9789176450741

i grannhusen på båda sidor, men dessutom stod dörren öppen och det var helt mörkt innanför. Och skulle inte alla en dag som denna ha slagit upp dörren på vid gavel, om det inte funnits ett lik där inne och man fruktat för vad som hänt med de levande som varit instängda tillsammans med det?

Rebus kunde inte parkera så nära den här dörren som han skulle ha velat, så han svor tyst och sköt upp bildörren och slängde regnrocken över huvudet, innan han rusade i väg ge­ nom spöregnet. Det föll något ur hans ficka, ner på vägrenen. En papperslapp, men han tog upp den i alla fall och stoppade den i fickan medan han sprang. Plattorna på gången upp till den öppna dörren var spruckna och hala av ogräs, och han höll nästan på att ramla omkull, men lyckades ta sig fram till tröskeln oskadd, skakade av sig vattnet och steg in till välkomstkommittén.

En konstapel stack ut huvudet med bekymrad min genom en dörröppning. »Kommissarie Rebus«, presenterade Rebus sig. »Det är här inne, sir.« »Jag kommer strax.« Huvudet försvann igen och Rebus såg sig omkring i hallen.

Gamla trasiga tapeter var det enda som minde om det som en gång varit ett hem. Det stank av fuktigt murbruk och ruttet trä.

Och på något vis kändes det mer som att befinna sig i en grotta än i ett hus, i ett slags enkelt, tillfälligt vindskydd bara.

Då han kom längre in i huset, förbi det kala trapphuset, om­ värvdes han av mörker. Alla fönster var förspikade, så att inget ljus trängde in. Avsikten hade antagligen varit att hålla husockupan­ ter borta därifrån, men Edinburghs armé av hemlösa var för stor och för klok för det. De hade tagit sig in ändå. De hade gjort det till sitt krypin. Och en av dem hade dött här.

Rummet han kom in i var förvånansvärt stort, men med lågt tak. Två konstaplar lyste upp alltsammans med ett par kraftiga ficklampor av gummi. Stora skuggor rörde sig över gipsväggarna.

Det hela liknade en målning av Caravaggio, ett ljust mittparti omgivet av olika grader av mörker. Två stora stearinljus hade 18