9789127149830

Å S A AV DIC

Åsa Avdic är journalist och programledare, verksam inom radio och tv, senast på programmet Plus. För närvarande är hon en av programledarna för Gomorron Sverige på SVT. 2012 gav hon ut boken Rätt åt dig – så blir du en lyckad konsument. Romanen Isola är hennes skönlitterära debut.

Sju personer isoleras på en ö i ytterskärgården. De vet att de ska genomgå tester för ett toppjobb i säkerhetstjänst, men de vet inte att testet är ett socialt experiment.

Anna Francis är den som håller i experimentet. Hon anses vara en mycket duktig handläggare, en av de bästa i protektoratet Sverige under Vänskapsunionen.

Men hon har också gjort sig skyldig till ett fruktansvärt misstag. Detta i kombination med att hennes tidigare så politiskt rättrogna mor har blivit dissident gör att Anna Francis har anledning att tro att hennes karriär är över.

Så när Ordföranden ber henne ta sig an experimentet på ön ser hon en möjlighet att gottgöra sina tidigare felslut. Men mycket snart går något snett, och Anna får skäl att fundera på om hon vet så mycket som hon tror, och vem som egentligen håller i trådarna när människorna på ön börjar försvinna, en efter en.

Isola är en roman som på ett skickligt sätt kombinerar den politiska dystopin med den klassiska spänningshistorien om en grupp som blir allt mindre med en okänd mördare mitt ibland dem.

Å S A AV D I C

Åsa Avdic är journalist och programledare på radio och tv. Isola är hennes skönlitterära debut.

»Spoiler alert: ni kommer att älska den här boken.« Mats Strandberg ISBN 978-91-27-14983-0

Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsfoto: Fotolia, Adobe Stock FörfaTTARFOTO: Sara Mac Key

9 789127 149830

»Vad vi tänkt oss är alltså att vi ska genomföra ett litet stresstest. Vi försätter våra toppkandidater i en skarp situation där du kan utvärdera dem. Se vem som visar ledaregenskaper, vem som är strategisk, vem som är diplomatisk och vem som inte håller måttet.« Jag förstod fortfarande inte vart han ville komma. »Och vad är det du vill att jag ska göra, mer konkret?« Ordföranden log ett strålande leende. »Åh, det är egentligen mycket enkelt. Jag vill att du ska spela död.«

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 2

2016-06-23 10:24

De var två som skulle sköta det hela. Han skulle hålla i förhören, hon skulle sitta bredvid. Till att börja med.

Sedan skulle hon ta över. Det var en taktik de kört många gånger, och det brukade fungera, att ha ett litet överraskningsmoment på sin sida. De flesta var inskränkta på det sättet, de utgick från att det var han som styrde och hon som åkte med, han som var den kompetente och hon som var den underordnade, kanske en assistent eller sekreterare. Det var hon sannerligen inte. Det var i själva verket henne de skulle vara rädda för. De var ett bra team, han och hon. Med åren hade de lärt sig att göra det här tillsammans. Den ena hård och officiell, den andra snäll och varm. Ibland bytte de roller med varandra, plötsligt, mitt under förhöret, både för att förvirra den de förhörde och för att de kunde. Men det var nästan alltid hon som knäckte dem till slut.

Hon log för sig själv, både för att hon kände en stor tillfredsställelse när hon tänkte på hur bra hon var på sitt jobb, och för att hon såg en ledig parkeringsficka precis vid uppgång 302. Hon gjorde en skarp sväng, höll på att 11

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 11

2016-06-23 10:24

snudda vid bilen bredvid och hamnade lite snett. Hon backade ut igen och körde in så att parkeringen blev helt perfekt, mitt i rutan. Sedan tog hon sin väska från passagerarsätet, hoppade ur bilen och gick på höga klackar mot hissen. Väl där höll hon upp sin legitimation framför kameraögat, som bekräftade hennes identitet. Det störde henne att även hon, en av de betrodda, var tvungen att underordna sig den här typen av kontroller. Men, hade det sagts henne, det var lika för alla. Även Ordföranden var tvungen att luta sig fram och hålla upp legitimationshandlingarna för att visa att det verkligen var han. Det var åtminstone vad han själv hade sagt till henne. För honom var det viktigt att framstå som en i laget, trots att alla visste att så inte var fallet. Faktiskt, tänkte hon medan hon hörde hissen susa ner mot henne, våning för våning, visste hon inte ens säkert vilka som ingick i ”laget”. Hon kände sin närmaste kollega, det var det viktigaste. Hon litade på Ordföranden. Det var inte samma sak som att känna honom, men det var vad hon kunde förvänta sig.

Det fick duga. Hissdörrarna öppnade sig när hon klev in, och slöt sig direkt bakom henne med ett sugande ljud.

Hissen gick upp. Inne i hissen rådde en sorts märklig känsla av tyngdlöshet, och hon kände knappt ens att hon rörde sig, men när dörrarna öppnades igen var hon högt upp i byggnaden. Utanför fönstren bredde staden ut sig, längre bort avtecknade sig hamnen, bortom den arki­ pelagen och sedan havet, som sträckte sig bortåt, bortåt.

Det var både betryggande och obehagligt att tänka sig att 12

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 12

2016-06-23 10:24

horisonten bara var en synvilla, att den egentligen inte var en kant, utan bara ögats begränsning. Det kan hända mycket därute, tänkte hon. Men förr eller senare driver det i land. Som innehållet i den portfölj hon höll i. Hon tänkte på det som vrakgods. Vrakgods som flyter in till stranden och ligger där och ruttnar. Det var hennes jobb att städa undan det. Hennes och hans. De hade gjort det många gånger, ändå kände hon hur det drog ihop sig i magen när hon tänkte på vad som väntade.

När hon kom in i omklädningsrummet var han redan där, knäppte de sista knapparna i sin uniform. ”Åh, jag ser att du har turskorna på”, sa han med ett snett leende.

