9789175770437

Eva Ericsson Klang

Eva Ericsson Klang

KALLE ÄR MOBBAD - aktionsgruppen ingriper Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Eva Ericsson Klang Bild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Korrektur: Kristina Simar Första upplagan Tryckt i Tallinn 2014 ISBN: 978-91-7577-043-7

Kapitel 1 Andningen sätter sig uppe vid halsgropen, med snabba korta tag. Bröstet känns trångt, ångesten kramar, när Kalle fruktansvärt klart inser vad som kommer att hända.

Långsamt trycks hans huvud längre och längre ner i toalettstolen.

Klas, Linus och Filip håller honom i ett skruvstäd så att han är oförmögen att röra sig. Adrenalinet pumpar och kallsvetten klibbar under skjortan. Lukten av urin slår upp.

Armarna värker av järngreppet. Han får ena handen fri, tar tag i den kladdiga toalettsitsen och tar spjärn. Ryggoch nackmuskler är ansträngda till gränsen, men han har ingen chans. Klas starka hand pressar Kalle neråt. Han hör det råa skrattet och därefter ett dån då någon drar i spolningen. Vatten sköljer över honom, över håret, ögonen och munnen. Skammen landar som en råsop i magen. Han kippar efter andan. Tårar blandas med spolvatten. Hjärtat bankar så hårt att det måste höras. ”Jag fick det på film”, hör han Filip säga.

Sedan släpper de taget. ”Nu är du ren”, hånskrattar Klas. Linus och Filip skrattar med.

7

Kalle sitter på huk, förödmjukad, full av avsky, hör hur dörren låses upp. Så är han ensam.

Mödosamt reser han sig, låser dörren, rullar av flera meter toalettpapper och stryker det över huvudet. Skakande av gråt böjer han sig över tvättstället och sköljer av ansiktet.

Jag hatar dom, jag hatar dom, snurrar tankarna. Han försöker lugna sig, lägger ner toasitsen, sätter sig med armbågarna mot knäna och händerna för ansiktet. Det gör ont.

Ett svagt gnissel bryter tystnaden när handtaget trycks ner. ”Är du OK?” hörs Viktors röst, försiktig, full av omtanke.

Kalle orkar inte svara, orkar inte ta emot någon snällhet.

Han hör Viktors andning, sedan stegen när han lämnar lokalen och dörren som stängs. Viktors hänsynsfulla ord gör att han åter brister ut i gråt. Tiden går, svenskan har börjat, ett av hans favoritämnen. Han vill inte missa lektionen. Till slut sinar tårarna och han kan ta sig samman.

En dag ska de allt få igen. De ska få igen, upprepar han tyst som ett mantra. Tanken stärker honom, hindrar honom från att falla ner i en avgrund fylld av missmod och självömkan.

8

Kapitel 2 Viktor hörde allt från en toalett intill. Han vågade inte ge sig till känna förrän Klas, Linus och Filip hade gått.

Sluta! ville han skrika, men han var tyst, satt på toalettsitsen och lyfte upp fötterna så att de inte syntes. Mobbarna kan inte ha sett att någon fanns i lokalen, eller så brydde de sig inte, vilket gjorde Viktor än mer förbannad. Och förtvivlad. Han tyckte synd om Kalle.

Kalle svarade inte när han ville trösta. Det var nog alltför jobbigt för honom, tänker Viktor när han skärrad går till klassrummet för sista lektionen. En oro fladdrar i magtrakten när han sätter sig på sin plats. Koncentrationen har svårt att infinna sig. Vad bör han göra? Gå till rektorn?

Prata med läraren? Med den här vikarien? Bara inte Klas får veta. Tankarna irrar.

Efter en stund tassar Kalle in. Allas blickar vänds mot honom. Håret är fuktigt på ena sidan. Viktor tycker han är modig som väljer lektionen i stället för att gå hem efter den fruktansvärda behandlingen.

Vikarien frågar varför han är sen. ”Förlåt, jag var på toaletten.”

Klas hånskrattar med segerrus i blicken. Andra skrattar med. Viktor sitter allvarlig och ger Kalle ett bekräftande, 9

deltagande ögonkast. När Kalle går till sin plats snubblar han till på Filips utsträckta fot.

Läraren delar ut ett tunt häfte, och talar om att det ska bli högläsning av en novell, en sida var.

Nej, Nej, skriker Viktor inombords. Skräcken kommer krypande. Läsa högt! Vikarien kan inte veta! Den ordinarie läraren Mats planerar högläsningen och ger Viktor texten en dag i förväg, så han kan träna hemma. Viktor har läs- och skrivsvårigheter, dyslexi. Han läser sakta och kan staka sig vid längre ord. En 14-åring som inte kan läsa ordentligt, tänker han missmodigt i sina svagaste stunder.

Nu är det en sådan. En svag stund. En riktigt svag stund.

Svettpärlor kryper som knott i pannan. Ingen i klassen vet. Åtminstone inte hur illa det är. Viktor håller det hemligt, försöker dölja. Nästan alla andra läser flytande, utom han.

Ja, kanske Josef läser sakta, men han har ju bara bott några år i Sverige. Och Erik har problem med läsningen, det vet alla.

Viktor ser de blöta rosorna på bänken när han flyttar handflatan. Diskret torkar han bort dem med tröjärmen.

Hur ska han komma undan? ”Vem vill börja”, frågar vikarien. Den jäkla vikarien, tänker Viktor. Han kan ju inte ha pratat med Mats! ”Vill du börja”, nickar han till Lisa, som vant slår upp första sidan.

Stressen i Viktors kropp stiger. Han lyssnar inte på Lisas ord utan börjar besinningslöst läsa på sidan två, kanske blir det hans tur. Bokstäverna dansar och vill inte samla sig till ord. Svetten rinner i ryggslutet.

Han hör läraren mana Erik att fortsätta. Erik har mer 10

problem än Viktor och börjar staka sig fram. Viktor våndas med honom samtidigt som han försöker läsa sidan efter.

Flera fnissar. En del garvar högt av skadeglädje och får ge igen för ögonblick av egna nederlag i skolan. Klas skrattar högst. Klasskamraterna har för länge sedan hittat Eriks ömma punkt; läsningen, och en del vill dit och trycka.

Viktor tycker att det är en svag vikarie som inte ryter till.

Viktor vill inte visa sina svaga punkter så att någon kan använda dem mot honom. Formuleringen i huvudet blir glasklar: Jag vill inte läsa högt utan att ha tränat hemma.

Jag ska se till att komma härifrån! ”Jag måste på toaletten. Det är akut”, hör han sig själv säga.

Utan att vänta på vikariens svar lämnar han rummet.

Lämnat lektioner har han aldrig gjort tidigare. Händerna skakar. ”Attans skit, attans skit”, viskar han och slår handflatan mot pannan. En stund senare promenerar han hem så fort han kan.

11

Kapitel 3 Viktor behöver tänka och går direkt till sitt rum. Han trivs i sitt blåtapetserade vilsamma rum. Mot väggen står den jeansblå soffan med kuddar i alla regnbågens färger.

Bokhyllan är välfylld med serieböcker och lego gömda i boxar. Skrivbordet med hans favoritpryl, den bärbara datorn, står vid fönstret som ger fin utsikt över Luleås stadsfjärd.

Han kastar sig på sängen och buffar till kuddarna under huvudet. Det maler i magen. Han har lärt sig att reflektera och fråga sig varför, när han känner obehag. Känslor av olust får alla människor, då och då. Man lär sig mycket om sig själv om man reflekterar. Därefter brukar han använda knepet att tänka på hur bra han egentligen har det. Det hjälper nästan alltid.

Han vet varför han känner sig illa till mods. Det måste vara Kalle och läsningen. Kalle är mobbad och ingen verkar få slut på det. Han försökte hjälpa Kalle för ett år sedan, mot Klas och coola gänget. Det slutade med att han själv fick stryk. Klas hotade att döda honom om han berättade för någon. Viktor dolde blåmärkena efter sparkarna och det dröjde två veckor innan han vågade berätta för föräldrarna. Mamma gick i taket. Helst hade hon velat blixtin12

kalla socialen, polis, till och med SWAT-styrkan om någon sådan funnits i Sverige. Hon kastade sig på telefonen och ringde rektorn och lärarna och hotade med anmälan till Skolinspektionen och polisen. ”Klas ville skrämma dig till tystnad, men nu får han se att det inte fungerar”, sa hon upprört.

Pappa Stefan kontaktade skolan dagen efter, på ett mer balanserat sätt.

Klas blev kallad till förhör hos rektorn, och han var tagen när han kom ut. Viktor kände en praktfull skadeglädje när han såg Klas tilltvålade uppsyn, han hade förtjänat en rejäl åthutning. Klas svor åt Viktor, men han rörde honom inte igen. Fast han är övertygad om att det var Klas som strax därefter förstörde hans huvtröja. Han noterade Klas belåtna och illvilliga min när tröjan hittades strimlad på golvet.

