Andreas Carlsson
L책tarna som skrev mitt liv
Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Andreas Carlsson och Norstedts, Stockholm Formgivning: Miroslav Sokcic Omslag: Norma Communication Omslagsfoto: Filip Cederholm, Flikfoto: Fredrik Etoall Foton inlaga: Scanpix, Yu Tsai, Jeff Forney, författarens privata Teckningar: George Miller Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-1-302680-0
Förord
Genom det lilla flygplansfönstret glittrar Las Vegas i solljuset i regnbågens alla färger, som en hög av ädelstenar där det ligger utslängt likt en oas mitt i Nevadaöknen. Det slår mig genast hur mycket staden tycks ha växt trots att jag var här för lite mindre än ett halvår sedan. Nya stora hotellbyggnader i miljarddollarklassen reser sig majestätiskt mot skyn för att slänga en lång skugga över stadens äldre kvarter. Kvarter som i sin tur var helt nya för bara tio år sedan. Jag är på en vansinnesresa – Las Vegas och Los Angeles på 48 timmar – sedan måste jag hinna tillbaka till Sverige för att tillsammans med mina två kollegor, Anders och Laila Bagge, filmas för tv-programmet Idol. Livet rusar på i expressfart, ena stunden är jag i Sverige och i den andra plötsligt på väg till Las Vegas via mitt andra hem i Los Angeles. Jag har en lunch inbokad med producenten och hela det kreativa teamet bakom Le Rêve, som är Vegas-mogulen Steve Wynns konkurrent till den enormt populära vattenshowen O, den mest uppskattade av alla Cirque du Soleils föreställningar. Sedan måste jag skynda tillbaka till Los Angeles för ett tidigt lunchmöte med en hyllad Hollywoodproducent. 7
När jag lämnar ifrån mig min halvt urdruckna kaffekopp till flygvärdinnan och spänner fast säkerhetsbältet slår det mig plötsligt – livet kunde ha sett så annorlunda ut. Hade jag inte hoppat över den där utbildningen på Musicians Institute i soliga Los Angeles – staden för alla mina drömmar – och istället stannat i ett regnigt och bistert Stockholm för 15 år sedan, eller skrotat idén om att gå Art Director-utbildningen på välrenommerade reklamskolan Berghs, ett beslut som fick släkt och vänner att dra djupa suckar av uppgivenhet. För att istället bli låtskrivare på heltid och handlöst hoppa ut i det stora odefinierbara svarta hål som kallas musikbranschen, ett tombolahjul med betydligt större risk att dra en nitlott än att kamma hem den hägrande storvinsten. Då hade den Andreas Carlsson ni känner till idag aldrig funnits. Kanske en annan version av mig själv, men jag hade inte kunnat uppfylla min dröm om att bli en internationellt erkänd låtskrivare, tv-profil, entreprenör, businessman och snart även författare. Jag hade heller aldrig varit bosatt i Los Angeles idag, staden jag visste att jag skulle hamna i till slut även om det skulle ta mig några extra år. Jag hade inte kunnat ha hela världen som arbetsplats, rört mig fritt mellan länder och haft världens musikindustri i min telefonbok, eller kanske rättare sagt varit ett viktigt nummer i deras. Inte heller hade det varje vaken stund känts som att jag är världens mest lyckligt lottade person, en person som aldrig tummat på sin dröm. En person som visade att nejsägarna hade fel, tvärfel. Hade jag låtit rädslan styra hade jag avfärdat det ovan nämnda som omöjligt. En barnslig fantasi om något som händer andra ”men inte mig”. Men det är tydligen vid livets vägskäl som omöjligheterna blir till möjligheter om man vågar tro på sin magkänsla och framför allt sig själv. En vis vän sa en gång till mig: ”Dina drömmar är manualen för din egen verklighet. Följ dem!” Jag har i flera år levt blint efter den filosofin. Belöningarna har kommit mångfaldigt. Positivt tänkande och positiv energi smittar nämligen av sig, ungefär som att 8