Hon klev ur de svarta pumpsen med röda sulor och ställde in dem i skåpet. Dyra importskor som hennes syster hade skickat från utlandet. Det var fånigt, men hon hade fått för sig att färgen röd var lyckobringande. Hon var vanligtvis inte skrockfull, men nu hade hon burit rött någonstans på kroppen varje gång hon gjort något viktigt under så många år att hon inte vågade avstå. Det verkade alltid onödigt att utmana turen just den här dagen. Det var aldrig rätt dag. ”Det känns bra att se dem”, fortsatte han. ”Vi kommer nog att behöva lite flyt idag. Även om vi inte kommer att få prata med själva huvudpersonen.”

Hon tittade upp på honom. Oron rörde sig i magen igen, den här gången häftigare. ”Anna Francis? Är hon fortfarande … indisponibel? Eller vad ska man kalla det?” Han ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag vet inte 13

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 13

2016-06-23 10:24

vad vi förväntas kalla det. Men skit samma, vi ska tydligen köra ändå. Jag väntar utanför.”

Han slog ihop klackarna, gjorde en liten fånig honnör, en sådan som han kunde kosta på sig när det bara var han och hon där, och lämnade omklädningsrummet. Hon klädde av sig kavajen och kjolen och tog ut uniformen ur skåpet. Det var egentligen löjligt att klä upp sig i svart­ importerade märkeskläder och skor för att sitta i bilen till jobbet och sedan direkt byta om, men det gav henne en känsla av att vara en person. Det var naturligtvis inte en helt önskvärd inställning, men i hennes position kunde hon kosta på sig den, så länge hon inte ordade för mycket om den. Det var i alla fall vad hon trodde. Ingen hade klagat på hennes dyra klädvanor, och hon hade aldrig frågat. När hon tog på sig den mörkblå uniformen blev hon en funktion i en apparat som hon varken såg början eller slutet på. Men hon visste att den fungerade. För det mesta i alla fall, delvis tack vare henne och hennes kollega. De var antivirusprogrammet i datorn. Det var de som korrigerade och tog bort det som störde. Hon knäppte de sista knapparna i uniformsjackan, gick fram till spegeln, gjorde en missnöjd grimas. Hennes yngste son envisades fortfarande med att krypa ner i hennes säng på nätterna, och han låg aldrig stilla. Det var som att sova bredvid en grillad kyckling på ett roterande spett, nätterna igenom.

I natt, så som många andra nätter, hade det slutat med att hon i den grå gryningen hade gått och lagt sig i den lilla barnsängen istället, där hennes fötter och underben 14

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 14

2016-06-23 10:24

stack ut utanför gaveln. Där hade hon sovit oroligt någon timme till innan väckar­klockan ringde och det var dags att gå upp. Hon strök över kinderna, hårt, som för att torka bort tröttheten, tog fram en gummisnodd och fäste med vana rörelser upp sitt brunsvarta hår i en stram hästsvans. Slog på kranen, vätte händerna och tvingade ner några grå hårstrån som vägrade ligga ner. Hon tänkte att våren var ovanligt sen och att det hade gått veckor sedan de såg solen sist. Hon tänkte på sina tre veckors semester senare i sommar, och om de skulle hinna åka ut till stugan de brukade hyra av myndigheten och om blåbären skulle vara mogna då, eller om hon skulle missa dem den här sommaren också. Sommaren var inte att lita på. Inte semestern heller. Förra sommaren hade det bara blivit fyra dagar. ”Interna problem” som skulle lösas. Så kunde det bli. Sådant man fick ta i det här jobbet, tänkte hon. Hon tog portföljen i handen och lämnade omklädningsrummet.

Han väntade utanför, och tillsammans gick de ner för korridoren, mot gallerdörren. Där visiterades de av en vakt, men när han ville öppna hennes portfölj la hon handen över låset. ”Den här ska inte öppnas. Kolla din lista.” Vakten gick bort till kuren och lyfte upp en svart komradio. Hon såg hans läpprörelser innanför det ljudisolerade glaset.

Han nickade när han uppen­barligen fick svaret, gick ut ur kuren och nickade mot portföljen. ”Varsågod.”

Dörrarna gled isär framför dem. Stängdes bakom dem.

15

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 15

2016-06-23 10:24

Det tog några sekunder, sedan ändrade lampan uppe i hörnet färg från rött till grönt och nästa par dörrar gled upp. Hon avskydde den här stunden lika mycket varje gång, när de stod instängda mellan det första och andra dörrparet. Den fick henne att känna sig som en fånge.

Som om det inte var någon skillnad på henne och de andra innanför dörrarna.

Korridoren innanför var dåligt upplyst. Lysrören i taket satt för långt ifrån varandra, människorna som rörde sig gick ut och in ur skugga och blekt ljus rakt upp­ifrån. Det fick dem att se ut som döda. Ljudet var dämpat, stegen hördes knappt. Han gick strax före henne, hon följde hans ryggtavla. De kom fram till en lucka i väggen. Han knackade på med knogen och när en barsk äldre man dök upp bakom glasrutan sköt han in ett papper under den.

