9789176450741

Ian Rankin Katt och r책tta

Ian Rankin

KATT OCH RÅTTA

Översättning av Nils Larsson

Modernista stockholm

’Odjuret inom mig hade varit inspärrat länge och rusade ut med ett vrål.’

DR JEKYLL & MR HYDE

8

» G ö m dig!« tjöt han ursinnigt, alldeles likblek i ansiktet. Hon befann sig ovanför trappan, och han snubblade fram mot henne, grep tag om hennes armar och slungade henne nedåt med sådan kraft, att hon trodde att de skulle ramla båda två. »Ronnie!« skrek hon. »Vem ska jag gömma mig för?« »Göm dig!« tjöt han igen. »Göm dig! De kommer! De kom­ mer!« Han hade knuffat henne ända bort till ytterdörren nu. Hon hade sett honom ganska hispig tidigare, men aldrig så väldigt som nu. Hon visste att han skulle må bättre om han fick sig en sil.

Och hon visste också att han hade allt som behövdes för det uppe i sovrummet. Svetten rann om hans stripiga hårtestar. För bara två minuter sedan hade det viktigaste för henne varit om hon skulle våga sig ner till rivningskåkens stinkande toalett. Men nu… »De kommer«, upprepade han viskande. »Göm dig.« »Ronnie«, sa hon, »du skrämmer mig.« Han stirrade på henne, det verkade knappt som om han kän­ de igen henne. Sedan tittade han bort igen, någonstans långt bort i fjärran. »Göm dig«, väste han. Och så slet han upp dörren. Det regna­ de utanför, och hon tvekade. Men sedan tog rädslan överhanden och hon tog ett steg över tröskeln. Men han grep henne om ­armen och drog in henne igen. Han omfamnade henne, hans svett luktade havssalt och han skälvde i kroppen. Munnen befann sig nära hennes öra, andedräkten var varm. »De har mördat mig«, sa han. Sedan gav han henne plötsligt en kraftig knuff igen, och den här gången hamnade hon utanför och dörren smällde igen och han blev ensam i huset. Ensam 9

och allena. Hon blev stående på trädgårdsgången och stirrade på dörren och försökte bestämma sig för om hon skulle knacka på eller inte.

Det skulle inte spela någon roll. Det förstod hon. Så i stället började hon gråta. För ovanlighetens skull överväldigades hon av självömkan och hon grät i en hel minut, och sedan tog hon tre djupa andetag, vände sig om och gick snabbt nerför trädgårds­ gången. Någon skulle säkert släppa in henne. Någon skulle trösta henne och ta bort hennes rädsla och torka hennes kläder.

Det fanns det alltid någon som gjorde.

John Rebus stirrade stint på tallriken framför sig, omedveten om samtalet som pågick runt bordet, bakgrundsmusiken och de fladdrande ljusen. Han brydde sig faktiskt inte om huspriserna i Barnton eller den senaste delikatessbutiken som skulle öppna på Grassmarket. Han hade ingen lust att prata med de andra gästerna – en kvinnlig lektor till höger om honom, en manlig bokhandlare till vänster om honom – om… tja, det som de nyss hade diskuterat. Ja, det var en perfekt middagsbjudning, samtalet var lika pikant som förrätten, och han var glad att Rian hade bjudit honom. Naturligtvis var han det. Men ju mer han stirrade på den halva hummern på tallriken, desto mer förtvivlad kände han sig. Vad hade han gemensamt med de här människorna?

Skulle de skratta om han berättade om polisens schäfer som fått halsen avhuggen? Nej, det skulle de inte. De skulle le artigt och sedan böja sig ner mot tallrikarna, för att visa att han var… hm, annorlunda än de. »Lite grönsaker, John?« Det var Rian som varnade honom att han inte »deltog«, att han inte »konverserade« eller ens verkade intresserad. Han tog leende emot den långa ovala tallriken, men undvek hennes blick.

Hon var en trevlig flicka. En riktig snygging, faktiskt. Med ljusrött, kortklippt hår i pagefrisyr. Intensivt gröna ögon. Läp­ parna var tunna men lovande. O ja, han gillade henne verkligen.

