9789113046082

V채l kom men ut p책 andra sidan ANNAMARIA JANSSON

isbn 978-91-1-304608-2 © 2013 AnnaMaria Jansson Norstedts, Stockholm Omslag: Mira Nameth/www.peppercookies.com Bookwell AB, Finland 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

MALIN

S

olen föll in genom det höga, smala fönstret i köket och träffade Malin på ryggen när hon hällde upp kaffe ur pressokannan. Frukostmackan med ost och gurka stod redan på köksbordet, bredvid dagens Göteborgs-Posten som hon hämtat i hallen. Det var knappt tidningen fick plats, att ha den uppslagen var inte att tänka på.

Hon hällde mjölk i kaffet och ställde tillbaka förpackningen i kylen innan hon satte sig. Klockan var tio, hon skulle vara på jobbet om mindre än en timme, men hon hade redan duschat och blåst håret, hon hann sitta ner åtminstone en kvart. Dessutom skulle det mesta av lunchen redan vara förberedd när hon kom in, det var inte hela världen om hon blev tio minuter sen.

Hon öppnade tidningen och drog upp benen under sig, knäppte på radion som stod på fönsterbrädet, P3, hon orkade inte med något annat. Det hade blivit riktigt sent i går kväll, ett sällskap hade abonnerat lilla matsalen och av någon anledning fått stanna kvar ända till tre på natten, vilket betydde att personalen inte kunde komma därifrån förrän halv fyra.

I vanliga fall stängde Sjöhaket aldrig en minut senare än ett, 9

men det hände att man gjorde undantag för särskilda gäster.

Malin hade inte besvärat sig med att ta reda på varför just det här gänget fick specialbehandling, hon hade koncentrerat sig på att hålla sig vaken. Innan hon kom i säng var klockan kvart över fyra och hade hon haft någon coca-cola hemma hade hon druckit det till frukost istället för kaffe, så trött var hon.

Hon bläddrade i GP. Två journalister satt fängslade i Etiopien och Julian Assange hade blivit utlämnad till Sverige, men hon orkade inte sätta sig in i någon av nyheterna utan plockade fram kulturdelen istället. Förstasidan pryddes av en bild på Tuva Novotny, hon skulle tydligen spela huvudrollen i något nytt tv-projekt. Det lät ganska spännande, men att följa en serie på tv var hopplöst när man ständigt jobbade kväll och hon hade aldrig ro att sätta sig ner och kolla på datorn i efterhand. På ren automatik bläddrade hon ändå till tv-tablån, bara för att se vad hon skulle missa i kväll, blicken svepte över tidningens vänsterkant och där var det, dagens datum. Som en spark i magen stod det där och hon fattade inte hur hon hade kunnat glömma, det måste bero på att hon var så trött. Hon hade tänkt på det när hon vaknade i går, men sedan hade hela dagen varit så stressig, någonstans på vägen hade hon tappat bort vad som väntade.

14 april.

I dag hade mamma varit död i exakt två år. Malin tog ett bett på mackan, tvingade sig att tugga och svälja. Två år sedan, hur kunde det ha gått så lång tid? Hon tog en slurk kaffe, men det var redan kallt och hon ville ändå inte ha mer. Hon reste sig hastigt och hällde ut kaffet i diskhon innan hon slängde resten av mackan i papperskorgen. Klockan var halv elva, hon var tvungen att klä på sig nu om hon skulle hinna, men det var som om benen fastnat, som att kroppen inte ville lämna köket 10

och hon böjde sig över diskbänken när hon plötsligt kände något varmt och surt i munnen. Hon svalde snabbt och lutade pannan mot köksskåpet, försökte hitta balansen. Ansträngde sig för att inte tänka på smaken av det sura blandat med smörgåsen i munnen. Hon var inte alls förberedd på sin egen reaktion, visst, hon hade råkat glömma vilken dag det var, men det var ändå ingen direkt överraskning att 14 april kom. Hon blundade och sträckte på nacken, kände illamåendet lägga sig, hon var verkligen tvungen att klä på sig nu.

