SAARBATALJONEN Svenska fredssoldater i Hitlers skugga 1934–35 Lars Ericson Wolke
historiska media
Tidigare utgivning av Lars Ericson Wolke på Historiska Media: Svenska knektar (1995, 1998, 2002, 2004) Svenska frivilliga (1996) Lasse i Gatan (1997, 1999, 2007) Andra världskriget (red.) (1998) Vägen till westfaliska freden (red.) (1998) Medborgare i vapen (1999) Stockholms historia under 750 år (2001, 2003) Krig och krigsmakt under svensk stormaktstid (2004) Johan III (2004, 2006) Mordet på Gustav III (2005) Trettioåriga kriget (2006) 1658. Tåget över Bält (2008) ”Bomba och bränn dom”. Taktik och terror under 100 år av flygkrig (2009) Joseph Goebbels. En biografi (2010) Kapare och pirater (2014) Stockholms historia (2016)
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se © Historiska Media och Lars Ericson Wolke 2017 Sättning: Aina Larsson/Sättaren Kartor: Lönegård & C:o Omslag: Lönegård & C:o Foto framsida: Svensk patrull i Merzig 10 januari 1935. Bettman/Corbis. Foto baksida: Svenska soldater i Saar 1934. Krigsarkivet. Författarfoto: Johanna Jeansson Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-330-9
Innehåll Förord 6 Inledning: En resa mot Saar 8 Freder och gränstvister i Europa, 1919–23 11 Nationernas Förbund skapas 31 Sverige och Nationernas Förbund 53 Spänningar inom och mellan Frankrike och Tyskland 1919–34 61 Saarområdet under NF:s styre, 1920–34 69 Spänningarna stiger, våren–hösten 1934 83 Den internationella styrkan formeras 101 Saarbataljonen rekryteras, övas och sänds iväg 123 På plats i Saar 141 Vardagen i ”svenskstaden” Merzig 157 Bataljonens grundläggande förmågor 173 Valkampanjens slutskede 191 Valdagen den 13 januari 1935 201 Valresultatet kungörs 209 Den sista månaden och hemresan 219 NF och 1930-talets sista krisår 233 1945 – Saarfrågan väcks igen 243 NF:s Saarinsats: Framgång eller misslyckande? 255 Noter 259 Käll- och litteraturförteckning 271 Register 282
saarbataljonen
Förord Den här boken handlar om Sveriges första fredsbevarande, internationella insats. Man kan med viss rätt hävda att den svensk-norska truppinsatsen i Schleswig 1849–50 också var en fredsbevarande insats, där man separerade danska och tyska trupper från varandra. Men den insatsen var ändå delvis annorlunda: unionsländerna Sverige och Norge försökte kombinera en neutral skiljeinsats med en tydlig sympati och ett stöd för Danmarks sak. Det som hände i Saar kring årsskiftet 1934–35 var att Sverige tillsammans med tre andra stater deltog med trupp i Nationernas Förbunds (NF:s) regi för att säkra att en folkomröstning skulle kunna genomföras utan oro och våld. På det sättet var NF-insatsen i Saar en direkt föregångarna till de olika internationella fredsfrämjande truppinsatser som Sverige har deltagit i under FN-flagg alltsedan den första i Gaza 1956. Mitt syfte har varit att undersöka och beskriva den svenska insatsen och då i synnerhet den svenska bataljonens tillkomst, verksamhet och avveckling. Vilka lösningar valde man och hur fungerade den svenska styrkan på plats i Saar? Självfallet har jag också valt att sätta in den svenska bataljonens insats i det större sammanhanget, med de större politiska spänningarna kring Versaillesfreden och senare Hitlers maktövertagande, liksom NF:s försök att på olika sätt hantera och kyla ned denna europeiska kris. Framväxten av beslutet om en NF-insats är en viktig del av detta större sammanhang. Däremot har jag inte haft som ambition att i detalj undersöka den internationella politiska processen som ledde fram till Saarinsatsen; en sådan ambition hade krävt omfattande forskningar i NF:s arkiv i Genève för att kunna uppfyllas. Mitt syfte är i det avseendet mera begränsat till det svenska perspektivet. Saarbataljonen har behandlats tidigare i litteraturen, men då i all6