Mannen kom ut med en stor nyckelknippa i handen och började utan ett ord gå ner genom korridoren. De följde efter honom. Han låste upp en tung ståldörr på höger sida, och släppte in dem i ännu en korridor. Här inne var det ännu mörkare. På vänster sida fanns fönster, och innanför dem såg hon människor sitta i små väntrumsliknande kuber. Några av dem läste, andra tittade oroligt mot glasrutan. Hon visste att man inte kunde se ut, bara in. De såg inte henne, hon såg dem. Vakten stannade. De var framme. Han låste upp den sista dörren och släppte in dem i det sparsamt möblerade rummet. Ett bord i mitten, en stol på ena sidan, två stolar på den andra. En 16

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 16

2016-06-23 10:24

karaff med vatten, några plastglas. En stor bandspelare mitt på bordet. ”Då ger du oss några minuter och så kan du hämta den första”, sa han till vakten, som nickade och stängde dörren bakom sig. Hon la portföljen på bordet och plockade upp den stora mappen med foton, kartor och en mängd andra dokument. På framsidan av mappen var en stor röd stämpel med ordet hemligstämplad, och under den stod: SOR 234:397 Klass 3 Rapport rörande händelserna på ISOLA Hon tittade på sin kollega, som bläddrade i mappen med rynkad panna. Hon insåg att han såg rädd ut, vilket var olikt honom. Hon hade sett honom arg många gånger, irriterad, trött, uttråkad, frustrerad, besviken, men aldrig rädd. Hon undrade hur mycket han visste, om han visste mer än hon, och i så fall vad. Hon tittade forskande på honom. När han upptäckte att han var iakttagen ordnade han sina drag, stängde igen mappen och la ner den på bordet framför sig med en liten smäll. ”Jag hoppas verkligen att de där röda sulorna funkar, för nu behöver vi fan i mig lite tur”, sa han, halvt till henne, halvt till sig själv, samtidigt som han satte sig ner på sin stol. ”Och Anna Francis kommer inte att närvara? Är du 17

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 17

2016-06-23 10:24

säker?” Hon visste att hon redan hade ställt frågan, men hon var tvungen att göra det igen.

Han tittade på henne. ”Nej, det var i alla fall vad de sa till mig. Har du hört något annat?”

Hon skakade på huvudet. Men så länge hade hon varit med att hon visste att det här inte var bra. Hon ville säga något mer, men tog istället upp mappen från bordet och la varsamt ner den i portföljen igen och placerade den bredvid sina fötter. Hon skulle precis fråga honom om han visste var Anna Francis befann sig just nu, och om hon var okej, när dörren öppnades.

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 18

2016-06-23 10:24

BÖRJAN

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 19

2016-06-23 10:24

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 20

2016-06-23 10:24

Anna Det är egentligen underligt vad som kan få oss att se en annan människa, att verkligen se den. För att verkligen se är att erkänna sig förälskad, att plötsligt få syn på den andra där, tvärs över ett rum, som om det var första gången du på riktigt såg denna människa, någon människa.

När jag verkligen såg Henry Fall för första gången hade vi arbetat på samma avdelning ett tag, och det märkliga var att det bara var en liten gest som fick mig att se.

Vi hade blivit hembjudna till vår chef, en ung man med stora ambitioner som sagts vara rätt person att ”effektivisera verksamheten”. Hela avdelningen var där, lite obekväma och främmande för varandra, lite mer uppklädda, lite mer sminkade än vanligt, och med tunna glas i händerna istället för de gamla vanliga kaffekopparna.

Många hade kläder som var helt nya, lite stela. I nacken på avdelningssekreteraren, en äldre kvinna med hjälmliknande frisyr, såg jag en prislapp sticka upp i nacken. Kanske hade hon kvittot insorterat i plånboken och tänkte 21

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 21

2016-06-23 10:24

försöka lämna tillbaka plagget dagen efter. Och få sina kuponger tillbaka. Jag kunde se henne framför mig vid kassadisken, med blusen i en svettig plastpåse, argumentera över kvittot, klaga på kvaliteten, storleken, en söm.

Expeditens trötta, hårdsminkade ansikte. Avdelnings­ sekreteraren skulle förmodligen lyckas.

Före själva middagen, som var uppdukad i ett spatiöst­ vardagsrum med utsikt över fjärden, serverades Rotkäppchen från en kromad serveringsvagn, full av flaskor. Jag stod och retade mig på att en snorunge som vår chef hade råd med paradvåning i ett av de höga nybyggda husen längst ut på Lidingö, med utsikt över Karlsudd och militärbasen på Tynningö, serveringsvagn och västimporterad sprit, vilket förmodligen betydde att han hade högt uppsatta släktingar (vilket i sin tur också skulle ge en välkommen förklaring till hur han fått chefsjobbet). Henry stod, som han brukade, lite i utkanten av ett samtal. Plötsligt såg jag honom, utan åthävor, ta upp en flaska med dyr konjak, hälla upp den i sitt glas, dricka i stora klunkar, för att sedan ljudlöst ställa ifrån sig glaset på vagnen, som om det aldrig hade inträffat. Det var egentligen inte en särskilt charmerande åtbörd, hos en annan människa hade den till och med varit oroväckande, en antydan om alko­holism, nervositet, svaghet, dålig uppfostran. Men hos en så kontrollerad människa som Henry blev den något helt annat: en hunger. När jag såg Henry dricka konjak i stora klunkar slog det mig för första gången att han kanske inte var den jag trodde att han var och att han kunde vara farlig för mig.

22

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 22

2016-06-23 10:24

När jag väl hade börjat iaktta Henry såg jag fler saker.

Det var som att plocka skogskantarell. Först såg jag inget, sedan såg jag något, sedan var plötsligt hela marken full.

Det andra jag la märke till hos Henry var hans skratt. Han var en man som skrattade. Det låter inte så märkvärdigt, men de flesta män gör inte det. De drar på munnen, kanske hostar till, kanske skrockar lite, men de skrattar inte på riktigt. Det gjorde Henry, på ett vidöppet, ogarderat sätt, som egentligen inte passade ihop med hans dämpade framtoning. Ju längre vi arbetade tillsammans, desto oftare kom jag på mig själv med att försöka locka fram det där skrattet, bara för att få se honom ligga dubbelvikt över skrivbordet, eller bakåtlutad i kontorsstolen med t­ årarna rinnande och de jämna vita tänderna blottade. Det var en tredje sak: han hade ovanligt vackra tänder.

Henry var egentligen en alldaglig man. Han skötte sina arbetsuppgifter med nit och bristande originalitet.