Inne i sovrummet kändes det som att solen sken ännu mer och hon öppnade fönstret innan hon drog av sig morgonrocken. 14 april och strålande sol. När mamma dog hade det varit mulet och mycket kallare. Snön hade nästan precis försvunnit och Malin hade slafsat gatan fram i grus och saltrester. Mamma hade dött på sjukhuset i Skövde. Pappa hade varit där när det hände, Linnea också, men inte Malin. Hon hade åkt hem på kvällen, tagit tåget till Göteborg och missat mammas sista andetag. ”Tänk inte på det”, sa pappa, ”hon somnade bara in, hon sa ingenting, öppnade inte ens ögonen innan, det spelade ingen roll att du inte var där just då.” Men det var klart att det spelade roll, hade spelat roll varenda dag sedan dess.

Hon ruskade på sig, nu måste hon komma in i matchen.

Hon öppnade den vänstra garderoben och plockade fram underkläder. Gick vidare till mittengarderoben och plockade fram jeans, det fick bli de mörkblå hon hade i går, de var snygga, en svart blus med hålsöm runt urringningen till det. Hon kastade kläderna på sängen medan hon letade fram en kofta ifall det skulle bli kallt på vägen hem i natt.

Garderoberna dominerade sovrummet, de täckte en hel vägg, från golv till tak och var kompletta med originalhyllor, fack för skor och gamla handtag. Lägenheten var från 1902, 11

förmodligen var garderoberna lika gamla och inuti hade någon tidigare hyresgäst lämnat kvar krämfärgat hyllpapper och vita, knypplade spetsar längs hyllkanterna. Det såg ut som en sida i Family Living; ”så här inreder du romantiskt i spets och vitt”, och var egentligen inte alls hennes stil, men hon kunde inte förmå sig att ta bort det. På något sätt passade det in.

Hon fick på sig jeansen och satte upp håret i en hästsvans innan hon drog blusen över huvudet och hastade in i badrummet samtidigt som hon noga undvek att titta på fotot i hallen, men det spelade självklart ingen roll. Hon hade varenda detalj inetsad i huvudet ändå. Det var taget på nyårsafton för tre år sedan och hela familjen Cedergren stod uppradad utanför mammas och pappas hus. Mamma var redan sjuk, det var därför Malin och Linnea varit hemma, men det syntes inte på henne än. Alla såg superglada ut och mamma var jättefin. Det var deras granne som tagit bilden strax efter tolvslaget och fyrverkerierna blixtrade bakom dem. Mamma hade varit väldigt imponerad av just det, att fyrverkerierna syntes så bra på bilden. Malin hade förklarat att det fanns en speciell kamerainställning för detta och mamma hade sagt att hon skulle köpa en sådan kamera. Men det hade hon inte hunnit.

Malin var färdig med underlagskrämen och tog itu med ögonbrynen. Hon borde ringa pappa. Visste att det var länge sedan nu, när han ringde senast hade hon låtit bli att svara, som så många gånger förr. Skickat ett sms någon timme senare och sagt att hon jobbade och kunde hon ringa en annan dag? Hon suckade och plockade fram mascaran. Hon visste inte varför det var så svårt att prata med pappa. Det var inte det att han ställde några krav eller grät efter mamma, han var som vanligt, nästan, omtänksam och varm, det hade han alltid varit. Men det var något som tog emot, kanske hugget i bröstet när hon 12

la på. När hon såg honom framför sig ensam, utan mamma.

Utan sina barn. Fan också, hon skulle ju inte tänka mer på det där. Nu var i alla fall sminket på plats, hon släppte ner håret och kammade till det snabbt. Gick tillbaka till sovrummet och öppnade garderoben längst bort. Fick fram en svart topp med djup urringning och strass på axlarna, hon skulle med största sannolikhet gå vidare ut i kväll, lika bra att vara förberedd.

Malin kastade ner extrakoftan i väskan och drog på sig skinnjackan och de svarta stövlarna med klack. Gick hon ut i kväll fick hon byta skor, att gå ut i stövlar var alldeles för trist, men hon hade ett par svarta nödpumps i skåpet på jobbet, de skulle funka. Snabbt fixade hon till håret en sista gång framför hallspegeln innan hon tog nycklarna och la ner Iphone och läppglans i väskan.

14 april. Vilket jävla skitdatum.