framgång föder framgång. Man skapar sin egen dominoeffekt av optimism och framåtsträvan. Hela världen är uppbyggd på energier, den energi du sänder ut är den energi du får tillbaka. I jantelagssverige är det fel att sticka ut för mycket, att marknadsföra sig själv för hårt – man ska vara lagom, ordet som inte finns på något språk förutom svenska. Fuck that. Trots en god magkänsla och ett tydligt mål var dock vägen hit inte enkel, och vägen framåt ser inte heller speciellt rak ut för att vara ärlig. Som alla andra måste jag dagligen navigera genom den djungel som vi kallar livet. Fyllt av oförutsedda händelser och besvikelser måste jag med uppkavlade ärmar ta tag i varje ny dag med samma entusiasm och övertygelse som jag betade av den föregående med, och det gör jag med glädje. Någonstans på vägen insåg jag nämligen att den största belöningen är just att vara på väg. Att i varje minut nyfiket utforska livet, tänja gränserna för vad som är möjligt, utmana sig själv, och samla på upplevelser. De tenderar nämligen att stanna kvar längst i minnet. Materiella ting brukar sluta upp som souvenirer i en låda med litet affektionsvärde. Jag hade ingen fördelaktig start i livet, inget materiellt försprång, inte ens en speciellt unik talang, tro det eller ej. Jag var en medelmåtta som ändå har nått framgång och jag är långt ifrån färdig. Egentligen har jag inga kvalifikationer för att skriva en bok, ännu mindre för att dela ut goda råd om hur andra ska leva sitt liv. Jag slutade skolan efter gymnasiet med halvdana betyg, jag har under hela mitt vuxna liv undvikit vad som kan definieras som ett riktigt jobb – det låg inte i min spelplan – och jag har medelmåttiga kunskaper inom de flesta områden. En sak som jag dock har gjort rätt, är att jag har investerat allt i den business jag kan bättre än någon annan – Andreas Carlsson. När du läser det här, ta bort mitt namn och sätt in ditt eget och upprepa mantrat om och om igen. Du kommer bli förvånad över förändringen. 9
Jag hoppas med den här boken kunna inspirera dig till att expandera ditt liv på alla fronter, och skapa en mer friktionsfri vardag än du upplevt tidigare – mitt enda råd är: TRO PÅ DIG SJÄLV! Du kan alltid lita på dig själv när det gäller att leverera resultat, och vara villig att jobba de extra timmarna. Vill du framåt så når du målet. Kanske inte idag eller imorgon, kanske inte ens nästa år. Men du kommer göra det – jag lovar! Att bli låtskrivare och leva på min egen musik var ingen enkel match – det kan jag lova – men trägen vinner som det heter. ”Ten minutes to landing”, annonserar den mekaniska kvinnliga stämman genom det sprakiga högtalarsystemet på American Airlines flight 733. Jag drar ett djupt andetag. Las Vegas – here I come.
10
What good is life Without a song What will be there When all is gone But a melody That sweet melody It sang to me If you can dream it You can be it And my fear had no say At the end of the day I trust the music to show me the way I just know If you can dream it You can be it So I’m dreaming away (Ur musikalen Dandy)
11
Omfamna varje ny dag som en gåva. Varje dag ovan jord är en bra dag, fylld med möjligheter.
Ett bitterljuvt åttiotal
Elvis Presley sjöng Blue Suede Shoes från sin satellitsända show Aloha From Hawaii i sin mest glittriga jumpsuit, och jag sparkade friskt i min mammas mage. Ricky Bruch var Sveriges starkaste man, ABBA var relativt nystartade och Olof Palme var statsminister i Sverige. Tidigt svenskt 70-tal i ett nötskal med andra ord. Så såg tillvaron ut den där kvällen när jag till slut föddes. Klockan 20.10 den 3:e april 1973, på Danderyds sjukhus, såg jag dagens ljus till åskådan av två stolta unga föräldrar. Mina ögon såg nästan asiatiska ut och mitt hår var så korpsvart att barnmorskan synade båda mina föräldrar kritiskt, som för att få dem att erkänna att jag var resultatet av ett ångerfullt vänsterprassel. Men så var det ju inte. Min pappa, Leif, var ett popsnöre i ordets rätta bemärkelse. Han var äldste sonen i en liten familj bestående av den åtta år yngre brodern Erik och en ensamstående mamma, Stina, som jobbade som sjuksköterska på röntgenavdelningen på Danderyds sjukhus, något som senare skulle orsaka henne en alldeles för tidig död i cancer, eftersom ingen visste hur farlig strålningen var. Jag har tyvärr bara vaga minnen av henne. Min farfar 13