Han tog inga risker. Köket var oklanderligt städat under hans köksvecka. Han var inte sluten, men inte heller öppen, berättade inget om sig själv om man inte ställde en direkt fråga. Då svarade han artigt och kortfattat. Vad han hade gjort i helgen, vad han tyckte om den senaste filmen, vart han skulle åka på semester. Han gav varken mer eller mindre information ifrån sig än just ett svar på frågan. Ofta ledde han istället över samtalet till den som frågade, inte för att han egentligen verkade särskilt intresserad, utan mer av artighet, eller kanske, började jag så småningom misstänka, för att slippa prata om sig själv.

23

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 23

2016-06-23 10:24

När kollegor bjöd in till födelsedagar, grillfester, efter jobbet-öl avböjde han nästan alltid, artigt och med fullt rimliga ursäkter. Hans faster fyllde år, han hade tvättstugan, han var bortrest, så tyvärr. Gärna nästa gång. Han var en man som inte störde någon, och blev därmed inte heller störd. Alla på jobbet var eniga om att Henry Fall var en trevlig person, men det var ingen som la märke till om han inte var där. Men när jag väl börjat iaktta honom slog det mig att denna vänliga distans, denna nästan utstuderade anspråkslöshet, nog inte var en slump. Den var hans eget verk, och det var så han ville ha det.

Inte heller hans yttre berättade särskilt mycket anmärk­ ningsvärt om honom. Han såg ut som en småstadspojke, uppvuxen på en ansad gräsmatta bakom vita staket. Lagsport och samlarbilder, sommarläger med pionjärerna.

Han var lite över medellängd med kantiga axlar, som någon som idrottat i sin ungdom men sedan lagt av. Inte överviktig men inte heller smal. Vänliga ögon, brunt hår.

Han klippte sig för sällan, men kinderna var slätrakade varje morgon. Över den bleka näsryggen kunde man skymta fräknar, men det gick inte att avgöra om hans axlar blev bruna eller ljusrosa i solen om sommaren. På vintern hade han alltid både vantar och mössa. Ibland bar han färgglada strumpor med tecknade figurer på. Man kunde tänka sig att han ägde en tomteslips men aldrig använde den. Hans röst var behärskad och knarrade lite.

Han kändes som någons granne, någons barndomskompis, någon man hade träffat förut, utan att riktigt minnas 24

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 24

2016-06-23 10:24

var. En man som försvinner i en folksamling. Hade jag inte sett honom dricka konjak i stora klunkar hade jag antagligen aldrig riktigt lagt märke till honom.

Jag började samla information om honom, det lilla som fanns. Han nämnde aldrig några barn, någon fru eller flickvän, så jag antog att han levde ensam. En kväll såg jag honom på perrongen tillsammans med en kvinna som inte jobbade på vår avdelning. Hon var vacker på ett sätt som påminde om gammal överklass, jämn chokladbrun page och kappa med pälskrage, och när hon skrattade la hon handen på hans arm på ett sätt som fick mig att tro att de kanske var ett par, eller åtminstone hade legat med varandra. Jag försökte föreställa mig dem tillsammans, hur de hade passionerat sex bland hopskrynklade lakan, men det var svårt att få ihop bilden. Tanken på Henry utan sitt behärskade lugn gjorde mig bara generad, men det var som om den hakade sig fast ändå. Jag upptäckte att jag ofta satt och stirrade på hans händer när vi jobbade, och i min ensamhet försökte jag sedan tänka mig hur de skulle kännas på min kropp, men det var helt omöjligt att ens se framför mig en situation där det skulle kunna inträffa, och det slutade bara med att det kändes idiotiskt istället för upphetsande. Det var för orimligt. Ändå kunde jag inte sluta tänka på det.

En tid efter att jag sett honom dricka konjak hamnade vi i ett projekt tillsammans. Det var inget märkvärdigt 25

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 25

2016-06-23 10:24

projekt, utan ett standarduppdrag, ett sådant som bara råkade behöva göras. Men i samma stund som vi började jobba ihop hände någonting som jag tror förvånade oss båda: vi fungerade tillsammans. Det som tyckts vara de gråaste och tråkigaste av arbetsuppgifter blev plötsligt intressanta, och allteftersom veckorna gick blev vi allt oftare ensamma kvar på kontoret, inbegripna i diskussioner om detaljer som inte intresserade någon annan än oss. Det fanns en intuitiv förståelse oss emellan som gjorde det behagligt att vara tillsammans. Jag kom på mig själv med att se fram emot de där kvällarna, då alla andra hade gått hem och kontorshavet var nedsläckt så när som på den ö av lysrörsljus där vi satt tillsammans med våra kaffekoppar, våra pappershögar och våra inplastade smörgåsar med saltgurka som vi köpte i en automat i korridoren. Det var som om Henry kröp ut ur sitt skal och blev mer mänsklig, med skjortärmarna upprullade över armbågarna och håret på ända efter att gång efter annan och till synes omedvetet kört handen genom det.

Arbetet ledde så småningom till att vår avdelning blev nominerad till ett pris för bästa arbetsinsats i departementstjänst inom vårt område, men när priset gick till en annan avdelning tänkte jag inte mycket mer på det.

För mig hade upptäckten av Henry varit den stora, oväntade vinsten. Men när jag dagen därpå mötte Henry vid kaffeautomaten insåg jag att han inte alls var nöjd med resultatet. När jag nämnde priset såg han sammanbiten ut, och han svarade något kort och vasst. Han var, insåg 26

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 26

2016-06-23 10:24

jag plötsligt, på sitt mycket behärskade och korrekta sätt rasande över förlusten. Det var då jag förstod att Henry, sin anspråkslösa framtoning till trots, var en tävlingsmänniska.

