CAJSA TENGBLAD
”Jag kunde nästan känna den bakom min rygg; piskan som drev mig till att prestera mer , bättre ändå svårt att känna mig nöjd.”
Här berättar Cajsa Tengblad om hur hon till slut vågade kliva ur rollen som Prestationsprinsessa. Efter många års kamp med ätstörningar och stressymptom blev priset för att ständigt vara tillräckligt duktig för högt. Den duktighet hon talar om idag handlar istället om att göra färre saker, men med större fokus; att prioritera det som betyder mest och våga välja bort det som är mindre viktigt; att lyssna till kroppens och själens signaler och försöka hålla balansen mellan vila och aktivitet och att vänta med det som verkar bråttom och ägna mer tid åt I boken delar hon också med sig av sin egen ”verktygslåda” – tio livsstrategier som varit till hjälp i hennes liv. Cajsa Tengblad är hälsopedagog, coach, föreläsare och författare. På Libris förlag har hon också gett ut Tillsammans är det nya själv.
Prestationsprinsessan M i n revo l t m o t d u kt i g h e te n
CAJSA TENGBLAD
det som är betydelsefullt.
Prestationsprinsessan
och snabbare. Hur bra jag än presterade hade jag
w w w. l i b r i s . s e
Libris
Omslag_Prestationsprinsessan.indd 3
Libris
LIBRIS
2016-12-15 12:30
copyright © 2013 Cajsa Tengblad och Libris förlag formgivning omslag Sanna Sporrong omslagsfoto Getty Images formgivning inlaga Aina Larsson, Sättaren tryck ScandBook UAB, Litauen 2017 isbn 978-91-7387-541-7 www.libris.se
Innehåll 7 Intro 11 Myra vs. jätte? Om självbild, kärlekstankar och bekräftelse 23 »Vad DUKTIG du är!« Om duktighet, stjärntankar och människovärde 35 En bruten själ Om monstertankar, själskörhet och psykisk ohälsa 47 Innanför fasaden Om fördomar, kärlek och ideal 57 Duktighet – privilegium eller piska? Om stress, press och prioritering 69 Cajsas livsstrategier
Om lycka, tillsammans-hjälp och livsverktyg
95 Outro 101 Tack 103 Noter
Intro Jag sitter skönt tillbakalutad i en fåtölj på samtalsmottagningen. Under en timmes tid är det lugnt och tyst omkring mig. Mitt emot mig sitter min handledare, en äldre kvinna som jag kan anförtro mig till och som lyssnar till hur jag upplever mitt liv och min arbetssituation. Efter en lång arbetsdag är det skönt att få stilla ner sig och lasta av sig lite innan det är dags att möta familjen där hemma. Min man har tydligt signalerat att jag inte ska ta med mig jobbet hem och därför känns det bra att försöka lämna det här. När jag beskriver för min terapeut hur jag försöker vara alla till lags och räcka till för allt och alla, tittar hon mig djupt i ögonen och frågar, med sin lugna stämma: – Vem bryr sig om dig? Frågan träffar någonting djupt inom mig, något som fram till nu legat väl dolt bakom lager på lager av egen duktighet. Det känns som att frågan är allvarligt menad 7
och den innehåller stråk av sorg, men jag reagerar med ett bubblande skratt, från djupet av mitt innersta. Skrattet frigör något inuti mig, lösgör en knut som funnits där under många år. Att vara duktig och att bry sig om andra mer än om mig själv är så intimt förknippat med min identitet och mitt värde att jag knappt vet av något annat. För visst är det väl egoistiskt att bry sig om sig själv? Är det inte själviskt att förvänta sig att andra ska bry sig om mig? Är det inte min uppgift som mamma, hustru, yrkeskvinna, väninna, dotter, storasyster och prestationsprinsessa1, att finnas till för andra? Ska jag inte bära andras bördor? Innehållet i denna bok har vuxit fram under lång tid. Titeln är hämtad från boken Duktighetsfällan – en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor av Aleksander Perski och Joanna Rose. Att som prestationsprinsessa göra revolt mot duktigheten, handlar om att finna vilan i den jag är och i mitt värde som person, som människa. Varje människa är någon, bara för att hon finns till. Att finna den vilan och landa i detta värde kräver sam arbete och tar tid. Att få en sann bild av sig själv är ingen egoboost, utan ett tillsammans-projekt. Att få en sann självbild är ingen snabbfix – det är en livslång process. Syftet med boken är inte att presentera en före-och efter-bild av mig själv, för den finns inte. Däremot tror 8
jag att många kan känna igen sig själva, eller någon annan, i min livsberättelse.
