Sylvia Day
med sig och passionen hos en man som kunde få henne att brinna – och hon hade trott att han skulle kunna göra henne lycklig. Så naiv hon hade varit. Med en familj som hennes borde hon ha vetat bättre. I samma ögonblick som dansen tog slut flydde Elizabeth med snabba steg. Hon fick syn på en hand som diskret höjdes till hälsning och hon log mot Avery James. Hon samlade sig och förstod direkt att han var mannen som hon skulle träffa. Avery skulle bara komma på en sådan här tillställning på befallning från lord Eldridge. Eldridge hade försäkrat henne att som änka till en lojal och plikttrogen agent skulle hon kunna räkna med dem om hon någonsin behövde hjälp. Avery hade fått i uppdrag att vara hennes kontakt. Trots sitt cyniska, uttråkade sätt var han egentligen en trevlig och omtänksam man som hade varit oumbärlig för henne under de första månaderna efter Hawthornes död. Och när hon nu fick syn på honom påmindes hon återigen om varför hon var här i kväll. Elizabeth skyndade på stegen samtidigt som Marcus ropade hennes namn. ”Dansen ni önskade är slut, Westfield”, slängde hon ur sig över axeln. ”Ni är fri att sola er i glansen av ert med möda förvärvade rykte och kärleksförklaringarna från era beundrarinnor.” Hon hoppades att han förstod piken. Hon skulle aldrig träffa honom igen, kosta vad det kosta ville.
Marcus såg hur Elizabeth rörde sig elegant mot Avery. Eftersom hon hade ryggen mot honom behövde han inte längre dölja sitt leende. Hon hade avvisat honom. Igen. Men hans älskade Elizabeth skulle snart upptäcka att han inte lät sig avfärdas så lätt.
18