Annars skulle han inte ha tackat ja till att komma. Han fiskade 10

upp en bit broccoli, som inte skulle gå i tusen bitar då han för­ sökte få över den på sin tallrik. »Fantastiskt god mat, Rian«, sa bokhandlaren, och Rian log och rodnade en aning. Det var allt som behövdes, John. Det var det enda du behövde säga för att göra den här flickan glad. Men han visste att det skulle låta sarkastiskt, om han kläckte ur sig något sådant. Han kunde inte plötsligt ändra tonfall lika lätt som man kastade av sig ett klädesplagg. Det var en del av honom, som han hade levt med i många år. Så när lektorn höll med bokhand­ laren, log John Rebus bara och nickade, och leendet var för stelt och nicken varade någon sekund för länge, så att allesammans såg på honom igen. Broccolibiten gick av på mitten då den föll ner på tallriken och det stänkte på bordsduken. »Skit också!« sa han, trots att han förstod redan när orden flög ur honom att de inte var riktigt passande, inte riktigt rätt ord att använda vid ett sådant här tillfälle. Men det var minsann inte så lätt alltid att uppföra sig som man skulle ute bland folk. »Förlåt«, sa han. »Inget att göra åt«, sa Rian. Gud, vad hon lät kall på rösten.

Det var det perfekta slutet på en perfekt helg. Han hade varit ut och shoppat på lördagen, för att försöka få tag i en kostym att ha på sig i kväll. Men han hade tyckt att allt var för dyrt och köpt några böcker i stället, av vilka en var tänkt som present till Rian: Doktor Zjivago. Men sedan hade han bestämt sig för att han ville läsa den själv först, så han hade köpt blommor och choklad i stället och glömt att hon inte gillade liljor (hade han vetat om det över huvud taget?) och att hon precis hade börjat banta. Tusan också. Och till råga på allt hade han försökt med en ny kyrka i morse, en annan av skotska kyrkans byggnader, som inte låg så långt från hans lägenhet. Den senaste han försökt med hade verkat outhärdligt kall och inte utlovat annat än synd och ånger, men denna senaste kyrka hade varit rena motsatsen: bara kärlek och glädje och vad fanns det att förlåta egentligen? Så han hade sjungit några psalmer och sedan stuckit därifrån, skakat hand med prästen vid porten och lovat att komma tillbaka fler gånger.

11

»Mer vin, John?« Det var bokhandlaren som höll fram en flaska som han själv hade haft med sig. Det var faktiskt inget dåligt vin, men bokhandlaren hade talat om det med sådan stolthet i rösten, att Rebus kände sig tvungen att tacka nej. Mannen rynkade pannan, men blev sedan glad, eftersom det slog honom att detta nej inne­ bar att det blev mer vin kvar till honom själv. Han fyllde genast på i sitt eget glas. »Skål«, sa han.

Man började tala om hur livligt det verkade i Edinburgh nu för tiden. Detta var något som Rebus kunde hålla med om. Det var i slutet av maj nu och turisterna hade börjat komma. Men det var inte bara det. Om någon hade sagt till honom för fem år sedan, att folk 1989 skulle flytta norrut från södra England till The Lothians, skulle han ha skrattat högt. Nu var det ett faktum och ett passande samtalsämne vid middagsbordet.

Senare, mycket senare, när paret hade gått, hjälpte Rebus Rian att duka av. »Vad var det för fel med dig?« sa hon, men han kunde bara tänka på prästens fasta handslag, med dess löfte om ett liv efter detta. »Inget«, sa han. »Det här kan väl stå till i morgon bitti.« Rian stirrade på köket, på alla smutsiga kastruller, de halvt uppätna humrarna och de fläckiga vinglasen. »Okej«, sa hon. »Vad hade du tänkt göra i stället?« Han höjde sakta på ögonbrynen och sänkte dem sedan så lågt det någonsin gick. Läpparna vidgades till ett leende, som hade lite av ett hånflin över sig. Hon låtsades bli lite blyg. »Men kommissarien då«, sa hon. »Ska det där föreställa något slags ledtråd?« »Här kommer en till«, sa han och störtade fram till henne och drog henne intill sig, begravde ansiktet mot hennes hals. Hon skrek till och bultade med knytnävarna mot hans rygg. »Polisövervåld!« flämtade hon. »Hjälp! Polis! Hjälp!« 12

»Ja, frun?« frågade han och lyfte upp henne och bar ut henne ur köket, mot sovrummet, där slutet på helgen väntade i mörkret.

