Anna Pigeon har flytt från sorgliga minnen i New York till lugnet i Texas natur, där hon arbetar som ranger i Guadalupe Mountains nationalpark. Men lugnet bryts när hon hittar sin kollega Sheila död i en avsides belägen canyon. Hur dog Sheila? Alla verkar övertygade om att Sheila har blivit dödad av en puma, men Anna kan inte släppa känslan av att det är något som inte stämmer. I Pumaspår presenterades Anna Pigeon för de amerikanska läsarna för första gången. Boken fick pris som bästa debutdeckare när den kom ut i USA. Stum rädsla i serien om Anna Pigeon valdes som nummer ett av Lotta Olsson i DN:s Årets bästa böcker 2014. ”... att Pigeon-serien utan egentligt undantag hör till det mest läsvärda i genren.” Bo Lundin i Sydsvenska Dagbladet
www.hoodooforlag.se Översättning: Marie Olsson Grafisk form: Lena Kehr Författarfoto: Donald Paxton
nevada barr
Nevada Barr är mest känd för sin serie spänningsromaner om den tuffa rangern Anna Pigeon. Handlingen i böckerna är förlagd till olika nationalparker i USA, och de kombinerar på ett unikt sätt natur och spänning. Nevada Barr är uppvuxen vid en liten flygplats i bergskedjan Sierra Nevada. Hon har en bakgrund inom teatern men b örjade så småningom att arbeta som ranger under sommarsäsongen, vilket har inspirerat henne till böckerna om Anna Pigeon. Numera skriver hon på heltid i sitt hem i New Orleans där hon bor med sin man, fyra katter och två hundar. Hennes böcker har blivit storsäljare i USA. På svenska finns sedan tidigare Stum rädsla och Vargavinter.
pumaspår
Spänningen smyger sig på dig som puman smyger sig på sitt byte.
”Rafflande … Nevada Barr förenar en biologs blick för detaljer med en miljöaktivists vrede över förstörelsen av naturen och dess varelser.” The New York Times Book Review ”Ett verkligt fynd … fick mig att läsa långt in på natten.” Tony Hillerman ”En ytterst händelserik berättelse med en sjutusan till upplösning.” Los Angeles Times ”Nevada Barr är en av de allra bästa.” The Boston Globe
En spänningsroman med Anna Pigeon
puma
spår
nevada barr
Pumaspår (Track of the Cat) har fått flera pris i deckargenren. Den fick 1993 års Agatha Award och 1994 års Anthony Award som bästa debutroman.
Hoodoo förlag ger ut böcker som förenar natur och spänning. Hoodoo kallas i USA en viss typ av märkliga pelarlika stenformationer som skapats av erosionen. www.hoodooforlag.se
ISBN 978-91-981330-3-5
Andra böcker i serien Stum rädsla Vargavinter
Hoodoo förlag AB www.hoodooforlag.se Amerikanska originalets titel: Track of the Cat Copyright © Nevada Barr 1993 Utdrag från Djup grav (A Superior Death), copyright © Nevada Barr 1994 Översättning: Marie Olsson Grafisk formgivning: Lena Kehr Författarfoto: Donald Paxton
Tryckt 2015 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-981330-3-5
ett Det hade inte funnits någon gud för Anna på många år. Varken patriarken i nattsärk från söndagsskolans målarböcker eller den känslige, alltid brunlockige unge mannen på de färgade glasfönstren i kyrkan, eller någon av de mångfasetterade och mångarmade hinduiska gudar som hon hade dyrkat jämsides med hasch och Dustin Hoffman under sin collegetid. Även den korta men tillfredsställande paraden av jordgudinnor som hade slutit henne till sin frodiga barm när hon var i början av de trettio var borta, men hon mindes dem med större ömhet än de andra. Gud var död, må han vila i frid. Nu var äntligen jorden hennes utan att fläckas av himmelriket. Anna slog sig ner på en slät stenbumling vars ovansida var svagt skålad till en naturlig sits. Ett träd, en texasmadrone med röda flagnande grenar, kastade en dammig skugga. Det var tredje dagen på hennes vandring. Till kvällen skulle hon komma fram till civilisationen, till människor. Två motsägelsefulla begrepp, tänkte hon medan orden sakta passerade genom hjärnan. Elbelysning, television, mänskligt 9
