I Rävens spår
Denna lilla saga är inspirerad av en lek från den tiden då jag var 11 år och min lille kusin var 3 år där jag ritade och berättade för honom – för länge, länge sen…
Kikki Sandström
I Rävens spår
Illustratör Helene Pettersson Foto: Bert-Ola Isaksson
© Kikki Sandström Förlag: BoD - Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD - Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789176996270
D
KAPITEL 1
et hände sig för länge sen att det var sommar och blåbärstider och tre glada bröder var på väg ut i skogen för att plocka bär. Det var Adde som var 10 år, Per som var 8 år och lille Arvid som var 6 år och skulle fylla 7 om en vecka. De hade varsin liten hink i handen, precis lagom stor hade deras mamma tyckt, och förstås en härlig matsäck med jordgubbssaft, limpsmörgås med ost och prickig korv. Varsin mugg att dricka ur fanns också med och en praktisk hushållsrulle till servetter och annat. Mamma hade också packat ner varsitt litet paket med russin 1
och förmanat dem att inte gå längre än till det vanliga blåbärsstället som inte var långt bort från huset där de bodde och där de varit flera gånger tidigare med mamma. Adde som var äldst och stor och stark fick bära matsäcken i sin ryggsäck. De yngre pojkarna hade också varsin ryggsäck som innehöll extrakläder. Solen sken och det var högsommar, men man kan ju aldrig så noga veta sa mamma som var rädd om sina gossar. Stövlar hade de förstås på fötterna. För det skulle man ha i skogen, det visste de. Pojkarna traskade på efter stigen under muntert småprat när plötsligt en liten räv syntes litelängre fram. De tvärstannade och visste inte vad de skulle göra. - Shhhh väste Adde, skräm den inte. Vi smyger oss på den. Tänk om vi kan komma riktigt nära, och kanske klappa den. Hans ögon lyste. - Jaaa vad spännande, viskade de två andra pojkarna förtjust i kör. De smög sig fram mot räven som faktiskt verkade ganska tam och lugnt satt kvar och tittade 2
på dem med sina vackra rävögon. Den var röd och grann, hade fina öron som stod rätt upp och en imponerande plym till svans. När de kommit ganska nära vände sig räven och började lugnt gå framför dem på stigen, precis så pass att den höll avståndet, och pojkarna följde efter. Efter en stund svängde den av till höger in efter en annan stig och pojkarna följde tyst efter. De hade förstås alldeles glömt bort mammas förmaning att bara gå till det vanliga blåbärsstället. Det här var ju så spännande. Pojkarna traskade på en stund med räven som ledsagare. Plötsligt hörde de hammarslag och någon skrek ”AJ MIN TUMME” med hög och ljudlig stämma. Och där framme öppnade sig skogen i en stor glänta. I gläntan låg ett litet hus. Och vilket hus sen, de hade väl aldrig sett på maken…
3
D
KAPITEL 2
et var det mest märkvärdiga lilla hus som låg där i skogsbrynet omgivet av vackra granar. Visserligen hade huset fyra väggar, tak och fönster, men där tog det vanliga slut och det märkvärdiga började. Till att börja med hade huset inte plåt eller tegel till tak. Där växte istället ganska långt gräs som ett par getter mumsade på. De hade kommit upp på taken med hjälp av en specialstege som gjord för getter. ”Bäää” sa de med jämna mellanrum då de mumsade på det härligt gröna gräset.
4
Husets solbelysta väggar var alldeles gröna av ärtskidor, bönor och annat gott för både människor och djur. Som tur var så var inte dörren beklädd av växtlighet, för hur skulle man annars kunna komma in och ut i det lilla huset. Fönstren var helt fantastiska eftersom de var målade i olika färger. Det var en riktigt konstnärlig person som bodde där, det kunde man se. Fast det allra, allra märkligaste med huset var nog skorstenarna som var tre till antalet. En stor i mitten och två mindre på var sin sida om den stora. Det var den stora skorstenen som var allra märkvärdigast för den kunde inte användas som skorsten. Upp genom den växte en gran! Ja ni hörde rätt – en gran växte upp ur skorstenen. Hur i all världen hade den kommit dit? De tre bröderna bara stirrade och stirrade. Nämen åååh, sa de nästan samtidigt, sen fnittrade de litegrann och nöp sig själva i armen för att känna efter att de inte drömde. Räven hade stannat och satt sig ner strax framför dem och tittade den också. Fast den såg ut som att den kände sig som hemma där. 5
Men vem var det som hade ropat ”AJ MIN TUMME” så det ekade? Vem var det som bodde i det så speciella huset i skogsbrynet? Inte en människa syntes till och nu var det också helt tyst. Ja, förutom getterna på husets tak som fortsatte med sitt ”bäää, bäää” medan de mumsade vidare på det saftiga gräset. Och förutom vindens susande i trädtopparna och fåglarnas kvittrande. Egendomligt. Nu hörde de också ett märkligt kacklande som verkade komma från samma håll som där huset låg. Det hela blev bara konstigare och konstigare. Det var lite kusligt. Samtidigt kändes det som ett riktigt äventyr. Och äventyr gillade bröderna, det var då alldeles säkert. - Ska vi gå lite närmare. viskade Adde försiktigt. Han var den mest kavate förstås, för han var ju äldst. Samtidigt ville han ju inte utsätta sina småbröder för fara. Men bra nyfiken det var han och han tänkte nog att hans småbröder också var nyfikna.
6