Page 1

l a r s h g u s ta f s s o n Barnets m채nskliga Barnets r채ttigheter m채nskliga i kyrkan

r채ttigheter i kyrkan

l a r s h g u s ta f s s o n


ti digare böc ker av lars h gus taf s son i urval Gudomligt och barnsligt, Norstedts 1992 Barnet som slumrar, Verbum 1995 Upptäcka livet, Norstedts 1996 Skynda att älska, Libris 2001 Se barnet, se dig själv, Norstedts 2004 En läkares samvete, Norstedts 2006 När musiken tystnar, Instant Book 2007 Gå med dig, Libris 2009 Växa – inte lyda, Norstedts 2010 Vemodet mitt i musiken, Instant Book 2011 Förskolebarnets mänskliga rättigheter, Studentlitteratur 2011 Leka för livet, Norstedts 2013 Det blå arkivet – liten bok om liv och död, Libris 2014 Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxna, Norstedts 2016

© 2016 Lars H Gustafsson och Verbum AB f orm Maria Mannberg f oto Magnus Aronson re dakt ör Marie Tonkin bi belc i tat ä r h ä m ta de u r Bibel 2000 ©, 1999 Svenska Bibelsällskapet t ryc k Ednas Print, GPS Group, Slovenien 2016 i s bn 978-91-526-3614-5 Verbum AB · Box 22543 · 104 22 Stockholm 08-743 65 00 · www.verbum.se

4 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


Innehåll 7 förord 11 del 1 barnkonventionen i kyrkans vardagsarbete – Besök i Ängarö församling 15 Rättvisa och barnets bästa 25 Jordfästning med förhinder 39 Kyrkgympa och bönegrotta 51 Rätten att behålla en hemlighet 63 Tro och tänka fritt 77 En sång för Maria 81 Epilog 87 mellanspel – Barnen och kyrkan i glädje och sorg 95 del 2 kyrkan, tron oc h de mänskliga rättigheterna – Med barnkonventionen som lots och rättesnöre 99 fn:s barnkonvention – hur förstå den rätt? Barnkonventionen blir svensk lag Barnkonsekvensanalys – när, hur och varför? Allt handlar om barnsyn och barns egenmakt


121 Ge plats för barnen i gudstjänsten! – Samtal med Josefin G Andersson 129 Barnets rätt till andlig utveckling Andlig utveckling – vad är det? Andlig utveckling och hälsa 151 Barnen måste få komma till tals! – Samtal med Karin Rubenson 159 Barnets rätt till religions- och övertygelsefrihet Texter att begrunda Religion i tre dimensioner Föräldrarnas roll 175 Jag vill göra liturgi tillsammans med barnen! – Samtal med Mikael Mogren 183 Dags för synvända 191 tac k


Förord »barn konventionen – det är ju Jesu kärlekslära på fn-språk!« sa Florence Bruce. Hon representerade International Catholic Child Bureau och var en av de mest aktiva i den grupp av frivilligorganisationer som under 1980-talet följde arbetet med det som skulle bli den nya barnkonventionen. Det hade gått trögt, men plötsligt lossnade allting. När vi övriga som ingick i gruppen till slut vågade tro på att det skulle bli en konvention trots allt bjöd Simone Ek, som representerade Rädda Barnen International, in till fest i sitt hem i Genève. Jag blev sittande intill Florence, och vi talade om hur förundrade vi var över att världssamfundet nu tycktes vara redo att godta en text som åtminstone delvis var nog så tydlig och långt ifrån värderingsfri. »Vad talar ni om?« frågade en vän som satt på andra sidan bordet. Han kom från Algeriet och representerade en muslimsk organisation. »Jesu kärlekslära … jag är snarare förvånad över att ni är beredda att godta en text som så väl rimmar med de grundläggan­de värderingarna i Koranen.«

