Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0533-9
© Libby Page 2018 Utgiven av Piratförlaget Originalets titel: The Lido Översättning: Ylva Stålmarck Omslag: Emma Graves, designstudioe.com Omslagsfoto: Masterfile Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018
KAPITEL 1
n ä r d u k o m m e r ut från Brixtons tunnelbanestation möts du av en karneval av oljefat, det vita bruset från trafiken och mannen på hörnet som ropar ”Gud älskar dig” även till dem som ingen kan älska. ”Biljetter till Brixton Academy i kväll”, ropar en svartabörsförsäljare vid tunnelbanenedgången. ”Köper och säljer, biljetter till Brixton Academy!” Pendlarna skakar på huvudet åt reklamutdelare och predikanter som sticker lappar och broschyrer i nävarna på dem. Du tränger dig igenom folkhopen och går förbi rastafarin som säljer rökelse och LP-skivor utanför Starbucks. Mitt emot ligger Morleys, varuhuset som har funnits på den här gatan i åratal. ”Love Brixton” lyser med neonbokstäver i det närbelägna skyltfönstret till TK Maxx. I dag prunkar vårblommor i hinkarna vid blomsterståndet: påskliljor, tulpaner och stora, bulliga pioner. Blomsterhandlaren är en gammal man i mörkgrönt för7
kläde, med jord under naglarna och en guldkedja om halsen. Oavsett väderlek säljer han ”förlåt mig” och ”jag älskar dig” till ett rimligt pris. Slår in dem i brunt papper och knyter ett band omkring. Bredvid stationen ligger Electric Avenue: gatan sjuder av folk och marknadsstånd som säljer allt från grönsaker till mobilladdare. Luften är mättad av en söt doft av meloner, blandad med den skarpare fisklukten. Fiskarna ligger på isbäddar som skiftar färg från vitt till rosa under dagens lopp, som en påminnelse om varför man aldrig ska äta rosa snö heller. Marknadsförsäljarna tävlar om vem som har det lägsta priset, kastar erbjudanden tvärs över gatan som frisbees. Fångar upp snabbt och kastar tillbaka. ”Tre för tio, treförtio.” ”Missa inte chansen, tre för fem, TREFÖRFEM.” ”Tre för fem? Jag har fem för fem!” En ung mamma med en baby drar sin shoppingvagn efter sig genom marknaden, styr runt de utplattade kartongerna och nedfallna bananbladen. Hon går sakta, stannar till ibland för att undersöka några grönsaker, tar upp dem och vänder på dem som en hunduppfödare som inspekterar en valp. De utvalda blir växlade mot mynt som hon fiskar upp ur plånboken. En man tar ett foto av ett stånd, med blicken på grönsakernas färger genom mobilkamerans lins. Sedan vänder han på klacken och går och handlar djupfryst mat på Iceland. På andra sidan gatan går Kate snabbt åt motsatt håll, på 8
väg hem från sitt jobb som journalist på The Brixton Chronicle. Hon hinner inte titta på grönsakerna. Eller också vet hon helt enkelt inte vad hon ska titta efter. Det kan hända att det är vår, men Kate lever under ett moln. Det följer henne vart hon än går, och hur hon än försöker verkar hon inte kunna springa ifrån det. Hon slingrar sig genom folkhopen i sin desperata iver att komma hem och stänga dörren om sig och krypa ner i sängen. När hon inte är på jobbet är det i sängen hon tillbringar större delen av sin tid. På gatan försöker hon stänga ute alla ljud omkring sig för att de inte ska tränga sig in i henne och ta över. Hon håller huvudet sänkt och tittar ner på trottoaren. ”Ursäkta”, säger hon utan att titta upp när hon går förbi en knubbig äldre kvinna. ”Förlåt”, säger Rosemary och låter Kate passera. Hon tittar efter den unga kvinnan som skyndar sig iväg – kvinnan är liten och nätt, med en halvlång ljusbrun hästsvans som guppar bakom henne i takt med stegen. Rosemary ler när hon minns hur det var att ha bråttom. Vid åttiosex års ålder är det sällan hon går snabbt någonstans. I stället bär hon med sig det hon handlat och strosar sakta bort från marknadsplatsen mot sin lägenhet vid Brockwell Park. Hon är enkelt men prydligt klädd i långbyxor, bekväma skor och en lätt regnkappa. Det tunna, vågiga grå håret är bakåtstruket från ansiktet och fäst med ett spänne. Med tiden har hennes kropp förändrats så till den grad att hon knappt känner igen den längre, men hennes ögon är ännu desamma – klarblå och leende, även när hon inte ler med munnen. 9