Några dagar senare blev vi utbjudna på middag av vår unge chef, som nu ville ta tillfället i akt att visa hur mycket­ han uppskattade vårt goda arbete även om vi nu inte vunnit något pris. ”För mig som chef är ni ändå alla vinnare”, skrev han i sitt veckobrev när restaurangbesöket tillkännagavs. Jag misstänkte att han plockat frasen direkt ur departementets ledarskapsmanual.

Middagen hölls på en av de mest uppskrivna restaurangerna i stan, känd för att ha importerad färsk ananas på menyn och för att nästan aldrig ha strömavbrott. I gengäld var maten torr och dyr och kyparna snorkiga.

Jag satt bredvid Henry och kände mig lite obekväm med att vara tillsammans med honom inför andra, som om vi avslöjade något privat om oss genom att bara sitta där och skåla generat över projektet som inte fick något pris, så jag noterade inte hur många gånger de stela kyparna fyllde på mitt glas. När halva middagen hade förflutit insåg jag att jag var full. Henry svarade på mina alltmer osammanhängande och personliga frågor, vänligt men distanserat, och i en helt annan ton än den som vuxit fram mellan oss under våra ensamma kvällar på kontoret. Det var som om han på ett artigt sätt försökte ta ut avståndet mellan oss igen, och istället för att prata med 27

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 27

2016-06-23 10:24

mig ägnade han större delen av middagen åt att förhöra en gemensam kollega om för- och nackdelarna med att anlägga kompost på tomten. Redan i taxin hem steg ­ångesten i bröstkorgen, en känsla av att ha gjort bort mig, utan att riktigt veta på vilket sätt. Utanför rutan stretade ensamma nattvandrare hem eller bort över De Förenade Vänfolkens esplanad medan snöflingor jagade deras ryggar. Jag dricksade taxichauffören alldeles för generöst, låste upp lägenhetsdörren, sparkade av mig skorna i hallen, klev ur kläderna på vardagsrumsgolvet och la mig i sängen ovanpå täcket. Illamåendet steg som en sur kyla i halsen och det kändes som om sängen åkte alldeles för fort genom en osynlig tunnel. Jag la mig på rygg och försökte koncentrera mig på en punkt i taket, och så småningom somnade jag utan att märka det. Och så drömde jag om Henry. Vi låg i underkläder i en säng tillsammans, i ett stort vitt rum med fladdrande gardiner vid ett blint fönster. Det var underförstått att vi snart skulle kyssa varandra, men hela tiden kom något emellan. Tiden ömsom sträckte ut sig och drog ihop sig.

Plötsligt var det en stor fest i rummet intill. Folk kom in och letade efter saker, Henry gick ut och letade efter något han också, och kom tillbaka, men reste sig strax igen. ”Snart”, tänkte jag i drömmen, ”snart kysser han mig.” När jag vaknade av väckarklockan hade jag först ingen aning om var jag befann mig, men så fort jag insåg att jag låg i min säng var min första reaktion att vilja klösa mig tillbaka in i drömmen.

28

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 28

2016-06-23 10:24

Jag utförde mina morgonsysslor som i ett töcken, duschade, borstade tänderna, klädde mig utan att ha en aning om vad jag höll på med. Varje cell i kroppen kändes som om den ville fly, och på pendeltåget till jobbet satt jag lätt krökt över min egen kropp, som om någon slagit mig i magen. Det var baksmälla och kemisk ångest, det var känslan av att inte vara hundra procent säker på vad jag hade sagt till vem kvällen innan, och medan jag satt där och tittade ut på de grå förorterna som visslade förbi tågfönstret på väg till departementsbyn samtidigt som jag nagelfor vartenda ord och handling jag kunde minnas från gårdagen, så slog det mig för första gången på allvar att jag nog blivit förälskad i Henry.

Några veckor senare kallade min chef oväntat in mig på sitt tjänsterum och bad mig sätta ihop ett ”dream team”, som han kallade det. Vi skulle göra prospekterande studier och kalkyler inför ett möjligt hjälpuppdrag i protektoratet Kyzul Kym, på gränsen mellan Turkmenistan och Uzbekistan, ett område som varit Vänskapsunionens ansvar sedan Andra Kalla Kriget i början av 2000-talet.

Ju mer han berättade, desto mer hopplöst tycktes det.

Redan själva hjälpprojektet lät på den flytande beskrivningen nästan ogenomförbart, att göra vettiga beräkningar på arbetsåtgång, material och personal utifrån kombinationen av de lösa premisser och stränga kostnadsramar som gavs verkade minst lika svårt, men ändå var det något som fick det att börja pirra i knäna på mig 29

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 29

2016-06-23 10:24

när han pratade. Det var mer en känsla jag fick än det han faktiskt sa, att det kanske för en gångs skull gick att göra något som betydde något. Något som var bra.

Det skulle krävas en hel del trälande vid skrivbordet med olika räknesnurror, samordning mellan flera ökänt illa organiserade avdelningar inom berörda myndigheter, och tiden vi hade till förfogande var mycket knapp. Det var på det stora hela ett omöjligt uppdrag, men jag kunde inte komma ifrån känslan av att någonstans där, under alla lager av byråkrati och krångel, glimmade en möjlighet. Så jag tackade ja, och njöt i fulla drag av att se min chefs förvånade min när jag, efter att jag försäkrat mig om att jag verkligen hade mandat att handplocka mina medarbetare, accepterade uppdraget. ”Så länge de själva är med på det”, sa chefen och tryckte min hand med en förbryllad blick. Det var uppenbart att han hade väntat sig en annan reaktion från mig, kanske vrede över att han uppenbarligen försökte sparka mig snett neråt, utan att egentligen låtsas om det.

Mer motfrågor kanske, mer motstånd.