7


Jag kom att tänka på det här samtalet när Verbum frågade om jag ville skriva den bok som du håller i din hand och som ska handla om barnets rättigheter i kyrkan. För min första reaktion var: Behövs verkligen barnkonventionen i kyrkans värld? Det är väl bra med en fördjupad reflektion om barnets rättigheter. Men är inte då evangelierna den naturliga utgångspunkten? Jag har alltid uppfattat Jesus från Nasaret som en av våra första riktigt tydliga barnrättsaktivister. Den barnsyn och det barnrättsperspektiv som han förmedlar borde räcka långt! Men så tänkte jag på hur det blev senare i kyrkans historia. Det är svårt att hävda att barnets rättigheter varit någon mer tydligt lysande ledstjärna. Begreppet »kristen fostran« har knappast förknippats med en fostran där barnets perspektiv respekterats. Den har mer liknat den som Alice Miller beskriver i sin I begynnelsen var uppfostran.1 Alltså en fostran präglad av våld eller hot om våld, fysisk eller psykisk isolering samt skambeläggning. Den som vill få belyst hur det kunde se ut i praktiken rekommenderas att se filmerna Det vita bandet av Michael Haneke och Marias väg av Dietrich Brüggemann. Kyrkan har en del att göra upp med i sin syn på minoriteter och minoriteters rättigheter. Ett lovvärt arbete för en förbättrad relation till samerna pågår nu. Nog behövs både ett försonings­ arbete och en reformation också i kyrkans syn på barnen. Och kan då barnkonventionen, fn:s konvention om barnets rättigheter, bidra till en sådan försoningsprocess så är det väl alldeles utmärkt. I den här boken är det alltså barnkonventionen som är »dagens text«. Den kan läsas på olika sätt. Barnkonventionen är dels ett folkrättsligt dokument, en internationell lag. De stater som 1

Alice Miller. I begynnelsen var uppfostran. (Översättning: Philippa Wiking). Wahlström & Widstrand 1982

8 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


an­slutit sig till den har åtagit sig att följa vad som där står. Men konventionen är också en etisk plattform av stor betydelse när vi ska föra samtal om hur vi ska leva med varandra, barn och vuxna, i Sverige och internationellt. Det är här den blir riktigt relevant för kyrkan, och det var just det som Florence Bruce hade upptäckt. När jag nu lägger sista handen vid manuskriptet till boken får jag en lika överraskande som positiv bekräftelse på hur viktig en sådan gemensam etisk plattform kan vara. I maj 2016 presenterades nämligen en skrift med titeln Peace, Love, Tolerance, som tagits fram i samarbete mellan framstående islamexperter vid Al-Azhar-universitetet i Kairo och företrädare för den kristna koptiska kyrkan.2 Skriften handlar om våld och andra kränkningar mot barn. Efter en ingående genomgång av de båda religionernas syn på barn enas författarna om en rad slutsatser. De tar bestämt avstånd från allt våld i familjen, inklusive aga. De fördömer alla former av kvinnlig omskärelse med hänvisning till att Gud skapat människan just så som han vill ha henne. På samma sätt fördöms hedersrelaterat våld, barnäktenskap, tvångsäktenskap och handel med barn. Och författarna gör också klart att de inte accepterar att någon under 18 år aktivt deltar i strid. Hur har detta blivit möjligt? Det visar sig att unic e f spelat en viktig roll som samtalspartner. Och utgångspunkten har varit just fn:s barnkonvention. Det hänvisas till den på flera ställen i dokumentet. Särskilt tydligt blir det då författarna utan reservationer ställer sig bakom det tilläggsprotokoll till barnkonventionen, där frågan om barns deltagande i väpnade konflikter avhandlas. Jag hoppas att min genomgång av barnkonventionens mysterier kan bidra till att kyrkan får syn på sina egna texter om barnen

2

Peace, Love, Tolerance. Key Messages from Islam and Christianity on Protecting Children from Violence and Harmful Practices. Al-Azhar University, Coptic Orthodox Church and unicef, Kairo 2016

Förord

9


och tar dem på större allvar också i vardagsarbetet. Kan konventionen, som i det egyptiska exemplet, dessutom bidra till en reli­ gionsdialog och ett gemensamt agerande till försvar för barnets mänskliga rättigheter både i Sverige och internationellt – så desto bättre! Lund i maj 2016 Lars H Gustafsson

