Ellen Marie Wiseman
Plommon
TRÄDET översättning: Leif Jacobsen
massolit förlag
isbn tryckt bok: 978-91-87135-54-5 isbn e-bok: 978-91-87135-55-2 Copyright © 2013 Ellen Marie Wiseman Utgiven enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Utgiven av Massolit Förlag 2013 Första tryckningen Originalets titel: The Plum Tree Första gången utgiven av Kensington Books, New York 2013 Översättning: Leif Jacobsen Omslagsdesign: Sanna Sporrong Form Omslagsfoto bakgrund: © Laura Franco/Trevillion Images Tryckt i Falun 2013 av Scandbook AB www.massolit.se
Till min mamma Sigrid, den starkaste kvinna jag känner – med mycket kärlek och beundran. Till minne av min älskade syster, Cathy. Jag saknar dig varje dag.
”Genom att utse Hitler till rikskansler har ni lämnat över vårt älskade tyska fädernesland till en av tidernas största demagoger. Det är min tro att denne ondskefulle man kommer att störta riket ner i avgrunden och vålla vår nation omätlig olycka. Framtida generationer ska förbanna er i er grav för detta beslut.” Förre generalen Erich Ludendorff i ett telegram till president Paul von Hindenburg
Kapitel 1 Tyskland För sjuttonåriga Christine Bölz började kriget med en överraskande inbjudan till Bauermans höstfest. Denna sköna höstdag 1938 var det omöjligt att föreställa sig de fasor som väntade. Luften var lika uppfriskande och mild som de knallröda äpplena i fruktlundarna utmed de flacka sluttningarna i dalgången ner mot floden Kocher. Solen sken på en blå septemberhimmel, prydd av höga bomullsmoln som skickade rullande skuggor över landet. Bland kullarna var det tyst, förutom de galande nötskrikorna och de idoga ekorrarna, som samlade frön och nötter inför den förestående vintern. Stugrök och en mossig doft av barrträd bildade en pyrande, jordig arom som den annalkande höstkylan till trots gav morgonen djup och skepnad. Då det regnat ovanligt lite under året var de lövtäckta skogsstigarna torra, och Christine hade kunnat springa längs de branta och steniga passagerna utan att riskera att halka. Men istället tog hon Isaac Bauermans hand och lät honom hjälpa henne nerför den mossiga stenen. Han skulle bara veta hur mycket tid hon tillbringat i skogen. Vanligtvis skulle hon ha hoppat ner från Djävulsklippan som om hon vore odödlig, med böjda knän för att inte falla framåt, och landa med båda fötterna på det glatta underlaget av barr och sumpig jord. Men hon hoppade inte den här gången, för hon ville inte att han skulle tro att hon var en åbäkig pojkflicka utan vare sig stil, skick eller charm. Än viktigare, han fick inte tro att hon 9
inte hade vett nog att förstå att legenden kring stenen – pojkarna som en gång skolkat från söndagsskolan och dödats på platsen när de blev träffade av blixten – bara var en ryslig skröna. Han hade skrattat när hon berättade den för honom och efteråt, när de tog sig nerför stenen med hjälp av sprickorna och avsatserna på dess uråldriga sida, ångrade hon att hon tråkat ut honom med en sådan löjlig, barnslig berättelse. ”Hur visste du var jag …?” sa hon. ”Jag menar … hur hittade du …?” ”Jag hittade din adress i lönelistorna i pappas skrivbordslåda”, sa han. ”Hoppas du inte tar illa upp att jag bjuder in mig själv och gör dig sällskap på promenaden.” Hon ökade farten så att han inte skulle se hennes leende. ”Jag tar inte illa upp”, sa hon. Det var mer än okej med henne, det betydde ju att den tomhetskänsla som annars uppfyllde henne när de var isär inte infann sig. Inte för stunden, i alla fall. I samma ögonblick som hon vaknat samma morgon hade hon börjat räkna timmarna tills det var dags att gå till jobbet hemma hos