I dag gör Rosemary veckans inköp. Hon har gått runt mellan alla de butiker och stånd hon tycker bäst om, sagt hej till frukt- och grönsakshandlaren Ellis och fyllt sin bruna papperskasse med mat för hela veckan. Hon har tittat in i antikvariatet som ägs av Frank och hans partner Jermaine. De småpratade alla tre en stund, medan Rosemary satt i soffan vid fönstret med deras golden retriever Sprout och såg sig om på hyllorna efter något nytt eller något hon kanske missade i förra veckan. Hon tycker om att titta in där och andas in den dammiga gamla lukten av hundratals böcker. Efter antikvariatet delar hon en kakbit med sin väninna Hope på deras favoritkafé i Brixton Village, den täckta marknaden bakom Electric Avenue. Rosemary och Hope tänker fortfarande på den som Granville Arcade, den gamla marknaden och det enda stället där Hope kunde hitta de karibiska matvaror hon saknade så mycket när hon först kom till Brixton som tolvåring. Nu är där fullt med restauranger, butiker och stånd. De har ännu inte vant sig vid förändringen, men de tycker om kaféet där den unga baristan vet vad de vill ha och börjar göra i ordning det så fort han ser dem närma sig genom fönstret. Och kakan är utsökt. Så fort Rosemary stiger in i The Village slår doften av kryddor emot henne, och ljudet av folk som pratar och äter vid borden i gångarna – ljud och dofter som känns välbekanta nu när hon går dit en gång i veckan. Vinden drar genom marknaden och restaurangerna håller med filtar 10
som folk lägger över axlarna eller knäna medan de äter. Rader av lampor hänger i det höga taket, så att det känns som jul till och med nu på våren. Hope och Rosemary dricker kaffe och småpratar. Hope pratar stolt om sin dotterdotter Aiesha och sin dotter Jamila, som har fullt upp på jobbet som vanligt. Rosemary minns med värme när Jamila, hennes guddotter, tog sin läkarexamen. Hon hade skickat blommor till henne med ett kort där det stod: ”Kära doktorn …” Hope och Rosemary drar sig till minnes när de jobbade tillsammans på biblioteket; det gör de varje vecka. ”Kommer du ihåg första gången Robert tog mod till sig att bjuda ut dig?” säger Rosemary med ett leende. Hopes man Robert hade varit busschaufför tills han gick i pension för några år sedan, och när de båda var unga brukade han titta in på biblioteket var och varannan dag efter jobbet, och ivrigt se sig om efter Hopes timglasfigur. ”Det dröjde ett bra tag för honom”, säger Hope. ”Jag kommer alltid att minnas att du försvann upp på en stege och ställde in böcker när han var där, så att han skulle bli tvungen att prata med mig.” De två kvinnorna skrattar, båda njuter av den här stunden i veckan. Men nu har Rosemary ont i fötterna och det är dags att gå hem. ”Samma tid nästa vecka?” säger Rosemary när de skiljs åt, medan hon kramar om sin väninna och inser att Hope nu, vid sextioåtta, också är en gammal kvinna. Hon kramar henne lite hårdare – i Rosemarys ögon kommer hon alltid 11
att vara den glada unga flickan som började på biblioteket när hon var arton, då Rosemary tog henne under sina vingars skugga. ”Samma tid nästa vecka”, svarar Hope och vinkar lite medan hon försvinner bort längs gatan för att gå och hämta Aiesha i skolan (hennes bästa stund på hela dagen). Rosemary går förbi köerna vid busshållplatserna och vidare över gatan vid korsningen med den gamla biografen på hörnet, där veckans filmer är uppskrivna med vita bokstäver på en svart tavla. Mitt emot ligger ett stort torg där några äldre män sitter på stolar och röker medan ett gäng tonåringar åker skateboard runt omkring dem. När hon kommer längre bort från tunnelbanestationen lämnar butikerna plats för bostadskvarter, både radhus och höghus. Till slut kommer hon fram till Hootananny, den gamla ruffiga puben som är känd för sin livemusik. Lukten av marijuana svävar från bänkarna utanför den, där det sitter folk i grupper och dricker öl och röker. Här svänger hon till vänster in på gatan som löper längs utkanten av parken och fram till hyreshuset där hon bor. Hissen som så ofta är trasig fungerar i dag, och hon blir lättad. Rosemary har bott i lägenheten nästan hela sitt liv. Hon flyttade dit med sin man George när huset var nybyggt och de var nygifta. Ytterdörren leder direkt in i vardagsrummet, där den mest framträdande möbeln är bokhyllan som upptar hela väggen på höger sida. I köket därintill står ett bord, två stolar och en teve 12
