Page 1


torgny lindgren

Klingsor


isbn 978-91-1-305836-8 © Torgny Lindgren 2014 Norstedts, Stockholm Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


1

Fastighetsmäklaren: Här har ju stått öde i evigheter. Vi: Men det var således här han föddes? Mäklaren: Jo, här var nog sängkammaren. Det ska ha varit Hanna Gralin som klippte navelsträngen. Vi: Hanna Gralin? Mäklaren: Barnmorska var hon väl inte. Men hon behärskade konsten. Och här i Klingsorhuset hade det ju fötts otaliga ungar. Människor ger sig ut för att vara det ena eller andra. Vi: Ska hon ha sett något märkvärdigt? Något särskilt? Ingen segerhuva? Inga övertaliga fingrar? Eller tvekan om könet? Ingen skimrande hinna över ögonen? Mäklaren: Såvitt vi vet: inga märkvärdigheter. Vi (nu i köket framför de höga fönstren): Det berget, där bortom sjön, har det ett namn? Mäklaren: Hundberget. Och bortom Hundberget ligger Handskberget. Och bortom Handskberget ligger det ett annat berg. Och så vidare. Och så vidare. 7


Vi: Och här stod han på knä i kökssoffan och såg bergen. Mäklaren: Även det kan man tänka sig. Vi: Handskberget och så vidare? Hundberget och så vidare? De blå färgtonerna? Mäklaren: Just det. Och så vidare. Vi: Fast han målade aldrig bergen? Mäklaren: Såvitt vi vet vart det aldrig av. Är ni på allvar intresserade av huset? Vi: Ingen vill väl köpa det här huset? Mäklaren: Hittilldags ingen. Men du frågade. Det är till salu. För mindre än taxeringsvärdet. Vi: Vi frågade efter Klingsorarnas hus. Klingsorarna är vårt ärende. I första hand målaren Klingsor. Mäklaren: Jo, det här är Klingsorhuset. Det var Gammklingsor som byggde det. Vi: Gammklingsor? Mäklaren: Han kom hit. Och gjorde potatislandet. Det var Gammklingsor som byggde det. Vi: Han byggde huset? Mäklaren: Jo, han byggde huset. Vi (antecknar hela tiden vad vi ser och hör. Med blicken söker vi efter ett föremål att sätta sig på, en stol eller vad som helst, men rummet är alldeles tomt. Och vi försöker begripa vart de tre dörrarna kan leda). Frågar: Vilket rum var hans? Mäklaren: Särskilda rum hade väl ingen. Och det var ju ingenting särskilt med honom. Då. Därinne ska den jättelika vävstolen ha stått. Vi: Vävstolen? 8


Mäklaren: Gammklingsorskans vävstolen. Som han hade gjort. Vi: Stod porslinet i det där skåpet? Över diskbänken? Mäklaren: Troligtvis. Så var det alltid. Är ni släkt? Vi: Nej, inte direkt. Mäklaren: Släkten lär vara obegripligt stor. Nordamerika. Och Stockholm. Och kusten i Norrbotten. Men det var bara Klingsorarna som kallade sig Klingsor. Vi: Vi är ju förskingrade. Det är det enda som förenar oss, att vi är förskingrade. Mäklaren: Det är ingenting att skämmas för. Vad tror ni? Vi: Om vad? Mäklaren: Om huset? Vi: Den där tavlan bredvid murstocken? Sockerskålen? Det är en av hans tavlor? Mäklaren: Någon hängde dit den. Den där gången. Då han hade varit i tidningen. Då han var berömd. Vi: Den enda tavlan? Mäklaren: Tanken var att det skulle bli ett museum. Ett Klingsormuseum. Vi: Den enda tavlan? Inte mer? Mäklaren: Än så länge. Men det spelar väl ingen roll. Han målade ju bara samma tavla gång på gång. Vi: Jo, så ser det ut. Det kan man föreställa sig. Mäklaren: Vad det nu skulle tjäna till. Vad han egentligen ville? Vi: Han ville förändra världen. (Oljemålning på pannå, ”Kaffekopp med blå slingor”, 32x29 cm, signerad 1941) 9


Mäklaren: Ni kan få huset. Om ni tar hand om det. Vi: Nej, inte huset. För oss handlar det bara om konstnären. Mäklaren: Före honom var ingen konstnär. Författaren: Det är vi som ska skriva boken om hans liv. Mäklaren: Men han är väl inte berömd längre? (De rör sig mellan de små rummen, alla dörrar står öppna, fönstren är krossade, fåglar har skitit på golven, genom yttertaket av näver och spån skiner solen fram. I diskhon finner de ett övergivet råttbo.) Vi: Det luktar tjära överallt i huset. Mäklaren: Tjära eller beckolja. Eller terpentin. Det är lite eget med det här huset. Vi: Alla hus och alla människoliv har sina egna innebörder. Allt måste tolkas. Mäklaren: Taken ger sig först. Sedan fönstren. Och norrväggarna rasar. Fastigheterna förintas. Så är det. Vi: Vi har inte mycket tid på oss. Varken vi eller husen. Mäklaren: I det långa loppet är alltsammans meningslöst. Och vi kom att tänka på något som Klingsor sagt till oss för mycket länge sedan: Varför multnar människan efter döden, varför kristalliseras hon inte? I fastighetsbranschen har vi aldrig ställt oss den frågan.