10 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


Del 1

Barn­konventionen i kyrkans vardagsarbete Besök i Ängarö församling

11


12 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


un der några vec kor i februari månad 2016 besöker vi, du som läsare och jag som författare, Ängarö församling för att se på vilket sätt fn:s konvention om barnets rättigheter fått genomslag i församlingens vardagsnära arbete med barn och unga. Vi är inte ute efter att få någon mer fullständig bild av allt som pågår i församlingen. Vi vill istället få några belysande exempel på hur idéinnehållet i barnkonventionen kan vara relevant i arbetet och vilka svårigheter som kan uppkomma. Ängarö församling ligger i utkanten av en medelstor svensk stad. Församlingskyrkan är byggd på 1970-talet, då ett flerbostadsområde uppfördes. Här bor många med utländsk bakgrund. Men församlingen omfattar också ett radhus- och villaområde och även ren landsbygd. En förskola och en f–9-skola ligger nära kyrkan. Kyrkogården är gemensam för hela pastoratet som består av tre församlingar. Den ligger ett par kilometer bort, på andra sidan staden. Planer finns på att slå ihop församlingarna till en, men av olika skäl har sammanslagningen blivit fördröjd. I församlingen har barnkonventionen diskuterats mycket under de senaste åren. Efter det att Kyrkomötet 2012 bestämt att alla beslut i Svenska kyrkan ska föregås av en barnkonsekvensanalys har pastoratets kyrkoråd tagit initiativ till flera fortbildningssatsningar. Deltagarna har bland annat studerat Handbok för barnkonsekvensanalyser i Svenska kyrkan3 . Flera föreläsare utifrån har medverkat. Men många i de olika församlingarna tycker ändå att det har varit svårt att omsätta det som finns skrivet i vardagsarbetet. Att kyrkoråd och församlingsråd ska genomföra en sådan konsekvensanalys inför formella beslut av olika slag är en sak. Men hur ska en vanlig församlingsmedarbetare tänka? Under vårt besök kretsar en hel del av arbetet kring några

3

Utgiven av Svenska kyrkan 2012, reviderad 2013. En helt ny utgåva har utkommit 2016.

13


händelser som inträffat under det senaste halvåret. Vi väljer att se lite närmare på just de händelserna, eftersom det visar sig att barnkonventionen i högsta grad blir aktuell här.

$

14 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


Rättvisa och barnets bästa »oj, kaffet är slut!« säger Ulrika. »Då blir de besvikna!« Ulrika är diakon i Ängarö församling. Nu står hon i församlingshemmets kök. Om en halvtimme kommer de båda föräldrapar som tillsammans utgör en liten sorgegrupp. Ali och Sara miste för två månader sedan sitt första barn i plötslig spädbarnsdöd. Fem månader hann han bli, deras pojke Simeon. Några månader tidigare förlorade Karin och Oskar sin sextonåriga dotter, Maria, i en trafikolycka när hon på väg hem från skolan blev påkörd av en buss. Sara och Karin kände varandra eftersom de sjunger i samma kör. Så familjerna hade själva bett om att få träffa Ulrika tillsammans. Idag är det tredje gången de ses. »Jag kan gå och handla«, säger Misja. »Det är klart de ska ha kaffe. Hinner jag berätta en sak först?« Misja är församlingens pastorsadjunkt. Tre månader har han varit här, så han börjar känna sig varm i kläderna. Just nu kommer han från ett vigselsamtal. Det kändes länge som ett bra samtal,