ovanpå en tvättmaskin. När Rosemary har packat upp sina matvaror går hon genom vardagsrummet, öppnar balkongdörrarna och kliver ut. Hennes marinblå baddräkt hänger på tvättlinan som en flagga. Det står växter här ute: bara lite lavendel i krukor, inget alltför märkvärdigt – det skulle inte passa henne. Härifrån kan Rosemary se Brockwell Park breda ut sig framför henne, en utsikt som för henne långt bort från bullret och folkträngseln på Electric Avenue. Våren är i blomning och parken har en ny grön skrud. Hon ser träd, tennisbanor, blomsterrabatter och en liten kulle med ett gammalt hus som en gång var en herrgård och nu används till olika evenemang, och till att sälja glass och godis till klåfingriga barn. Två järnvägar slingrar sig runt parken: den riktiga som går tvärs över södra London och en minijärnväg för småbarn, som bara är öppen på sommaren. Solen börjar just gå ner och Rosemary ser folk som tar en promenad efter jobbet, njuter av att dagarna blir längre. Andra joggar uppför kullen och ner igen. I den del av parken som ligger närmast hennes balkong sluter en låg tegelbyggnad sina armar om en klarblå rektangel av vatten. Bassängen är randig av rep som skiljer de olika banorna från varandra och hon ser handdukar som färgklickar på bassängdäcket. Simmarna flyter som blomblad på vattnet. Det är en plats hon känner väl. Det är Brockwellbadet, hennes utomhusbassäng.
13
KAPITEL 2
va r j e m o r g o n p å väg till jobbet går Kate förbi okända människor som väntar på bussen eller skyndar ut ur husen och in i parkerade bilar. Men det finns också några som är välbekanta. Hon ser dem varje dag, deras kläder och frisyrer är som vädrets växlingar i sin markering av tidens gång. På huvudgatan går hon förbi en väldigt lång blond man med hög panna som alltid har svart skinnjacka, oavsett väderlek. Hon passerar honom på olika ställen på gatan, beroende på om hon är i god tid eller ute i sista minuten. Om hon går förbi honom när hon är i ena änden av gatan vet hon att hon hinner stanna och ta en kaffe, om hon passerar honom i andra änden skyndar hon på stegen och börjar småspringa. Och så är det den unga kvinnan med mörkt hår och livligt ansikte som diggar till musiken och ibland sjunger med. Ofta har hon sällskap av en ung man i Doc Martens. När han är med hänger hon hörlurarna om halsen och 14
pratar med honom, med sin arm under hans. I dag är hon ensam. När de går förbi varandra nickar Kate, men så kommer hon på att hon inte känner den här kvinnan. Hon vet inte vad hon heter eller vart hon är på väg varje morgon när hon går i motsatt riktning. De har aldrig pratat med varandra, men hennes ansikte är lika välbekant som H&M på huvudgatan, som bion eller marknaden. Hon är en del av Brixton lika mycket som tegelstenarna det är byggt av. Vårhimlen täcks plötsligt av moln och det börjar regna. Kate svär över sig själv – hon lämnade paraplyet hemma. Skuren blöter snabbt ner henne och hon kommer drypande våt till The Brixton Chronicles redaktion. När hon gått in genom porten möter hon Jay, tidningens fotograf, i trappan. Han ler mot henne, med munnen inramad av rödblont skägg och det lockiga håret som en gloria kring huvudet. Han är lång och bred och lite mjuk i konturerna, så han tar upp nästan all plats i trappan. De har inte jobbat tillsammans så mycket, men de säger alltid hej på morgonen eller nickar eller vinkar om de träffar på varandra ute på stan. Han verkar le nästan jämt och till och med de värsta dagarna får han henne att le också, även om hon inte riktigt lyckas visa det med munnen. ”God morgon!” säger han med kraftig South Londonaccent när de tränger sig förbi varandra i trappan. ”God morgon. Ska du iväg?” ”Ja, jag har ett uppdrag.” Han gör en gest mot kameraväskan han bär på axeln. ”Till en recension. Det ska öppnas 15
en ny restaurang på ett ställe där det låg en gammal pub förut. Min pappa säger att han brukade hänga där när han var i min ålder.” ”Okej, vi ses senare då”, svarar Kate. ”Och glöm inte …” Innan hon hinner avsluta meningen pekar han på ett paraply som hänger fasthakat längst bak på ryggsäcken. Hon nickar och beger sig upp till redaktionen. ”Har du varit och simmat eller?” frågar chefredaktören när hon krånglar av sig sin blöta jacka över stolsryggen. Phil Harris är en man vars kropp inte har blivit särskilt snällt behandlad. Hans kinder har en konstant lila nyans. Det är samma färg som rödvinet han häller i sig varje kväll på kvarterspuben med sin fru eller ibland, enligt ryktet, med Inte-sin-fru. Man kan se hur biffar och pommes frites ligger runt midjan på honom som en gummibadring som till slut kommer att bli hans död. Han är inte rik – han lyckades aldrig ta sig upp till de stora dagstidningarnas höjder – men hans liv är rikt på mat och dryck. Hon skakar på huvudet. ”Nej, jag blev bara överraskad av regnet. Det är knappt att jag kan simma.” Det är en lögn. Hon kan simma. Om hon råkade ramla ner i en bassäng skulle hon kunna ta sig till kanten. Hon förstår de grundläggande principerna för hur man använder armarna och benen för att hålla sig flytande. Det är bara det att hon inte har simmat sedan hon var tonåring. De hade simlektioner i skolan, men så fort hon kunde välja att sluta så gjorde hon det. Det var i puberteten, när flickorna upplevde sina kroppar som obekväma kläder de helst 16
bara ville åla sig ur. Hon minns förändringen: vid bassängkanten blev det fnittriga gänget till ett dämpat sällskap som stod med armarna om sig själva för att dölja skammen över sina felfria men avskyvärda kroppar. ”Det skulle kunna bli problematiskt”, säger Phil. ”Vi har ett jobb åt dig på Brockwellbadet. Du måste inte nödvändigtvis kunna simma för det – men det skulle kunna hjälpa dig att komma närmare ämnet, du vet, förstå vad allt tjafs handlar om …” Kate minns klorsmaken och rädslan för att stå halvnaken inför sina klasskamrater. Utan förklaring kastar Phil ett hopvikt flygblad över högen med böcker som utgör gränsen mellan deras skrivbord. Det landar på hennes tangentbord. På framsidan syns ett svartvitt fotografi av en utomhusbassäng. Där finns en hög trampolin och en man är fångad på bild mitt i ett hopp, med armarna utsträckta som vingar. På insidan är det ett färgfotografi av vad Kate antar är samma bassäng i dag: klarblått vatten och barn som håller armarna mot kanterna medan de kraftfullt sparkar ifrån med benen. ”Rädda vårt utomhusbad” står handskrivet med stora bokstäver på flygbladet. Hon läser texten i det: ”Vårt utomhusbad, öppet sedan 1937, är hotat. Kommundelsnämnden har meddelat att man har ekonomiska problem och att fastighetsbolaget Paradise Living har lagt ett privat bud för att köpa byggnaden. De vill göra om vårt älskade utomhusbad till ett privat gym. Kan vi verkligen gå med på det? Om du tror att du kan hjälpa till i kampanjen, tala med personalen på Brockwellbadet.” 17
Längst ner står signaturen ”Simmarna på Brockwellbadet” med prydlig handstil. Kate tycker att hela grejen ser ut att vara gjord med sax och kopieringsapparat. Det är ett riktigt antagande. ”Vill du att jag ska skriva om det här?” frågar Kate. Kate täcker för närvarande The Brixton Chronicles rapportering om bortsprungna husdjur, framtida vägarbeten och byggplaner. Det där som hamnar rätt så långt bak, fast inte allra längst bak där sporten är. Det där som folk inte läser. Det är inga artiklar hon skulle visa upp för sina gamla lärare på journalistutbildningen. Men hennes mamma samlar dem fortfarande i en klippbok, vilket bara gör det ännu värre. ”När du har blivit berömd kommer du att vara glad att jag sparade de här”, brukade hon säga, och då sjönk Kate djupare in i skammen hon bar som en kappa. ”Ja”, säger Phil, ”jag tror att det finns något bra i det här. Vet du om att Paradise Living redan har byggt fyra hus i Brixton? De säljer lägenheter för miljoner. De tror att de ska kunna få ännu mer för lägenheterna om de gör om Brockwellbadet till ett privat gym.” Han vänder sig till Kate. ”Du har ju sagt att du vill ha något att bita i”, säger han. ”Här får du en historia att berätta.” Historier var Kates vänner innan hon lärde sig umgås med människor. Hon letade upp dem, gömde sig bland dem på biblioteket och lät sig uppslukas av dem. Hon såg sig själv i Hermione Grangers skepnad eller som George i 18
Femböckerna eller Catherine Morland i Northanger Abbey, och försökte vara de för en dag. När hon började mellanstadiet var det personerna i böckerna som var hennes kompisar. De satt med henne i biblioteket medan hon tuggade i sig smörgåsar i smyg, gömd bakom böckerna så att bibliotekarien inte skulle se. (Bibliotekarien såg alltid, men låtsades inte om det.) Nu berättar hon andra människors historier. Även om det bara är en intervju om någons försvunna katt, så tycker Kate alltid att det är intressant. Ofta blir folk förvånade över frågorna hon ställer. ”Vilket är ditt första minne av Smudge?” ”Hur skulle ditt liv ha sett ut om du inte hade köpt Milo?” ”Om Bailey kunde prata, men bara säga en enda mening, vad tror du att han skulle säga?” För det mesta blir hennes intervjuer nedkortade till den mest grundläggande informationen – ”Smudge, en treårig tabbymönstrad katt, har varit försvunnen från familjen Olivers bostad sedan den 3 september. Hittelön utlovas” – men hon behåller sina historier i huvudet och bläddrar i dem som i en gammal älskad bok. Den här historien är som en boll som chefredaktören kastat till henne, och hon tänker inte tappa den.
19
KAPITEL 3
e n b a s s ä n g s e r vilsen ut när ingen simmar i den. Det är tidigt och badvakten rullar undan presenningen, tyst och sömndrucken drar han i plasten. Från sin plats på balkongen ser Rosemary hur dimman stiger från ytan, som om vattnet var en levande varelse som andas. Himlen är visserligen blå, men det är fortfarande huttrande kallt i luften. Hon håller händerna om gröttallriken och ser hur badvakten kurar ihop sig i sin fleecetröja och sedan går in igen så fort uppgiften är avklarad och vattnet ligger öppet. Det är tyst tills ett par gräsänder kommer dit och landar med några språng på ytan. De har bassängen för sig själva. Rosemary tycker om att titta på dem på morgnarna, de två fåglarna som njuter av den tomma bassängen medan solglittret sprids som konfetti över vattenytan. Så småningom kommer de första simmarna. De är tysta, delvis för att de är sömniga och delvis av respekt för stillheten och gräsänderna. De känner änderna väl och simmar runt dem tills andparet bestämmer sig för att det är dags 20
att ge sig av, tar sats på vattenytan och flyger bort över muren. Badvakten överblickar bassängen från sin stol, som en tennisdomare på sin tron. Det är hans morgonmeditation att se simmarna kliva i och ur bassängen, och Rosemarys också. Hon äter upp gröten och går sedan in och hämtar badväskan från dess plats vid dörren. Rosemary kommer till badet varje morgon klockan sju. När hon är ombytt skjuter hon upp dörren till omklädningsrummet och kliver ut i kylan. Hon skulle ha sprungit ner till vattnet om hon kunde. I stället går hon fram till kanten så att fötterna kommer fram ungefär tre minuter efter tanken. Hennes kropp är inte lika stark som hennes vilja: åldrandet har tvingat henne att bli tålmodig. Medan hon går fram till stegen betraktar hon de andra simmarna: bassängen är full av armar som skär genom ytan. Det går bara att känna igen ansiktet på dem som simmar bröstsim. När Rosemary sänker sig ner på stegen känner hon sig som ett träd i blåst. Hennes grenar knakar. Hon släpper taget och tas emot av vattnet, låter sig omslutas av kylan och vänjer sig vid temperaturen innan hon mjukt sparkar loss från kanten. Hon börjar simma med stadiga tag in i dimman. Hon ser inte den djupa änden, men hon vet att hon kommer att ta sig dit till slut om hon fortsätter sparka ifrån. Rosemary är åttiosex, men i vattnet har hon ingen ålder. Rosemary har bott i Brixton i hela sitt liv. Till och med 21