förord
mänhet i ganska kortfattade ordalag. Det enda undantaget är Peter Nissens 3-betygsuppsats i historia vid Uppsala universitet 1972, där författaren utnyttjat den svenska bataljonens bevarade arkiv på Krigsarkivet. Mot den bakgrunden har det delvis varit jungfrulig mark jag har rört mig på i mina försök att beskriva denna fredsbevarande insats som skedde i skuggan av Hitlerregimens maktetablering. Mina arkivforskningar har underlättats av hjälpsam personal vid Riksarkivet Marieberg, Krigsarkivet och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. En hel del av fotografierna i boken reproducerades av Krigsarkivets fotograf Bertil Olofsson, innan han avgick med pension. Min gamle vän Björn Lippold, föreståndare för Soldatregistret och Garnisonsmuseet på Axvall, har beredvilligt underlättat mina forskningar i Skaraborgsfuriren Torsten Karlssons anteckningar och andra handlingar från hans tid i Saar. På Forsvarsmuseet i Oslo har min gode vän Knut Arstad bistått med litteratur. The Saar-mission was an international operation with military units from four countries – Great Britain, Italy, the Netherlands and Sweden – that formed the international force. My good friend Director Dr. Piet Kamphuis and his colleague Dr. Anselm J. van der Peet at the Nederlands Instituut voor Militaire Historie (NIMH) in Den Haag have been kind enough to provide me with documents and photos from the Dutch unit in Saar. Utan vännerna på Historiska Media, och i synnerhet redaktören Patrik Nilsson, hade det inte blivit någon bok alls. Ett stort tack till er. Sist, men definitivt inte minst, ett djupt känt tack till Dig, Madeleine, för värdefullt stöd i olika former. Älvsjö, oxveckorna i januari 2017 Lars Ericson Wolke
7
saarbataljonen
Inledning: En resa mot Saar Avfärden började både högtidligt och som en klang- och jubelföreställning. Furiren Torsten Karlsson från Skaraborgs regemente (I 9) var en av männen i den svenska Saarbataljonen: ”Dagen före avresan tog Hans majestät Konungen emot bataljonen och i ett kort tal lade han oss på hjärtat att motsvara det förtroende som ställes på den: ’Och om Ni sköter Er väl kunna Ni vara övertygade om min erkänsla och landets tacksamhet’. Avfärden skedde från Stockholm Central den 20 december. Stora folkskaror kantade marschvägen genom stadens gator. Hurraropen skallade, äldre män tog vördnadsfullt av sig hattarna. På centralstationen presenterade Sven Jerring oss för radiolyssnarna. Filmkamerorna surrade allt medan vi embarkerade sovvagnarna för färd till Trelleborg och ombordstigning på färjan Drottning Viktoria.” Nästkommande morgon lade färjan ut till tonerna av Du gamla, Du fria … En svår storm medförde att de flesta blev sjösjuka. Frampå kvällen landsteg vi emellertid i Sassnitz hafen för fortsatt järnvägsresa till Stralsund. Där blev vi mycket högtidligt mottagna med högstämda tal, musik och förplägnad. Nattens järnvägsresa var inte munter precis. Dåliga vagnar, trångt om utrymmet, sviter av sjösjukan och en mängd försäkringsagenter, som trugade på oss livförsäkringar till avsevärda belopp. Ty ingen visste hur det kom att gå med livhanken.1
Trots det goda mottagandet för NF-svenskarna i Stralsund slutade resan ned till Saar om inte i moll, så i alla fall inte i lika högstämda 8
inledning: en resa mot saar
Korum i Trelleborgs hamn före avfärden den 22 december 1934. Foto: Krigsarkivet.