honom. Efter frukosten, bestående av varm getmjölk och en skiva grovbröd med plommonsylt, utförde hon sina sysslor och försökte sedan läsa lite. Men till ingen nytta. Det gick inte att vara hemma en minut till. Istället för att stirra på klockan hade hon beslutat sig för att gå upp bland kullarna och plocka edelweiss och alprosor till oma och opa, hennes mormor och morfar, som firade bröllopsdag. ”Men vad skulle dina föräldrar säga om de visste att du var här?” frågade hon. ”Ingenting”, sa han. Han gick fram några steg och började sedan gå baklänges framför henne medan han låtsades att hon hela tiden var nära att trampa honom på tårna, för att sedan hoppa undan i sista sekunden. Han skrattade och hon log förtjust av att höra hans lekfulla skratt. Hon visste att Isaac läste och studerade i timtal och att han förmodligen kunde rabbla upp de latinska namnen på de 10
vilda jordgubbarna och hasselnötterna som växte på gräskullarna. Med stor sannolikhet kunde han också känna igen de olika fåglarna, i flykten rentav, och djuren som lämnat spår efter sig i den mjuka jorden på stigarna. Men medan hans kunskaper kom från bilder i böcker, kom hennes från egna iakttagelser och av att ha levt sitt liv i en folklig tradition. Under hela sin barndom hade hon utforskat det böljande landskapet och de mörka skogarna som omgav hemstaden Hessental. Hon kunde varenda snirklig stig och kände till alla urgamla träd, grottor och bäckar. Det som en gång börjat som tidiga arbetsuppgifter – plocka svamparna som hennes pappa förkunnat ätliga – blev snart hennes favoritsyssla. Hon älskade att komma bort från staden, att gå sin rutt utmed åkrarna, korsa järnvägsspåret och följa de djupa vagnspåren i vägen tills den smalnade av till en skogsstig. Det var den tid då hon fick vara för sig själv och kunde låta tankarna vandra fritt. Hon kunde inte ens räkna alla de gånger då hon tagit sig upp till ruinerna efter katedralen från tolvhundratalet som låg i skogens mitt, för att där drömma sig bort i sitt trygga krypin i det mjuka gräset innanför de tre söndervittrande väggarna. Strävbågarna gav inte längre stöd åt någonting och kyrkofönstren gapade tomma – numera var de endast en infattning av sten för städsegröna lövruskor, mjölkvita moln och blinkande stjärnor som vaggades av nymånens vita skära. Men hon stod ofta på den plats där hon gissade att altaret en gång varit placerat och försökte föreställa sig livet för dem som en gång i tiden bad, gifte sig och grät inunder valven – riddare i blanka rustningar, präster med långa skägg och baronessor behängda med juveler och med sina hovdamer på släptåg. Den bästa tidpunkten att ta sig upp till kullens högsta punkt var tidigt i gryningen under sommaren, när daggen lockade fram jordens alla dofter ur marken och luften var 11
uppfylld av granarnas vällukt. Hon älskade även den första tysta vinterdagen när världen sjunkit ner i sin stilla sömn och den nyfallna snön låg som ett puder över den gula vetestubben på åkrarna och på de nakna, grå trädgrenarna. Här kände hon sig hemma, djupt inne under skogens vintergröna skört, där solljuset nätt och jämnt orkade leta sig ner till den förmultnande lövjorden, alltmedan Isaac satt hemma i sitt gavelförsedda herresäte på andra sidan staden med järngrindar flankerade av välklippta häckar och gigantiska dörrar under uråldriga valv, utsmyckade med groteska stenfigurer och medeltida helgon. ”Men”, sa hon, ”vad skulle då Luisa Freiberg säga om hon visste att du var här?” ”Det vet väl inte jag”, sa han och hann ifatt henne. ”Inte bryr jag mig heller.” Om hon vetat att han skulle dyka upp utanför