Bekymret skaver i kroppen när han tänker på Kalle.

Han kan inte riktigt sätta ord på vad han känner. Det känns bara fel. Han har bevittnat grov mobbning utan att göra något. Det är som om mobbningen inverkar på honom själv. Många gånger har han diskuterat orden självkänsla, självförtroende, självbild och självaktning med sin mamma som har arbetat som psykolog. Nu är självbilden stukad. Insikten går sakta upp för honom: Jag trodde jag var en modig kille. Men kanske är jag i grund och botten feg.

Viktor funderar, ställer frågor, försöker mildra. Hade han ingripit hade han säkert åkt på spö, och ingen chans har han mot Klas. Han måste hjälpa på annat sätt. Men hur? Kanske han kan skicka ett anonymt brev till lärarna.

Han känner sig helt enkelt tvungen att agera, mobbningen 13

har gått för långt. Det magonda släpper en aning. Han har bestämt sig. Något ska han göra.

En annan anledning till oron är läsningen. Det är ett moln på hans himmel. Läsningen har han kämpat med i flera år. Tidigare läste han varje kväll med mamma, sex sidor var i serieböcker. Ibland kom mamma hem med ungdomsböcker från biblioteket, då ville han bara spy i påsen, absolut inte läsa dem. Men sedan ett år läser han böcker, visserligen står det lättläst på omslaget, men han har ju kommit en bit.

Det känns skämmigt att behöva gå ifrån klassen till specialpedagogen, han ljuger åt klasskompisar när de frågar. Nu tränar de på långa krångliga ord. Förmodligen kommer han inte behöva läshjälp nästa år, utan då är det enbart egen träning som gäller, för att få upp läshastigheten.

Han sneglar på artikeln från Svenska Dagbladet som mamma satt upp på väggen, Dyslektiker tänker mer logiskt som menar att dyslektiker är bättre än jämnåriga på logiskt tänkande. Det lugnar. Nu har han sett texten i flera år, så nu börjar han nästan tro på det. Och han är ju faktiskt bra på matte.

Han har inte så stora problem egentligen. Han är frisk, mamma älskar honom, pappa älskar honom, farmor, farfar, mormor och så vidare. Det går hyfsat bra i skolan och han har bra kompisar. På fritiden är det främst dator, musik och träning som gäller. Han äter bra, städar sitt rum varannan fredag, ger 25 kronor varje månad till Röda Korset (tvingad av pappa att ge från sin månadspeng till fattiga barn). Han känner sig trygg. Mamma och pappa gör allt 14

för honom. Särskilt mamma. Hon gör nästan för mycket.

Ibland önskar han att han hade ett syskon, så föräldrarna hade två barn att fördela sin omsorg på. För med omsorgen följer även kontrollen. Mamma har svårt att släppa honom, och inse att han inte är ett barn längre.

I det stora hela har han det bra, det vet han. Och han tar ju tag i problemen. Han tränar med läsningen. Och mobbningen av Kalle ska han försöka ta tag i. Han ska göra något, försöka hjälpa, men vet inte riktigt hur. ”Maten är klar”, ropar pappa från trappan.

Viktor bestämmer sig att fundera vidare, men inte just nu.

15

B

röstet känns trångt, ångesten kramar, när Kalle fruktansvärt klart inser vad som kommer att hända. Långsamt trycks hans huvud längre och längre ner i toalettstolen.

Klas, Linus och Filip håller honom i ett skruvstäd så att han är oförmögen att röra sig. Adrenalinet pumpar och kallsvetten klibbar under skjortan. Lukten av urin slår upp. Klas starka hand pressar Kalle neråt. Han hör det råa skrattet och därefter ett dån då någon drar i spolningen. Vatten sköljer över honom, över håret, ögonen och munnen. Han kippar efter andan. Tårar blandas med spolvatten. Hjärtat bankar så hårt att det måste höras. ”Jag fick det på film”, hör han Filip säga.

Viktor bevittnar den grova mobbningen av Kalle och fastän han inte är mogen att sätta sig upp mot Klas är det han som så småningom agerar. Viktor kommer på en plan, en tuff strategi mot mobbningen, och inviger sin bästa kompis Hassan …

Kalle är mobbad – aktionsgruppen ingriper, skildrar mobbning och övergrepp i en åttondeklass, men fokuserar även på en lösning.

ISBN 978-91-7577-043-7

www.idusforlag.se

9 789175 770437