9789175470146

S Y LV I A D AY

DRAMA Översättning: Helen Ljungmark

Bookmark Förlag bookmark@stockholmtext.com Originalets titel: Ask For It © 2009, 2012 Sylvia Day Bookmark Förlag, Stockholm 2013 Utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Översättning: Helen Ljungmark Omslag: Simon Svéd, SS/AD&D Författarfoto: David LaPorte Tryck: CPI, Tyskland, 2013 978-91-7547-014-6

®

MIX Papper från anvarsfulla källor

www.fsc.org

FSC® C083411

Prolog

London, april 1770

Ӏ

r ni orolig att jag ska skända kvinnorna, Eldridge? Jag erkänner gärna att jag helst går till sängs med änkor.

De är så mycket angenämare, och till tveklöst mindre besvär än oskulder och andra mäns fruar.”

Ett par skarpa, grå ögon tittade upp från pappershögarna som låg på det enorma mahognyskrivbordet. ”Skända, Westfield?” Den mörka rösten lät väldigt irriterad. ”Kan ni vara allvarlig för en gångs skull? Det här uppdraget är oerhört viktigt för mig.”

Marcus Ashford, den sjunde earlen av Westfield, såg med ens allvarlig ut. Det okynniga leendet försvann och han suckade djupt. ”Och ni måste vara fullt medveten om att det är lika viktigt för mig.”

Nicholas, lord Eldridge, lutade sig tillbaka i stolen, lade armarna på armstöden och pressade ihop sina långa, smala fingrar. Han var en lång och muskulös man med ett väderbitet ansikte som hade sett alltför många timmar uppe på ett skeppsdäck. Han var en rakt igenom praktisk man, det fanns inget som var överflödigt, vare sig i hans sätt att tala eller i hans kroppsbyggnad. Han var en skrämmande gestalt där han satt med en myllrande Londongata i bakgrunden. Effekten var medveten och ytterst verkningsfull. ”Faktum är att jag inte visste det förrän alldeles nyss. Jag 4

Drama

ville utnyttja era kryptografikunskaper. Det slog mig aldrig att ni skulle anmäla er som frivillig för att ha hand om fallet.”

Marcus mötte den genomträngande grå blicken med fast beslutsamhet. Eldridge ledde det elitförband av agenter vars enda uppgift var att bekämpa pirater och smugglare. Då han arbetade under skydd av den kungliga flottan, utövade han ansenlig makt. Om Eldridge inte ville ge honom uppdraget, skulle Marcus inte ha mycket att säga till om.

Men i det här fallet vägrade han att ta ett nej. ”Jag vägrar att låta er ge det här till någon annan. Om lady Hawthorne är i fara borde jag vara den som beskyddar henne.”

Eldridge gav honom en blick som var intensivt insiktsfull. ”Varför detta starka intresse? Efter det som hände mellan er förvånar det mig att ni skulle vilja ha någon kontakt alls med henne. Jag förstår inte era motiv.” ”Jag har ingen baktanke.” I alla fall ingen han ville dela med sig av. ”Trots vårt gemensamma förflutna, vill jag inte se henne komma till skada.” ”Hennes agerande drog in er i en skandal som varade i flera månader, och det pratas fortfarande om saken. Ni ser ut att ta det hela med upphöjt lugn, min vän, men jag vet att ni blev djupt sårad.”

Marcus stod blickstilla och visade inte med en min hur han kämpade mot den tärande förbittringen. Smärtan var bara hans, och den var djupt personlig. Han tyckte inte om att prata om det. ”Tror ni inte att jag klarar av att hålla isär mitt privatliv och mitt arbete?”

Eldridge suckade och skakade på huvudet. ”Nåja. Jag ska inte snoka.” ”Och jag får uppdraget?” ”Ni är den bäste jag har. Det var bara er gemensamma historia som gjorde mig tveksam, men om ni känner er bekväm med det hela, har inte jag några invändningar. Skulle hon däremot begära att få någon annan, kommer jag att tillmötesgå henne.”

Marcus nickade utan att visa hur lättad han blev. Elizabeth 5

Sylvia Day

skulle aldrig be om en annan agent. Det skulle hennes stolthet inte tillåta.