Att få en sann bild av sig själv är ingen egoboost.
Själva igenkännandet kan ha en avslappnande effekt, få oss att känna oss mindre ensamma och det i sig kan verka läkande. Vi möts på riktigt när vi vågar dela livet som det är, utan retuschering. Jag hoppas att mina livsstrategier får vara till hjälp för dig och fungera som verktyg till att hantera livet. Många människor har upplevt konsekvenserna av en prestationsinriktad livsstil. När »att göra« värderas högre än »att vara« händer något med oss. Vi hamnar i obalans och hela vårt system rubbas. Priset vi får betala för att köra över oss själva, våra behov och vår längtan allt för länge, kan vara högt. Att i vårt samhälle påstå: »Du är någon, du har ett värde som människa bara för att du finns till!« kan provocera, men även befria. Min förhoppning är att vi förenas i vår kamp för egenvärdet. Behöver du, som jag, prestationsprotestera och göra revolt mot duktigheten ibland? Längtar du också efter att finna vilan i den du är? Välkommen med på en spännande, omvälvande och livsförvandlande resa!
9
»Landet är fullt av krigare och
människorna är mycket kraftigt byggda. Vi såg en del anakiter där, ättlingar till den gamla
jättesläkten. Vi kände oss som myror framför dem …« Ur Bibeln2
Myra vs. jätte? Det sägs att det tar cirka 20 sekunder att bilda sig en uppfattning om en person vi möter för första gången. Ofta ändrar vi inte den uppfattningen, även om vi skulle lära känna personen bättre. Vi bedömer varandras utseende och stil och ställer sedan frågan: »Vad gör du?« Vanligtvis bildar vi oss en uppfattning om varandra utifrån hur vi ser ut och vad vi gör och jobbar med. Tänk om vi i stället skulle fråga: »Vem är du?« Ja, vem är du? Om du får tre ord på dig att beskriva vem du är, dina egenskaper, din personlighet, vad skulle du säga? Att ha tre positiva ord i beredskap som beskriver oss själva är viktigt, till exempel vid en arbetsintervju. Därför borde vi tidigt börja öva oss på att lyfta fram våra positiva egenskaper: »Social, positiv, kreativ« – de där tre, positiva orden som översköljer oss varje morgon när vi ställer oss framför spegeln … Eller kanske inte? 11
… framför badrumsspegeln kommer jag på mig själv med att leka »Finn fem fel«.