15


även om Misja för egen del hade lite svårt med den musik paret ville skulle framföras under vigselakten i kyrkan. Kanske var det därför han blev lite provocerad när den blivande brudgummen tog upp en annan fråga: »Han sa att de inte ville ha några barn med under vigseln och att de hade skrivit det i den inbjudan som gått ut. Först trodde jag han menade bröllopsfesten efteråt, men de hade skrivit att det gällde vigseln i kyrkan också. Att de älskade barn, men att de just vid det här tillfället ville ha det barnfritt för att det skulle bli mer högtidligt. Får man göra så? I kyrkan ska väl alla vara välkomna!« »Vad svarade du då?« frågar Ulrika. »Sådant där kan vara lite känsligt, för de tänker väl att de lånar kyrkan för en familjehögtid, och att de bestämmer reglerna själva.« »Jo, precis. Jag sa att vi vill att kyrkan ska vara öppen för alla. Hur de sedan gör med festen är deras sak. Men då tände bruden till. Hon sa att hennes föräldrar varnat henne för att prästen skulle kunna ha en massa synpunkter, och nu blev det just så. Jag ville inte börja bråka, så jag vek ner mig. Inbjudningarna hade ju redan gått ut. Men jag ska prata med Tove om det. Hon måste ju ha varit med om det här förut.« »Ja, gör det«, säger Ulrika. »Men nu får du nog gå om du ska hinna handla kaffe!« Misja sneddar över torget som skiljer kyrkan och församlings­ hemmet från Coops närbutik på andra sidan. Utanför sitter Hanna med sin mugg. Intill henne finns det lilla plakat som Misja hjälpt henne att skriva. Om hennes flickor, sju och nio år gamla, som finns kvar i Rumänien. Misja har besökt Hanna och hennes man i husvagnen nere vid campingen, där de bor just nu. Där har de berättat sin historia. Om mannens astma som gjorde att han fick lämna sitt arbete som målare. Om arbetslöshet och fattigdom. Om

16 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


flickorna som nu bor hos farmor och farfar men som är beroende av de pengar föräldrarna kan få ihop för att kunna komma till skolan mätta och i hela kläder. Misja växlar några ord med Hanna – lite engelska har hon lärt sig. Han lägger en tiokrona i hennes mugg och går in i butiken. Bakom honom kommer en kvinna han inte känner igen. Hon är arg: »Varför ger du henne pengar? Det är klart hon sitter här då!« »För att hon är fattig«, svarar Misja och går vidare. Han orkar inte med diskussioner av det slaget nu, så han hämtar ett par paket kaffe och går mot kassan. Kvinnan står där redan och nu är det kassörskan, en tjej i tjugoårsåldern, som får bli målet för hennes ilska: »Jag förstår inte hur ni kan låta henne sitta där. Hon skrämmer ju bort era kunder.« Så får hon syn på Misja: »Och jag fattar absolut inte att folk fortsätter att ge pengar till dem.« »Hon är fattig«, säger Misja igen och försöker hålla sig lugn. »Om du inte ger henne pengar – på vilket sätt tänker du då hjälpa henne?« »Det är väl inte mitt ansvar!« säger kvinnan. »Men vill man nu hjälpa dem så får man väl göra det i Rumänien. Det finns väl organisa­tioner som jobbar där.« »Så du ger pengar till dem i stället?« frågar Misja. »Vad har du med det att göra?« säger kvinnan med hög röst, innan hon med en fnysning snabbt lämnar butiken. »Tack«, säger tjejen i kassan tyst när hon tar betalt för kaffet. När Misja går tillbaka mot församlingshemmet funderar han över vad han sagt och över kvinnans reaktion. Varför blev han så arg? Kvinnan i butiken kanske bara hade en dålig dag. Och vad hade Misja med hennes val i livet att göra? Men han tänker på Hannas barn. Och på sin egen Nadja, som är hos sin mamma den här veckan.

Rättvisa och barnets bästa

17


18 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


Och så kommer frågan: Står det något om sådant här i barnkonventionen? Det är en helt rimlig och högst berättigad fråga Misja ställer sig. Han tänker förstås på fn:s konvention om barnets rättigheter, antagen av fn:s generalförsamling 1989. Han var med på en fortbildningsdag om den så sent som för några veckor sedan. Där fick han lära sig att Sverige var ett av de länder som först lovade att anpassa lagstiftningen efter vad som står i konventionen. Och att nu nästa steg är på väg att tas – inom kort blir konventionen i sin helhet svensk lag. Misja vet också att frågan om barnets rättigheter även inom kyrkan hamnat mer i fokus under senare år. När dåvarande ärke­ biskopen Anders Wejryd i november 2012 bjöd in till en stor konferens i Uppsala på temat Barn och unga var det ett tecken i tiden. Sedan dess har mycket hänt. Barns roll i gudstjänstlivet har diskuterats och nya former har prövats. Barnets betydelse i teologin har tagits upp i flera olika sammanhang, i både tal och skrift – här har ju kyrkan verkligen ett arv att förvalta.4 Och 2012, bara några dagar efter konferensen i Uppsala, bestämde Kyrkomötet att alla beslut som fattas inom Svenska kyrkan ska föregås av en barnkonsekvens­analys. Vad nu det kan innebära i praktiken. Så låt oss återvända till den händelse Misja nyss var med om i livsmedelsbutiken och ställa samma fråga som han: Står det något om det här i barnkonventionen? Det handlar alltså om två romska flickor i Rumänien, sju och nio år gamla. Misja har aldrig träffat dem, men en gång när han besökte Hanna och hennes man i husvagnen blev han vittne till ett samtal via Skype mellan Hanna och den äldsta dottern. Det var 4

