9789152634257

mikael mogren mikael mogren

Baksidestexten figursätts mot denna bak­ brund. Lororem Ipsum is simply dummy text

of the printing and typesetting industry.

Lorem Ipsum has been the industry’s stan­ dard dummy text ever since the 1500s, when

HEMMA I HELIGA RUM

an unknown printer took a galley oftype and scrambled it to make a type specimen book. It

has survived not only five centuries, but also

the leap into electronic typesetting, remaining essentially unchanged. It was popularised in the 1960s with the release

g e M a including versions Ipsum. a

k of

e r Lorem

ISBN 978-91-526-3447-9

9

789152 634479

HEMMA I HELIGA RUM

HEMMA I HELIGA RUM

© 2015 Mikael Mogren & Verbum Omslag & grafisk form: Anna Hild Omslagsbild & övriga bilder: Magnus Aronson förutom bilden på s 75 som är tagen av Tord Harlin Tryck: Ednas Print, Slovenien 2015 ISBN 978-91-526-3425-7 Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet.

Citerade psalmer och dikter är återgivna med tillstånd.

Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

mikael mogren

HEMMA I HELIGA RUM

INNEHÅLL TILL DIG SOM VILL BLI HEMMA I HELIGA RUM 7 Kapitel 1

VILKA ÄR VI I GUDSTJÄNSTEN ? 11 Körsångare 12 Ideella 13 Husmödrar och vaktmästare 15 Kyrkvärdar och gudstjänstvärdar 19 Barn och unga 25

Kapitel 2

HELIGA MILJÖER 32 Martin Luther och helighet 33 Varför är kyrkomiljöer heliga? 40 Altaret 45 Altarets utsmyckning 50 Vad heter vad, på och kring altaret? 54 I sakristian 58 Diakonens och prästens kläder 61 Vapenhuset och bokbordet 64 Ljusbäraren 65

Kapitel 3

VAD BETYDER KYRKANS SYMBOLSPRÅK ? 67 Procession 68 Kyrkomiljöns språk 72 Kyrkans färger och år 77

Kapitel 4

HUR GÖR VI ? 83

Vad har vi på oss? 88 Hur gör vi när det är nattvard? 92 Hur hälsar vi vid dörren? 98 Gudstjänstordning, agendor 100 Kollekt 101 Förbönen 104 Att nämna döpta och avlidna i förbönen 106 Att möta sörjande 107 Efter gudstjänsten 108 Kapitel 5

SÅNG OCH MUSIK, TEATER, DANS OCH BILDER 113 Sjunga med kroppen 114 Psalmerna i psalmboken och Psaltaren 117 Orgeln och andra instrument 121 Teater och dans 123 Bilder 124

Kapitel 6

NÄR JAG BLIR VI I KYRKAN 126 Allt prat om nedgång 126 Rekrytering 130 Samlingar utanför gudstjänsterna 134 Om vi slocknar 136 Hur behåller vi glöden? 137

ATT UPPTÄCKA KRISTUS 143

TILL DIG SOM VILL BLI HEMMA I HELIGA RUM För att skapa mening och centrum i världen fridlyser män­ niskor mittpunkter. Platser där det gudomliga närvarar på ett särskilt sätt brukar människor freda som sina mittpunkter.

Kyrkans miljöer är sådana fredade mittpunkter. Det här är en bok om att finnas till och vara hemma i samma rum som ett altare. Det kan gälla dig som är vald till kyrkvärd, utsedd till gudstjänstvärd eller förtroendevald. Kanske sjunger du i en av församlingens körer eller har tjänst i ett kyrkorum som vaktmästare, musiker, lokalvårdare, pedagog eller barn- och ungdomsledare. Du kan ha andra uppdrag i kyrkans rum, eller kanske är du bara intresserad av att lära dig mer om kyrkans miljöer och gudstjänster.

På engelska hör holy ihop med whole och svenskans helig med ord som hel, helhet, hälsa. Helighet hade från början inte med gott och ont att göra utan betecknade bara om något är fyllt med en särskild kraft och därför avskilt. Helighet och hemlighet hänger ihop på så sätt att den kraft som man kan ana i det heliga är omöjlig att förstå. Man kan säga att det som är heligt också är lite hemligt.

7

Helighetens utgångspunkt är att denna världs innehåll räcker. Det gudomliga kommunicerar med det som är. När vi människor öppnas för Guds sammanhang blir vi delaktiga i det heliga. Det kan till exempel ske genom att vi firar gudstjänst och genom att vi utför kärleksfulla gärningar. Att bli hemma i ett heligt rum är både att ta del av det som sker där och att låta det som händer på och runt altaret påverka hela vårt liv. Att vara hemma i kyrkan kan vara som ett ankare när det håller fast ett helt fartyg i botten. För att tala dataspråk är det heliga ingen bortkoppling från livet, utan en uppkoppling till levande Gud. Den uppkopplingen utgår den här boken ifrån.

Du som har fått ett uppdrag i ett heligt rum, du ska göra dig hemmastadd där. Det betyder att veta vad inventarierna i en kyrka heter och hur de används samt att bli bekant med de andra som relaterar till kyrkans miljöer. Tillsammans bildar ni en grupp som många kommer att uppfatta som »dom i kyrkan«. Den gruppen är stor. Den omfattar egentligen alla döpta och alla medlemmar. Samtidigt är det många fler som är intresserade av kyrkans miljöer. Som jude eller muslim kan man också uppleva att kyrkorna är heliga rum.

Många tycker också att kyrkor är kulturhistoriskt intressanta miljöer.

Betrakta därför var och en som du möter i kyrkan som lika mycket kyrka som du själv. Men en del som kommer är ovana och uppfattar inte sig själva som en del av kyrkan. Däremot kanske de ser dig i dina uppgifter som en representant för kyrkan. Det kan ta ett tag att växa in i den bilden av sig själv, 8

och många har upplevt att den blir självklar i takt med att de får uppgifter. Den här boken är tänkt som ett hjälpmedel när du gör dig hemmastadd i kyrkan.

9

Kapitel 1

VILKA ÄR VI I GUDSTJÄNSTEN ?

Gudstjänsten angår fler än dem som kommer dit. Helst skulle jag vilja ta oss till månen, så att vi kunde sitta där och se mot jorden medan världshaven skimrar i turkos. Då skulle vi se mer av den kristna kyrkan i sin helhet. Den är klotrund, då den omfattar hela planeten. Sedan 1980-talet bor majoriteten av de döpta i världen i Syd, det vill säga i Afrika, Australien, Oceanien, Latinamerika och södra Asien. Vi människor gillar att göra uppdelningar och dra gränser. Det är ju så vi hanterar till­varon.

Från Guds perspektiv finns kanske också gränser, men de är knappast som våra. Vilka som är kyrkan och vem som omfattas av kyrkans gudstjänster är det inte vår sak att avgöra.

För snart tjugo år sedan prästvigdes jag. Under de åren har mycket hänt med gudstjänsterna i Svenska kyrkan. Tidigare var det mest präster tillsammans med kyrkvärdar som var guds­ tjänsternas utförare. Kyrkomusikerna stod för musiken. Numera är det ofta många fler som är med och planerar, och det märks på gudstjänsterna. De får en annan gestaltning när grupper har förberett innehållet och studerat texterna tillsammans. Det ger mer när vi gör det ihop.

11

körsångare Det går att beskriva gudstjänster på många sätt. Några skulle säga att det är ett totalkonstverk, andra att det är som en symfoniorkester med många olika instrument. Vad man än säger går det inte att komma ifrån att gudstjänst är något vi gör tillsammans. Den uppstår när vi lämnar vår privatzon för att tillsammans med andra vända oss till Gud. En grundläggande del av gudstjänsten är musiken, och körsångare betyder mycket i kyrkans liv. Svenska kyrkans körer är en av Sveriges stora folkrörelser och omfattar nästan 100 000 personer. Kören är en del av församlingen som övar gudstjänst.

Körer som har övat psalmerna i förväg och som lever med i gudstjänsten bildar en grundton i samlingen kring det heliga. Kören gör det mycket lättare att följa med för den som är nykomling.

Alla som har varit på gudstjänster i Den Danske Folkekirke har märkt att där har körsångare en lite annorlunda tjänst än i Sverige. Deras grundläggande uppgift är att stödja psalmsången, och de behöver inte vara många. Det kan vara två personer, och ofta är de även med på begravningar och dop för att förstärka i den gemensamma sången.

I många år arbetade jag tillsammans med en kyrkomusiker som heter Elisabeth Fogelqvist och som hörde hemma i Eriksbergskyrkan i Uppsala. Förutom att hon lärde mig om heliga danser – hon hade nämligen en grupp som samlades och dansade tillsammans – så var hon en föregångare i att ta in olika musiker till gudstjänsterna. Elever från musikskolan fick pröva på att spela på söndagarna. Ibland hade hon en liten 12

orkester kring orgeln. Musiken bidrog till ett härligt engagemang i den kyrkan. Man visste aldrig riktigt vad som skulle hända, och framför allt inte hur det skulle låta. Det lät inte alltid perfekt, och musiken gjorde det tillåtande för oss andra som inte heller gjorde allting perfekt.

ideella Körsångare är ofta så kallade frivilliga. Jag skriver »så kallade«, eftersom frivillig i kyrkan är ett besynnerligt ord. Det tycks förutsätta att andra är där ofrivilligt. Jag talar hellre om ideella, eftersom det är mer neutralt. »Man trivs där man behövs« är en slogan som verkligen stämmer. Den som får vara med kan också bli räknad med.

I USA gick jag en gång en universitetsutbildning om att leda ideella krafter. Där ingick det att lära sig om schematateorier.

Det är hjärnforskare som menar att hjärnans programmering följer olika inlärda scheman, schemata. De kan inte ändras på djupet bara genom att man pratar eller läser nya saker. Det är gemensamma erfarenheter av att arbeta tillsammans mot ett mål som snabbast kan förändra hjärnans schemata. När den forskningen kom i slutet av 1900-talet gav den ett väldigt stöd till den ideella sektorn i USA. Förutom allt annat som det ger av livsmening och gemenskap när man arbetar ideellt tillsammans kunde nu även forskning visa på förändringar i hjärnan.

Det som skiljer en ideell från en anställd är lönen. Där­emot behöver det inte vara någon skillnad i kompetens. Frivilliga

13

kan vara mer kompetenta och professionella än de som är anställda. Det går att vara ideell i två minuter. Därför kan någon som ideell bära kors, spela elgitarr och vara med och utvärdera i en enda gudstjänst för att därefter inte vara med mer. En annan arbetar ideellt över årtionden och har tydligt avgränsade ansvarsområden. Ofta är det stora ansvarsområden som inte alltid blivit uppmärksammade. Det kan till exempel vara att baka kakor till kyrkkaffet eller att koka kaffet, duka, diska och göra fint efteråt.

Den största gruppen ideella i Svenska kyrkan är yngre än tjugo år. De arbetar som assistenter i konfirmandverksamheten. Det är en grupp som ofta syns i gudstjänsterna och som på många håll säkert skulle kunna utföra ännu fler uppgifter och framför allt vara med och planera och utvärdera. De har den mycket värdefulla kompetensen att veta vad som är viktigt för just tonåringar.

Vid Harvard, där jag gick kursen om ideella, insåg jag att det finns ett ord på engelska som är svårt att översätta till svenska. Det är accountable. Det används ofta i USA när man talar om ideella krafter. Ordet ansvarig är en svensk motsvarighet.

Det täcker inte helt in det som är viktigt när ordet används i den amerikanska ideella sektorn. Där betecknar accountable att det måste finnas regler som gör den som arbetar ideellt tillräknelig. När jag arbetar ideellt är det inte frivilligt om jag dyker upp eller inte. Ett tjänstgöringsschema för ideella upphör inte för att jag den dagen jag står uppskriven kommer på något roligare jag vill göra.

14

Som ideell är jag en som man måste kunna räkna med, annars fungerar inte verksamheten. Det jag gör ideellt är inte sådant som församlingen klarar sig lika bra utan, om det inte blir gjort. Det märks om jag som ideell inte utför mina sysslor, och till ledarskapet över ideella hör att följa upp ifall någon uteblir.

husmödrar och vaktmästare Det finns ingen annan yrkesgrupp i Sverige som firar så många gudstjänster som vaktmästare och husmödrar. De är med på söndagar och vardagar. Dopgudstjänster, begravningsgudstjänster, högmässor och rockmässor, i allt finns de med och sköter ljus och ljud. De har sett till att det är skottat och sandat och varmt i kyrkan.

De ordnar i många kyrkor med blommor och ljus, kanske är det de som kokar kaffet efteråt. Ingen vill komma till en kyrka som är ostädad, iskall och luktar illa. Det är vaktmästare och husmödrar som på olika sätt förbereder lokalerna, och ofta får de en speciell kontakt med människor. I många församlingar är det samma personal som jobbar på kyrkogården som tjänstgör vid gudstjänsterna. Det ger en bred kompetens och en stor kontaktyta.

Jag hörde om en kyrkogårdsarbetare som berättade att på storhelgerna kunde hans ytterkläder vara blöta av alla tårar som han fått ta emot från människor som besökt sina anhörigas gravar. På ett helt annat sätt än präster och diakoner brukar

15

vaktmästarna vara tillgängliga och synliga på vardagarna, särskilt om de är ute och arbetar på kyrkogårdarna.

Samtidigt är de en yrkesgrupp som finns kvar medan Sverige i övrigt har genomgått snabba förändringar. I en kyrkby kanske det för trettio år sedan fanns skola, post, affär, kiosk, vårdcentral och en kyrka med kyrkogård. Idag kan allt vara nedlagt, och personalen har slutat. Det är bara de som arbetar på kyrkogården som arbetar vidare. Kyrkogården är fortfarande välskött, medan stora tomma skyltfönster vittnar om vad som fanns i det övriga samhället. De anställda i hemtjänsten ska man inte glömma bort, de tar sig till de mest avlägsna skogsgårdarna. Skillnaden mot kyrkvaktmästarna är den offentliga tillgängligheten. Till kyrkogården kan vem som helst gå och få en pratstund med henne som håller på att skära kanterna på grusgångarna. Det gör att vaktmästarna kan ha en lokal förankring och en tillgänglighet som kanske ingen annan yrkesgrupp.

Vill man ha en grundad utvärdering om gudstjänstlivet i en församling kan man börja med att fråga vaktmästare och husmödrar. De vet mycket.

När jag hör talas om husmödrar i kyrkan tänker jag direkt på Jenik Mansourian. Hon arbetar i Eriksbergskyrkan i Uppsala, och hennes ursprung finns i norra Iran, där hennes familj är armenisk apostoliska kristna. Vi var medarbetare i många år, så jag vet att det som utmärker Jeniks handlingar är att hon gör dem med stil. Även när hon städar, vilket är en stor del av hennes tjänst, märker man det. De bakverk hon skapar till söndagarna är eleganta och läckra, och när hon 16

17

arrangerar blommor passar de in där de placeras. Hon gör inte mycket väsen av sig när det är storsamlingar, men hon utgör en länk mellan medarbetarna, och det är hon som håller samman mycket av det som sker. Det finns en väldig kraft i Jeniks bidrag till helheten.

Undersökningar om kyrkvaktmästare visar på en grundläggande skillnad mellan vaktmästare och husmödrar i kyrklig tjänst och individer som har samma yrkesroller men med andra arbetsgivare. Det går att sammanfatta som mervärde.

Många husmödrar och vaktmästare i kyrklig tjänst ser ett mervärde i att jobba i kyrkan, och det sätter avtryck i det arbete de gör. De ger det lilla extra, och det märks på den omsorg med vilken uppgifterna många gånger blir utförda. I husmödrarnas arbetsuppgifter ingår vanligtvis städning, och kyrkans lokaler kan vara flitigt använda och är ofta svårstädade. Därtill är det många gånger ett ensamjobb att städa. Husmödrarna är en kompetent yrkeskår som bidrar till helheten, till exempel genom att de ofta på ett helt annat sätt än prästerna och diakonerna är experter på de trakter som församlingen utgör.

De vet ofta inte bara vad folk heter, utan också hur de har det, eftersom de själva lever i bygden.

När det gäller kyrkvaktmästare tänker jag på Bo Levin som i många år arbetade i Helga Trefaldighets församling i Uppsala.

Själv kallade han sig kyrkväktare, och när han visade nykomlingar hur de skulle bära processionskorset rådde det ingen tvekan om saken. Varje söndagsmorgon var det krattat och fint framför kyrkan, och jag såg aldrig ett löv som låg och skräpa18

de. Till jul gjorde han av rosor och järnek en girlang som han fäste på predikstolen. Utanför kyrkan tände han islyktor som han tillverkat genom att låta tiolitershinkar fyllda med vatten stå kallt över natten. På onsdagen före påskhelgen, dymmelonsdagen i stilla veckan, »dymlade« han kyrkklockorna.

Han satte tjocka lager skumgummi på klockornas kläppar och virade dem med bred tejp så att klockorna ringde dovt och oväntat dämpat. När man hade hört det vid ett par gudstjänster var det nästan chockartat att höra påskdagens kraftfulla klanger utan dämpning.

Så där höll Bosse Levin på genom kyrkoåret. Särskilt minns jag allhelgonahelgens stora krans av vissnade löv och grenar.

Doften av den brukade sprida sig i kyrkan. Kransen arrangerade han på golvet längst fram i kyrkan, där kistan brukar stå på begravningarna.

kyrkvärdar och gudstjänstvärdar Gudstjänstvärdar och kyrkvärdar är två beteckningar som det är lätt att blanda ihop. Kyrkvärdar är utsedda av kyrkoråden och markerar därigenom förbindelsen mellan kyrkans styrelse och församlingens gudstjänster. Två av dem måste vara ledamöter eller ersättare i kyrkorådet. De övriga kyrkvärdarna som utses behöver alltså inte vara invalda i kyrkorådet och heller inte vara folkbokförda i församlingen. Gudstjänstvärd är en friare beteckning. Den är ganska ny och finns inte reglerad i Kyrkoordningen. Därför betyder det olika saker i olika

19

församlingar vad en gudstjänstvärd gör och hur hon eller han utses. Grundläggande är att gudstjänstvärdar tjänstgör enligt ett schema och att de har tillträde till fortbildningar och förberedande samlingar för kyrkvärdar och andra deltagare i gudstjänsterna.

Sitt huvud han böjer i bön, som han höjer från andaktsfullt hjärta i kyrkovärdsbänk.

I seklernas kedja av mannar som bedja han bildar en hållfast och bärande länk.

Så skrev prästen Frithiof Widgren i sin bok Kyrkvärden genom tiderna, som kom ut 1970. På sida efter sida redogör författaren för det han kallar kyrkvärdsämbetet. Han visar att det är en urgammal institution med rötter djupt ner i kristningstiden. Ända sedan landet Sverige uppstod genom den kristna kyrkans stöd till centralorganisation och kungamakt har det funnits kyrkvärdar i Sverige. Widgren citerar den yngre Västgötalagen, vars ålder är omtvistad. Den är möjligen från början av 1300-talet. Där står det: »Två skola kyrkvärdarna vara och prästen den tredje.« Det där med att vara två har varit en regel ända in i vår tid.

Man bör vara två till exempel när man räknar kollektpengarna som samlats in. Kvittot på pengarna ska alltid skrivas under av två personer, och det brukar ske i sakristian efter gudstjänsterna.

20

Kyrkvärdens plats i Sveriges historia och i Svenska kyrkan är given, även om uppgifterna har förändrats, eftersom tusen år har gått. Från början var kyrkvärdarna män i församlingens styrelse som utsågs till att ha nycklar till kyrkans värdesaker och till att verka i gudstjänsterna. Före 1860-talet fanns det varken kommuner eller landsting i Sverige, så alla beslut som idag hör hemma där fattades av församlingens styrelse. Därefter gjorde man skillnad mellan kyrklig församling och borgerlig församling, den som alltmer kom att kallas kommun.

Fram till 1860-talet var kyrkvärdarna alltså tunga beslutsfattare i många frågor i samhället. I gamla kyrkorum sitter kyrkvärdarna fortfarande ofta i kyrkvärdsbänken längst fram bredvid altaret. Det brukar märkas på placeringen att den bänken är speciell och skapad för att markera vilken betydande ställning kyrkvärdarna hade i bygden.

På olika sätt märker man att nya tider hade brutit in 1970, när Frithiof Widgren skrev boken om kyrkvärdarnas historia.

Det är tydligt hur Widgren håller fast vid allt det gamla och är noggrann i beskrivningen av det som varit.

I seklernas kedja av mannar som bedja han bildar en hållfast och bärande länk.

Det skulle inte alltid förbli så, det var uppenbart 1970. Sverige hade sedan hundra år förändrats i grunden och kanske speciellt när det gällde inställningen till kyrkan och kristen tro. 1962

21

hade undervisningen i kristendom försvunnit ur grundskolan, och det var inte längre ett kärnämne att lära sig att be, sjunga ur psalmboken och veta hur en gudstjänst går till.

Förändringarna i samhället lämnade många spår i kyrkan.

Det rekryterades andra typer av människor till kyrkvärdar än under de gångna, nästan tusen, åren. I boken om kyrkvärdarnas historia är det personbeskrivningar av kyrkvärdar som upptar andra hälften av boken. Det är en lång rad berättelser om traditionella kyrkvärdar, det vill säga självägande bönder som varit imposanta i sitt yttre och tagit stort ansvar i sina hemsocknar. Gärna avbildades de i frack eller folkdräkt, för att markera förankringen i historien bakåt.

Två av personbeskrivningarna sticker ut och visar att förändringar hade skett. Den ena kyrkvärden var Allan Andersson, som hade vuxit upp i en lantarbetarfamilj på en storgård i Östergötland. Han kom alltså från en statarfamilj och inte från de självägande böndernas samhällsklass. 1932 blev han invald i kyrkorådet och fem år senare kyrkvärd i Vikingstad pastorat utanför Linköping. Det nya med Allan Andersson som kyrkvärd var att han var socialdemokrat. 1930 hade det stiftats en lag om hur församlingarna skulle styras, och hädanefter kunde socialdemokrater röstas in i kyrkans styrelser. Därmed blev många från arbetarrörelsen även kyrkvärdar.

I personporträttet beskrivs hur Allan Andersson hade en bakgrund i Missionsförbundet och Blåbandsrörelsen. Han satt i en lång rad kommunala nämnder men framför allt lyfts hans hembesök fram. Efter att han om söndagarna tjänstgjort som 22

kyrkvärd i högmässan gick han på hembesök till de sjuka i församlingen. För Allan Andersson hängde den sociala omsorgen samman med hans kristna tro. Han var verkligen en ideell medarbetare i ordets bästa bemärkelse.

I boken finns det ytterligare ett personporträtt som har riktning framåt. Maja Samuelsson installerades 1961 som kyrkvärd i Västrums församling i Småland. Det var efter andra världskriget som de första kvinnorna utsågs till kyrkvärdar.

Säkert var det en stor sak när kvinnor blev kyrkvärdar, även om båda könen för första gången fick tillträde till en lång rad uppdrag under de här åren: de kunde bli poliser, präster, pastorer, domare, fotbollsspelare i landskamper, busschaufförer i linjetrafik och så vidare. Just Maja Samuelsson i Västrum verkar ha byggt sitt förtroende på att hon var kassör i kyrkorådet och tidigare hade arbetat som kassör i domkapitlet i Linköping. Kombinationen av förtroendevald från kyrkorådet med ceremoniella uppdrag i gudstjänsten har många gånger skänkt en särskild värdighet åt kyrkvärdens uppdrag. Däremot verkar det aldrig ha funnits någon generell regel som sagt att kvinnor inte fick bli kyrkvärdar. Vem som ska vara kyrkvärd har alltid varit en fråga för det lokala kyrkorådet, och därför blev det aldrig någon nationell angelägenhet att kvinnor skulle få bli kyrkvärdar. Besluten togs då som nu lokalt när kyrkoråden hade behov av en ny kyrkvärd.

Jag har upptäckt att många församlingar inte vet när den första kvinnan blev kyrkvärd hos dem, eller ens vad hon hette. Är det ingen som längre minns vem personen var krävs det

23

forskning i gamla protokoll. Idag när många kvinnor är kyrkvärdar är det lätt att tro att det alltid har varit så. Maja Samuelsson och kvinnorna i hennes generation påminner oss om att det i ungefär tusen år inte fanns några kvinnor som var kyrkvärdar i Sverige.

I Kulturmiljölagen finns det en paragraf som särskilt angår kyrkvärdar (SFS 1999:304). Där står det att i varje församling ska det utses två personer som har ansvar för att inventarierna i kyrkan förtecknas. Det är även deras ansvar att inventarierna förvaras och vårdas väl. Vilka som utsetts ska församlingen meddela till länsstyrelsen. Svenska kyrkans egen regelsamling, Kyrkoordningen, anger mer exakt vilka som ska utses som ansvariga för inventarierna. Det ska vara kyrkoherden samt en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd som är ledamot eller ersättare i rådet.

Det här är ett av de sätt som Sveriges lag och kyrkans ordning anger att kyrkomiljön och dess inventarier inte är privat egendom eller tillhör någon bestämd grupp. Det är nationens kulturarv, och ända sedan Sverige blev Sverige har kyrkvärdar haft ansvar för inventarierna i kyrkorna. Under medeltiden var det särskilt viktigt med kyrkvärdarnas ansvar för klockorna. De tunga kyrkklockorna har alltid varit svåra att montera, och det var kyrkvärdarnas ansvar att kontrollera säkerheten så att klockorna inte föll ner. Enligt Upplandslagens kyrkobalk skulle de ansvariga kyrkvärdarna böta sju marker ifall klockan lossnade och dödade den som ringde i den. Överlevde ringaren och bara klockan skadades blev det tre marker i böter.

24

Kyrkvärdssysslan har verkligen historisk tyngd med många trådar bakåt i historien. Samtidigt tror jag att kyrkvärdarna har framtidstyngd. Det är spännande med volontärer i gudstjänstutvecklingen som förvaltar både historien och framtiden. Den danske filosofen Søren Kierkegaard har uttryckt något liknande: »Ty vad är väl det förflutna värt, som inte kan bli något nuvarande.«

barn och unga När ett barn föds kan det simma och sjunga. Det vet alla som varit med på babysång och babysim. Ett nyfött barn kan också be. Det är öppet för det gudomliga och med hela kroppen liksom förankrat i tillvarons djupdimension. Det heliga är självklart för små barn, och det märker man ofta på den självklarhet med vilken de deltar i processioner och altartjänst.

Vissa gudstjänster samlar många barn. Dopgudstjänster gör det i hög grad samt även begravningar och vigslar. Barngudstjänster, familjemässor, gudstjänster för små och stora – namnen är olika, men det som sker är detsamma: människor i olika åldrar samlas kring Guds altare och möter Guds helighet.

När det kommer en familj till kyrkan, kanske en pappa med sin fyraåring, är det bra att småprata lite med dem. Inte bara säga en hälsningsfras och lämna fram psalmboken, utan också berätta var toaletten finns och följa med fram till barnmattan och leksakerna. Har de kommit i god tid, och det inte

25

26

är så många andra på väg in, visa gärna barnen till organisten.

Orglar är alltid spännande för barn och ibland lite skrämmande när de börjar låta.

När det är mässa, det vill säga att nattvard ska firas, kan det vara bra att berätta det för barnen och deras föräldrar.

Det är inte säkert att de följer med i det som församlingen annonserar. En fråga att ställa före en mässa är om barnet brukar ta emot nattvarden. Är svaret ja, är det bara att bekräfta att de då vet hur det går till. Är de vuxna i barnens sällskap mer tveksamma, berätta då att även barn är välkomna att dela nattvarden. Hinner du göra det före gudstjänsten, berätta för prästen vilka du träffat, så kan även prästen byta några viktiga ord med barnen och de vuxna.

Gudstjänster med många barn är alltid en övning i flexibilitet, eftersom barn inte håller sig till några boxar. För den som står i porten och hälsar är det naturligtvis självklart att hälsa på barnen. Samma sak gäller det som delas ut. Får alla en psalmbok och en agenda ska barnen också ha det. Räcker de inte till alla, ge dem till barnen. Då kan de vuxna titta med barnen. Visa dem gärna hur man slår upp en psalmbok och hur siffrorna på nummertavlan anger numren på psalmerna.

Då får de vuxna se det också. Barn som kommer med vuxna kan behöva extra introduktion i kyrkan. Annat man kan göra med barnen som kommer tidigt till kyrkan är att visa hur man tänder ljus i ljusträdet och berätta om människors böner.

Lite äldre barn brukar vara intresserade av ljudet och ljuset.

Vaktmästaren kan visa hur ett ljus- och ljudbord sköts. Jag vet

27

exempel på att det kan få helt avgörande betydelse för tonåringar som står i valet mellan olika utbildningsalternativ.

Många vuxna är vana att gå och gömma sig om de har barn med sig. De sätter sig gärna där ingen ska se dem, men framför allt ser deras barn ingenting. I stället ska du visa dem till platser där man ser och hör bra även om man är fem år.

Många gånger krävs det inte så lite mod av vuxna att våga gå längst fram i kyrkan. Ett bra sätt är att följa med och sitta en kort stund hos dem. Visa dem att där finns det leksaker och kanske mjuka kuddar och mattor att sitta på. En härlig mjuk matta med kuddar och leksaker har sin plats längst fram i kyrkan. Det är ett bra ställe även för dem som har uppgifter i gudstjänsten. När jag är tjänstgörande präst sätter jag mig alltid på barnens matta under psalmsång och textläsningar.

Utmaningen har sällan varit att få med sig barnen, utan de vuxna. Det händer att föräldrar lämnar sina barn för att de ska följa med någon annan vuxen. Det är inte alltid roligt att vara liten och bli lämnad utan att ha någon som man är trygg med.

Därför kan det vara en viktig uppgift att få närstående vuxna att följa med fram och sitta med sina barn.

När jag var med på en samling för gudstjänstintresserade berättade en syföreningsdam om härliga gudstjänster för små och stora i hennes hemförsamling. Då brukar det vara som en stor fest runt altaret. Hon sa också att det händer att vuxna säger till henne att det är jobbigt med alla barnen i kyrkan: »De kan ju inte bete sig.« Då berättade hon att när någon klagar på barnen brukar hon peka på en väggmålning bredvid 28

altaret. På målningen har Jesus armarna utsträckta mot barn som samlas runt honom. Det är en glad målning, men egentligen föreställer den ett av de tillfällen då Jesus blev riktigt arg.

I Markusevangeliet står det att människor kom till Jesus med barn för att han skulle lägga händerna på dem och välsigna dem, men hans vänner lärjungarna försökte mota bort barnen. Då blev Jesus förargad och sa: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. ( M A R K U S E V A N G E L I E T 10: 14– 15)

Genom kyrkans historia har Jesus haft många tillfällen att bli arg på gudstjänster som försöker hindra barnen att komma till honom.

Philipp Melanchton, Martin Luthers vän och kollega, menade att gudstjänsten skulle vara som en skola. Han hävdade till och med att himmelriket var som en skola. I Melanchtons anda har många lutherska gudstjänster utformats. Det viktiga har varit att göra rätt och att göra det på de rätta ställena: stå och sitta när man ska, läsa med när man får, sjunga rent och följa texten. Däremellan ska barnen vara tysta och inte märkas. Barn som är duktiga i skolan, för att de är bra på att sitta stilla och lyssna, brukar också bli uppskattade i gudstjänster som fungerar som en skola. Den uppskattningen beror förstås

29

på att barnen är stillsamma, tysta och allmänt disciplinerade.

Barn som inte är på det viset ska också vara välkomna till kyrkans gudstjänster.

Ett vanligt hinder för barn i kyrkan är att de ingenting ser av det som händer vid altaret. De flesta kyrkor har numera fina barnhörn med leksaker, färgglada mattor och barnbord.

Inte sällan är de placerade långt ner i kyrkan. Då är det inte underligt om de väsnas. Barnens plats måste vara där de kan se och vara med i det som sker. Där är barnens plats. Kyrkor har ofta bra med utrymme längst fram där bordet för barn ryms.

Får det inte plats något bord, ställ korgen med leksaker längst fram. Kanske sitter en liturgiskt klädd nalle där framme och väntar på barnen som kommer fram.

Kyrkan kan bli fylld av barn när det är dop. Då är det bra att vara en liten grupp som tar hand om dem som kommer, visar var toaletterna finns och låter de tidigaste barnen gå med sina vuxna och titta på (kanske pröva!) orgeln. En annan spännande sak för barn som kommer tidigt är att vara med när prästen klär sig. Vid dop är det uppenbart dumt att placera barnen så att de ingenting ser. I stället kan dopgudstjänsten utgå från barnens villkor och från det att klockorna ringer ha alla samlade längst fram i kyrkan. Hur själva dopgudstjänsten utformas är prästens ansvar, men det finns många bra idéer att utveckla.

Jag brukar låta alla barn som kommer få en egen mugg, och ett lite större barn får ansvar för dopkannan (vilket vi övar innan). När det blir dags att hälla vatten i dopfunten får 30

alla barnen vatten i sina muggar från kannan, och medan jag ber tömmer de sina muggar i dopfunten. Den sortens kreativitet kan växa fram när man är en grupp som arbetar med dopet.

I början av mina år som församlingspräst var vi några som en dag kom på att ställa barnbordet längst fram i församlingskyrkan. Det fungerar sedan dess bra på alla söndagsgudstjänster och konserter, eftersom kyrkvärdar, präster och vaktmästare hjälps åt att även få föräldrarna att sitta där. Särskilt bra fungerar det på begravningar.

Numera kommer det ofta barn på begravningar. Där är inte volontärer med lika ofta som i andra slags gudstjänster, men behoven är likartade: barnen får en helt annan gudstjänst om de har fått en introduktion innan. Jag tar alltid med barn fram till kistan så att vi kan känna på mullen och mullspaden. Så brukar jag samtala med dem om den person som är död. Medan begravningen pågår kan barnen sitta bredvid eller i knät på de vuxna i bänkarna, vilket gör att de ofta inget ser och måste stå i bänken för att kunna följa med. Även på begravningarna är det därför ofta bäst att de vuxna är med barnen längst fram på en matta eller vid ett barnbord. Oavsett vilket är barnen på så sätt med och kan uppleva det viktiga som händer.

31

mikael mogren mikael mogren hemma i heliga rum

Varför har prästen en mantel på sig? Vad betyder färgerna och alla symboler? Hur vet man när man ska stå upp i kyrkbänken? Vad är en procession, och vem ska gå i den?

Du kanske är kyrkvärd, gudstjänstvärd eller förtroendevald, du kanske arbetar med församlingens barn eller ungdomar, du kanske sjunger i kör eller är anställd som vaktmästare, musiker eller lokalvårdare.

För dig berättar Mikael Mogren om kyrkorummet och om kyrkans vardag och fest: kyrkkaffe och vapenhus, kulturhistoria och gudstjänstliv, altarduk och silverputs. Det heliga rummet är ditt, och du får dela det med alla andra som kommer dit och välkomna dem där.

Mikael Mogren är präst i Västerås stift och har skrivit flera böcker, bland andra Livets helighet.

ISBN 978-91-526-3425-7

9

789152 634257

HEMMA I HELIGA RUM