världen uta n dig
Jill Santopolo
Världen utan dig Översättning Emö Malmberg
Albert Bonniers Förlag
Till New York City
Prolog Vi har känt varandra nästan halva livet. Jag har sett dig leende, trygg och lycklig. Jag har sett dig knäckt, sårad och vilsen. Men jag har aldrig sett dig så här. Du lärde mig att se det vackra i allt. Du fann alltid ljuset, i både mörker och förstörelse. Jag vet inte vad för slags skönhet jag kommer att finna här, vad för ljus. Men jag ska försöka. Jag ska göra det för din skull. För jag vet att du hade gjort det för min. Vårt liv tillsammans var så fyllt av skönhet. Det kanske är där jag ska börja.
vissa föremål ser ut som om de har bevittnat historia. Jag brukade föreställa mig att träbordet som vi satt runt under Kramers Shakespeare-seminarier när vi gick sista året på Columbia var lika gammalt som universitetet självt – att det hade stått i rummet sedan 1754, kanterna nötta och släta efter några hundra år bland studenter som vi. Så var det förstås inte, men det var i alla fall så jag föreställde mig det, att studenter hade suttit kring bordet under frihetskriget, inbördeskriget, båda världskrigen, krigen i Korea, Vietnam och Persiska viken. Det är lustigt, hade någon frågat mig vilka fler som var där den dagen, hade jag nog inte kunnat svara på det. Jag som alltid brukade kunna se deras ansikten tydligt framför mig, men nu tretton år senare minns jag bara dig och professor Kramer. Jag kommer inte ens ihåg namnet på lärarassistenten som kom inspringande för sent, senare än du till och med. Kramer hade just avslutat uppropet när du öppnade dörren. Du log mot mig, en smilgrop skymtade som hastigast till när du drog av dig Diamondbacks-kepsen och stack den i bakfickan. Din blick landade på den lediga platsen bredvid mig, sedan gjorde du också det. »Och du heter ?« undrade Kramer medan du grävde runt i ryggsäcken efter block och penna. 9
»Gabe«, sa du. »Gabriel Samson.« Kramer tittade ner i listan och bockade av ditt namn. »Låt oss försöka komma i tid resten av terminen, mr Samson«, sa han. »Lektionen börjar klockan nio. Vi kanske till och med skulle försöka komma i god tid.« Du nickade och Kramer började prata om tematiken i Julius Caesar. »’Vi stå på höjden, färdiga att nedgå’«, läste han. »’Det ges en ebb och flod i menskors öden / Begagnad, leder floden fram till lyckan / Försummad, strandar lifvets hela resa / På grund och blinda klippor och elände / Högt vatten vi ha nu och flyta lätt / Men passa vi ej på och följa strömmen / Så kan vår hela laddning gå förlorad.’ Jag utgår ifrån att ni har läst på. Vem kan säga något om vad det är Brutus vill säga om ödet och den fria viljan ?« Jag glömmer aldrig det stycket, för sedan den dagen har jag alltid undrat om det var förutbestämt att vi skulle träffas på Kramers Shakespeare-seminarium. Om det är på grund av ödet eller den fria viljan som vi har hållit kontakten alla dessa år. Eller om det är en kombination av båda, om vi har passat på att följa strömmen. Kramer hade slutat prata. En del tittade ner och några började bläddra lite i texten framför dem. Du drog fingrarna genom dina lockar, men de studsade genast tillbaka. »Ja, alltså …« började du och hela klassen inklusive jag tittade på dig. Men du hann aldrig avsluta meningen. Lärarassistenten, vars namn jag alltså glömt, kom rusande in i rummet. »Ledsen att jag är sen«, sa hon. »Ett flygplan har tydligen åkt rätt in i ett av tvillingtornen. Jag såg det på tv precis när jag skulle gå hemifrån.« Ingen av oss förstod innebörden i det hon sa, inte hon heller. »Var piloten berusad ?« frågade Kramer. 10
»Jag vet inte«, svarade assistenten och slog sig ner vid bordet. »Jag väntade, men nyhetsuppläsaren hade ingen mer information. De sa att det var ett slags propellerplan.« Om det hade hänt i dag skulle alla våra telefoner ha lyst upp. Det hade varit Twitter- och Facebook-pling och pushnotiser från New York Times. Men kommunikationen var inte lika omedelbar då och Shakespeare lät sig inte avbrytas bara så där. Vi ruskade av oss det och Kramer fortsatte att prata om Julius Caesar. Medan jag gjorde anteckningar såg jag fingrarna på din högra hand omedvetet gnida ådringen på bordsskivan. Jag klottrade en skiss av din tumme med ojämn nagel och trasigt nagelband. Jag har kvar anteckningsblocket någonstans, i en låda full med kursmaterial till grundkurserna i litteratur vetenskap och modern kulturhistoria. Jag är säker på att det ligger där.