Helmer hade varit en duktig målgörare i IFK Göteborg och var en stilig man som i moderna ordalag skulle ha kallats en player. Han var också något av en skrävlare som efter att ha kommit hem från finska vinterkriget där han slagits för Finland, blivit slav under alkoholen och därför slutade som en bitter man. Han gick bort redan när pappa var i tidiga tonåren – en tuff start på livet för honom. Stina var enormt krävande och endast stora A:n var gott nog. Förmodligen formade detta pappa till den fighter som till slut tog sig in på Handelshögskolan i Stockholm och vid sidan av detta hade en blomstrande karriär som popstjärna med en hord av damer omkring sig. Han hade turnerat land och rike runt och ibland utomlands, som till exempel i Holland, med olika lokala Stockholmsband. Han hade axellångt hår och var så att säga om sig och kring sig. Han hade talets gåva, var väldigt populär, och sågs av alla som någon som skulle gå långt. Sommaren 1973 – strax efter det att jag föddes – var han ute på en sjuttio spelningar lång folkparksturné. Man skulle alltså kunna säga att rock’n’rollen kom med bröstmjölken. Mina föräldrar hade träffats tre år tidigare, när pappa raggat upp mamma med en lånad röd engelsk sportbil av märket Morgan vid Rödsjöbadet i Stockholm och kaxigt slängt ur sig frasen: ”Här ligger någon som solat i Vitabergsparken.” Hon var nämligen blek som ett lakan. Kärleken var dock total från första ögonkastet. Pappa, som var en kvinnokarl, hade till slut fallit pladask och snart ståndade bröllopet i de småländska skogarna där större delen av släkten fanns. Min mamma, Annika, hade i sin tur känt till Leif i flera år från ungdomsgårdarna och klubbarna i stan, men var inte alls lika såld på Leif som han var på henne. Hon kom från Helenelund, som är en del av Sollentuna, och bodde fortfarande med sina föräldrar i en liten förortsvilla. Pappa Lennart, som jobbat i resebyråbranschen under hela sin karriär, var en lång slank man 14
med härlig humor. Han var en storslagen historieberättare och duktig på att teckna, en sann humanist med en stor aptit på livet som dock begränsades något av hustrun Siv som var av det mer försiktiga slaget. Min morfar Lennart hade kunnat ha en kometkarriär om han velat, han hade definitivt briljansen för det, men det var aldrig något han eftersträvade, vilket jag alltid beundrat. Andra saker var viktigare. Siv var en kvinna med en härlig värme och mörka drag, nästan sydländska. Hon var oftast klädd i brunt som var hennes favoritfärg, och värnade om att familjeangelägenheterna skulle hållas inom husets fyra väggar och inte skyltas med offentligt. Allt som kunde ses som en konfrontation eller ett problem i hemmet skulle tystas ner, en uppfattning som delades av både Siv och Lennart. Mamma hade i tidig ålder varit barnstjärna efter en relativt uppmärksammad roll i filmen Briggen Tre liljor, vilket gjorde att hon brukade köras fram och tillbaka till skolan i SF:s limousin. I en familj där normen var att allt skulle vara lagom, sågs detta säkert på med blandade känslor. Efter skoltiden hade hon fått jobb hos Karl M Lund som perukmakerska och frisör, men hon valde att sluta jobba när jag föddes. Hon var bara tjugoett år gammal när jag kom till världen och jag har egentligen ända tills jag själv blev vuxen, tyckt att vi varit för nära varandra i ålder för att vara barn respektive förälder. I kombination med jobbet som popstjärna, en stjärna som under 70-talets mitt börjat dala, hade Leif blivit rekryterad till en tjänst som ekonomiansvarig för större projekt inom sportoch fritidssektorn i Djursholms och Danderyds kommun. Vi bodde på övre planet av en stor tvåfamiljsvilla på Sveavägen i Djursholm. Jag antar att jag hade en lycklig barndom. Mina tidiga minnen är vaga, men så långt som mitt minne sträcker sig vet jag att jag alltid varit en drömmare. Mina skolfröknar ringde hem 15
i förtvivlan över att jag var så svår att nå. Men jag var inget problembarn – långt ifrån. Jag visade bara inget intresse för ringlekar och kladda-och-måla-aktiviteter, mina tankar var helt enkelt inte där. Jag hade annat i huvudet. Min värld var ett parallellt universum och har förblivit det ända till idag. Jag lever fortfarande i min egen värld, en mekanism som tagit mig igenom svåra stunder. Genom åren har jag ibland uppfattats som arrogant; jag har aldrig visat speciellt stort intresse för vad andra människor håller på med. Inte så att jag är självupptagen, tvärtom, jag har inget behov av att bevisa något eller att visa upp mig eller mina färdigheter. Snarare är det så att jag känner mig som tjuren Ferdinand som trivs bäst i den blygsamma ensamheten under sin korkek. När jag var sex år lämnade vi Djursholm och flyttade till ett radhus ute i Åkersberga norr om Stockholm. Familjen hade utökats med min syster Madeleine som fötts tre år tidigare. Vi hamnade på Sörahemsvägen som låg i ett radhusområde som kännetecknades av att de fula längorna var antingen gröna, gula eller röda. Uppbyggda runt parkliknande lekplatser kunde alla föräldrar mer eller mindre ha sina barn under uppsyn utan att behöva lämna spisen. Det var sent 70-tal och jag gick i Söraskolan i tre år som även de är ganska bleka i minnet. Jag var alltid populär bland vänner men höll mig lite på min kant. Vi reste konstant utomlands, och besökte många exotiska platser där få i skolan hade varit på den tiden. Pappa var medlem i Six Continents Club, som var en del av den då prestigefyllda hotellkedjan Inter Continental Hotels. Jag fick därför redan i ung ålder smak på det goda livet och en världsvana som jag senare skulle ha stor nytta av. Vi besökte allt från världens bästa hotell som Dolder Grand i Zürich, till jet set-vattenhål som Manalapan i Palm Beach i Florida, platser och upplevelser jag inte delade med någon i min klass. Pappa höll fortfarande ett stadigt grepp om musiken och 16
spelade frekvent. Jag hade varit i oändliga replokaler, studios och på spelningar, och började själv få ett stort musikintresse. Trots att jag har bilder från när jag vid tre års ålder imiterar Elvis Presley och kunde alla hans låtar – en följd av pappas fascination för Elvis – så skulle jag snart upptäcka min ”egen” musik. 1981 började den första vågen av NWOBHM svepa över Sverige. NWOBHM stod för New Wave Of British Heavy Metal. Jag var totalt såld. Det var som om mitt parallella universum helt plötsligt fått ett ansikte. Iron Maiden, Saxon, Def Leppard och till slut KISS blev mina hjältar. De var den ultimata verklighetsflykten och jag var totalt uppslukad. I timmar kunde jag strosa runt på Punkt Shop på Drottninggatan, meckat för street wear, bland tygmärken, Vans, knappar, scarfs och allt annat som favoritbandet hade petat in i merchandise-maskineriet. Livet verkade perfekt, och vi var den perfekta familjen. Med god ekonomi, välartade barn och unga och utåtriktade föräldrar, var vi till det yttre en kärnfamilj att se upp till. Så hände det oväntade. Pappa blev mitt under arbetstid oförklarligt bortförd av civilklädda poliser. Enligt en utredning hade han förskingrat stora summor pengar ur Danderyds och Djursholms kommuns kassa. Han hade skrivit luftfakturor och utnyttjat sitt förtroende för egen vinning. Det var förvisso inget ovanligt fenomen under det glada 80-talet men likväl ett brott. Detta blev det lilla stenskott som till slut knäcker bilens vindruta, eller som i mitt fall – hela min värld. Efter att ha varit anhållen i sex dagar med löpsedlar och skriverier i kvällspressen om ”33-åringen”, min pappa, som följd, blev han frigiven tills vidare. Spekulationerna och snacket på stan var dock tufft, för att inte säga outhärdligt. Speciellt för en tioåring som knappt kunde försvara situationen – jag förstod den ju inte ens! Ända upp i vuxen ålder skulle jag ha väldigt lite till övers för kvällspressen och skvallertidningar – jag rentav fruktade dem – och incidenten gjorde mig väldigt negativt 17
inställd till media i största allmänhet. Genast visste alla om att vi kanske inte var den perfekta familjen ändå. Vi var helt tillintetgjorda och jag drabbades av torgskräck. Det var som att alla visste mer om min familj än jag själv. På skolgården regnade glåporden från äldre elever som inte kunde låta bli att strö salt i såren. Skadeglädjen är tydligen den enda sanna glädjen. Så här i efterhand kan jag tycka att vi borde tagit tag i problemen på hemmaplan, men istället bestämde vi oss för att fly storstan för ett tag. Flyttlasset gick till Tingsryd i Småland där vi kunde hitta en frizon. Där hade vi ett landställe där vi un-
”Det var som om USA hade ockuperat Sverige med movieboxar, sodastreamers och neonfärg. Varje dag var ett äventyr. 80-talet var fantastiskt” der alla år tillbringat våra somrar, och där fanns större delen av släkten. Men flytten var egentligen bara en verklighetsflykt. Hur gärna vi än ville, visste vi att det inte skulle gå att förhala en fängelsedom i all evighet, den skulle falla förr eller senare. Vi levde helt enkelt på lånad tid. Pappa visste det nog bättre än någon annan men höll masken. Kanske mest för vår skull. Trots den stora skugga som fallit över oss som familj skulle Tingsrydsflytten innebära en förändring till det bättre. Kanske var det så att jag i större och större utsträckning började hitta egna intressen som inte var upphängda runt min familj, för här började den dittills bästa tiden i mitt liv. Jag var tio år och hade skaffat mig en egen musiksmak, en egen värld. Dessutom hade 80-talet träffat alla som en färgglad smocka mitt i ansiktet. Det fanns så mycket roligt att fokusera tankarna på, det var bara att knalla ut genom dörren. Det var som om USA hade ockuperat Sverige med movieboxar, sodastreamers och neonfärg. Varje dag var ett äventyr. 80-talet var fantastiskt. 18
1983 kom vi alltså till det lilla samhället Tingsryd som ligger fyra mil söder om Växjö, inte långt från gränsen till Blekinge. Storkommunen Tingsryd, som på 70-talet var känd för sin öl och hockey, hade då 11 000 invånare. Den lilla ortens centralpunkt var Systembolaget, som trots den enorma hembränningen i området var det systembolag som hade bäst omsättning i Sverige. Här fanns också ett postkontor, ett litet torg och lanthandeln Börjes som växt till ett enormt varuhus som var känt i hela landet, mest på grund av sin stora postorderhandel av hästartiklar. Börje själv kontrollerade med järnhand det mesta som kunde kallas nöjesliv i Tingsryd. Till och med kommunalpolitikerna fruktade Börjes makt. Han drev på baksidan av varuhuset en korvkiosk i vilken han också sålde blomjord, en farlig kombination som fick hälsovårdsnämnden att ta sig för pannan och utlysa omedelbar stängning. Börje kontrade: ”Ingen korvkiosk, ingen sommarmarknad”. Sommarmarknaden var en tre dagar lång kommers som var en enorm inkomstkälla för hela kommunen, som en mindre Kiviks marknad, och var höjdpunkten på sommaren. Alltså fick Börjes korvkiosk vara kvar. Den andra maktfaktorn var Tingsryds hockey. Sedan tiden i elitserien under 70-talet hade Tingsrydsborna inte kunnat ge upp hoppet om att historien en dag skulle upprepa sig. Enorma pengar pumpades in i ishallar och i Tingsryds hockeylag, som man försökte förstärka med idiotiska spelarinköp från amerikanska småklubbar. Därför fanns det alltid ett gäng amerikaner som drev runt i Tingsryd och som då och då hoppade in som gymnastiklärare för att få tiden att gå. Dock fostrade Tingsryd några fina hockeyspelare som sedan ironiskt nog försvann till några av de större svenska klubbarna. I detta lilla samhälle där alla kände varandra och där kaffebryggarna gick varma så fort något nytt inträffat blev vår ankomst något att likna vid nyheten att en meteor just ödelagt halva jordklotet. Jag började fjärde klass i Dackeskolan, och 19
både jag och min syster bräkte på bred stockholmska i skolans korridorer. Pappa var 34 år och oerhört karismatisk och drog till sig allas blickar på Hem och Skola-mötena. Mamma, ung och vacker, öppnade en stor hårsalong med det tidsenliga namnet Hairhunters som skulle få stil på Tingsrydsborna. Inte low-profile direkt. Vi ordnade modevisningar i Tinghallen, den stora sportanläggningen i anslutning till skolan, och lärde de stackars Tingsrydsborna hur en slipsten skulle dras. Snart gick alla i modemedvetet uppsprejade frisyrer och hade