Gammklingsor ligger begravd på ödekyrkogården ovanför Klåvaviken. Stenen är av grå granit, namnet KLINGSOR är konstlöst inmejslat i stenen, bokstäverna har någon gång varit ifyllda med kimrök i linolja. 10


Han tog otaliga hemligheter med sig i den där graven. Han var alltså Gammklingsor, efter honom kom Nyklingsor, därefter Klingsor själv och slutligen Klingsor, målaren. Gammklingsor blev han givetvis först efter sin död. Det var han som byggde huset uppe på Håptjärnliden. Han var den som kunde ha förklarat den märkvärdiga doft som än idag fyller hela huset, alla de fyra rummen och köket, kammaren och salen och de bägge rummen på vinden, hela Klingsorhuset, det som alltså står öde sedan länge, en doft som har en ton av ödslighet och urskog och hyggesrensning och övergivenhet men också en dunkel prägel av värme och intimitet, kort sagt en mycket distinkt doft av tjära och beckolja. När huset byggdes satt han varje kväll och natt på stenfoten och snickrade spånor ur tjärvedsstubben och tyrestruntar och lät dem singla ner i den utgrävda grunden. Spåna efter spåna, skimrande av eteriska oljor. Målaren, ättlingen, kom långt senare att finna samma doft hos balsamterpentin från Venedig. Den vätska som också orsakade en av de små katastroferna i hans liv. Kanske var det de balsamiska dofterna som gjorde honom till den konstmålare han blev. Varför fyllde Gammklingsor husgrunden med flisor och spånor och spetor av tjärved? Kväll efter kväll, stubbe efter stubbe, natt efter natt i sommarljuset? Han ville skapa något bestående. Och han ville utplåna något annat. När? Vilket årtal? Det vet vi inte. Det måste ha varit under en av artonhundratalets sista, ljumma somrar. Men kyrkobokföringen och jordaböckerna tiger. 11


I första hand ville han utplåna den sura klingsorlukten. Alla visste att en Klingsor alltid luktade Klingsor. I framtiden skulle ättlingarna lukta tjära, ingenting annat. I andra hand ville han bevara huset från lungsoten, tjäran var det enda säkra skyddet mot sjukdomen. Man kunde gnida bröstkorgen med tjärvatten, man kunde tugga tjärstickor, man kunde äta sockertoppssmulor dränkta i beckolja, man kunde dricka någon av apotekets tjärtinkturer med rävsvansolja. De döendes sista suckar fyllde alltid luften i deras rum med den omisskännliga, läkande doften av tjära. Gammklingsor visste inte att Klingsorarna helt enkelt var hårda mot lungsoten. Men så var det.

Vad mer tog han med sig i den där lingonrisbevuxna graven på ödekyrkogården uppe i sluttningen ovanför Klåvaviken? Konsten att foga samman kistor och skänkar och vävstolar och sänglådor utan att sinka eller nara eller blada hörnen. Förmågan att vissla till sig hararna och rävarna och till och med älgarna så att de kom krypande på buken som om de vore strykrädda hundar. Knepet att flå kor och kalvar och får utan verktyg, endast med fingrarna. Ja, en gång ska han till och med ha flått en häst i Risliden på det viset. Färdigheten att härda järnet i yxor och stämjärn och spadar så att det blev hårt och skarpt som det köpta stålet. Minneskraften som gjorde honom i stånd att läsa upp 12


hela Predikaren utantill och halva Uppenbarelseboken. Dessutom tog han spritens hemlighet med sig in i evigheten.