Eldridge började trumma med fingertopparna mot varandra. ”Dagboken som lady Hawthorne fick var adresserad till hennes framlidne make, och den är skriven i någon sorts kod.

Om den här boken hade något med hans död att göra … viscount Hawthorne utredde Christopher St. John när han avled.”

Marcus ryckte till när han hörde den ökände piratens namn. Det fanns ingen skurk han hellre ville fånga än St. John, och hans motiv var högst personliga. St. Johns attacker mot Ashford Shipping var orsaken till att Marcus från första början tog värvning som agent. ”Om lord Hawthorne förde dagbok över sina uppdrag och St. John kom över den informationen … Förbannat!” Tanken på att denne pirat skulle komma ens i närheten av Elizabeth gjorde honom illamående. ”Exakt”, sa Eldridge. ”Faktum är att lady Hawthorne redan har blivit kontaktad angående dagboken sedan jag fick reda på dess existens för två veckor sedan. För både hennes och vår säkerhets skull borde hon omedelbart befrias från ansvaret för den, men tyvärr är det inte möjligt. Enligt de instruktioner hon fick skulle hon personligen överlämna dagboken, och det är där vi kommer in för att skydda henne. ”Naturligtvis.”

Eldridge sköt en mapp över skrivbordet mot Marcus. ”Här är den information jag har samlat ihop hittills. Lady Hawthorne kommer att berätta resten när ni ses på Morelands bal.”

Marcus tog emot mappen, reste sig och tog farväl. Väl ute i hallen undslapp han sig ett belåtet leende.

Redan före det här uppdraget hade han varit på väg att kontakta Elizabeth. Hennes sorgeperiod var över, vilket innebar att han inte behövde vänta längre. Även om det här med dagboken var bekymmersamt, var det ändå något han kunde dra fördel av eftersom det gjorde det omöjligt för henne att undvika honom. Med tanke på hur skandalöst hon hade brutit med honom för fyra år sedan, skulle hon knappast bli glad 6

Drama

för att han återigen dök upp i hennes liv, men han var säker på att hon inte skulle framföra några protester till Eldridge.

Snart, väldigt snart, skulle han få allt det hon hade lovat och sedan tagit tillbaka.

7

Kapitel 1

M

arcus fick syn på Elizabeth innan han ens hade hunnit in i balsalen. Han hade fastnat i trappan med otåliga herrar och dignitärer som önskade byta ett ord med honom.

Synen av henne fängslade honom så till den milda grad att han var helt omedveten om alla dem som tävlade om att fånga hans uppmärksamhet.

Hon var till och med vackrare än förut, hur nu det var möjligt. Hon hade alltid varit utsökt vacker. Kunde det bero på att han inte hade sett henne på så länge?

Han log mot henne, men naturligtvis log inte Elizabeth tillbaka. När deras blickar möttes, tillät han sig att visa glädjen över att se henne igen, men hon satte näsan i vädret och tittade bort.

En medveten avspisning.

Ett medvetet slag, ämnat att såra utan att orsaka blodvite.

Flera år tidigare hade hon utsatt honom för fruktansvärda plågor och gjort honom oemottaglig för känslomässig smärta.

Han hade inga som helst problem med att skaka av sig hennes avfärdande. Inget skulle kunna komma i vägen för deras gemensamma öde, även om hon kanske önskade något annat.

Han hade tjänat som agent i många år nu och levt ett liv som kunde mäta sig med vilken äventyrsroman som helst.

Han hade fäktats, blivit skjuten två gånger och duckat för fler kanonkulor än de flesta. Han hade förlorat tre av sina skepp och sänkt en handfull andra innan hans ärvda titel tvingade 8

Drama

honom att stanna kvar i England. Och ändå var det bara när han befann sig i samma rum som Elizabeth som hans medvetande verkligen vaknade till liv med glöd och passion.

Avery James, hans partner, tog ett kliv förbi honom när det stod klart att han hade frusit fast. ”Titta, där är lady Hawthorne”, sa han och nickade diskret mot damen i fråga. ”Hon står till höger i en violett sidenklänning, längst ut på dansgolvet. Det är hon som …” ”Jag vet vem hon är.”

Avery tittade förvånat på honom. ”Jag visste inte att ni två var bekanta.”

Marcus, vars leende var känt för sin förmåga att få kvinnor att tappa andan, log nu förväntansfullt. ”Lady Hawthorne och jag är … gamla vänner.” ”Jag förstår”, sa Avery, och rynkade pannan på ett sätt som visade att han inte alls förstod.

Marcus lade handen på den kortare mannens axel. ”Gå du, Avery, medan jag tar hand om den här folksamlingen, men överlåt lady Hawthorne till mig.”

Avery tvekade ett ögonblick innan han motvilligt nickade och gick vidare in i balsalen, bort från alla de människor som belägrade Marcus.

Marcus tyglade den irritation han kände över de påträngande gästerna som blockerade hans väg och besvarade kort alla hälsningar och frågor som ställdes till honom. Den här folksamlingen var anledningen till att han ogillade den här typen av tillställningar. Herrar som inte var företagsamma nog att söka upp honom på kontoret ansåg sig vara i sin fulla rätt att i stället tala med honom i en mer avslappnad atmosfär. Han höll arbete och nöjen strikt åtskilda. Eller i alla fall hade det varit hans regel före den här kvällen.

Elizabeth skulle bli undantaget. Hon hade alltid varit ett undantag.

Marcus såg hur Avery med lätthet rörde sig genom trängseln och lät blicken leta sig vidare mot kvinnan han hade i uppdrag att beskydda. Hans ögon sög i sig hennes uppenbarelse likt en man som är döende av törst.

9

Sylvia Day

Elizabeth hade aldrig tyckt särskilt mycket om peruker, och bar heller inte någon i kväll, till skillnad från de flesta andra damer. I stället hade hon vita plymer i sitt mörka hår, och effekten var slående – hon drog till sig allas blickar.

Hennes hår, som var så mörkt att det nästan var svart, framhävde hennes fantastiska ögon, vars färg nästan påminde om ametister.

Dessa ögon hade tittat rakt på honom bara ett kort ögonblick, men den våldsamma stöt han då hade känt, dröjde sig kvar. Hennes dragningskraft gick inte att förneka, och han drogs hjälplöst mot henne på samma primitiva sätt som alltid, som en nattfjäril till ljuset. Trots risken att bränna sig kunde han inte stå emot.

Hon hade ett speciellt sätt att se på män med de där underbara ögonen. Marcus skulle nästan ha kunnat tro att han var den enda mannen i rummet, att alla andra hade försvunnit och att det var alldeles tomt mellan det ställe i trappan där han hade fastnat och den plats där hon väntade på andra sidan dansgolvet.

Han föreställde sig hur avståndet mellan dem minskade, hur han tog henne i sina armar och böjde sig ner för att kyssa henne. Han visste redan att hennes erotiskt fylliga läppar skulle smälta mot hans. Han ville låta sina läppar glida ner längs hennes hals och låta tungspetsen följa hennes nyckelben. Han ville pressa sig mot hennes yppiga kropp och stilla sin häftiga hunger, en hunger som hade vuxit sig så stark att han nästan var på väg att förlora förståndet.

En gång hade han velat ha allt – hennes leenden, hennes skratt, ljudet av hennes röst; han hade velat se världen genom hennes ögon. Nu var hans behov mer basala. Marcus vägrade att låta dem bli mer än så. Han ville få sitt liv tillbaka. Ett liv utan smärta, ilska och sömnlösa nätter. Elizabeth hade tagit det ifrån honom, och nu var det dags för henne att ge det tillbaka.

Han bet ihop. Det var dags att överbrygga avståndet mellan dem.

En enda blick från henne hade nästan fått honom att tappa 10

Drama

kontrollen. Vad skulle hända när han höll henne i sin famn igen?

Det tog en bra stund för Elizabeth att komma över chocken, och hon kände hur kinderna hettade. Hon hade bara mött hans blick för ett kort ögonblick, men det hade varit tillräckligt för att hennes hjärta skulle börja dunka oroväckande snabbt. Förtrollad av hans maskulina skönhet blev hon oförmögen att röra sig. Hon hade sett glädjen i ansikte när han fick syn på henne och blivit både förvånad och förskräckt över sin egen reaktion på hans närvaro. Hon hade tvingat sig själv att avspisa honom, att föraktfullt vända bort blicken.

Marcus, som numera var earl av Westfield, var fortfarande den vackraste man hon någonsin hade sett. När hans blick mötte hennes, kände hon laddningen mellan dem som om den hade varit en fysisk kraft. Hon blev väldigt orolig över att upptäcka att åren inte hade fått den att avta det minsta.

Efter vad han hade gjort, borde hon avsky honom.

Elizabeth kände en hand mot armbågen som ryckte henne tillbaka till nuet. Hon vände sig mot George Stanton, som stod bredvid henne och såg bekymrad ut. ”Mår ni inte bra?

Ni ser varm ut.”

Hon fingrade på klänningsärmens spetsvolang för att dölja hur olustig hon kände sig. ”Det är varmt härinne”, sa hon och viftade med solfjädern framför ansiktet i ett försök att svalka sina blossande kinder. ”Jag tror att ni behöver något att dricka”, sa George, och hans omtänksamhet belönades med ett leende.

När George hade gått därifrån vände sig Elizabeth mot den grupp av män som stod runt henne. ”Vad var det vi pratade om?” frågade hon. Ärligt talat hade hon inte ägnat samtalet särskilt stor uppmärksamhet.

Thomas Fowler svarade. ”Vi pratar om earlen av Westfield.”

11

Sylvia Day

Han nickade diskret åt Marcus håll. ”Vi är förvånade över att se honom här i kväll. Han är ju ökänd för sin aversion mot sociala tillställningar.” ”Det är sant.” Hon låtsades vara oberörd samtidigt som hennes handflator blev alldeles fuktiga inuti handskarna. ”Jag hade hoppats att earlen skulle vara sin vana trogen och hålla sig undan även i kväll, men det verkar som om jag inte har den turen.”

Thomas skruvade obekvämt på sig. ”Jag ber om ursäkt, lady Hawthorne. Jag hade helt glömt era gamla mellanhavanden med lord Westfield.”

Hon skrattade mjukt. ”Ni behöver inte be om ursäkt.

Tvärtom, har ni min stora uppskattning. Ni måste vara den enda personen i London som har haft vett nog att glömma det. Bry er inte om honom, mr Fowler. Earlen hade ingen större betydelse för mig då, och ännu mindre nu.”

Elizabeth log tacksamt mot George när han kom tillbaka med hennes drink och hans ögon glittrade av glädje.

När samtalet runt henne fortsatte vred Elizabeth försiktigt på sig för att lättare kunna stjäla en glimt av Marcus, som försökte ta sig förbi alla människor i trappan. Det var tydligt att hans rykte som förförare inte hade påverkat hans makt och inflytande. Till och med i en folksamling var hans närvaro så oerhört stark. Ett flertal högt aktade herrar skyndade mot honom för att hälsa, i stället för att vänta på att han skulle komma in i balsalen. Kvinnor klädda i färgglada klänningar och spetsar gick diskret närmare trappan. Marcus själv verkade dock helt oberörd av alla som fjäskade för honom.

Han rörde sig mot balsalen med den nonchalanta arrogansen hos en man som alltid fick precis det han ville ha.

Folkmassan försökte hålla honom kvar, men Marcus tog sig elegant förbi alla människor. Han hälsade ivrigt på vissa, likgiltigt på andra och mot några höjde han bara myndigt på handen. Han dominerade dem som befann sig runt omkring honom med sin blotta personlighet och de var fullt nöjda med att låta honom göra det.

Som om han kände att hon tittade på honom, sökte sig 12

Drama

hans blick mot hennes igen. Glimten i hans ögon och det varma leendet lovade saker som han, i egenskap av man, aldrig skulle kunna hålla.

Marcus utstrålade någon form av isolering, och hans rörelser var rastlösa på ett sätt som de inte hade varit för fyra år sedan.

De var varningssignaler, och Elizabeth hade ingen tanke på att ignorera dem. ”Ser man på”, sa George. ”Det verkar som om lord Westfield är på väg åt det här hållet.” ”Är ni säker, mr Stanton?” ”Helt säker, lady Hawthorne. Westfield tittar rakt på mig.”

Hennes mage drog ihop sig. Marcus hade bokstavligt talat tvärstannat första gången deras blickar hade mötts och den andra blicken hade varit ännu mer oroande. Han var på väg till henne och hon hade ingen tid att förbereda sig. George såg på henne medan hon hetsigt viftade med sin solfjäder.

Förbaskade Marcus! Varför skulle han komma hit i kväll?

Det var första gången hon var på en sådan här tillställning sedan hennes treåriga sorgeperiod varit till ända. Hon hade bara varit ute i sällskapslivet igen i några timmar, och han letade redan upp henne, som om han under de här åren otåligt hade väntat på precis det här ögonblicket. Hon var väl medveten om att det egentligen inte låg till på det sättet.

Medan hon hade levt isolerad och sorgklädd, hade han byggt upp sitt skandalösa rykte genom besök i otaliga damers sängkammare.

Efter att han så känslokallt hade krossat hennes hjärta skulle Elizabeth ha avfärdat honom oavsett omständigheterna, men särskilt i kväll. Hennes syfte med den här kvällen var inte att roa sig på balen – hon väntade på en man. En man som hon i hemlighet hade gjort upp om att träffa. I kväll skulle hon hänge sig åt sin makes minne. Hon skulle skipa rättvisa för Hawthorne.

Folksamlingen delade motvilligt på sig för att släppa fram Marcus allteftersom han kom närmare henne. Och så var han där, precis framför henne. Han log och hennes puls skenade.

13

Sylvia Day

Hon överväldigades nästan av frestelsen att dra sig tillbaka, att fly, men det var för sent.

Elizabeth stålsatte sig och tog ett djupt andetag. Hon märkte att hon darrade på handen och drack snabbt upp innehållet i glaset för att inte spilla på klänningen. Hon räckte över det tomma glaset till George utan att ens ge honom en blick. Marcus tog tag i hennes hand innan hon hann reagera.

Med ett leende bugade han sig utan att släppa henne med blicken. ”Lady Hawthorne. Lika vacker som alltid.” Hans röst var djup och varm och påminde henne om krossad sammet. ”Vore det fåfängt av mig att tro att ni fortfarande är ledig för en dans, och att ni skulle vilja dansa med mig?”

Tankarna for genom Elizabeths huvud. Hon försökte desperat komma på en anledning att tacka nej. Hans syndfullt maskulina dragningskraft som hade varit så stark redan från andra sidan rummet, var överväldigande på nära håll. ”Jag dansar inte i kväll, lord Westfield. Ni kan fråga vem som helst av herrarna runt oss.” ”Jag har ingen önskan att dansa med någon av dem”, sa han torrt, ”så deras tankar om saken är inte av intresse för mig.”

Hon började protestera, men så såg hon utmaningen i hans blick. Han log roat, och det var så tydligt att han utmanade henne att hon blev tyst. Hon skulle inte ge honom den tillfredsställelsen att tro att hon inte vågade dansa med honom. ”Om ni insisterar, lord Westfield, kan ni få nästa dans.”

Han bugade elegant och såg uppskattande på henne. Han räckte henne sin arm och ledde henne mot dansgolvet. Musikerna började spela och tonerna steg till ett glädjefyllt crescendo medan gästerna gjorde sig redo för nästa menuett.

Marcus vände sig om och sträckte ut sin hand mot henne.

Hon lade sin hand på hans, tacksam över handskarna som skilde hans och hennes hud åt. Rummet var upplyst av stearinljus som kastade ett gyllene sken och fick henne att lägga märke till hans muskulösa skuldror när han rörde sig.

Hon tittade diskret på honom, letade efter tecken på förändring.

14

Drama

Marcus hade alltid varit en väldigt fysisk man som hade funnit nöje i olika sporter och aktiviteter. Hur det nu var möjligt, såg han ut att ha blivit ännu starkare, ännu mer muskulös. Han var kraftfullheten personifierad, och Elizabeth förundrades över hur naiv hon hade varit som trott att hon skulle kunna tämja honom. Tack och lov visste hon bättre nu.

Det enda mjuka hos honom var hans tjocka, bruna hår.

Det glänste som en sabel och var uppsatt i nacken med ett enkelt svart band. Till och med hans smaragdgröna blick var skarp med en genomträngande intelligens. Han var smart och begåvad, och för honom var bedräglighet inget annat än ett enkelt spel, något som hennes hjärta och stolthet hade fått betala ett högt pris för att lära sig.

Hon hade nästan förväntat sig att se tecken på de utsvävningar hans liv bestod av, men hans vackra ansikte var förskonat från sådana. I stället hade han det lätt solbrända ansiktet hos en man som tillbringade mycket av sin tid utomhus. Hans näsa var rak och hans läppar var fylligt sensuella.

Just nu spelade ett halvleende på de läpparna på ett sätt som var både pojkaktigt och fängslande. Från topp till tå var han helt perfekt. Han såg hur hon synade honom, fullt medveten om att hon inte kunde låta bli att beundra hans utseende.

Hon sänkte blicken och fäste den bestämt vid hans halskrås.

Hon uppfylldes av hans doft. En underbart manlig doft av sandelträ, citrus och Marcus egna unika doft. Hettan mot hennes hud kröp in i henne och blandades med hennes ängslan.

Som om han kunde läsa hennes tankar böjde Marcus huvudet mot henne och viskade: ”Elizabeth. Det är ett efterlängtat nöje att träffa dig igen.” ”Nöjet, lord Westfield, är helt och hållet på er sida.” ”En gång i tiden kallade du mig Marcus.” ”Det skulle inte längre vara passande att tilltala er så informellt, lord Westfield.”

Han log okynnigt. ”Du har min tillåtelse att vara opassande med mig närhelst du vill. Faktum är att jag alltid har uppskattat dina stunder av olämplighet.”

15

Sylvia Day

”Ni har haft ett flertal villiga kvinnor som har passat er lika bra.” ”Nej, min kära. Du har alltid utmärkt dig i jämförelse med alla andra kvinnor.”

Elizabeth hade mött sin beskärda del av skojare och skurkar men aldrig låtit sig påverkas av deras lediga självförtroende och överdrivet intima sätt. Marcus var så skicklig när det kom till att förföra kvinnor att han lyckades låta helt uppriktig. En gång hade hon trott på alla kärleksförklaringar och komplimanger som kom från hans läppar. Till och med nu såg han på henne med en längtan som verkade så uppriktig att hon nästan trodde på honom.

Han fick henne att vilja glömma vilken typ av man han var – en hjärtlös förförare. Men hennes kropp lät henne inte glömma. Hon var varm och yr. ”Tre år av sorg”, sa han med en underton av bitterhet. ”Det är en lättnad att se att sorgen inte har påverkat din skönhet.

Du är till och med vackrare än sist jag såg dig. Visst minns du när det var?” ”Vagt”, ljög hon. ”Jag har inte tänkt på det på många år.”

När de växlade danspartner betraktade hon honom noga för att se om han misstänkte att hon ljög. Marcus utstrålade en sexuell dragningskraft som var helt naturlig. Sättet han rörde sig på, pratade, doftade – allt fullkomligt skrek av sensuell manlig kraft och begär. Hon uppfattade den knappt tyglade kraften som han dolde bakom sitt välpolerade yttre, och hon mindes hur farlig han var.

Hans röst rann över henne med flytande hetta när dansen tog henne tillbaka till honom. ”Jag är sårad över att du inte är mer glad åt att se mig, särskilt som jag kom till den här miserabla tillställningen enbart för att träffa dig.” ”Struntprat”, fnös hon. ”Ni kunde inte veta att jag skulle vara här i kväll. Vilket syfte ni än har ber jag er att göra det ni kom för och lämna mig i fred.”

Hans röst var alarmerande mjuk. ”Du är mitt syfte, Elizabeth.”

Hon stirrade på honom och kände hur magen vände sig av 16

Drama

obehag. ”Om min bror ser oss tillsammans kommer han att bli rosenrasande.”

Marcus reaktion fick henne att rycka till. Han och William hade en gång varit bästa vänner, men när hennes förlovning bröts innebar det även slutet på deras vänskap. Det var vad hon mest av allt beklagade. ”Vad vill ni?” frågade hon när han inte sa något. ”Att du uppfyller ditt löfte.” ”Vilket löfte?” ”Din hud mot min utan något emellan.” ”Ni är galen.” Hon andades tungt, darrade. Sedan spände hon blicken i honom. ”Lek inte med mig. Tänk på alla kvinnor som har delat er säng sedan vi skildes åt. Jag gjorde er en tjänst som lät er gå …”

Elizabeth flämtade till när hans handskbeklädda hand grep tag hårt om hennes handled.

Han hade fått något mörkt i blicken och sa: ”Du gjorde mig många saker när du bröt ditt löfte, men du gjorde mig absolut inte någon tjänst.”

Chockad av hans häftighet slog hon tillbaka. ”Ni visste hur jag kände om trohet, hur viktigt det var för mig. Ni skulle aldrig ha kunnat bli den make jag ville ha.” ”Jag var precis vad du ville ha, Elizabeth. Du ville ha mig så mycket att det skrämde bort dig.” ”Det är inte sant! Jag är inte rädd för er!” ”Om du hade något förstånd skulle du vara det”, muttrade han.

Hon skulle ha svarat, men dansen tvingade dem att gå åt skilda håll. Han log stort mot kvinnan som trippade runt honom och Elizabeth bet ihop. Under resten av dansen sa han inte ett ord, men han charmade alla andra kvinnor han kom i kontakt med.

Elizabeths hand brände av Marcus beröring och hon var blossande röd av hettan från hans blick. Han hade aldrig dolt sin naturliga sensualitet. I stället hade han uppmuntrat henne att frigöra sin egen. Han hade erbjudit henne det bästa från båda världar – respekten som hennes samhällsställning förde 17

Sylvia Day

med sig och passionen hos en man som kunde få henne att brinna – och hon hade trott att han skulle kunna göra henne lycklig.

Så naiv hon hade varit. Med en familj som hennes borde hon ha vetat bättre.

I samma ögonblick som dansen tog slut flydde Elizabeth med snabba steg. Hon fick syn på en hand som diskret höjdes till hälsning och hon log mot Avery James. Hon samlade sig och förstod direkt att han var mannen som hon skulle träffa.

Avery skulle bara komma på en sådan här tillställning på befallning från lord Eldridge.

Eldridge hade försäkrat henne att som änka till en lojal och plikttrogen agent skulle hon kunna räkna med dem om hon någonsin behövde hjälp. Avery hade fått i uppdrag att vara hennes kontakt. Trots sitt cyniska, uttråkade sätt var han egentligen en trevlig och omtänksam man som hade varit oumbärlig för henne under de första månaderna efter Hawthornes död. Och när hon nu fick syn på honom påmindes hon återigen om varför hon var här i kväll.

Elizabeth skyndade på stegen samtidigt som Marcus ropade hennes namn. ”Dansen ni önskade är slut, Westfield”, slängde hon ur sig över axeln. ”Ni är fri att sola er i glansen av ert med möda förvärvade rykte och kärleksförklaringarna från era beundrarinnor.”

Hon hoppades att han förstod piken. Hon skulle aldrig träffa honom igen, kosta vad det kosta ville.

Marcus såg hur Elizabeth rörde sig elegant mot Avery. Eftersom hon hade ryggen mot honom behövde han inte längre dölja sitt leende. Hon hade avvisat honom. Igen.

Men hans älskade Elizabeth skulle snart upptäcka att han inte lät sig avfärdas så lätt.

18

www.bookmarkforlag.se

LIK A SPÄNNANDE SOM FÖRFÖRANDE I Sylvia Days sensuella thriller har agenten Marcus Ashford en krona att skydda, ett mord att lösa och en tidigare kärlek att vinna tillbaka.

London i slutet av 1700­talet. Marcus har aldrig kommit över Elizabeth, och när det två åter möts, är hon nybliven änka och i fara på grund av en kodad dagbok som hennes make lämnat efter sig.

Det blir ett per fekt tillfälle för lord Marcus att ta lady Elizabeth under sitt beskydd – och förföra henne tills hon inser att han är hennes livs kärlek. Bland spionage och mordgåtor möts de två i en sensuell kamp, där alla vapen är tillåtna.

”Perfekt för alla som älskar historiska romaner fyllda med fängslande passion och farlig dramatik”

”Allt du någonsin kan önska: vackra miljöer, starka karaktärer och härliga kärleksscener.”

— American Library Association

— A Romance Review

”Supersexig läsning med en spännande intrig.”

— Romance Reader at Heart

”Galet underhållande!”

— Booklist

”Ett antal nyanser sexigare och hundra grader hetare.”

— Woman

www.bookmarkforlag.se

9 789175 470146