Det första jag gjorde när mötet var avslutat var att gå ut i kontorslandskapet och spana efter Henry. Sedan vi avslutade det förra projektet hade vi ätit lunch tillsammans ett par gånger, men det var som om vårt hemliga språk hade fallit i glömska när vi inte längre jobbade tillsammans, och jag kände mig glad över att ha fått en perfekt ursäkt att försöka återupprätta vår allians.­Jag hittade honom i korridoren, och när jag drog med honom 30

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 30

2016-06-23 10:24

ner till kafeterian och började berätta om uppdraget såg jag att något började glittra i hans ögon också. Det visade sig att han under sina år i militären lärt sig den typ av kalkylprogram som vi skulle behöva använda för att få överblick, och att han skulle vara perfekt att ha med i projektgruppen. Vi pratade en lång stund om hur vi skulle kunna gå till väga, om vilka andra på avdelningen som skulle kunna komma på fråga, och hur projektet skulle läggas upp rent logistiskt och tidsmässigt. Och plötsligt kändes det som om vi var tillbaka i vår bubbla igen. När vi skildes åt för kvällen kände jag mig lättad, för första gången var jag helt säker på att vad det nu än bestod i, så fanns det ett band mellan mig och Henry, och att vi båda kände det.

Nästa dag när jag kom till jobbet hittade jag ett mail från Henry, skrivet sent kvällen före, där han kortfattat meddelade att han trots allt inte hade möjlighet att delta i projektet på grund av att han ansåg sina kunskaper i de här frågorna allt för grunda och otillräckliga. Han skrev: ”… jag måste därför tyvärr dra mig ur, och jag hoppas att detta inte skapar allt för mycket extra besvär för Dig. Bästa hälsningar.” Brevet var formellt, som skrivet av en främling som vänligt men bestämt tackar nej till en tidnings­prenumeration. Någon timme senare kom vår avdelningssekreterare in i kontorslandskapet och meddelade att Henry hade fått influensa och skulle vara hemma idag. Dagen därpå var han på jobbet, men nämnde inte 31

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 31

2016-06-23 10:24

projektet eller sitt underligt opersonliga och avvisande mail med ett enda ord. Han behandlade mig fortsatt artigt och korrekt. En månad senare slutade han på vår avdelning och började arbeta långt borta i F-husen, som avdelningschef för ett utvärderingsprogram av rehabilitering. Vi skildes åt hans sista dag med en snabb, tafatt­ och opersonlig kram och en vag utfästelse om lunch någon gång i framtiden. Det blev aldrig av, eftersom han inte hörde av sig. Jag såg honom ibland på avstånd på pendeltågsstationen men pratade inte med honom igen.

Inte förrän jag träffade honom på Isola.

Projektet som Henry tackade nej till blev – trots allt och helt oväntat – en framgång. På något vis, antagligen mest för att överbevisa min föraktade chef (och kanske även Henry), lyckades jag genomföra det hela på utsatt tid, inom budget och med önskat resultat. Till följd av det fick jag och delar av mitt team åka till Kyzul Kym för att se till så att allt gick enligt plan när själva hjälparbetet drog igång. Först skulle vi bara åka dit en gång, men sedan blev vi ombedda att återvända gång efter annan, i allt längre perioder, och till sist fann jag mig själv driva hela hjälpprojektet på plats och sköta all samordning med de militära insatserna. När motsättningarna mellan klanerna trappades upp, säkerhetsläget försämrades och oron spreds i området var vi plötsligt de enda som fanns på plats för humanitära insatser. Militären fanns där också förstås, men lokalbefolkningen var på goda 32

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 32

2016-06-23 10:24

grunder rädd för dem. Så de kom till oss, och istället för att vara chef för en hjälpstation basade jag med ens över ett flyktingläger som växte för varje dag som gick, något jag tyvärr inte hade den minsta aning om hur man gjorde.

Ingenting jag tidigare hade gjort i mitt liv hade rustat mig för detta, denna osannolika anstormning av desperata människor i avsaknad av allt utom kläderna de bar på kroppen. Den utlovade förstärkningen och hjälpen kom aldrig, och när den väl kom var den så otillräcklig att den var en förolämpning.

Jag försökte kompensera min okunskap och alla andra brister med att jobba så hårt och mycket jag någonsin kunde. Först hela dagarna, och så småningom även på nätterna. Och det fungerade. Det var som om jag hittade ett oupptäckt konto inom mig själv, som fram tills nu bara stått orört med enorma summor på. Jag gjorde saker jag aldrig trott mig klara, gjorde uttag på uttag på mitt inre konto, och kostnaden för att göra det upptäckte jag inte förrän senare, när det redan var för sent. I stunden fanns ingen tid för sådan eftertanke. Det var resultatet som spelade roll. Så jag och de andra jobbade på, vi jobbade tills vi inte kunde fästa blicken längre, och plötsligt upptäckte vi att vi i andras avlägsna ögon hade blivit någon sorts hjältar. Journalister började resa ner till oss, tog bilder, ställde frågor och åkte hem igen i sina säkra transporter.

Ibland kom försändelser med tidnings­sidor nerskickade med den opålitliga posten där vi kunde läsa om våra egna maka­lösa dåd, vilket kändes overkligt och befängt där vi 33

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 33

2016-06-23 10:24

stod upp till knäna i lera och försökte förklara för män­ niskor varför det inte fanns någon mat och varför vi inte kunde hjälpa dem därifrån. Men det bara fortsatte. Vi tilldelades utmärkelser, uppmärksammades i media. Min unge chef blev befordrad till en annan avdelning, och själv blev jag alltmer känd. För varje gång jag kom hem blev det värre. Jag inbjöds till att medverka i tv- och radioprogram, först i egenskap av Kyzul Kym-expert, men allteftersom flyttades intresset över till mig som person.

En av de stora statliga nyhetsportalerna utsåg mig till en av ”Unionens hjältar”. Jag fick erbjudanden om att laga mat med kändiskockar i tv, få mitt vardagsrum dekorerat av uppburna inredare med gräslig smak, sitta på klippbildsplats vid stora galor och partievenemang och gå på röda mattor. Jag tackade alltid nej. Att bli någon som alla kände till skrämde mig, och att åka tillbaka till katastrofen var alltid en lättnad, hur märkligt det nu än verkar.