hennes föräldrars hus på Schellergasse Strasse samma morgon, där han tyst väntat på stentrappan bakom henne medan hon stängde ytterdörrens överdimensionerade dörrklinka av smidesjärn, skulle hon ha tagit på sig sin helgdagskappa och inte den bruna yllerock som nu hängde ner till hennes fotleder. Överrocken, en julklapp från hennes älskade mormor, var tjock och varm, men den styva kragen och de fransiga fickorna lyckades inte dölja det faktum att den varit ett hästtäcke i ett tidigare liv. Nu när hon gick med Isaac genom skogen och nerför kullen mot fruktlundarna med äppel- och päronträd, rörde hon oupphörligt vid rockens knappar. Fingrarna gled upp och ner längs den överlappande knäppningen för att förvissa sig om att den dolde de gamla fritidskläderna hon bar under. Både ärmarna och kjolen på klänningen hon haft sedan hon var liten var för korta, och det blåvitrutiga mönstret var för barnsligt. Dessutom kunde hon inte knäppa den över bysten eftersom den var för trång. Strumpbyxorna, som var fastgjor12
da i hennes undertröja, var grå och noppiga och hade massvis av upprivna trådar och revor efter buskar och skrovliga trädstammar. Men det var kläderna hon bar när hon gick sina turer, eftersom hon då alltid var ensam, fram till idag vill säga. I den munderingen behövde hon aldrig bekymra sig om att kläderna blev förstörda när hon lade sig på knä på marken för att leta efter svamp under fuktiga ormbunkar, eller kröp fram på marken för att samla bokollon till matolja. Liksom med de övriga i familjen var nästan alla hennes kläder ärvda eller plagg som sytts av tryckta bomullslakan. Och fram till det att hon började arbeta för familjen Bauerman var det inget hon reflekterat över. De flesta flickorna och kvinnorna i staden klädde sig som hon, i slitna klänningar och kjolar, stärkta förkläden med stoppade fickor och höga snörkängor. Men nu när hon gick till sitt jobb i Isaacs hus om eftermiddagarna bar hon alltid någon av de bägge söndagsklänningarna. Dem hade de fått i utbyte mot bruna ägg och getmjölk i den lokala klädbutiken och de var de finaste hon ägde. Detta irriterade mutti – hennes mammas namn var Rose – som redan arbetat heltid hos familjen Bauerman i tio år. Söndagsklänningarna skulle man ha i kyrkan, inte när man diskade, tvättade kläder eller putsade silver. Men Christine tog dem på sig ändå och ignorerade moderns hårda blick när hon steg in i Bauermans beigekaklade kök. Ibland lånade Christine en klänning att bära på jobbet av sin bästa vän Kate, med löfte om att lämna tillbaka den lika ren. Och när hon gjorde sig klar att gå var hon alltid noga med att borsta och ordna om håret, så att de blonda flätorna var raka och jämna. Men den här morgonen då Isaac överraskat henne hade hon håret i en slarvig fläta på ryggen. Till hennes stora lättnad var Isaac klädd i sina bruna arbetsbyxor, hängslen och en blå flanellskjorta, kläderna han bar när han klippte gräs eller högg ved, och inte de pressade 13
svarta byxorna, den vita skjortan och den marinblå västen han brukade ha på sig när han skulle till universitetet. För även om familjen Bauerman var en av de sista riktigt förmögna familjerna i staden var Isaacs pappa noga med att hans egna barn lärde sig arbetets dygder. Han gav regelbundet Isaac och hans yngre syster Gabriella olika sysslor. ”Jag vet vad dina föräldrar skulle säga”, sa Christine med blicken fäst på stigens röda jord. De hade tagit sig ut ur den mörkaste delen av skogen och gick nu bland glest utspridda träd och gängliga telningar. Med ens var de framme vid gräset i den högst belägna äppellunden. De sex vita fåren i gläntan höjde samtidigt på huvudena när Christine och Isaac plötsligt dök upp. Christine stannade till och höll upp handen som en signal till Isaac att han också skulle vara stilla. Fåren stirrade på dem en stund och återgick sedan till att beta gräs i fruktträdgården. När Christine var förvissad om att de inte skulle springa därifrån sänkte hon handen och började gå igen. Då grep Isaac tag i den och drog henne till sig. Han var en reslig man med breda axlar och muskulösa armar, en jätte i jämförelse med hennes lilla och nätta gestalt. Och nu när de stod ansikte mot ansikte, när hon såg in i hans strålande kastanjebruna ögon, kände hon hur blodet steg till kinderna. Hon kunde alla hans drag utantill: de mörka vågorna i håret och lockarna som föll ner över pannan, den utmejslade käken och den släta, solbrända huden i hans starka nacke. ”Hur kan du veta vad mina föräldrar skulle ha sagt?” sa han flinande. ”Har min mamma kanske berättat det för dig över en fika?” ”Nej”, sa Christine skrattande. ”Din mamma bjuder mig aldrig på fika.” Isaacs mamma, Nina, var en rättvis och generös arbets givare som med jämna mellanrum skickade presenter till 14
Christines familj: apfelstrudel, plommonkaka och kakor gjorda på linzertårta. Inledningsvis försökte hennes mamma protestera mot Ninas presenter, men till ingen nytta. Nina bara skakade på huvudet och insisterade, det fick henne att må bra att hjälpa de mindre bemedlade. I familjen Bauermans hus hade man riktigt kaffe, inte surrogatkaffe, och det hände att Isaacs mamma skickade ett halvkilo med Christine hem. Men Nina Bauerman hade knappast för vana att sitta och dricka kaffe ur sitt finporslin med en av tjänste flickorna. ”Mutti sa att det redan var bestämt med dig och Luisa”, sa Christine, som distraherades av den stora, starka och varma handen runt hennes. Hon drog den till sig och gick vidare med bultande hjärta. ”Inget som helst är bestämt”, sa han och följde efter. ”Vad bryr jag mig om vad andra tycker och tänker? Dessutom trodde jag att du visste. Luisa ska åka till Sorbonne.” ”Men hon kommer väl tillbaka? Och mutti har sagt … frau Bauerman säger alltid: ’Använd silverbesticken ikväll, Rose. Luisa och hennes familj kommer på middag.’ Och så sent som förra veckan sa hon: ’Det är Luisas födelsedag, så var god och köp den finaste sillen. Vi bjuder på hennes favoriträtt – matjessill i gräddfilssås. Och ordna så att Isaac och Luisa hamnar bredvid varandra i eftermiddag, när det serveras kaffe och tårta.’” ”Det är bara för att våra familjer står varandra så nära. Min mamma växte upp med Luisas mamma.” ”Dina föräldrar hoppas …” ”Mamma vet vad jag tycker. Och det gör Luisa med.” ”Din pappa då?” ”Pappa säger inget. Hans föräldrar motsatte sig hans och mammas förlovning, eftersom hon inte var utövande jude. Men det struntade han i och gifte sig ändå. Han lägger sig inte i vad jag gör.” 15
”Så vad gör du då?” frågade hon och stoppade händerna djupt ner i fickorna på rocken. ”Jag njuter av en utflykt en vacker dag med en vacker flicka”, sa han. ”Är det något fel med det?” Hans ord fick henne att rysa till av välbehag. Hon vände sig om och gick nerför kullen, förbi den sista raden av knotiga äppelträd, till en träbänk vars kraftiga ben sjunkit ner i den sluttande marken. Hon drog åt rocken kring benen och slog sig ner i hopp om att han inte skulle märka hur hennes händer och knän skakade. Isaac satte sig bredvid henne med utsträckta ben och armbågarna mot det låga ryggstödet. Därifrån kunde de se järnvägsspåret lämna stationen och svänga i en lång utdragen kurva, innan det började löpa parallellt med kullarna. Bortom spåret sträckte sig de prydligt plogade åkrarnas fåror in mot staden, som kurade ihop sig i slutet av dalgångens väldiga lapptäcke av grönt och brunt. Ringlande rök steg från skorstenar mot kullar där trädens löv höll på att anta höstens röda, gula och gyllene färger. Floden Kochers silverband slingrade sig genom staden, under övertäckta broar som delade in dess lopp i sektioner och runt krökar som kantades av höga stenmurar. De såg Michaelkatedralens runda gotiska torn, där det höjde sig över marknadstorget. I öster tornade den protestantiska kyrkans spetsiga spira av sandsten upp sig högt och ståtligt över en samling tegelklädda tak, mitt emot Christines hus. Kyrktornen härbärgerade tre massiva gjutjärnsklockor, som slog en gång i timmen under dagens ljusa timmar och fyllde söndagsförmiddagens gator med ekon av majestätiska klämtningar, när den urgamla signalen kallade till samling och andakt. Nedanför havet av orange tegeltak pågick livet i staden som vanligt. I den krokiga labyrinten av kullerstensgator och trappstegsgränder, mellan sekelgamla fontäner och statyer överväxta av murgröna, sprang skrattande barn och lekte, sparkade boll 16
och hoppade rep. Stadens bageri fyllde den kyliga höstluften med doften av nybakade kringlor, bröd och schwarzwaldtårta med körsbär. Skorstensfejarna tog sig från hus till hus i sina höga hattar och sotiga kläder, med de överdimensionerade svarta borstarna över ryggen som vore de flaskborstar för jättar. I slaktarbutiken räknade kvinnor med förkläden sina mynt innan de noga valde ut färska wurst och braten för stundande middagar samtidigt som de delade med sig av hälsningar och senaste nytt framför den vita och oklanderligt rena disken. Under en samling randiga parasoll på det rymliga torget arrangerade bondmororna lådor med äpplen och majrovor inför marknaden. De ställde upp hinkar med rosa och violetta zinnior intill solrosor, och de staplade träburar med kacklande bruna hönor och vita ankor intill högar av pumpor. I hörnet vid Krone satt gamla gubbar i utslitna träskor och smuttade på varmt, mörkt öl, samtidigt som de berättade sina livs historier. Christine hade alltid tyckt att det vilade ett slags brådska över deras tillbakablickar, som om de var rädda för att glömma bort någon viktig detalj eller rentav själva bli bortglömda. På bakgårdar bakom höga sandstenshus inhystes kompakta hönshus, prydliga grönsaksodlingar och två eller tre päron- eller plommonträd. I medeltida lador stuvade hårt arbetande bönder in hö eller matade grisar med överblivna betor och gammal potatis. Fönstren på andra våningen i korsvirkeshusen stod alla på vid gavel, med duntäckena uthängda till vädring över blecken. Christine kunde inte förklara varför, men denna utsikt fyllde henne med lika delar förbittring och kärlek. Hon skulle aldrig drömma om att berätta det för någon, men det fanns gånger då hon fann den tråkig och förutsägbar. Lika säkert som natt blev till dag visste alla att hela staden i slutet av månaden skulle samlas på stadens torg för höstens vinfestival. Och första maj varje vår skulle resandet av majstången utgöra starten på bakfestivalen. Under sommaren skulle råd17