13

LOVISA

”V

ärldens finaste Lovisa”, rösten nådde henne långt bortifrån, han viskade lite, ”världens finaste Lovisa det är dags att vakna nu.” Hon rörde på sig. Kände hans närhet, han hade klättrat upp bredvid henne i sängen, lutade sig över henne, hans hår kittlade henne i nacken. Hon vände sig på rygg och öppnade ögonen. Han log. ”Jag har gjort frukost. Bakat bröd.” ”Har du. Shit vad mysigt. Varför?” Hon drog ner honom mot sig och pussade honom. ”För ingenting särskilt alls.” Han lindade armarna runt henne, lirkade in dem under henne. ”För att jag älskar dig, för att vi har i alla fall två timmar på oss att sitta ner ihop och äta frukost och det var jättelänge sen.” Han borrade in näsan i gropen vid hennes nyckelben. ”Jag älskar din lukt, vet du det?” ”Jag vet det. Jag älskar din med.” Hon gäspade. ”Vad är klockan?” ”Bara tio.” ”Åh. Skönt.” Hon sträckte på sig, gav honom en puss till.

Han var så fin, hennes Viktor. Helt blond och glad och pigg. ”Vill du ha kaffe?”

14

”Gärna, men inte i sängen. Jag kommer upp, ska bara tvätta mig. Ska vi sitta i soffan?” ”Nej i köket. Jag har dukat.” Hon kunde inte låta bli att fnissa lite, han såg så söt och ivrig ut med håret alldeles okammat och tufsigt.

Hon gick in på toa, tvättade sig under armarna och försökte göra något åt håret, men det var hopplöst innan hon hade duschat. Lockarna levde sitt eget liv och såg mest ut som svinto innan hon hade fixat till dem. Hon böjde ner huvudet och samlade ihop alltsammans till en knut innan hon satte på sig morgonrocken som hängde på en krok i badrummet. Viktor hade redan på sig sin, det var ett av deras roligaste, interna skämt. Morgonrockar, han i blå, hon i röd, det var viktigt att hålla på genusrollerna och så en husvagn och en biff med bea på det. Eller en lägenhet på söder, morgontidning och fredagsfylla. Det fanns något obetalbart roligt och svennigt i att ha varsin likadan morgonrock. ”Vilken del vill du börja med?” Han välkomnade henne in i köket med DN i högsta hugg och hon nappade till sig kulturen, det gjorde hon alltid. Han tog första delen, den med nyheter och omvärldsbevakning, det betydde att han var pigg, annars började han med lokaldelen.

Hon kikade på honom över tidningen, han satt med smörgåsen i handen men glömde att äta, det gjorde han ofta när han läste något intressant. Han gjorde sig beredd att ta en tugga, men så kom orden i vägen och så glömde han bort smörgåsen och kom inte ihåg den igen förrän han läst färdigt artikeln. Då såg han alltid lika förvånad ut, sedan nöjd, och så doppade han den i kaffet innan han tog ett bett och gjorde om hela proceduren.

15

Hon kände honom så väl. ”Vad?” Han tittade upp och överraskade henne. ”Vadå?” ”Du tittar på mig, vad är det?” ”Ingenting. Jag bara tänkte att du är så fin och att vi känner varandra så väl.” Hon sträckte fram handen över bordet och han tog den. ”Jag vet. Du är också fin.” ”Ska vi fira på lördag?” ”På lördag? Vad händer då?” ”Haha, jag visste att du inte skulle komma ihåg, det gör du aldrig. På lördag har vi varit ihop i fyra år.” ”Jävlar ja.” Han ställde ner kaffekoppen. ”Jag hade verkligen glömt det. Jag har planer på lördag.” ”Har du?” ”Ja, jag ska träffa Kristoffer, Pelle och Desirée från jobbet.” ”På en lördag?” ”Ja, fan, vi ska ses hemma hos Desirée och käka middag och planera Friends-projektet. Vi fick inte till det nån vardagskväll och då tänkte vi att vi lika gärna kunde göra nåt trevligt av det om vi nu ändå måste ses på helgen.” Han såg ångerfull ut. ”Jag kan inte riktigt skita i det, vi måste ta tag i det där nu och det var enda kvällen som funkade. Förlåt.” Han tittade bedjande på henne, hans ljusa blå ögon mötte hennes. ”Men herregud, det är lugnt. Vi firar en annan dag bara.” ”Säkert?” ”Ja, det är väl klart. Vi tar det en annan dag, jag trodde du var ledig på lördag bara, det var därför.” ”Det trodde jag med, tills i går, men det är lika bra att vi får det där överstökat.” ”Mm.” 16

Hon tittade ner i tidningen igen. Viktor var lärare och Friends-projektet var viktigt för honom. Han hade beklagat sig i flera veckor över att de aldrig fick tid till att organisera det hela och att de andra inte brydde sig lika mycket som han, men det var synd att de var tvungna att göra det just i helgen, lördag hade varit perfekt att fira bara de två. Äta middag ute kanske, och så bli fulla och dansa någonstans. Det var länge sedan de gjort det. ”Men.” Viktor kom plötsligt på något och tittade upp. ”Sen när är du ledig på lördag?” ”Sen i går, eller, Börje frågade i går om jag ville vara ledig lördag och jobba söndag istället och då tänkte jag att jag skulle kolla med dig. Men nu jobbar jag nog lördag ändå, om du ändå inte är hemma. Det är skönare att vara ledig på söndag.” ”Håller med. Men i så fall kan vi väl fira då?” ”Visst, vad ska vi göra?” Hon la ner tidningen och började attackera sin grapefrukt. ”Vi kan … vi kan äta världens godaste frukost på Bakverket först, och sen kan vi gå i alla secondhand-affärer som finns inom promenadavstånd och sen dricker vi eftermiddagsbubbel någonstans innan vi handlar världens godaste mat och blir fulla medan vi fixar i köket. Ja?” Lovisa skrattade, han såg så himla glad och nöjd ut. Hennes Viktor. ”Absolut. Det gör vi.” ”Och så kan vi hålla varandra i handen hela dagen. Och prata om när vi träffades.” ”Okej, hold your horses, det där låter nästan lite läskigt.

Men bra plan, jag är på. Nu måste jag tyvärr bryta upp från denna formidabla måltid.” ”Nej!” 17

”Jo!” ”Jag vägrar. Jag vägrar släppa iväg dig. Jag ringer den där himla Börje och säger att han kan glömma att se dig i dag. Att du har bättre saker för dig.” Viktor tog henne i armen och drog ner henne i knät. ”Jag säger att du tyvärr inte har tid eftersom du måste idka umgänge och samkväm med din pojkvän.” Han reste sig upp utan att släppa taget om henne och kånkade iväg henne till sovrummet utan att bry sig det minsta om att hon tjöt att han skulle släppa ner henne. Han kastade ner henne på sängen, föll själv efter och drog av henne linnet. ”Hinner vi?”

Han kysste henne på munnen och ner på brösten. ”Vi hinner.” Hon skulle bli lite sen, men det gjorde ingenting. ”Du är så fin.” Han drog av henne trosorna och hon drog händerna genom hans hår, kände allt det där mjuka, blonda och vred sig lite när hans lugg kittlade henne på magen.

Ute i köket stod frukosten kvar och bakom henne, på sovrumsväggen hängde bilder på dem, från den de tog första natten tillsammans fram till skärgårdshelgen för en månad sedan.

Fyra år.

Hon och han.

LovisaochViktor.

18

SANDRA

D

et var en helt vanlig lördag klockan elva på förmiddagen och hon låg på den ljust beiga, breda soffan i vardagsrummet och försökte att inte bry sig om dammet som dansade i ljuset från fönstren. Försökte ignorera att solen strålade utanför eftersom man skulle vara ute när det var sol och absolut inte ligga sysslolös i en soffa. Man skulle åtminstone längta ut, annars var man knäpp. Hon ansträngde sig för att inte se att krukväxterna behövde vatten och att soffbordet var kladdigt från glaset med läsk som Fredrik ställt rakt på skivan utan underlägg härom kvällen. Det kliade i fingrarna efter att städa upp, men hon ville ligga kvar på soffan också. Dessutom sa alla alltid till henne att hon borde lära sig att slappna av. ”Dammet går ingenstans”, brukade Fredrik säga när hon hojtade om att de måste städa. Hon visste det så klart, men hon hade allvarliga problem med att vistas i ostädade rum.

Samtidigt ville hon verkligen ta det lugnt. Det var trist att alltid först behöva städa för att kunna må bra, det var dessutom väldigt typiskt henne, ständigt denna ambivalens. Hon ville ligga där hon låg, med stickningen på magen och kaffet bred19

vid, men hon hade ingen ro till det. Solljuset störde henne, dammet störde henne, helgen störde henne.

Det var alltid samma sak, hon tänkte att hon bara skulle ligga still på sin lediga dag, att hon skulle tillåta sig att göra precis ingenting, att hon inte skulle planera in en massa, men sedan blev hon bara rastlös ändå. Och hon kunde inte komma ifrån att hon tyckte att man borde gå ut om det var sol, och att man borde hitta på något när det var helg, käcka gamla åsikter hon förmodligen blivit itutad som barn. Det var som om allting slet i henne från alla håll; hon borde gå ut, träffa vänner, träna, men hon borde ligga still också, slappna av, ta den där egentiden som alla tjatade om, och hon borde faktiskt städa, för det var skitigt hemma. Slutresultatet blev att hon fastnade som paralyserad i soffan utan att göra någonting och utan att vara det minsta nöjd.