Till sist höll det inte längre. Förstås. Av många olika anledningar. Och när det väl sprack så sprack det ordentligt. Jag blev beordrad att avsluta mitt uppdrag och lämnade Kyzul Kym för gott två år efter att jag kommit dit för första gången. När jag kom tillbaka hem var jag i mycket dåligt skick. Den första månaden hemma tillbringade jag på veteransjukhusets stängda avdelning för återhämtning. Sedan förflyttades jag till mer specialiserade hjälpavdelningar, och så småningom blev jag utskriven och kunde återvända hem, till min familj och till 34

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 34

2016-06-23 10:24

mitt skrivbordsjobb på departementet. Då kom tristessen, meningslösheten och skammen. För här var jag nu tillbaka igen, i mitt säkra land, i mitt bekväma hem, med mitt fulla kylskåp. Människorna i Kyzul Kym var kvar och det kändes som om jag hade svikit dem, på så många olika sätt. Jag mindes en bok jag läst för länge sedan om hur människor som varit med om katastrofer ofta drabbades av hemska skuldkänslor över att själva ha överlevt, vilket då hade verkat befängt. Men nu, i ljuset av min tid i Kyzul Kym, blev det helt begripligt. Det var som om jag inte hade rätten på min sida. Som om det hade blivit fel någonstans, eller kanske var det jag som hade fuskat?

När jag precis kommit hem och låg på sjukhus var sova det enda jag ville göra, men när jag väl blivit utskriven från alla olika steg i rehabiliteringen och var tillbaka i vardagen igen började jag sova allt sämre. Kyzul Kym satt kvar i min kropp. Jag var som en gruvarbetare som inte längre kunde tvätta händerna rena från koldammet.

Rädslan och osäkerheten hade blivit en del av mig. Kylan på nätterna, oron, de viskande ljuden från sovsalen, explosionerna i natten, ibland långt borta, ibland nära. Jag hörde råttorna tassa, människorna röra sig, jag drog min tunna arméfilt över mig som om jag frös, trots att jag låg ensam i min lägenhet under ett varmt duntäcke. Ofta fann jag mig själv sitta i soffan om natten, stirra oseende på tv-program om farliga djur, krig eller brott begångna för länge sedan. Svartvita journalfilmer och långsamma dokumentärer som visades på tv när normala människor 35

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 35

2016-06-23 10:24

sov. Jag satt ofta så tills morgontidningen smällde i brevlådan i gryningen. Det var ett ljud som jag både fasade för och välkomnade, en signal om att även denna natt var förlorad, att jag nu officiellt hade misslyckats en gång till, vilket gjorde att jag kunde gå och lägga mig och sova drömlöst ett par timmar innan väckarklockan ringde och rev upp mig till ännu en dag.

Siri fortsatte att bo hos Nour. Det var inte något konstigt med det, samtidigt som det var det. Redan när Siri föddes hade Nour förvånat mig genom att göra saker jag aldrig sett henne göra under min egen barndom. Hennes första gåva till Siri var en klänning som såg ut som en tårta till ett oligarkbröllop, en gigantisk krokan i rosa och vitt, med spets på längden och tvären. När jag vred klänningen ut och in såg jag att den skulle kemtvättas, men när jag påpekade det orimliga i att ge en bebis en klänning som inte kunde tvättas i maskin knyckte Nour irriterat på nacken. ”Du måste verkligen försöka släppa den där sippa inställningen, Anna”, sa hon och drog ett djupt bloss på cigarillen, som hon tänt inne på sjukhusavdelningen, varningsskyltar till trots. ”Låt flickan ha fina kläder, det har aldrig dödat någon.” Det var en rätt magstark sak att höra från någon som klippt sin egen dotter med köks­ saxen och låtit henne gå klädd i begagnade pionjärkläder år ut och år in, eftersom det var ”prisvärt, praktiskt och politiskt”, Nours tre ledord gällande min uppfostran när 36

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 36

2016-06-23 10:24

det begav sig. Men var det något Nour alltid varit bra på så var det att glömma. Och jag var tacksam över att hon alls visade intresse för Siri, vilket utifrån min horisont inte alls varit ett självklart utfall av mormoderskapet.

Det visade sig snart att Nour inte bara intresserade sig för Siri, hon älskade henne verkligen. Och Siri älskade henne. Hennes ”mommo” med de fårade kinderna, det svartfärgade håret (Nours hår hade blivit grått, kanske till och med vitt, för många år sedan men hon fortsatte att färga det), de hårda nyporna och de upprullade skjortärmarna; hon, som luktade tobak och patchouli­schampo, som knackade bestämt med kryckan i golvet när hon blev arg, lagade cevapcici samtidigt som hon gnolade och rökte vid spisen i sin gamla lägen­het i Olof Palme-kvarteren, de som tidigare kallades för Gamla Stan. Redan innan jag åkte till Kyzul Kym hade Siri varit mycket där.

Kanske för mycket, kunde jag tänka i efterhand. Det var Nour som hämtade på ­pionjärernas barnkrubba, tog Siri med sig hem till sig, lagade mat. Jag brukade hämta henne hemma hos Nour vid sjutiden, när jag jobbade sent så sov hon över.