”Jag hade ett par turkosa byxor av senaste snitt och någon märklig tröja som kunde ha tillhört Tubbs i Miami Vice.” stiliga solbrännor från Hairhunters nyinskaffade solarium. Dackeskolan, kommunens största skola där jag skulle tillbringa mina nästa fyra år, var spännande. Där fanns raggarna från Rävemåla, alla klädda helt i jeanstyg från topp till tå med någon enstaka skinnväst här och var. Träskor var kutym liksom tygmärkena som endast lämnade en väldigt liten del av jeanstyget synligt. De kunde ses i rökrutan så fort det fanns en minut över och hade ofta besök av tillsynsläraren. Min klass blev 4B och vårt klassrum låg i ena vingen av en terrakottaröd trevåningsbyggnad från 1925. Första dagen i den nya skolan kände jag mig som en alien. Jag hade ett par turkosa byxor av senaste snitt och någon märklig tröja som kunde ha tillhört Tubbs i Miami Vice. När jag såg min klass ville jag helst spola ner mig själv i skolans toalett. Modet i Tingsryd var helt och hållet begränsat till vad Börje bestämde sig för att fylla sin klädavdelning med. Tyvärr valde han ofta obskyra jeansmärken som La Paz, och fåniga loafers med fransar. I den mån mina klasskompisar inte hade halmstrån i håret och en keps från Lantmännen, var detta vad de klädde sig i. Ville man ha något annat fick man snällt ta bussen till Växjö fyra mil bort. 20
Tingsryd var enormt bonnigt, men på ett charmigt sätt. Jag tonade snart ner imagen för att bli en i gänget, det fanns ingen anledning att dras med en 08-stämpel. Vi köpte ett hus i ett harmoniskt villaområde, med nitiskt klippta gräsmattor och spelad grannsämja. Det var ett klassiskt 70-talshus i mexitegel, och hade en tillhörande gillestuga – gillestuga var lag under 80-talet. I denna fåniga källare samlades man till exempel för att äta dessert efter middagen, på julafton och under högtidsstunder. Fråga mig inte varför. Eftersom att ha en egen stil började bli mer och mer viktigt, tapetserade jag mitt rum med vad jag ansåg som farligt och annorlunda. Rockgruppen KISS. Alla ytor från golv till tak fylldes med planscher, uppsatta med häftmassa, något som lämnade fettfläckar både på tapeten och på planschen men ändå var oerhört populärt på 80-talet. 1984 fick jag åka iväg ensam, läs: utan föräldrar, för att se KISS på Olympen i Lund, en otrolig händelse som jag hade sett fram emot i månader. Trots att jag bara var elva år, blev jag konstigt nog ivägsläppt på egen hand med några äldre kompisar, och kom hem mitt i natten hög på adrenalin av att ha sett mina superhjältar på riktigt! Om jag hade vetat att jag 20 år senare skulle åka i privatjet med dem hade jag nog dött. Men det var än så länge långt dit. Pappa kom en dag hem med något som skulle förändra mitt liv för gott: ett trumset av märket Shiro. Det placerades i ett källarrum bredvid tvättstugan. Jag kunde tillbringa timmar där nere bankandes till kassettband med Mötley Crüe eller något annat band som var på tapeten vid den här tiden. Jag får så här i efterhand ge mina föräldrar credit för att de stod ut, det hade aldrig jag gjort. Övningen gav dock resultat och snart var jag trummis i ett band med det slagkraftiga namnet Dragon, som repade i skolans aula. Några månader tidigare hade en långhårig 23-åring klivit in i mitt liv för att stanna. Magnus Lundin var nyutbildad mu21
siklärare och just inflyttad från Osby i Skåne. Han var en man med enorm pondus, långt brunt hår som hängde ända ner till mitten av ryggen, plirande ögon och en härlig sorts skånska som tunnats ut av andra dialekter och var svår att definiera geografiskt. Magnus var en man som sett världen, han hade rest runt i Indien med endast 500 kr på fickan, sovit under stjärnorna och hade oändliga historier om oftast smått osannolika upptåg. Hade det inte varit Magnus som berättat dem hade jag trott att de var skrönor. Under en kort tid skulle denne man vända upp och ner på hela samhället. Han blev en förebild för alla och min första mentor. Lektionerna blev plötsligt intressanta eftersom Magnus kunde relatera till dåtidens artister och på något sätt applicera dem till läroplanen. Lektionerna blev till en enda stor happening, något man såg fram emot. Vi lärde oss inte mindre än tidigare, det var bara en helt annan teknik än vi någonsin upplevt från någon annan lärare. Han var en av oss. Att spela musik blev ganska snart allas stora intresse, inte minst mitt. Hockeyföreningen TAIF kastade avundsjuka blickar på den av Aktiv Musik nyöppnade lokal som slogs upp 1985, ett nytt alternativ till kommunala musikskolan som Magnus själv stod bakom. Den sommaren ordnades ett inspelningsläger för ett tiotal nystartade band hemma i Magnus hus, en liten stuga i utkanten av Urshult. Vi bodde ihop, spelade ihop och pratade musik under dygnets alla vakna timmar. Det var en magisk vecka för ett gäng storögda 12-åringar. Under middagarna spelades Deep Purples Stormbringer på högsta volym, kväll efter kväll. Hemma hade jag fått lära mig att musik vid matbordet var ett oskick som inte passade sig. Dessa normer gällde inte i Magnus värld. På något sätt kände jag mig som den stele Tommy i Pippi Långstrump som tillsammans med sin syster får komma hem till Pippi i Villa Villekulla. Här gällde helt andra regler, det var ett fritt tänkande och ett sätt att bejaka livet. Att aldrig glömma bort att ha roligt. Det var just detta som enligt 22
Magnus Lundin var rock’n’roll! Ett motto jag lika gärna kunde ha tatuerat in i pannan, för det var så jag skulle komma att leva mitt liv. Det är svårt att återge betydelsen av det här ögonblicket utan
”Magnus var och förblir en man som inspirerat mig oerhört, utan honom hade jag aldrig varit där jag är idag.” att vaggas in i nostalgins linda men jag föddes nog på riktigt den här sommaren. Magnus var och förblir en man som inspirerat mig oerhört, utan honom hade jag aldrig varit där jag är idag. Vardagen flöt på som för de flesta barn under den här tiden, jag spelade fotboll, hängde nere på torget eller byggde något gupp som vi sedan flög över med våra cyklar tills solen gick ner. BMX-scenen i den nyss utkomna Steven Spielberg-filmen ET från 1982 hade gjort mer för cykelkulturen än den mest genomtänkta marknadsföringskampanj. Internet fanns inte, inte heller mobiltelefoner, man hade istället brevvänner. På närmare håll skedde kontakt spontant och okomplicerat. Helgerna bestod av diskon i någon gymnastiksal, oftast i något av grannsamhällena Konga eller Väckelsång. I timmar kunde man stå och dansa tryckare till Say You, Say Me med Lionel Richie som hade ett märkligt taktbyte i mitten, tills det var dags att svalka sig med en läsk, oftast av märket Vira Blåtira i en bar arrangerad av plintar. Livet var en lek och solen sken utan ett moln på himlen. Jag hade också träffat min första tjej. Jag hade varit i kontakt med det andra könet tidigare under fester där leken Svarta madame var kvällens höjdpunkt och nyfikna fingrar utforskade de mest intima kroppsdelarna, en förpubertal period som de flesta säkert kommer ihåg och delar. Tjejen hette i alla fall Anna och bodde i Väckelsång, hon var väldigt söt och till och med mer blyg än jag. Jag kommer inte ihåg om vi ens vågade kyssa var23
andra men vi var ihop, och jag åtnjöt en nyfunnen status som kom sig av att ha flickvän. Dock var det hennes storasyster Jenny som var samtalsämnet bland alla killar och som gick under epitetet ”skolans snyggaste”. En kväll under ett disko blev jag kidnappad av Jenny och hennes två kompisar, alla tre år äldre än jag. Vi låste in oss på Jennys rum där den nysläppta hiten We Built This City med Starship spelades om och om igen. Jag kommer fortfarande ihåg den här händelsen som om det var igår varje gång jag hör den där låten. Hursomhelst, den kvällen var Anna som bortblåst ur mina tankar. Euforin var total och jag ville aldrig att den här stunden skulle ta slut. Jag var kung för en kväll. Där satt jag, tolv år gammal, med ett gäng 15-åriga tjejer som bestämt sig för att lägga sin fredagskväll på