sällskap, det lockade inte. Men det gjorde däremot ett bad och något att dricka. Mest av allt längtade hon efter något gott att dricka. Och kanske Rogelio. Rogelio som hade ett leende som kunde få en stadgad gift kvinna att gömma handen med vigselringen. Det var ett leende som kunde få kvinnor att ljuga och män att följa med ut i strid. Ett leende, tänkte Anna med sin vanliga cynism, som de erfarna krämarna i Juárez slängde åt rika gringos som kommit ner från Minnesota. Kanske Rogelio. Kanske inte. Rogelio krävde en massa energi. En taggig klippskrevsödla kikade ut på henne med ett obsidiansvart öga. Dess grå- och svartspräckliga taggar skapade en näst intill perfekt illusion av döda löv och kvistar som fallit huller om buller ner i en spricka i stenen. ”Jag ser dig”, sa Anna medan hon slingrade sig ur ryggsäckens bärsystem. Nu vägde ryggsäcken kanske tretton kilo. Under de två dagar hon hade vandrat hade hon ätit och druckit och minskat vikten från de sjutton kilo hon hade startat med. Poesin i det hela tilltalade henne. Det var en del av naturens ordning: ju mer man åt desto lättare blev livet. För Anna framstod bantning som en av de underligaste företeelserna i ett väldigt bortskämt land. Hon lät ryggsäcken tippa bakåt och ställde ner den försiktigt, men hon var inte tillräckligt försiktig. Det rasslade till när ödlan försvann. ”Ge dig inte av för min skull”, sa hon till den till synes tomma klippskrevan. ”Jag är bara på genomresa.” Anna plockade fram vattenbehållaren i plast från ryggsäckens sidficka och skruvade av locket. Det flöt upp fruktkött till ytan. Nästa gång skulle hon inte lägga i citronskivor, experimentet hade misslyckats. Efter några dagar tröttnade man på det. Dessutom gav det henne en svag känsla av att 10
det var opassande, som om hon drack ur sköljkoppen vid en fin middag. Hon log vid tanken och drack. Sköljkoppar och Manhattan var numera avlägsna, inte bara i mil utan också mätt i tid. Molly och telefonbolaget AT&T var hennes enda återstående kontakter. Vattnet var kroppstempererat. Precis som Anna ville ha det. Isvatten fick det att ila i tänderna, kylde henne invärtes. ”Ska det vara något kallt får det lov att vara öl”, brukade hon säga till servitrisen på Lucy´s i Carlsbad. Ibland fick hon vatten som inte var kylt, ibland fick hon en kall öl, en Tecate. Det berodde på vem som jobbade den dagen. Vilket hon än fick så drack hon det. I den högt belägna öknen i västra Texas försvann fukten snabbt från människans o skyddade hud. Inga taggar, funderade hon förstrött. Inget vaxartat, grönt yttre skikt. Det finns ingenting som hindrar oss från att torka ut och blåsa bort. Hon drack mer vatten och roade sig med att föreställa sig hur hon tumlade runt som en stor grön och grå marklöpare söderut över slätten. Medan hon skruvade på korken igen tittade hon ner på anledningen till att hon hade stannat, den prydligt lagda högen av spillning mellan hennes fötter. Det var hennes mest hoppingivande fynd hitintills, och hon hade stretat sig fram över klippor och mellan kaktusar sedan gryningen. Varje vår och höst följde rangers i Guadalupe Mountains olika transekter genom höglandet, linjer som dragits upp av viltbiologerna. Dessa transekter – noggrant utvalda stigar som skar genom parkens natur – genomsöktes efter tecken på pumor. Varje spår som hittades blev uppmätt, fotograferat och dokumenterat så att naturresursförvaltningen kunde följa pumapopulationen i parken: Var fanns de? Var populationen frisk? På huk undersökte Anna sitt fynd. Spillningen var på 11