Se t ex skriften Livsmod – om teologi, barn och unga, författad av Maria Södling och utgiven av Svenska kyrkan 2013

Rättvisa och barnets bästa

19


starkt känsloladdat. Båda grät. »Hon längtar efter oss«, förklarade Hanna efteråt. »Och vi efter dem.« Familjens hus hemma i Rumänien är dragigt och kallt och det har gjort mannens astma sämre. Nu bor flickorna hos farmor och farfar där det är lite varmare. De går båda i skolan. Hanna och hennes man får ihop så pass mycket pengar när de tigger att de kan sända hem en del. Det räcker till mat och hela kläder till flickorna som inte vågar gå till skolan annars – som romer har de svårt att bli accepterade ändå. Misja har frågat om de inte kan få hjälp från någon av de svenska eller internationella organisationer som finns på plats. Men Hanna säger att de inte sett till dem i den by där de bor – det var först sedan de kom till Sverige som de fick höra talas om dem. Och som direkt svar på Misjas fråga: Ja, barnkonventionen har en hel del att säga om flickornas situation. Den första artikel som blir aktuell är artikel 2: Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. art i k el 2, pa rag ra f 1

Att Hannas flickor är två diskriminerade barn kan det väl inte råda någon tvekan om. Man kan förstås hävda att många barn i Europas fattigaste områden är missgynnade i jämförelse med till exempel barn i Sverige. Men även om man bara jämför med hur det är i  Rumänien är många barn diskriminerade på grund av fattigdom och sin härkomst. Flera av de rättigheter de har enligt barnkonven­

20 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


tionen, till exempel rätten till en skälig levnadsstandard (artikel 27) och rätten till skolgång (artikel 28), hotas då direkt. Den stora frågan är hur Hannas svärföräldrar, och vi, ska reso­ nera när staten inte tar sitt ansvar. Både staten och alla vi som enskilda har enligt barnkonventionen skyldighet att alltid sätta barnets bästa i främsta rummet: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administ­ rativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. a rt i k e l 3 , parag raf 1

Om nu inte den rumänska staten låter de romska barnens bästa komma i främsta rummet – vad ska då Hanna och hennes man göra? De har fattat beslutet att lämna flickorna hos farmor och farfar. De menar att flickorna har det bra där och att det just nu är viktigare för dem att gå i skolan och få en utbildning än att vara tillsammans med sina föräldrar, eftersom förhållandena i Sverige är så osäkra. Gör föräldrarna rätt bedömning? Om det kan det finnas olika åsikter. Vi vet till exempel inte vad farfar och farmor tycker, men vi får anta att de är med på det hela eftersom de ställer upp som de gör. Med vårt vanliga sätt att se på saken, med vår starka betoning av kärnfamiljen och samspelet mellan barn och föräldrar, är det lätt att tänka att det måste vara bättre för barnen att få vara med sina föräldrar. Då är det också lätt att, som vi är vana vid i vårt land, börja tänka kollektivt, alltså barnen, inte barnet. Så här: Det kan väl inte vara bra om föräldrar lämnar sina barn för att jobba utomlands – det måste väl vara bättre att bekämpa fattigdomen på plats med ökat bistånd och större krav på den rumänska rege­ ringen.