11
jag glömmer aldrig vad vi sa när vi lämnade Philosophy Hall. Även om orden inte var så märkvärdiga har samtalet etsat sig fast i mitt minne som en del av den dagen. Vi började gå ner för trapporna tillsammans. Inte direkt tillsammans, men bredvid varandra. Luften var klar, himlen var blå – och allt var förändrat. Vi visste bara inte om det än. Runtomkring oss pratade folk i munnen på varandra. »Tvillingtornen har rasat !« »All undervisning är inställd !« »Jag vill lämna blod. Någon som vet var man kan lämna blod ?« Jag vände mig mot dig. »Vad är det som händer ?« »Jag bor på East Campus«, sa du och pekade mot ditt studenthem. »Kom, vi går och tar reda på det. Du heter Lucy, eller hur ? Var bor du ?« »Hogan«, svarade jag. »Och ja, jag heter Lucy.« »Trevligt att träffas. Jag heter Gabriel.« Du sträckte fram handen. Mitt i kaoset skakade vi hand och jag tittade upp på dig. Din smilgrop blev synlig igen. Dina ögon lyste blå. Det var första gången jag tänkte : Han är vacker. Vi gick bort till din lägenhet och följde nyhetssändningarna på tv tillsammans med dina rumskamrater Adam, Scott och 12
Justin. På skärmen såg vi kroppar dyka från byggnader, svartnade högar av bråte som skickade röksignaler mot himlen och de två tornen som kollapsade. Förödelsen var förlamande. Vi stirrade på bilderna, oförmögna att ta in verkligheten. Det faktum att allt hände i vår egen stad, bara en dryg mil från där vi befann oss, att det var människor – riktiga människor – hade inte sjunkit in än. I alla fall inte hos mig. Det kändes så långt borta. Våra mobiler fungerade inte. Du använde studentlägenhetens fasta telefon för att ringa din mamma i Arizona och tala om att allt var bra med dig. Jag ringde mina föräldrar i Connecticut och de ville att jag skulle komma hem. De hade en bekant vars dotter arbetade i World Trade Center och som inte hade hört av sig än. Någon annan hade en kusin som var på frukostmöte på Windows on the World i norra tornet. »Det är säkrare utanför Manhattan«, sa min pappa. »Tänk om det finns mjältbrand ? Eller något annat kemiskt stridsmedel ? Nervgas ?« Jag talade om för honom att tunnelbanan var avstängd. Antagligen tågtrafiken också. »Jag kommer och hämtar dig«, sa han. »Jag hoppar in i bilen nu med en gång.« »Pappa, jag klarar mig«, sa jag. »Jag är med några vänner. Vi mår bra. Jag ringer senare.« Det kändes fortfarande helt overkligt. »Om jag var terrorist skulle jag släppa en bomb på oss«, sa Scott när jag lade på luren. »Vad fan säger du ?« sa Adam. Han väntade på att höra från sin morbror som jobbade inom polisen. »Sett ur en rent akademisk synvinkel …« fortsatte Scott, men han kom inte längre. »Håll käften«, sa Justin. »Jag menar allvar. Det är inte läge.« »Jag kanske ska gå«, sa jag då. Jag kände ju egentligen inte 13
dig och jag hade just träffat dina vänner. »Mina rumskompisar undrar nog var jag är.« »Ring dem«, sa du och räckte mig telefonen igen. »Och säg att du ska upp på taket till Wien Hall. Säg att ni kan träffas där om de har lust.« »Vart skulle jag gå, sa du ?