Det är tidig lördagsmorgon och jag ska iväg och föreläsa. Det är tyst i hela huset och jag har
badrummet för mig själv, vilket är lyx när man har en stor familj. När jag står framför badrumsspegeln kommer jag på mig själv med att leka »Finn fem fel«. På kort tid upptäcker jag de där felen: håret står åt alla håll, ögonen är röda på grund av pollenallergi, jag har två fettfläckar på tröjan samt en finne på näsan. Yes, fem fel! Vad duktig jag är, eller? Tänk om jag i stället skulle börja dagen med att försöka hitta fem saker som är bra hos mig själv. Eller kanske tre … Vi går ofta omkring med tankar om oss själva som förminskar och begränsar oss, som får oss att krympa på insidan och tänka: »Jag är ingenting, jag kan ingenting, jag har ingenting att komma med. Varför sa jag så där? Varför gjorde jag så där – hur kunde jag vara så dum? Varför tog jag på mig det här – titta så alla andra ser ut!« När vi krymper på insidan, krymper vi ofta även fysiskt. Vårt kroppsspråk avslöjar vad vi tänker om och känner för oss själva. Ju mer vi förminskar oss själva, desto större upplevs alla runt omkring. När vi känner oss som små myror, framstår människor omkring oss som jättar. »Jättarna« kan vara situationer då vi krymper eller 12
personer i vars närhet vi förminskar oss själva och känner oss små, obetydliga och osäkra. Ett exempel på när jag kände mig som en myra, är hämtat från min högstadietid. Till och med årskurs sex gick jag på en mindre skola där alla kände alla. I sexan var jag störst på skolan, en »jätte«. Jag tänkte inte på att det kunde finnas yngre elever som var rädda för oss som var äldre, vilket inte är ovanligt. Plötsligt skulle jag åka buss in till stan, till den stora skolan med långa korridorer och ändlösa rader med skåp. I nian på min skola, Platåskolan i Örnsköldsvik, gick jättarna. Den störste, coolaste och mest skräckinjagande av dem alla hette Marco. Marco var killen som inte bara stod och hängde vid skåpen, utan ibland låg uppe på skåpen och bredde ut sig med sina stora, svarta kängor. Hur tror du att jag, som liten tjej i sjuan, kände när jag var tvungen att passera skåpen där Marco låg? Jag kände mig liten på insidan och krympte även fysiskt. Likt en liten myra försökte jag smyga förbi Marco, eftersom jag var rädd för att han skulle lägga märke till mig och kommentera mig. En dag händer det som jag hade bävat för. Jag sitter i skolbiblioteket och läser en dagstidning om Carola, som vunnit Melodifestivalen för första gången med låten »Främling«. Jag är 13 år, Carola är 16, hon är min idol och jag sitter och läser om henne. Men vad händer? 13
Dörren till skolbiblioteket öppnas och in kommer Marco. Jag kryper ihop bakom dagstidningen och hoppas att han inte ska se mig. Han kommer närmare, smyger sig upp bakom min rygg, hänger över min axel, tittar ner i dagstidningen och frågar: »Är du också kristen?« Inom loppet av några sekunder genomlider jag en inre kris. Vad ska jag säga? Jag är ju kristen, men vågar inte stå för det helt och fullt i »jättens« närvaro. Till slut kommer svaret, med en liten pipig, myr-röst: »Ja, halvkristen!« Det är inte så att jag går omkring och grämer mig sedan dess och funderar: »Varför svarade jag inte helkristen?« Ärligt talat tycker jag att det var modigt av mig att svara »halvkristen« i mötet med Marco. Däremot har jag funderat en hel del på vad som hände sedan, en tid efter att »myran« Cajsa mötte »jätten« Marco i skolbiblioteket. Då berättade man för oss elever att Marco hade begått självmord, tagit sitt eget liv. Jag förstod det inte då, men har sakta men säkert upptäckt att det bakom tuffa fasader ofta finns osäkra, bekräftelselängtande människor som ropar: »Se mig, hör mig!« Jag tror att varje människa har en kärlekstank inom sig, en behållare som längtar efter att bli påfylld. Vi är olika till utseende och stil, vi kan sända ut olika attityder och signaler. Sändning pågår. Vi är varandras omgivning. Jag sänder signaler till dig och du sänder signaler till mig. 14
Vi växer eller krymper, blommar eller vissnar beroende på hur vi påverkas av de personer som finns i
Ju mer vi förminskar oss själva, desto större upplevs alla runt omkring.
vår närhet och hur vi blir behandlade av dem. Vissa människor är som maneter, som brännmaneter. Vi »bränner« oss på dem och det gör ont att vara nära dem. En sådan person träffade jag när jag var i Helsingfors och jobbade. Jag skulle fika på ett café, hade inget sällskap och tänkte sätta mig vid samma fönsterbord som en ensam man. När jag närmade mig bordet med min bricka, reste sig mannen upp och sjasade iväg mig. Med både röst och kroppsspråk visade han att han inte ville att jag skulle komma nära. En brännmanet. Andra människor är som magneter, sådana vi gärna vill vara nära eftersom vi känner oss trygga och bekväma tillsammans med dem. Det är liksom bara så gott att vara i deras närhet. Vi kan känna av olika stämningar när vi möts i samma rum. Tillsammans kan vi bestämma oss för att höja eller sänka stämningen runt omkring oss. Med hjälp av varma blickar, positiva ord eller genom vänliga handlingar kan vi få se varandra växa och blomma. Trots våra yttre olikheter och attityder är vi väldigt lika inuti. Bakom fasaden finns en kärlekstank, som ropar, 15
Varje människa längtar efter att bli sedd, älskad och bekräftad, bara för att hon finns till.
mer eller mindre högt, genom hela livet: »Snälla, se mig, hör mig, rör mig … »
Varje människa längtar efter att bli sedd, älskad och bekräftad, bara för att hon finns till. Det är inget fel i att se bra ut, att vara duktig, att äga en Iphone eller ha hundra tals vänner på Facebook eller följare på Twitter och Instagram. Många människor i vårt samhälle strävar efter att se bra ut, prestera på topp, synas, ha hög status och vara populära. Men kärlekstanken längtar efter en kärlek som ser, hör, och berör oss – bara för att vi finns till. Det sägs att 90 procent av all uppmuntran vi får ta emot under vår livstid, får vi innan sex års ålder. Jag har hittills inte mött en människa i Sverige som har sagt: »Nej tack, jag behöver ingen mer uppmuntran och bekräftelse. Snälla, titta inte på mig med en fin blick, säg ingenting positivt till mig, gör ingenting snällt mot mig – för jag är fullständigt påfylld i kärlekstanken!« Om du möter en person som inte har behov av mer uppmuntran och bekräftelse får du gärna kontakta mig. Jag tror att risken att dö av en överdos av uppmuntran i vårt land är minimal. Däremot riskerar vi att krympa och dö inombords på grund av brist på uppmuntran, bekräftelse och villkorslös kärlek. Min yngste son Marcus satt en dag i soffan, sträckte ut sina armar och sa: »Mamma, ge mig en puss och en 16
kram!« Barn skäms inte för att be om det de behöver. Jag tror inte att någon förälder tycker att det är pinsamt eller skamligt när barnen ger uttryck för att kärlekstanken behöver fyllas på. Det ser vi som naturligt och självklart. Vad händer med oss när vi blir äldre? Ofta går vi omkring och förväntar oss att våra medmänniskor ska vara tankeläsare och kunna se med röntgenblick vad som pågår på insidan. Vi längtar efter bekräftelse och uppmuntran, men tar på oss »Det är bra, jag klarar mig själv«-masken. Tänk om vi, i stället för att förvänta oss att andra ska kunna läsa våra tankar, skulle våga säga som det är och likt Marcus be om det vi längtar efter: »Du, jag känner mig lite dåligt påfylld i kärlekstanken idag. Skulle du kunna säga något fint till mig eller ge mig en kram?« Det är naturligt och mänskligt att längta efter bekräftelse och uppmuntran. Vi har kärlekstankar inom oss vilka ropar efter påfyllnad. En av förklaringarna till de sociala mediernas framgång är att de har underlättat och gjort det mer accepterat att söka bekräftelse. Genom att använda oss av exempelvis Facebook och Instagram, har vi möjlighet att både ge och få uppmuntran. När vi känner oss lite dåligt påfyllda i kärlekstanken, kan vi logga in på Facebook, uppdatera vår status och vänta på andras gillande eller kommentarer. Vad händer om ingen av mina vänner trycker »gilla« eller kommenterar? När jag ställer den frågan till ung17