Med tiden övergick Nours kontor till att vara Siris rum. Bokhögarna och pappershögarna gjorde, precis som Nour själv, något som de aldrig gjort under min egen barndom: de flyttade på sig och lämnade plats. En långsam armé av gosedjur och leksaker, små klänningar och blommiga lakan erövrade alltmer terräng i en listig kniptångsmanöver tills bokhögarna retirerat och stod 37

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 37

2016-06-23 10:24

uppträngda mot väggen. Så småningom hamnade några av dem till och med i pappkartonger i vindsförrådet. Att det var Nour som tog hand om Siri när jag reste bort för första gången var därför inte alls underligt. Det märkliga var det som hände sedan, att Siri aldrig riktigt kom hem igen, och att jag inte riktigt visste hur det hade gått till. I en av Nours gamla dammiga favoritromaner som hon antagligen tvingade mig att läsa när jag var yngre, minns jag en passage där en av huvudpersonerna får frågan hur det gick till när han blev ruinerad, och han svarar ”successivt, sedan plötsligt”. Precis så gick det till när Siri flyttade hem till Nour. Första gången jag kom hem från Kyzul Kym visste jag redan att jag skulle åka iväg snart igen, så det verkade onödigt att ta hem Siri då. Och sedan verkade det onödigt igen. Och igen. Och sedan, när jag kom hem sjuk, verkade det onödigt, för att inte säga omöjligt. Och till sist verkade det onödigt av andra, svårare anledningar. Jag såg dem tillsammans, Siri och Nour, med sina mörka huvuden böjda mot varandra, det lilla och det stora. De hade börjat höra ihop. När de gick utomhus höll Nour sin krycka i ena handen och Siri i den andra, trots att det måste ha varit vingligt och svårt.

Jag hade aldrig upplevt Nour på det viset. Plötsligt strömmade omsorg ur hennes händer. De lagade mat, flätade hår, stoppade om, drog upp blixtlås, knöt skor.

Och Siri ständigt med en hand på henne, i hennes hår, på hennes arm, mot hennes kind. När jag såg dem till38

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 38

2016-06-23 10:24

sammans såg jag ett slutet, självförsörjande system, där energi överfördes från den ena parten till den andra, där inget egentligen fattades. Jag hade varit borta, de hade varit hemma, de var varandras vardag, jag var undantaget. Det var som om jag mest gjorde dem besvärade, som om de båda skämdes för att de borde älska mig men inte kunde. Så Siri bodde kvar hos Nour. Det var jag som kom och hälsade på, två gånger i veckan. Och även när vi alla var i samma rum kändes det som om jag betraktade dem utifrån. De satt i en cirkel av ljus, lutade mot var­andra, böjda över ett gemensamt projekt som krävde deras fullständiga uppmärksamhet. En del av mig ville sträcka ut handen och röra vid dem, men jag förmådde inte. Jag var inte längre en del av min egen familj. De hade blivit en sak, jag en annan.

Den som tittade tillbaka på mig i spegeln var nu någon som var mycket lik mig själv: en lång, smal medelålders kvinna, kortklippt, inte längre blond utan grå, klädd i mörka praktiska kläder. Ansiktet magert, allvarsamt, kanske hade det varit vackert, eller åtminstone inte direkt frånstötande, om det inte varit för de begynnande fårorna, de rödflammiga stresseksemen, de mörka skuggorna under ögonen. Det var ögonen som var problemet.

De var inte längre mina. Någon annan stirrade på mig ur de bekanta ögonhålorna, någon gömde sig där inne, en människa som tittade ut ur ett svart fönster, själv dold av mörkret, omöjlig att upptäcka. Jag kom på mig själv att allt oftare önska att jag var tillbaka i tältlägret i Kyzul 39

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 39

2016-06-23 10:24

Kym, trots att det var den sista platsen på jorden jag ville till. Jag var hemma, ändå hade jag aldrig varit mer förlorad.

I detta skick var jag när jag blev erbjuden uppdraget.

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 40

2016-06-23 10:24

16-54 N&K Isola, 23 juni.indd 41

2016-06-23 10:24

Å S A AV DIC

Åsa Avdic är journalist och programledare, verksam inom radio och tv, senast på programmet Plus. För närvarande är hon en av programledarna för Gomorron Sverige på SVT. 2012 gav hon ut boken Rätt åt dig – så blir du en lyckad konsument. Romanen Isola är hennes skönlitterära debut.

Sju personer isoleras på en ö i ytterskärgården. De vet att de ska genomgå tester för ett toppjobb i säkerhetstjänst, men de vet inte att testet är ett socialt experiment.

Anna Francis är den som håller i experimentet. Hon anses vara en mycket duktig handläggare, en av de bästa i protektoratet Sverige under Vänskapsunionen.

Men hon har också gjort sig skyldig till ett fruktansvärt misstag. Detta i kombination med att hennes tidigare så politiskt rättrogna mor har blivit dissident gör att Anna Francis har anledning att tro att hennes karriär är över.

Så när Ordföranden ber henne ta sig an experimentet på ön ser hon en möjlighet att gottgöra sina tidigare felslut. Men mycket snart går något snett, och Anna får skäl att fundera på om hon vet så mycket som hon tror, och vem som egentligen håller i trådarna när människorna på ön börjar försvinna, en efter en.

Isola är en roman som på ett skickligt sätt kombinerar den politiska dystopin med den klassiska spänningshistorien om en grupp som blir allt mindre med en okänd mördare mitt ibland dem.

Å S A AV D I C

Åsa Avdic är journalist och programledare på radio och tv. Isola är hennes skönlitterära debut.

»Spoiler alert: ni kommer att älska den här boken.« Mats Strandberg ISBN 978-91-27-14983-0

Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsfoto: Fotolia, Adobe Stock FörfaTTARFOTO: Sara Mac Key

9 789127 149830

»Vad vi tänkt oss är alltså att vi ska genomföra ett litet stresstest. Vi försätter våra toppkandidater i en skarp situation där du kan utvärdera dem. Se vem som visar ledaregenskaper, vem som är strategisk, vem som är diplomatisk och vem som inte håller måttet.« Jag förstod fortfarande inte vart han ville komma. »Och vad är det du vill att jag ska göra, mer konkret?« Ordföranden log ett strålande leende. »Åh, det är egentligen mycket enkelt. Jag vill att du ska spela död.«