tonarter som rått under avfärden. Försäkringsagenterna som försökte sälja sina produkter ombord på det svenska trupptransporttåget var självklart ett utslag av den oro som nog de flesta kände. Vad var det som väntade när man väl var framme i Saar? Skulle man klara uppdraget och än värre, skulle den svenska truppen få med sig stupade och sårade hem? Skulle svensk trupp hamna mitt i ett storkrig mellan Frankrike och Tyskland, ett Tyskland där Hitler sedan knappt två år satt vid makten? Det är inte konstigt om den typen av frågor och oro rörde sig i huvudena på många av de 261 svenskarna medan tåget tog dem genom ett nattmörkt Tyskland och allt närmare målet i Saar. Det här är berättelsen om den svenska Saarbataljonen, den första svenska fredsbevarande insatsen i modern tid. 9
De fyra segrarmakternas ledare i Versailles (fr책n v채nster): Storbritanniens premi채rminister David Lloyd George, Italiens premi채rminister Vittorio Emanuele Orlando, Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau och USA:s president Woodrow Wilson. Foto: Library of Congress.
freder o ch gränst vister i europa, 1919–23
Freder och gränstvister i Europa, 1919–23 Som en skarp kontrast till världskrigets leriga skyttegravshelvete undertecknades den 28 juni 1919 Versaillesfreden i den mest praktfulla omgivning man kunde tänka sig. Spegelgalleriet i Ludvig XIV:s magnifika slottsskapelse utanför Paris hade börjat byggas 1679 och var i stort sett färdigt 1692. De sjutton eleganta, rundbågiga fönstren mot parken var inte bara stilfulla, de släppte också in ordentligt med ljus. På innerväggen motsvarades de sjutton fönstren av sjutton lika stora speglar. Ovanför alltsammans tronade det välvda taket där Charles Le Bruns målningar hyllade kung Ludvig XIV:s krigiska segrar och inhemska reformer. Det var just i denna spegelsal som det enade tyska kejsardömet, med kungen av Preussen som den nye tyske kejsaren Vilhelm I, utropades efter segern mot Frankrike i kriget 1870–71.2 För Frankrike var det därmed självklart att denna plats nu, 1919, skulle vara platsen för fredens undertecknande. Spegelgalleriet utstrålade Frankrikes forna storhet och dessutom gällde det att tvätta bort skammen av 1871 års händelser, för nu var det Tyskland som skulle förnedras. Valet av spegelsalen i Versailles för undertecknandeceremonin var så fjärran från slumpen som bara tänkas kunde. Versaillesfreden 1919 tillhör idag en de närmast legendariska frederna i Europas historia, helt jämförbar med westfaliska freden som 1648 avslutade det trettioåriga kriget eller Wienkongressen som 1814–15 försökte ordna Europas karta och styrelseskick efter revolutions- och Napoleonkrigen. Men vad innebar egentligen Versaillesfreden, förutom att den formellt avslutade det krigstillstånd som sedan sommaren 1914 hade rått mellan Tyskland och västmakterna i ententen? När vapnen tystnade på västfronten vid elvatiden den 11 november 11
saarbataljonen
1918, så var det just en vapenvila som trädde ikraft. I väntan på ett fredsavtal retirerade de tyska arméer som fortfarande stod på fransk och belgisk mark tillbaka innanför hemlandets gränser. Men krigstillståndet fortfor att gälla även om inga öppna strider pågick: allt medan de allierade förberedde den kommande fredskonferensen. Däremot fortsatte den brittiska flottans blockad av all handel på Tyskland, vilken under halvåret mellan vapenvilan och freden indirekt orsakade en stor mängd civila dödsoffer; från tysk sida talade man anklagande om flera 100 000 döda av undernäring och brist på mediciner. Formellt upphörde detta krigstillstånd i och med att freden i Versailles undertecknades den 28 juni 1919. Dessförinnan hade Tyskland hållit på att slitas i stycken av inre politiska motsättningar, när vidden av det för många lika chockerande som överraskande nederlaget stod klart i slutet av 1918 och början av 1919, för att inte tala om när fredsvillkoren blev kända i juni 1919. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson drev inför freds konferensen hårt frågan om folkens självbestämmanderätt. Multinationella imperier skulle styckas upp efter språkliga gränser. Men i praktiken visade sig detta vara hopplöst att lösa på ett för alla parter rättvist sätt, alltid fanns det någon minoritet som hamnade på fel sida om de nya gränserna. Det faktum att segrarmakterna, och då i synnerhet Frankrike, också ville straffa förlorarna, och då främst Tyskland, bidrog ytterligare till att komplicera gränsdragningsfrågorna. Fredsfördraget i Versailles i juni 1919 stipulerade i korthet att Tyskland skulle avstå från alla sina kolonier och dessutom avträda Elsass-Lothringen (franska: Alsace-Lorraine) till Frankrike, det vill säga just det område man tagit från den besegrade fienden i det fransk-tyska kriget 1870–71. Belgien hade utgjort krigsskådeplats i fyra långa år och nu övergick det tyska området Eupen-Malmédy i belgisk ägo, medan Danmark återfick det 1864 förlorade Nordschleswig. Den återupprättade polska staten erhöll betydande tyska områden: Posen (polska Poznan), Västpreussen, delar av Ostpreussen och Oberschlesien. Polen fick därigenom en landtunga ut till Östersjön (den så kallade polska korridoren). Dessutom ställdes staden Danzig (Gdansk) under förvaltning av det nyinrättade Nationernas Förbund (NF). 12
freder o ch gränst vister i europa, 1919–23
Även Saarområdet skulle ställas under NF:s förvaltning och efter 15 år skulle en folkomröstning hållas om områdets framtida öde. Det tyska Rhenlandet (området väster om floden Rhen samt de 30 km djupa brohuvuden öster om floden med städerna Mainz, Koblenz och Köln) skulle dessutom hållas ockuperat av segrarmakterna i 15 år. Freden innebar att Tyskland förlorade 13 procent av det kejserliga Tysklands yta med 10 procent av befolkningen och ungefär 15 procent av produktionen. Den tyska krigsmakten reducerades dramatiskt till 100 000 man, varav samtliga skulle vara värvade yrkessoldater. Dessutom upplöstes de högsta militära ledningsorganen, generalstaben och marinstaben. Värnplikt förbjöds i Tyskland. Stridsvagnar, tungt artilleri och gas var helt förbjudet. Flottan skulle bara omfatta ett antal mindre, lätta fartyg, varken moderna tunga artillerifartyg eller ubåtar var tillåtna. Flygstridskrafter var helt förbjudna. Den tyska örlogsflottan hade tvingats segla till den brittiska örlogsbasen Scapa Flow. Men när fartygen skulle överlämnas till britterna så sänktes de den 21 juni 1919 av sina egna besättningar, vilket förvandlade basen till en enorm skeppskyrkogård som inte är helt röjd än idag. Sammantaget skulle Versaillesfreden helt enkelt göra Tyskland oförmöget att föra krig i framtiden. Till grund för hela fredsavtalet låg skuldparagrafen där Tyskland ensamt tog på sig skulden till krigsutbrottet 1914. Som en konsekvens av detta ålades landet att betala ett omfattande krigsskadestånd, senare fastställt till 138 miljarder guldmark. För att få en uppfattning om omfattningen av den summan kan den jämföras med den totala inrikes upplåningen på 165 miljarder som Tyskland tog för krigsansträngningen 1914–18. Tysklands gränser var inte de enda gränstvister som uppstod i världskrigets kölvatten. I Mellanöstern styckades resterna av det osmanska imperiet, en annan av förlorarna i kriget, upp med Frankrike och Storbritannien i ledartröjorna, med en rad nya konstruerade stater: Libanon, Syrien, Transjordanien, Irak och NF-mandatet Palestina. I Afrika delade segrarna på de tidigare tyska kolonierna Tanganyika (del i den engelska koloni som senare skulle kallas Tanzania), medan resten av Tyska Östafrika, nämligen Burundi och Rwanda, blev kolonier för det Belgien som lidit så svårt under tysk ockupation. Togo 13
saarbataljonen