lillasysters pojkvän. Jag var i himlen! Den där upplyftande känslan av att ha vackra kvinnor omkring sig, håller i sig än idag. Kanske var det en känsla av makt och prestige. Eller kanske var det bara så att jag tyckte att ett sällskap bestående av tre vackra tjejer var intressantare ett gäng grabbar med pubertala värderingar. Pappa hade plockat upp musiken igen och såg till att skapa stora events och jippon där han själv kunde uppträda. Magnus ryckte in som gitarrist och jag följde storögt processen. Mamma hade efter ett besök i Södra Sandsjös kyrka, vackert belägen nära Sandsjön en mil från Tingsryd och den kyrka där mamma och pappa gift sig i fjorton år tidigare, funnit Gud. Från ena dagen till den andra hade mamma blivit troende. Jag är övertygad om att det hade en stor påverkan på oss som familj, och det förde naturligtvis med sig en del förändringar. Vin till maten var inte längre aktuellt, söndagsgudstjänster blev standard och en helt ny vänskara som alla var troende samlades hemma hos oss för bönemöten. Vi tog till oss den nya ordningen så gott vi kunde. 24
Pappa, som hade många järn i elden, höll i kyrkans barnkör samtidigt som han fått en chefsposition för regionmusiken i Växjö vars klassiska musik han var tänkt att marknadsföra. Dessutom var han ständigt i Tyskland och dealade med Mercedes för en nyuppfunnen produkt: slagnyckeln. Pappa var en riktig businessman som såg möjligheter i det mesta. Det hade blivit 1987 och jag hade precis börjat sjunde klass och blivit en riktig Tingsrydsbo, borta var stockholmskan och de turkosa byxorna. Livet var som ett mittuppslag i den då populära ungdomstidningen OKEJ – färgstarkt och kompromisslöst – och vi var accepterade på riktigt.
”Det var som om någon drog bort mattan under fötterna.” Då hände det som inte fick hända. Den överklagade domen, som legat hos tingsrätten i hela fyra år, föll till slut och pappa blev dömd att avtjäna sitt straff. Han valde en anstalt i Växjö men flyttades sedan till Ödevata, en öppen anstalt någonstans i de småländska skogarna. Min hjälte och min stora förebild skulle tas ifrån mig och familjen. Det var en grym verklighet för en 12-åring men förmodligen ingenting jämfört med vad pappa måste ha känt. Det var som om någon drog bort mattan under fötterna. Katastrofen var total. Pappa var den enda som hade full kontroll på både familjens och Hairhunters ekonomi, vilket ledde till att skulder, brev från kronofogden och övertrasserade Eurocardräkningar kom dagligen. Det var omöjligt att justera inifrån fängelset och snöbollen blev bara större och större. Vi hade flera anställda och mamma och pappa, som hade delat upp familjebusinessen i ett handelsbolag som var vanligt på den här tiden, fick dela på alla skulder som tillsammans med berget av skulder från den överklagade domen snart var uppe i miljonbelopp. Det svartnade för ögonen och jag tror egentligen inte 25
att jag såg ljuset igen på flera år. Kanske var det det smått overkligt positiva liv som passerat som till slut krävde sin motvikt. Det glada 80-talet tog slut redan 1987 för mig. Mamma sålde på egen hand villan och medan skvallret inte visste några gränser i det lilla samhället flydde vi i gryningen med lite tanke på att någonsin återvända. Vi var tillbaka på ruta ett, på drift, med två barn som fortfarande var helt oförstående och besvikna, uppryckta ännu en gång för att fly och lämna alla vänner bakom sig. Jag har i efterhand tänkt på mammas otroliga styrka under den här tiden, hur hon bet ihop och såg till att vi som en liten familj hamnade på fötter igen. Hon gjorde en fantastisk insats. Utan utbildning, utan jobb och utan pengar. Morfar som några år tidigare blivit änkeman var snäll nog att låta oss flytta in hemma hos sig i Sollentuna, och vi trängde ihop oss så gott vi kunde. Skammen var total. Det kändes otänkbart att ringa vännerna från Tingsryd och jag letade desperat och febrilt efter en fabricerad verklighet. Vi var nere på den totala botten utan en krona på fickan och med en oviss framtid. Livet var pest, milt sagt.
26