« »Med mig«, sa du och fingrade frånvarande på min fläta. Det var en intim gest, en sådan man gör efter att gränserna för den privata sfären har suddats ut. Som att äta från någon annans tallrik utan att fråga. Och plötsligt kände jag mig förbunden med dig, som om din hand på mitt hår betydde något mer än bara nervösa fingrar. Flera år senare bestämde jag mig för att donera mitt hår. När hårfrisörskan gav mig den avklippta flätan invirad i en plastpåse och den såg ännu mörkare brun ut än vanligt, då tänkte jag på det ögonblicket. Trots att du var långt, långt borta kändes det som ett svek, som om jag klippte av vårt band. Men då, den där dagen, insåg du plötsligt vad du just hade gjort och din hand föll ner i knäet. Du log mot mig igen, men den här gången nådde leendet inte ögonen. Jag ryckte på axlarna. »Okej«, sa jag. Det kändes som om världen gick i tusen bitar, som om vi hade trätt in genom en sprucken spegel till en sönderbruten värld där inget längre var begripligt, där alla våra sköldar var sänkta, våra murar rivna. Det var en plats där det inte fanns någon anledning att säga nej.
14
vi tog hissen upp till elfte våningen i Wien Hall och du öppnade ett fönster i ena änden av studenthemmets korridor. »Det var någon som visade mig det här när vi gick andra året«, sa du. »Utsikten över New York är helt fantastisk här uppifrån.« Vi klättrade ut genom fönstret och upp på taket och jag blev helt stum. Röken bolmade upp från Manhattans sydligaste spets. Hela himlen färgades grå, staden var höljd i aska. »Åh herregud«, sa jag och mina ögon fylldes av tårar. Jag mindes hur det hade sett ut . Såg det negativa utrymmet där tvillingtornen hade stått. Då slog det mig till sist. »Det fanns folk i de där byggnaderna.« Din hand hittade min och höll den hårt. Där stod vi och stirrade på förödelsen medan tårar rann ner för bådas kinder. Jag vet inte hur länge vi blev stående så. Det måste ha funnits andra där uppe på taket också, men jag har inget minne av dem. Bara av dig. Och av röken. Den letade sig in i min hjärna. »Vad händer nu ?« viskade jag till slut. Synen fick mig att inse omfattningen av attacken. »Vad gör vi ?« Du tittade på mig, våra ögon var fortfarande våta av tårar och våra blickar låste sig vid varandras med en magnetisk kraft 15
som stängde ute resten av världen. Din hand smög sig runt min midja och jag sträckte mig på tå för att möta dina läppar. Vi pressade våra kroppar mot varandra som om det skulle skydda oss mot allt som nu kunde hända. Som om den enda trygga platsen just nu var i din famn med läpparna tryckta mot dina. I samma ögonblick som din kropp omslöt min var det så jag kände mig – trygg, innesluten i värmen och styrkan från dina armar. Dina muskler spelade under mina handflator och jag begravde fingrarna i ditt hår. Du virade min fläta runt din hand och drog mitt huvud bakåt. Och jag glömde bort världen. I det ögonblicket fanns bara du. I flera år efteråt hade jag dåligt samvete för det. Jag kände skuld för att vi kysstes första gången medan staden brann, skuld för att jag lät mig uppslukas av dig i den stunden. Men jag upptäckte efterhand att vi inte var ensamma. Folk har viskande berättat att de hade sex den dagen. Att de blev gravida. Förlovade sig. Sa jag älskar dig för första gången. Det är något med döden som får människor att vilja leva. Vi ville leva den dagen och jag klandrar oss inte för det. Inte längre. När våra munnar släppte taget om varandra för att hämta andan lutade jag mitt huvud mot ditt bröst. Jag lyssnade på ditt hjärta och de regelbundna slagen skänkte tröst. Gav mina hjärtslag dig tröst ? Gör de fortfarande det ?
16