(västra delen blev brittisk och den östra fransk) och Kamerun (som dock omfattade ett något större område än dagens stat med samma namn) delades mellan britter och fransmän, Tyska Sydvästafrika eller Namibia blev ett mandat under den brittiskallierade Sydafrikanska federationen, medan Portugal övertog Kionga-Dreieck i nordöstra Moçambique. I Asien utgjorde områden på norra delen av Nya Guinea kolonin Tyska Nya Guinea, men den övertogs av Australien, medan den tyska kolonin Nauru delades av Australien, Nya Zeeland och Storbritannien. Kolonin Samoa övertogs av Nya Zeeland som ett NF-mandat. Japan å sin sida, också allierad med ententen under världskriget, övertog den så kallade Bismarckarkipelagen i form av Marianerna, Marshallöarna, Karolinerna och Palau. Jiaozhou på Shandonghalvön i Kina övergick också i japansk kontroll för att 1922 (till Japans förtrytelse) återföras i kinesisk kontroll. Tysklands allierade bland centralmakterna fick var och en sitt eget fredsavtal med hårda villkor. I Saint-Germain slöts den 10 september 1919 den fred som innebar att det habsburgska kejsardömet, dubbelmonarkin Österrike–Ungern, helt enkelt upphörde att existera, Österrike och Ungern blev nu två separata stater. I Saint-Germain tvangs Öster rike skriva under en fred med de allierade. Böhmen–Mähren överfördes till den nybildade staten Tjeckoslovakien, Galizien blev polskt, medan Istrien, Trieste och en del mindre öar längs den dalmatiska kusten övergick i italiensk ägo. Den nya sydslaviska staten Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, från 1929 kallat Jugoslavien, tillfördes Slovenien, Bosnien, Hercegovina och Dalmatien. Det Sarajevo där de första skotten på den väg som ledde till världskriget sköts den 28 juni 1914 förlorades därmed för österrikarna. Dessutom övergick det huvudsakligen tysktalande Sydtyrolen till Italien, och dess främsta stad Bosen förvandlades till Bolzano. Än idag, nästan ett sekel efter fredsavtalet, finns det aktiva tysknationella grupper i Sydtyrolen som ivrar för en återförening med Österrike. Dessutom innehöll freden ett uttryckligt förbud mot att Österrike anslöt sig till Tyskland, något som det fanns kraftiga opinioner för i båda länderna efter frederna 1919. Den tyske rikskanslern Bismarck 14
freder o ch gränst vister i europa, 1919–23
hade under de avgörande åren 1866–71 medvetet hållit habsburgarnas Österrike (inklusive Ungern och andra områden som styrdes från Wien) utanför det enade tyska kejsardömet för att säkra Preussens och Berlins överhöghet över det nya, enade Tyskland. Nu, 1919, var segrarmakterna minst lika angelägna att förhindra en förening av de båda stora tyska staterna. Kvar av det mäktiga habsburgska väldet blev bara en liten österrikisk stat som fortfarande styrdes från Wien. Såväl besvikna österrikare som hånfulla motståndare talade om ”Rump-Österrike”. Först två decennier senare, i mars 1938, lyckades österrikaren Hitler genomföra att Österrike anslöts till Tyskland (Anschluss), utan att västmakterna förmådde ingripa. Den 27 november 1919 slöts en fred i Neuilly mellan segrarna i ententen och det tyskallierade Bulgarien. För bulgarerna blev det en hård fred som innebar att området Dobrogea återgick till Rumänien, västra Thrakien tillföll Grekland och Strumicaområdet överlämnades till Jugoslavien. Den fjärde av ”de franska slottsfrederna” var definitivt den hårdaste. I Trianon den 4 juni 1920 slöt ententen fred med kungariket Ungern. Inbördesstrider i Ungern i kombination med både tjeckiska och rumänska infall i landet hade fördröjt fredsavtalet, men nu stod Ungern ensamt mot segrarna. Den tidigare monarkipartnern Österrike hade ju redan fått sin dom. För Budapest, som nu styrde ett helt självständigt Ungern, var det en självständighet med få glädje ämnen. Kärnan i det nya Ungern var den nordvästra delen av det Ungern som från 1867 hade utgjort den ena hälften i den habsburgska dubbelmonarkin, dock utan Burgenland som övergick till det nya Österrike. Till Rumänien överfördes Transsylvanien, liksom södra delen av Maramaros och Crisana samt östra delen av Banatet. Jugoslavien erhöll Kroatien och västra Banatet (Vojvodina). Den nya tjeckoslovakiska staten gjorde betydande vinster: Slovakien, Karpato-Ukraina och norra Maramaros. Slutligen fick Italien Fiume. I ett penndrag hade Ungern reducerats till en tredjedel av sitt tidigare territorium. Dessutom begränsades den ungerska krigsmakten till 35 000 man. Det var en fred som upplevdes som djupt orättfärdig i de flesta politiska läger 15