Det bästa hade varit om hon bara kunde sluta tänka så förbannat mycket och slappna av lite grann, men det skulle förmodligen aldrig gå. Hon var nog inte född till att slappna av på det där sättet alla andra pratade om, typ framför en film i soffan. Hennes sätt att slappna av var istället att först göra någonting som fick henne att känna sig duktig, duktig enligt ett stenhårt regelverk som hon själv utformat, bara då kunde hon ta det lugnt sedan. Hon hade blivit bättre, det hade hon, men gamla vanor satt hårt åt och för henne var det inte okej att parkera sig i liggande ställning mer än en timme om man inte var sjuk. Eller kanske bakfull, men det hände å andra sidan så sällan att det knappt räknades.

Ibland, när hon låg där på soffan och kämpade med sig själv, kunde hon höra mammas röst inom sig, rakt nedstigen från de ångestladdade ungdomsåren då hon med gnällig röst konstaterade att om inte Sandra hade något bättre för sig kunde hon 20

minsann dammsuga. ”Jag har bättre för mig”, sa Sandra, ”det tycker jag inte att det ser ut som”, sa mamma, ”och om du nu har det så kan du lika gärna dammsuga först och fortsätta med det där bättre när du är klar”. Så då gjorde Sandra det och sedan dess var det som att hatet mot den där sabla dammsugningen hade etsat sig fast inom henne. Hatet som blev dubbelt eftersom hon trots allt kände sig duktig efteråt och först då var det tillåtet att slappna av.

Hon satte sig upp och fick tag i sin mobil, det här skulle ändå inte funka. Det var lika bra att hon gav efter, hon skulle helt enkelt aldrig bli en sådan där person som kunde slöa och ignorera läskringar på bordet. Med mobilen i ena handen gick hon till köket och hämtade en trasa och när hon svepte bort de kladdiga cirklarna nästan reste sig håret på armarna, så skönt var det. Hon skakade imaginärt på huvudet åt sig själv, emellanåt började hon nästan fundera på om hon verkligen var normal. Hon passade på att damma av fönsterbrädena också och drog fram dammsugaren ur städskåpet. Hon pausade för att skicka iväg tre sms med fikaförfrågningar, mest detaljerat till Helena, de hade inte setts på två veckor och hon saknade henne verkligen.

Hon knäppte igång dammsugaren och började med vardagsrummet. Nu när hon fick ta hand om dammkorvarna kändes allt mycket bättre. Hon visste ju att det alltid blev så här, varenda helg var det samma sak. Hon drömde om ledig tid och inga krav och sedan mådde hon ändå som bäst när hon var igång. Det var konstigt att hon skulle kämpa emot för hon hatade den där hopplösa, sega personen hon förvandlades till när hon försökte varva ner. Snabbt rev hon av köket och sovrummet där hon plockade upp Fredriks strumpor från golvet och slängde dem i tvättkorgen. Han brukade aldrig 21

lämna tvätt framme, han var noga med sådant, de här måste han ha kastat av sig efter jobbet i förrgår och glömt bort när han stressade upp morgonen därpå. Hon fortsatte ut i hallen, petade runt skorna med dammsugarmunstycket och lyfte på Fredriks ryggsäck som han brukade ha till träningen, en mörkblå från Hilfiger. När hon var klar ställde hon tillbaka dammsugaren i skåpet, tog med sig vattenkannan ut i vardagsrummet och berömde sig själv för att hon kommit ihåg att hälla i växtnäring. Sedan ut i köket igen, hon ställde undan vattenkannan och hällde upp en kopp kaffe från Moccamastern som fortfarande stod på. När hon plockade fram mjölken ur kylen föll blicken på veckans hög med tidningar och reklam som samlats på köksbordet, snabbt rafsade hon ihop allt och tryckte ner i pappersinsamlingen. Så.

Nu kändes allt oändligt mycket bättre.