Sådan sprit som Gammklingsor gjorde har ingen kunnat göra efter honom. Ingen vet hur han bar sig åt. Inte heller vet någon av vem han hade lärt sig konsten. Plåtdunken hade han själv skapat, ja uppfunnit. Andra har uppfunnit den senare, de har till och med vunnit ofattbara rikedomar med dess hjälp, men Gammklingsor var först. Han tog ett plåtrör, femton tum långt och femton tum brett, och han vek eller bockade samman röret i bägge ändar så att vecken kom i vinkel mot varandra. Sedan falsade han och lödde ihop plåten så att dunken, som nu var trekantig på alla ledder, blev fullkomligt tät. Och i ett av de spetsiga hörnen klippte han en öppning med plåtsaxen, och han svarvade en pip av mässing och lödde fast den i öppningen, pipen kunde stängas med en plugg av enträ. I den plåtdunken var det som han gjorde spriten. Först fyllde han den med vatten ur Gårdmyrkällan, sedan tillsatte han alla de andra beståndsdelarna. Han vägde noga allt med besmanet och mätte i målkärlet. Det var i oktober som han gjorde detta, och han grävde ner dunken i dyngkasen. Där fick den ligga över vintern. Själva plåtdunken finns för övrigt kvar, man kan se den på hembygdsgården i Glommersträsk. 13


Då pingsten närmade sig grävde Gammklingsor fram dunken med drycken som nu var åtskilligt förädlad tack vare värmen i den brinnande skiten. Sedan stängde han in sig i bykstugan två nätter och en dag. Vad han gjorde därinne vet ingen, det steg rök ur murpipan och fönstret täcktes av imma och stundtals sipprade ånga ut under dörren, det är allt man säkert kan säga. När han slutligen kom ut med den trekantiga dunken var spriten färdig, ja inte bara färdig utan fulländad. Han hade inte använt separatorn eller kärnan, inte heller någon form av destillationsapparat, och han hade inte silat eller filtrerat drycken genom en surdegslimpa. En gång lät han två av grannarna smaka, och de var båda ense – en klarare och läckrare sprit hade de aldrig druckit. Nej, det var inga besynnerliga konstgrepp eller invecklade procedurer eller bedrägerier som han hade utfört, det var bara något så enkelt och naturligt som en förvandling. Efter förmiddagsgröten på pingstaftonen gick han ut i skogen med sin sprit och ett grönskimrande dricksglas ur skänkskåpet. Och han blev borta pingstdagen och annandag pingst. Ute i skogen berusade han sig till oigenkännlighet. Så berusad var han att han av och till miste synen och gjorde sitt tarv i byxorna och han grät av lycka. Emellanåt lade han sig ner och sov under någon av de hundraåriga tallarna, och när han kom till sans drack han tappert och uthålligt ända tills dunken var tom, han dansade på mossan mellan stenblocken och han sjöng och vrålade för full hals alla de högstämda visor och psalmer som han fått lära sig i barndo14


men. Det var nerom Stormyrberget, framför den skranten där sanden går i dagen och där rävgryten är, just på linjen mellan hans eget kronohemman och Granbergshemmanet. Men när allt var uppdrucket och vardagen närmade sig, fåren skulle ut på skogen och potatisen skulle upp ur källaren och läggas i lavar för att mältas och källan måste rensas från grodyngel, då återvände han hem till Gammklingsorskan och barnen. Han gick lätt och sviktande, ibland gjorde han små hopp och språng, han visste att om ett år skulle han på nytt få berusa sig. Men sista gången, ovisst vilket år, då glömde han det där dricksglaset på en snedsågad stubbe i skogen. Sista gången?

De närmaste dagarna kom han att grundligt tänka över sig själv och ruset. Därför blev det sista gången. Så blev glaset stående på granstubben, bortglömt. Han såg sig själv för sin inre syn, just så som ekorrarna och lavskrikan och rymden hade sett honom: skuttande, raglande, sovande med spyor sipprande ur mungiporna. Han hörde sin egen vrålande och falska röst. Och han var trots allt en Klingsor. En Klingsor som dessvärre inte hade förstått att akta på sitt värde. Han såg hur djupt han hade sjunkit, hur han hade svikit sansen och förnuftet, hur vederstyggligt han hade förnedrat sig, hur han hade uppgett och mistat sin förnämhet. När det på nytt blev helg gick han därför till Erik Larsson 15


i Kusfors, lekmannapredikanten, blåbandisten och ordensbrodern. Där avlade han nykterhetslöftet. Aldrig mer skulle han tillverka, köpa, sälja, nyttja eller åt andra tillhandahålla alkoholhaltiga drycker såsom njutningsmedel. På alla hederliga sätt skulle han motarbeta rusdrycksbruket samt göra allt för att föra nykterhetssaken framåt. Han skulle ta avstånd från alla till synes oskyldiga förvandlingar. Aldrig skulle han förråda någon av den absolutistiska rörelsens innersta hemligheter. Aldrig mer skulle han med blottad bringa dansa på mossan mellan flyttblocken. Noga taget var det väl inte mossa utan busklav, vitlav och mattlummer med starka inslag av vitmossa. Nå, för en berusad människa var underlaget ypperligt. Men dricksglaset blev stående kvar ute i skogen.

16

9789113058368  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you