intet sätt färsk men den var full av hår och ändarna vred sig lovande. Vem som än hade lämnat den hade kalasat på små, pälsklädda djur. Hon tog fram mätverktyget från det kit som innehöll all utrustning för transekten: kamera, ett tretton gånger arton-kort med plats för klockslag, datum, position och väderförhållandet när spåret hittades, ett annat kort för att dokumentera storleken på provet och vilken typ av film som hade använts till fotot. Mittsegmentet i denna hög med spillning var tjugofem millimeter i diameter, nästan tillräckligt för att kunna vara från en vuxen puma. Ändå var det inte pumaspillning. Detta var Annas andra transekt på två veckor utan att hon hade sett minsta tecken på någon puma: inga tassavtryck, inga klösmärken, ingen spillning. Tjugo av de vackra djuren hade försetts med halsband med radiosändare och på mindre än tre år hade alla utom två lämnat parken eller tappat sina halsband – på något sätt hade de försvunnit från radioskannerns räckvidd. Ranchägarna runtomkring Guadalupe svor visserligen på att parken var rena barnkammaren för de avskydda ”skadedjuren” och att de fick sin boskap slaktad av katt erna, men under de två år som Anna hade arbetat som brottsbekämpande ranger i Guadalupe hade hon aldrig sett skymten av en puma. Och då tillbringade hon ändå mer än halva sin tid med att vandra runt på höglandet, sitta under gultallarna, följa de vita kalkstensstigarna och sova under den ändlösa Texashimlen. Aldrig någonsin hade hon sett en puma, och om det var så att själva önskandet och väntandet och s panandet kunde framkalla det man ville, då skulle hela flockar av de stora, tassande rovdjuren redan ha korsat hennes väg. Det här mellan hennes fötter var troligen spillning från en prärievarg. 12
Eftersom Anna avskydde att komma hem tomhänt mätte, dokumenterade och fotograferade hon plikttroget den lilla högen med spillning. Hon önskade att alla vilda varelser skulle vara lika anpassningsbara som prärievargen. ”Skojaren” som indianerna kallade honom. Det måste han verkligen vara för att arten skulle frodas så pass nära människan. Staplat intill prärievargens visitkort fanns en rödaktig, bärfylld spillning från en kattfrett som det var omöjligt att ta fel på. ”MIN ravin”, deklarerade den. ”MIN canyon. Jag var andre man här!” Anna skrattade. ”Visst är det din canyon”, instämde hon högt. ”Jag är på väg hem.” Hon sträckte ut sina trötta muskler, böjde huvudet bakåt. Lite längre österut kretsade gamar i snäva cirklar, korkskruvade sig upp från bäckbädden mellan de trånga vägg arna i Middle McKittrick Canyon där hon vandrade. Elva av de stora fåglarna cirklade i en loj virvelvind av näbbar och fjädrar. Vad de svävade över var gömt utom synhåll bakom Permian Reefs branta klippor. Det räckte med en bit ruttnande as inte större än ett gåsägg för att dra till sig gamar. Men elva stycken? Elva var lite väl många. ”Jäklar”, viskade Anna. Det var troligen en hjort som hade brutit ett ben och prärievargarna hade fått tag i den. Troligen. En tolfte bevingad form sällade sig till den hungriga, avvaktande dansen. ”Jäklar.” Anna lyfte ryggsäcken och satte på sig den igen. ”Du kan få tillbaka din klippa.” Hon riktade sig till den till synes tomma skrevan och började gå neråt i canyonen. Medan hon hade vilat hade det bländande vita från stenen som bildade botten i Middle McKittrick Canyon mjuknat till blekt guld. Skuggorna växte sig långa. Ödlorna kröp 13
upp till toppen på klipporna för att fånga dagens sista varma solstrålar. En fågelspindel, det mest skräckinjagande av alla tämligen fredliga djur, vandrade sakta tvärsöver A nnas stig. Spindeln var stor som en kvinnohand. ”Som ranger ska jag skydda och tjäna dig.” Hon talade till djuret från ett säkert avstånd på tre meter. ”Men vi kommer aldrig att bli vänner. Gör det något?” Spindeln stannade och kände av luften med det främre benparet. Sedan vände den och gick sakta mot henne. Varje ben verkade röra sig oberoende av de andra sju. ”Ja, jag kan se att det gör det.” Glad över att det inte fanns några åskådare som kunde bevittna hennes beteende klev Anna åt sidan och tog en längre omväg runt den magnifika spindeln än både vetenskap och sunt förnuft skulle ha betraktat som nödvändigt. Bortåt en kilometer längre ner i canyonen började v äggarna att närma sig varandra, och stenbumlingar stora som en Volkswagen täckte ytan mellan dem. Anna klättrade och hoppade från den ena till den andra. Middle McKittrick var en plats som gjord för att man skulle bryta fotleden eller nacken, och sälla sig till gamarnas buffé. Solen sjönk ännu lägre och canyonen fylldes av skuggor. Med den plötsliga svalkan kom en lätt bris som förde med sig en ny doft. Inte den förväntade äckelsöta stanken av ruttnande kött, utan den fräscha doften av vatten, omöjlig att ta fel på i öknen och alltid lika överraskande. Man vande sig aldrig vid miraklet. Anna fortsatte fylld av ny energi. Väggarna blev brantare och tornade upp sig nästan tjugo meter över bäcken. En ojämn bergssida med catclaw och agave framträdde mörk ovanför de bleka klipporna. Stenbumlingarna som hade legat utspridda i övre delen av McKittrick fanns det inte längre några spår av. Här vandrade Anna över slät kalksten. Under seklernas gång hade 14
vattnet holkat ur en djup ho, och sedan hade travertin som lakats ut belagt den med naturlig cement. Det var inte någon plats där man ville låta sig fångas av vädrets makter under monsuntiden i Texas, i juli och augusti. Varje gång Anna vandrade den här transekten på jakt efter pumaspår fick hon samma tanke. Och varje gång fick hon samma perversa hugg av upphetsning och hoppades att hon en vacker dag skulle få se den fulla kraften och härligheten hos vattnet som kunde flytta ett halvt berg när det dundrade fram genom canyonen. Doften av vatten växte sig starkare och genom blåstens suckande och vinande kunde hon höra vattnets utsökta musik. Den torra flodbädden fylldes med jättegrytor – tecken på översvämningar nyligen. Nyligen i geologisk bemärkelse. En del av de slätskrubbade hålen var nästan tio meter tvärs över och sex meter djupa. Skräp i form av löv och skelettdelar låg på botten av det som Anna just rundade. Ett djur – ett kid att döma av de intakta skelettdelarna från ena benet – hade fallit i och inte lyckats klättra upp igen. Det här var en sträcka som Anna egentligen ogärna vandrade, även om dess karga skönhet lockade henne tillbaka gång på gång. Hon fick en klump i magen av de branta höga bergssidorna som sträckte sig ända ner till jättegrytornas polerade väggar. Längre ner skulle de vita skålarna vara fyllda med kristallklart vatten och pilande gula solabborrar: liv. Men här uppe hade vattendraget övergett canyonen för en värld under jord och endast lämnat dessa märkligt skulpterade dödsfällor. Anna hyste inga falska förhoppningar om att hennes radiosignal skulle nå upp över klippor och berg om hon skulle förlora fotfästet och behövde kalla på hjälp. Hon kröp sträckan på händer och knän. Trots att vattnet hade förebådats av doft och ljud överraskade det henne. I den kala benvita canyonen syntes 15
plötsligt en smaragdgrön damm som fylldes av ett kristallklart v attenfall. Plumsandet från flyende grodor välkomnade henne och hon stannade till bara för att förundras. Anna kände av värken i axlarna och lossade ryggsäckens remmar och lät den falla tungt på kalkstenen. Det plötsliga ljudet utlöste ett oväsen till svar, ett brusande ljud som fick henne att sätta hjärtat i halsgropen. Med smällande svarta vingar och ett tjatter av förvånade skrik kämpade sig ett moln av gamar upp ur såggräset som växte vid dammens södra sida. Gamarna flög inte långt utan slog sig ner som sotfärgade högar på klippavsatserna i närheten, varifrån