Hon gick tillbaka in i vardagsrummet och satte sig med stickningen. Kollade mobilen, fortfarande inget svar och humöret sjönk en smula. Hon ville verkligen att någon skulle höra av sig, hon behövde det för att komma ut. Annars skulle hon fastna här igen, håglös och irriterad. Hon visste inte vad det var som höll på att hända med henne. Hon hade alltid sett sig själv som en aktiv person, men nu, de senaste månaderna, hade något annat smugit sig på. Hon längtade liksom inte efter någonting längre. Det var inte det att saker var tråkiga, det var bara det att hon inte tog sig för att göra dem.

Istället blev hon sittande. Varenda eftermiddag när klockan närmade sig hemgång tänkte hon att hon borde träffa en kompis efter jobbet, eller kanske träna eller höra om Fredrik ville följa med på bio. Och det handlade inte bara om att hon borde utan faktiskt om att det skulle vara kul att göra något annat för en gångs skull. Men i slutändan var det ändå all22

tid något som tog emot och under tiden hon dividerade och överlade med sig själv om fördelar och nackdelar gick benen av sig själva till tunnelbanan och så åkte hon hem, smet in på Konsum på vägen och mötte upp med Fredrik i soffan som vanligt. Samma sak, kväll efter kväll.

Hon kollade telefonen igen, fortfarande inget svar. Hon gick tillbaka ut i köket, låtsades att hon bara skulle hämta mer kaffe, men öppnade frysen och tog fram fyra småkakor också.

Lite förmiddagsfika, det vore väl mysigt?

Sandra satte sig i soffan igen och försökte att inte tänka på att hon tryckt i sig två av kakorna redan på vägen från köket.

Istället plockade hon upp fjärrkontrollen och knäppte på tv:n.

I exakt samma sekund som bilden flimrade fram ångrade hon sig. Det verkade inte spela någon roll när hon bestämde sig för att se på tv, oavsett vilken tid på dygnet det var så var han där.

Han tittade på henne med sina mörka ögon, la handen på höften så där som han alltid gjorde och log lite samtidigt som han drog handen genom håret. Hon kände pulsen öka en aning, han var snygg trots att han var klädd i sina konstiga såpaskådiskläder och som vanligt gick tankarna omgående till allt som varit deras. Den där natten när han väckte henne bara för att säga att han älskade henne, resan till Turkiet, middagen när han gav henne ringen, två nyårsaftnar när de hållit varandra i handen och pussats på tolvslaget. Men så kysste han sin motspelerska på tv:n och känslan försvann.

Hon stängde av och suckade igen. Det var inte helt sant att han alltid var på tv, det var snarare hon som visste när serien gick i repris. Hon knarkade honom, aldrig mer än några minuter i taget, men ändå, hon visste att hon inte borde. Det lämnade ingen skön känsla, snarare tvärtom. Ändå kunde hon 23

inte sluta och hon fattade inte varför. Det var ju inte så att hon ville bli ihop med Joel igen, hon hade ju Fredrik. Herregud vad allt var tröttsamt.

Plinget från mobilen kom som en räddande ängel. Alex ville fika och Sandra skyndade in i sovrummet, drog av sig yogabyxorna hon aldrig yogat i och plockade fram de mörka Leejeansen. Hon gjorde sitt bästa för att ignorera hur de stramade när hon krånglade sig i dem och hur mycket hon var tvungen att hålla in magen för att kunna knäppa dem i midjan. Nu ångrade hon de fyra kakorna, precis som hon vetat att hon skulle, men då kunde hon å andra sidan lika gärna ångra de fyra smörgåsarna hon ätit till frukost eller den liter glass hon tryckt i sig framför tv:n i går kväll, toppat med en påse smågodis.

Hon vände ryggen mot spegeln när hon satte på sig bh:n och drog en vit tunika över huvudet. Hon släppte ut håret och stoppade fötterna i de svarta stövlarna innan hon fick på sig den svarta, tunna kappan. Inte förrän hon kastade en sista blick i hallspegeln insåg hon att hon glömt sminka sig. Fan också. Hon krängde av sig jackan igen och fick upp sminkväskan ur sin handväska. Det räckte med mascara och lite rouge, det hade varit soligt i en hel vecka och hon hade hunnit få lite färg på kinderna när hon suttit i eftermiddagsvärmen på balkongen. När hon väl kom ut på gatan plockade hon fram telefonen igen. Hon borde ringa Fredrik. Egentligen kände hon inte alls för det, men det var lika bra att få det gjort, dessutom skulle han säkert inte svara ändå.