Rättvisa och barnets bästa

21


Jo, så tycker väl alla. Men vad hjälper det Hanna och hennes barn just nu? Här är det viktigt att komma ihåg att barnkonventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter, inte om barns rätt i största allmänhet. Det är därför konventionens formella namn är just Konventionen om barnets rättigheter (min kursivering). Det synsättet stämmer också väl med kristen etik. Den barmhärtige samariern gick inte förbi mannen som blivit misshandlad av rövare. Han kunde ju ha gjort det, också han, med motiveringen: »Jag tror inte på punktinsatser av det slaget. Vi måste jobba för att komma till rätta med kriminaliteten i stort i stället.« En obarmhärtig samarier tänker gärna i antingen – eller, sällan i både − och. När det gäller Hanna och hennes familj skulle ett både – och– tänkande enklast kunna formuleras med orden »Värdighet här – förändring där«, ett motto som används bland annat av föreningen Crossroads i Lund.5 Men också frågan om det enskilda barnets bästa är svår. För vem avgör vad som är ett barns bästa? Vet föräldrarna alltid det? Vem vet i så fall bättre? Om man sammanfattar den syn som fn:s barnrättskommitté har gett uttryck för i en så kallad Allmän kommentar (se sid 102) så är det viktigt att lyssna på alla som känner barnet väl. Ibland måste en domstol, efter att ha hört alla inblandade, avgöra saken till sist. Som till exempel vid komplicerade vårdnadsmål. En part ska då alltid få komma till tals: barnet självt. Barnets röst ska dessutom ha särskild tyngd. Men det finns reservationer. Det framgår när man läser barnkonventionens artikel 12, som just handlar om barnets rätt att få komma till tals:

5 http://crossroadslund.se/

22 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan


Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. artik e l 12, parag raf 1

Har Hannas flickor fått komma till tals? Borde de få bestämma om föräldrarna ska få åka iväg eller inte? Hanna kanske skulle svara: »De är inte mogna nog för att fatta sådana beslut. De har inte den överblick som krävs. Och det blir fel att lägga sådana beslut på barnens axlar. Då blir de ansvariga för hur det går för oss i familjen.« Har hon rätt? För Misja har de här frågorna en personlig klangbotten. Han är skild och hans fyraåriga dotter Nadja bor varannan vecka hos sin mamma. När hon är hos mamma längtar hon efter pappa, och när hon bor hos Misja är det tvärtom. Med mycket gråt ibland när hon ska somna på kvällen. Hade vi verkligen Nadjas bästa för ögonen då vi skildes? undrar Misja. Borde hon ha fått vara med och bestämma? Hon var bara tre år då. Misja tänker på när han själv gifte sig med Nadjas mamma. I en fullsatt landsortskyrka uppe i Norrbotten. Full av folk. Hela byn var där! Och många barn! På nytt spelas förmiddagens vigselsamtal upp inom honom. Och han säger högt för sig själv: »En vigsel utan barn? Så tråkigt! Och förresten: är inte också det ett slags diskriminering? Tänk om de skrivit att inga över 70 år var välkomna!« Redan i de här exemplen har vi kommit i kontakt med några av de viktigaste principerna i barnkonventionen. De går rakt in i våra vanliga liv idag. Inte minst inom kyrkan. Principer som både är till stöd – och utmanar.

$ Rättvisa och barnets bästa

23


Hur har barnen det i vår kyrka?

Välkommen till Ängarö församling, en fiktiv plats där vardagen

med många människor i olika åldrar möter innehållet i fn:s kon­ vention om barnets rättigheter. I alla situationer där vi vuxna har ansvar för barn har vi också ansvaret för att konventionens ord blir verklighet: barnets bästa, barnets rätt att göra sig hört, barnets rätt till religionsfrihet ... Vad betyder det för de vuxna i Ängarö, och vad får det för konsekvenser för barnen och hela församlingen? Lars H Gustafsson levandegör det ständiga arbetet med barnets rättigheter och berättar om olika sätt att göra en barnkonsekvens­ analys. Han samtalar med Karin Rubenson, Mikael Mogren och Josefin G Andersson om barnet och kyrkan och utforskar också den formulering som många i Svenska kyrkan har tagit fasta på: barnets rätt till andlig utveckling.

Lars H Gustafsson är barnläkare och författare. Bland hans

tidigare böcker finns Leka för livet, Förskolebarnets mänskliga rättigheter, Leva med barn, Möta barn på flykt och Relationsrevolutionen.

24 Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan

Profile for Smakprov Media AB

9789152636145  

9789152636145  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded