m책nuret M책nuret Hemligheten i Haga, del 2
Hemligheten i haga, del 2 Gunilla Granbom
M책nuret
hemligheten i haga, del 2
Gunilla Granbom
Tidigare böcker utgivna av Gunilla Granbom: Hemligheten i Haga, 2013
Månuret – Hemligheten i Haga, del 2 Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Gunilla Granbom © Omslagsfoto: Erik Granbom © Författarfoto: Bodil Bergman Hughes Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-208-0
Till mamma och pappa
Prolog Välkommen! Sätt dig du så kommer jag med en kopp varm choklad och nybakade kanelbullar. Mirella och jag har bakat. Är de inte himmelskt goda? Nej, inte du, Snobben. Lägg dig här, du har redan fått mat. Minns du vad som hände sist vi träffades? Jo, jag berättade att det finns en hemlighet i Hagaparken, en urgammal ek med en märklig trollrot. När man kryper igenom den kan man komma till andra tider. Om man vet hur man gör förstås. Det måste vara fullmåne och man läser en särskild ramsa. Och det var något mer. Minns du? Just det, bröd som är bakat med bark från den förtrollade eken. Och så det viktigaste: ett magiskt månur för att ställa in tiden. Mina goda vänner Emma och Susanna är 7
två tioåriga flickor som har gjort allt det där. De reste över två hundra år tillbaka i tiden när de skulle hjälpa gubben Halling att komma hem igen. Han hade hamnat i vår tid av misstag när han försökte vrida tiden tillbaka för att hans son, Anders, hade råkat ut för en hemsk olycka. Emma och Susanna följde med Halling till 1791 och hjälpte till att rädda Anders. Där lärde de känna Hagahäxan, eller mor Elinda som hon heter, och hennes dotterdotter Mirella. De var med om många spännande händelser, för de fick stanna en hel månad på 1700-talet. Man kan bara resa i tiden när det är fullmåne nämligen. När det var dags att krypa tillbaka fick flickorna problem. Hur skulle de bära sig åt? Mor Elinda ville inte låna ut sitt månur en gång till. Då erbjöd sig Mirella att följa med och ta med månuret hem igen, men det fick hon absolut inte för sin mormor. Kommer du ihåg vad Mirella gjorde då? Just det: Hon gav mor Elinda sömnmedel i 8
teet, tog månuret och följde med Emma och Susanna i smyg. Att hon vågade! Och nu är hon här. Hon ligger och sover i min säng. Tänk att jag har fått en släkting från förr i världen på besök. Jo, det var en sak till: Det hände något konstigt när de reste i tiden. Mirella tappade talförmågan. Hon kan inte säga ett ord, så nu kan hon inte komma tillbaka till sin tid. Hon måste ju kunna säga ramsan, annars fungerar det inte. Vi tittade i min kristallkula häromdagen, och mycket riktigt, det verkar som om Emma och Susanna – ja, och du också förstås, Snobben – kommer att krypa tillbaka till 1700-talet med Mirella. Men hur ska de komma hem? De får ju samma problem igen. Tänk om de blir fast på 1700-talet. Nej, vi måste komma på en lösning. Ska jag prata med flickorna, tycker du? Susanna kommer hit när hon har slutat skolan i dag. Hon lovade att hon skulle plocka ihop lite kläder till Mirella så hon slipper ha mina gamla paltor. Emma kommer inte för 9
hon mår inte bra. Hon fick en rejäl förkylning efter tidsresan, hostar och snorar och orkar ingenting. Vi får bara hoppas att det inte blir lunginflammation. Vad sa du? Tycker du att vi ska titta i kristallkulan nu på en gång? Okej då. Du får hjälpa mig att säga ramsan. Koncentrera dig på vad du vill veta. Sararandra, vori firium serlinji, dri forkarte prognostika.
10
1 Emma vrider sig och försöker komma loss, men det vassa repet skär in i halsen och någon håller fast hennes händer. Huvudet dunkar, ögonen svider. Hon ser ingenting, det är kolmörkt, fuktigt och fruktansvärt varmt. Men snälla, kan ingen hjälpa mig? Hon skriker rakt ut: ”Hjälp! Hjäääääälp!” Pappa kommer in och tänder i taket. Rummet badar i ljus. ”Såja, såja, jag är här nu. Men lilla gumman, du är helt genomsvettig.” Han sätter sig på sängkanten och lägger sin torra svala hand på hennes heta panna. Det rödlockiga håret är vått av svett. ”Hade du en mardröm nu igen?” Han hjälper Emma att sätta sig upp och ger henne glaset med vatten som står på stolen vid sängen. ”Å, pappa, det var så läskigt. Jag drömde att 11
det var nån som höll fast mig. Dom hade bundit ett rep runt min hals. Det känns som det fortfarande är kvar.” Emma sväljer och får tårar i ögonen, så ont gör det i halsen. Emma blev förkyld samma kväll som de kom hem från sin tidsresa. Hon har feber, ont i halsen och huvudvärk. Susanna kom hem med några skolböcker, men hon har varken orkat göra engelskaläxan eller mattetalen. Hon är för trött. Hon orkade inte ens prata med Susanna. Pappa sitter en stund hos Emma. Han håller henne i handen tills mardrömmen släpper sitt grepp. Sedan slätar han till lakanet och pussar Emma på pannan. Han tycker att hon ska försöka sova en stund till. Det är inte morgon än. ”Jag ska försöka”, säger Emma, ”ger du mig Lufse är du snäll.” Pappa plockar upp Emmas slitna och smutsiga nalleformade ryggsäck från golvet, han hade ramlat ner under natten, stackarn. ”Men usch vad den är skitig”, pappa rynkar på näsan, ”kan man köra den här i maskin tror du?” 12
”Ge mig Lufse. Han ska aldrig, aldrig köras i nån tvättmaskin. Han är bara lite dammig.” Emma kramar sin älskade nallesäck, pappa viskar ”sov gott” när han släcker lampan och går ut. Tänk vad snäll Mirella var som lämnade tillbaka Lufse. Emma gav sin ryggsäck till Mirella den där kvällen när de skulle krypa tillbaka från 1700-talet till vår tid. Mirella kan inte prata än, men hon hade visat Susanna hur Lufse bara grät och grät för han längtade efter Emma. ”Gjorde du det?” Emma pussar Lufse på nosen. ”Grät du för att du saknade mig? Jag förstår det. Men tänk på stackars Mirella, vad hon ska sakna sin mormor. Och vad mor Elinda ska sakna Mirella.” Emma gäspar och vänder upp den svala sidan av kudden. ”Visst är det kul att Mirella följde med oss till vår tid? Vi ska visa henne allt möjligt som hon aldrig har sett. Visst, Lufse? Nähä, han sover redan.” Och snart sover Emma också. Hon slumrar lätt, en febrig sömn fylld av nya skrämmande 13
mardrömmar om svartklädda män med ridpiskor på höga, rödblanka hästar. *** Susanna tittar på klockan på väggen. Står den still? Det känns som den här skoldagen aldrig ska ta slut. De har bild, Susannas älsklingsämne. I vanliga fall brukar tiden bara försvinna när hon ritar eller målar, men i dag vill hon bara gå hem. Hoppas Emma mår bättre nu. De har så mycket att prata om. ”Hur går det, Susanna?” Henrik, läraren, tittar på hennes tomma papper. Han sätter sig på huk. ”Du håller väl inte på att bli sjuk? Har du varit hemma hos Emma och blivit smittad?” Susanna skakar på huvudet och försöker koncentrera sig på att rita. Uppgiften är att rita ett av djuren som de såg på Skansen förra veckan. Hon biter i pennan. Förra veckan? Det känns som det var jättejättelängesen de var på Skansen. Hon har faktiskt varit i en annan värld en hel månad sedan dess. Susanna får ont 14
i huvudet och känner sig plötsligt yr och illamående. Hon går fram till Henrik och säger att hon nog håller på att bli sjuk. ”Ja, jag sa ju det. När Susanna inte ritar, då blir man orolig.” Henrik ler. ”Lektionen är nästan slut. Gå hem och vila du. Du får rita ditt djur när du känner dig bättre.” Susanna går långsamt mot dörren utan att säga något. Henrik säger ”hej då” och förklarar för klassen att hon känner sig dålig. Några ropar ”krya på dig”. Yrseln känns bättre när hon kommer ut i friska luften, men hon har fortfarande huvudvärk. Hemma dricker hon flera glas vatten, lägger sig på soffan och stirrar i taket. Sanningen är att hon är rädd. Hon vill inte krypa under trollroten igen. Hon försöker slå bort tankarna, men de kommer tillbaka. Om Mirella inte börjar prata, så måste de hjälpa henne med ramsan nästa gång det blir fullmåne. Vi kanske kan följa med Mirella tillbaka och sedan snabbt krypa tillbaka till vår tid i samma månsken. Emma verkar inte ha något emot det där rot15
krypandet. Hon kan göra det. Jag måste väl inte följa med. Susanna snyftar och nu kommer gråten. Det känns skönt. Till slut somnar hon på soffan. Där hittar hennes mamma henne när hon kommer hem. Henrik hade ringt och sagt att hon var sjuk. Mamma tittar oroligt på Susanna och känner på hennes panna. ”Hur känner du dig?” Susanna sätter sig upp och snyter sig. Det är ingen idé att försöka förklara för mamma. ”Bra. Hungrig. Vad ska vi äta?” *** Mirella sitter uppkrupen mot några kuddar med virkade överdrag på Klaras säng. Hon spelar en sorgsen melodi på sin flöjt. Det är så konstigt det här med hennes röst. Hon har inte kunnat säga ett ord sedan de kom till 2000-talet för några dagar sedan. Men hon blev i alla fall inte sjuk. Klara tror att hennes röst kommer tillbaka snart. 16
Tänk om hon kunde skriva lika snabbt och lätt som Emma och Susanna, då skulle hon kunna prata med dem på det sättet. Förklara hur hon känner sig och vad hon tänker på. Hon vet att de undrar. Varför berättade hon inte mer för dem medan hon kunde prata? Hon skulle ha förklarat varför hon så gärna vill resa i tiden. Hon skulle ha berättat vad hon tänker på och drömmer om. Klara är så snäll som låter henne bo här. Hon har till och med flyttat ur sin egen sköna säng. Snobben vet inte riktigt hur han ska bete sig. Ibland sover han i sängen hos Mirella, ibland på soffan hos Klara. Mirella ser sig omkring. Det är så fint här i lägenheten. Bokhyllorna sträcker sig från golv till tak, framme vid fönstret finns ett stort skrivbord och mitt i rummet står soffan och en skön läsfåtölj. Soffbordet är täckt av tidningar och Mirellas teckningar och skrivförsök. Det är så roligt att skriva och rita. Hemma hos mormor har hon sällan tid med det, för hon ska ständigt sopa golv, hämta ved och vatten, baka bröd och plocka växter. 17
I
Månuret får vi träffa Emma och Susanna igen, de tioåriga flickorna som fann en förtrollad ek i boken Hemligheten i Haga. Med hjälp av ett magiskt månur kröp de genom trollroten till 1791 där de lärde känna Hagahäxan, mor Elinda, och hennes dotterdotter Mirella. Nu är de tillbaka i vår tid. Mirella följde med och får uppleva 2000-talet, en värld som är både spännande och skrämmande för henne. Flickorna har hört att det kanske finns ett månur till någonstans, och de bestämmer sig för att leta efter det. Tillsammans börjar de nysta i en ledtråd som leder dem tillbaka i tiden. Emma, Susanna, Mirella och hunden Snobben förbereder sig för ännu en tidsresa. Kanske kan de få hjälp av den märkliga kvinnan som de möter i Hagaparken. Vem är hon egentligen? Vågar de lita på henne? ”Lova”, väser hon mellan sammanpressade läppar, ”lova att du möter mig här nästa gång det är fullmåne.” Hon slår händerna för ansiktet. ”Det är svårt att förklara, men du måste lova …” Rösten blir till ett hest kraxande och kvinnan snubblar i väg. Snobben sliter sig och rusar efter henne in i de mörka buskarna. Mirella hör ett konstigt skarpt läte och ett långt utdraget ylande från Snobben. Kvinnan är borta. Snobben är borta. Det är alldeles tyst i Hagaparken. Månuret är del två i Hemligheten i Haga – en planerad serie om fyra böcker. ISBN 978-91-7577-208-0
www.idusforlag.se
9 789175 772080