Fredrik var på konferens, på en, som han beskrev det, ”utvecklande invecklande torsdag till lördag”. Sandra önskade att han aldrig skulle komma hem. Eller, det var inte riktigt sant, men 24

det var så skönt när han var borta. Så enkelt allting. Eller ja, med tanke på förmiddagens härliga känsla av hopplöshet var väl inte det heller helt sant, men det var annorlunda. Och på ett sätt kravlöst. Det var skönt att slippa fredagsmyset och de pliktskyldiga utflykterna på lördagen. Hon hade helt medvetet inte planerat någonting alls, varken för fredag kväll eller i dag, trots att hon visste att hon skulle få ångest av det. Bara för att det var så länge sedan hon kunnat göra precis vad hon ville utan att ha Fredrik hängande i hasorna. Konceptet föll ju lite i och med att hon inte visste vad hon ville, men det var ändå skönt att slippa det ansträngda pussandet på lördagsmorgonen. Och i går efter jobbet hade hon faktiskt druckit två glas vin med Miranda på East och det hade varit himla trevligt och när hon kom hem hade hon struntat i att laga middag och ätit tekakor med ost och druckit O’boy, något som varit stört omöjligt om Fredrik varit hemma. Att laga fredagsmiddag var det bästa han visste, ju svårare meny desto bättre.

Hon passerade videoaffären i hörnet Värtavägen/Valhallavägen, hon och Alex hade bestämt att ses på Sirap vid Odenplan och hon överlade med sig själv i några sekunder om huruvida hon skulle åka buss eller promenera. Buss, bestämde hon, hon kände inte för att komma fram svettig.

Fyran kom nästan på en gång och hon knappade fram Fredriks nummer så snart hon hade satt sig. Hon försökte att inte fundera alltför mycket över att det kändes så påtvingat och jobbigt att ringa honom. De hade varit ihop i snart två år, bott ihop nästan lika länge och den senaste tiden hade han känts så förutsägbar att hon ville gråta. Inte bara han förresten, hon hade blivit likadan och om hon fortsatte äta som hon gjorde nu skulle hon dessutom bli tjock som pricken över i. Då hade 25

de minsann alla ingredienser för ett riktigt, tråkigt, medelålders liv. En lägenhet på Gärdet, två bra jobb, en fräsch, aktiv kille och en lätt överviktig, men söt, tjej. Barn på det så kunde de sluta tänka helt.

Hon försökte ruska av sig obehagskänslan och fokuserade på folk som passerade utanför bussfönstret. Denna ilska, denna uttråkade känsla åt upp henne. Var kom den ifrån? För ett halvår sedan hade hon varit nöjd, nu kändes allting bara helt meningslöst. Ibland fantiserade hon om att någonting, vad som helst så länge det var helt otippat, skulle hända. Att hon skulle få ett samtal som förändrade allt, oklart vad det skulle handla om, eller att Fredrik skulle överraska henne, eller att hon, ännu mer otroligt, skulle överraska sig själv. Bussen korsade Sveavägen och hon började fundera över hur det skulle vara om Fredrik kom hem med en okänd tjejs läppstift på kragen på en av sina halvstiffa jobbskjortor. Han skulle ha en haltande bortförklaring och när hon frågade varför han inte svarat när hon ringt först klockan tio, sedan elva, sedan tolv och så vidare ända tills hon somnade av utmattning runt fem på morgonen, skulle han svara svävande och försöka prata bort det. Kanske skulle han säga att han däckat redan klockan nio, men hon skulle veta att det inte var sant och hon skulle skälla på honom, eller nej, vänta, hon skulle bara titta ledset på honom och så skulle hon, ja vadå, vad skulle hon? Göra slut?

Hon suckade, inte tyst för sig själv utan en riktig suck, som om hon varken kunde andas in eller få ur sig tillräckligt med luft, och tryckte på stoppknappen. Det var ljust ute på Odenplan och hon måste vara sjuk i huvudet som fantiserade om att hennes kille skulle vara otrogen. Det var bara det att hon var så trött på att alltid veta precis vad som skulle hända, vad han skulle säga. Vad han än gjorde så hade hon redan vetat i 26

någon tiondels sekund att han skulle göra just det. Sekunden innan han tittade upp på henne visste hon vad han skulle säga.

Varenda kväll i köket visste hon vad han skulle föreslå för maträtt, när han skakade vattnet ur håret efter duschen visste hon redan att han skulle göra just så. Det var som den där gamla svenska filmen Adam och Eva när de i inledningsscenen vid frukostbordet visste exakt vad den andre skulle göra och säga in i minsta löjliga detalj.

Fredrik skulle komma i morgon eftermiddag precis som planerat. Han skulle gå fram till henne, inte för ivrigt för det visste han att hon inte gillade, och inte för långsamt för det gillade hon inte heller. Han skulle helt enkelt närma sig i ett godtagbart tempo, smyga sig mot henne, ge henne en puss på munnen och säga att han hade saknat henne. Hon skulle mumla detsamma och lyckas få bort honom från henne utan att verka alltför brysk, snabbt berätta om sin helg och kvickt säga att de behövde storhandla samtidigt som hon gjorde rösten så glad som möjligt. Om allt kändes bra skulle hon ge honom en extra kyss, om inte skulle hon vända sig om för att skriva en inköpslista och han skulle gå in i sovrummet och packa upp sin väska.

Sedan skulle de mötas i köket för att laga middag och Sandra skulle tvångsmässigt äta för mycket. Inte för att hon ville, inför varenda måltid sa hon till sig själv att nöja sig med en portion, men som med så mycket annat nu för tiden så blev det inte som hon hade tänkt. När det var dags för efterrätt och soffa skulle hon vara kräkfärdig på både sig själv och Fredrik för att inte tala om valkarna på magen och hon skulle inte bry sig om vilken film de såg, vilket i sin tur skulle göra honom lite sårad eftersom han gillade vetskapen om att de ville samma sak. Men han skulle inte sura länge, det gjorde 27

han aldrig och hon skulle anstränga sig att hänga med så att de trots allt hittade tillbaka till en okej stämning. Efter ungefär en halvtimme skulle han sätta på paus och gå ut i köket för att hämta marängsvissen och hon skulle lassa på chokladsås och maränger och grädde, men inte särskilt mycket bananer och sedan, när allt var uppätet och filmen var slut skulle hon nästan drabbas av panik när han drog henne till sig och försökte kyssa henne.

Hon visste inte riktigt när sex med Fredrik hade blivit en omöjlighet, men som det var nu klarade hon knappt att ta i honom. När han fick in ett finger under bh:n kände hon för att skrika. Det var inte det att hon inte tyckte om honom, hon tyckte jättemycket om honom, men hon fixade inte att vara nära honom. Kramas gick bra, och sova sked, men inte mer.

Hon hatade när hans försiktiga händer smekte henne över magen, han tog för lätt, för töntigt, för svepande och hans tunga kändes som en stor korv i hennes mun. Det var vedervärdigt och det blev absolut inte bättre av att hon fick så makalöst dåligt samvete för att hon behandlade honom så här. Han var värd något bättre, hon visste det, och hon kunde inte räkna alla gånger hon lovat sig själv att i kväll, i kväll ska jag klara det.

Men det gick inte.

Hon kunde inte förmå sig att ha sex när hon inte ville vilket resulterade i att det nu var över fem veckor sedan de gjorde det sist. Då hade hon varit full. Det var enda sättet. Det och att fantisera om Joel. Det var sjukt tragiskt så klart, och hon mindes tiden när hon älskat att ha sex med Fredrik, det hade varit väldigt bra länge, men inte nu. Det är bara en fas, intalade hon sig hundra gånger om dagen, det är bara en fas och det kommer att gå över för jag älskar honom. Styrkt av den tanken tryckte hon äntligen på knappen för att ringa och när 28

hon kopplades direkt till Fredriks mobilsvar kändes allting lite enklare och med ens var det inga problem att låta glad på rösten när hon pratade in ett meddelande. ”Hej älskling, det är jag. Hoppas du har det bra. Jag är ute på stan, ska fika med Alex. Ring när du har tid eller så ses vi i morgon. Puss puss, älskar dig.”

Det var märkligt, det gick som på rutin att säga jag älskar dig. Puss puss och jag älskar dig, allting kändes bättre när hon sagt det, det var ord som försäkrade henne om att ingenting var så illa som det kändes. Hon vek in på Surbrunnsgatan och vinkade till Alex som stod och väntade. Hon skulle beställa en av Siraps hälsotallrikar och i morgon när Fredrik kom hem skulle hon vara mjuk och rar och snäll. Och de kunde äta pasta med hemgjord pesto som han gillade så mycket, särskilt om han fick fläskfilé till. De kunde dricka vin också, även om han säkert redan druckit en del under helgen. Och så kunde de ha sex. I alla fall om de delade på en hel flaska.

29