domar, svarar de att de brukar radera bort sitt inlägg och försöka en gång till. Men är det någon mer än jag som har upptäckt att man kan trycka »gilla« om sin egen statusuppdatering? När jag berättade det på en föreläsning sa några ungdomar: »Men Cajsa, det är ju som att skratta åt sina egna skämt eller göra »high-five« med sig själv!« Ja, det verkar vara lite fult och förbjudet att gilla sig själv. Men kan vi förvänta oss att andra ska gilla oss, om vi inte gillar oss själva? Det finns ett inbyggt motstånd i vår kultur mot att gilla sig själv och det man gör. »Du ska inte tro att du är något«.3 Alla vill vara duktiga, men ingen får skylta med sin duktighet. Vi behöver kanske inte trycka »gilla« om oss själva, men jag tror att vi skulle må bättre av att tycka »gilla« om oss själva. Jag menar inte att vi ska sträva efter en uppblåst självbild, där vi svävar högt över allt och alla, anser oss vara störst, bäst och vackrast och förhäver oss på andras bekostnad. Men även förminskade, förkrympta och tillplattade bilder av oss själva gör oss självfixerade. När vi går omkring och tittar oss själva i naveln och tycker synd om oss själva, fastnar vi lätt i en inkrökthet som gör att vi inte ser människor i vår omgivning. Forskningen tyder på att det är när vi släpper det egocentriska perspektivet på oss själva och jakten på självkänsla, och ägnar oss åt andra människor i omgivningen och deras behov, som de bästa förutsättningarna 18
att utveckla en hög och stabil självkänsla skapas4.
När vi släpper självfokuseringen mår vi bättre!
Det sägs att fjärilen är det enda djur med vingar, som inte kan se sina egna vingar. Jag tror att vi också kan vara självblinda. Många människor går omkring hela livet utan att veta om hur vackra och värdefulla de är. Vi skulle må väl av att se skönheten i våra vingar och vi kan hjälpa varandra att upptäcka det vackra som finns i oss. Du och jag har förmågan att fylla varandras kärleks tankar. Om vi har svårt att komma på tre positiva ord om oss själva, kan vi be en vän om hjälp: »Om du skulle beskriva mig med hjälp av tre ord, vad skulle du säga då?« Var noga med att skriva ner vad din vän säger till dig. Kanske tycker du att det stämmer dåligt överens med din egen självbild. Men tänk om det ligger något i det din vän tycker om dig? Tillsammans kan vi hjälpa varandra att få en mer sann bild av oss själva. Att arbeta med sin självbild är ingen egoboost, utan ett tillsammans-projekt. Just idag har du möjlighet att fylla någons kärlekstank. Med hjälp av uppmuntrande ord, kramar, gåvor, genom att hjälpa någon praktiskt eller ge av din tid, kan du få vara med och se underverk ske. Vi kan inte göra stora saker, men vi kan göra små saker med stor kärlek5. Hur vi bemöter varandra idag spelar roll och gör skillnad.
k 19
CAJSA TENGBLAD
”Jag kunde nästan känna den bakom min rygg; piskan som drev mig till att prestera mer , bättre ändå svårt att känna mig nöjd.”
Här berättar Cajsa Tengblad om hur hon till slut vågade kliva ur rollen som Prestationsprinsessa. Efter många års kamp med ätstörningar och stressymptom blev priset för att ständigt vara tillräckligt duktig för högt. Den duktighet hon talar om idag handlar istället om att göra färre saker, men med större fokus; att prioritera det som betyder mest och våga välja bort det som är mindre viktigt; att lyssna till kroppens och själens signaler och försöka hålla balansen mellan vila och aktivitet och att vänta med det som verkar bråttom och ägna mer tid åt I boken delar hon också med sig av sin egen ”verktygslåda” – tio livsstrategier som varit till hjälp i hennes liv. Cajsa Tengblad är hälsopedagog, coach, föreläsare och författare. På Libris förlag har hon också gett ut Tillsammans är det nya själv.
Prestationsprinsessan M i n revo l t m o t d u kt i g h e te n
CAJSA TENGBLAD
det som är betydelsefullt.
Prestationsprinsessan
och snabbare. Hur bra jag än presterade hade jag
w w w. l i b r i s . s e
Libris
Omslag_Prestationsprinsessan.indd 3
Libris
LIBRIS
2016-12-15 12:30