Sent på kvällen på en byggarbetsplats i utkanten av Edinburgh.

Det var meningen att det skulle bli ett kontorshus. Ett fem meter högt staket skilde bygget från landsvägen. Vägen var också nyan­ lagd, byggd för att få bort trafikstockningar runt staden. Så att pendlare lätt skulle kunna åka från sina hus på landet till jobb inne i stadens centrum.

Det körde inga bilar på vägen i kväll. Det enda ljud som hör­ des kom från cementblandaren på bygget. En man skyfflade i grå sand och tänkte på en gång för länge sedan då han arbetat på ett bygge. Det hade varit jobbigt, men det hade i alla fall varit ett hederligt arbete.

Två andra män stod intill en djup grop och stirrade ner i den. »Det borde räcka«, sa den ene. »Ja«, instämde den andre. De började gå tillbaka mot bilen, en gammal mörklila Mercedes. »Han måtte ha bra kontakter. För att kunna ordna så att vi får nycklar hit, menar jag, och greja allt det här.« »Det angår inte oss, vet du ju.« Mannen som talade var den äldste av de tre och den ende som var kalvinist. Han öppnade bakluckan på bilen. Inuti den låg en bräcklig tonårskropp hop­ kurad, av allt att döma livlös. Huden var ljusgrå, mörkare där blåmärkena satt. »Jävligt synd«, sa kalvinisten. »Ja«, instämde den andre. Tillsammans lyfte de ut kroppen ur bakluckan och bar den försiktigt mot gropen. Den föll mjukt ner på bottnen, ena benet stack upp mot den klibbiga leran på sidan, ett byxben hade glidit upp så att man såg en naken ankel. »Okej«, sa kalvinisten till mannen vid cementblandaren. »Täck över det, så sticker vi sedan. Jag är jättehungrig.«

13

14

Måndag ’På nästan en generation hade ingen kommit och kört bort dessa spontana besökare eller gjort några ansatser att åtgärda spåren efter deras härjningar.’

15

16

Vi l k e n början på arbetsveckan.

Den del av bostadsområdet som han kunde se genom den regnvåta vindrutan, höll sakta på att åter förvandlas till den vild­ mark som funnits här innan man börjat bygga här för många år sedan. Han var säker på att det under sextiotalet, liksom upp­ förandet av de andra områden som låg utspridda lite varstans runt Edinburgh, hade verkat vara den perfekta lösningen på alla framtida bostadsbehov. Och han undrade om de som planerat det hela någonsin lärt sig något, annat än i efterhand. I annat fall skulle det kanske gå likadant med dagens »ideala« lösningar.

De anlagda områdena var fulla av högt gräs och mängder av ogräs, och barnens asfalterade lekplatser såg ut som om de var sönderbombade, med glasbitar som bara väntade på att någon skulle snubbla och skada sig på knäet eller i handen. Fönstren var förspikade på de flesta av huslängorna, det forsade regnvatten ner på marken ur de trasiga stuprören, och trädgårdarna på fram­ sidan var sumpiga, med trasiga staket och saknade grindar. En solig dag skulle det kännas ännu mer deprimerande att komma dit, tänkte han.

Men några hundra meter därifrån hade någon byggpamp börjat uppföra privata lägenheter. På planket runt bygget stod det LY X BOSTÄ DER och tydligen hette området MU IR V ILL AGE. Rebus lät sig inte luras, men undrade hur många unga som skulle komma att köpa hus där. Det här var Pilmuir, och det skulle det alltid förbli. Det här var en soptipp.

Det gick inte att missta sig på vart han skulle. Det stod redan två polisbilar och en ambulans utanför, bredvid en utbränd Ford Cortina. Men även om de inte hade funnits där, skulle Rebus ändå ha känt igen huset. Ja, fönstren var förspikade, precis som 17

i grannhusen på båda sidor, men dessutom stod dörren öppen och det var helt mörkt innanför. Och skulle inte alla en dag som denna ha slagit upp dörren på vid gavel, om det inte funnits ett lik där inne och man fruktat för vad som hänt med de levande som varit instängda tillsammans med det?

Rebus kunde inte parkera så nära den här dörren som han skulle ha velat, så han svor tyst och sköt upp bildörren och slängde regnrocken över huvudet, innan han rusade i väg ge­ nom spöregnet. Det föll något ur hans ficka, ner på vägrenen. En papperslapp, men han tog upp den i alla fall och stoppade den i fickan medan han sprang. Plattorna på gången upp till den öppna dörren var spruckna och hala av ogräs, och han höll nästan på att ramla omkull, men lyckades ta sig fram till tröskeln oskadd, skakade av sig vattnet och steg in till välkomstkommittén.

En konstapel stack ut huvudet med bekymrad min genom en dörröppning. »Kommissarie Rebus«, presenterade Rebus sig. »Det är här inne, sir.« »Jag kommer strax.« Huvudet försvann igen och Rebus såg sig omkring i hallen.

Gamla trasiga tapeter var det enda som minde om det som en gång varit ett hem. Det stank av fuktigt murbruk och ruttet trä.

Och på något vis kändes det mer som att befinna sig i en grotta än i ett hus, i ett slags enkelt, tillfälligt vindskydd bara.

Då han kom längre in i huset, förbi det kala trapphuset, om­ värvdes han av mörker. Alla fönster var förspikade, så att inget ljus trängde in. Avsikten hade antagligen varit att hålla husockupan­ ter borta därifrån, men Edinburghs armé av hemlösa var för stor och för klok för det. De hade tagit sig in ändå. De hade gjort det till sitt krypin. Och en av dem hade dött här.

Rummet han kom in i var förvånansvärt stort, men med lågt tak. Två konstaplar lyste upp alltsammans med ett par kraftiga ficklampor av gummi. Stora skuggor rörde sig över gipsväggarna.

Det hela liknade en målning av Caravaggio, ett ljust mittparti omgivet av olika grader av mörker. Två stora stearinljus hade 18

brunnit ner så lågt att de liknade ett par stekta ägg på de kala golvbräderna, och mellan dem låg kroppen med benen ihop och utsträckta armar. Korsfäst utan spikar, naken från midjan och uppåt. Intill kroppen stod en glasburk, som hade innehållit något så oskyldigt som snabbkaffe, men som det nu låg en rad engångs­ sprutor i. Som sista spiken i korset, tänkte Rebus skuldmedvetet.

Polisläkaren, en mager, olycklig man, stod på knä bredvid ­liket, som om han skulle till att ge det sista smörjelsen. En fotograf stod vid bortre väggen och försökte avläsa sin ljusmätare. Rebus gick fram till liket och ställde sig bredvid doktorn. »Får jag en ficklampa«, sa han och sträckte ut handen mot den av konstaplarna som stod närmast. Han lyste över kroppen, började vid de nakna fötterna, de jeansklädda benen, den magra bålen och bröstkorgen som syntes genom den bleka huden. Och sedan upp till halsen och ansiktet. Munnen var öppen, ögonen slutna. Svetten verkade ha torkat in i pannan och håret. Men vänta… Syntes det inte lite fukt runt munnen, på läpparna? En vattendroppe föll plötsligt någonstans ifrån in i den öppna mun­ nen. Rebus trodde nästan att mannen skulle svälja, slicka sig om de torra läpparna och vakna till liv igen. Men det gjorde han inte. »Taket läcker«, förklarade doktorn utan att titta upp. Rebus riktade ficklampan mot taket och upptäckte fuktfläcken som droppen kom ifrån. Men det var ändå lite otäckt. »Ledsen att jag inte hunnit hit förrän nu«, sa han och försökte att låta lugn. »Nå, hur lyder domen?« »Överdos«, sa doktorn förbindligt. »Heroin.« Han höll upp ett litet plastkuvert. »Det som finns i den här påsen, om jag inte misstar mig. Han har en till full påse i högra handen.« Rebus lyste med ficklampan mot den livlösa handen som fortfarande höll i en liten påse med vitt pulver. »Okej«, sa han. »Jag trodde att alla snortade nu för tiden i stället för att injicera.« Äntligen tittade läkaren upp på honom. »Mycket naivt, kommissarien. Tala med sjukhuset. De kan berätta hur många som knarkar intravenöst i Edinburgh. Antag­ 19

ligen flera hundra. Det är därför som vi har mest AIDS-fall här i hela Storbritannien.« »Vi är stolta över allt som vi är värst på här, va? Hjärtsjukdo­ mar, löständer och nu AIDS också.« Doktorn log. »Det här kanske intresserar er«, sa han. »Han har blåmärken på kroppen. De syns inte så tydligt i den här be­ lysningen, men de finns där.« Rebus hukade sig ner och sken med ficklampan på bålen igen.

Ja, det fanns en del blåmärken. En hel massa, faktiskt. »Mest på revbenen«, fortsatte doktorn. »Men även en del i ansiktet.« »Han kanske ramlade«, föreslog Rebus. »Kanske det«, sa doktorn. »Sir?« Det var en av konstaplarna, han lät enträgen på rösten.

Rebus vände sig mot honom. »Ja, vad är det?« »Kom och titta på det här.« Rebus var bara glad att få en förevändning att gå bort från doktorn och dennes patient. Konstapeln förde honom bort till bakre väggen, sken med ficklampan mot den medan han gick.

Plötsligt förstod Rebus varför.

Det fanns en teckning på väggen. En femuddig stjärna, om­ given av två koncentriska cirklar, den största var ungefär en och en halv meter i diameter. Den var mycket välgjord, linjerna på stjärnan raka och cirklarna nästan exakta. Resten av väggen var helt kal. »Vad tror ni, sir?« frågade konstapeln. »Nå, det handlar då inte om vanlig graffiti i alla fall, det är ett som är säkert.« »Trolldom?« »Eller astrologi. Det finns massor av knarkare som sysslar med allt möjligt slags mysticism och voodoo. Det hör liksom till i de här trakterna.« »Ljusen…« »Dra inga förhastade slutsatser nu. Då blir det aldrig krimi­ 20

nalare av dig. Men du kanske kan säga varför alla här har fick­ lampor?« »Därför att strömmen är avstängd.« »Okej. Så det är därför som man använt levande ljus.« »Om ni säger det så, sir.« »Ja, det gör jag. Vem hittade liket?« »Det gjorde jag, sir. Det kom ett anonymt samtal från en kvin­ na, antagligen en annan av dem som ockuperat det här stället. De verkar ha haft bråttom att sticka härifrån.« »Så det fanns ingen annan här när du kom?« »Nej, sir.« »Någon aning om än vem han är?« Rebus riktade ficklampan mot liket. »Nej, sir. Och husen bredvid är också rivningskåkar, så jag tvivlar på att vi får reda på något där.« »Tvärtom. Om någon vet något om den dödes identitet så är det människorna som bor där. Ta med dig din kompis och knacka på några dörrar. Men uppträd naturligt, så att de inte tror att ni är ute efter att vräka dem eller så.« »Ja, sir.« Konstapeln verkade lite tveksam till alltsammans.

Dels skulle det säkert bli en massa bråk. Och dels regnade det fortfarande småspik. »I väg med dig nu«, manade Rebus försiktigt på honom. Kon­ stapeln lufsade i väg och hämtade sin kollega på vägen ut.

Rebus gick fram till fotografen. »Ni tar en massa kort«, sa han. »Det måste jag i den här belysningen, för att förvissa mig om att åtminstone några blir bra.« »Ni kom hit ganska snabbt, va?« »På order från överintendent Watson. Han vill ha bilder på alla drogrelaterade incidenter. Det ingår i hans kampanj.« »Ganska hemskt, eller hur?« Rebus kände överintendenten, han hade träffat honom. Mycket socialt medveten och engagerad i kommunala angelägenheter. Hade massor av bra idéer, men saknade personal för att förverkliga dem. Rebus fick en idé.

21

»När ni ändå är här kan ni väl ta ett par kort av den där bortre väggen?« »Inga problem.« »Tack.« Rebus vände sig mot doktorn. »Hur snart vet vi vad som finns i den där påsen?« »Senare i dag eller senast i morgon bitti.« Rebus nickade tyst. Varför var han intresserad av det? Kanske berodde det på det tråkiga vädret eller på stämningen i det här huset eller på hur liket låg. Han visste bara att han känt något.

Och om det visade sig att det bara var lite värk i benen, så okej då. Han lämnade rummet och tog en tur genom resten av huset.

Det var hemskast i badrummet.

Det måste ha blivit stopp i toaletten för flera veckor sedan.

Det låg en vaskrensare på golvet, så någon måste ha gjort ett försök att få bort stoppet, men det hade inte lyckats. I stället hade det lilla fläckiga tvättstället använts som pissoar, medan badkaret hade blivit avstjälpningsplats för köttstycken, på vilka det kröp omkring ett dussin stora, kolsvarta flugor. Badkaret hade även blivit en soptipp, fylld av påsar med sopor och träbitar… Rebus stannade inte kvar utan drog igen dörren ordentligt efter sig.

Han avundades inte de kommunalarbetare som till slut skulle bli tvungna att komma hit och ta itu med all den här skiten.

Ett sovrum var helt tomt, men i det andra fanns det en sovsäck, som var fuktig av vatten från det läckande taket. Rummet hade fått något slags egen identitet genom de bilder som satts upp på väggarna. På nära håll såg han att det var riktiga foton och att de ingick i någon slags konstnärsportfolio. De var definitivt bra gjorda, det såg till och med Rebus med sitt otränade öga. Några föreställde Edinburgh Castle under fuktiga, dimmiga dagar. Det såg ovanligt dystert ut. Andra visade det i strålande solsken. Men det såg ändå dystert ut. Ett par stycken föreställde en flicka av obestämd ålder. Hon poserade, men log brett, tog inte det hela på allvar.

Bredvid sovsäcken stod det en soppåse full med kläder, och in­ till den låg en liten trave med slitna pocketböcker: Harlan Ellison, 22

Clive Barker, Ramsey Campbell. Science fiction och skräckhisto­ rier. Rebus lämnade kvar böckerna där de låg och gick tillbaka ner. »Då var det klart«, sa fotografen. »Jag ska se till att ni får korten i morgon.« »Tack.« »Jag tar även porträttfoton, förresten. Ett litet familjefoto till farföräldrarna, kanske. Eller ni kanske har barn? Här får ni mitt kort.« Rebus tog emot kortet, drog på sig regnrocken igen och gick ut till bilen. Han tyckte inte om foton, speciellt inte på sig själv.

Det var inte bara det att han inte blev bra på kort. Nej, det låg mer än så bakom det.

På något underligt vis kändes det som om foton faktiskt kun­ de stjäla ens själ.

På tillbakavägen till stationen, i den långsamma middagstrafiken, tänkte Rebus på hur ett gruppfoto på hans fru, hans dotter och honom själv skulle kunnat se ut. Men han kunde inte föreställa sig det. De hade glidit så långt ifrån varandra, sedan Rhona hade tagit med sig Samantha till London. Sammy skrev fortfarande, men Rebus var långsam med att svara, och hon verkade bli kränkt över detta och skriva mindre och mindre själv. I sitt senaste brev hade hon hoppats att Gill och han var lyckliga.

Han hade inte vågat berätta för henne att Gill Templer hade lämnat honom för flera månader sedan. Att berätta det för ­Samantha hade varit okej; det var tanken på att Rhona skulle få höra det, som han inte stod ut med. Ännu en misslyckad relation.

Gill hade börjat umgås med en diskjockey på en lokal radiosta­ tion, en man vars hänförda röst Rebus tycktes höra så fort han steg in i en butik eller på en bensinmack, eller passerade ett öppet fönster i ett bostadskvarter.

Han träffade förstås Gill fortfarande en eller par gånger i veckan, på sammanträden och i polishuset, liksom på en del brottsplatser. I synnerhet nu när han hade blivit befordrad, så att de hade samma grad.

23

Kriminalkommissarie John Rebus.

Det hade tagit ganska lång tid, eller hur? Och det var ett långt, svårt fall, fyllt av personligt lidande, som hade lett fram till hans befordran. Det var han säker på.

Han var även säker på att han inte skulle komma att träffa Rian igen. Inte efter gårdagskvällens middagsbjudning, inte efter det ganska misslyckade samlaget. Ännu ett misslyckat samlag.

Det hade slagit honom när han legat bredvid Rian, att hennes ögon var nästan identiskt lika kommissarie Gill Templers. Hade han använt henne som surrogat? Sådant var han definitivt för gammal för. »Du börjar bli gammal, John«, sa han till sig själv.

Han började definitivt bli hungrig i alla fall, och det låg en pub strax efter nästa trafikljus. Och han hade ju för helsike rätt att ta lunchrast.

Det var tyst på Sutherland Bar. Måndagar omkring lunch var en av de lugnaste tiderna under veckan. Då hade folk gjort av med sina pengar och inget att se fram emot. Och som Rebus snabbt blev påmind om av bartendern, så hade Sutherland inte så mycket att erbjuda för lunchgäster. »Inga varma måltider«, sa han, »och inga smörgåsar.« »En paj då«, föreslog Rebus. »Vad som helst att skölja ner ölen med.« »Om det är mat ni vill ha, finns det massor av kaféer här i trakten. Just den här puben råkar sälja öl och sprit. Vi är inget fish-and-chips-hak.« »Chips då?« Bartendern såg på honom ett ögonblick. »Vilken smak?« »Ost och lök.« »Det har vi slut på.« »Färdigsaltade då.« »Nej, de är också slut.« Bartendern verkade lite gladare igen. »Vad i herrans namn har ni då?« sa Rebus frustrerat. »Två smaker. Curry eller ägg, bacon och tomat.« 24

»Ägg?« Rebus suckade. »Okej, ge mig en påse av varje.« Bartendern hukade sig ner under disken och letade fram de minsta påsar han kunde hitta, om möjligt med utgånget bästföre­ datum också. »Några nötter?« Det var en sista desperat förhoppning. Bar­ tendern tittade upp. »Torrostade, salt och vinäger, chilismak«, sa han. »En av varje då«, sa Rebus, beredd att dö i förtid nu. »Och en likadan bägare till.« Han var klar med sin andra öl, när bardörren gled upp och en gestalt som han genast kände igen steg in och höjde handen och beställde dricka redan innan han hunnit halvvägs innanför dörren. Han fick syn på Rebus och log och gick fram och slog sig ner bredvid honom på en av de höga pallarna. »Hej, John.« »Tjena, Tony.« Inspektör Anthony McCall försökte balansera sin ofantliga kroppshydda på den lilla barstolen, men så kom han på bättre tankar och blev stående i stället, med ena skon på fotstödet och båda armbågarna på den nyss avtorkade bardisken. Han stirrade hungrigt på Rebus. »Ge mig en av dina chipspåsar.« När han fått påsen, öppnade han den och stoppade en hand­ full i munnen. »Var var du någonstans i morse?« sa Rebus. »Jag blev tvungen att ta ett av dina jobb.« »Det i Pilmuir? Jag är ledsen, John. Det blev lite för mycket i går kväll. Jag hade lite baksmälla i morse.« Ett glas med mörkt öl ställdes framför honom. »Så jag behöver en återställare nu«, sa han och tog fyra långsamma klunkar, så att det bara blev en fjärdedel av innehållet kvar. »Jag hade ändå inget annat för mig«, sa Rebus och smuttade på sitt eget öl. »Fan, husen därnere ser för jävliga ut.« McCall nickade tankfullt. »Det har inte alltid varit så, John.

Jag är född där.« 25

»Verkligen?« »Jo, för att vara exakt så föddes jag i området som låg där före det som finns där nu. Det var så dåligt byggt, påstods det, att de rev det och byggde Pilmuir i stället. Och nu ser det ut som Jerusalems förstörelse där.« »Lustigt att du säger det«, sa Rebus. »En av de unga uniforme­ rade killarna där trodde att det kanske fanns något slags ockult anknytning.« McCall tittade upp från sitt glas. »Det fanns en svartkonstmålning på väggen«, förklarade Rebus. »Och levande ljus på golvet.« »Skulle det varit en offerhandling?« skrockade McCall. »Min fru är heltänd på sådana där skräckfilmer. Hyr dem på video. Jag tror hon sitter och tittar på dem hela dagarna när jag är borta.« »Folk måste väl hålla på med djävulsdyrkan och häxerier fortfarande. Det kan ju inte vara bara i söndagstidningsredaktö­ rernas fantasi det förekommer sådant.« »Jag vet hur du kanske kan ta reda på det.« »Hur då?« »På universitetet«, sa McCall. Rebus rynkade misstroget pan­ nan. »Jag menar allvar. De har något slags avdelning som stude­ rar spöken och en massa andra liknande grejer. Bildad genom pengar från någon död författare.« McCall skakade på huvudet. »Otroligt vad folk kan hitta på.« Rebus nickade. »Jag har faktiskt läst om det, nu när du säger det. Pengarna kom från Arthur Koestler, eller hur?« McCall ryckte på axlarna. »Arthur Daley är mer i min stil«, sa han och tömde glaset i botten.

Rebus höll på att gå igenom högen med papper på sitt skrivbord när telefonen ringde. »Kommissarie Rebus.« »De sa att det var er man skulle prata med.« Rösten var ung och kvinnlig och lät lite misstänksam. »Det hade de antagligen rätt i. Vad kan jag hjälpa er med, miss…?« 26

»Tracy…« Hon viskade nästan nu. Hon hade redan lurats att avslöja sig. »Strunt samma vem jag är!« Hon hade genast blivit hysterisk, men lugnade ner sig lika snabbt igen. »Jag ringer om den där rivningskåken i Pilmuir, där man hittade…« Rösten dog bort igen. »Just det, ja.« Rebus rätade på sig och började anteckna. »Var det du som ringde första gången?« »Va?« »Och berättade för oss att någon hade dött där.« »Ja, det var jag. Stackars Ronnie…« »Heter den döde Ronnie?« Rebus skrev ner namnet på bak­ sidan av en av mapparna i inkorgen. Bredvid det skrev han: »Tracy ringde.« »Ja.« Rösten svek henne igen och det var nära att hon började gråta. »Kan du tala om vad Ronnie hette i efternamn?« »Nej.« Hon gjorde en paus. »Det känner jag inte till. Jag är inte ens säker på att han hette Ronnie på riktigt. Det är knappt någon som använder sitt riktiga namn.« »Tracy, jag skulle vilja prata med dig om Ronnie. Vi skulle kunna göra det i telefon, men jag skulle hellre vilja att vi gjorde det öga mot öga. Var inte orolig, du kommer inte att råka illa ut…« »Det har jag redan gjort. Det var därför jag ringde. Ronnie sa det till mig, förstår ni.« »Vad sa han till dig, Tracy?« »Att han hade blivit mördad.« Rummet runt Rebus tycktes plötsligt försvinna. Det fanns bara den här rösten, telefonen och han. »Sa han det till dig, Tracy?« »Ja.« Hon grät nu, snörvlade bort osynliga tårar. Rebus såg framför sig en rädd liten flicka, som precis hade slutat skolan och stod vid en telefonautomat någonstans långt borta. »Jag måste gömma mig«, sa hon till slut. »Ronnie sa gång på gång att jag måste gömma mig.« 27