husets fasad och marknadstorgets fontän vara övervuxna av vinrankor och murgröna, och de unga flickorna och pojkarna skulle klä sig i sina rödvita kostymer och fira Salz-Siederfestivalen. Samtidigt var hon mycket medveten om det sköna i sin hemtrakts enkelhet – kullarna, vingårdarna, slotten – och insåg att hon aldrig skulle känna sig så älskad och trygg som just i den här omgivningen. Denna sekelgamla schwabiska stad, känd för sina Hohenloheviner och sina saltkällor, symboliserade hem och familj och skulle alltid komma att utgöra en väsentlig del av henne. Här visste hon var hennes plats var. Liksom lillasystern Maria och småbröderna Heinrich och Karl hade hon alltid vetat var i ordningen hon hörde hemma. Fram till idag. Isaacs plötsliga ankomst vid ytterdörren hade varit som en nyupptäckt ledtråd på en skattkarta eller en helt ny avtagsväg på en tidigare så känd väg. Något höll på att förändras. Det kände hon i den friska höstvinden. Rastlös for hon upp från bänken och plockade två glänsande äpplen från närmaste gren. När Isaac reste sig kastade hon det ena till honom. Han fångade det i luften och stoppade det i sin ficka. Sedan kastade han sig mot henne och hon satte springande av, från den ena raden av träd till nästa, med den långa rocken uppsamlad i händerna. Isaac vrålade och när han hunnit ifatt tog han tag om hennes midja och började snurra med henne, runt, runt, runt, som om hon inte vägde mer än ett litet barn. De skrämda fåren sprang åt alla håll, innan de flåsande och stirrande samlades under en ek i utkanten av äppellunden. Långt om länge slutade Isaac snurra henne. Skrattande försökte Christine lösgöra sig, men han vägrade släppa taget. När hon gav upp sänkte han sakta ner henne utmed sin kropp tills hennes fötter nådde marken. Med blossande het barm och skälvande knän såg hon honom i ögonen. Han pressade hennes armar 18
bakom hennes rygg och tryckte henne mot sig. Hon andades in de berusande dofterna som var så typiska för honom – nyhuggen ved, aromatisk tvål och färsk furu – och svalde när hon kände hans varma andedräkt mot sina läppar. ”Jag vill inte vara med Luisa”, sa han. ”Hon är som en lillasyster för mig, inte mer. Förresten är hon alltför glad i sill. Hon har börjat lukta fisk.” När han log mot henne slog hon ner blicken. ”Men vi kommer från två helt skilda världar”, sa hon tyst. ”Mutti säger …” Han lyfte upp hennes haka och placerade sina fingrar mot hennes läppar. Så sa han: ”Det spelar ingen roll.” Men Christine visste att det spelade roll. Kanske inte för henne och kanske inte för honom, men någonstans längs vägen skulle det komma att spela roll. Enligt hennes mamma var det slöseri med tid att söka ömhetsbevis från någon som han. Han var son till en förmögen advokat och hon var dotter till en fattig murare. Hans mamma odlade rosor och samlade ihop pengar till välgörenhet, hennes mamma skurade hans familjs golv och tvättade deras kläder. Han hade gått i skola i tolv år och studerade nu på universitet, till läkare eller advokat, han hade inte bestämt vilket. Hon älskade skolan och hade fått goda betyg så länge som hon och klasskamraterna inte hämtades hem för att hjälpa till att samla in en sen skörd eller plocka ohyra från potatisblasten på böndernas åkrar. När hon nu såg tillbaka var det ganska ironiskt att hon lagt ner så mycket möda på skolarbetet. Hon hade närt en dåraktig dröm om att bli lärarinna eller sjuksköterska. Inte förrän hon var elva år, då hon fått veta att det kostade pengar att gå i skolan i mer än åtta år, gav hon upp sin dröm om att bli något annat än en god moder och en hårt arbetande hemmafru. I likhet med de allra flesta i staden hade hennes föräldrar inte råd att avvara de tio mark i månaden som mellanskolan kostade, eller för den delen de tjugo mark som 19
gymnasiet kostade, och till vilka man också måste lägga utgifter för elevernas läroböcker. Blomma där du är planterad, sa mormor alltid. Men Christines rötter var rastlösa och ville veta hur det kändes att växa i en mer fruktbar mylla. Isaac pratade om klassisk musik, kultur och politik när hon stod vid strykbrädan och stärkte hans pappas skjortor. Han pratade om Berlin och alla operor och teaterstycken han sett där, medan hon arbetade i trädgården. Han pratade om resten av världen som om han sett den med egna ögon – Afrika, Kina, Amerika – med färgrika beskrivningar av landskap och folk. Han talade engelska flytande, han hade till och med lärt henne några ord, och han hade läst alla böckerna i familjens bibliotek, vissa rentav två gånger. Och sedan det här med att familjen Bauerman var judar. Isaacs pappa, Abraham, var heljude. Nina var till hälften judinna, till hälften protestant. Det spelade ingen roll att de inte utövade sin religion, de flesta i staden såg dem som judar. Och alla som var medlemmar i nazistpartiet – det var visserligen inte alltid så lätt att veta vilka som var det eller inte – betraktade dem som judar. Isaac hade förklarat att fadern helst sett att hans barn tog hans religion till sig, men att hans mamma inte var den sortens kvinna som hade tid, eller för den delen lust, att följa andras regler. Hon kände sig inte mer jude än protestant, och av den anledningen tänkte hon inte tvinga Isaac eller systern till några beslut innan de var gamla nog att själva kunna bestämma. Men i nazisternas ögon var de alla judar, och Christine visste att somliga i staden skulle se ner på det faktum att han var jude och hon kristen. ”Varför ser du så ledsen ut?” frågade han. ”Jag är inte ledsen”, sa hon och försökte le. Då lutade han sig fram och kysste henne och för en stund glömde hon bort hur man andades. Efter några få lycksaliga sekunder drog han sig tillbaka med häftig andhämtning. ”Jag sa ju att Luisa vet hur jag kän20
ner”, sa han. ”Vi skrattar bara åt våra föräldrars försök att para ihop oss. Hon vet hur jag känner för dig och hon vill att jag ska vara lycklig. Och jag har en bekännelse att göra. Det egentliga skälet till att jag kom och besökte dig idag var att min pappa gett mig tillåtelse att ta med sällskap till vår höstfest. Så jag kommer att känna mig mycket dum om du inte tackar ja.” Christine stirrade på honom med stora ögon och ett hjärta som tog stora skutt i bröstkorgen, nästan som de skrämda fåren som hoppade iväg över gräset. Familjen Bauermans höstfest var en stor tilldragelse och den sociala begivenhet som alla stadens makthavare, dignitärer och advokater, för att inte tala om inflytelserika människor från närliggande städer, alltid såg till att närvara vid. Christine kände personligen ingen som deltagit i festligheten som gäst, eftersom människorna hon kände var fabriksarbetare, bönder, slaktare och murare. Men förra året hade hennes mamma låtit henne hjälpa till i köket med den beställda maten. Hon fick lägga upp dyra ostar och små portioner av svart kaviar på cruditéer och mönstrade kex. När hon överlämnade maten till servitörerna i slutet av korridoren hade hon fascinerats av vad hon fått se och höra. Den färgstarka scenen hade närmast påmint om bilderna i en sagobok. Violinmusik fyllde omgivningen och kristallglas svämmade över av bubblande champagne. De eleganta smokingklädda männen och kvinnorna i sina skimrande långklänningar tycktes sväva i luften när de valsade fram över marmorgolven, som blommor som dragit upp sina rötter ur den kalla vinterträdgården och glidit in i det praktfulla husets ljus och värme. Tusentals små ljus tindrade överallt på balustrader och avsatser, och blänkande menorastakar lyste upp de utsmyckade rummen. I foajén sträckte sig en enorm gran, klädd i silver och guld, ändå upp till taket. Christines mamma fick hela tiden påminna henne om att hon var där 21
för att arbeta, inte stå och glo med stora ögon och vidöppen mun, som en dum liten förtrollad skolflicka. Och nu bad Isaac henne vara hans sällskap till den största begivenheten i staden. Hon skulle inte arrangera snittar och drinkar på silverfat, hon skulle vara en av dessa kvinnor i eleganta och böljande klänningar. Frågan hängde kvar i luften mellan dem och hon visste inte vad hon skulle svara. Ekot från en yxa nere i dalen gjorde med sina rytmiska hugg allt för att bryta tystnaden. Det blev ett tågs gälla vissla som väckte henne ur förlamningen, när det förkunnade sin förestående ankomst till stadens station. ”Tänker du inte säga något?” frågade han. ”Vi brukade se på från andra sidan gatan”, sa hon med ett leende. ”Vad menar du?” ”Vi betraktade er. Jag, min syster Maria och min bästa vän Kate. Vi brukade se på hur alla de rika människorna klev ut ur sina fina bilar i sina tjusiga kläder, när de anlände till dina föräldrars fest. Vi såg hur du och din lillasyster tog emot dem i dörren.” ”Usch”, sa han och rullade med ögonen. ”Jag hatade det. Alla damerna ville kramas. Och alla männen klappade mig på huvudet som om jag vore en hund. Till och med nu när jag är längre än de flesta envisas de med att dunka mig i ryggen och säga saker som ’duktig gosse’ eller ’din far är allt en bra karl’.” ”Men du är så stilig i din svarta smoking. Det tyckte Kate och Maria också. Och lilla Gabriella är din mamma upp i dagen med sitt kastanjebruna hår och sina mörkbruna ögon.” ”Nåja, jag slipper göra det i år. Förresten älskar Gabriella den uppgiften. Hon tar gladeligen hand om den själv. Hon älskar uppmärksamhet.” Sedan förvånades hon av hur mörk han blev i synen. ”Men jag är rädd för att det inte kommer lika många som vanligt i år.” 22
”Varför inte?” frågade hon och blev plötsligt orolig för att det kanske var därför hon blivit inbjuden. ”Många av mina föräldrars judiska vänner har lämnat landet”, sa han. ”Inbjudningar har returnerats med texten Adresse unbekannt.” Hon förbryllades av hans plötsliga nedstämdhet och försökte därför byta ämne. Hon ville inte att denna underbara stund skulle förstöras. ”Men jag kan inte svara ja”, sa hon. ”Jag har ju ingen klänning som passar till något sådant.” ”Vi hittar något”, sa han och tog hennes hand. ”Mamma har hela garderoben full. Och om du inte hittar någon du gillar där får jag väl ta dig på en liten shoppingtur. Oavsett vad kommer du att vara den vackraste flickan på festen.” Sedan kysste han henne igen och världen omkring dem, med alla dess sorger och bekymmer, försvann. En halvtimme senare lämnade de kullarna hand i hand. Ute på åkrarna spred bönderna ut gödsel från hästdragna vagnar eller plöjde ner vetestubben med plogar som drogs av enorma grå oxar. Från öst närmade sig ett tåg som precis passerat genom staden och dess långa svarta vagnar drogs ihop och liksom växte på bredden i den långa kurvan. Isaac hade armen runt Christines midja när de stod vid järnvägsövergången och såg det passera. Väl ute på raksträckan ökade lokomotivet farten och dundrade förbi dem, så att det varma luftdraget rev i kläder och hår. Stora plymer av grå rök vällde upp från den heta skorstenen och doften av brinnande kol fyllde luften. De stora gjutjärnshjulen dunkade obevekligt och högljutt mot skenorna och dränkte alla andra ljud i omgivningen, i sitt frenetiska och mäktiga anlopp mot nästa destination. Christine skrattade och vinkade till passagerarna bakom fönstren me dan hon föreställde sig vilka avlägsna och spännande platser de var på väg mot. När den sista vagnen rullat förbi sprang hon och Isaac hela vägen tillbaka till staden. 23