under kriget, när hon var ett av de få barn som stannade kvar. Bortsett från de tillfällen då vattnet togs med hävert av brandkåren för att släcka bränder i området, höll badet öppet och hon simmade så fort hon fick en chans. Först hade hon dåligt samvete för att hon var i vattnet när hennes pappa och hans kamrater stred. Det var nära ögat ibland, som när bomberna föll på natten över parken bara en bit från badet och på Dulwich Road som löpte längs med anläggningens mur. Hon minns att hon var i parken dagen efter bombnedslaget och såg familjer som snubblade skumögda bland ruinerna, medan grannarna ryckte in för att försöka hjälpa till att rädda vad som räddas kunde från deras förstörda hem. Men trots allt det där så fanns bassängen kvar. Och när månaderna gick blev det omöjligt att hålla sig allvarsam och dyster hela tiden – det var som att sitta stilla för länge i söndagskläderna. Till slut var hon helt enkelt tvungen att börja röra på sig och dra upp blusen ur kjollinningen och sparka av sig skorna och vara tonåring igen. Under de åren var det tyst på badet; de flesta barnen i Brixton blev evakuerade utanför stan till tryggheten på landsbygden, och när männen var borta och kvinnorna arbetade var det svårt att få tag på badvakter. Hon hade ofta det svala blå vattnet för sig själv. Hon hör en buss köra ut från hållplatsen på andra sidan muren. Det hörs ett ljud från tåget också, när det gör en paus på Herne Hill innan det tuffar runt hörnet till Loughborough Junction. Rosemarys liv har byggts upp 22
innanför de här namnens väggar. Det är alla kullarna: Tulse Hill, Brixton Hill, Streatham Hill, Herne Hill. Och så ”byarna”: Dulwich, West Norwood, Tooting. Namnen smakar lika välbekant som tandkräm i munnen. Hon känner igen bussnumren på deras form och gatunamnen på hur de låter – App-ach, Strad-ella, Dal-keith, Hollingbourne, Tal-ma. Förr kände hon igen alla skyltfönster också, men de börjar bli svårare att minnas. Ibland tror hon att det är någon som spelar henne ett spratt. Varje gång ett ställe hon känner till blir ersatt av något nytt måste hon skrapa bort det gamla stället från sin inre karta och byta ut det mot den nya fastighetsmäklaren eller det nya kaféet. Det är svårt att hänga med, men hon försöker. Om hon inte kände till de här ställena skulle hon gå vilse i en ny stad som inte längre var hennes. Hon önskar att hon kunde få någon sorts användning för all information hon samlat på sig genom livet. Om hon tömde huvudet på alla nummer och namn och gator som finns lagrade där, kanske hon skulle kunna lära sig något hon hade nytta av, som ett nytt språk eller att sticka. Stickning skulle verkligen kunna vara till nytta på vintern. Rosemary simmar bröstsim med stadiga tag, sänker huvudet ner i vattnet och lyfter det igen medan hon låter öronen fyllas av bassängens ljud. Hon ser sina fingrar framför sig när de skrynklar sig i vattnet, fast hon kan inte avgöra hur mycket som beror på vattnet och hur mycket som bara är åldern. Hon blir alltid lika överraskad av sina 23
rynkor. Unga flickor har inga rynkor. Hon är en ung flicka som simmar på morgonen under de vaksamma blickarna från den stora gamla klockan och badvakten som bollar med visselpipan mellan fingrarna. Hon simmar innan hon ska till jobbet på biblioteket – hon måste byta om snabbt om hon ska hinna dit i tid. Det kommer att droppa från håret ner på ryggen när hon går fram och tillbaka mellan bokhyllorna. ”Har du simmat över kanalen än, Rosy?” kommer George att säga när hon kommer hem på kvällen. ”Jag jobbar fortfarande på det.” Men nu är biblioteket stängt och George finns inte längre. Hon stannar i den grunda änden och lutar sig mot kanten innan hon sakta går fram till stegen. Hon föreställer sig det här utomhusbadet som ett privat gym endast för de boende, och fastän hon är van vid det kalla vattnet huttrar hon till. När hon klättrar upp är hon inte längre ung, utan blir smärtsamt påmind om sina knäns existens. Som ung tänkte hon aldrig på sina knän; liksom gratiskortet till bussen hör de till de saker hon inte gillar med det liv hon lever nu. Hon betalar fortfarande för bussbiljetten, av princip.
24