de svartsjukt spanade i riktning mot sitt övergivna kalas. Anna såg mot platsen där de fäste sina tjurande blickar. Såggräs, tresidigt och vasst, växte nästan axelhögt på avsatsen på andra sidan dammen. På avstånd såg de mörkgröna bladen med en ljusare kant mjuka och frodiga ut men Anna visste av erfarenhet att allt ätligt i detta hårda landskap skyddade sig på det ena eller andra sättet. Varje såggräsblad var kantat med fina tänder, som bladet på en metallsåg. Den sandfärgade stenen ovanför blev mörk där vatten sipprade fram ur klippytan. Ormbunkar, en anomali i öknen, hängde i en grön sky från klipporna, och violer i storlek som Annas tumnagel fick klippväggen att gnistra i lila. Kadavermiddagen som hon hade snubblat över fanns någonstans i gräset i skydd av de vassa bladen. Inte särskilt lockad av att vada genom den avskräckande vegetationen trevade Anna efter de uppvikta skjortärmarna för att rulla ner dem som skydd för armarna. Fingrarna rörde endast vid bar hud och hon kom irriterat på att uniformsskjortan hon bar inte var långärmad. Från och med första maj tillät inte reglementet långärmat. Nationalparksförvaltningen hade deklarerat att sommaren hade anlänt, trots att bergen 16
i västra Texas fortfarande hölls i vårens kalla grepp så snart solen hade gått ner. Anna balanserade lätt på den sluttande stenytan nu när vattenskimret lovade att mjuka upp ett eventuellt fall. Hon tog sig fram till kanten av dammen och gick in i såggräset. Händerna höll hon över huvudet som en tonåring som åker bergochdalbana. Det vassa gräset fastnade i byxbenen och drog i skjortan. Det bildade en hopsnärjd matta under fötterna och nådde ibland över hennes huvud. Kängorna sjönk ner i dyn ända upp till snörningen och vattnet sipprade in och blötte ner strumporna. Ett gällt strupljud hördes från hennes publik. ”Jag tänker inte äta upp ert jäkla kadaver”, försäkrade Anna stingsligt. ”Jag vill bara se om det är en puma som har dödat det.” Redan medan hon yttrade orden undrade hon om det mentalt sett möjligen var värre att tala med kalkongamar än att prata för sig själv. Hon måste komma ihåg att fråga Molly. Nästa steg hon tog fick stanken att stiga upp i ett nästan kännbart moln. Den hade varit instängd av gräset. Döden verkade få själva luften att ruttna. I en kort halvkvävd inandning sög Anna ner den i lungorna. En illa tilltygad grön och grå nationalparksuniform skymtade bland de grova grässtråna. Sheila Drury, rangern i Dog Canyon, låg lite ihopkrupen med uppdragna knän. Tyngden av en genomblöt svart och grön ryggsäcken hade vridit kroppen så att magen blottades. Gammiddag, de behövde inte ens gräva efter de bästa bitarna. Anna kände knappt Drury som bara hade jobbat sju månader i parken. Nu låg hon vid Annas fötter. Tarmarna som hade grävts fram av glupska klor låg över ansiktet och 17
snodde in sig i det bruna håret. Barmhärtigt nog dolde de fylliga, lösa lockarna de döda ögonen och skylde nedre halvan av ansiktet liksom halsen. En gam som var modigare än de andra sänkte sig från klipphyllan på vitt utbredda vingar och satte den illaluktande luften i rörelse. Utan varning dök en scen från en skämtteckning av Gary Larson upp i Annas hjärna. Gamar runt ett byte: ”Bläääh! Den här har legat här lääääääääänge. Tack och lov för ketchup.” Anna fick kväljningar, vände och snubblade tillbaka mot dammen. Såggräset skar henne och lämnade tunna röda streck i ansiktet och på armarna. Omedveten om sticken från gräset kämpade hon sig ut från vegetationen. Magen var tom långt innan kväljningarna upphörde. Hon kröp fram till vattenkanten, torkade av munnen med en näsduk som hon blötte i dammen. Utan några större förhoppningar drog hon fram Kingradion från dess läderhölster på ryggsäckens höftbälte. ”Tre-elva, tre-ett-fem.” Hon försökte tre gånger. Magiskt tal, tänkte hon och fyllde hjärnan med ovidkommande tankar: den heliga treenigheten, tre önskningar, tre slag och man är ute. ”Ingen kontakt. Tre-femton, klart slut.” Gamarna hade återvänt till sin avbrutna måltid. Ett käbbel bland de svarta vingarna drog motvilligt Annas uppmärksamhet till såggräset. En skugga steg mot skyn med något halt och ormliknande i klorna. En annan följde efter och nappade efter det åtråvärda. Anna kunde inte låta bli att tänka att det trots allt kanske inte var så hemskt att bli hyllade på det sättet när man har gått bort. Hälften av biologerna i nationalparken skulle säkert känna sig hedrade av att få en så uppskattande publik. ”Förlåt mig, Sheila”, sa hon högt, medveten om att få 18
delade hennes udda känslor. ”Jag ska skynda mig så mycket jag kan.” Hon fäste radion i bältet och gav sig av uppåt. Medan hon klättrade koncentrerade hon sig bara på var hon satte händerna. Agaven sköt upp ur den steniga jorden som sylvassa dolkar. Catclaw-buskarnas röra med ihopsnodda grenar med små böjda taggar, och sotol-bladrosetterna med de regelbundet tandade bladen, liljefamiljens svarta får, rev i hennes hud och kläder. De här drakarna i denna lilla lustgård var anledningen till att den ännu inte hade blivit nertrampad av en kokosfettinsmord solbadande mänsklighet försedd med kylväskor fulla med öl. Trettio eller fyrtio meter över ravinens botten hittade Anna en säker plats mellan en sten och en förkrympt yucca som beslutsamt klängde sig fast i det tunna jordlagret. ”Treelva, tre-ett-fem”, upprepade hon. Denna gång hördes ett uppmuntrande statiskt knaster när radioanropet nådde relästationen på Bush Mountain. ”Tre-elva”, hördes Paul Deckers välbekanta röst. Till sin förvåning brast Anna i gråt. Lättnaden när hon hörde det tröstande ljudet fick henne att tillfälligt tappa kontrollen. Paul, distriktsrangern i Frijole, svarade alltid. Alltid. Vare sig han var i tjänst eller inte. Det fanns till och med en radio i hans badrum. ”Paul, Anna här”, sa hon i onödan för att vinna lite tid. ”Jag är ungefär en timme norr om platsen där Middle och North McKittrick delar sig. Vi har haft en … olycka. Jag behöver en bår och tillräckligt med folk för att bära den härifrån.” Hon visste bättre än att hoppas på en helikopter. Den närmaste fanns i El Paso två timmar bort. En räddningskorg skulle visserligen kunna sänkas ner från en helikopter men det skulle krävas en mycket lång vajer vilket var farligt i ett sådant förrädiskt landskap. Riskera aldrig de 19
levande för de döda. ”Olycksoffret är …” Är vad? Annas hjärna sökte febrilt efter den accepterade omskrivande radiotermen för ”död”. ”Expedierad” var det ord som användes när en ranger hade behövt döda en varelse – människa eller djur. Men en ranger som redan var expedierad och höll på att bli uppäten av kalkongamar? ”Olycksoffret går inte att rädda”, sa hon och föll tillbaka på rutinerna från sin ambulansträning. En skrämmande tystnad följde. ”Paul, uppfattade du vad jag sa?” frågade hon oroligt. ”Tio-fyra”, kom svaret reflexmässigt. Sedan: ”Det är för sent för att jag ska kunna skicka upp någon i kväll, Anna. Kan du klara dig till i morgon bitti?” Anna svarade ja och tre-ett-fem klart slut. Hon satte tillbaka radion i läderhölstret och önskade att det hade funnits något mer att säga, önskade att den sköra kontakten hade kunnat förlängas. Paul skulle ge sig av så snart det blev ljust. I tankarna kunde hon höra honom gräva fram sök-och-räddningsutrustningen ur hallgarderoben. Troligen skulle han sova lika lite som hon. Han var den sortens människa. En gång när alkohol och gamla minnen hade hållit henne uppe sent hade hon sett honom smyga ut från sitt hus klockan tre på natten och räkna in bilarna för att försäkra sig om att hans rangers hade kommit tillbaka från nationalparkens bergsområden och låg trygga i sina sängar. Anna tog ett par djupa andetag och vilade ryggen mot den gropiga stenen. På den här höjden syntes fortfarande solen västerut. Fyllig och röd sänkte den sig ner mot Guadalupe Peak, Texas högsta topp. Texasbor, tänkte Anna, var ena hejare på skitsnack. Hon gillade dem men tog dem med en stor nypa salt och en rejäl dos humor. Men när det gällde himlen så var det inte bara tomt skryt. Himlen över 20
Texas var verkligen något alldeles extra. Fantastiska solnedgångar i guld och purpur, stjärnor som var bländande klara, moln som var högre än den legendariska Stetsonhatten. Det byggdes upp åskgubbar i norr och väster. Föregående natt hade det åskat över Dog Canyon. Anna hade sett blixtarna från sitt läger på bergsryggen mellan Dog Canyon och Middle McKittrick Canyon. Det var säsongens första oväder – bara åska och ingen nederbörd. Vädret skulle fortsätta på det sättet tills regnen kom i juli. Brandfaran var stor. Det hade redan brunnit på flera platser i New Mexico och Arizona. Alla i nationalparken höll utkik efter rök. Gyllenröda ljusfingrar sträckte sig ner genom de torra åskmolnen och gav öknen en illusion av levande grönska – en grönska som skulle komma först med monsunen. ”Sju-två-fyra Echo är tio-sju.” Den unga rösten från sambandskvinnan i närbelägna Carlsbad Caverns nationalpark överraskade Anna och förde henne tillbaka från himlens totala frid. Carlsbad stängde sent och överlät då grottan åt fladdermössen. Lyckligtvis fanns det fortfarande gott om dagsljus kvar för att ta sig ner till bäckbädden igen. Hon hade inte någon middagsmat kvar, men hon hade ändå inte någon aptit. Ner var värre än upp. Tyngdlagen var ivrig att hjälpa till och utnyttjade varje felsteg hon tog. Men hon klarade det och stod åter stadigt på den släta kalkstenen med vattnet vid fötterna och ett lik i såggräset. Anna försökte se rangern från Dog Canyon framför sig. Sheila Drury, trettiotre? Kanske trettiofem? Vit kvinna, ranger, nyligen avliden. Sheila Drury hade börjat sin tjänst i december året innan. Hon hade orsakat en hel del uppståndelse under de sju månaderna sedan dess. Det hade blivit många återverkningar när hon hade föreslagit att man skulle anlägga en campingplats för husbilar vid Dog Canyon, och hon 21
hade helt varit emot en plan för att återinföra präriehundar i området. Politik och skvaller var allt som Anna kände till om henne. Dog Canyon-distriktet låg två timmar med bil från Frijoledistriktet. De hade aldrig haft tillfälle att jobba ihop. Det var för sent att lära känna henne nu, tänkte Anna torrt. Bara himlen och gamarna visste vad som skulle finnas kvar när soluppgången kom. Det var inte första gången som Anna önskade att hon hade lärt sig mer biologi. Åt gamar nattetid? Skulle hon höra hur de grymtande ryckte åt sig maten i nattmörkret? Hon letade fram pannlampan ur packningen och drog åt pannbandet runt huvudet. LEDTRÅDAR: det var vad specialisterna vid FLETC, det federala utbildningscentret för brottsbekämpning i Georgia, hade lärt henne att leta efter. LEDTRÅDAR: blodiga fingeravtryck, bilar som stod parkerade på udda platser, vitt pulver som läckte ur väskor. I de mer populära nationalparkerna som Glen Canyon och Yosemite, och i parker som Joshua Tree och Smoky Mountain som låg nära befolkningstäta områden, var det vanligare med brott. I sin flykt från Manhattan och sina minnen hade Anna hållit sig till mer avsides belägna områden. Allt hon hade behövt hantera hittills i tjänsten var okopplade hundar och pojkscouter som tältade där de inte fick. Men inte desto mindre var hon en federalt bemyndigad nationalparksranger med polisbefogenheter. Hon skulle leta efter LEDTRÅDAR. Hur illamående de än gjorde henne.
22
Vill du veta mer om andra bรถcker i serien, om fรถrfattaren eller om nationalparken, se fรถrlagets hemsida: www.hoodooforlag.se
Anna Pigeon har flytt från sorgliga minnen i New York till lugnet i Texas natur, där hon arbetar som ranger i Guadalupe Mountains nationalpark. Men lugnet bryts när hon hittar sin kollega Sheila död i en avsides belägen canyon. Hur dog Sheila? Alla verkar övertygade om att Sheila har blivit dödad av en puma, men Anna kan inte släppa känslan av att det är något som inte stämmer. I Pumaspår presenterades Anna Pigeon för de amerikanska läsarna för första gången. Boken fick pris som bästa debutdeckare när den kom ut i USA. Stum rädsla i serien om Anna Pigeon valdes som nummer ett av Lotta Olsson i DN:s Årets bästa böcker 2014. ”... att Pigeon-serien utan egentligt undantag hör till det mest läsvärda i genren.” Bo Lundin i Sydsvenska Dagbladet
www.hoodooforlag.se Översättning: Marie Olsson Grafisk form: Lena Kehr Författarfoto: Donald Paxton
nevada barr
Nevada Barr är mest känd för sin serie spänningsromaner om den tuffa rangern Anna Pigeon. Handlingen i böckerna är förlagd till olika nationalparker i USA, och de kombinerar på ett unikt sätt natur och spänning. Nevada Barr är uppvuxen vid en liten flygplats i bergskedjan Sierra Nevada. Hon har en bakgrund inom teatern men b örjade så småningom att arbeta som ranger under sommarsäsongen, vilket har inspirerat henne till böckerna om Anna Pigeon. Numera skriver hon på heltid i sitt hem i New Orleans där hon bor med sin man, fyra katter och två hundar. Hennes böcker har blivit storsäljare i USA. På svenska finns sedan tidigare Stum rädsla och Vargavinter.
pumaspår
Spänningen smyger sig på dig som puman smyger sig på sitt byte.
”Rafflande … Nevada Barr förenar en biologs blick för detaljer med en miljöaktivists vrede över förstörelsen av naturen och dess varelser.” The New York Times Book Review ”Ett verkligt fynd … fick mig att läsa långt in på natten.” Tony Hillerman ”En ytterst händelserik berättelse med en sjutusan till upplösning.” Los Angeles Times ”Nevada Barr är en av de allra bästa.” The Boston Globe
En spänningsroman med Anna Pigeon
puma
spår
nevada barr
Pumaspår (Track of the Cat) har fått flera pris i deckargenren. Den fick 1993 års Agatha Award och 1994 års Anthony Award som bästa debutroman.
Hoodoo förlag ger ut böcker som förenar natur och spänning. Hoodoo kallas i USA en viss typ av märkliga pelarlika stenformationer som skapats av erosionen. www.hoodooforlag.se
ISBN 978-91-981330-3-5