ögnade igenom listorna över utbetalade underhåll till fosterföräldrar. Såg att paret Ekblad fått sammanlagt 90 kronor under det första året, sedan hade den summan sjunkit gradvis medan tiden gick. Änkan Stenfors hade inte fått lika mycket, antagligen för att flickan varit äldre då.

Allmänna barnhuset betalade bra ersättning för att få folk att ta hand om de allra minsta ungarna, det visste Stierna och det såg han här, svart på vitt. Och när barnen blev äldre kunde de alltid arbeta på gården eller var det nu var. Ofta ekonomiska skäl för att ta emot fosterbarn, inte känslomässiga. Som en ren affärstransaktion. Stierna undrade hur det varit med Julia Ekengren. Han anade att det kunde ha varit så med hennes första fosterföräldrar, men kanske inte med änkan Stenfors. Hon som tagit emot Julia Ekengren när hon varit äldre. Där underhållet från barnhuset varit mindre och där inspektörerna som hälsat på inte haft mycket att anmärka på.

Han lämnade Allmänna barnhuset. Visste vart han skulle, Mantalsnämndens kontor, för att kolla folkbokföringen.

Adressen var Slottsbacken 6, men man gick in genom en låg träport på Österlånggatan.

Det var lugnt inne på kontoret. Stierna bad dem söka efter Astrid Stenfors i längderna.

32

Det tog inte lång tid innan han hade en adress: Högalidsgatan 33. Han bad dem kolla upp vilka adresser Julia Charlotta Ekengren varit skriven på under sitt liv. Lämnade sitt visitkort, bad dem höra av sig när de var klara. * Huset Högalidsgatan 33 låg nära ett par av stadens mest ökända ölkaféer. Nära Reimers holme med sin brännvinsfabrik. Och nästan inpå knuten centralfängelset på Långholmen; många av fångarna där skulle inte direkt spotta i glaset om de inte satt bakom galler.

Det känns som mycket kretsar kring alkohol i dessa kvarter, tänkte Stierna när han steg in på gården. Eller, det var mer en trädgård än en vanlig gård. Mycket grönska med en välskött gräsmatta, en del buskar och träd. Mitt i allt ett grönmålat lusthus.

Stierna hade hämtat en konstapel från Centralavdelningen. Det var alltid att föredra att vara minst två på plats när dödsbud fördes fram till nära anhöriga. En som skötte pratet. En som observerade, för att verkligen kunna se reaktionerna hos dem som fått det kanske värsta besked en människa kan få, att någon av ens närmsta är död. Även om Stierna inte visste hur nära anhörig Astrid Stenfors verkligen varit till Julia Ekengren. Men han ville vara säker, visste om chocken som kunde komma, någon gång också viljan att göra sig själv illa.

De två poliserna gick mot entrén, det var en oansenlig träport.

Konstapeln från Centralavdelningen rättade till sin uniform. Stierna såg upp mot fasaden. Huset verkade nybyggt. Fönsterkarmarna var ljusbeigea men fönstren var målade i en giftgrön nyans som stack av på ett nästan irriterande sätt.

Porten var olåst. På en tavla strax innanför entrén läste han att A. Stenfors bodde två trappor upp.

De kom upp på ett grått och trist våningsplan med fyra vitmålade dörrar. Stierna tryckte in ringklockan på dörren som fanns rakt framför dem. Konstapeln från Centralavdelningen stod tyst bakom honom.

De väntade. Lät det gå lång tid. Men det var tyst, Stierna kunde inte höra några steg inifrån lägenheten.

Stierna knackade på dörren, otåliga knackningar som säkert skulle höras där inne. Så tryckte han in ringklockan igen.

Ingen öppnade.

33